TORSDAGEN DEN 29 MARS 2007

Transkript

1 4-001 TORSDAGEN DEN 29 MARS ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING Talman Öppnande av sammanträdet De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet Inkomna dokument: se protokollet Avtalstexter översända av rådet: se protokollet (Sammanträdet öppnades kl ) Framtidsutsikter för Europeiska unionens gemensamma utrikespolitik 2007, inbegripet Förenta staternas utplacering av antimissilförsvarssystem i Europa (debatt) Talmannen. - Nästa punkt är ett uttalande av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken om framtidsutsikterna för Europeiska unionens gemensamma utrikespolitik 2007, inbegripet Förenta staternas utplacering av missilförsvarssystem i Europa Javier Solana, hög representant. - (ES) Herr talman! Det är ett nöje för mig att framträda här i parlamentet. Detta är mitt första anförande under ert ordförandeskap. Låt mig gratulera er ännu en gång och önska er all framgång under ert ordförandeskap. Jag hoppas också att den institutionella förbindelse som vi alldeles säkert kommer att upprätthålla sinsemellan, med det parlament ni leder, kommer att bli framgångsrik. Vi kan tydligt konstatera att vi under den korta tid som ni varit parlamentets talman har hållit flera möten som alla varit givande, och jag hoppas att det är så vi kommer att arbeta även i fortsättningen. Jag vill också gratulera ordföranden för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, som jag redan fått träffa vid ett tillfälle, och även den nye ordföranden för utskottet för utrikesfrågor, som jag också fick ta emot på mitt kontor för en liten stund sedan. Gratulerar, lycka till, och jag hoppas att vi kommer att samarbeta på ett så fruktbart sätt som möjligt. Jag har just återvänt från Riyad, där Arabförbundet hållit ett mycket viktigt möte och där även EU enligt min mening spelat en betydande roll. Mötet har ännu inte avslutats, och jag hoppas kunna ge er senaste nytt om hur det fortskrider under detta sammanträde. I detta mitt första framträdande vill jag säga att jag är oerhört glad att vara här hos er för att debattera de utrikespolitiska frågor som jag vet är av yttersta vikt för Europaparlamentet frågor som intresserar och engagerar er och som jag vill fortsätta att arbeta med största möjliga engagemang, precis som tidigare. Jag skulle vilja ägna den relativt långa tid vi har på oss denna förmiddag åt att diskutera några av de mest angelägna frågorna med er. Det handlar om några av de viktigaste frågorna inom den globala utrikespolitiken, som också påverkar oss européer. Jag anser att detta är ett lämpligt tillfälle att göra det. För några dagar sedan i Berlin antog vi en förklaring på EU:s femtioårsdag. Det var ett fantastiskt evenemang då förbundskansler Angela Merkel, som var här i går, lade fram en förklaring som jag ser som betydelsefull och som i framtiden kan bana väg för EU:s fortsatta utveckling på alla områden. Jag hyser inga som helst tvivel om att en gemensam utrikespolitik är en av de stora utmaningar som EU står inför. Det finns många orsaker till det. Jag behöver bara nämna två av dem. Den första är att man när man reser runt i världen kan se en stor önskan om att EU ska spela en allt mer framträdande roll i utrikespolitiken. Ni har också haft goda möjligheter att bevittna detta när ni rest runt i världen, och ni känner till det. Vår närvaro efterfrågas på de mest olikartade platser med mycket olika konflikter. Man vill göra saker och ting på det europeiska sättet, med en utrikespolitik som fungerar, och man efterfrågar något som vi alla vill ha. Jag menar att vi alla i slutändan bör inse att det är en framgång att det förhåller sig så. Men våra egna medborgare efterfrågar också samma sak. En regelbunden titt på Eurobarometern visar klart och tydligt att de europeiska medborgarna också önskar att EU:s utrikespolitik ska vara så europeisk som möjligt, så gemensam som möjligt, så samordnad som möjligt och så synlig som möjligt. Det är dessa saker jag vill tala om, och jag anser att det är en framgång att EU rör sig i den riktningen, och att detta också bör erkännas. För att ge er en uppfattning kan jag berätta att vi för närvarande har tio uppdrag världen över: från Kinshasa till Bosnien och från Gaza till Irak. Vi förbereder ett uppdrag i Afghanistan och två uppdrag i Kosovo, som säkert kommer att bli de svåraste med tanke på storleken och Kosovos betydelse för den framtida stabiliseringen på Balkan. Jag är övertygad om att fler uppdrag kommer att tillkomma. Fler uppdrag kommer att efterfrågas längre fram, från både civilt och militärt håll, eller båda. Vi

2 måste därför förbereda oss på vad som förväntas av oss och på vad som förväntas av EU. Det betyder också att vi måste ha tillräckliga resurser, och våra debatter kommer att vara betydelsefulla i det avseendet, för parlamentet kommer otvivelaktigt att spela en viktig roll här. Nu i förmiddag skulle jag vilja debattera de hetaste internationella frågorna, om ni ursäktar uttrycket. Det handlar t.ex. om Mellanöstern och alla opinionsyttringar där. Jag skulle vilja säga några ord om Iran och de senaste händelserna. Vi måste givetvis tala om Balkan, och jag skulle också vilja diskutera Afrika och helt kort ta upp vissa frågor som gäller Östeuropa och som vi ofta diskuterar sinsemellan. Jag vill börja med Mellanöstern. Som jag just påpekat anser jag att Arabförbundets toppmöte som inleddes i går och ännu inte avslutats, och där jag hade äran att företräda EU, kan vara ett av de viktigaste i Arabförbundets sextioåriga historia. Sextio år som vi firade för några dagar sedan, den 3 mars, medan vår egen union firade sin femtioårsdag i förra veckan. Under denna tid har vi definitivt samarbetat nära med Arabförbundet under mer än trettio år. Jag tycker att det är viktigt att påpeka detta och jag vill också framhålla för er att samarbetet mellan EU och Arabförbundet kommer att få allt större betydelse. Det är två inslag under gårdagens sammanträde som jag skulle vilja diskutera med er. Det kanske mest anslående för mig, som deltagit i många av Arabförbundets möten, var det tydliga ledarskap som Hans majestät kungen av Saudiarabien hela tiden visade. Saudiarabien har som ni vet varit ett betydelsefullt land i området, men inte ett av mest aktiva länderna i politiskt hänseende. Ekonomiskt sett har det haft större betydelse. I dag har vi en kung, Abdullah, som länge var, låt oss säga, ställföreträdande kung, eftersom hans föregångare var sjuk, och som har vidtagit en del rätt så viktiga åtgärder inom Arabförbundet för att lösa de problem som arabvärlden, dess folk och hela regionen står inför. Arabförbundet genomgår därför en vitalisering som vi ser som betydelsefull, och man arbetar med oerhört viktiga frågor. Jag vill särskilt ta upp tre av dem i mitt anförande. Den viktigaste, sett ur fredsprocessens perspektiv, är utan tvekan Arabförbundets förnyade initiativ. Ni minns säkert att det efter toppmötet i Beirut 2002 kom ett arabiskt initiativ som syftade till ömsesidigt erkännande mellan arabländerna och Israel, under förutsättning att Israel helt och hållet drog sig tillbaka till 1967 års gränser. Detta initiativ, som diskuterats i många forum under flera år, godtogs inte helt av Israel, och arabländerna har i dag lagt fram det på nytt med större kraft och beslutsamhet. Som ni vet lyckades vi européer få med det arabiska initiativet i den berömda färdplanen, och det initiativet är därför en viktig grund för en eventuell slutgiltig lösning av Mellanösternfrågan och framför allt fredsprocessen som helhet, inte bara den israelisk-palestinska fredsprocessen utan även i förhållande till Libyen, Libanon och Syrien. Detta är alltså den första frågan, som fortfarande diskuteras i Riyad nu under förmiddagen. Jag menar att det kan vara av avgörande betydelse för fredsprocessen att initiativet ges ny kraft. De frågor som gäller Libanon har också debatterats. Det är intressant att notera att Arabförbundet också börjat diskutera frågor som är av gemensamt intresse för både Arabförbundet och Afrikanska unionen frågor med både en afrikansk och en arabisk aspekt, t.ex. Sudan och Somalia. Jag ska ta upp dessa två frågor helt kort om en stund. När det gäller Mellanöstern vill jag för det första säga att EU är övertygat om att den arabisk-israeliska konflikten är central för problemen i området. Detta är något som EU varit helt övertygat om länge, så jag kommer inte med något nytt. Vi har ställt oss bakom Meckaavtalet, som också förhandlades fram av Saudiarabiens kung, och vi anser att det bidrar till att få ett slut på palestiniernas konflikt och till att finna en lösning på konflikten som det vet ni och det har vi sagt många gånger måste innebära ett slut på den ockupation som inleddes 1967, upprättande av två stater och en bred och övergripande lösning för regionen. I går morse tillbringade jag en dryg timme tillsammans med president Mahmoud Abbas. Vi stöder till fullo hans outtröttliga ansträngningar för att nå det palestinska folkets mål i enlighet med de principer som han själv har upprepat i oändlighet, framför allt vid två betydelsefulla tillfällen: FN:s senaste generalförsamling och nyligen, när den palestinska regeringen tillträdde den 17 maj. Som ni vet handlar det om tre principer som presidenten framhållit: för det första, respekt för de avtal som PLO och den palestinska myndigheten ingått tidigare, för det andra, ömsesidigt erkännande och för det tredje, att avstå från våld och förbinda sig att förhandla. EU har inte övergett det palestinska folket och kommer aldrig att göra det, det vet ni. Vi har länge haft den inställningen, och vi kommer att behålla den. Jag tror verkligen att vi nu har en ny möjlighet att ge förnyad kraft åt försöken att lösa konflikten att komma ur vad vi skulle kunna kalla en krishanteringsfas och inleda en ny konfliktlösningsfas. Jag anser att de objektiva förutsättningarna är på plats för att inleda denna fas och försöka få processen att gå framåt, med hjälp av medlemmarna i kvartetten. Inrättandet av den nya palestinska nationella enhetsregeringen ställer oss inför olika problem som vi måste diskutera och lösa. Vi kommer att ställas inför nya svårigheter, t.ex. hur vi ska hantera den regeringen och hur den ska finansieras. Jag vill helt kort redogöra för min ståndpunkt, en ståndpunkt som jag är beredd att försvara i helgen när utrikesministrarna möts i Chemnitz under det tyska ordförandeskapets ledning.

3 I den nya regeringen finns människor som vi känner sedan länge. Det finns andra människor som vi inte känner därför att de tillhör Hamas, och eftersom Hamas finns med på listan över terroristorganisationer har vi inte med dem att göra och känner dem inte. Men det finns som sagt många människor i regeringen som vi känner sedan länge. Jag känner dem och det gör även många av er. Det vore inte sant att säga att den nya finansministern är okänd för oss vi har haft med honom att göra länge. Vi har samarbetat mycket effektivt med honom, och det vore helt absurt att nu tala om honom som om han vore okänd för oss. Utrikesministern är från Gaza, jag har haft kontakt med honom i många år. Han tillhör inte någon politisk gruppering. Det är en intellektuell man med pass från ett annat land inte det som utfärdat de flesta palestiniers pass som under lång tid har anordnat en mängd möten med många av Europaparlamentets ledamöter och medlemmar av den palestinska myndigheten. Jag anser därför att det vore ett stort misstag att helt bryta all kontakt med människor som ingår i den nya regeringen och som vi samarbetat nära med under lång tid. Om ni frågar mig vad vi bör göra eller hur vi bör utnyttja finansieringsresurserna, tycker jag inte att vi ska ändra vår ståndpunkt i fråga om finansiering över en natt, men jag anser att ett av våra mål under alla omständigheter bör vara att lyssna till finansministern, som är en gammal vän, en ärlig person och en person vars politiska bana vi känner till. Vi bör ta reda på hur han tänker och hur finansiellt bistånd kan ges på effektivast möjliga sätt, så att det inte bara bidrar till ökat välstånd för palestinierna utan även kan bidra till att föra fredsprocessen framåt. Jag anser att vår ståndpunkt bör vara den vi fört fram inom kvartetten. Det viktigaste i dag är inte ord utan handling. Att iaktta den palestinska myndighetens agerande i det här skedet, vidta åtgärder och anpassa våra insatser till dess agerande, inte bara de ord den använder. Jag vill också säga att vi är fast beslutna att ta ett steg framåt mot en lösning av konflikten och att ta oss förbi krishanteringsfasen. Som ni vet har kvartetten fått ny livskraft på senare tid, sedan årets början. Vi har träffats vid flera tillfällen och haft några mycket viktiga möten, både med Mahmoud Abbas och med Ehud Olmert. Jag vill också berätta att vi under de närmaste veckorna kommer att ha ett möte med de länder i regionen som vi känner störst samhörighet och har de närmaste förbindelserna med, t.ex. Egypten, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Jordanien. Målet är att lösa problemet. Dessa är enligt min mening de länder vi har haft de närmaste förbindelserna med och vi vill gärna träffa dem. Inom en inte alltför avlägsen framtid, före sommaren, skulle vi vilja att kvartetten tillsammans med de fyra länder jag just nämnt också höll ett möte med parterna, dvs. ett möte med palestinierna och ett möte med Israel. Det skulle bli Israels första möte med kvartetten. Israel har aldrig tidigare haft ett möte med kvartetten. Palestinierna har träffat kvartetten, men Israel har ännu inte gjort det. Detta är vårt arbetsprogram för de kommande månaderna. Det kommer att bli oerhört betydelsefulla månader, och jag vet att parlamentets talman också kommer att resa till regionen under denna period. Jag ser det som helt nödvändigt att vi samordnar våra insatser. Jag är övertygad om att många av frågorna och svaren kommer att gälla Mellanöstern, så därför tänker jag inte tala mer om fredsprocessen utan i stället säga några ord om Iran. I går morse i Riyad fick jag tillfälle att även träffa den iranske utrikesministern Manouchehr Motaki. Jag talade klart och tydligt om för honom att de iranska myndigheternas gripande av de femton brittiska sjömännen var oacceptabelt för EU. Det fanns ingen som helst grund för åtgärden, inget olagligt hade ägt rum, och EU måste visa solidaritet med våra brittiska vänner och kräva att sjömännen friges. Några ord om kärnkraftsprogrammet: i lördags kväll, den 24 mars när vi var i Berlin, antog FN:s säkerhetsråd som ni vet enhälligt resolution Resolution 1747 är nu den tredje resolutionen om Iran som säkerhetsrådet enhälligt har antagit i syfte att få Iran att fullgöra sina skyldigheter skyldigheter som är en följd av rapporterna och yttrandena från Wien, som Mohammed El Baradei i sin egenskap av chef för Internationella atomenergiorganet överlämnar till styrelsen för omröstning. Jag vill påpeka att det är mycket betydelsefullt att hela det internationella samfundet, företrätt i säkerhetsrådet, var enhälligt vid omröstningen under detta senaste sammanträde. Med tanke på säkerhetsrådets aktuella sammansättning skulle Iranfrågan i princip ha kunnat vara mer komplex än med den tidigare medlemssammansättningen. Bland de länder som för närvarande ingår i FN:s säkerhetsråd finns t.ex. Qatar, Indonesien, ett viktigt islamiskt land, och Sydafrika, som symboliskt företräder de icke-allierade länderna, och många andra länder, inklusive fem europeiska länder. Jag anser att vi är skyldiga att förklara vår ståndpunkt mycket tydligt, så att det inte råder några meningsskiljaktigheter oss emellan när det gäller förståelsen för de svårigheter som frågan om ickespridning innebär för världen inte bara för ett visst land utan för världen generellt sett så att alla förstår vår ståndpunkt rätt och vi kan ha en givande diskussion, även med de icke-allierade länderna och länder som dem jag nyss nämnde.

