Låneklassificiering och lånevärdering - en diskussionspromemoria

Transkript

1 Låneklassificiering och lånevärdering - en diskussionspromemoria

2 SMMNFTTNING 1 KGRUN OH SYFTE 2 REGELVERKET FÖR LÅNEVÄRERING 4 NKERS LÅNEKLSSIFIERINGSSYSTEM 5 V ÄR EN KREITFÖRLUST? 9 JÄMFÖRELSER V EGREPP 13 FÖRVÄNT FÖRLUST - INTRÄFF KREITFÖRLUST 16 SLUTSTSER 19 ILG 1 22 ILG 2 27

3 Sammanfattning Från och med den 1 januari 2002 gäller i Sverige nya regler för lånevärdering. Reglerna infördes genom FFFS 2000:18 och återfinns nu i FFFS 2001:19. e nya reglerna innebär bland annat krav på reservering för kreditförluster i en grupp av lånefordringar som ska värderas individuellt men där förlusterna ännu inte kan hänföras till individuella fordringar. et nya kravet om gruppvis reservering för inträffade kreditförluster i en grupp av lånefordringar sätter fokus på frågan om vad som menas med "inträffade kreditförluster". Någon entydig sådan definition finns emellertid inte i föreskrifterna och inte heller i de internationella förlagor som legat till grund för föreskrifterna. I diskussionen om tillämpningen av de nya bestämmelserna finns två olika principiella synsätt på vad som är en inträffad kreditförlust i en grupp av lånefordringar. et ena något snävare förlustbegreppet ligger nära vad som inom försäkringsredovisningen benämns INR, inträffade men ännu ej rapporterade förluster. etta förlustbegrepp utgår ifrån antagandet att det de facto har inträffat individuella kreditförluster, som banken dock på grund av otillräcklig information ännu inte kunnat identifiera. et andra förlustbegreppet utgår mer ifrån ett ekonomiskt synsätt och innebär att om en grupp av lånefordringar efter en tid har en sämre kreditkvalitet än när lånen lämnades så är de mindre värda än tidigare. Lånen skall enligt detta synsätt skrivas ner till detta lägre värde och nedskrivningen bör ses som en kreditförlust för banken. et är olyckligt om två så i grunden olika synsätt kan styra tillämpningen av reglerna om förlustredovisning, eftersom det kan leda till svårigheter med jämförbarheten mellan olika bankers externredovisning. I samband med att internationell redovisningsnormgivning klargör vilket av förlustbegreppen som skall tillämpas, bör även Finansinspektionens föreskrifter ändras. e nya av aselkommittén föreslagna kapitaltäckningsreglerna enligt den s.k. internratingmetoden och de nya svenska lånevärderingsreglerna har flera beröringspunkter, men också i grunden delvis olika utgångspunkter. Om man anlägger ett ekonomiskt synsätt på vad som är en inträffad förlust i en grupp av lånefordringar, kan det dock i många fall vara lämpligt och ändamålsenligt att använda informationen ur ett låneklassificeringssystem vid en bedömning av vilka kreditförluster som sannolikt har inträffat i en grupp av lån. et är emellertid viktigt att komma ihåg att ett antal korrigeringar måste göras för att ta hänsyn till skillnaderna i ansats mellan de två områdena. 1

4 akgrund och syfte Finansinspektionen införde i och med föreskrifterna FFFS 2000:18 (numera FFFS 2001:19) nya regler om lånevärdering samt nya krav på tilläggsupplysningar till följd av de nya värderingsreglerna. Föreskrifterna bygger på de allmänna principerna om lånevärdering i IS 39 Financial Instruments: Recognition and Measurement (p ) samt på relevanta delar av dokumentet "Sound practices for loan accounting and disclosures" 1 från aselkommittén. I traditionell redovisning har kreditförluster beaktats först när de kunnat härledas till individuella låntagare. anker med kvalificerade riskmätningssystem är dock i stånd att på ett tidigare stadium fånga upp försämringar i kreditkvaliteten i delar av låneportföljen och att koppla dessa till en förhöjd sannolikhet för förlust. tt en värdenedgång i låneportföljen till följd av sådana försämringar bör få ett genomslag i lånevärderingen är något som aselkommittén anser vara sund bankpraxis. På ett antal punkter i "Sound practices for loan accounting and disclosures" framgår att det är viktigt att identifiera och redovisa effekterna av försämringar av kreditkvaliteten ( deterioration in credit quality ) på ett tidigt stadium. Ett led i denna redovisning av värdeförsämringen i låneportföljen till följd av försämrad kreditkvalitet kan vara gruppvisa reserveringar. e svenska bestämmelserna återspeglar denna syn bl.a. genom sina krav om att Ett kreditinstitut bör granska sina fordringar med avseende på om kreditkvaliteten försämrats ( ). En faktor som generellt indikerar att en lånefordrans kreditkvalitet försämrats ( ). (4 kap. 8 a llmänna råd) och "när kreditinstitutet bedömer det som sannolikt att kreditförluster har inträffat i en grupp av lånefordringar som ska värderas individuellt men där förlusterna ännu inte kan hänföras till individuella fordringar, ska institutet göra en gruppvis reservering för dessa förluster" (4 kap. 8 c FFFS 2001:19). estämmelserna talar fortfarande i termer av inträffade händelser. Men beroende på vilket förlustbegrepp som tillämpas så innebär begreppet inträffade händelser olika saker. IS har nyligen föreslagit 2 en ändring av IS 39 som på många sätt överger detta traditionella synsätt och istället bygger på en sannolikhetsbedömning av kassaflöden vid värderingen av lånefordringar oavsett om dessa anses osäkra till följd av bestämda inträffade händelser eller ej. Parallellt med diskussionen om ett nytt synsätt på begreppet kreditförlust i bankernas externa redovisning sker också en utveckling i fråga om beräkningen av det kapitalkrav som alla banker måste uppfylla, de s.k. aselreglerna. ankernas interna modeller för mätning av risk och allokering av ekonomiskt kapital blir allt mer sofistikerade och aselkommittén har i sitt förslag om nya kapitaltäckningsregler ansett det möjligt 1 okumentet kan laddas ner från 2 "Exposure draft of proposed amendments to IS 39, Financial Instruments: Recognition and Measurement" publicerad av IS 20 juni 2002, för remissynpunkter innan den 14 oktober Kan laddas ner från 2

