UNDERSÖKNINGAR I ÖRESUND 2001

Transkript

1 UNDERSÖKNINGAR I ÖRESUND 21 ÖVF RAPPORT 22:1

2

3 ÖRESUNDS VATTENVÅRDSFÖRBUND ÖVF RAPPORT 22:1 UNDERSÖKNINGAR I ÖRESUND 21 Rapporten är sammanställd av Bo Leander Författare: Lena Carlsson, PAG Lars Edler, SMHI Peter Göransson, PAG Bo Leander, SWECO VIAK Sture Lindahl, SMHI SWECO VIAK ÖVF ISRN VBB R--2/1--SE ISSN Rapport 22:1 Öresunds Vattenvårdsförbund SWECO VIAK Geijersgatan 8, Malmö Telefon Telefax SWECO VBB VIAK AB Org.nr , säte Stockholm ingår i SWECO-koncernen SWECO VBB VIAK - Bo Leander Tryck: Holmbergs i Malmö AB, 22

4

5 i Förord Denna rapport för 21 års undersökningar i Öresund utgör den 17 årliga utgåvan av ÖVFs undersökningsrapporter. Undersökningen 21 har, liksom års, följt ett omarbetat och mer omfattande program än det som gällt under de tidigare åren från De fyra olika basprogrammen har därtill delvis genomförts under ledning av andra ansvariga undersökare än under åren före Det är en förhoppning att läsaren skall känna igen de olika presentationerna och enkelt hitta i rapporten. Synpunkter på redovisningen och programmets uppläggning mottages med tacksamhet. Bo Leander Teknisk sakkunnig i ÖVF SWECO VIAK - Bo Leander

6 ii INNEHÅLL SAMMANFATNING Sid v-vii ORIENTERING 1 UNDERSÖKNINGARNAS GENOMFÖRANDE 2 Kontrollprogram 2 Hydrografiundersökning 2 Växtplanktonundersökning 2 Ålgräsundersökning 2 Bottenfauna- och sedimentundersökning 2 Övrigt 2 Provtagningsstationer 2 Väderåret 6 Strömförhållanden/vattenmassor i Öresund 7 HYDROGRAFI 9 Provtagningsprogram 9 Salthalt 1 Temperatur 14 Siktdjup 14 Syrgas och syrgasmättnadsgrad 15 Närsalter 16 POC, partikulärt organiskt kol 17 TOC, totalt organiskt kol 18 PON, partikulärt organiskt kväve 18 VÄXTPLANKTON 19 Metodik 19 Provtagning 19 Resultat 19 Växtplankton 19 Klorofyll 21 Allmänt 21 Bedömning av miljökvalitet 23 Primärproduktion 24 ÅLGRÄS 27 Inledning 27 Metoder 27 Resultat och diskussion 27 SWECO VIAK - Bo Leander

7 iii Klagshamn, ÖVF 5:4 28 Bjärred, ÖVF 4:1 28 Landskrona, ÖVF 3:4 29 Höganäs, ÖVF 1:4 3 Teckningsgrad 3 Skottäthet 3 Biomassa 31 Tillståndsklassning 31 BOTTENFAUNA OCH SEDIMENT 32 Inledning 32 Metodik 32 SWECO VIAK - Bo Leander Provtagning 32 Analysarbete 32 Statistisk bearbetning av data 32 Kvalitetssäkring 33 Resultat och diskussion 33 Sediment 33 Sedimentens egenskaper 33 Bottenfauna 33 Totalt antal påträffade taxa 33 Ovanliga arter 33 Jämförelse mellan resultaten från 2 och 21 för hela området 35 Stationvis jämförelse mellan resultaten från 2 och 21 samt resultat Station ÖVF 1:3, utanför Höganäs 36 Station ÖVF 2:3, utanför Helsingborg 37 Station ÖVF 3:2, södra Lundåkrabukten 38 Station ÖVF 4:8, inre Lommabukten 39 Station ÖVF 4:9, yttrelommabukten 4 Station ÖVF 4:11, utanför Spillepeng 41 Station ÖVF 5:2, utanför Klagshann 41 Tillståndsklassning 42 Diversitets- och jämnhetsindex 43 Allmänt 43 Margalefs diversitetsindex 44 Shannon-Wieners diversitetsindex 46 Eveness jämnhetsindex 47