4 Det var en framgång att det gick så snabbt att nå samförstånd om denna resolution. Det sänder ett tydligt budskap till de iranska myndigheterna om att deras kärnkraftsprogram måste vara förenligt med säkerhetsrådets resolutioner. Samtidigt som resolutionen offentliggjordes gjorde jag i Berlin ett uttalande för de europeiska medlemmarna och även säkerhetsrådets ständiga medlemmar, enligt vilket vi fortfarande anser att det bästa sättet att lösa problemet med Iran är på politisk väg, och att vi fortfarande är beredda att inleda eller fortsätta en förhandling. En politisk lösning är den enda tänkbara lösningen. Fyrtioåtta timmar senare fick jag tala med den iranske talesmannen Ali Larajani, inte för att lösa problemet eller inleda en förhandling eller en förberedande förhandling, men för att åtminstone förmedla detta tydliga budskap från oss, som också togs väl emot av Ali Larajani. Låt oss hoppas att de iranska ledarna under de kommande veckorna är kloka nog att inte bara lösa det aktuella problemet med Storbritannien utan även återuppta förhandlingar som kan leda till en slutgiltig lösning på problemet. Förhandling är den enda lösningen, och vi måste återuppta den snarast möjligt. När vi talar om Iran skulle jag vilja säga några ord om icke-spridning. Som jag sagt håller frågan om ickespridning på att bli en fråga som kan dela det internationella samfundet. Ingenting skulle kunna vara sämre än att vi intog olika ståndpunkter beroende på om vi är nordliga eller sydliga, utvecklade eller mindre utvecklade länder, när det gäller en så avgörande fråga som icke-spridning. Vi måste därför göra vårt yttersta för att förklara saken ordentligt och dela våra farhågor med övriga länder. Icke-spridning är något som påverkar oss alla och världen som helhet. Jag anser att en av våra grundläggande skyldigheter som européer är att ta oss an icke-spridningsdebatten från tre olika perspektiv. För det första, icke-spridning i sig själv. För det andra, frågan om nedrustning. Jag menar att vi alltför länge bortsett från nedrustningsfrågan och i stället lagt tonvikten främst på icke-spridning, utan hänsyn till vad som sägs i nedrustningsfördraget. Där står också att kärnvapenmakter måste börja överväga hur en nedrustning ska gå till, så att vi kan börja göra oss av med kärnvapnen på jorden. Vi måste därför vidhålla att nedrustningsfrågan är grundläggande. Detta ser jag som en huvudprincip som européerna måste förstå till fullo. För det tredje måste vi också ta upp frågan om tekniköverföring i samband med denna debatt, eftersom den gör att vissa länder menar att användningen av kärnenergi präglas av dubbelmoral. Att lägga fram ett paket som innehåller dessa tre beståndsdelar och inleda en seriös förhandling med andra länder utanför EU, där EU går i spetsen, kan enligt min mening utgöra EU:s viktiga bidrag till skapandet av en fredlig värld, där man inte längre löser problem med hjälp av vapen utan med ord, dialog och normalt språkbruk, vilket EU förespråkar. Jag skulle vilja ge er en kort redogörelse för de senaste händelserna på Balkan, särskilt i Kosovo och Serbien. Som ni vet har Finlands tidigare president Martti Ahtisaari, en fantastisk människa och en stor president, av FN:s generalsekretariat fått i uppdrag att försöka lösa problemen kring Kosovos slutliga status. Han har länge samarbetat med både Serbien och Kosovo för att försöka nå en förhandlingslösning. Låt mig erinra om att tidsfristen för att inleda slutförhandlingarna förlängdes till den 21 februari, för att invänta valet i Serbien som skulle hållas vid den tiden. Det framgår rätt klart av president Ahtisaari slutliga ståndpunkt, som nu ingår i det formella dokument som lagts fram för FN:s generalsekreterare, att det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, åtminstone för honom, att komma fram till en förhandlingslösning som godtas av båda parter. Det kan därför bli nödvändigt för det internationella samfundet att försöka tvinga fram en lösning. Som ni vet är en framtvingad lösning detsamma som en resolution från FN:s säkerhetsråd enligt kapitel 7. Detta kräver medverkan av alla säkerhetsrådets medlemmar, och som ni känner till har vissa svårigheter uppstått med en del av medlemsländerna. Det gäller främst Ryssland och med största sannolikhet även Kina. Processen går därför in i en ny fas. Efter den fas som leddes av Martti Ahtisaari går vi nu in i en fas av debatt inom FN:s säkerhetsråd. EU har stått i ständig kontakt med Martti Ahtisaari. Vi har samarbetat med honom i flera frågor, dock under hans ansvar, och nu måste vi klargöra vår ståndpunkt. Hittills har vår ståndpunkt varit att ge vårt fulla stöd till president Ahtisaari och hans process, och vi måste nu fatta beslut om huruvida vi ska stödja den slutliga ståndpunkt han antagit. I det här läget måste vi avvakta utvecklingen i FN:s säkerhetsråd. Jag vill dock påpeka att EU kommer att ha ett enormt ansvar när Kosovos slutliga status fastställs. Kosovo är en del av vår kontinent. Landet vill närma sig EU, och hur säkerhetsrådets slutliga resolution än ser ut kommer vi att ha vissa grundläggande skyldigheter när det gäller det internationella samfundets representation i Kosovo. Vi kommer också, utöver de ekonomiska aspekter ni är väl medvetna om, att ha en utrikes- och säkerhetspolitisk skyldighet och en skyldighet på det polisiära och rättsliga området i alla frågor som gäller lagstiftningen och dess tillämpning i Kosovo. Detta blir alldeles säkert EU:s viktigaste uppgift sedan vår utrikes- och säkerhetspolitik upprättades. Vi kommer antagligen att ha mer än personer stationerade i de olika områden jag just nämnt.

5 Parlamentet kommer att ha ett oerhört ansvar när det gäller att ta reda på om vi kan få fram de resurser som krävs. Vi har resurser, men kanske inte så mycket som krävs för att lyckas med denna svåra uppgift, som säkert är den allra besvärligaste EU har ställts inför när det gäller förvaltning på fältet. Vi får inte misslyckas. Om EU misslyckas med stabiliseringen på Balkan, framför allt i Kosovo och Serbien, kommer det att få enorma konsekvenser och innebära att alla andra möjligheter till EU-insatser i övriga delar av världen begränsas kraftigt. Om vi inte lyckas lösa problemen i vårt närområde snabbt och effektivt kommer det att vara mycket svårare att göra det längre utanför våra gränser. Jag vill säga något om Serbien. Serbien är ett viktigt land på Balkan som också måste få vårt fulla stöd. Serbien kommer utan tvekan att uppleva svårigheter: folkomröstningen i Montenegro och den slutliga lösningen på Kosovofrågan. Jag anser att vi är skyldiga att hjälpa Kosovo så effektivt som möjligt. Vi måste fortsätta förhandlingarna om stabiliserings- och associeringsavtalet med Serbien, men jag skulle vilja att vi gjorde en så generös insats som möjligt för att hjälpa Serbien. Det är som sagt ett viktigt land som är ämnat att ingå i den europeiska familjen och som har denna önskan. I samband med valkampanjen nyligen lade ni kanske märke till att den nuvarande presidenten Boris Tadic, som vi respekterar och har mycket nära förbindelser med, intog en helt och hållet EU-vänlig hållning. Beroende på vad som händer den närmaste tiden anser jag att vi bör göra allt vi kan för hjälpa regeringen, som ännu inte bildats efter valet, att fortsätta att vara EUvänlig, försvara våra värden och leda Serbien mot dess rättmätiga framtid som en del av Europa. Vi träffar president Tadic mycket ofta. Han var när nyligen, och han deltog också i firandet av Romfördragens femtioårsdag i Berlin. Han är en stor Europavän och jag träffar honom som sagt ofta. Vi diskuterar alla dessa frågor oerhört uppriktigt och mycket ingående. Jag har också haft tillfälle att träffa Vojislav Kostunica, som visserligen för närvarande är premiärminister i en tillförordnad regering men ändå är premiärminister, och som president Tadic utan tvivel förr eller senare måste nå en överenskommelse med om en koalition som kan styra landet på bästa möjliga sätt och så stabilt som möjligt tillsammans med G17-gruppen, den koalition som tidigare styrde Serbien. Ett annat åtagande från Boris Tadic under valkampanjen var fullständigt och effektivt samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Det är av avgörande betydelse att människor som så uppenbart begått brott vissa förklarades skyldiga av Internationella brottmålsdomstolen i Haag för några dagar sedan hittas och ställs inför rätta. Vi måste säkert fortsätta att tala om Kosovofrågorna varje vecka. Från och med nu och fram till sommaren kommer viktiga beslut om Serbien och Kosovo att behöva fattas i stort sett varje vecka. Jag vill att ni ska veta att den europeiska operationen i Kosovo är klar för start, och så snart säkerhetsrådets resolution har antagits kommer den att kunna genomföras. Vi är alltså inte bekymrade för operationen, men vi är bekymrade för dess varaktighet och för om det kommer att finnas tillräckliga resurser för att genomföra den till fullo och i tid. Jag kan dock försäkra er om att arbetet är klart, och så snart säkerhetsrådet godkänner resolutionen kommer vi att vara redo att göra det vi ska. Jag skulle vilja kommentera en del viktiga frågor som gäller Östeuropa. Under de senaste dagarna och veckorna har jag haft tillfälle att träffa Ukrainas president och premiärminister. Jag skulle vilja dela mina tankar kring utvecklingen i Ukraina med er. Som ni vet tog det lång tid att bilda regering i Ukraina efter valet. En oväntad koalition kunde åstadkommas, och den har nu till slut stabiliserats. Koalitionen börjar fungera, men frågan om reformer och frågan om konstitutionell stabilitet är fortfarande problem som vi bör ta på allvar. Ukraina är ett oerhört viktigt land för oss. Det är ett stort land geografiskt sett, ett mäktigt land ekonomiskt sett och dessutom ett viktigt land strategiskt sett. Vi måste därför fästa oerhört stor vikt vid Ukraina. Vi måste ägna en del av vår kraft åt landet. Jag försöker ägna samma kraft åt det landet som jag ägnade åt att lösa en del av de fastlåsta konflikterna i området. Det problem vi ägnar mest uppmärksamhet åt är det som gäller Transnistrien. Vid det förra toppmötet nådde vi en överenskommelse med president Vladimir Putin. Jag hoppas att den överenskommelsen kommer att få ny livskraft vid nästa toppmöte, också i samarbete med Ryssland, som kommer att äga rum i maj, så att vi får se om vi inom en relativt kort tidsperiod kan ge impulser till en lösning av problemet med Transnistrien. Det finns en ny plan för hur det ska gå till och ett större engagemang från de båda parterna, även från den ukrainska regeringen, och jag hoppas att vi ska lyckas nå en del framgångar när det gäller att lösa dessa fastlåsta konflikter i Europas östra del. Detsamma kan sägas om Vitryssland. Förbundskansler Angela Merkel talade med stor skicklighet och värme om Vitryssland i går. Det gjorde hon också i samband med femtioårsfirandet. Jag håller helt med henne om vad hon sa. Enligt min mening kan vi inte i dag diskutera utrikespolitik utan att tala om Afrika, och framför allt om två stora problem som kan få enorma humanitära konsekvenser. Det första är det gamla, som det håller på att bli, problemet med Darfur som vi ägnade en hel del tid åt i Riyad i går, för det är ett problem som gäller