5 att under vissa förutsättningar låta dessa modeller få en central roll när det gäller beräkningen av bankens kapitalkrav (den s.k. internratingmetoden). En central grund utgörs här av låneklassificeringssystemen, där banken ska bedöma alla sina engagemang och placera in dem i ett antal olika klasser efter bedömd aktuell kreditkvalitet. e nya svenska lånevärderingsreglerna och den pågående internationella diskussionen om lånevärdering har väckt frågan om det kan vara möjligt att använda låneklassificeringssystem inte bara för styrning och kontroll av kreditrisk i en bank och i beräkning av kapitalbehov utan också vid värderingen av låneportföljen för redovisningsändamål. tt det rent principiellt bör kunna vara möjligt att utgå från information i en banks låneklassificeringssystem vid mätning av kreditförluster i en grupp av lånefordringar finns behandlat i föreskrifterna. v 4 kap. 8c llmänna råd 2 st. följer att "migrationsanalys, som relaterar förändringar i kreditinstitutets låneklassificering till graden av kreditförluster inom varje klass" är en av flera tänkbara metoder. v 4 kap. 8c llmänna råd 1 st. följer att det kan vara lämpligt att göra indelningen av lånefordringar i grupper efter t.ex. kreditvärdigheten hos motparten. I p 23 i "Sound practices for loan accounting and disclosures" framgår också att låneklassificeringssystem på många sätt kan vara en lämplig utgångspunkt för bedömning av varying degrees of credit deterioration. et finns emellertid inte bara likheter utan även skillnader mellan de underliggande principerna för de nya bestämmelserna om lånevärdering och principerna för de nya föreslagna kapitaltäckningskraven. Syftet med promemorian är att beskriva likheter och olikheter mellan de två regelverken för lånevärdering och kapitaltäckningskrav och förutsättningarna för när ett låneklassificeringssystem kan vara lämplig utgångspunkt för värdering av osäkra lånefordringar. En sådan jämförande analys förutsätter en uppfattning om vad som utgör en inträffad kreditförlust, något som inte klart framgår av de nya redovisningsföreskrifterna. v denna orsak innehåller promemorian också en analys av kreditförlustbegreppet i de nya föreskrifterna. 3

6 Regelverket för lånevärdering Regelverket bygger som inledningsvis nämnts på de allmänna principerna om lånevärdering i IS 39 samt på dokumentet "Sound practices for loan accounting and disclosures" från aselkommittén, som närmare anger tillämpningen av de allmänna principerna. I några få fall av konflikt mellan regelverken har den linje som IS 39 förespråkar valts. Syftet med redovisningsinformation Redovisningsinformation ska enligt FS:s, IS:s och Redovisningsrådets "conceptual framework" ge aktieinvesterare och kreditgivare bra underlag för beslutsfattande vilket anses gälla om informationen är relevant, jämförbar och tillförlitlig. Enligt förarbetena till ÅRL ska även borgenärsintressen och andra intressen beaktas. 4 kap 8 a - efinition av osäkra lånefordringar "En osäker lånefordran är en fordran där betalningarna sannolikt inte kommer att fullföljas enligt kontraktsvillkoren. En lånefordran ska inte anses som osäker om det finns säkerhet för den som med betryggande marginal täcker både kapitalbeloppet och räntorna, inklusive ersättning för eventuella förseningar." 4 kap. 8b - Värdering av osäkra lånefordringar "En osäker lånefordran ska värderas till det bedömda återvinningsvärdet, som beräknas enligt någon av följande värderingsmetoder: a) et sammanlagda värdet av förväntade framtida kassaflöden som är diskonterade med lånefordrans ursprungliga effektivränta. Om lånefordran löper till rörlig ränta ska kassaflödena diskonteras med lånekontraktets aktuella effektivränta. b) Säkerhetens verkliga värde till den del återbetalningen är beroende av en säkerhet. enna metod tillämpas om det finns säkerhet för lånefordran och det är sannolikt att den kommer att tas i anspråk. c) et observerbara marknadsvärdet för lånefordran, om detta är ett tillförlitligt mått på lånefordrans återvinningsvärde. Vid tillämpning av b) ska säkerheter värderas i enlighet med 2 7." Gruppvis identifiering och värdering av osäkra lånefordringar 4 kap. 8 c Se bilaga 1. Inträffade händelser - 4 kap 8 e 4

7 "Reserveringar för osäkra lånefordringar per balansdagen ska göras utifrån de inträffade händelser och omständigheter som är kända på balansdagen." ankers låneklassificeringssystem Syftet med kapitaltäckningskrav Kapitaltäckningskravet innebär ett minimikrav på soliditet där måttets täljare och nämnare definieras i lag. Kapitaltäckningsreglerna ska bidra till stabiliteten i det finansiella systemet. Kapitalbasen ska härvid utgöra en buffert för ej förväntade förluster och försiktighetsprincipen betonas. Villkor för att använda internratingmetoder Kvalitetsaspekten är central i aselkommitténs resonemang om dessa frågor. et kommer att krävas tillsynsmyndighetens tillstånd för en bank att få använda internratingmetoden för att beräkna kapitalkravet för kreditrisk. anken måste för det första kunna visa att dess samlade system för riskhantering identifikation, mätning, tillämpning av riskreducerande åtgärder, uppföljning och rapportering är väl förankrat i hela institutionen och att det uppfyller höga krav på tillförlitlighet. Vidare måste banken kunna visa att inplaceringen i riskklasser och bestämningen av P-värdena för varje klass är rimligt stabil i den meningen att de faktiska utfallen vid de efterkontroller som återkommande ska genomföras (backtesting) inte sprider alltför mycket från de angivna långsiktsvärdena. et krävs därvid enligt förslaget i princip minst fem års historiska data för kalibreringen, även om kraven i detta avseende föreslås bli infasade successivt, så att en kortare period ska räcka i samband med att det nya regelverket införs. För banker som har ambitionen att beräkna inte bara P utan även övriga modellparametrar (LG, E m.fl.) tillkommer motsvarande villkor på stabilitet, relevans och efterkontroll i fråga om dessa uppskattningar. et krävs uttryckligt tillstånd för att använda sådana successivt mer avancerade internratingmetoder. Översiktlig beskrivning Grundläggande för låneklassificeringssystem är att de innehåller en klassificering av alla motparter mot vilka institutet har en exponering med kreditrisk. Hur många klasser skalan har kan variera, men bör enligt aselkommittén vara åtminstone åtta. vgörande för inplaceringen i skalan är en bedömning av motpartens kreditkvalitet, som bygger på både kvalitativa och kvantitativa faktorer. För att kunna utnyttja systemet för att beräkna kapitalkravet måste institutet också för varje kvalitetsklass ange den bedömda sannolikheten för att en motpart i denna kvalitetsklass kommer att fallera under loppet av en viss bedömningsperiod (P). Klassificeringssystemet ska ha också en andra dimension, där hänsyn tas till att inte alla exponeringar mot en och samma motpart behöver innebära samma kreditrisk. Kreditrisken kan minska t.ex. till följd av säkerheter eller garantier som institutet erhållit, medan den kan öka om exponeringen t.ex. 5

