Ansvarig utgivare: Håkan A. Bengtsson Form: Pontus Willebrand Tryck: Arenatrycket, 2010.

Transkript

1

2 Ansvarig utgivare: Håkan A. Bengtsson Form: Pontus Willebrand Tryck: Arenatrycket, 2010.

3 Inledning...5 Bakgrund Slaget om framtiden Varför gynnade inte finanskrisen socialdemokratin? Det måste finnas något att fördela Trygghet och välfärd ska omfatta alla Dags att revidera samarbetsformerna mellan SAP och LO Mittens rike eller rödgrönt? Välfärd och skatter Socialdemokratins ledarskapsproblem Känn din motståndare. Och låt inte din motståndare definiera dig Socialdemokratins politikproblem Avslutning... 34

4

5 Det finns många aspekter på valet och valutgången hösten I det här oberoende bidraget till eftervalsdebatten har fokus främst hamnat på Socialdemokraterna. Skälet till detta är att den enskilt mest remarkabla förändringen efter valet hösten 2010 är socialdemokratins försvagning och den politiska kris socialdemokratin nu befinner sig i. Det är uppenbart att Socialdemokraterna i dag har gått vilse och står handfallna inför en rad politiska och organisatoriska utmaningar. Utifrån en oberoende och radikal position vill vi därför bidra med en valanalys och några rekommendationer. Den första delen av analysen är ett antal bidrag till valanalysen författade av enskilda personer. Vi ställde en mycket öppen fråga om»vad som bör hända nu«och bad ett stort antal personer skriva. Vi publicerar alla bidrag i den längd och den form de inkommit. Analyserna är skriva av debattörer, utredare, författare, journalister och politiker. Vi publicerar alla bidrag i ett särskilt dokument. De visar vilken stor kunskap och erfarenhet som finns och vilket intresse ämnet uppenbarligen väcker. Vi rekommenderar en genomläsning av alla dessa bidrag. Till vår vananalys hör även Carl Melins skrift»från medgång till nedgång«som innehåller valstatistik, mängder av siffror och tabeller och en analyserande text. Vi har också genomfört en fokusgrupp med en grupp gymnasieungdomar som ska rösta för första gången i valet Ungdomarna fick berätta vad de tycker om olika politiska begrepp och partier. Alla dessa underlag finns tillgängliga på Arenagruppens hemsida. www. arenagruppen.se. Dessutom har vi i den arbetsgrupp som Arenagruppen tillsatte efter valet valt att sammanfatta några slutsatser och rekommendationer i form av tio råd till dagens socialdemokrati. Vi har hämtat inspiration från flera av ovanstående bidrag. Ambitionen har varit att se framåt och att peka på politiska möjligheter. Vi beskriver ett antal centrala utmaningar, försöker identifiera möjligheter och ger ett antal konkreta råd. Lars-Åke Almqvist Björn Elmbrant Göran Johnsson Carl Melin Håkan A Bengtsson Helene Hellmark Knutsson Katrine Kielos Eric Sundström

6 En rad strukturella faktorer brukar framhållas som grundförklaring till socialdemokratins allmänna tillbakagång. Arbetarklassen blir numerärt mindre och klassröstningen avtar. Socialdemokratins position som en tredje kraft i mitten av de europeiska partisystemen, mellan anglosaxisk kapitalism och sovjetisk kommunism, förändrades i och med Berlinmurens efterlängtade fall. Globaliseringen har minskat det politiska handlingsutrymmet på nationell nivå. Det socialdemokratiska välfärdsprojektet har i viss mån segrat politiskt i Europa. Detta har samtidigt skapat trängsel i den politiska mitten. Välfärdsstaten skapade många klassresenärer som inte känner en naturlig tillhörighet till det parti som en gång banade väg för välfärdssamhället. I dagens heterogena sociala struktur, med en individualiserad och lättrörlig väljarkår, är det vidare svårt för vilket parti som helst att kontinuerligt samla ett stöd kring procent. Situationen är densamma för stora partier som har dominerat sina partisystem: CDU och SPD i Tyskland, Tories och Labour i Storbritannien, Liberalerna i Kanada, Liberaldemokraterna i Japan. Även i stater med majoritetsvalssystem finns en tydlig tendens mot fler partier och en försvagad ställning för tidigare hegemoniska partier. Samtidigt ökar stödet för partier i den gröna partifamiljen och för olika former av högerpopulistiska krafter. En grön regeringschef är inom räckhåll på delstatsnivå i Tyskland. Och i Norge kan Fremskrittspartiets Siv Jensen bli Europas första högerpopulistiska regeringschef (om vi nu inte räknar Silvio Berlusconi). Nederlaget för Socialdemokraterna i valet 2010 bör därför sättas in i ett mer långsiktigt och europeiskt perspektiv. I de sex senaste riksdagsvalen har Socialdemokratin bara erhållit över 40 procent av rösterna vid ett tillfälle: 45,3 procent Självbilden är dock att socialdemokratin är ett parti som samlar ett väljarstöd kring eller till och med över 40 procent. De allt mer frekventa opinions- mätningarna kan ha bidragit till denna illusion. De förändrade strukturella förutsättningarna kan sammanfattas i ett antal förändringar som skapat nya förutsättningar för politiken: Ekonomiseringen, att politiken reduceras till procentsatser i stället för värderingar, gör att väljaren betraktas som egoist utan förmåga till solidaritet. Finansialiseringen, att allt fler frågor av central betydelse för individen har lagts över på en skakig finansmarknad. Juridifieringen, att allt fler politiska beslut granskas och ifrågasätts av bolagsjurister och EU-domare vars enda mål är marknadens principer inte

