Misstanke om hot & våld - anvisningar

Transkript

1 Misstanke om hot & våld - anvisningar Anvisningar för Habilitering & Hälsa Dokumentnamn: Regnr: Gäller fr.o.m.: Misstanke om hot & våld - riktlinjer rev Handläggare: Godkänd/Signatur: Ersätter tidigare dokument: Verksamhetscheferna

2 2 (32)

3 Innehållsförteckning 1 Inledning Definitioner Hur kan våld mot personer med funktionsnedsättning förstås? Tre svenska undersökningar Brottsförebyggande rådets översikt av våld mot personer med funktionshinder Osynlighet, sårbarhet och beroende Ansvar och Samarbete Hälso- och sjukvårdens ansvar Kommunens ansvar Samarbete Sekretess Skyddade personuppgifter Att upptäcka och agera så att personen med funktionsnedsättning får adekvat stöd Kartläggning vid misstanke om att en person är utsatt för våld Bedömning Insatser Utvärdering Vårddokumentation Referenser (32)

4 4(32)

5 1 Inledning Syftet med dessa riktlinjer är att bidra till en ökad kunskap och medvetenhet om hur man kan agera vid våld och allvarliga missförhållanden, vilket kan förebygga psykisk och fysisk ohälsa hos personer med funktionsnedsättningar. Hälso- och sjukvårdspersonal har ett ansvar för att upptäcka, ge stöd, agera och förebygga våld samt allvarliga missförhållanden och dess konsekvenser. Dessa riktlinjer bygger på ett utvecklingsprojekt inom H & H, som psykolog Anna Rehnström och kurator Lisa Nahlin gjort under år Det är svårt att ge en samlad bild av våld mot personer med funktionsnedsättning idag. Området är relativt outforskat och att studera utsatthet hos personer med funktionsnedsättning är dessutom förknippat med en rad metodologiska svårigheter. Man kan till exempel utgå från att personer med kommunikativa eller begåvningsmässiga funktionsnedsättningar inte har samma möjligheter att uttrycka sig i undersökningar där ett representativt urval av totalbefolkningen tillfrågas via skriftliga enkäter eller intervjuer. Det saknas också statistiska uppgifter rörande personer med funktionsnedsättningar som brottsoffer. Brottsförebyggande rådet (Brå) har i sin rapport Våld mot personer med funktionshinder (2007) identifierat tre faktorer för att sammanfatta och förstå våld mot personer med funktionsnedsättning: osynlighet, sårbarhet och beroende. Att ha ett funktionshinder kan innebära en ökad sårbarhet och ett ökat beroende av andra personer. Detta kan öka risken för att utsättas för våld, inklusive upprepat våld, och även vara en omständighet som kan fördjupa konsekvenserna av att ha blivit utsatt. Funktionshindret kan också försvåra för de utsatta att synliggöra våldet genom att berätta om och anmäla till polisen (Brå, 2007, s. 9). 1.1 Definitioner Våld eller andra övergrepp Begreppet återfinns i Socialtjänstlagen och avser enligt Socialstyrelsen först och främst brotten i 3, 4 och 6 kapitlet i brottsbalken (Socialstyrelsen, 2009a). I kapitel 3 beskrivs brott mot liv och hälsa. Liv och hälsa är ett samlingsbegrepp för brott som mer vardagligt benämns som våldsbrott. Hit räknas till exempel vållande av kroppsskada, misshandel, dråp eller mord. I kapitel 4 beskrivs brott mot frihet och frid. Hit räknas brott som olaga hot, olaga intrång, grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning och olaga frihetsberövande. I kapitel 6 redogörs för sexualbrott Allvarliga missförhållanden Med allvarliga missförhållanden avses såväl brister i omsorg och bemötande som fysiska, psykiska och ekonomiska övergrepp. De händelser som lagen omfattar ska direkt eller indirekt ha orsakats av någon som är verksam inom omsorgsverksamheten. Missförhållanden som indirekt orsakats av brister i verksamheten kan exempelvis vara våldshändelser mellan vårdtagare som bedöms vara en konsekvens av till exempel personalens bristande rutiner eller personalbrist (Brå, 2007, s. 88). Begreppet återfinns i Socialtjänstlagen (14 kap. 2 SoL) samt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (24 a LSS). Definitionerna belyser hur personer med funktionsnedsättning kan drabbas på många olika sätt genom att betona aktiva respektive passiva former av våld/övergrepp. Utifrån definitionerna kommer ett brett spektrum av handlingar omfattas av handlingsplanen, till 5 (32)

6 exempel misshandel, olaga frihetsberövande, olaga hot, sexuella övergrepp, försummelse, vanvård, stöld med mera Funktionsnedsättning funktionshinder Funktionsnedsättning avser en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Funktionshinder avser en begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen (Brå, 2007). 2 Hur kan våld mot personer med funktionsnedsättning förstås? I Brå:s rapport Våld mot personer med funktionshinder (2007) framkommer att den befintliga kunskapen om våld mot personer med funktionshinder idag är otillräcklig. Det saknas en samlad bild av detta våld. De undersökningar som finns att tillgå bygger i huvudsak på mindre studier med icke-representativa urval och med varierande definitioner av såväl våld som funktionsnedsättning. Att studera utsatthet för våld hos personer med funktionsnedsättning är förknippat med metodologiska svårigheter. Rimligen torde till exempel personer med kommunikativa och begåvningsmässiga funktionsnedsättningar vara överrepresenterade i bortfallet i undersökningar där ett representativt urval av totalbefolkningen tillfrågas om utsatthet via skriftliga enkäter eller intervjuer. I dagsläget är det inte heller möjligt att studera de polisanmälningar där personer med funktionshinder är målsägande då polisen endast noterar om ett brottsoffer har ett funktionshinder vid tre typer av brott: stöld, rån och bedrägeri (Malmberg och Färm, 2007). 2.1 Tre svenska undersökningar Nedan redovisas resultaten av tre svenska undersökningar som på olika sätt belyser utsattheten för våld hos personer med funktionsnedsättningar. För att få en översikt av den svenska och internationella forskningen gällande våld mot personer med funktionshinder hänvisas till Brå:s rapport Våld mot personer med funktionshinder (2007) Otrygghet är ett bultande hjärta Rädda barnen har genomfört djupintervjuer med 33 elever på en gymnasiesärskola om deras upplevelser av mobbing, hot och våld (Rädda barnen, 2009). I undersökningen uppgav fyra av fem elever att de utsatts för mobbning under sin uppväxt. Mobbningen hade pågått under lång tid och flera elever hade utsatts för grova kränkningar med inslag av våld och hot. Drygt en tredjedel angav att de varit utsatta för våld av familjemedlemmar eller jämnåriga. Av de 33 gymnasieungdomarna berättade även fem att de bevittnat våld, två att de utsatts för sexuella övergrepp av jämnåriga och tre att de utsatts för sexuella trakasserier. Rädda barnen konstaterar att resultatet tyder på att barn och ungdomar med utvecklingsstörning löper en ökad risk att utsättas för mobbing och efterlyser en mer omfattande studie om barn som går i särskolan, om deras sociala situation och erfarenheter av mobbning och kränkningar. Vidare befarar Rädda barnen att många barn med intellektuella funktionsnedsättningar och inlärningssvårigheter runt om i Sverige inte får det skydd och den hjälp de har rätt till (Rädda barnen, 2009, s. 23) Handu Utredningsinstitutet Handu (2007) har genomfört en undersökning om mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning på uppdrag av De Handikappades Riksförbund, Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, Riksförbundet för Trafik och Polioskadade samt Synskadades Riksförbund. Frågor om utsatthet för våld ställdes till kvinnor i två urval. Det ena urvalet var 6 (32)