8 avser en kredit med efterställd betalningsrätt. Klassificeringen i denna andra dimension ska alltså avse förlustens bedömda storlek, givet att motparten fallerar (LG). För vissa typer av exponeringar tillkommer ytterligare en bedömning, nämligen av hur stor exponeringen kan väntas vara vid den tidpunkt då motparten enligt antagandet fallerar. För t.ex. lånelöften och för derivatkontrakt kan beloppet av exponeringen ha ökat väsentligt under tiden (E). Med den förväntade förlusten (EL) menas produkten av P och LG för en viss exponering, alltså: Förväntad förlust (EL) = Sannolikhet för fallissemang (P) x Förlustandelen i händelse av fallissemang (LG). Eftersom båda dessa parametrar (P och LG) är uttryckta i procent (eller bråkdelar), blir också produkten (EL) ett procenttal. Om detta sedan multipliceras med E får man fram den förväntade förlusten i kronor räknat. efinitionen av fallissemang (default) En viktig fråga är vilken definition av fallissemang som ligger till grund för bedömningarna av P. etaljerna är här fortfarande under diskussion inom aselkommittén, men den huvudprincip som förefaller vara etablerad är att det i första hand är banken själv som gör bedömningen, men att det också ska finnas ett inslag av absoluta regler. Ett fallissemang ska således anses ha inträffat i förhållande till en viss gäldenär om minst ett av följande villkor är uppfyllt: - banken har dragit slutsatsen att det är osannolikt att gäldenären kommer att betala sina skulder fullt ut, varvid ingen hänsyn tas till de eventuella säkerheter som kan föreligga, eller - gäldenären släpar efter mer än 90 dagar med någon betalning till banken.. et är att notera att fallissemang kan anses föreligga även i situationer där institutet i och för sig bedömer att ingen kreditförlust kommer att uppstå eftersom man har goda säkerheter som kan realiseras. Probability of default (P) - sannolikheten för fallissemang under kommande 12-månadersperiod en mest grundläggande variabeln i internratingsystemen är P, sannolikheten för att ett fallissemang ska inträffa. enna uppskattning, som alltså uttrycker ett genomsnittligt värde för de motparter som hänförts till var och en av de grundläggande kreditklasserna, måste banken kunna genomföra för att överhuvudtaget kunna komma i fråga för internratingmetoden enligt aselkommittén. Olika banker kan välja olika klassindelning och kan därmed komma fram till skilda P-värden för sina skalsteg, men var för sig måste bankerna ha en stabilitet i sina system. Sannolikheten för fallissemang beror normalt på hur lång bedömningsperiod som är aktuell. e matematiska formler för beräkning av kapitalkravet som aselkommittén anger bygger på att P-värdena avser en 12- månadersperiod. et är dock viktigt att understryka att kommittén inte vill 6

9 att bankerna ska använda sina bedömda värden för den faktiska sannolikheten för fallissemang under den kommande 12-månadersperioden. essa värden skulle nämligen komma att variera mycket avsevärt mellan goda och dåliga år under en konjunkturcykel och därmed leda till cykliskt varierande kapitalkrav. Från ekonomisk stabilitetssynvinkel skulle ett sådant resultat vara mycket olämpligt. I stället bör bedömningen enligt aselkommitténs riktlinjer avse långsiktiga genomsnittsvärden för denna 12- månaderssannolikhet. Inplaceringen av den enskilda motparten i skalan bör enligt kommittén ske på grundval av en bedömning av kreditvärdigheten, som tar hänsyn till tänkbara framtida påfrestningar och inte bara influeras av kortsiktiga förhållanden. En motpart vars kreditkvalitet i princip är oförändrad bör således inte i goda tider placeras in i en annan klass än i dåliga tider. Endast om den aktuella motparten uppvisat en relativ försämring (eller förbättring) av sin kreditkvalitet bör det resultera i en omklassificering. Loss given default (LG) förlustandelen i händelse av fallissemang I aselkommitténs föreslagna grundläggande metod för internrating är P den enda parameter som bankerna måste kunna uppskatta själva, medan de övriga är utifrån givna (av tillsynsmyndigheten fastställda) schablonvärden. Kommittén bedömer att jämförelsevis få banker för närvarande har förmåga att uppskatta t.ex. LG för olika kategorier av exponeringar på ett likformigt och verifierbart sätt. Kommitténs förslag innebär således på nuvarande stadium att LG ska anses vara 50% för alla fordringar som i en konkurssituation åtnjuter samma (bästa) rätt, medan LG ska anses vara 75% för fordringar med efterställd rätt till betalning 3. essa värden kan sedan sänkas enligt vissa regler om det föreligger särskilda former av kreditskydd (säkerhet, garantier eller kreditderivat). anker som kvalificerat sig för att få tillämpa en avancerad internratingmetod får beräkna LG på egen hand, utan några gränser. ärvid får man ta hänsyn till alla former av säkerhet som banken kan ha tagit, medan det i den grundläggande interratingmetoden endast är vissa bestämda typer av säkerhet som får tillgodoräknas. Expected loss (EL) förväntad förlust Med förväntad förlust avses den andel av en exponering som statistiskt sett skulle gå förlorad om fallissemang inträffar under bedömningsperioden, vilket är produkten av sannolikheten och förlustandelen, EL = P x LG. För exponeringar där fallissemanget redan skett är P = 1 och alltså EL = LG. et bör observeras att utom i det teoretiska fallet av en fullständigt riskfri kredit så har EL alltid ett positivt värde, om än mycket litet. et är alltså fråga om ett begrepp av annan karaktär än det redovisningsmässiga begreppet befarad kreditförlust. 3 essa värden angavs i kommitténs remissdokument från Kommittén överväger dock en justering på denna punkt, så att standardvärdet för LG skulle bli 45% i stället för 50%. 7