6 Afrika, som jag sa tidigare, men som också rör Arabförbundet. Det är av avgörande betydelse att dessa två stora organisationer, Afrikanska unionen och Arabförbundet, medverkar tillsammans med det internationella samfundet. Vi européer kan kanske inte känna oss stolta, för ingen kan känna stolthet över vad som händer där, men åtminstone i viss mån nöjda med att vi redan från början engagerat oss för att finna en lösning på Darfurfrågan. Vi arbetade hårt för att nå Abujaavtalen och vi har så generöst som möjligt bidragit med finansiering till den styrka från Afrikanska unionen som finns på fältet, men som ni vet är situationen fortfarande oerhört bekymmersam. I går bad vi återigen Sudans president Omar al-bashir att överväga möjligheten att FN tar över i stället för Afrikanska unionens säkerhetsstyrka i Darfur. Någon fullständig överenskommelse kunde inte nås, men min förhoppning, med tanke på att FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon också var i Riyad i går, är att de beslut som fattas där ska gå i rätt riktning. Darfurfrågan måste under alla omständigheter ha högsta prioritet för oss européer ur humanitär synvinkel, men även när det gäller att söka en lösning som leder till fred. Detta gäller det öst-västliga problemet i Darfur, om jag får kalla det så, men det finns ett annat grundläggande problem som kommer att aktualiseras på nytt: det nordsydliga problemet. När det gäller det nord-sydliga problemet har som ni vet en överenskommelse nåtts, men vi väntar fortfarande på en folkomröstning som kan komma att dela landet i två delar. Om det blir den slutliga lösningen kommer vi att få se en splittring av det stora, viktiga landet Sudan som har så betydelsefulla energitillgångar, och det vore en stor katastrof för oss alla. Förbindelserna med Kina är av grundläggande betydelse i detta sammanhang, liksom förbindelserna med Indien. Dessa två länder får huvuddelen, eller åtminstone en mycket stor del, av sin oljeförsörjning från Sudan. De två ländernas bidrag till stabilisering i Sudan är helt och hållet avgörande, och vår utrikespolitik i förhållande till Kina och Indien måste därför införlivas i alla övriga förhandlingar om denna fråga som är av så stor betydelse för de mänskliga rättigheterna och stabiliteten i en betydelsefull region i Afrika. Jag vet inte riktigt hur mycket tid jag har kvar, men jag skulle helt kort vilja ta upp två frågor: för det första, den krishanteringsstruktur vi bygger upp, och för vilken rådet genomför en av de mest moderna strukturåtgärderna för krishantering. Vi har redan testat den i viss mån i fallet med Kinshasa, då våra tyska vänner var generösa nog att leda operationen, men vi försöker skapa en struktur som redan från början innefattar alla tänkbara aspekter av krishantering, både civil och militär. Vi måste därför inrätta ett organ som kan planera operationerna, med beaktande, som sagt, av alla faktorer, så att vi inte hamnar i den situation vi tidigare sett på andra platser, där den civila aspekten inte är förenlig med den militära eller den ekonomiska aspekten med den sociala uppbyggnaden. Allt måste redan från början vara väl genomtänkt. Det vore värdefullt att vid ett särskilt sammanträde, om ni så vill, eller i utskottet för utrikesfrågor närmare redogöra för något som prioriteras av EU i dag och som är mer långtgående än det som vissa EU-medlemsstater eller tredjeländer utanför EU försöker göra på detta område. Det framgår av titeln på denna debatt att ni ville att jag skulle redogöra för mina synpunkter i frågan om missilförsvarssystemet. Jag ska gärna korthet tala om hur jag ser på detta. EU har ännu inte fattat något beslut. Frågan kommer med stor sannolikhet att debatteras vid kommande rådsmöten, men jag skulle vilja sammanfatta mina synpunkter i tre punkter som jag anser är mycket tydliga. För det första är EU inte en militär allians det är vi väl medvetna om men EU har en utrikes- och säkerhetspolitik, och vi kan och måste diskutera denna fråga. Jag stöder därför en debatt om frågan inom EU. Jag anser att den bör diskuteras. För det andra är EU, som jag sa tidigare, inte en försvarsallians och definitivt inte rätt forum för ett beslut i denna fråga, eftersom det är en fråga som uteslutande rör en militärallians. Jag menar dock att det vore ett misstag att inte ta upp och diskutera dessa frågor sinsemellan på ett så tydligt och öppet sätt som möjligt. För det tredje kan hela systemet påverka våra förbindelser med ett tredjeland, nämligen Ryssland. Lyckligtvis hände det något positivt i förbindelserna mellan Ryssland och Förenta staterna i går. President George W. Bush och president Vladimir Putin diskuterade denna fråga för första gången. Det sista jag vill säga är att säkerhetsfrågor enligt de gällande fördragen fortfarande omfattas av ländernas suveränitet, men jag anser att det under alla omständigheter är viktigt att ländernas suveränitet görs förenlig med EU:s allmänna intresse på det säkerhetspolitiska området. Jag rekommenderar därför att vi diskuterar frågan om missilförsvarssystemet inte bara här, utan vid behov också inom Atlantpakten. Jag tror att detta är vad de flesta av EU:s politiska ledare vill, och jag anser att det är vad vi bör göra. Jag ska sluta här. Det utrikes- och säkerhetspolitiska programmet för 2007 kommer att vara fullspäckat. Månaderna från och med nu och fram till sommaren kommer att vara oerhört betydelsefulla, om det så bara gäller de fyra eller fem frågor jag har tagit upp med er enormt betydelsefulla. Jag anser dessutom att vi, om vi med ordförandeskapets och förbundskanslerns hjälp kan driva på även de institutionella frågorna, också måste göra en stor insats för att ge utrikes- och säkerhetspolitiken starkast möjliga stöd.

7 Jag vill avsluta med att säga att vi tillsammans med Europaparlamentet kommer att göra allt som står i vår makt för att säkra en lycklig utgång i alla dessa viktiga frågor som utan tvivel påverkar oss i allt högre grad. EU grundades för femtio år sedan som ett fredsprojekt, och det måste det fortsätta att vara. Det grundades som ett fredsprojekt oss emellan, och i framtiden måste det innefatta inte bara oss utan hela världen. Vi har värden, vi har resurser, vi har förmåga, vi har ett tillräckligt välstånd, och vi får därför inte blunda för vad som händer i världen. Vi har en grundläggande skyldighet att bli alltmer aktiva och samspelta aktörer inom det internationella samfundet, i den globala värld vi lever i. Om vi inte lyckas med det skulle det enligt min mening vara ett stort misslyckande för EU, och det är något som ingen av oss vill se vi vill alla ha framgång. (Applåder) Talmannen. - Er rapport har varit omfattande, herr Solana, och den visade tydligt vilken enorm uppgift ni har framför er, och vi önskar er lycka till. Eftersom ni nämnde de 15 brittiska sjömännen vill jag på Europaparlamentets vägnar vädja till Irans president och landets ledarskap att frige dessa 15 brittiska sjömän och avstå från att ytterligare undergräva förtroendet för dem som styr Iran. Vi i Europaparlamentet stöder de 15 sjömännen och Storbritannien Meglena Kuneva, kommissionsledamot. - (EN) Herr talman! Jag ber till att börja med om ursäkt för att ha missat de första minuterna av den höge representantens mycket intressanta och mycket viktiga tal. Vi i kommissionen instämmer i de synpunkter som den höge representanten framför i det årsprogram han har lagt fram. EU-medborgare kan ibland vara tveksamma till EU. Men i en värld med ökande hot mot fred och säkerhet och där våra värderingar ifrågasätts kan enskilda medlemsstater åstadkomma föga på egen hand. När vi nu firar 50-årsdagen av Romfördraget har EU blivit en global aktör med en halv miljard invånare i 27 länder. Tillsammans står de för en fjärdedel av världens inkomster, över en femtedel av världshandeln och ungefär 60 procent av det globala utvecklingsbiståndet. Vi har verktygen för att spela vår roll i världspolitiken. Den gemensamma marknaden har varit huvudkällan till vår styrka. Den har också varit den avgörande faktorn för utvidgningen, det mest framgångsrika freds- och säkerhetsinitiativ som någonsin genomförts i Europa, och för EU:s grannskapspolitik som syftar till att föra både de östeuropeiska länderna och Medelhavsländerna närmare oss och våra värderingar. För att ta oss an de nya utmaningarna på lång sikt, i synnerhet kampen mot terror och vapenspridning, fattigdom och sjukdomar, organiserad brottslighet och olaglig invandring, klimatförändringar och hot mot våra energitillgångar, behöver vi en helt integrerad utrikespolitik, som inte bara omfattar gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter utan sträcker sig långt därutöver. Utgångspunkten måste vara ökad samstämmighet i bruket av våra styrmedel. Som vi sa i kommissionens skrivelse EU i världen beror EU:s totala genomslagskraft och därmed också globala inflytande på optimal användning av alla tillgängliga maktmedel till stöd för yttre mål. Kommissionen praktiserar redan detta. Erfarenheten har visat att krishantering inte bara handlar om att skicka soldater och poliser. Det gäller att återuppbygga och stärka institutioner, förbättra styrelseformer, förstärka mänskliga rättigheter och demokrati och fastställa villkoren för näringslivet. Detta är uppgifter på lång sikt och de måste leda till säkerhet, humanitär hjälp och utvecklingsstöd, handel, investeringar och alla dithörande yttre aspekter av inre politik. Vi är närvarande i nästan alla konfliktområden. Vi kommer att fortsätta som betydelsefull aktör i Afghanistan där vi lagt ut mer än en miljard euro under de fem sista åren, i Mellanöstern där vi använder oss av den tillfälliga internationella mekanismen för att stödja palestinierna och i Irak där vi förbereder oss på ett långvarigt engagemang. När det gäller institutioner finns det många aktuella exempel på positiva synergier: EU:s bidrag till fredsprocessen i Aceh är en blandning av gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och gemenskapsinstrument. Gränsövervakningsuppdraget i de palestinska områdena och i Moldavien och Ukraina illustrerar hur gemenskapens bistånd bidrar till att förstärka verkan av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och vice versa. I Kosovo och Afghanistan kommer de viktiga gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiska insatser som förbereds att stödjas av gemenskapsinitiativ. Vi ska också hjälpa till att finansiera det framtida internationella civilkontoret i Kosovo. När detta sagts ligger de största utmaningarna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken fortfarande framför oss. Det är mycket lättare att komma överens om att upprätta mekanismer för att åtgärda instabilitet i utvecklingsvärlden och stödja en effektiv multilateralism än att ta gemensamma beslut som påverkar medlemsstaternas viktiga bilaterala relationer utanför EU. Risken för splittring finns alltid. Vi måste lita på vår egen styrka. Min slutsats är enkel: ju konsekventare vi är och ju tydligare vi framför samma åsikt, desto starkare blir vi Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. (FR) Herr talman, Herr Solana, fru Kuneva, mina damer och herrar! Vi är

8 fast beslutna att lägga grunden till fred och säkerhet och att säkerställa stabiliteten på vår kontinent. Utvidgningarna har varit bland de största framgångarna för vår utrikespolitik eftersom de har uppmuntrat de nya länderna att bryta sig loss från decennier av totalitärt styre. Vi är mycket nöjda med takten i förhandlingarna med Kroatien och vi är övertygade om att både Kroatien och EU kommer att vara redo att göra det möjligt för kroaterna att rösta i Europavalet Efter tio år med etniska konflikter i Balkan har EU en skyldighet att bidra till fred och stabilitet i denna region. Vår grupp stöder den plan som Martti Ahtisaari har lagt fram, en plan av avgörande betydelse för att skapa ett politiskt stabilt och ekonomiskt livskraftigt Kosovo som också respekterar minoriteternas rättigheter. Vi måste också göra alla tänkbara insatser för att bistå den demokratiska oppositionen i Vitryssland. Jag är särskilt bekymrad över de väpnade styrkornas agerande i Minsk i söndags och över den hårdhänta behandlingen både av Europaparlamentets Sacharovpristagare Alexander Milinkevitch och av hans hustru. När jag väl har sagt detta vet Alexander att han kan lita på vårt stöd. EU måste fortsätta att kämpa för de mänskliga rättigheterna. Vår grupp är djupt oroad över de ständiga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Nordkorea och fördömer det faktum att det finns fler än politiska fångar i landet. Nordkorea håller på att utveckla vapen och syftar till att uppnå militär överlägsenhet genom kärnvapen i en tid när folket i landet lider av undernäring. Framför allt måste vi ständigt vara på vår vakt. Vad som pågår i fallet Darfur är ett veritabelt folkmord. Sudans regering måste avväpna miliserna och samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen och det internationella samfundet. EU måste också snarast överväga att sända betydande truppförstärkningar till landet. Dessutom är det nödvändigt att vi ägnar full uppmärksamhet åt krisen i Zimbabwe. Den brutala behandlingen av företrädarna för Rörelsen för demokratisk förändring är en skymf mot oss alla. Om vi inte reagerar finns det risk för att hela Zimbabwe hamnar i kaos. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater förespråkar ett starkare EU i en tryggare värld. Kärnvapenspridningen håller på att göra vår planet ännu farligare. Vi måste fortsätta våra ansträngningar att åstadkomma en förhandlingslösning när det gäller det iranska kärnkraftsprogrammet. Iran kommer att bli fullvärdig medlem av det internationella samfundet endast om landet fullt ut följer säkerhetsrådets resolutioner. De iranska truppernas tillfångatagande av 15 brittiska sjömän i förra veckan är en oacceptabel och mycket oroväckande händelse. Allt måste göras för att alla de brittiska sjömännen ska friges så snabbt som möjligt. Till sist måste vi stärka partnerskapet med USA, ta ytterligare steg på vägen mot en transatlantisk marknad och framför allt slutföra Världshandelsorganisationens Doharunda. Denna runda måste verkligen slutföras eftersom det är en utvecklingsrunda för världens fattigaste människor, och jag vill att vi mycket snart ska finna en lösning när det gäller denna förhandlingsrunda. Herr Solana! Vi har förtroende för er och vi stöder er i er strävan att göra mycket större framsteg för att åstadkomma en fredlig lösning av Palestinafrågan. Som ni sa nu under förmiddagen är detta mycket viktigt för oss. På alla EU-medborgares vägnar vill jag tacka er för era insatser Martin Schulz, för PSE-gruppen. (DE) Herr talman! Låt mig börja med ett kort påpekande till Joseph Daul. Även vi vill att Kroatien ska kunna delta i Europavalet 2009, men den grundläggande förutsättningen för detta en förutsättning som jag tror att vi fortfarande är överens om nu under förmiddagen eftersom vi var överens i går eftermiddag är att EU bör reformeras på det sätt som är nödvändigt om det över huvud taget ska bli några fler anslutningar. Vad detta innebär är att de som vill att Kroatien ska kunna anslutas 2009 och således delta i Europavalet måste säga åt herrar Kaczyński och Klaus att de måste ge vika i debatten om konstitutionsförslaget. Annars kommer detta helt enkelt inte att ske. Jag hoppas att vi under denna förmiddag fortfarande uppfattar situationen på detta sätt. (Applåder) Ett stort tack, herr Solana, vår höge representant, för att ni så utförligt har redogjort för den roll EU spelar i internationell politik. Som företrädare för vår grupp vill jag lyfta fram två punkter och försäkra er om vår fullständiga solidaritet och vårt helhjärtade stöd. För det första kommenterade ni händelsen med de brittiska soldater som för närvarande befinner sig i iransk fångenskap, och jag är tacksam mot er för den solidaritet ni så tydligt gav uttryck för. Vad jag som företrädare för min grupp vill säga till Iran är att värdet av alla verbala utfästelser om att skapa fred, oavsett hur de framförs, är helt avhängigt av om dessa soldater friges eller inte. Att visa er villighet att medverka i en konstruktiv internationell politisk dialog kommer inte att ta någon tid alls. Ni påpekade också att EU inte är en försvarsunion utan en allians som i första hand försöker lösa internationella konflikter genom dialog. En utrikespolitik som vi kan utarbeta för EU är en politik som ger oss en känsla av identitet, en politik som betraktar prioriteringen av civila och diplomatiska lösningar till skillnad från militära som den europeiska modellen. Ert uttryckliga