7 slumpmässigt och utgjordes av 1063 kvinnor med funktionsnedsättning antingen rörelsehinder eller synskada - medlemmar i något av de fem handikappförbunden ovan. Det andra urvalet, som inte var slumpmässigt, utgjordes av 156 kvinnor med lindrig eller måttlig utvecklingsstörning. Handu understryker att det i dagsläget inte finns något register i Sverige ur vilket det är möjligt att göra ett statistiskt säkerställt urval av kvinnor med utvecklingsstörning. Bland kvinnorna som ingick i det slumpmässiga urvalet framkommer följande resultat. Totalt uppgav en tredjedel av kvinnorna att de har erfarenhet av hot, våld eller sexuella trakasserier av män. I cirka hälften av fallen hade kvinnorna en eller flera gånger fått fysiska skador till följd av våldet. Av samtliga kvinnor uppgav 20 procent att de tidigare har bott med eller för närvarande bor med en man som utsatt dem för hot, våld eller sexuella övergrepp. Av dessa kvinnor svarade två tredjedelar att de aldrig fått eller sökt professionell hjälp. Av samtliga kvinnor angav var tionde kvinna att deras far utsatt dem för våld innan de fyllt 15 år. Även andra familjemedlemmar hade slagit dem. Vidare framkommer att fem procent av samtliga respondenter angav att någon man tvingat dem till någon form av sexuell aktivitet och åtta procent att någon man försökt tvinga dem till det. En femtedel av alla kvinnor svarade också att de efter sin 15-årsdag deltagit i sexuell aktivitet med en man fast de egentligen inte velat det. Bland kvinnorna med lindrig eller måttlig utvecklingsstörning uppgav en tredjedel att de hade blivit slagna innan de fyllt 15 år och en av fem att de tvingats till sex innan de fyllt 15 år. Vidare angav en tredjedel av kvinnorna att de blivit utsatta för våld efter att de fyllt 15 år. Sex av tio kvinnor uppgav att de utsatts för sexuella trakasserier. En av tio uppgav att hon hade blivit våldtagen av en man hon inte haft ett sexuellt förhållande med. En fjärdedel av kvinnorna uppgav att hon haft en pojkvän som våldfört sig på henne eller tvingat sig på henne på något annat sätt. Av dessa kvinnor uppgav åtta av tio att de fick fysiska skador av händelsen. I nästan en tredjedel av fallen fick polisen kännedom om det inträffade Vem bryr sig? I Barbro Lewins studie Vem bryr sig? Om osynlighet och rättssäkerhet hos brottsoffer med funktionshinder (2002) redovisas resultaten från en postenkät till gode män angående misstänkta övergrepp mot huvudmännen. Undersökningen är en totalundersökning i en mellansvensk region, vilket innebär att hela populationen undersöks i en region och inte bara ett urval. 40 procent av huvudmännen hade utvecklingsstörning, 32 procent demens och övriga 28 procent hade psykiska och/eller fysiska funktionshinder. Resultaten visade att 3,5 procent av personerna hade utsatts för någon misstänkt brottslig handling under en ettårsperiod. Det vanligaste brottet var stöld (22 procent) följt av misshandel (16 procent) och förolämpningar (13 procent). Olika former av sexuella övergrepp utgjorde tillsammans 11 procent. Det framkom ingen könsskillnad i utsatthet; män och kvinnor var lika utsatta. Resultaten visade också att de misstänkt brottsliga handlingarna upprepades i mer än hälften av fallen och att det oftast fanns en misstanke om vem gärningspersonen var. Vidare utgjorde personal en tredjedel av de misstänkta gärningspersonerna och det förekom även brottsliga handlingar från andra personer med funktionshinder. I jämförelse med internationell forskning är andelen utsatta (3,5 procent) lågt, enligt Lewin. 2.2 Brottsförebyggande rådets översikt av våld mot personer med funktionshinder Som tidigare nämnts bedömer Brå att det idag inte är möjligt att beskriva omfattningen, karaktären och utvecklingen av våld mot personer med funktionsnedsättning på ett entydigt sätt då det saknas större studier som syftar till att beskriva utsattheten för våld i olika grupper med avseende på kön, ålder, typ och grad av funktionsnedsättning. Utifrån den kunskapsinventering Brå genomfört (2007) har man dock kunnat urskilja vissa generella mönster. 7 (32)