10 Unexpected loss (UL) oförväntad förlust en förväntade förlusten i en portfölj ska banken i princip täcka ur sina räntemarginaler. Kapitalkravet tar i stället sikte på risken för att kreditförlusten under en period ska bli större än förväntat. egreppet oförväntad förlust, UL, kommer då i centrum. I teoretiska studier formuleras ett kapitalkrav ofta i termer som att kapitalet ska räcka till för att täcka den största förlust som med 99,5% eller 99,9% sannolikhet kan komma att inträffa under den period som bedömningen avser. nnorlunda uttryckt ska sannolikheten för att en förlust ska bli så stor att kapitalkravet inte räcker för att täcka den vara högst 0,5% eller 0,1%. Relationen mellan EL och UL är komplicerad och är olika beroende på vilken typ av krediter (motparter) det är fråga om, samt underliggande sannolikhetsfördelningar och liknande. llmänt sätt kan man säga att så länge P är litet så är UL typiskt sett flera gånger så stort som EL, men när sannolikheten för fallissemang blir betydande så dominerar EL Kapitalkrav, kapitalbas och förväntade förluster Även om det alltså i den teoretiska diskussionen brukar anses att ett kapitalkrav ska avse endast UL, menar aselkommittén att det ur tillsynsperspektiv är angeläget att också ta hänsyn till EL eftersom det inte finns någon garanti för att instituten faktiskt i praktiken alltid har tillräckliga räntemarginaler för att möta de förväntade förlusterna. Kommitténs förslag innebär därför att kapitalkravet enligt internratingmetoden i de flesta portföljer ska beräknas för att täcka inte bara UL utan EL + UL. 8

11 Vad är en kreditförlust? e nya reglerna för lånevärdering anger händelser och omständigheter som kan förorsaka förluster i en grupp av lån, men ger ingen vägledning vad gäller bedömningen av vad som är en kreditförlust eller när denna har uppstått. Någon tydlig vägledning i denna fråga finns inte heller i IS 39, dokumentet från aselkommittén eller i US GP (god redovisningssed i US). Svaret på frågan är emellertid avgörande för att ett kreditinstitut ska kunna ta ställning till i vilken utsträckning som ett låneklassificeringssystem eller någon annan metod kan/ska användas för identifiering och mätning av kreditförluster i en grupp av lån där de ännu inte kunnat härledas till individuella lån. Frågeställningen illustreras i bilaga 2. Ett ekonomiskt synsätt I ekonomisk mening leder en försämring av kreditkvaliteten till en värdeminskning i låneportföljen. Eftersom alla lån redan när de lämnas är förknippade med en viss förväntad nivå av kreditförlust, så avviker de ursprungligt förväntade kassaflödena från de kontraktuella kassaflödena och detta antas banken kompensera sig för genom en marginal i den ränta som debiteras låntagarna. En förlust har enligt detta synsätt inträffat när de förväntade kassaflödena vid en aktuell beräkning visar sig vara lägre än de ursprungligt förväntade, medan uteblivna betalningar inom ramen för de ursprungliga förväntningarna inte utgör en förlust. Finansinspektionens föreskrifter, asel-kommitténs dokument om redovisning av lån samt IS 39 innehåller alla avsnitt där man kan finna stöd för ett ekonomiskt synsätt när det gäller förlustbegreppet även om detta inte är särskilt tydligt uttalat. Finansinspektionens föreskrifter innehåller ingen definition av vad som är en kreditförlust i en grupp av lån som ska värderas individuellt, men där förlusterna ännu inte kan härledas till de individuella fordringarna. v 4 kap. 8 a följer att "en osäker lånefordran är en fordran där betalningarna sannolikt inte kommer att fullföljas enligt kontraktsvillkoren". egreppet osäkra lånefordringar är föreskriftens översättning av begreppet "impairment" i IS 39. tt det i en grupp av lån är sannolikt att inte alla låntagare kommer att fullfölja sina betalningar kontraktsenligt, är ett känt faktum redan i samband med att lånen lämnas. etta är emellertid inte det samma som att en förlust inträffat när lånet lämnades, eftersom banken debiterar ränta för att täcka bl.a. de ursprungligt förväntade förlusterna. v allmänna råd till 4 kap. 8 a följer att "ett kreditinstitut bör granska sina fordringar med avseende på om kreditkvaliteten försämras för att på så sätt säkerställa att osäkra lånefordringar identifieras på ett tidigt stadium". är uttalas också att bl.a. migrationsanalys kan vara ett sätt att fastställa behovet av gruppvis reserveringar. l.a. dessa skrivningar går att läsa som ett uttryck för ett förlustbegrepp som bygger på ekonomiskt värde. 9