9 engagemang för denna utrikespolitik visar att er strategi förtjänar stöd, åtminstone från min egen grupp. Det betyder emellertid också att det måste finnas en dialog med alla, om det ska finnas en dialog och om dialogen ska ha företräde framför allt annat, och därför gladde det mig verkligen att höra er tala om för parlamentet att vi inte kan avvisa möjligheten till dialog med den nya regeringen för nationell enighet i Palestina vars finansminister och utrikesminister ni nämnde vid namn, personer som vi har fört samtal med i flera år. Hur skulle vi då kunna säga att vi är ovilliga att tala med dem därför att de tillhör en regering som innehåller företrädare för Hamas? Vi är mycket tacksamma mot er för att ni talade klartext om detta. Vår grupp kommer att sända en delegation till Palestina som kommer att föra en dialog med dessa partner bland andra. Ni nämnde en mängd olika frågor. Ni rapporterade om Riyad, ni talade om Kosovoproblemet, om situationen i Balkan, om Iran, Ukraina och Darfurkrisen. Ni beskrev en uppsjö av oroväckande händelser som på ett eller annat sätt berör oss i EU. Samtidigt som jag lyssnade uppmärksamt på er, herr Solana, ställde jag mig följande fråga: vilka av dessa problem kommer egentligen att lösas genom installerandet av ett missilförsvarssystem i Polen och Tjeckien? Inget av dem! (Applåder) Men väldigt mycket av det som leder till problem har att göra med att vi och då menar jag västvärlden accepterar att spendera miljarder på allt annat utom på att avlägsna orsakerna till dessa konflikter, och dessa orsaker är som alltid fattigdom, hunger, epidemier, sjukdomar och underutveckling. Vi har pengar till vad som helst, och enligt vad jag läste i morse erbjuder den amerikanske presidenten sin ryske kollega dialog. Jag tycker att detta är fantastiskt. Detta är någonting som vi verkligen uppskattar, men i stället för att tala om var var och en av dem ska placera sina missilförsvarssystem borde de tala om att dessa system över huvud taget inte bör placeras ut någonstans. Att fördöma installerandet av ett missilförsvarssystem som det inte är någon större mening med är nämligen lika viktigt som att fördöma och förbjuda ryska klusterbomber. Även om er redogörelse för ert arbete var imponerande, herr höge representant, är det enda som står klart för oss att varenda missilförsvarssystem oavsett hur det installeras, bilateralt, under överinseende av Nato eller EU eller på något annat sätt, bara leder till en ny ökning av en kapprustning som kostar pengar de pengar som saknas för att lösa de konflikter som ni har beskrivit. (Applåder) Graham Watson, representant för ALDE-gruppen. (EN) Herr talman! Den höge representanten satte redan från allra första början av sitt mandat Mellanöstern i centrum för sitt arbete. Det var ett utomordentligt beslut, herr höge representant! Vi beundrar er outtröttliga energi och diplomatiska skicklighet och vi hoppas att EU med en ny regering i Palestina verkligen kommer att kunna hjälpa till med att få landet på stadig kurs mot långvarig fred och fredlig samexistens med Israel. Ni säger att gärningar är viktigare än ord och att vi måste avgöra hur vi uppträder gentemot den nya palestinska regeringen beroende på hur den handlar, men jag skulle snarare vilja uppmana er att ta första steget när det gäller den nya regeringen. Den har ett stort behov av att etablera en fungerande administration på sitt område. Den tillfälliga genomförandemekanismen är både dyrbar och besvärlig och staten Israels utfästelse att tillåta den nya regeringen att arbeta är långt ifrån säkert. Vi måste ta initiativet, för om vi tvekar kan vi förlora möjligheten att säkra en varaktig fred och fredlig samexistens. Herr höge representant, ni saknar verkligen inte mod. Era ansträngningar att säkra freden i Mellanöstern och utvecklingen av demokrati och rättssäkerhet sker förmodligen under svårast tänkbara förhållanden. Min grupp är enig med er om att en politisk lösning är den bästa i våra relationer med Iran angående kärnkraftsfrågan. Vi lovordar ert beslut att ta upp förhandlingar på nytt med Ali Larijani. Vi ser FNsanktioner som en sista utväg och vi vill uppmana er att i de kontakter och relationer som ni bygger upp använda alla EU:s resurser för att få de brittiska sjömän och marinsoldater som hålls kvar där fria. HMS Cornwall har sin bas i min valkrets. Många av de inblandade är mina väljare. Vi är mycket angelägna om att se dem frigivna så snart som möjligt. Kanske kan ni också återigen ägna er uppmärksamhet åt Libyen för att se om vi inte kan få de bulgariska sjuksköterskorna tillbaka till Bulgarien i tid för att de ska kunna rösta i EU-valet den 20 maj. (Applåder) Ni talade om Darfur. Det måste stå överst på vår agenda, inte bara på grund av de säkerhetsskäl ni nämnde utan därför att vår oförmåga att förhindra det första folkmordet i detta århundrade skulle sända fel signaler om EU:s roll och resurser i världen. Jag ber er enträget att arbeta tillsammans med USA och med andra viktiga stater för att försöka få fram en lösning där, framför allt att sätta in EU-trupp för att skapa säkerhet, något som Afrikanska unionen inte lyckas åstadkomma. Vi välkomnar att ni åter lägger tonvikten på ickespridningsavtalet. Om Storbritannien och Frankrike förnyar sina kärnvapen och om USA bygger en missilsköld, då är det budskap vi sänder till ryssarna och andra att vi går in i en ny kapprustning. Helt bortsett från att denna son till stjärnornas krig skulle kunna visa sig vara en Maginotlinje i skyn borde vi inte inlåta oss på detta slags diplomati. Ni säger att EU inte har någon laglig makt men att vi måste diskutera missilskölden. Men om ni inte uttryckligen tar initiativet och sätter dagordningen kommer den att bestämmas av de enskilda

10 medlemsstaternas agerande. Vi välkomnade kommissionsledamoten Olli Rehns initiativ när han, ställd inför de växande svårigheterna med Turkiet, upprättade sanktioner genom att frysa förhandlingskapitel och då fick medlemsstaterna över på sin sida. Vi skulle vilja att ni gjorde likadant för att se till att vi har ett gemensamt svar på utvecklingen av denna missilsköld. Herr höge representant, ni ansvarar för tillträde till dokument. Vi har talat mycket om behovet av en överenskommelse om tillträde till dokument inom den andra och tredje pelaren. Dessa dokument ligger inte inom de nationella parlamentens behörighetsområde och Solana/Brok-överenskommelsen ger oss ingen solid laglig grund. När vårt tillfälliga utskott för extraordinära överlämnanden förra året bad er om protokollet för medlemsstaternas lagexpertskommitté fick de ett tvåsidigt dokument. Vi upptäckte senare att det finns ett fylligare sexsidigt dokument, och därför ber jag er här i dag att ni i den anda av lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 10 klargör för detta parlament kanske för talmanskonferensen huruvida det protokoll som ordföranden för vårt tillfälliga utskott mottog verkligen var en fullständig eller bara en partiell redogörelse för det mötets göranden och låtanden. Ni inser säkert hur viktig denna fråga är Konrad Szymański, för UEN-gruppen. (PL) Herr talman! Det är uppenbart att EU:s utrikespolitik kanske kommer att utsättas för en del påfrestningar under Men orsaken till dessa påfrestningar är inte själva programmet för missilförsvaret. Problemet består i att vissa medlemsstater har anslutit sig till Rysslands ståndpunkt i denna fråga. Ryssland använder avsiktligt falska argument. Det är uppenbart att tio övervakningsstationer på polskt territorium inte utgör något hot mot Rysslands försvar. I motsats till vad som har hävdats har det skett samråd med Ryssland, samråd som fortfarande äger rum. Genom att använda dessa falska argument vill Ryssland uppenbarligen bara skapa splittring inom EU. Paradoxalt nog kanske utplaceringen av delar av missilförsvarssystemet i EU bara påskyndar Natos genomförande av liknande planer på detta område. Detta skulle vara ett oavsiktligt men mycket positivt resultat. Polen kommer att vara lika öppet för detta slags initiativ som det är i dag. Därför är jag så förvånad över att det tyska SPD förre förbundskanslern Helmut Schröders parti är så ivrigt att upprepa de argument som president Vladimir Putin använder i denna fråga. Det skulle vara mer naturligt för socialdemokraterna att lyssna på sina EU-partner från Danmark, Tjeckien, Storbritannien och Polen Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. (DE) Herr talman! Först av allt vill jag upprepa min solidaritet med de tillfångatagna brittiska sjömännen och med de bulgariska sjuksköterskorna. Vi bör inte bara sätta press på Iran utan också på Libyen så att alla dessa människor kan friges Daniel Cohn-Bendit (Verts/ALE). (FR) Herr talman! Jag övergår nu till att tala franska så att vår kollega Javier Solana lätt kan förstå mig. Vi måste säga ja till kärnvapennedrustning. Alla vet att varje stort land som har kärnkraft för civila ändamål också kommer att vilja ha den för militära syften. Nyckeln till kärnvapennedrustning är avveckling av de civila kärnkraftsanläggningarna, för utan det senare kommer det förstnämnda inte att ske. Vi har sett detta i fallet Korea, och vi ser det i till exempel Iran, Indien och Pakistan. I många länder hänger de två användningsområdena samman, och detta har man inte alltid insett. Jag kan försäkra er om att det är detta problem vi står inför. Jag övergår nu till Darfur där EU måste ta initiativet. Både jag själv och vår grupp instämmer med vår tidigare kollega Chris Patten som har skrivit en mycket bra artikel om ämnet, och jag håller med de intellektuella som har uppmanat EU att ta initiativet. Nu är det dags att handla. Vi måste förhindra de sudanesiska truppernas dagliga massaker på hundratals människor. Detta måste betonas. Ju mer tid vi använder på att tala om situationen desto fler dödsfall inträffar. Därför håller jag med Graham R Watson om att vi måste ta initiativet i FN. För att förhindra det dödande och de våldtäkter som äger rum mellan helikoptrarnas landning och avfärd måste vi åtminstone skydda flyktinglägren och inrätta en flygförbudszon som vi gjorde för kurderna i Irak. Detta är det minsta vi kan och bör göra för Darfur. Samtidigt är det också nödvändigt att finna en lösning. Det är i dessa termer vi måste tala med kineserna som accepterar alla massakrerna eftersom de så gärna vill ha olja. Människoliv säljs för en liter olja. Detta är oacceptabelt för EU. Jag övergår nu till missilförsvarssystemet. Även i denna fråga måste vi vara tydliga. Jag vet inte om detta missilförsvar är riktat mot Ryssland. Jag vet inte vem det är riktat mot, men om det är riktat mot Iran är detta fullkomligt löjligt. I högsta grad löjligt. Om iranierna vill anfalla oss i dag, hur kommer de att gå till väga? Svaret är: genom självmordsbomber. Vilket försvar mot självmordsbomber i bästa star wars-stil tänker ni uppfinna? Det kommer avgjort inte att fungera. Det skulle kosta miljarder, och till vilken nytta? Ingen alls. Problemet är att amerikanerna ännu en gång ensidigt definierar vad som är nödvändigt för en del av EU, och däri ligger det politiska problemet. EU-medborgare, polacker, tjecker, fransmän och tyskar måste förstå att i strävan att skapa en multipolär värld är en europeisk politisk union nyckeln till vårt oberoende och den enda möjligheten att uppnå det. Denna debatt är politisk därför att det faktiskt är fråga om EU:s själva existens. Jag hänvisar er till artikel 16 i