8 2.2.1 Barn med funktionshinder Barns utsatthet har framför allt studerats i samband med mobbning, olika former av omsorgssvikt samt sexuella övergrepp. Platserna för dessa olika typer av våld utgörs framför allt av skolan vad gäller mobbning och hemmet, eller i anslutning till hemmet, då man studerat omsorgssvikt och sexuella övergrepp. Vad gäller de sexuella övergreppen tycks emellertid platsen, liksom vilka förövarna är, variera med åldern. Ju äldre barn, desto vanligare är det att personer utanför familjen utövar våldet. Vidare tas ofta flickor upp som mer utsatta för denna typ av våld än pojkar. Det framgår emellertid inte tydligt av forskningen huruvida barn med funktionshinder generellt utsätts för sexuella övergrepp i högre grad än barn utan funktionshinder. Så tycks dock fallet vara vad gäller mobbning och omsorgssvikt. Studier pekar ofta ut barn med funktionshinder som mer utsatta för dessa två typer av våld./.../ I studier där man belyst förekomsten av funktionshinder bland barn som utsatts för olika former av övergrepp tycks barn med intellektuella (särskilt utvecklingsstörning) och fysiska funktionshinder förekomma särskilt ofta (Brå, 2007, s 48-49) Kvinnor med funktionshinder I Brå:s forskningsgenomgång är det framför allt kvinnor med intellektuella funktionshinder som omnämns som en riskgrupp för att utsättas för våld, särskilt i form av sexuella övergrepp. Detta är också den bild som Brå:s fokusgrupper och intervjuer med handikappforskare ger. Av forskningsgenomgången framgår också att detta våld i många avseenden karakteriseras av samma faktorer som mäns våld mot kvinnor generellt, eftersom våldet ofta är upprepat och många gånger utövas av en partner, men att det också tillkommer försvårade omständigheter i och med funktionshindren. Bland kvinnor med funktionshinder är också inslagen av andra förövare större, främst anställd vårdpersonal och andra vårdtagare (Brå, 2007, s. 49) Män med funktionshinder När det gäller män är forskningen mycket sparsam och det går inte att med säkerhet säga hur hög utsattheten är, hur våldet ser ut och hur utvecklingen ser ut. Det förefaller emellertid rimligt att anta att utsattheten bland män med funktionshinder är den som avviker mest från motsvarande grupp i totalbefolkningen. Mäns utsatthet för våld präglas i totalbefolkningen av att det sker utomhus och begås av obekanta män. När det gäller män med omfattande rörelsehinder eller psykiska funktionshinder är det därför sannolikt att deras utsatthet, i jämförelse med män i totalbefolkningen, i högre omfattning sker inomhus, i hemmet, i enskilda boenden eller institutioner och utövas av bekanta (Brå, 2007, s ). 2.3 Osynlighet, sårbarhet och beroende Brå har lyft fram tre faktorer för att sammanfatta och förstå våld mot personer med funktionsnedsättning: osynlighet, sårbarhet och beroende (2007). Osynligheten, sårbarheten och beroendet varierar med andra faktorer som till exempel de utsattas ålder samt typ och grad av funktionshinder. Dessa faktorer kan påverka på vilket sätt och i vilken utsträckning en person är sårbar, innebära olika former av beroenden samt påverka i vilken utsträckning omgivningen kan upptäcka att personen är utsatt för våld. Nedanstående avsnitt följer i stort sett dispositionen för motsvarande avsnitt i Brå:s rapport Osynlighet Lewin har i studien Vem bryr sig? Om osynlighet och rättssäkerhet för brottsoffer med funktionshinder (2002) beskrivit utsattheten bland personer med funktionsnedsättning som 8 (32)

9 osynlig vilket både försvårar deras chans till upprättelse och ger dem sämre tillgång till rättssystemet. I praktiken innebär detta att det finns en risk att personer med funktionsnedsättning som utsätts för brott diskrimineras. Osynligheten finns enligt Lewin på tre nivåer. Bortseende av funktionshinder: Det kan vara svårt för nätverket att agera när de misstänker att en person med funktionsnedsättning är utsatt för brott om inte personen själv uppfattar att han/hon är det. Lewin beskriver även att det finns en strävan att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv som är så likt icke funktionsnedsatta människors liv som möjligt. Denna normaliseringsprincip för mycket gott med sig men kan i vissa fall leda till att personen med funktionsnedsättning utsätter sig för situationer där han/hon utsätts eller riskerar att utsättas för brott och kränkningar utan att nätverket ingriper. Lewin problematiserar även den roll personal inom vård och omsorg har då de ska verka utifrån två, ibland motsägelsefulla, principer; att respektera den enskildes integritet och medbestämmande och att aktivt ge en god omvårdnad. Bortdefiniering av brott: Olika verksamheter kan hantera misstänkt brottsliga handlingar på ett sätt som osynliggör utsattheten. Lewin beskriver en tendens inom vård och omsorg att beteckna brottsliga handlingar en person med funktionsnedsättning utsätts för som missförhållanden och behandla det inträffade som vårdfrågor snarare än rättsliga frågor. Ytterligare en aspekt som Brå framhåller handlar om att personer med funktionsnedsättning ofta i första hand identifieras med sin funktionsnedsättning och inte blir sedda som individer. Föreställningen om att vissa personer med funktionsnedsättning till exempel är icke-sexuella bidrar till att osynliggöra sexuella övergrepp. Likhet inför lagen förutsätter olik behandling: Lewin beskriver att polis och åklagare behöver anpassa sitt bemötande av personer med funktionsnedsättning för att utsattheten inte ska förbli osynlig. Det kan till exempel handla om att anpassa förhör efter personens kommunikationsförmåga för att få ett användbart vittnesmål. Vidare skildras i Brå:s rapport ytterligare en särskild form av osynlighet som kan skapas i familjer där familjemedlemmarna är anställda som personliga assistenter och gode män till personer med funktionsnedsättning. I många fall kan denna vårdform vara den mest lämpliga och medföra en trygghet för personen. Samtidigt kan det vara mycket svårt att upptäcka att våld förekommer då få personer har insyn i det som sker Sårbarhet Lindgren med flera (2004) har, utifrån tre dimensioner, beskrivit varför vissa grupper i befolkningen kan betraktas som särskilt sårbara: 1. Gruppens risk att utsättas för brott, det vill säga gruppens utsatthet. 2. Gruppen förmåga att hantera brottets konsekvenser. 3. Gruppens resurser eller förmåga att utnyttja sina resurser t ex ekonomiska, sociala och politiska. Att ha en funktionsnedsättning kan medföra sämre förutsättningar (verbalt, begåvningsmässigt eller fysiskt) att skydda sig mot eller undvika våld. I Brå:s rapport nämns också en indirekt risk då funktionsnedsättningen kan öka exponeringen för faktorer som i sig har samband med högre utsatthet för våld och andra övergrepp, exempelvis brist på socialt stöd, avsaknad av förvärvsarbete och missbruk. Funktionsnedsättningen i sig kan också göra att våldet personen utsätts för ger upphov till särskilt allvarliga reaktioner, problem och behov. Knutet till den tredje dimensionen är att personer med funktionsnedsättning kan ha sämre förutsättningar att göra sin situation känd och/eller förända sin situation. Funktionsnedsättningen kan som tidigare nämnts leda till sämre möjligheter att beivra brott och tillvarata rättigheter efter ett brottsligt angrepp. 9 (32)