12 v IS 39 p 109 första meningen framgår att "en finansiell tillgång är osäker om det redovisade värdet överstiger återvinningsvärdet". etta är den övergripande principen för fastställande av impairment, och kan hävdas vara ett uttryck för ett på ekonomiskt värde baserat förlustbegrepp. enna definition av "impairment"/förlust är för övrigt densamma som i IS 36/RR 17 Nedskrivningar. Även svaret på IG 4 frågan kan tolkas som att "credit detoriation" per se leder till en förlust dvs. att IS 39 ger uttryck för en på ekonomiskt värde baserad syn på förluster. aseldokumentet innehåller ett antal punkter (p 16, 23, 43 och 44) med skrivningar om "credit deterioration" och indikationer om hur sådana förhåller sig till uppkomna förluster, som också kan läsas som ett uttryck för ett på ekonomiskt värde baserat förlustbegrepp, även om detta inte uttalas i klartext någonstans i dokumentet. I ett fullständigt ekonomiskt värde perspektiv på låneportföljen beaktas inte bara nedgångar i värdet på portföljen utan även värdeökningar till följd av förbättrad kreditkvalitet. etta perspektiv beaktar också att marknadspriset på kreditrisk kan variera. Ett fullständigt ekonomiskt värde perspektiv innebär vidare också att värdeförändringar till följd av upp- och nedgångar i marknadsräntan beaktas. Finansinspektionens föreskrifter, IS 39 och aseldokumentet medger emellertid inte att dessa faktorer beaktas. et är först inom ramen för en värdering av låneportföljen till verkligt värde som detta kan göras, och en sådan redovisningsmodell är för närvarande inte aviserad från IS. Sannolika kreditförluster edömningen av sannolikheten av att vissa kontraktuella betalningar inte kommer att erhållas kan baseras på olika grunder - specifik information om inträffade händelser - statistisk analys, baserad på historiska erfarenheter för en portfölj/grupp av lån etta förlustbegrepp baseras på olika typer av materialisering. Olika händelser utlöser en bedömning av sannolikheten för att kontraktuella betalningar inte kommer att erhållas. Sådana utlösande händelser kan vara försenade betalningar, meddelande om inställda betalningar, etc. tt sådana händelser är relevanta när det gäller individuell identifiering och värdering av kreditförluster är uppenbart. Vad som emellertid är mindre uppenbart är hur ett sådant synsätt ska tillämpas när det gäller identifiering och värdering av kreditförluster i en grupp av lån där ingen enskild kredit befunnits vara osäker, dvs. där den övervägande sannolikheten för varje kredit är att låntagaren kommer att uppfylla sina kontraktuella åtaganden gentemot banken. Traditionell syn En grundläggande fråga i detta sammanhang är om bestämmelserna i 4 kap. 8 c ska tolkas så att bara de förluster ska beaktas som man skulle ha kunnat knyta till identifierade låntagare om man hade genomfört en fullständig utvärdering av samtliga enskilda fordringar per balansdagen. et skulle i så 4 IS - "IS 39 Implementation Guidance" 10

13 fall primärt handla om att det saknas tillräckligt information per balansdagen för att kunna identifiera alla individuella lån som de facto är osäkra per balansdagen. etta kan t.ex. bero på de interna administrativa rutinerna inte är tillräckligt effektiva, eller att debiteringsperiodiciteten är sådan att det ännu inte blivit uppenbart att låntagaren har betalningssvårigheter. Ett sådant förlustbegrepp har vissa paralleller med begreppet "inträffade men ännu ej rapporterade skador" s.k. INR i försäkringsföretag. en skillnaden kan dock sägas finnas att medan försäkringsbolaget kan ha svårt att påverka den eftersläpning med vilken kunderna gör skadeanmälan, så kan en aktiv bank själv påverka hur aktuella data om kreditkvalitet man har. anker med mer noggrann och regelbunden genomgång av enskilda krediter kan hävda att några oupptäckta förluster av detta slag inte finns eftersom det inte finns någon grupp av lån som man inte nyligen gått igenom och prövat. et finns stöd i såväl Finansinspektionens föreskrifter, IS 39 och aseldokumentet även för ett INR-baserat förlustbegrepp. En utvidgad statistisk syn en alternativa tolkningen av begreppet "sannolik förlust" inom ramen för lånevärdering är att det inte bara handlar om dessa fall, utan även om de fall när där det på statistisk grund är övervägande sannolikt att det i en grupp av lån kommer att manifesteras kreditförluster inom bedömningsperioden, trots att det ännu inte går att knyta den förlusten till några specifika låntagare. Följande exempel illustrerar detta synsätt; I en grupp av lån där varje enskilt lån har en förlustsannolikhet på 5%, så är det övervägande sannolikt (> än 50%) att minst en förlust kommer att inträffa så snart gruppen innehåller mer än 14 lån. etta gäller under antagandet att förlustrisken för de enskilda lånen är oberoende. Med anknytning till låneklassificeringssystemet skulle man alltså på basis av detta resonemang kunna anse att om det i en viss given riskklass finns en tillräcklig grad av sannolikhet för att säga att inte alla i gruppen kommer att klara av att betala de kontraktsenliga beloppen, så finns en kollektiv osäkerhet i gruppen som medför en värdenedgång i denna grupp av lån som bör redovisas som kreditförlust. enna förhöjda risk för förlust är troligen ett tecken på en försämring av kreditvärdigheten som påverkat lånens värde negativt och som bör ligga till grund för beräkningen av det numera lägre värdet på dessa lån. et kan emellertid vara mer naturligt att se resonemangen om förhöjd sannolikhet för kreditförluster i en grupp av lån som en del i bedömningen enligt det ekonomiska synsättet i föregående avsnitt, snarare än som en del i ett på individuella förlustsannolikheter baserat förlustbegrepp. Internationell utveckling IS:s styrelse konstaterade på sitt möte i november 2001 att det kan finnas anledning att förtydliga att även lån som utvärderats individuellt och som då inte ansetts vara osäkra på individuell grund bör ingå i en grupp av lån för en bedömning av om en kreditförlust uppstått i gruppen. Styrelsen var dock överens om att individuellt bedömda lån med liknade riskkaraktäristik kan 11