11 våra fördrag. Vi måste samråda med varandra i utrikespolitiken för att förhindra att EU påtvingas en unilateral utrikespolitik Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. (FR) Herr talman, herr Solana! Jag ska inskränka mig till ett enda ämne men ett som är av central betydelse, nämligen Mellanöstern. Ända tills för några veckor sedan fanns det anledning att befara det värsta mot bakgrund av dels det fullständiga politiska dödläget i fråga om en ockupation som hade blivit outhärdlig för det palestinska folket, dels den överhängande risken för inbördeskrig. Den fruktansvärda risken för detta kunde avvärjas, men tyvärr inte genom det internationella samfundets eller EU:s agerande. Det embargo som Mellanösternkvartetten beslutat om bidrog i stället endast till att tillfoga offren ytterligare lidande och till att provocera extremisterna. Den oväntade strimman av hopp har vi i själva verket som ni redan konstaterat upphovsmännen till fångarnas dokument att tacka för, bland dem i första hand Marouane Barghouti, liksom president Mahmoud Abbas oförtröttliga arbete. De palestinska demokratiska styrkornas samlade insatser har också bidragit, liksom vilket ni också nämnt de förnyade diplomatiska initiativ som tagits av arabländerna. Detta har gett resultat. Meckaavtalet har banat vägen för bildandet av den nationella enhetsregeringen. Bassam al-salhi, generalsekreterare i Palestinska folkpartiet, tillika en framstående företrädare för de demokratiska styrkorna och numera minister i denna regering, hedrar oss dessutom just nu med ett besök i Europaparlamentet. Han följer debatterna från åhörarläktaren, och jag vill hälsa honom och därmed hela enhetsregeringen välkommen. (Applåder) Regeringsavtalet grundades på långtgående politiska åtaganden från regeringen i sin helhet. Åtagandena, som återspeglar kvartettens villkor, har tyvärr ingen motsvarighet på den israeliska sidan. Enligt min och vår uppfattning, som jag tror delas av många av mina kolleger i Europaparlamentet, skulle det vara ett allvarligt misstag att inte gripa detta tillfälle att inge nytt hopp. Vi uppmanar därför EU att återuppta det direkta biståndet till den palestinska myndigheten, att erkänna den nya nationella enhetsregeringen och att inom ramen för kvartetten förespråka ett sådant erkännande. Denna begäran är kärnpunkten i ett upprop från ett antal ledamöter av Europaparlamentet, där de ursprungliga undertecknarna företräder ett mycket brett politiskt spektrum och i många fall påtar sig ett betydande ansvar när det gäller de politiska utmaningarna i Mellanöstern. I förhoppningen om att EU:s 27 medlemsländer efter antagandet av Berlinförklaringen kommer att vara angelägna om att ge konkret uttryck för sin strävan att vara en global aktör i fredens tjänst har jag äran att direkt till er, herr Solana, överlämna detta upprop Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. (NL) Herr talman! Europas säkerhet gagnas endast av en saklig och objektiv debatt om Förenta staternas beslut att placera ut tio försvarsmissiler i Polen och ett tillhörande radarsystem i Tjeckien. De starka negativa reaktionerna från EU:s sida grundas framför allt på rädsla för Vladimir Putins Ryssland och innebär både att vår egen sårbarhet ökar och att nya politiska spänningar uppstår mellan medlemsstaterna. I kölvattnet av krisen mellan Europa och Irak bör detta säkerligen vara ett skräckscenario för den höge representanten Javier Solana. Vilka är fördelarna med missilprojektet? Vi har till att börja med Islamiska republiken Irans hårdnackade beslutsamhet att inom en nära framtid förfoga över en arsenal av moderna ballistiska missiler med en räckvidd på upp till 550 mil. Till detta kan läggas Teherans tveeggade kärnvapensatsningar som innebär att inte minst Europa står inför ett verkligt och överhängande hot. Ett kraftfullt transatlantiskt budskap till Iran är kort sagt absolut av nöden. Ett missilförsvarssystem på vår kontinent är en legitim förebyggande åtgärd mot riskabla persiska maktdemonstrationer. Teheran är för sina nationella ambitioner i sin tur i högsta grad beroende av teknisk sakkunskap från Ryssland och Kina. Jag litar på att ni, herr höge representant, kommer att hänvisa till detta ärende och påminna Moskva och Peking om det ansvar de som medlemmar av FN:s säkerhetsråd har för världsfreden Daniela Buruiană-Aprodu, în numele grupului ITS. Uniunea Europeană a încheiat la 1 ianuarie 2007, prin aderarea României şi Bulgariei, o importantă etapă a dezvoltării sale, sporindu-şi influenţa pe plan internaţional, ceea ce impune şi o regândire a organizării sale instituţionale, care să permită dezvoltarea statelor membre într-o lume aflată în plin proces de globalizare. Apariţia şi acutizarea în viaţa internă a Uniunii Europene a unor probleme cum ar fi energia şi mediul impun o regândire a strategiilor care să întărească rolul său de super-putere pentru promovarea intereselor cetăţenilor statelor membre. O Uniune Europeană puternică şi influentă la nivel internaţional implică, pe de o parte, o regândire a mijloacelor şi metodelor de obţinere a informaţiilor necesare, asigurării securităţii cetăţenilor statelor membre şi, pe de altă parte, protejarea intereselor acestora. În prezent, ameninţările asimetrice nu mai vizează o ţară, un obiectiv anume sau o categorie socială, ci au devenit globale, urmărind distrugerea instituţiilor şi valorilor democratice în ansamblul lor.

12 Terorismul, traficul de persoane şi arme, precum şi cel de narcotice şi de substanţe de distrugere în masă necesită răspunsuri colective, care să permită identificarea cu anticipaţie a ameninţărilor la adresa statelor membre. Apreciez, domnule preşedinte, oportunitatea lansării unor teme de analiză asupra modului de redimensionare a inter-operabilităţii între serviciile de informaţii naţionale, eventual într-o structură de comunitate de informaţie, cu o componentă preventivă puternică, fapt ce ar determina creşterea capacităţilor comune de acţiune, pentru a face faţă cu eficienţă magnitudinii şi complexităţii ameninţărilor asimetrice. Urmare a înfiinţării acestei structuri informative, apreciez că s-ar face mari economii de resurse umane şi materiale, care ar putea fi redirecţionate spre alte sectoare deficitare Jana Bobošíková (NI) (CS) Mina damer och herrar! Jag är tjeckisk ledamot av Europaparlamentet, och mitt land överväger nu att placera ut amerikanska missilförsvarssystem på sitt territorium. Jag vill understryka att jag i denna fråga ser mycket positivt på Javier Solanas synpunkt nyligen att de enskilda länderna själva måste besluta om det amerikanska missilsystemet. Det är min bestämda övertygelse att det i dagsläget inte finns något alternativ till det amerikanska försvarssystemet. Händelserna i Jugoslavien var ett tydligt bevis på att EU saknade politisk eller militär förmåga att få slut på dödandet. Därtill kommer det som utspelade sig under förra århundradet, som innebar att mitt land av ett antal europeiska länder överlämnades till nazisterna. Allt detta gör att såväl Tjeckien som Polen har en laglig rätt att själva besluta om det egna landets försvar. Jag vill följaktligen uppmana våra grannländer som hotar att splittra Europa med anledning av radarbaserna att hålla i minnet vilka som en gång för länge sedan splittrade Europa och hur detta gick till. För de andra, som vill läxa upp oss när det gäller detta, vill jag citera president Jacques Chiracs ord och be dem att komma ihåg att hålla tand för tunga. Tack så mycket José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). (ES) Att den höge representanten Javier Solana deltar i Arabförbundets toppmöte är enligt min uppfattning en framgång i sig. Framgången kommer lägligt, som EU:s ordförande meddelade i går, vid en tidpunkt när EU dels strävar efter att befästa sin ställning internt genom diskussionerna om författningen, dels, som Javier Solana har nämnt, försöker göra sig gällande utåt genom en tydlig och effektiv politik. Med anledning av den bild som Javier Solana har målat upp vill jag framföra en del synpunkter och ställa några frågor som gäller de problem han har tagit upp. Jag anser att hans åsikter om den nationella enhetsregeringen och den nya situationen i Palestina andades stor försiktighet. Jag anser också att vi bör tillämpa den evangeliska maximen På deras frukt skall ni känna igen dem och inte från en dag till en annan förändra EU:s inställning utan fortsätta att vara öppna och lyhörda för vad den nya situationen kan innebära. Utöver frågan om Kososvo och Serbien kan ni kanske under diskussionen om planerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken mycket kort redogöra för EU:s planer för länderna i västra Balkan. Jag vet att vi inte har särskilt lång tid på oss, men det vore kanske bra om ni kunde säga något om detta. När det gäller frågan om missilförsvarssystemet har ni välkomnat gårdagens samtal mellan presidenterna George W. Bush och Vladimir Putin, och inte minst med tanke på EU:s bristande befogenheter, som ni har nämnt i diskussionen, skulle det vara bra att få reda på om EU tänker anordna den typ av samråd som har ägt rum mellan Ryssland och Förenta staterna. Jag vill också att ni redogör för er uppfattning om de synpunkter som i går i närvaro av gemenskapens troika framfördes av den kazakstanske ministern, vilka handlade om att om länderna i väst tror att de kan öppna en energikorridor i Kaspiska havet utan Moskvas och Teherans medgivande skulle det leda till enorma komplikationer. Avslutningsvis och här ska jag sätta punkt vill jag gärna veta när riktlinjerna för förhandlingarna med Andinska gemenskapen och de centralamerikanska gemenskaperna om anslutningsavtalen kommer att föreligga. Jag vill också veta om rådet liksom tidigare tänker bjuda in Europaparlamentet till Riogruppens kommande ministermöte, eftersom någon inbjudan ännu inte har kommit Jan Marinus Wiersma (PSE). (NL) Herr talman! Jag vill tacka Javier Solana för hans synpunkter på missilförsvarssystemet och särskilt för hans slutsats att det ständigt är föremål för diskussion inom EU, eftersom det ju även kan ha betydelse för den säkerhetsstrategi som de senaste åren legat Javier Solana så varmt om hjärtat. Vi anser att missilförsvarssystemet har stor betydelse i just detta avseende. Förhandlingarna mellan Förenta staterna och två EUmedlemsstater om utplaceringen av ett missilförsvarssystem i Europa inger oss stark oro. Vi är inte övertygade om behovet av ett sådant system. Vi är i själva verket rädda för att planerna kommer att orsaka splittring och att det internationella arbetet med att stoppa kärnvapenspridningen undergrävs. Spridningen av massförstörelsevapen får till följd att hotet mot den internationella freden och säkerheten ökar, och jag välkomnar de allmänna synpunkter som Javier Solana framfört i frågan.

13 EU har gjort icke-spridningen till en av sina viktigaste prioriteringar, och vi är fullt på det klara med att det inte är möjligt att bibehålla icke-spridningssystemet om vi inte agerar på enad front och multilateralt. Ett multilateralt samarbete är inte ett alternativ utan en nödvändighet, och det är framför allt mot denna bakgrund som vi är mycket bekymrade över Washingtons planer. Att framhärda med utvecklingen av ett missilförsvarssystem som på felaktig eller korrekt grund uppfattas som en provokation av andra erkända kärnvapenmakter får rakt motsatt effekt. Detta kan till och med leda till en ny kapprustning. Eftersom de kärnvapenambitioner som länder som Nordkorea och Iran ger uttryck för också inger stark oro stöder vi självklart EU:s och FN:s insatser för att genom dialog, men också medelst ekonomiska och politiska sanktioner stävja dessa planer. Amerikanarna hävdar att missilförsvarssystemet utgör ett skydd mot attacker från Iran. Bidrar detta emellertid inte till att undergräva det internationella samfundets trovärdighet vid förhandlingsbordet? Detta går ju faktiskt stick i stäv med föresatsen att hindra Iran från att utveckla ny kärnvapenarsenal. Vi är kort sagt mycket bekymrade över Förenta staternas senaste försvarsplaner och över den ensidighet som kännetecknar hanteringen av frågan, men vi är också mycket bekymrade över Polens och Tjeckiens beredvillighet att inlåta sig i en sådan ensidig dialog. Förbundskansler Angela Merkel handlade helt rätt när hon bjöd in de båda länderna till en diskussion om detta inom Nato. Vi stöder det tyska ordförandeskapets förslag, men vi vill också be Javier Solana att ta upp frågan till fortsatt diskussion med kollegerna i rådet. Vissa har uppfattningen att medlemsstaterna har frihet att på försvarsområdet bilateralt göra gemensam sak med tredjeländer. De politiska verkningarna av ett sådant förfaringssätt är emellertid inte begränsade till Polen och Tjeckien, och utplaceringen av detta missilförsvar kommer att påverka hela EU:s säkerhet negativt Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. (NL) Herr talman, herr höge representant, mina damer och herrar! Herrar Chamberlains och Daladiers återkomst från München 1938 och de ord som då uttalades där: We bring you peace in our time hör till den mörkaste tiden inte bara i den europeiska historien utan i hela världen. Det får inte råda någon tvekan om att vi alltför väl inser detta. Jag vill tacka den höge representanten och alla kammarens ledamöter för den här debatten som är mycket intressant, eftersom den genom den ena eller den andra partens ingripande visar hur stor risken är att utnyttjas som ett instrument av Washington å ena sidan och av Ryssland å den andra. Det är bara att välja. Oavsett vad vi väljer finns det en avsevärd risk för att dessa två supermakter spelar ut oss mot varandra. Det viktiga nu är att förhindra att det händer. Vi måste förhindra att det slutar med en situation där vi genast måste välja sida utan manöverutrymme, och där vi lutar oss tillbaka och ser ytterligare en händelsespiral utvecklas som skulle kunna kulminera i ännu en kapprustning. Vi befinner oss på en punkt där vi kan undvika det, om vi bara ser till att vi inte utnyttjas som brickor i spelet och ser vad som är bäst för oss alla tillsammans och vad som är bäst för världen och världsfreden. Även om jag inte direkt är någon pacifist hör jag ändå till en generation där ord som nedrustning, vapenkontroll och icke-spridning var mycket viktiga, och där vi också försökte agera i enlighet med detta. Jag vill därför tacka er för att ni som hög representant talat så fritt om ämnet. Jag önskar er allt gott och vill att ni ska veta att ni kan räkna med vårt stöd. En sak noterade jag i presentationen, nämligen hur elegant ni gled förbi diskussionerna i FN:s säkerhetsråd om den kommande resolutionen om Kosovo. Kan ni kanske säga något mer om det? Ģirts Valdis Kristovskis, (UEN). (LV) Herr talman, herr Solana! Jag vill tacka er för att ni nämnde att de högsta organen inom EU planerar att diskutera placeringen av ett missilförsvarssystem i Europeiska unionen, men samtidigt kommer enligt min mening dessa planer redan alltför sent, eftersom det inte är någon hemlighet att processen redan har börjat i Europa och att allmänheten börjar bli irriterad. Jag anser att ni måste vara mycket mer aktiv när det gäller att opponera mot de argument eller spekulationer som Ryssland har fört fram i frågan. Det talas om ett kallt krig, och påtryckningar utövas mot Polen och Tjeckien. Detta är fullständigt oacceptabelt och EU måste anta en tydlig ståndpunkt. Annars kommer sådana misslyckade politiker som Gerhard Schroeder, som naturligtvis är i Putins tjänst, att dyka upp och göra uttalanden som irriterar den europeiska allmänheten. Jag anser att det också är otillfredsställande att låta frågan hanteras av Natos generalsekreterare eftersom Förenta staterna otvivelaktigt talar om att försvara Europa och mycket mindre om att försvara Förenta staterna. Förenta staterna talar om att försvara Europa! Vad Europas invånare därför förväntar sig av er herr Solana, som den person som är ansvarig för att genomföra EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, är en tydligt ståndpunkt. Och det är vad jag personligen också förväntar mig av er. Tack Angelika Beer (Verts/ALE). (DE) Herr talman! Javier Solanas intressanta tal gjorde klart för mig vad det europeiska dilemmat faktiskt består av, för vi har mycket att säga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, men när allt kommer omkring lyckas vi faktiskt till slut inte anta någon gemensam ståndpunkt. Herr Solana! Jag välkomnar det ni hade att säga om Mellanöstern. Om vi försöker förhandla med stater som Iran eller Arabförbundet bör vi göra detsamma med Hamas som åtminstone har valts.