8 iv BELASTNINGSKONTROLL 48 Allmänt 48 Utsläppsmängder 48 REFERENSER 54 BILAGOR 1. Fysikalisk-kemiska analysresultat från ÖVFs stationer Fysikalisk-kemiska analysresultat från station W Landskrona Fysikalisk-kemiska analysresultat och profiler från sondmätningarna 4. Växtplanktonanalys Ålgräsanalys Bottenfaunaundersökning Belastningar av BOD 7, Tot-P och Tot-N 21 SWECO VIAK - Bo Leander

9 v Sammanfattning Öresunds Vattenvårdsförbund, ÖVF, bedriver sedan 1985 en samordnad miljöundersökning längs den svenska Öresundskusten. Sedan 1997 har använts ett nytt av länsstyrelsen fastställt kontrollprogram anpassat efter erfarenheterna av undersökningarna Programmet har omfattat de fyra delprogrammen hydrologi, växtplankton, ålgräs samt bottenfauna och sediment. Därtill har insamlats data avseende diffus tillförsel och SWECO VIAK - Bo Leander punktutsläpp, från den svenska sidan av Öresund, av närsalter, BOD och miljögifter. Året började med milt väder och hög frekvens västvindar. Året var dock omväxlande men med en årsmedeltemperatur något över den normala. En köldperiod i början av februari och en i mitten av mars gav snöfall. Våren var ostadig men övergick i en varm sommar. Sensommaren blev regnig och som vanligt bildades kraftiga vindar, som dock ej nådde stormstyrka. Året avslutades med kallt väder och snötäckt Öresundskust.