7 människornas bästa. Globaliseringen, som gett stora fördelar för vårt land, men jobb försvinner utomlands samtidigt som lönedumpning blir vanligare här hemma, något som krymper fackets auktoritet. Medialiseringen, där mediepopulism och förenklingar gynnar politiker som har enkla svar, till exempel högerextrema partier. Den nya kommunikationskulturen medför även att partierna ofta härmar varandra, fast man är olika. Dessa fenomen skapar sammantaget en avpolitisering, en känsla av att förändring inte längre är möjlig, en spiral av maktlöshet. Samtidigt har center-vänsterpartier i hela EU uppvisat en oroväckande handlingsförlamning inför finansmarknadernas kollaps. Financial Times konstaterade torrt på ledarplats att»en vänster som inte har några nya idéer att komma med i kapitalismens värsta kris på generationer, väcker frågan vad den är till för«. Det finns emellertid inget ödesbestämt i det som sker. Strukturella faktorer, finanskrisen eller det europeiska stålbadet får inte bli bortförkaringar för att ingenting göra. Ett socialdemokratiskt parti i ett litet land i Europas utkant kan naturligtvis inte ensamt tämja finansmarknaderna eller skapa en globalisering på människornas villkor. Men skaffar man sig en tydlig bild av de utmaningar en progressiv politik står inför, får man ett slags karta att följa och förmår bättre än idag att både på Europanivå driva på och här hemma konkret lindra maktlösheten och nackdelarna för de enskilda. Socialdemokraterna har genom sitt samhällskritiska uppdrag i längden ett övertag över den nya borgerlighetens mätta förnöjsamhet och brist på framtidsbilder. Men det förutsätter att Socialdemokraterna är beredda till syneförättning av verkligheten, så som den faktiskt ser ut, en större ödmjukhet och en förmåga att ingjuta människorna tron på att förändringar faktiskt är möjliga.

8 Svensk socialdemokrati har tappat såväl förmågan att läsa av sin samtid, som det tidigare så starka kontraktet med framtiden. Att socialdemokratin även har sina rötter i den franska och amerikanska upplysningstraditionen präglade länge den politiska idéutvecklingen. Begrepp som modernitet, rationalitet, universalism och framstegsoptimism var viktiga ingredienser i välfärdsbygget, liksom närheten till den akademiska forskningen. Att åter komma i takt med tiden framstår som en av socialdemokratins största utmaningar. Men i dagens samhälle är det inte lika enkelt som förr att vinna politiskt stöd genom att argumentera för att höjda skatter leder till bättre välfärd. Globaliseringen har medfört att det finns tydliga restriktioner för hur höga skatterna i ett enskilt land kan vara. Utbyggnaden av välfärden har även lett till att människor har klättrat uppför Maslows behovspyramid. De anser sig ha större kunskaper och resurser än de får möjlighet att använda inom arbetsliv, samhälle och privatliv. Respekten för Jantelagen, auktoriteter och hierarkier har minskat. Socialdemokratins traditionella värderingar måste därför utvecklas för att svara mot de förväntningar som finns i det moderna samhället. Att tala om frihet utifrån formella demokratiska fri- och rättigheter räcker inte. Människor vill ha mer makt över sina egna liv. Men SSU:s begrepp egenmakt, som introducerades i början av 1990-talet, avfärdades av en socialdemokrati som verkar vara rädd för att människor blir självständiga och börjar tänka själva. Rättvisebegreppet blir också mer komplext. Det anses inte vara rättvisa att man har samma lön bara för att man har samma yrke. Lönen bör i stället bestämmas av hur bra man gör sitt jobb, och att det finns stora skillnader på hur olika individer gör sitt jobb. Solidaritet handlar inte bara om att betala skatt. Fler vill göra något aktivt för sin egen del. Enfråge- rörelser väcker ett större känslomässigt engagemang än arbetarrörelsens etablerade organisationer. Det finns också tydliga tendenser till att tilliten till solidariska lösningar sviktar. Anslutning till a-kassor och fackliga organisationer minskar. För att lyckas framgent är det nödvändigt att dra rätt slutsatser av den samhällsutveckling vi är mitt uppe i. Människor vill ha mer makt över sina liv. De accepterar inte att»storebror«bestämmer. På samma sätt som arbetarrörelsen vann kampen om människors själar genom att få dem att se nyttan av solidaritet, behöver socialdemokratin i dag kunna visa hur individuell frihet och solidaritet hänger ihop. Den politiska kraft som först lyckas göra detta på ett trovärdigt sätt kommer att för överskådlig tid dominera svensk politik. Opinionsundersökningar visar att människor i allmänhet är solidariska och vill se minskade skillnader i samhället. Det finns en grundläggande