14 ingå i en sådan gruppmässig bedömning till den del som förlusterna inte redan fångats upp genom individuella nedskrivningar. etta uttalande avsåg den nuvarande versionen av IS 39. enna bedömning får anses vara giltig även vid tolkningen av de svenska bestämmelserna som ju baserar sig på de allmänna principerna i IS 39. v detta följer att efter en procedur där lån utvärderats individuellt och vissa lån bedömts som säkra och andra som osäkra, ska ytterligare en bedömning göras av om en kreditförlust föreligger i grupper av de lån som bedömts som säkra på individuell basis. essa bedömningar ska göras enligt bestämmelserna i 4 kap. 8 c med beaktande av 4 kap. 8 a. På mötet i januari föreslog IS:s styrelse att ett utkast till förändringar av IS 39 ska remitteras under våren med bland annat den ändringen att en kollektiv värdering inte bara får göras utan att den ska göras. Syftet med ändringarna är att minska valmöjligheterna i befintliga standards för att säkerställa en mer enhetlig redovisning. essa uttalanden från styrelsen utgör emellertid inte något klargörande av om IS 39 idag ska anses bygga på ett förlustbegrepp som ger uttryck för en ekonomisk syn, eller om den är baserad på individuella sannolikheter även för en grupp av lån. e aviserade ändringarna har i beslutsprotokoll på IS:s hemsida kallats för förtydliganden, vilket ger stöd för en tolkning av att redan befintlig IS 39 har ett förlustbegrepp som bygger på ekonomiskt värde, men att detta är alltför otydligt uttryckt idag vilket motiverar det aviserade förtydligandet. Även den amerikanska revisorsorganisationen IP har i ett utkast till förtydligande av vad god amerikansk redovisningssed innebär på detta område uttalat att en gruppvis utvärdering av om en kreditförlust uppstått i grupp med liknande riskegenskaper ska göras trots att lånen redan utvärderats individuellt och befunnits "säkra" på individuell basis Inte heller IP klargör frågan om förlustbegrepp, vilket gör att det i amerikansk redovisningssed fortfarande kommer att råda oklarhet om det är värdenedgång i grupper av lån som ska redovisas, eller om gruppvis reservering bara ska göras med anledning av att det i portföljen finns sådana individuella lån som per balansdagen på individuell basis de facto är osäkra men som ännu inte identifierats. 12

15 Jämförelser av begrepp estämmelsernas syfte Kapitaltäckningsregler som syftar till stabilitet i det finansiella systemet å ena sidan och redovisningsnormering som ska generera bra beslutsunderlag för investerare och långivare å den andra, har i grunden olika syften och utgångspunkter. et finns en grundläggande skillnad i synen på försiktighetsprincipen där det enligt modern redovisningsnormering (IS) är en mer neutral form av försiktighet (mindre försiktig) än den syn på försiktighet som präglar kapitaltäckningsreglerna (mer försiktig). essa olika olikheter i syften och utgångspunkter gestaltar sig i olikheter i begrepp som vid en ytlig betraktelse synes avse samma sak men som vid närmare betraktelse ibland visar sig vara ganska olika. Tillförlitlighet En grundförutsättning för möjligheten att använda information ur låneklassificeringssystem för härledning och mätning av kreditförluster i en grupp av lån, är att informationen från systemet är kvalitetssäkrad och tillförlitig. Tillförlitlighet i det här sammanhanget handlar bland annat om ha tillgång till data i längre tidsserier med information om t.ex. händelser och omständigheter som kan förorsaka förluster i olika portföljer av lånefordringar. Till skillnad från vad som beskrivits när det gäller intern rating för att bestämma kapitalkrav blir det emellertid inte en fråga om tillståndsprövning från tillsynsmyndighetens sida. äremot måste bankens ledning och revisorer ta ställning om informationen från låneklassificeringssystemet är tillräckligt tillförlitlig så att den kan ligga till grund för mätning av kreditförluster på gruppnivå. efinitionen av fallissemang (default) / inträffad förlust efinitionen av fallissemang i kapitaltäckningssammanhang uppvisar stora likheter med de kriterier som i de svenska reglerna för lånevärdering anges när en fordran på individuell basis ska anses osäker ("impaired" eng.). et finns emellertid också vissa skillnader. När det gäller "impairment" i en grupp av lån saknas således en direkt motsvarighet i kapitaltäckningsbestämmelserna. et bör dock observeras att dessa är så utformade att någon mängd kapital, om än liten, måste hållas mot i princip varje exponering även när det inte föreligger fallissemang. Även en portfölj med enbart lån av hög kreditkvalitet har således ett kapitalkrav. I de svenska reglerna för lånevärdering är kriteriet för att ett lån på individuell basis bedöms som osäkert att det är sannolikt att kontraktsenliga flöden inte kommer att erhållas. et kan sedan finnas en rad med indikationer på när detta kan vara sannolikt (t.ex. att låntagaren inte betalat kapitalbelopp eller ränta enligt lånekontraktet, sannolikhet för konkurs, långivaren har beviljat låntagaren en eftergift i samband med rekonstruktion, låntagaren befinner sig i ekonomiska svårigheter). 13