10 vi De hydrografiska provtagningarna omfattade prover tagna vid 14 tillfällen från två olika djup samt profilmätningar av temperatur och salthalt i de fem stationerna. Ett större tillfälle, förutom ett antal mindre, med transport av saltare vatten genom Öresund till Östersjön ägde rum oktober-november under 21 med ca 4 km 3 vatten. ÖVFs data från 21 kommer från mätningar vid både in- och utflöde till Östersjön. Högsta salthalt, 32,3 PSU, uppmättes i slutet av januari i bottenvattnet vid Höganäs. Samtidigt var det hög salthalt (>3 PSU) i Lundåkrabuktens och Lommabuktens bottenvatten. Lägsta syrgashalter, 4,9-5,1 ml/l (7,-7,3 mg/l O 2 ) uppmättes i det salta bottenvattnet från Höganäs och ner i Lommabukten i slutet av januari (kvarstående salt vatten från inströmning från Kattegatt). Vid övriga mätningar var syrgasmättnaden >9, utom vid ett tillfälle (88 % i Lommabuktens bottenvatten i mars). Längre ut från kusten, i PMK-stationen W Landskrona, uppmättes i bottenvattnet halter lägre än 2 ml/l under hösten. Halterna av totalfosfor var normala under året. De hösta totalfosforhalterna, 1,27 µmol/l (39,4 µg/l), uppmättes i slutet av januari och i december i Lundåkrabukten. Vid båda tillfällena var det i det salta bottenvattnet som härstammade från Kattegatt. Årets medelhalt var,7 µmol/l (21,7 µg/l), vilket är något lägre än tidigare år. Årets medelhalt av totalkväve, 23 µmol/l (322 µg/l), var högre än medelhalterna , medelvärdet för perioden var ca 18 µmol/. Medelvärdet var 24,5 µmol/l. Den högsta totalkvävehalten, 73,5 µmol/l (13 µg/l), uppmättes i inre Lommabuktens ytvatten i slutet av januari. Under 21 var halterna av DIN (löst oorganiskt kväve) som högst under januari-februari med halter upp till 3 µmol/l. Detta är dock betydligt lägre halt än som uppmättes året före. Högsta halter av DIN påvisades i Lommabukten. Växtplanktonundersökningen omfattade insamling av prover tagna vid 14 tillfällen i fyra stationer. Någon vinterblomning förekom inte i januarifebruari till skillnad från Sett under hela undersökningsperioden, har medelklorofyllkoncentrationen i Lundåkrabukten under sommaren minskat och under vintern ökat. Den högsta primärproduktionen uppmättes i juli-augusti. Årsproduktionen har beräknats till g C/m 2, med de lästa värdena i söder och med ökande värden norrut. Samtliga årsvärden ligger över långtidsmedelvärdet. Ålgräsundersökningen omfattade provtagning på vardera 2 ställen (ca 1,5 resp 5 m djup) i 4 stationer vid ett hösttillfälle. Undersökningen konstaterade att skottäthet och bladbiomassa minskade med djupet. Den största skottätheten uppmättes på 1,8 m djupet vid Klagshamn med 175 skott per m 2 och den minsta på 5 m djupet vid Klagshamn med 28 skott per m 2. Bladbiomassan var störst på 1,8 m djupet vid Höganäs, med ca 3 g torrvikt per m 2 och minst på 4 m djupet vid Bjärred, med ca 65 g torrvikt per m 2. Resultaten överensstämmer väl med resultaten från andra ålgräsundersökningar i Öresund. Bottenfauna- och sedimentundersökningen omfattade insamling av prover tagna vid ett vårtillfälle i 7 stationer. Resultaten av bottenfauna- och sedimentundersökningen tyder på att antalet arter var marginellt större samt att antalet individer var betydligt större. Detta vid jämförelse med de senaste årens undersökningsresultat. I ett kort perspektiv (ca 5 år) har de senaste tre åren inneburit en liten försämring. Mera långsiktigt antyder resultaten från de senaste åren vissa förbättringar av miljöförhållandena i området. Detta vid en jämfö- SWECO VIAK - Bo Leander

11 vii relse med resultaten från 1971 och framåt. Från den djupaste stationen, utanför Helsingborg, finns en årlig tidserie med data från Dessa data visar att biomassan har ökat under 199-talet, därefter minskat för att 21 åter ha ökat. Under de senaste 5 åren har antalet arter varit betydligtr större än under de 1 åren dessförinnan. Individtätheten har varierat stort under undersökningsperioden. Tillståndet med ledning av Naturvårdsverkets nya klassningsmetod ger opåverkade eller något påverkade förhållanden i Öresund under 21. Den totala belastningen av närsalter och organiskt syreförbrukande material, mätt som BOD, från den svenska sidan av Öresund, har en fortsatt avtagande trend. Samtliga belastningar var under 21 mindre än under Belastningsreduktionen i förhållande till 1985 var för BOD 61%, för tot-p 87% och för tot-n 39%. Utsläppen via vattendrag och diffus belastning var för samtliga tre parametrar de helt dominerande (75-9%). Eftersom närsaltshalterna under speciellt våren, liksom under , varit förhöjda har en uppdelning av belastningarna av BOD 7, kväve och fosfor gjorts för de fem delområdena, som Sundet är indelat i. Belastningen är dessutom framtagen månadsvis. Resultatet av denna beräkning är att Lommabukten (delområde 4) genomgående har den största tillförseln från land. Andelen till Lommabukten är 73% av BOD 7, 56% av tot- P och 54% av tot-n. För samtliga delområdena är trenderna i stort likartade, men belastningarna är mindre i de fyra andra delområdena. Den nederbördsrika perioden januari-mars och hösten ger speciellt stort utslag med större månadsbelastningar. SWECO VIAK - Bo Leander