9 uppslutning bakom den svenska välfärdsmodellen och ett högt skatteuttag. Det principiella stödet för välfärdspolitiken minskar inte. Forskaren Stefan Svallfors konstaterar med anledning av sin senaste opinionsundersökning»välfärdsopinion 2010: farväl till välfärdsstaten?«:»lite tillspetsat kan man säga att den socialdemokratiska välfärdsstaten vann valet men det socialdemokratiska partiet förlorade.«däremot är det många som tvivlar på att den offentliga sektorn och trygghetssystemen kommer att leverera i framtiden. Denna utmaning kräver konkret politik som både tryggar grundvalarna i välfärdssystemen och samtidigt hanterar en rad strukturella utmaningar för att de offentliga systemen ska kunna leverera i framtiden. Medelklassen, som ofta omhuldas, är inget enhetligt begrepp. Allt färre människor tänker på sig själva i form av klasstillhörighet. Socialdemokratin måste vinna de människor som tänker som solidariska individualister. Samhällsklasser kommer alltid att existera. Men i dagens samhälle handlar en central motsättning om att vilja utveckla samhället, eller att främst vilja slå vakt om det rådande. Social- demokratin uppfattas av många som en konservativ rörelse. Socialdemokratin bör vända upp och ner på Maslows behovspyramid. Genom att ge den enskilde större möjlighet att påverka sin situation inom det privata, på arbetet och i samhället kan resurserna växa och användas smartare. Modern arbetslivsforskning visar att effektivitet i en organisation avgörs helt av hur samarbetet fungerar på gruppnivå. Ett fungerande lagarbete bygger på att grupp- medlemmarna respekterar att de är olika, att olikheterna tas tillvara och att man har en öppen, ärlig dialog. Här har vi nyckeln till att visa hur individuell utveckling och solidaritet hänger ihop. Vi är alla sociala människor. Vi lever i sociala sammanhang och är beroende av andra för vår egen utveckling. Vi har vårt personliga ansvar, men hur vi kan utöva det påverkas av dem som finns i vår närhet. Alltså har vi alla ett grundläggande intresse av att samarbeta och respektera varandras olik- heter. Det handlar om vardagssolidaritet. Vi lever i en värld som är mycket mer komplex än det samhälle där svensk arbetarrörelse byggde upp sin styrka. Denna insikt behöver påverka hur Socialdemokraterna utformar sin politik. Vi behöver skapa»både och-lösningar«. I det»gamla samhället«var det lättare att säga att vi gör antingen på det ena eller det andra sättet. Det fungerar allt mer sällan att göra så. Hur kan vi skapa ekonomisk tillväxt genom att förbättra miljön? Inom hela välfärdspolitiken behövs klargörande debatt om allas vårt individuella ansvar för hur vi lever våra liv och vad som är det gemensammas ansvar. Helheten är viktigare än delarna. Den svenska modellen och folkhemmet har i allt väsentligt byggs upp genom centrala politiska initiativ och beslut. I dag saknas idéer om hur vi ska skapa fler jobb, men också om hur samhället kan utvecklas mer konkret i människors vardag. Hur ska det enskilda företaget kunna överleva i den

10 globala kon- kurrensen? Hur kan den svenska modellen utvecklas på den enskilda arbetsplatsen? Hur utveckla sam- arbetet mellan arbetsgivare och fack, så att vi kommer förbi den stereotypa diskussionen om las och arbetsrätten? Vi behöver börja prata om vad som egentligen leder till att vi både kan rädda jobb och skapa nya. När en levande idédebatt saknas kommer detaljer i fokus. Det kännetecknar hela det politiska livet i vårt land och inte minst den senaste valrörelsen. I en värld som blir allt mer komplex blir det viktigare att ha berättelser om hur saker och ting hänger ihop. Samt att ha en tydlig strategi för hur man vill påverka utvecklingen. Arbetarrörelsen behöver beskriva hur man vill utveckla folkhemmet. Hur ska»övervåningen«se ut? Hur skapar vi det gröna folkhemmet? Socialdemokratin behöver inte revidera sin grundläggande ideologi. Dess problem är inte»politiskt«i den meningen. Däremot saknar socialdemokratin i dag förmågan att applicera sitt idéarv på dagens samhälle. Socialdemokratins utmaning är därför i första hand en fråga om behovet av organisatorisk och kulturell förnyelse. Socialdemokratin är en samhällskritisk rörelse som alltid måste uppmärksamma orättvisor och sträva efter att vidga människors frihet. Samtidigt måste den bejaka utvecklingen och påverka framtidens samhällsutveckling i mer solidariskt riktning. Det går inte att bara stå i vägen utan socialdemokratin måste bana väg för en ett bättre samhälle och en bättre framtid.