14 Kärnvapennedrustningen som ni hänvisar till är en fråga som ligger kammaren varmt om hjärtat, men var finns den gemensamma röst som kritiserar Förenade kungariket för dess förnyande av Tridentprogrammet? Även om regeringarna i två länder USA och Förenade kungariket inom kort ska bytas ut vill de fortfarande upprusta och skapa nya hot för världen. När vi nu talar om Kosovo nämnde ni att ni stöder Martti Ahtisaari, men vilken form tar det stödet? Varför är EU inte tillräckligt modigt för att säga vad som nu behöver göras? Varför kan inte EU stiga fram? Övervakat oberoende är det som behövs och ändå skyr vi begreppet som pesten. Det är hög tid att EU och parlamentet som kommer att rösta i frågan i dag äntligen säger att det inte finns någon återvändo, att Kosovo inte kommer att återlämnas till Serbien, att status quo inte längre fungerar och att vi måste gå den här svåra vägen i stället för att organisera polisuppdrag och vänta på att andra ska klargöra var de står. Det behövs en ny resolution från FN:s säkerhetsråd och den tidigare resolutionen 1244, som fortfarande gäller, måste avskaffas. Uppdraget inom ramen för den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken behöver också sitt mandat. Det räcker inte med att vänta på att andra ska klargöra frågor på den punkten, och samtidigt som jag välkomnar ert tal vill jag be er att säga huruvida ni stöder Martti Ahtisaaris skrivelse till FN:s säkerhetsråd där han talar om övervakat oberoende och uttalandet av Ban Ki-Moon. Varför försöker EU slippa ifrån sitt ansvar i det här fallet? Jiří Maštálka (GUE/NGL). (CS)Mina damer och herrar! Jag skulle säga att spridningen av amerikanska militärbaser är den mest splittrande frågan i tjeckisk politik för närvarande. Det finns två aspekter på frågan. För det första finns det en tydlig vilja från regeringens sida att acceptera basen trots allmänhetens betänkligheter: Vid de senaste undersökningarna var 60 procent av de tillfrågade emot basen och 25 procent för. Den andra punkten är splittringen inom partilinjerna där vänsteroppositionen är för en folkomröstning och emot basen, medan högern inom regeringen är emot folkomröstningen och positiv till basen. Jag nämner detta eftersom jag anser att det är avgörande att EU har en tydlig inställning i frågan. Att ta sin hand ifrån frågan för att den rör bilaterala förbindelser mellan Tjeckien eller Polen och Förenta staterna är detsamma som att undvika en fråga som mycket snart kommer att beröra hela Europa. Unionen måste kunna säga obehagliga saker. Man säger att förhandlingarna med Ryssland pågår. Men det mesta tyder i dag på att dessa förhandlingar endast används för att dölja att det globala missilförsvarssystemet redan har byggts. Javier Solana förhandlade också innan man gav order om att Jugoslavien skulle bombas. Det förekom även förhandlingar före ingripandet i Irak. Erfarenheterna har visat att förhandlingar är verkningslösa när det inte finns någon kompromissvilja. Vi ska inte glömma att Ryssland och Nato undertecknade en instiftelseakt 1997, där man åtog sig att avstå från hot eller från att använda tvång Gerard Batten (IND/DEM). (EN) Herr talman! Jag förstår att Javier Solana letar efter ett nytt uppdrag. På ett personligt plan önskar jag er lycka till i vilken ny karriär som helst som ni behagar välja, herr Solana, men jag är tacksam för att rollen som EU:s utrikesminister inte längre existerar på grund av att den föreslagna EUkonstitutionen förkastades Tanken var dödsdömd redan från början. Det kan aldrig bli tal om en gemensam utrikespolitik för EU eftersom vi alla har olika historiska bakgrunder, internationella engagemang, intressen och allierade. Ta Storbritannien till exempel. Vi delar inte nödvändigtvis våra europeiska grannars perspektiv på de internationella kriser vi konfronteras med i dag. Som ni torde vara väl medvetna om står Storbritannien inför en mycket allvarlig situation i Iran som olagligt har kvarhållit brittiska trupper. Det vore löjligt om en EU-utrikesminister skulle försöka förhandla fram frisläppandet av medlemmar i Hennes Majestäts väpnade styrkor. Men Storbritannien befinner sig nu också i ett lika löjligt läge till följd av vårt medlemskap i EU. Om diplomatiska ansträngningar misslyckas med att få de brittiska trupperna fria, måste Irans olagliga handlingar kanske mötas med sanktioner. Men Storbritannien skulle inte kunna anta sanktioner mot Iran även om det ville, för Storbritannien har inte längre kontroll över sina egna handelsregler. Handelspolitiken står nu under kontroll av EU. Det här är bara ytterligare ett exempel, om något sådant skulle behövas, på varför Storbritannien måste lämna EU och återta kontrollen över sina egna angelägenheter Talmannen. - Ni borde uppskatta EU:s solidaritet med de 15 sjömännen Ashley Mote (ITS). (EN) Herr talman! Mahatma Gandhi, denne modige, fredligt sinnade och högst beslutsamme man som låg bakom Indiens självständighet, traskade en gång på väldets tid in på generalguvernörens kontor och sa honom rakt upp i ansiktet att britterna var herrar i någon annans hus. Vi britter vet nu hur han kände sig, och några av er kanske till och med känner viss självbelåten tillfredställelse vid blotta tanken. När vi nu ser hur EU och dess tjänstemän använder sitt inflytande runt om i världen, likt uppkomlingar som struttar omkring på en allt större scen, känner vi dock till slutet. Vi vet vart en sådan självutnämnd självtillräcklighet till sist leder. Jag har tre frågor till er, Javier Solana. Vem har sagt till Europeiska unionen att den kan döma utländska företag till böter utan hänsyn till följderna för handeln, välståndet och skyddet av arbetstillfällen i länder som inte ens hör till EU? Vidare orsakar EU:s avtal om ekonomiskt partnerskap stor skada för familjerna i

15 länderna i tredje världen: och samtidigt som deras ledare åker snålskjuts på dessa avtal, kämpar lokala producenter och köpmän för att kunna konkurrera med billiga importvaror. Samma sak gäller för fiskarna utanför Afrikas kust: samtidigt som ministrarna i de lokala regeringarna skor sig, har våra trålare minskat fiskarnas kustfarvatten, och lokala fiskare kan inte längre tjäna sitt levebröd. Gandhi hade rätt. Det är inte EU:s sak att spela herre i andras hus Roger Helmer (NI). (EN) Herr talman! Jag föddes 1944 under andra världskrigets sista månader. Under hela mitt liv har Nato och Atlantpakten kunnat behålla freden i Europa. Det var inte EU eller kommissionen som besegrade Sovjetunionen och fick Berlinmuren att falla. Det var modet och beslutsamheten hos ledare som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och dess militära hållning hotar att urholka Atlantpakten. Detta bottnar i avundsjuka, ovilja och antiamerikanism. Trots att man har många strategier, planer och krigshögskolor, har man verkligen ont om manskap, fartyg, stridsvagnar, kanoner och flygplan. GUSP är ett hot mot själva grundvalarna i västerländsk säkerhet och lämnar oss alla farligt utsatta i en oförutsägbar värld. Detta är ytterligare ett skäl till att mitt land skulle må bättre av att stå utanför Europeiska unionen Karl von Wogau (PPE-DE). (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Debatten om missilförsvarssystemet ger mig alltid ett intryck av människor som famlar i dimman, och om det är på det sättet som debatten bedrivs är det alltid en bra ursäkt för polemik. Till att börja med är det inte ett antimissilsystem vi diskuterar utan två. Ett av dem är det som tillhör Förenta staterna, ett system där redan 100 miljarder dollar har använts och där anläggningarna som planeras i Polen och Tjeckien ingår. Antimissilsystemet har kostat nio miljarder hittills i år, och vi måste fråga oss vad det innebär för EU:s säkerhet, något som vi som valda företrädare är ansvariga för. Frågan är huruvida systemet kan skydda de europeiska länderna och om det i så fall kan skydda dem alla. Det som inte får hända är att EU delas upp i två zoner, där den ena är mindre säker än den andra. Det är något som vi måste förhindra. Ytterligare en fråga uppstår i anslutning till Natos missilförsvarssystem som hittills inte har kommit längre än till en genomförbarhetsstudie. Vad ska Nato och EU göra på grundval av den genomförbarhetsstudien? Utan tvekan är det Nato snarare än EU som bär ansvaret för detta, men om vi vill fortsätta på den här vägen måste vi tänka på hur de europeiska länderna förväntas agera inom Natos nätverk. Om vi exempelvis på grundval av detta förväntas fatta beslut som rör utveckling eller industri har vi valet att ha att göra med USA i egenskap av 27 enskilda länder inom Natos nätverk eller som ett gemensamt EU. I det första fallet blir vi definitivt inte partner till Förenta staterna. I det andra blir vi det, men endast i en underordnad position, låt vara med en möjlighet att bli deras samarbetspartner Véronique De Keyser (PSE). (FR) Herr talman, herr Solana! Den överenskommelse som träffades i Mecka mellan Fatah och Hamas skulle ha varit otänkbar i december, när en delegation från parlamentet besökte Palestina och Israel. Inrättandet av en nationell enhetsregering är nästan ett mirakel men har uppenbarligen inte skett av en tillfällighet mot bakgrund av allt det vi vet om flera av medlemmarna i denna regering. Många har välkomnat det här politiska framsteget. Även Europaparlamentet har reagerat. Förra veckan röstade utrikesutskottet för ett förslag till yttrande där man krävde att de ekonomiska sanktionerna mot Palestina skulle hävas. Utskottet antog även Michel Rocards betänkande om förbindelserna mellan EU och arabvärlden som vi kommer att rösta om kl. 12 i dag och som återigen förespråkar dialog och öppenhet. I går överlämnade ett antal ledamöter i Europaparlamentet en skrivelse om att den nya palestinska regeringen bör erkännas till den palestinska kulturministern som besökte Bryssel. Undertecknarna, bland dem Europaparlamentets tidigare talman Josep Borell, är varken hetsporrar eller fiender till Israel. De är synnerligen fredsälskande män och kvinnor som vet att strimmorna av hopp är så sällsynta att de inte får förloras ur sikte. Visserligen låg premiärminister Haniyehs invigningstal inte helt i linje med de villkor som kvartetten slagit fast, men det återspeglade andan i villkoren. Det här är ett tillfälle vi måste fånga. Alla vägar leder till fred när den vilja som krävs finns. Det spelar ingen roll om det handlar om färdplanen eller Beiruts initiativ som visar vägen. Ni har just återvänt från Riyad, herr Solana, och vi tackar er för det ni har gjort. Ni vet att den här gången handlar det om ett seriöst erbjudande och vi behöver kunna ta tillvara på det här tillfället. Det är nödvändigt att övertyga Israel och amerikanerna, och vi vill be er att göra det. Det skulle inte vara rätt att använda selektiva åtgärder mot den nya palestinska regeringen och på så sätt försöka skilja agnarna från vetet och isolera Hamas från Fatah. Det skulle återigen vara att hota den palestinska enheten som är en garanti mot inbördeskrig. Herr Solana! Jag ska inte dölja för er att vi det senaste året har blivit förvirrade av EU:s politik när det gäller de palestinska territorierna. Vi ville inte att det skulle ske. Vi ville inte ha så mycket kaos, så mycket meningslöst lidande och så mycket förstörelse. Det var ibland svårt att se sig själv i spegeln på morgonen. Vi vill kunna vara stolta igen över Europeiska unionen. Var snäll och framför det till rådet.