10 2.3.3 Beroende Många personer med funktionsnedsättning är beroende av andra för sin vardagstillvaro, närhet och stöd. Att stå i stark beroendeställning till andra personer kan fungera som en förstärkning av den sårbarhet som funktionsnedsättningen innebär. Beroendet av andras stöd blir särskilt problematiskt, när det är gärningspersonen man är beroende av. Risken är uppenbar för upprepade kränkande handlingar, när man inte själv har förmåga att ändra på beroendeförhållandet eller få hjälp att komma ur brottssituationen (Lewin, 2004, s. 143). I Brå:s rapport betonas att det närmast uteslutande är kvinnors beroende som blir belyst i olika studier. Beträffande kvinnor framhålls detta särskilda beroende som en förklaring till att kvinnor med funktionsnedsättning löper en ökad risk att utsättas för upprepat våld, jämfört med kvinnor utan funktionsnedsättning. Som en följd av ett begränsat nätverk med få möjligheter att berätta för utomstående om våldet kan kvinnan med funktionsnedsättning ha sämre möjligheter att komma bort från situationen. Även barn med funktionsnedsättning betraktas som särskilt beroende av vårdande familjemedlemmar, vilket ökar deras sårbarhet (Brå, 2007). 3 Ansvar och Samarbete I följande avsnitt redogörs för lagar och styrande dokument som reglerar Hälso- och sjukvårdens respektive Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta brukare och deras barn. Vid osäkerhet om vad som gäller ur juridisk aspekt kan vi behandlare alltid rådgöra, utan att röja brukarens identitet, med SLSO s jurist, socialtjänsten eller polisen. 3.1 Hälso- och sjukvårdens ansvar Som hälso- och sjukvårdspersonal har vi ett ansvar att upptäcka, behandla, dokumentera, hänvisa och förebygga våldet och dess konsekvenser (Stockholms läns landsting, 2005, s. 10) Hälso- och sjukvårdens särskilda ansvar för barn All hälso- och sjukvårdspersonal är skyldiga att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd (14 kap. 1 SoL, 2001:453). Med barn avses varje människa under 18 år (1 kap. 2 SoL, 2001:453). Socialstyrelsen redogör i publikationen Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn (2004) för att anmälningsskyldigheten redan inträder vid misstanke om att ett barn far illa. Föreställningen att anmälan måste grundas på bekräftade misstankar är felaktig. Det är socialtjänsten som gör en bedömning av barnets och vårdnadshavarnas situation och behov. Att en händelse inträffat långt tillbaka i tiden utgör inte heller något hinder för anmälan då barnet kan behöva hjälp att bearbeta det inträffade. Händelsen kan också vara en signal på att barnets behov av trygghet inte tillgodoses i familjen. Vidare framkommer att uppgifter i en anmälan kan vara uppgifter som den enskilde inte själv iakttagit utan som denne fått ta del av genom annan person, andrahandsuppgifter (Socialstyrelsen, 2004 s. 20). Dessa uppgifter ska behandlas på samma sätt som andra uppgifter som kommer till socialtjänstens kännedom. Även om det tidigare har gjorts en anmälan till socialtjänsten så kvarstår vår skyldighet att anmäla på nytt om vi misstänker att ett barn far illa. Detsamma gäller om vi får nya uppgifter efter att anmälan är gjord. Skyldigheten att anmäla är tvingande och ska ske skyndsamt. Anmälningsskyldigheten är ett personligt ansvar. Anmälan får inte göras anonymt. Skyldigheten enligt 14 kap. 1 SoL att anmäla omfattar inte ofödda barn. Emellertid framgår av 25 kap. 12 OSL att sekretessen inte hindrar att uppgift om gravid kvinna eller närstående till henne lämnas från en socialtjänstmyndighet eller hälso- och 10 (32)

11 sjukvårdsmyndighet till en annan sådan myndighet om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntande barnet (Socialstyrelsen, 2004, s.53). Personal inom hälso- och sjukvården har vidare en skyldighet att samarbeta med socialtjänsten under pågående utredning kring ett barn. Det innebär att vi, om socialtjänsten efterfrågar det, ska lämna uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen. Uppgiftsskyldigheten gäller även om det inte var vi som gjorde anmälan till socialtjänsten (2 f HSL, 1982:763). Enligt nya bestämmelser i Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) som trädde i kraft ska hälso- och sjukvården särskilt beakta ett barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller annan vuxen som barnet bor varaktigt med till exempel har en psykisk funktionsnedsättning eller en allvarlig fysisk sjukdom eller skada. Detta avser även verksamheter som inte riktar sig till barn i övrigt (2 g HSL, 1982:763) Lex Maria Lex Maria är det vardagliga namnet på 6 kap. 4 i Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1998:531). Enligt Lex Maria ska personal inom hälso- och sjukvården genast anmäla till Socialstyrelsen om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom Möjlighet att anmäla fel och brister i vård och omsorg till Socialstyrelsen Som en sista åtgärd har hälso- och sjukvårdspersonal möjlighet att anmäla fel och brister i vård och omsorg till Socialstyrelsen. Detta kan vara en möjlighet då behandlare upptäcker allvarliga missförhållanden i verksamheter som omfattas av LSS och som varken åtgärdats efter att enhetschef påtalat missförhållandena för lokal chef på verksamheten eller för huvudmannen (Britt-Marie Fagerlund, 2010) Habiliteringens ansvar Enligt verksamhetsplanen för Handikapp & Hälsa beskrivs habiliteringens uppgift & verksamhetsidé som: Uppdraget för Habilitering & Hälsa är att ge råd stöd och behandling till personer med funktionsnedsättningar och deras närstående, samt verka för att kunskapen om funktionshinder ökar i samhället. Vi arbetar för at ti samspel med den enskilde och dennes närverk främjar fysiskt och psykiskt välbefinnande sam bästa möjliga funktionsförmåga. Vi är med och skapar förutsättningar för ökad gemenskap och delaktighet i samhället. I samarbete med den enskilde och dennes närstående gör vi vanligtvis en inledande kartläggning om vilka konsekvenser funktionsnedsättningen ger för personen i vardagen. Kartläggningen ska klargöra vilka behov som finns av habiliterande insatser och syftar även till att upptäcka risk för tillkommande ohälsa, samt aktualisera behov av insatser hos annan habiliteringsenhet eller vårdgivare. 3.2 Kommunens ansvar Socialtjänstens ansvar Avsnittet följer i stort dispositionen i Socialstyrelsens publikation Våldsutsatta kvinnor Ett utbildningsmaterial för socialtjänstens personal (2009b). Socialtjänstens ansvar styrs i huvudsak av bestämmelserna i Socialtjänstlagen (SoL, 2001:453). I 2 kap. 2 SoL fastställs att kommunen har ett generellt och yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det 11 (32)