11 Vi tror att en av flera anledningar till det socialdemokratiska valnederlaget var att partiet saknat ett genomtänkt förhållningssätt till finanssektorn och den globaliserade ekonomin. Många är förbryllade över att finanskrisen inte gynnat socialdemokratin. Men inget socialdemokratiskt parti i Europa hade några intressanta lösningar. Socialdemokraterna måste börja med att inse att finansmarknaderna inte bara som i idealläget är ett smidigt smörjmedel i ekonomin, utan ofta är»ett girigt, okontrollerbart och oberäkneligt monster«, för att citera den annars föga storordige reportern Harald Gatu i Dagens Arbete. Karl Marx beskrev motsättningen mellan produktionens allt mer samhälleliga karaktär och dess privata tillägnelse. Kommunister har trott att denna motsättning skulle leda till en socialistisk revolution. Reformister däremot har strävat efter lösa konflikten genom att hitta en socialt acceptabel lösning och balans mellan demokratin och marknaden. Detta är den övergripande politiska uppgiften även i dagens globaliserade värld. Visst har det funnits fördelar både för Sverige och världen med denna nya globala ordning. Men det har varit en utveckling som i hög grad skett på den nervösa börskapitalismens villkor, där snabb avkastning till aktieägarna blivit viktigare än långsiktig företagsutveckling. Svansen har styrt hunden, i meningen att den finansiella ekonomin ofta velat styra den reala ekonomin. Denna kvartalskapitalism har satt löntagarna under en ofta orimlig press. Somliga sorteras bort som sekunda arbetskraft. De som blir kvar måste springa fortare det gäller numera inte bara arbetare utan också tjänstemän. Ändå har det inte hindrat att en hel del jobb och produktion successivt flyttade ut från vårt land. Och det ska inte gå att hindra i den öppna ekonomi som Sverige så länge haft så stor nytta av. Samtidigt blir det lättare att försvara vår frihandelstradition om skyddsnätet blir finmaskigare än i dag för de individer som faller ur systemet. All historisk erfarenhet och forskning visar att social trygghet skapar mer förändringsbenägna människor än otrygghet. Den borgerliga regeringens revor i a-kasse- och sjukförsäkringsnätet måste därför lagas personer hade andra kvartalet i år tidsbegränsade anställningar, i de flesta fall trots att individen velat ha fast jobb. Bemanningsföretag, som har en viktig roll i ekonomin för att utjämna konjunktursvängningar, används nu i alla lägen, och missbrukas främst som ett sätt att kringgå las, lagen om anställningsskydd. Las rundas också genom att företag varslar sina 20 anställda och sedan återanställer de 15 mest högpresterande via be-

12 manningsföretag. Inom vårdsektorn har systemet med springvikarier länge kedjat människor vid telefonen utan möjlighet till en fritid på egna villkor. Länsförsäkringars i Stockholm återkommande undersökningar visar på överraskande lövtunna eko- nomiska marginaler för folk i allmänhet. Trots att de egentligen inte är fattiga kan många framförallt ensamstående mammor inte klara en extra månatlig utgift på kronor. Andra med små marginaler är förstås unga familjer med stora lån. I valrörelsen angrep socialdemokraterna på ett oseriöst sätt regeringen för den påstått skyhöga ungdomsarbetslösheten, när det verkliga problemet inte är att jobb inte finns, utan att de är så osäkra, och att regeringen vill göra dem ännu osäkrare. Socialdemokraterna tog en debatt som byggde på en bristande analys av hur verkligheten ser ut och bidrog därmed till att andra arbetsmarknadsfrågor som bristen på respekt för las och den utbredda osäkerheten i arbetslivet aldrig kom in i valrörelsen. Dessa frågor måste arbetarrörelsen nu driva med större kraft. Det är en vida spridd uppfattning att finanskrisen aldrig drabbade Sverige. Men enligt Teknikföretagens kalkyler har mer permanent industrijobb försvunnit. Ingen hade i valrörelsen så särskilt många svar på denna helt avgörande fråga. Det mest konkreta var att regeringen, överraskande nog med anslutning också av de rödgröna, ville halvera restaurangmomsen till en kostnad av 5,6 miljarder. Det vill säga ett stöd till en näring, som inte behöver något stöd för att växa, samtidigt som det finns växande företag som ropar efter långsiktigt kapital. Men för att gasellföretagen på 2020-talet ska bli efterträdare till de gamla svenska framgångssagorna krävs en statlig näringspolitik, där entreprenörer får göra affärsidéer av forskning, och där verkliga regelförenklingar och bättre finansieringsmöjligheter ingår. Det mesta av detaljerna i en framtida svensk politik för att stötta ny, innovativ företagsamhet är redan utrett, av Bennett Johnsongruppen 2002, av Vinnova, Ingenjörsvetenskapsakademin, Tillväxtverket och andra. Det som saknas är den politiska viljan, både hos Göran Perssons regeringar och Fredrik Reinfeldts. Den borgerliga alliansregeringens grundläggande idé bakom den nya arbetsmarknadspolitiken är att skapa nya jobb. Reformerna med jobbskatteavdrag och förändringarna av a-kassorna syftar till att sänka löneökningstakten och pressa lönerna i vissa sektorer av samhället. Det är fortfarande tveksamt om det blir fler jobb, bortsett från att sektorn av lågbetald sysselsättning växer. Idén om restaurang- momsen bekräftar att Moderaternas långsiktiga plan går ut på att de många arbetslösa ska slussas över till lågavlönade jobb i tjänstesektorn. I stället för att som skett i valrörelsen traska patrull efter regeringen behöver arbetarrörelsen ha ett eget övergripande alternativ att genom nya, innovativa jobb kunna stärka svensk konkurrenskraft, minska arbetslösheten och säkra anständiga löner. Och det borde inte vara särskilt svårt att göra skillnad när regeringen