16 István Szent-Iványi (ALDE). (HU) En av de viktigaste utrikespolitiska utmaningarna i år är att lägga grunden till en gemensam utrikespolitik på energiområdet. Det skulle vara ett misstag att tro att det kortfristiga intresset i någon medlemsstat kan skilja sig från eller äventyra EU:s gemensamma intressen när det gäller energisäkerhet. Vi behöver ett harmoniserat synsätt, en effektiv samordning och en beslutsfattande mekanism. En viktig uppgift är att inrätta och stärka det nödvändiga partnerskapet för att diversifiera våra energikällor. Vi behöver inte bara stärka vår utrikespolitik gentemot de traditionella regionerna, det vill säga Främre Orienten och Östeuropa, utan även när det gäller Kaukasus, Centralasien, Afrika och Latinamerika. Vi har talat om Nabucco-gasledningen i flera år nu. Sedan i mars har den betraktats som ett prioriterat projekt. Det är hög tid att äntligen gå in i den sista fasen med konkret planering och genomförande. Alla medlemsstater har ett stort ansvar för att inte äventyra detta mycket viktiga projekt med sina ensidiga åtgärder, eftersom det främjar en diversifiering av EU:s energiresurser. Det ligger i EU:s grundläggande intressen att utveckla eller förbättra lämplig kompetens för att försvara sitt territorium och avvärja potentiella hot. För närvarande kan vi inte eller är inte beredda att göra det. Till dess att vi kan det har medlemsstaterna rätt att agera självständigt. Denna rättighet kan inte förnekas varken Polen eller Tjeckien. Det skulle naturligtvis vara bättre om vi kunde hitta gemensamma lösningar för att avvärja dessa allvarliga hot. Den viktigaste grunden för EU:s utrikespolitik är avslutningsvis solidariteten. Det är mycket viktigt att vi alla här har uttryckt vår solidaritet med de 15 brittiska sjömännen och kravet på deras omdelbara frigivande, men det här måste uttryckas inte bara i ord utan även i handling Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). (PL) Herr talman! När det gäller frågan om missilförsvarssystemet har Förenta staterna nu lämnat ett förslag till vissa Natomedlemmar. Det har analyserats ingående. Det måste emellertid betonas att ett beslut i den här frågan endast kan fattas av berörda länder och regeringar, något som Javier Solana redan har talat om i dag. Frankrikes och Nederländernas definitiva avvisande av konstitutionsfördraget har kullkastat planerna på att införa en gemensam utrikes- och försvarspolitik för EU. Det skulle vara olyckligt om vissa medlemsstater som inte accepterar detta och vill gömma sig bakom EU skulle försöka påverka de suveräna regeringsbesluten i de länder som förslaget har lämnats till. Jag vill också varna för att antiamerikanska stämningar av det slag som nyligen bevittnades som ett resultat av den underliga rapporten om CIA-flygningarna återuppväcks i Europa Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). (EL) Herr talman! Inrättandet av nya missilförsvarssystem på europeisk mark måste förebyggas. Det kommer att skada EU och freden. Det kommer att leda till en ny kapprustning. Det kommer att återuppväcka det kalla kriget. USA-administrationen struntar i EU och det är en förolämpning. Det är till och med att gå bakom ryggen på Nato. Jag instämmer i det som framkommit av alla undersökningar. En överväldigande del av medborgarna, även i Polen och Tjeckien, är oroade och är radikalt emot denna lättsinniga utmaning av ödet. Javier Solanas försenade förhalande räcker inte. Man kan inte inom rådet låtsas vara blind och döv eller agera som Pontius Pilatus. EU måste tydliggöra sin ståndpunkt genast. Europeiska rådet kan då reagera snabbt och övertygande. Jag är mycket glad över att så gott som alla politiska grupper instämmer i den gemensamma ståndpunkten och är emot dessa planer från Bushadministrationens sida. Min politiska grupp vill ha en resolution om detta Alessandro Battilocchio (NI). (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för det nya italienska socialistpartiet. I går presenterade förbundskansler Angela Merkel resultatet av förra helgens samtal i Berlinsom ledde till att samtliga medlemsstater och de tre europeiska institutionerna förband sig att förnya den rättsliga grunden för unionen senast I dag har Javier Solana berättat om planerna för att stärka unionens roll på den internationella arenan, planer som huvudsakligen är värda att stödjas. Jag är övertygad om att de två frågorna måste hanteras tillsammans och att en trovärdig utrikespolitik måste åtföljas av en stark rättslig grund som stöds av alla aktörer som hänvisar till den. Jag tror därför att årtalet 2009 inte kan skjutas upp. En hållbar lösning kanske till och med behöver formuleras tidigare. Utmaningen med energiförsörjning, liksom de olika nuvarande geopolitiska oroshärdarna, varav några ligger vid våra gränser, kräver ett EU som talar med en enda beslutsam röst inom FN och inom alla andra internationella forum Jacek Saryusz-Wolski (PPE-DE). (EN) Herr talman! Jag träffade den höge representanten för första gången när han var Spaniens utrikesminister, och sedan när han företrädde ordförandeskapet. Vad som än händer med konstitutionsfördraget, så är du, Javier Solana, vår utrikesminister. Tack för er omfattande presentation och fördjupade analys. Vi måste verkligen satsa på att få EU:s genuina gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik att motsvara EU:s ambitioner och betydelse som global aktör och på

17 ett relevant sätt motsvara unionens värderingar så som de uttrycks i Berlinförklaringen inför femtioårsdagen av Romfördraget. I detta sammanhang bör vår utrikespolitik bygga på utvecklingen och konsolideringen av demokratin, rättsstatsprincipen samt respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det bör vara en utrikespolitik som bygger på värderingar, om den verkligen ska vara europeisk. Vår parlamentariska diplomati bidrar till denna dimension. I våra debatter i parlamentet bör vi sträva efter möjliga samförstånd, snarare än efter att skapa ytterligare motsättningar, som vi har sett i denna debatt. Vi bör inte bara uttrycka våra åsikter i denna fråga, utan vi måste agera gemensamt och snabbt när det är nödvändigt. Just nu borde vi sända Vitryssland en tanke. Vi är skyldiga att reagera på det som hände förra helgen. När vi firade femtioårsdagen av den europeiska integrationen, blev vitryska demokrater slagna och satta i fängelse alldeles inpå knutarna. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är i dag en mångfasetterad fråga. Den omfattar inte bara klassiska utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter, däribland kärnvapenfrågan, utan också ett mycket stort antal icke-konventionella hot mot demokratin, freden och säkerheten, såsom terrorismen, fattigdomen, energisäkerheten, klimatförändringen och så vidare. Men i det stora hela, och utan att nämna alla de punkter som ni tog upp, herr höge representant, vilket skulle vara omöjligt på utsatt tid delar och stöder vi era åsikter om alla de brännande utrikespolitiska frågorna runtom i världen. Det budskap jag skulle vilja framföra till rådet och till er personligen är följande: Parlamentet vill hävda ett starkt inflytande i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, vilket ligger i unionens och inte bara i parlamentets intresse. Vi strävar inte efter nya maktbefogenheter. Vi skulle snarare vilja bygga på våra tidigare erfarenheter och stärka vårt inflytande på det utrikespolitiska området i överensstämmelse och samarbete med er och kommissionen genom att ge EU:s utrikes- och säkerhetspolitik större rättmätighet och föra den närmare EU-medborgarna samt göra den mer begriplig och ge den en bredare och mer demokratisk förankring. Vi vill göra detta i samarbete med EU-institutionerna rådet och kommissionen. Som ni vet håller vi på att utveckla nära kontakter med rådet med ert och kommissionens stöd. Vi skulle vilja använda detta tillfälle till att försäkra båda våra partner om att smidiga och effektiva förbindelser är mycket viktiga för oss och att vi bör arbeta tillsammans, bygga upp samverkansfördelar, komplettera varandra och hjälpas åt på detta ytterst viktiga, svåra och mycket känsliga område när det gäller EU:s politik. Kort sagt vad beträffar det missilförsvar som ni nämnde, har vi inte befogenhet att fatta några beslut i försvarsfrågor, men vi har faktiskt befogenhet att diskutera försvar. Av denna anledning föreslår utrikesutskottet en debatt om missilförsvar och krishantering den 7 maj, i er närvaro, med ordförandena i alla de nationella parlamentens utrikes- och försvarsutskott, och eventuellt Jakob Gijsbert De Hoop Scheffer. Den 28 juni kommer utrikesutskottet samt underutskottet för säkerhet och försvar att hålla ett annat möte om missilförsvarssystem, denna gång med general Obering från Förenta staterna Hannes Swoboda (PSE). (DE) Herr talman! Jag vill gratulera den höge representanten till hans engagemang för Mellanöstern. Herr Solana! Er uppgift på det området är absolut avgörande, och jag önskar er all framgång med den. Vi ledamöter i kammaren kan naturligtvis tänka mer flexibelt och mer fritt och jag vill därför ta upp det som Véronique De Keyser sa. Vi representerar demokratin. Valet står mellan demokrati eller delar av den. Det är anledningen till att det vi gjorde efter valet i Palestina som vi hade krävt måste betraktas mycket kritiskt. Jag är helt överens med dem som säger att vi måste kräva att den palestinska regeringen engagerar sig i fredsprocessen och är villig att avstå från terrorism. Vi har nu en möjlighet att få just detta slags regering. Vi kräver inte att Israel för alltid ska överge alla försök till bosättningar. Men Israel erkänner inte heller 1967 års gräns som en gräns mellan två stater som erkänner varandra. Eftersom Israel trots våra uppmaningar inte gör det, måste vi anta ett rättvist och opartiskt synsätt och be respektive sida att bidra till freden och stödja båda sidor när de försöker göra det. Det är anledningen till att EU måste göra klart att det är i denna riktning som vi går. Oavsett hur obehagliga vi tycker att vissa företrädare är och jag måste säga att jag inte direkt är någon beundrare av Israels Avigdor Liebermann ger den här regeringen oss en möjlighet som vi inte får missa. Inte minst för EU:s skull måste vi ta tillvara på detta tillfälle att åstadkomma fred, oavsett hur illa vi kan tycka om vissa enskilda personer. När jag nu talar om demokrati har vi för det andra allvarliga svårigheter med att arbeta tillsammans för freden med länder som inte är uppbyggda enligt demokratiska principer. Saudiarabien är ett som har nämnts i dag, och jag hoppas att landet lyckas bidra avsevärt till freden. Jag skulle vilja säga samma sak om Egypten. Vi får emellertid inte ta detta som ett skäl till att överge vår kamp för demokratin. Vi måste exempelvis göra det fullständigt klart för Egypten att vi anser det helt oacceptabelt att konstitutionen skulle ändras genom så kallade folkomröstningar som aviseras bara några dagar i förväg vilket har hänt de senaste dagarna och i vilket fall som helst endast ger ett valdeltagande på 30 procent. Vi måste uttala oss för både fred och demokrati i Mellanöstern. De båda måste hållas ihop och det är EU:s uppgift Anneli Jäätteenmäki (ALDE). (FI) Herr talman! 50 år efter att Romfördraget undertecknades tar EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik sina alla första steg framåt. Detta område av mellanstatligt samarbete begränsar samtliga EU-aktörers befogenhet.