12 viii SWECO VIAK - Bo Leander

13 1 UNDERSÖKNINGAR I ÖRESUND 21 Orientering Öresunds vattenvårdsförbund (ÖVF), som bildades den 9 november 1984, påbörjade under 1985 ett för den svenska Öresundskusten samordnat undersökningsprogram. Programmet för 21 (VBB VIAK 2) fastställdes av ÖVFs årsstämma den 7 juni 2. Med ledning av den utvärdering som SMHI genomfört (Edler & Westering 1993) har förbundet framtagit ett nytt kontrollprogram (Leander ). Programmet är, efter samråd med länssstyrelsen och med några justeringar (Leander ) fastställt att gälla från 1 januari ÖVF har som huvuduppgift att administrera och genomföra ett samordnat kontrollprogram för den svenska sidan av Öresund. Det gamla programmet (Länsstyrelsen 1983) har med löpande kompletteringar gällt under tiden Som ansvarig för undersökningens genomförande har ÖVF utsett Bo Leander, SWECO VIAK Malmö. Denna rapport omfattar 21 års undersökningar. Kontrollprogrammet för 21 innehåller fyra delprogram; hydrografi, växtplankton, ålgräs samt bottenfauna och sedimentprogrammet. Undersökningen omfattande provtagningar, analyseringar och rapporteringar av de fyra programmen har efter upphandling uppdragits åt SMHI att genomföra. Som ansvarig på SMHI för undersökningen har varit Kjell Wickström. Hydrografiundersökningen har genomförts med SMHIs undersökningsfartyg Sensor och på SMHIs Oceanografiska laboratorium i Göteborg. Ansvariga har varit Kjell Wickström och Jan Szaron. Hydrografirapporten (med väder och ström) i denna ÖVF-rapport har skrivits av Sture Lindahl, SMHI Norrköping. Växtplanktonundersökningen har genomförts och skrivits av Lars Edler, SMHI, Oceanografiska enheten. Ålgräsundersökningen har genomförts och skrivits av Lena Carlson, PAG, som underkonsult till SMHI. Bottenfauna- och sedimentprogrammet har genomförts med provtagningsfartyget Sabella och av Peter Göransson, PAG, som underkonsult till SMHI. Belastningsavsnittet har skrivits av Bo Leander, SWECO VIAK. SWECO VIAK - Bo Leander

14 2 Undersökningarnas genomförande Kontrollprogram Kontrollen under 21 har omfattat följande provtagningar och analyser enligt det fastställda programmet. Hydrografiundersökning Provtagning 14 gånger i 5 stationer (varav 1 extrastation) på 2 olika djup, samt några profiler. Ålgräsundersökning Provtagning 1 gång (augusti-september) i 4 stationer och på 2 djup. Analys av: siktdjup djuputbredning skottäthet bladbiomassa förekomst av påväxt Bottenfauna- och sedimentundersökning Analys av: Metod: Provtagning 1 gång (maj) i 7 stationer (varav en extrastation). strömhastighet/riktning siktdjup Secchi skiva språngskikt temperatur (profil) Omvändn. term syrgashalt (profil) SS-EN syrgasmättnad (profil) SS-EN svavelväte Grasshoff et al salinitet (profil) Minisal totalfosfor (Tot-P) Alpkem AA fosfatfosfor (PO 4-P) Alpkem AA totalkväve (Tot-N) Alpkem AA nitratkväve (NO 3-N) Alpkem AA nitritkväve (NO 2-N) Alpkem AA ammonium (NH 4 -N) SS med. silikatkisel (SiO 3-Si) Alpkem AA klorofyll Fluormetri partikulärt organiskt Carlo Erba kol (POC) partikulärt organiskt Carlo Erba kväve (PON) totalt org kol (TOC) SS Växtplanktonundersökning Provtagning 14 gångar i 4 stationer. Analys av: primärproduktion klorofyllkoncentration fytoplankton (kvalitativ och kvantitativ analys) Analys av: artantal individtäthet biomassa redoxpotential kornstorlek vattenhalt glödförlust Övrigt Utöver den redovisade egna undersökningsverksamheten har ingått insamling av resultaten från utförda utsläppskontroller vid kommunala och industriella reningsverk och från transportberäkningar för tillrinnande vattendrag. Provtagningsstationer Eftersom undersökningarna i första hand utgör en samordnad kustvattenkontroll längs den svenska Öresundskusten är flertalet av stationerna placerade i kustzonens bukter. I tabell 1 som redovisar positionerna för samtliga ÖVF-stationer, har med fet stil markerats de stationer i vilka prov tagits och undersökningar genomförts 21. Öresund har av länsstyrelsen indelats i fem delområden enligt figur 1. De olika delområ- SWECO VIAK - Bo Leander