13 är så håglös. I höstens stats- budget nämns visserligen förändringar som skulle kunna stärka en innovativ tillväxt, typ skatteavdrag för forskning och utveckling, som 22 av 31 OECD-länder har, men inte Sverige. Men i nästa andetag avfärdas förslaget som inte möjligt att genomföra ens under mandatperioden. Finansminister Anders Borg har gott om pengar, men har prioriterat att beta av statsskulden framför en innovationspolitik för ny teknik, nya jobb. Moderaterna har därmed gjort framtidslösheten till sitt program. Det borde vara en huvuduppgift för socialdemokratin att nu distansera sig gentemot börsmatadorer och aktieklippare, och göra de»riktiga«företagarnas sak till sin. Det var inte bättre förr, men då fanns företag och banker som inte bara ville tjäna pengar, utan ofta också ville vara samhällsbyggare. Ett inbyggt hinder för arbetarrörelsen att formulera en aktiv näringspolitik är den utbredda rädslan för att få»fel«debatt, efter de statliga företagens 70-talsfiasko, Stålverk 80 och löntagarfonderna. Finanskrisen och valnederlaget har öppnat ett fönster för Socialdemokraterna att bryta upp från det förflutnas fördomar om företagsamheten. Vi har sett åtskilliga exempel på ovanligt usla kapitalister, men de svarta rubrikerna döljer att det också finns goda. Det är en uppgift för vänstern att slåss för den goda, långsiktiga kapitalismen, innan fönstret slår igen och allt återgår till det gamla med nya bubblor och nya kriser.

14 Den traditionella ideologiska konflikten har handlat om fördelningspolitik. Och den socialdemokratiska uppgiften har i hög grad varit att fördela samhällets resurser på ett mer rättvist sätt. Den uppgiften är också i dag politikens huvuduppgift. Problemet är att tillväxten tenderat att tas för given. Vilket kanske inte är så konstigt: perioden från mitten av nittiotalet och fram till 2008 års finanskris har varit den längsta boom som världsekonomin har gått igenom. Nu är den emellertid över. Tillväxten drevs under denna period i alldeles för hög grad av det kortsiktiga finanskapitalet och nu är det dags att på riktigt börja realisera de långsiktiga utvecklingsmöjligheter som bor i den fantastiska teknikutveckling som världen har sett under samma period. Detta borde dagens vänster intressera sig i och för. Men ibland får man känslan av att det inte är så radikalt att tala om denna sida av saken. Men de som är vänster måste vara lika intresserade av att skapa som att fördela. Tillväxt är helt enkelt en förut- sättning för att vi ska kunna ha något att fördela i framtiden. Socialdemokratin behöver på ett mer sammanhållet sätt intressera sig för vad som skapar ekonomisk utveckling. Den kan också göra det med gott självförtroende. Den nyliberala utvecklingsmodellen främjar inte en långsiktig tillväxt. Vilket finanskrisen är ett talande exempel på. Fördelningspolitik är alltså alltjämt en viktig fråga. Men här har arbetarrörelsen vunnit en historisk seger. Människor vill att samhällsutvecklingen ska vara»rättvis«. Hur ska den ekonomiska tillväxten fördelas, hur ska klyftorna minska? Detta är viktiga frågor. Särskilt som klyftorna ökat under de senaste decennierna. De stora framtidsfrågorna kommer att handla om hur vi skapar mer resurser i vårt samhälle och om hur resurserna kan användas på ett effektivare sätt. Utifrån sina grundläggande värderingar måste socialdemokratin beskriva hur folkhemmets»övervåning«ska se ut. Det räcker inte att vi har idéer om hur sprickorna i trygghetssystemen i»undervåningen«ska tätas till. I valet 2010 hade den borgerliga alliansen mycket större förtroende vad gäller ekonomisk politik och jobbskapande. Detta är en viktig förklaring till att den borgerliga regeringen sitter kvar. Socialdemo- kratin har historiskt sett varit ekonomiskt trovärdiga genom kombinationen av en offensiv närings- och tillväxtpolitik, omfördelning samt en strategisk utbygg-