12 stöd och den hjälp de behöver. Vidare finns det några paragrafer som är särskilt relevanta avseende personer som utsätts för våld. Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsätts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Socialnämnden skall särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Socialnämnden skall också särskilt beakta att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av stöd och hjälp (5 kap. 11 SoL, 2001:453). Även 3 kap. 1 SoL kan tolkas inom ramen för socialtjänstens ansvar att ge stöd till personer som utsätts för våld eller andra övergrepp. Där anges att kommunen ska svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. I Socialstyrelsens publikation understryks vidare att våld i nära relationer är ett problem som omfattar såväl den som är utsatt för våld som den som brukar våld liksom eventuella barn och att socialtjänsten även har ett ansvar att ge information och stöd till den som brukar våld. I socialtjänstlagen fastslås även att socialtjänstens arbete ska bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet Socialtjänstens särskilda ansvar för barn Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för barn som far illa eller på andra sätt lever i utsatta situationer. 1 kap. 2 SoL fastslås att När åtgärder rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år. En helhetssyn på våld i nära relationer är utgångspunkten i socialtjänstens arbete varken barnet eller dess föräldrar blir bäst hjälpta av insatser som endast fokuserar på barnets behov men paragrafen ger företräde åt barnets behov om det föreligger motstridiga intressen. Enligt Socialtjänstlagen 5 kap. 1 SoL fastslås att Socialnämnden ska verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga förhållanden. Kommunen har vidare, vilket finns beskrivet ovan, ett särskilt ansvar för barn som bevittnar våld eller andra övergrepp mot närstående. Barn och ungdomar har rätt att få stöd och hjälp om de utsatts för våld eller bevittnat våld mot en nära anhörig (5 kap. 11 SoL 2001:453). I Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade ( LSS) har ett tillägg gjorts i 6 att när åtgärder enligt LSS rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Som tidigare nämnts (under 3.1.1) har vi som hälso- och sjukvårdspersonal en anmälningsskyldighet avseende barn. Efter att ha mottagit en anmälan har socialtjänsten i sin tur en skyldighet att utan dröjsmål inleda utredning enligt 11 kap. 1 SoL. Vidare ska socialtjänsten, när de gör en utredning om den behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd, konsultera sakkunnig samt i övrigt ta de kontakter som behövs enligt 11 kap. 2 SoL Lex Sarah Lex Sarah är det vardagliga namnet på 14 kap. 2 socialtjänstlagen (2001:453) som föreskriver att Var och en som är verksam inom omsorger om äldre personer eller personer med funktionshinder skall vaka över att dessa får god omvårdnad och lever under trygga förhållanden. Den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt missförhållande i omsorgerna om någon enskild skall genast anmäla detta till socialnämnden. 12 (32)

13 Sedan 2005 finns en motsvarande bestämmelse till Lex Sarah i 24 a Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, (LSS, 1993:387). Var och en som fullgör uppgifter enligt denna lag skall vaka över att de personer som får insatser enligt lagen får gott stöd och god service och lever under trygga förhållanden. Den som uppmärksammar eller får kännedom om ett allvarligt missförhållande som rör en enskild som får insats enligt denna lag skall genast anmäla detta (24 a LSS). Brå förklarar i detta sammanhang begreppet allvarliga missförhållande som följer: Med allvarliga missförhållanden avses såväl brister i omsorg och bemötande som fysiska, psykiska och ekonomiska övergrepp. De händelser som lagen omfattar ska direkt eller indirekt ha orsakats av någon som är verksam inom omsorgsverksamheten. Missförhållanden som indirekt orsakats av brister i verksamheten kan exempelvis vara våldshändelser mellan vårdtagare som bedöms vara en konsekvens av till exempel personalens bristande rutiner eller personalbrist (Brå, 2007, s. 88). 3.3 Samarbete Våld eller andra övergrepp är att sammansatt problem som berör flera myndigheter och verksamheter. Våld är ett hälsoproblem. Våldet kan även leda till sociala problem för den som utsätts. När brott begås blir det även en rättslig fråga. Detta ställer krav på att berörda myndigheter och verksamheter samarbetar för att förbättra stödet till den som utsatts, förhindra och förebygga våld (Stockholms läns landsting, 2005). I habiliteringsarbetet kring en våldsutsatt person med funktionsnedsättning har samarbete med andra myndigheter/verksamheter, främst socialtjänsten, en central funktion. I Hälso- och sjukvårdslagen fastslås också att habiliteringen har ett ansvar att samarbeta med socialtjänsten vid behov och att hälso- och sjukvården och socialtjänsten delar ansvaret att initiera och organisera samarbetet. När den enskilde har behov av insatser från både hälso- och sjukvården och från socialtjänsten ska landstinget tillsammans med kommunen upprätta en individuell plan. Planen ska upprättas om landstinget eller kommunen bedömer att den behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda, och om den enskilde samtycker till att den upprättas. Arbetet med planen ska påbörjas utan dröjsmål. Planen ska när det är möjligt upprättas tillsammans med den enskilde. Närstående ska ges möjlighet att delta i arbetet med planen, om det är lämpligt och om den enskilde inte motsätter sig det. Av planen ska framgå 1. vilka insatser som behövs, 2. vilka insatser respektive huvudman ska svara för, 3. vilka åtgärder som vidtas av någon annan än landstinget eller kommun, och 4. vem av huvudmännen som har det övergripande ansvaret för planen (3 f HSL, 1982:763) 3.4 Sekretess Fokus för följande avsnitt är sekretesslagstiftning och sekretessbrytande bestämmelser. Alla som arbetar inom hälso- och sjukvården har tystnadsplikt och omfattas av offentlighets- och sekretesslagen (OSL, 2009:400). Huvudregeln är att uppgifter om en brukare inte får lämnas ut. Detta gäller även uppgifter till god man eller förvaltare. Sekretessen kan dock alltid brytas 13 (32)