18 Uppfattningen om USA:s missilsystem är för närvarande en mycket viktig faktor som påverkar framtiden för EU och de europeiska länderna. Är EU:s svar enhälligt eller är det så att utrikesminister Condoleezza Rice får flera olika svar när hon talar till EU? Det är på detta sätt som EU låter Förenta staterna besluta vad som är bra för EU och dess medlemsstater. Det skulle inte ens hjälpa oss om en ny konstitution trädde i kraft och EU hade en gemensam utrikesminister, för om det inte finns någon gemensam vilja finns det ingen gemensam politik. Jag vill också ta upp det andra ämnet, nämligen frågan om olaglig invandring och invandringspolitik. Det har nyligen funnits förväntningar på ett närmare samarbete inom EU för att förhindra att olagliga invandrare tar sig in vid gränskontroller. Det är inte särskilt förvånande att antalet personer olagliga invandrare som dog förra året i Atlanten i närheten av Kanarieöarna var större än antalet döda under kriget i Libanon. Mycket behöver därför göras när det gäller grannskapspolitiken så att den välfärd och säkerhet som finns i EU kan spridas till vår omvärld Seán Ó Neachtain (UEN). A Uachtaráin, is pobal seacht mballstát agus fiche an taontas Eorpach anois agus dá réir, tá seasamh níos láidre againn ar an ardán idirnáisiúnta. Creidim gur chóir go mbeadh ról mar idirghabhálaí macánta ag an Aontas Eorpach in aighneas an Mheánoirthir agus go háirithe sna hiarrachtaí atá á ndéanamh chun síocháin a chothú idir muintir na Palaistíne agus muintir Iosrael. Ar an gcuma chéanna, ba chóir dúinn súil a choinneáil ar an bpolaitíocht san Iaráin, mar tá sí sin ag déanamh imní agus mioscaise sa Mheánoirthear trí chéile. Níos gaire do bhaile, caithfimid ár ndóigh cabhair a thabhairt do na tíortha balcánacha lena chinntiú go ndéanfar dul chun cinn eacnamaíochta agus polaitíochta iontu agus go neartófar an ceangal eadrainn. Caithfidh an taontas Eorpach a bheith ina cheannródaí i gcur chun cinn spriocanna forbartha na Mílaoise, agus sa chomhthéacs seo a chinntiú go mbeidh muintir na hafraice neamhspleách i gcúrsaí forbartha agus i gcearta daonna. (Bualadh bos) Charles Tannock (PPE-DE). (EN) Herr talman! Jag välkomnar Javier Solanas omnämnande av Afrika och Darfur och bristen på mänskliga rättigheter i Darfur, men tyvärr glömde han Zimbabwe. Arabförbundet i Riyad, som han besökte så sent som i går, lovade ett nytt initiativ om den arabisk-israeliska konflikten, men man insisterar fortfarande på att alla palestinska flyktingar ska få rätt att återvända så detta innebär ingenting nytt vad jag kan se. När det gäller Kosovo, är jag rädd att man orsakar ytterligare instabilitet i regionen genom att ensidigt rycka bort landområdet från Serbiens suveränitet ett land som fortfarande smälter delningen från Montenegro och man skapar ett prejudikat som Ryssland kommer att utnyttja maximalt i de fastlåsta konflikterna i södra Kaukasus, och också i Krim. Ukraina är ett land som nu behöver mer stöd, och är det inte hög tid nu att rådet ger det status som möjligt kandidatland, i likhet med länderna på västra Balkan? I fråga om Mellanöstern skulle jag vilja uppmana till försiktighet när det gäller att återuppta direkt stöd till den nya palestinska enhetsregeringen, innan Hamas uttryckligen godtar de tre villkorenoch bland annat erkänner staten Israels existensberättigande. Jag skulle också vilja tacka alla dem i denna kammare i synnerhet detta parlaments talman som har visat solidaritet med de 15 överfallna brittiska marinsoldater som fördes bort från irakiskt territorialvatten, där de hade full rätt att befinna sig både enligt FN:s resolutioner och den irakiska regeringen, som givit sitt uttryckliga samtycke. Iran förblir ett allvarligt problem, eftersom landet trotsar världssamfundet i sin beslutsamhet att skaffa kärnvapen, och öppet kommer att hyckla i denna fråga, som det gjorde nyligen när det krävde att få veta exakt var de brittiska marinsoldaterna befann sig när de tillfångatogs. Är det inte hög tid nu att EU, tillsammans med Förenta staterna, inför betydande ekonomiska sanktioner mot denna brutala regim som offentligt avrättar människor för sexuella förseelser och vars president Ahmadinejad har svurit på att han ska sopa bort Israel från jordens yta? Att stoppa Tysklands exportkreditgarantier skulle vara en mycket god början Ana Maria Gomes (PSE). (PT) Herr Solana! Var är den effektiva multilateralism som ni kämpade för med parlamentets hjälp, om USA:s ensidiga planer på att utveckla missilförsvarssystemet på EU:s territorium snarast är en bilateral fråga eller, som ni sa i dag, en del av en försvarsallians? Dessa planer syftar till att försvaga Europas yttre politik och försvarspolitik. Även om de fördes samman under Natos paraply vilket fortfarande ska ske skulle det få en menlig inverkan på försvarsindustrin i EU. Hur kan då rådet förkasta ett harmoniserat synsätt på frågan mellan alla medlemsstater? Hur kan rådet acceptera planer som går ut på att skydda EU och som bygger på tvivelaktig teknik och splittrar EU genom att utesluta vissa medlemsstater? Vilket hot är mer hotfullt för Polen och Tjeckien än för Grekland, Cypern, Spanien eller Portugal? Som ni påpekade i dag, herr Solana, vill vi inom EU bekämpa spridning av massförstörelsevapen, men dessa planer kommer helt skilt från andra komplikationer när det gäller förhållandet till Ryssland endast att bidra till att uppmuntra detta. Många i Förenta staterna och i den amerikanska kongressen avvisar därför också planerna. Det är dessa människor vi behöver samarbeta med

19 Jan Zahradil (PPE-DE). (CS) Tack, herr talman. Jag lyssnade med intresse till Javier Solanas detaljerade tal som jag vill tacka honom för. Det var ett kraftfullt och intressant inlägg. Om ni tillåter skulle jag vilja göra några kommentarer: Till att börja med betonade Javier Solana att när det gäller Kosovo har EU inte råd att misslyckas i sitt eget grannskap. Jag instämmer helt och skulle vilja säga så här: EU måste först visa att vi kan lösa problem i närområdet och att vi kan bidra till stabilitet och välstånd i den omgivande regionen och på så sätt visa i praktiken att vi kan uppnå bredare och globala mål i annat fall återstår bara tomma ord. När det gäller USA:s antimissilbaser, eller radarbaser i fallet med Tjeckien, godkände den tjeckiska regeringen i går officiellt att man skulle inleda förhandlingar med USA om att uppföra radarbasen som ett försvarssystem. Den tjeckiska regeringen är självfallet villig att informera sina kolleger och partner i EU om den fortsatta utvecklingen, men det råder inga tvivel om att det slutgiltiga beslutet ligger hos den tjeckiska regeringen. Jag är helt övertygad om att när basen är operativ kommer säkerheten att öka inte bara för Centraleuropa utan även för Europa som helhet. Vi vet alla att den här basen inte har Ryssland som mål och det vet Ryssland också. Det argumentet är därför ett villospår. Jag anser att genomförandet av denna åtgärd också kommer att bidra till att stärka de transatlantiska förbindelserna. Naturligtvis kommer det även att leda till att Tjeckiens och Polens internationella profil förstärks. Jag tror inte att det kommer att oroa någon. Jag vill erinra kammaren om att EU har sina gränser i fråga om säkerhet och politik och att man i det här fallet har stött på en av dessa gränser. Tack Libor Rouček (PSE). (CS) Mina damer och herrar! Javier Solana sa i förmiddags här i kammaren att våra medborgare vill se en samordnad utrikes- och säkerhetspolitik för EU. Jag instämmer helt. Människor i EU även i de nya medlemsstaterna förväntar sig att EU ska samordna utrikes- och säkerhetspolitiken, också i frågor som handlar om att utveckla USA:s missilförsvarssystem på EU:s territorium. Detta är emellertid inte en bilateral övning mellan USA och Polen eller Tjeckien, vilket vissa parlamentsledamöter vill få oss att tro. I själva verket berör det den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, förbindelserna inom EU, EU:s förbindelser med USA, Nato och Ryssland och olika nedrustningsprocesser och processer för att stoppa spridningen av massförstörelsevapen. Jag vill därför be Javier Solana att analysera alla dessa aspekter för parlamentet och berätta hur dessa frågor kan lösas utifrån den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken. Det är min bestämda uppfattning att det är exakt vad våra medborgare förväntar sig av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken Stefano Zappalà (PPE-DE). (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Javier Solana för den information han gav i förmiddags. Vår debatt visar omigen tydligt att EU saknar en utrikespolitik och därför saknar en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Jag vill därför uttrycka min fullständiga solidaritet med Förenade kungariket i fråga om sjömännen som hålls kvar i Iran, en solidaritet som också måste uttryckas i andra länder. Jag vill emellertid påpeka att om vi hade en gemensam utrikes- och försvarspolitik skulle vi utan tvekan ha betydligt större inflytande när det gäller att lösa internationella frågor. Avsaknaden av en gemensam försvarspolitik innebär också att i vissa stater inbegripet min egen får till och med inrikespolitiska frågor relativt stor tyngd på grund av enskilda länders ställningstaganden. Om vi fortsätter den väg fram mot konstitutionsfördraget som inleddes av förbundskansler Angela Merkel, tror jag att vi gör något mycket positivt. Jag vill påpeka ett grundläggande faktum för Javier Solana. Flera gånger i förmiddags har man nämnt frågan om de eventuella amerikanska missilförsvarssystem som ska placeras på Polens och Tjeckiens territorium. Det förefaller mig jag vet emellertid inte om det är sant som att vissa stater i unionen sannolikt inte kommer att beaktas när det gäller sådana missilförsvarssystem, exempelvis Italien och Grekland. Jag har hört olika uppfattningar i frågan, och det med rätta. Herr Solana! Även om jag personligen är för systemet tror jag att det är viktigt att få verklig information, inbegripet den som ni valt att undanhålla. Jag uppmanar er därför att ge vårt underutskott all tillgänglig information utan dröjsmål Adrian Severin (PSE). (EN) Herr talman, herr höge representant! Jag har fyra tankar av telegramkaraktär som jag vill framföra på en minut. Nummer ett: det är hög tid att man ersätter den nya konservatismen i utrikesärendena med realism, och att man ersätter det extrema ideologiska synsätt som vi har fått lyssna till här i dag med pragmatism som styrs av våra principer och värderingar. Nummer två: multilateralism är något vi ständigt eftersträvar och vi får inte misslyckas i denna strävan. Nummer tre: de många fastlåsta kriserna i vårt östliga grannskap är endast en del av ett enda sammanhängande problem som är Rysslands postsovjetiska status. Vi måste äntligen skaffa oss en klar bild av situationen. Nummer fyra: Europeiska unionen är inte en försvarsallians, men vi måste skapa den politiska miljö som skulle kunna förmå Ryssland och Förenta staterna att främja ett globalt partnerskap för försvar mot aktuella hot, och följaktligen förkasta bilaterala

20 antimissiluppgörelser som kommer att splittra oss och utsätta oss för fara mer än att försvara oss Elmar Brok (PPE-DE). (DE) Herr talman, herr höge representant, mina damer och herrar! Ni, herr Solana, har på ett intelligent sätt klargjort precis var krigszonerna är och var EU:s intressen ligger. Jag ska ge bara några exempel: Mellanöstern, Kosovo, Iran, energisäkerhetsfrågan och ett antal andra frågor. Nu måste vi dock fundera över hur vi ska gå framåt. För det första kommer vi på många av dessa områden inte att uppnå någonting med den mjuka makt som vi påstår oss ha om vi inte gör vår gemensamma och bestämda röst hörd i utrikespolitiska frågor för att påverka våra partner runt om i världen, och då tänker jag framför allt på de transatlantiska förbindelserna. För det andra kommer vi ingenstans om vi behandlar EU som om det vore uppbyggt av zoner med olika säkerhetsgrader. När det gäller energisäkerheten måste vi se till att varje land har samma skyddsnivå, men det är lika oacceptabelt att någon av EU:s medlemsstater skulle vara sämre skyddad av ett antimissilsystem. För att uttrycka det annorlunda kan sådana här frågor inte diskuteras bilateralt. Tvärtom måste det tydliggöras att konstitutionen ger EU stärkta befogenheter och gör att EU kan tala med en gemensam röst, och när vi talar med den gemensamma rösten måste vi i vår tur vara beredda att vägleda Nato mot strategiska debatter. Vi kommer inte att få inflytande genom enskilda lösningar, utan endast genom dessa två tillsammans. Jag får ibland intryck av att det finns de som med all rätt kräver solidaritet för sig själva i energifrågor, men de som gör det måste också visa samma solidaritet på andra områden om vi på så vis ska enas om en gemensam europeisk ståndpunkt. Det är vår enda chans att överleva i denna värld Talmannen. - Tack så mycket, herr Brok! Det är inte upp till mig att bedöma, men jag anser att det ni har sagt är centralt för EU:s sammanslagningspolitik Justas Vincas Paleckis (PSE). (LT) Den nuvarande regeringen i Washington har bråttom med att sätta upp en missilsköld. Den skulle täcka en del av EU om försvarsmissiler och radaranläggningar skulle inrättas i Tjeckiska republiken och Polen. Allt detta förväntas kosta 58 miljarder dollar. Dessa pengar hade kunnat användas till att hjälpa miljontals svältande människor och ändra förhållandena i de länder som utgör oförutsedda faror. EU:s regeringar och medborgare har stora betänkligheter mot sådana planer som skulle kunna leda till en ny kapprustning och risker i hela området. Litauen ligger i området, men vi har inte haft särskilt mycket offentlig debatt om ämnet i de nya medlemsstaterna. Washingtons planer bör diskuteras öppet och ärligt av Nato och EUländerna, och även Ryssland bör delta i diskussionerna. Unilaterala strategier utan hänsyn till eventuella risker och följder har mer än en gång skapat situationer som varit svåra att ta sig ur. Ett exempel är de projekt som kallades Stjärnornas krig och som var en produkt av det kalla kriget. Att sätta igång med dem nu skulle innebära att man erkände att världen fortfarande är uppdelad i oförsonliga läger och att vi återigen försöker hitta lösningar som grundar sig på våld och vapen Bogdan Klich (PPE-DE). (PL) Herr talman! Min ursprungliga avsikt i dag var att tala om de nödvändiga förutsättningarna för att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska fungera effektivt, men Martin Schulz och Daniel Cohn-Bendits demagogiska anföranden kräver ett svar och tvingar mig att rätta vissa fel. För det första omvandlade amerikanerna för några år sedan det ursprungliga projektet Nationellt missilförsvar till projektet Missilförsvar. Syftet var att inte bara Förenta staternas territorium, utan även EU:s och Natos medlemsstater skulle omfattas av denna skyddande sköld (eller paraply). Det gjordes på tydlig begäran av västeuropeiska länder, bland annat Tyskland. Varifrån kommer då denna våg av kritik? För det andra har vi européer under några år hållit på att bygga vår egen europeiska sköld, nämligen programmet för skydd av stridsområdet mot robotanfall (TBMD). Om ni har några tvivel angående detta skulle jag vilja hänvisa er till uttalandet vid Natos senaste toppmöte i Riga. Programmet beräknas vara klart 2010, och av någon anledning verkar varken Martin Schulz eller Daniel Cohn-Bendit protestera mot det. För det tredje är ryssarnas invändningar mot missilförsvarssystemet bara ytterligare ett exempel på den kritik som landet har riktat mot flera olika amerikanska strategiska initiativ. Vi måste komma ihåg den våg av kritik som riktades mot Strategiska försvarsinitiativet (SDI) under Reagans regering eller mot amerikanerna när de drog sig ur ABM-avtalet. Jag stöder ivrigt samtal med Ryssland angående frågan om missilförsvaret, men jag uppmanar er att bibehålla lugnet. För det fjärde är jag också för att frågan diskuteras i Europaparlamentet, men vi måste komma ihåg att besluten kommer att fattas av de suveräna regeringarna i EU:s medlemsstater. Jag vill be vänstergrupperna och de gröna att inte använda argument som inte är sanna i denna debatt och att inte vilseleda den offentliga opinionen. Ett sådant tillvägagångssätt kan få beklagliga konsekvenser. Det skulle kunna leda till djupare klyftor inom EU och till ett uppsving av antiamerikanska sympatier liknande dem som rådde 2002 och