15 nad av välfärden. Att trygghet erbjöds i för- ändringen ökade acceptansen för marknadsekonomins strukturomvandlingar. Fackföreningsrörelsen var själv en drivande kraft i denna strategi. Den svenska modellen var länge oslagbar: Samarbete mellan parterna på arbetsplatserna gav tillväxt: Tillväxten finansierade välfärdens utbyggnad. Välfärden ökade jämlikheten och människornas fri- görelse. Den svenska modellen var en kombination av flexibilitet och trygghet, en modell som befrämjade rörlighet på arbetsmarknaden men genom en grundläggande trygghet i förändringen. Detta koncept är hållbart även i framtiden, men måste anpassas till dagens arbetsliv och näringsliv talets näringspolitik handlar inte i första hand om att staten ska driva företag, utan att trygga växande företags växtkraft, genom mer av kapital och långsiktigt statligt riskkapital, eftersom de s.k. riskkapitalisterna inte vill ta risker och är kortsiktiga. Det handlar också om att säkra kapitaltillgången till infrastrukturinvesteringar, till billiga hyresrätter i storstadsområdena och till att utveckla ny klimat- teknik. Inte minst för klara den livsavgörande klimatomställningen. En större del av AP-fonderna än i dag skulle göra bättre nytta där än att som nu bara planlöst skvalpa runt på börsen. En översyn av skattepolitiken är nödvändig. Den måste bygga på klara principer. Nu har allians- regeringen skapat ett lapptäcke med många hål. Avskaffandet av fastighetsskatten var ett stort misstag. Vi menar att Socialdemokraterna måste släppa idén om att återinföra förmögenhetsskatten. Man måste kunna bli förmögen på att driva familjeföretag i Sverige, eftersom den egna förmögenheten är en förutsättning för att stå fri från kortsiktiga vinstintressen och spekulanter, och få företagen att växa. Generellt sett ska skattepolitiken vara långsiktig, men i mindre grad beskatta arbetsinkomster. Det krävs mycket av social ingenjörskonst för att hitta hållbara beskattningsmodeller på fastigheter och finansiellt kapital. Förslag för att bromsa nervositeten på marknaden är också angelägna, t.ex. att ge skattelättnader för dem som behåller sina aktier i mer än tio år. Socialdemokraterna bör också verka för en europeisk transaktionskatt på finansiella tjänster. Skattesatsen bör vara låg (för att inte slå mot transaktioner som görs av ekonomiska skäl) och den kan varieras mellan olika marknader och över tid. Det är rimligt att det som innebär stora risker också bör beskattas mer (exempelvis OTC-derivat). En skatt bör även utformas så att den gör den så kallade högfrekvenshandeln icke-lönsam. Att köpa och sälja inom millisekunder, för att utnyttja tillfälliga prisskillnader i en aktie som handlas på flera börser samtidigt, gör ingenting för den riktiga ekonomin och handeln har blivit så stor att den snedvrider marknadssignaler och innebär oerhörda risker för ekonomin som helhet. Finansmarknaderna är oerhört viktiga för ekonomin och grundproblemet är att de inte har fyllt sin funktion de senaste decennierna. De flesta investeringar i ny vetenskap kommer från stater (inte marknader). Stora fö-

16 retag hämtar kapital till ny teknologi internt. Inte från finansmarknaderna. Dessa har förvandlats till ett separat kasino. Den politiska diskussionen måste börja i en fråga om vilken typ av finansmarknader vi vill ha och den debatten är fundamental för hela frågeställningen om hur fram- tidens tillväxt ska skapas. Det är hög tid för Socialdemokraterna att formulera en näringspolitik, en politik för innovationer och lärande så att vi på sikt ska kunna ersätta jobb som försvinner. Och många nya jobb behövs, eftersom Sveriges storföretag där de flesta blev stora i början av förra seklet knappast kommer att expandera sin verksamhet i Sverige. Redan innan finanskrisen förlade de jobbtillväxten utomlands. Det var förvånande hur få konkreta alternativa förslag och program som socialdemokratin presenterade under den akuta industrikrisen våren Om detta berodde på brist på idéer eller dåligt självförtroende ska vara osagt. Men detta är ett fält där den borgerliga alliansen inte vill formulera någon politik. Den tycker att staten och politiken ska dra sig tillbaka och lämna dessa uppgifter till»marknaden«. Men staten har en uppgift härvidlag att genom politik understödja en långsiktig ekonomisk utveckling och jobbutveckling i vårt land. Detta är med andra ord ett område där det i dag existerar ett politiskt tomrum. Det finns en rad viktiga samhällsområden där det krävs en modern näringspolitik för att utvecklingen ska gå åt rätt håll. Det gäller inom utvecklingen av ett hållbart samhälle, det gröna folkhemmet, inom energiförsörjningen och inom utvecklingen av våra välfärdstjänster. Här finns det stora otillfredsställda behov och olösta problem som väntar på nya lösningar. Det finns inget som talar för att marknads- krafterna själva kommer att spontant lösa dessa problem. Det fordras strategiska beslut som det är svårt, för att inte säga omöjligt, för enskilda företag att ta. Därför behöver det utvecklas nya samarbets- former mellan å ena sidan stat, kommun och landsting samt å andra sidan näringslivet för att säkerställa att en nödvändig teknikutveckling kommer till stånd. Formerna för detta samarbete behöver utformas utifrån de konkreta förutsättningar som gäller inom respektive område. En socialdemokrati som inte har en tydlig politik för full sysselsättning tar inte sin historiska uppgift på allvar. För socialdemokratin är grundsynen tydlig att alla människor ska ges möjlighet att arbeta och försörja sig själva och att det är arbetet som är grunden för välfärden. Kampen för full sysselsättning får inte reduceras till att handla om»jobbpolitik«eller olika»åtgärder«. Hela den ekonomiska politiken och näringspolitiken i bred bemärkelse måste vara inriktad på en politik för full sysselsättning. Alla som har förmågan ska kunna försörja sig på eget arbete och samhället ska stödja dem som behöver det med utbildning och omställningsförsäkringar. Den borgerliga alliansen har framgångsrikt exploaterat människors oro för att deras barn ska halka efter kunskapsmässigt i skolan. De siffror om kunskapsnivån och antalet elever som hoppar av i förtid är djupt alarme-