14 om brukaren ger sitt samtycke. Ett samtycke kan ges muntligt eller skriftligt och ska dokumenteras i brukarens journal. Vårdnadshavaren har rätt att ta del av uppgifter avseende barn under 18 år som anlitar hälsooch sjukvården. Man ska dock i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Om en vårdnadshavare begär upplysningar om barnet gäller sekretessen om det antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren (12 kap. 3 OSL, 2009:400, Stockholms läns landsting, 2005) Undantag i sekretessen I vissa situationer föreligger, trots reglerna om sekretess, en anmälnings- och rapporteringsskyldighet. Dessa situationer är reglerade i lagstiftningen. Nedan följer några exempel på anmälnings- och rapporteringsskyldigheter. Rådgör alltid med enhetschef innan sekretess bryts utan medgivande. Skyldighet att anmäla missförhållanden som rör barn till socialnämnden samt lämna ut uppgifter som rör barn till socialtjänsten under pågående utredning enligt 14 kap. 1 SoL (2001:453). Uppgift till myndighet inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten, om det behövs för att ge en gravid kvinna nödvändig vård, behandling eller annat stöd, kan lämnas oberoende av hennes samtycke om uppgiften behöver lämnas för nödvändiga insatser till skydd för ett väntat barn (25 kap. 12 OSL, 2009:400). Om brukaren inte kan ge sitt samtycke på grund av sitt hälsotillstånd eller av andra skäl, hindrar inte sekretess att uppgifter som behövs för nödvändig vård, omsorg, behandling, eller annat stöd lämnas från den allmänna vården till annan, allmän eller enskilt, bedriven vård eller socialtjänst (25 kap. 13 OSL, 2009:400). Lex Maria, skyldighet att anmäla om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom enligt 6 kap. 4 Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1998:531). Det finns inga tydliga regler från lagstiftaren som tillåter en behandlare att bryta sekretessen och lämna ut uppgifter till god man eller förvaltare utan brukarens samtycke. Det finns dock rättsfall som visar att behandlare kunnat bryta sekretessen i fall där god man med fullt uppdrag inte bedömts kunna fullgöra uppdraget sörja för person utan att få kännedom om vissa uppgifter gällande brukaren (Marit Birk, 2010). Möjlighet att göra en polisanmälan. Vid misstanke om att en myndig brukare utsatts för allvarliga brott där straffpåföljden är minst ett års fängelse, alternativt försök till brott där påföljden är minst två års fängelse kan hälso- och sjukvårdspersonal göra en polisanmälan och/eller bryta sekretessen utan brukarens samtycke och lämna ut uppgifter till polis- och åklagarmyndighet, men de är inte skyldiga att anmäla eller lämna ut uppgifter (10 kap. 23 OSL, 2009:400). Sådana brott inkluderar till exempel våldtäkt och mord men inte grov misshandel eller grov kvinnofridskränkning. Det är ofta att föredra att brukaren själv gör en polisanmälan. 3.5 Skyddade personuppgifter Vid behov av skyddade personuppgifter finns skyddsåtgärder på tre nivåer; sekretessmarkering, kvarskrivning eller fingerade personuppgifter. 14 (32)

15 Sekretessmarkering är en mild grad av skydd. En sekretessmarkering innebär inte någon absolut sekretess utan myndigheten ska göra en noggrann bedömning före personuppgifter lämnas ut. Beslut om sekretessmarkering fattas av Skatteverket. Kvarskrivning innebär att personen fortsätter att vara folkbokförd på sin gamla adress trots att han/hon flyttat. Den nya bostadsorten finns inte att tillgå via folkbokföringsregistret. Beslut om kvarskrivning fattas av Skatteverket och gäller i högst tre år. Så snart det inte längre finns skäl för kvarskrivning ska den upphöra. Fingerade personuppgifter är en skyddsåtgärd som används mycket restriktivt vid särskilt allvarliga hot. Åtgärden innebär att personen ges rätt att använda en annan identitet. Beslut tas av Stockholms tingsrätt efter ansökan hos Rikspolisstyrelsen. Beslutet gäller i högst fem år. (Socialstyrelsen, 2009b). Lagar och förordningar Brottsbalken, 1962:700 Hälso- och sjukvårdslag, HSL, 1982:763 Offentlighets- och sekretesslag, OSL, 2009:400 Socialtjänstlag, SoL, 2001:453 Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, 1993:387 Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, 1998:531 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; SOSFS 1996:17 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; SOSFS 2007:10 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; SOSFS 2008:10 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd; SOSFS 2008:11 4 Att upptäcka och agera så att personen med funktionsnedsättning får adekvat stöd Som hälso- och sjukvårdspersonal har habiliteringen ett ansvar att upptäcka, behandla, dokumentera, hänvisa och förebygga våldet och dess konsekvenser (Stockholms läns landsting, 2005, s. 10). Habiliteringen innebär, för en våldsutsatt person, ytterligare en möjlighet att upptäckas och få stöd och hjälp i en svår situation. I detta avsnitt utgår förslag till arbetsmodellen från aktiviteterna i habiliteringsprocessen för en våldsutsatt person med funktionsnedsättning. Fallbeskrivningarna är autentiska (men avidentifierade) personer som varit aktuella på Habiliteringen. I samtliga fall har information om våld eller andra övergrepp varit viktigt att beakta i de bedömningar behandlarna gjort. Kartläggning vid misstanke Bedömning i samråd med teamet och enhetschef Insatser Utvärdering Vårddokumentation 4.1 Kartläggning vid misstanke om att en person är utsatt för våld Under våra kontakter med personer med funktionsnedsättningar behöver habiliteringspersonal vara uppmärksamma på utsatthet för våld eller andra övergrepp eller 15 (32)