15 3 dena har delvis olika strömförhållanden, vattendjup och grad av utsläppspåverkan. I figur 1 har förbundets samtliga stationer (dvs även stationer som ej utnyttjats varje år) markerats. Stationerna har tills vidare getts beteckningar som inte skall förväxlas med stationer som ingår i äldre undersökningar. De stationer som ingått i 21 års undersökning har markerats speciellt. I tabell 2 redovisas undersökningstillfällen och provtagningsstationer för ÖVFs undersökningar under 21. Tabell 1. ÖVFs provtagningsstationer Delområde Beteckning * ) Latitud N Longitud E Vattendjup, m Höganäs ÖVF 1:1 ÖVF 1: ÖVF 1: ,8 ÖVF 1: Helsingborg ÖVF 2: ÖVF 2:2 ÖVF 2: Lundåkrabukten ÖVF 3:1 ÖVF 3: ÖVF 3: ÖVF 3: ,8 ÖVF 3: Lommabukten ÖVF 4: ,5 ÖVF 4: ÖVF 4: ÖVF 4: ÖVF 4: ÖVF 4: ÖVF 4:7 ÖVF 4: ÖVF 4:9 ÖVF 4: ,5 ÖVF 4: ÖVF 4: ÖVF 4: Höllviken ÖVF 5:1 ÖVF 5: ,5 5 ÖVF 5:3 ÖVF 5: ,8 ÖVF 5: ÖVF 5: * ) Fet text = station som ingått i 21 års undersökning SWECO VIAK - Bo Leander

16 4 Figur 1. Öresund, delområden och provtagningsstationer SWECO VIAK - Bo Leander

17 5 Tabell 2. Undersökningstillfällen och provtagningsstationer 21. Provtagningsdag 21 Undersökning Provtagningsstation ÖVF nr 18 januari Hydrografi 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 3 januari Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:8, 5:12 12 februari Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:11, 2:2, 4:8, 5:2 28 februari Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:5, 5:2 13 mars Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 19 april Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 14 maj Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 1-3 maj Bottenfauna och sediment 1:3, 2:3, 3:2, 4:8, 4:9, 4:11, 5:2 13 juni Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 18 juli Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 18 augusti Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 15 augusti Ålgräs 1:4, 3:4, 4:1.5:4 5 september 2 september Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 17 oktober Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 22 november Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 19 december Hydrografi Växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 4:11, 5:2 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 SWECO VIAK - Bo Leander