17 rande. Men de problemen kan inte lösas genom kepsförbud eller detaljreglering av betygssystemen, men inte heller som Socialdemokraterna tidvis gjort genom att släta över vad som varit en gradvis försämring av skolan. Två saker står på spel. Ska vi få en växande utslagning av barn från hem utan studietradition, barn för vilka skolan är avgörande för deras möjligheter att gå vidare i livet? Ska svenskt näringsliv tappa i konkurrenskraft, genom att bland annat kineser och koreaner snart är ikapp oss genom sin stora studieflit? Dessa länder har genom sina hierarkiska system ännu inte vad vi har löntagare som genom t.ex. goda kunskaper i matematik tillsammans med arbetsgivarna kan hitta praktiska och innovativa lösningar ute på arbetsplatserna. Därför ska vi inte skänka bort konkurrensfördelen kunskaper. En kunskapspolitik är också fördelningspolitik, men framförallt en omistlig del av framtidens jobb- politik. Det kräver en översyn av vad kommunaliseringen, friskolereformen och bostadssegregationen betytt för utslagningen. Det måste också bli ett slut på slöseriet med att välutbildade invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden. Finanskrisen och valnederlaget har med andra ord öppnat ett fönster för Socialdemokraterna att bryta upp med passiviteten inför globaliseringen. Uppdraget är att formulera en modern tillväxt-, kunskaps-, innovationsoch näringspolitik för att möta globaliseringens utmaningar. Därmed fullföljs en socialdemokratisk tradition att bejaka internationaliseringen och att frigöra de individer som»utvecklingen«vill lämna efter sig. En politisk rörelse måste spela en roll i den internationella debatten om en reglering av marknaderna på europeisk och global nivå och samtidigt formulera en modern näringspolitik och vision för Sveriges utveckling. Förslaget om en skatt på finansiella transaktioner uppfattades länge som utopiskt, men diskuteras nu av världens mäktiga stater och politiker. Socialdemokratin måste helt enkelt formulera en politik för Sveriges ekonomiska utveckling och ekologiska omställning. Gamla modeller måste revideras och nya förslag presteras. Detta kräver både internationell utblick och uppfinningsrikedom. Den sociala ingenjörkonsten har inte spelat ut sin roll bara för att stora skattehöjningar inte längre är möjliga, snarare har behovet av nya innovativa lösningar ökat.

18 Socialdemokratiska arbetarepartiet är ett barn av industrisamhället. Namnet vittnar om att Socialdemokraterna är ett arbetareparti. Partiets ledning bestod emellertid från början av både intellektuella från dåtidens borgerlighet och arbetare i fackliga organisationer. Socialt var arbetarklassen basen för det socialdemokratiska partiet. Den blev och är partiets främsta väljarbas. Grundstrukturen i det svenska politiska partisystemet är också att partierna historiskt sett i så hög grad företrätt en social klass eller gruppering. Arbetarklassen var alltså basen utifrån vilken socialdemokratin kunde associera fler grupper. Det är värt att påminna om att socialdemokratin redan på 20-talet valde ett bredare politiskt budskap och försökte appellera till»folket«eller»småfolket«, inte bara till»klassen«. Senare var löntagarna ett samlande begrepp som inkluderade även TCO-medlemmar och andra löntagare. I dag används det inte lika ofta. Kanske beror det på att vi har fler egenföretagare eller personer som arbetar i andra eller nya anställningsformer. Socialdemokratin behöver helt enkelt ett nytt språk och begrepp som fångar den här ambitionen att företräda breda folklager, för dem som arbetar. Det faktum att Social- demokraterna bara hade stöd av drygt 20 procent av dem som har arbete illustrerar härvidlag ett djupare misslyckande. Socialdemokratin fick däremot högre stöd av dem som är arbetslösa, går på sjukförsäkring eller står utanför arbetsmarknaden. I grunden har socialdemokratin aldrig i sin politiska gärning bara gynnat ett klassintresse eller ett särintresse. Socialdemokratin har sett till hela landets väl och ve. Visserligen har den hittat modeller som samtidigt minskat klass- och statusskillnader i samhället. Men den politiska uppgiften är att formulera en politik som uttrycker ett allmänintresse. Ibland antyder debatten kring de här frågorna att det handlar om ett antingen eller. Mer precist: att lösningen är att försöka appellera till antingen arbetarna eller tjänstemännen, ibland definierade som medelklassen. Eller att något av alternativen borde vara huvudstrategin. Detta är som att välja mellan två omöjliga alternativ. Samtidigt vore det oklokt att blunda för att det stora tappet har skett bland TCO-väljarna. Den borgerliga inbrytningen här förklarar varför Reinfeldt vann valen 2006 och Det räcker helt enkelt inte att vinna tillbaka förlorade LO-väljare, men även här behöver Socialdemokraterna åter- vinna förtroende. Detta mönster är inte något exklusivt problem för Sverige. Socialdemokratin i en rad länder tappar stöd såväl bland arbetare som i medelklassen. Extrema högerpopulistiska partier vinner intrång genom att dra nytta av främlingsrädslan i dagens mångkulturella samhälle.