16 allvarliga missförhållanden (såsom andra faktorer uppmärksammas som till exempel behov av hjälpmedel, personens kunskap om sin funktionsnedsättning osv.) och vid misstanke prioritera utsatthet i den fortsatta kartläggningen. Misstanke om att en person är utsatt kan uppstå vart som helst i den sedvanliga habiliteringsprocessen. Avsluta inte kartläggningen innan en bedömning av personens situation kan göras Anmälan till socialnämnden vid misstanke om att ett barn far illa Anmälan kan bli aktuell i tre fall: När habiliteringspersonal har direkt kontakt med barn som är utsatta för våld eller andra övergrepp alternativt bevittnar våld. När habiliteringspersonal får information om att barn (kan ibland vara indirekt information) vistas i en miljö där våld eller andra övergrepp förekommer. Som hälso- och sjukvårdspersonal har habiliteringspersonal även möjlighet att göra en anmälan och bryta sekretessen utan samtycke till skydd för ett väntat barn. Anmälningsskyldigheten enligt Socialtjänstlagen omfattar dock inte ofödda barn. Vid misstanke om att ett barn utsätts för, alternativt bevittnar våld, ska barnets situation prioriteras under den fortsatta kartläggningen och habiliteringen ska skapa sig en uppfattning om barnets säkerhet, psykiska mående samt eventuell funktionsnedsättning. Enhetschef ska alltid informeras om dessa ärenden. Beslut om anmälan till socialnämnden, liksom bedömning om huruvida vårdnadshavarna och/eller barnet ska underrättas om anmälan görs i samråd med enhetschef. Det finns även möjlighet att samråda med socialtjänsten i dessa frågor utan att uppge barnets namn. Likaså kan vi samråda med socialtjänsten kring hur vi kan underrätta och tala med vårdnadshavaren eller barnet om att en anmälan görs (i de fall man gjort bedömningen att vi ska underrätta). Vårdnadshavarna ska underrättas när en anmälan görs om inget hinder föreligger för barnets bästa. Exempel på hinder kan vara då misstanken gäller grovt våld, sexuella övergrepp eller våld inom ramen för en hederskontext. Om vårdnadshavarna informeras kan vi berätta att en kontakt med Socialtjänsten innebär erbjudande om hjälp och stöd. Till exempel kan man säga Det du berättar för mig är så allvarligt att det inte kan stanna mellan dig och mig, jag är skyldig att berätta det här för socialtjänsten så att du och ditt barn kan få hjälp. I den mån det är möjligt bör habiliteringspersonalen även medverka i vårdnadshavarens möte med socialtjänsten, till exempel genom att bjuda in socialsekreteraren till ett möte för att tillsammans med vårdnadshavaren redogöra för den aktuella situationen Tecken/beteenden som kan vittna om utsatthet Ibland kan omgivningen lägga märke till tecken på att en person skulle kunna vara utsatt för våld eller andra övergrepp. Ofta förekommer dock inga tydliga tecken eller så står de för något annat än just utsatthet för våld. En del symptom överlappar dessutom med symptom på funktionsnedsättningen. Det är viktigt att fortsätta kartlägga tills en sammantagen bedömning, där funktionsnedsättningen, den aktuella situationen och anamnesen kan vägas samman. Exempel på tecken Förlorar färdigheter eller får försämrad funktionsnivå (personen kan inte längre göra det som han eller hon kunnat tidigare) 16 (32)

17 Förändring av personlighet eller beteenden (psykosomatiska symptom som ont i magen, ökad oro, klängighet, isolering, personen säger och gör saker han eller hon inte brukar göra). Lågt självförtroende, osäkerhet Depression (personen blir inåtvänd och olycklig) Tillbakadragenhet (personen missar kontakten med vänner eller slutar att gå ut) Sömnstörningar (kan inte somna, sover dåligt eller har mardrömmar) Ätstörningar (personen äter ovanligt mycket, ovanligt lite eller inte alls) Förlust av, eller försämrad talförmåga (kommer inte ihåg ord, stamning) Självskadebeteende (slår, river, skär eller biter sig själv) Utagerande beteende (slår, sparkar, river eller biter andra) Opassande sexuellt beteende eller överdriven fokus på sex (personen blottar sig eller rör vid sig själv inför andra, personen gör överdrivna sexuella närmanden mot andra) Undvikande av vissa personer Inlärningssvårigheter Motsätter sig fysisk kontakt Blåmärken, rodnade, sår, klösmärken och andra tecken på fysiskt våld Dessa tecken är tagna ur Dokumentation Rättstrygghetskonferens med fokus på vuxna personer med utvecklingsstörning och/ eller autismspektrumstörning och kommer från avsnittet Exempel på tecken och beteenden som kan bero på sexuella övergrepp (2006) Att fråga Fallbeskrivning 1. En ung man med lindrig utvecklingstörning ansökte genom sin dåvarande biståndshandläggare om insats från Habiliteringen. Biståndsbedömaren ansåg att han behövde en samtalskontakt. Initialt erbjöds mannen samtalskontakt kring sin funktionsnedsättning och dess konsekvenser i vardagen men han var inte intresserad av det. Han ville ha en egen bostad och en anställning. Under den fortsatta kartläggningen framträdde snart bilden av en utsatt man från en starkt utpräglad hederskultur med erfarenheter av våld och andra övergrepp i bakgrunden utan fullgott stöd från vare sig sin familj eller Stadsdelsförvaltningen. Han hade en mycket begränsad medvetenhet om sin funktionsnedsättning och var under den perioden inte intresserad av att tala om den. Många gånger får vi svar bara vi frågar. Genom att ställa frågor kring våld och andra övergrepp markerade behandlarna att brukaren kunde ta upp sådana erfarenheter på habiliteringen. Informationen om våld var viktigt att beakta i bedömningarna gällande brukaren och de fortsatta insatserna. 17 (32)

18 Nedan följer några generella punkter att utgå ifrån när vi frågar om våld eller andra övergrepp: Be att få tala med personen i enrum Medföljande person ska endast vara med då det är klarlagt att han/hon inte själv utsätter brukaren för våld eller andra övergrepp. Vid behov av tolk, anlita auktoriserad tolk och låt brukaren godkänna denne/denna. Anlita inte en släkting eller personal. Respektera eventuella önskemål om kvinnlig tolk. Vid misstanke om hedersrelaterat våld finns det möjlighet att anlita tolk genom Elektra och systerjouren Somaya (se kontaktuppgifter). Anpassa frågorna efter personens funktionsnedsättning Vid frågor om våld och andra övergrepp är det lämpligt att anpassa frågorna efter personens kognitiva funktionsnivå, så som görs vid sedvanlig kartläggning. Det handlar om att anpassa talet och kroppsspråket efter personens kognitiva funktionsnivå, använda olika former av kommunikationsstöd (samtalsmatta, papper och penna, KAT-kittet, pictogrambilder) och/eller Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK) beroende på vilka metoder personen och habiliteringspersonalen är förtrogen med. För råd kring kommunikationsstöd ta kontakt med logoped. Anpassa frågorna efter personens förståelse av begreppen våld eller andra övergrepp En del personer som utsätts för våld är inte medvetna om det och kan därför ha svårt att relatera till begrepp som övergrepp, misshandlad, våldtagen mm, detta oavsett funktionsnedsättning (Stockholms läns landsting, 2005). Använda konkreta ord som slagen, knuffat, gjort något med kroppen som du inte ville osv. Fokusera på brukarens upplevelse av situationen genom att använda ord som blivit rädd, varit med om något obehagligt, gjort ont osv. Exempel på direkta frågor: Har någon slagit/ sparkat/ skrämt dig/gjort dig illa? Jag ser att du har ett blåmärke på armen. Hur fick du det? Exempel på indirekta frågor: Jag undrar lite, är det något som har hänt dig? Har det hänt att du känt dig rädd för någon? Känner du dig trygg där du bor nu? Visa att du tar personen på allvar och att du tål svaret Det viktigaste är inte att frågorna blir perfekt formulerade utan att vi lyssnar och tar emot personens berättelse Fortsatt kartläggande samtal vid kännedom om våld eller andra övergrepp Följande är förslag på punkter att samtala kring med personen och/eller nätverket vid kännedom om våld eller andra övergrepp. Behandlarna avgör vad som är lämpligt i det individuella fallet. Informationen som framkommer kan sedan ligga till grund för en sammantagen bedömning gällande personen och den fortsatta planeringen. Kartlägg våldets karaktär. Hur har det yttrat sig över tid? Vem har utsatt/utsätter personen? Risk att det händer igen? Om personen tror att det kan hända igen, hur kan han/hon agera då? osv. Ta reda på om det finns barn i personens närmiljö. Kartlägg personens nätverk. Vilka andra personer känner till den aktuella situationen? Finns det andra personer i 18 (32)