16 I aselkommitténs framställning är detta också grundregeln. et finns dock därtill en tvingande regel som anger att ett fallissemang ska anses ha inträffat om betalningarna på en kredit släpar efter mer än 90 dagar, även om banken på grund av att det finns betryggande säkerhet inte anser att fordran är osäker. Förväntade fallissemang under en kommande 12- månadersperiod (P) - inträffade händelser och kända omständigheter per balansdagen e nya bestämmelserna om lånevärdering kräver liksom de gamla att en förlust ska ha inträffat för att den ska kunna redovisas och att det är omständigheter som är kända per balansdagen som ska beaktas vid denna bedömning. Men beroende på förlustbegrepp - ekonomiskt värde baserad syn eller traditionell sannolikhetsbaserad syn - kommer de förluster som anses ha inträffat per balansdagen att vara olika. Sannolikhet för fallissemang ("default") under de kommande 12 månaderna (P), kan därför inte direkt översättas till att det föreligger ett nedskrivningsbehov ("impairment") till följd av inträffade händelser eller omständigheter som är kända per balansdagen. nledningen till att dessa två begrepp inte synonyma är 1. Sannolikhet för fallissemang i kapitaltäckningsreglerna är tänkt att uttrycka en konjunkturutjämnad sannolikhet som beräknas som ett långsiktigt genomsnitt. Vid lånevärdering - oavsett förlustbegrepp - ska aktuella antaganden användas, dvs. den sannolikhet för förlust som kan beräknas med bakgrund av inträffade händelser och förhållanden som föreligger per balansdagen. 2. Sannolikhet för fallissemang i kapitaltäckningsreglerna ska avse den kommande 12-månadersperioden, medan vid det vid lånevärderingen ska vara sannolikt att en kreditförlust redan har inträffat vilket betyder två olika tidsperspektiv beroende på förlustbegreppet. Om förlustbegreppet bygger på ekonomiska värden, är tidsperspektivet lånens återstående löptid där de förväntade kassaflödena ska beräknas. Om förlustbegreppet bygger på INR-synsättet så är tidsperspektivet bakåtblickande. Förlustandelen i händelse av fallissemang (LG) - bedömning av kassaflöden vid beräkning av återvinningsvärdet 14

17 LG-begreppet i kapitaltäckningsreglerna berör samma fråga som bedömningen av de förväntade kassaflöden som ingår i bestämningen av värdet på osäkra lånefordringar. et finns emellertid vissa skillnader. LG ska beräknas utifrån förutsättningen att låntagaren faktiskt är i default, och att inte bara han är har ekonomiska problem utan att många andra är i samma situation. Kapitaltäckningsreglerna utgår från en väsentligt högre grad av försiktighet när det gäller fastställandet av LG, där man således i viss mån tar in antaganden om sjunkande priser om fallissemang sker i en lågkonjunktur, än vad lånevärderingsreglerna förutsätter. Inom ramen för lånevärderingsreglerna ska det verkliga värdet på säkerheten per balansdagen beaktas, dvs. utan hänsyn till vad säkerheten skulle kunna tänkas vara värd längre fram i tiden då marknaden för denna tillgång eventuellt kan erbjuda väsentligt sämre villkor än per balansdagen. Eftersom verkligt värde på fastigheter i hög utsträckning bestäms utifrån förväntade framtida kassaflöden, kan man emellertid hävda att marknadsförutsättningar i framtiden beaktas indirekt och att det därför inte föreligger så stora skillnader i praktiken. et kan noteras att aselkommittén gjort den bedömningen att det inte är många banker som inledningsvis kommer att kunna prestera tillräckligt tillförlitliga uppskattningar av LG för kapitaltäckningssammanhang, och då torde samma invändning vara relevant när motsvarande problem ska lösas när det gäller lånevärdering. iskontering tt pengars tidsvärde ska beaktas vid tillämpningen av de svenska bestämmelserna om lånevärdering framgår av 4 kap 8 b i FFFS 2001:19. essa bestämmelser är gemensamma för värderingen av osäkra lån oavsett om kreditförluster identifierats individuellt eller kunnat härledas till en grupp av lån. En avgörande fråga för mätningen av storleken av en förlust i en grupp av lån eller om en förlust har uppstått överhuvudtaget, är med vilken ränta som diskonteringen görs. I föreskrifterna anges att det är den ursprungliga kontraktsräntan som ska användas. I IS:s förslag till ändringar av nedskrivningereglerna i IS 39 skall effektivräntan för diskontering av kassaflödet från en grupp av lån fastställas genom att de historiskt förväntade kassaflödena används dvs. med ett avdrag för de historiskt förväntade förlusterna vilket ger en lägre diskonteringsränta än en effektivränta som beräknas utifrån de kontraktuella kassaflödena. 15

18 Förväntad förlust - inträffad kreditförlust "Expected loss" enligt kapitaltäckningsreglerna är en funktion av sannolikheten för att ett individuellt lån kommer att komma i "default" under de kommande tolv månaderna och den förlustandel som man räknar med om låntagaren fallerar. Vad som är en inträffad kreditförlust i en grupp av lån är inte klart definierat vare sig i de svenska föreskrifterna, i IS 39, i asel kommitténs dokument "Sound practices for loan accounting and disclosure" eller i US GP. et finns som tidigare beskrivits i denna promemoria två tänkbara synsätt på denna för sammanhanget viktiga fråga. Vad man kan säga om de två synsätten på övergripande nivå, är att begreppet "expected loss" inte är det samma som "inträffad kreditförlust i en grupp av lån" enligt något av synsätten, även om begreppen ligger närmare varandra om man har ett förlustbegrepp som bygger på en ekonomisk syn än när det gäller en "INR-syn" för förlustbegreppet. Vad dessa två begrepp innebär i sammanhanget analyseras nedan. Migrationsanalys som ett verktyg vid mätning av kreditförluster i en grupp av lån et skulle kunna hävdas att en migration från en riskklass med låg sannolikhet för fallissemang till en riskklass med högre sannolikhet innebär en värdeförsämring på denna delen av låneportföljen vilket skulle innebära en kreditförlust för långivaren. Ett sådant synsätt ställs på sin spets när man frågar sig hur stor försämringen i kreditkvalitet måste vara för att det ska anses råda en sådan grad av osäkerhet/sannolikhet för förlust i gruppen så att en förlust ska anses behöva redovisas enligt reglerna i föreskrifternas 4 kap 8 c 1 st. Svaret på frågan är emellertid helt avhängigt av synsättet på vad som utgör en förlust. Migration En inträffad händelse? Enligt vad som följer av 4 kap 8 e jämfört med 4 kap 8c llmänna råd 5 st. krävs en förändring i förhållande till tidpunkten när lånet lämnades för att en förlust inom ramen för dessa bestämmelser ska anses ha uppstått. En migration dvs. en förflyttning av lån mellan riskklasser torde i sig inte vara en inträffad händelse som ska beaktas genom en reservering för inträffad kreditförlust. äremot skulle man kunna anse att de faktorer som föranlett långivaren att förflytta lånen är sådana händelser och omständligheter som ska beaktas vid bedömningen av om en kreditförlust inträffat eller inte. edömningen av denna fråga är avhängig av vilka kriterier som den enskilda banken tillämpar vid indelningen i olika låneklasser. I den utsträckning som indelningen baserar sig på kvantitativa bedömningar av låntagarens återbetalningsförmåga är det lättare att se kopplingen till begreppet "inträffade händelser" än när det gäller bedömningen av vissa mer kvalitativa egenskaper t.ex. styrelsens sammansättning. et förefaller principiellt inte helt förenligt med nuvarande bestämmelser att t.ex. ett byte av en styrelse skulle 16