19 Och gröna partier eller partier som gör anspråk på mitten vinner medelklassväljare. Samhällets utveckling innebär också att medborgarnas välstånd generellt har ökat. Många löntagare har rört sig uppåt i inkomstskalorna, särskilt de senaste åren, samtidigt som en minoritet släpar efter. Denna samhällsutveckling har beskrivits som framväxten av ett tvåtredjedelssamhälle, där vi får en stor relativt välmående majoritet och en växande minoritet som är utsatt och har låga inkomster och en svag ställning på arbetsmarknaden. Man kan säga att borgerligheten har formulerat en politik och en arbetsmarknadspolitik som passar som hand i handske för denna samhällsutveckling. Det vill säga en politik som gynnar den majoritet som har det ganska bra, men som missgynnar den minoritet som har det dåligt. Att bryta denna politiska logik är själva den socialdemokratiska utmaningen i dag. Socialdemokratins utgångspunkt kan formuleras i formeln»bra golv men inga tak«. Ingen ska lämnas på efterkälken. Det ska finnas en trygghet för alla och man ska få många nya chanser i livet, det gynnar oss alla. Men vi måste samtidigt också befrämja människors möjligheter att utvecklas i livet och arbetslivet. Det handlar bland annat om möjligheten att göra klassresan genom utbildning och karriär. Men lika mycket handlar det om trygghet och utveckling på den arbetsplats man redan jobbar på. Utvecklingen ska också erbjudas de som är kvar på samma jobb. Kommunaltjänstemannen, ingenjören, kommunalaren och metallarbetaren ska kunna erbjudas chansen till förbättring och utveckling på sitt jobb. Samtidigt är det viktigt att inte skapa en motsättning mellan utveckling för enskilda och utjämning mellan grupper och individer. New Labour fokuserade mycket på lika förutsättningar men talade mindre om utjämning. Men mycket talar emellertid för att dessa två aspekter på jämlikhet hänger ihop. Det är mycket lättare att göra klassresan i ett samhälle med små skillnader mellan hög och låg i samhället. Och det möjliggör också för att alla ska kunna utvecklas i livet. Socialdemokratin måste bygga en allians och solidariteten underifrån. Samtidigt går det inte att titta snett på de som lever ett medelklassliv eller som vill förbättra sina livsvillkor och göra en klassresa. En framtida allians kommer inte och kan inte se ut på samma sätt som på och 1970-talen, inte minst eftersom Sverige ser annorlunda ut i dag. LO är inte en lika dominerande facklig organisation som tidigare. LO har också tappat flest medlemmar under senare år. TCO och Saco organiserar i dag fler medlemmar än LO tillsammans. För att åstadkomma detta krävs både omtänkande och inte minst en kulturell förnyelse. Grunden i socialdemokratins uppdrag är att minska klyftorna i samhället och att lyfta dem som har det sämst. Men också att ge alla möjlighet till utveckling. Samtidigt är det många som känner sig utsatta för risker och som inte tillhör arbetarklassen. Begreppet den»pressade medelklassen«vi-

20 sar att de gamla vattentäta skotten mellan arbetare och tjänstemän inte längre är så självklara. Paradoxen är att många som upplever sin situation på jobbet eller i livet som pressad inte nödvändigtvis röstar till vänster. De har ett behov av ökad trygghet inte minst i sitt arbetsliv. Men vem ska man rösta på i denna mer utsatta, globaliserade och konkurrensutsatta värld? Uppenbarligen tyckte en majoritet, även i denna grupp, att den borgerliga alliansen var att lita på. Exempelvis är regeringsduglighet viktigt härvidlag. För socialdemokratin är det nödvändigt att se dessa nya mönster, det är viktigt att också se att stora TCO-grupper och även akademiker kan vara utsatta och ha en pressad livs- och arbetssituation. Den beror kanske inte i första hand på fysisk förslitning utan också på stress och pressade arbets- och livssituationer. Socialdemokratin har problem i framför allt storstäderna och når inte dagens urbana medelklass. Men inte heller tillräckligt många av dem som har de utsatta tjänstejobben. Klyftorna mellan fattig och rik är större i stora städer. Men arbetarrörelsen har inget språk och ingen berättelse som biter i det nya Sverige. Socialdemokratin når helt enkelt varken dem som har låga inkomster och dåliga arbetsvillkor och anställningsförhållanden eller den pressade medelklassen i de stora städerna.