19 nätverket som kan ge stöd? Behöver kontakt med andra myndigheter och verksamheter initieras? Bekräfta allvaret i våldet. Bekräfta allvaret i våldet som ett brott, ett hälsoproblem och/eller socialt problem. Understryk att ingen förtjänar att bli behandlad på det viset. I de fall en anhörig utsätter personen, undvik negativa omdömen om den som utsätter personen eftersom det kan finnas starka band av kärlek och beroende samtidigt. Informera om olika handlingsalternativ. I vissa fall kan personen behöva få information om aktuella handlingsalternativ på en gång, till exempel om möjlighet att ansöka om insatser genom socialtjänsten eller att göra en polisanmälan. Socialtjänsten har ett lagstadgat ansvar att ge stöd och hjälp till brukare som utsätts för våld eller andra övergrepp. Om personen inte kan ta dessa kontakter själv och saknar stöd av annan person behöver habiliteringspersonalen vara aktiva i denna process Allvarliga missförhållanden Fallbeskrivning 2. En personalgrupp på en gruppbostad begärde konsultation kring bemötande av en boende. Personalgruppen var osäker på vilken kognitiv funktionsnivå han befann sig på samt önskade råd kring bemötande. Det framkom att han förändrats i sitt beteende drog sig undan gemensamma aktiviteter han tidigare uppskattat, hade tappat praktiska färdigheter samt gjorde sexuella närmanden mot gruppbostadspersonalen. Man var även bekymrad över att brukaren tog kontakt med partners som utsatte brukaren för fysiskt våld. Personalgruppen såg att han uppenbart for illa men saknade mandat att förhindra honom från att ha vidare kontakt med dessa personer utanför gruppbostaden. Bedömning av kognitiv funktionsnivå visade en utvecklingsålder motsvarande lindrig utvecklingsstörning. I samband med utredningen framkom även uppgifter om att personen hade utsatts för upprepat våld tidigare. Fallet visar vilket svårt och motsägelsefullt uppdrag gruppbostadspersonalen ibland har då principen om respekt för personers integritet och principen om omvårdnad (i detta fall att upprätthålla hans personliga säkerhet) kan komma i konflikt. I det här aktuella fallet gjorde behandlarna, i samråd med enhetschef, bedömningen att personen utsattes för allvarliga missförhållanden och att enhetschef behövde agera i ärendet genom att påtala missförhållanden för chefen för gruppbostaden och senare för huvudmannen. Vi ställs ibland inför situationer där vi bedömer att en person lever under allvarliga missförhållanden. I dessa ärenden ska enhetschef alltid informeras. Enhetschefen kan i sin tur påtala missförhållandena för lokal verksamhetschef och för huvudmannen. Kvarstår missförhållandena har vi möjlighet att anmäla fel och brister i vård och omsorg till Socialstyrelsen för tillsyn. Som habiliteringspersonal är vi inte skyldighet att anmäla allvarliga missförhållanden enligt SoL och LSS. Vi bör dock informera personal som omfattas av Lex Sarah om ansvaret att anmäla. 4.2 Samråd med teamet och enhetschef Vid behov tar habiliteringspersonalen upp aktuella ärenden i teamet vid tillfälle då även enhetschef närvarar, för samråd. Behandlarna har även möjlighet att informera och rådgöra med enhetschef direkt utan att koppla in teamet. Enhetschef ska alltid informeras i frågor som rör: 19 (32)

20 ärenden där personalen fattar misstanke om våld eller andra övergrepp men inte kommer vidare i kartläggningen bedömning av behov av att bryta sekretessen utan personens samtycke person med funktionsnedsättning som utsätts för brott barn som utsätts för alternativt bevittnar våld allvarliga missförhållanden myndigheter som inte bedöms fullfölja sitt ansvar gentemot en våldsutsatt person med funktionsnedsättning Bedömning Kartläggningen mynnar ut i en sammantagen bedömning av: Personens och eventuella barns säkerhet Personens funktionsnedsättning Personens psykiska mående Utifrån den sammantagna bedömningen ger behandlarna personerna information om lämpliga handlingsalternativ. 4.3 Insatser Flera typer av insatser kan vara aktuella för personer med funktionsnedsättningar utsatta för våld eller andra övergrepp eller allvarliga missförhållanden. Att ge personen och hans/hennes nätverk information om aktuella myndigheter och verksamheter och vid behov samarbeta med dessa myndigheter är en viktig uppgift inom habiliteringen. Habiliteringspersonalen erbjuder även samtalskontakter. Nedan redogörs mer om dessa insatser Hänvisning/Samarbete Fortsättning fallbeskrivning 1. I fallet med personen från en hederskultur bedömdes den mest prioriterade insatsen vara att förmedla hans önskemål och behov av stöd till kommunen. När personen väl fått adekvat stöd (bland annat bostad och daglig verksamhet) blev insatser från habiliteringen kring struktur i det dagliga livets aktiviteter utifrån hans funktionsnedsättning, aktuellt. Så småningom inledde personen en samtalskontakt på en frivilligorganisation specialiserad mot hederskultur. Under samtalskontakten kunde han ta upp sina erfarenheter av våld och andra övergrepp liksom den förvirring han kände över att leva i en sprängdeg mellan den hederskulturella kontexten och det svenska samhället. I överenskommelse med personen kunde en habiliteringspersonal följa med till frivilligorganisationen och ge övergripande information om funktionsnedsättningen och dess konsekvenser i vardagen, till exempel hur vi arbetar med påminnelser via sms inför besök. I ovanstående ärende var insatser från andra myndigheter en förutsättning för att hans livssituation skulle kunna tryggas. Insatser från andra myndigheter var samtidigt en förutsättning för att han skulle kunna få insatser från habiliteringen (utöver samarbetet med Socialtjänsten där brukarens önskemål om ökat stöd förmedlades). Vi är ofta beroende av att 20 (32)