19 betraktas som en inträffad händelse som ska beaktas genom en nedskrivning av värdet på lånet. Om förlustbegreppet bygger på en ekonomisk syn, kommer en migrationsanalys - förutsatt att informationen är tillförlitlig - troligen vara mycket betydelsefull när det gäller att fastställa försämring av värdet i grupper av lån till följd av försämrad kreditvärdighet. Med en ekonomisk syn blir vidare principen "inträffad händelse" betydligt mindre relevant. Om värdet per balansdagen är lägre en det redovisade värde på lånet så finns ett nedskrivningsbehov, oavsett vad som förorsakat nedgången i kreditkvaliteten. "Händelsen" blir då att minskningen av värdet ska ha inträffat och inte vara förväntad att ske i framtiden. I vad mån en migration kan vara ett uttryck för en inträffad förlust inom ramen för ett INR-baserat förlustbegrepp är emellertid mer oklart. Är migration till riskklasser med högre sannolikheter för fallissemang per definition alltid en förlust? En slutsats av det föregående är att en migration är ett nödvändigt men inte alltid tillräckligt villkor för att bestämmelserna i 4 kap 8c llmänna råd 5 st. och 4 kap. 8 e ska kunna anses vara uppfyllda åtminstone i det fall som förlustbegreppet bygger på ännu ej identifierade per balansdagen de facto individuellt osäkra lån (INR-synsättet). Om man har en ekonomiskt värde baserat synsätt så är en migration till riskklasser med högre sannolikheter för fallissemang emellertid inte en nödvändig förutsättning för att en värdeminskning och därmed en förlust skall ha inträffat. En generell höjning av risken för förlust för alla riskklasser till följd av t.ex. förändringar i makroekonomiska förutsättning kan också leda till att värdet på lånen minskar. Även om det principiellt kan hävdas att en migration till en riskklass med högre risk för fallissemang inneburit en värdenedgång i en grupp av lån, kan denna migration mycket väl övervägas av migrationer av andra grupper med lån till lägre sannolikheter för förlust än vad som förväntades när lånen lämnades. tt då bara beakta migrationer till sämre riskklasser och inte beakta det oredovisade övervärdet i de lån som migrerat till en bättre riskklass skulle leda till en systematisk undervärdering av portföljen. et är emellertid inte tillåtet enligt de nuvarande bestämmelserna att värdera grupper av lån eller individuella lån över sitt anskaffningsvärde. Ett annat skäl till inte beakta varje migration, är att lånefordringarna har prissatts med en marginal som ska täcka de ursprungligen förväntade förlusterna. Rent tekniskt torde detta faktum emellertid kunna åtgärdas genom att när de förväntade kassaflödena från en grupp av lån ska diskonteras, så ska den ursprungliga effektivräntan fastställas med beaktande av de ursprungligen förväntade förlusterna, vilket leder till en lägre effektivränta än om de ursprungligen förväntade förlusterna inte beaktas. tt vissa förluster faller ut och associeras till vissa grupper av lån i enlighet med de ursprungliga förväntningarna innebär därmed med en sådan syn inte att en ekonomisk förlust uppstått. 17

20 Förlustbekräftelseperiod Ett INR-baserat förlustbegrepp kräver att banken skapar sig en uppfattning om hur lång tid det tar för de de facto osäkra individuella lånen som ännu inte kunnat identifieras, att materialiseras på individuell nivå genom t.ex. försenade betalningar. et går således med ett sådant synsätt en gräns mellan de lån som på individuell basis är osäkra på balansdagen men varav vissa ännu inte kunnat identifieras och de som man på individuell basis förväntar sig bli osäkra under lånets återstående löptid efter balansdagen. Förlustbekräftelseperiod (loss confirmation period) inom ramen för ett INR-baserat förlustbegrepp skulle kunna beskrivas som den tid som förflyter mellan det att en förlust inträffat på gruppnivå i en grupp med lånefordringar tills dess att den kan knytas till en bestämd låntagare. Förlustbekräftelseperiodens längd varierar bl.a. beroende på vilket sätt som långivaren grupperat sina lån utöver grupperingen i riskklasser. tt sådan indelning ska göras vid gruppvis reservering framgår av 8c llmänna råd 1 st. Olika grupper med lån kan ha olika lång förlustbekräftelseperiod. vilka utlösande faktorer (förändring av makroekonomiska förhållande, nedläggning av betydelsefull fabrik på orten etc. ) som identifierats och som gjort det sannolikt att en förlust inträffat på gruppnivå. längden på betalningsperioderna för lånen i portföljen utformningen av de interna rutinerna inom ett kreditinstitut för att identifiera osäkra fordringar på individuell nivå När det gäller frågan om hur relevant P för kommande 12-månadersperiod är när det gäller att fastställa inträffade förluster per balansdagen kan bland annat den slutsatsen dras att det beror på hur lång förlustbekräftelseperioden är för den aktuella gruppen av lån. etta innebär att om man tänker utnyttja sitt interna system för låneklassificering för identifiering och värdering av kreditförluster som inträffat i en grupp med lån, bör lånen grupperas bl.a. så att ett av deras genomensamma kännetecken är en viss gemensam förlustbekräftelseperiod. Om kreditförlusterna ses med ett ekonomiskt synsätt är begreppet "förlustbekräftelseperiod" inte relevant eftersom tidsperspektivet för beräkningen av de förväntade framtida kassaflödena är lånens återstående löptid. 18