18 6 Väderåret År 21 var tämligen kallt i mars och december. Förhållandevis varma blev däremot januari, maj, juli, augusti och oktober. Som helhet hamnade årsmedeltemperaturen.5-.8 över den normala i Öresundsområdet med de högsta värdena längst i söder. Årsnederbörden blev nära den normala. Augusti och september var de blötaste månaderna. Lufttemperaturen och nederbörden i Helsingborg presenteras i figur 2. Som så många gånger efter 1987 blev januari mild med en hög frekvens västvindar. Men i början och slutet av februari liksom även i mars och april förekom en del riktigt kalla perioder. I samband med köldperioden i början på februari berördes sydöstra Skåne av ett lokalt men kraftigt snöfall som gav uppemot en halv meter snö på Linderödsåsen. Ett mer omfattande snöväder drabbade södra Skåne den 19 mars. De snöiga och kyliga perioderna till trots blev det åter en synnerligen lindrig isvinter i Öresund. Från nyår och framåt under senvintern och våren förekom inga stormar i området men den 1 januari noterades dock 22 m/s sydostlig vind i Falsterbo. Riktig sommarvärme kom kortvarigt in över södra Sverige omkring den 1 maj, men sedan följde en molnigare och ostadigare vädertyp som i det stora hela varade ända fram till midsommar. Därefter blev det varmt, om än med en del åskskurar som t ex gav 29 mm i Helsingborg den 3 juni. I juli dominerade det varma vädret med eftertryck, och i Skåne var det dessutom riktigt torrt med en antydan till torkproblem i slutet av månaden. Augusti blev betydligt blötare med omkring 1 mm under månaden som helhet. September blev ännu värre vad gäller neder Nederbörd (mm) Temperatur ( C) jan feb mar apr maj jun jul aug sep okt nov dec Medelnederbörd/månad 21 Medelnederbörd/månad Månadsmedeltemp. 21 Månadsmedeltemp Figur 2. Temperatur och nederbördsförhållanden vid Helsingborg 21 samt medelvärden från normalperioden SMHI - Sture Lindhal

19 7 börd med lokalt över 2 mm (Beddingestrand på sydkusten). På södra Öland föll hela 18 mm den 8 september, ett regnväder som inte drabbade Öresundsregionen så hårt, men den 16 och 18 september var mycket blöta dygn med 2-4 mm på många håll i Sydsverige. Oktober blev blåsig och mycket mild, men mest uppmärksammades kanske det ökenstoft som föll i samband med lätt regn den 15. Beräkningar visade att det kom från Sahara. Den 31 oktober nådde medelvinden upp strax över 2 m/s på Öresund, vilket åter inträffade den 15 november och den 2-21 december men någon riktig storm blev det inte under år 21. Vindriktningen var omkring väst vid dessa tillfällen. Lagom till jul och nyår blev det riktigt kallt och på nyårsafton var hela Sverige snötäckt, t o m de annars så snöfattiga stränderna längs Öresund. Strömförhållanden/vattenmassor i Öresund Vattenutbytet i Öresund drivs av flera komponenter. Den främsta är vattenståndsskillnaden mellan Östersjön och Kattegatt. Högre vattenstånd i Kattegatt ger således sydgående ström i Öresund. Vattenytans lutning längs sundet ger en ström som har samma hastighet från ytan till botten. Det är främst de mer storskaliga väderförhållandena över Skandinavien med en variabilitet på dygn/veckor, som står för den här drivningen. Övriga komponenter, som densitetsskillnader etc., förändrar hastighet och riktning inom denna grundström. Vattenutbytet mellan Östersjön och Nordsjön innebär tillfällig lagring av vattenmassor och blandning i övergångsområdet Öresund. Ytlagret i södra Östersjön (Arkonabassängen) är i det närmaste homogent ner till 3 meter beträffande salthalten. Salthalten är ca 8 psu. Kattegatt består huvudsakligen av två skikt med tungt Nordsjövatten (Skagerakvatten) närmast botten med en salthalt på 3 34 psu. Blandning i övergångszonen mellan utgående ytvatten från Östersjön och sydgående djupvatten från Kattegatt ger ett ytskikt i Kattegatt med en typisk salthalt på 2 25 psu och en typisk skikttjocklek på 15 meter. Salthalten och tjockleken av ytlagret varierar naturligtvis beroende på utflödet från Östersjön, inflöden och blandning i Öresund. 1 m+stdav medel m-stdav 21 Ackumulerat Inflöde km Figur 3. Ackumulerat inflöde (km 3 ) till Östersjön genom Öresund år 21 samt medelvärde och standardavvikelse SMHI - Sture Lindahl

20 8 Salt vatten som går in i Östersjön kommer mestadels från Kattegatts ytvatten. Djupvatten från Kattegatt är oftast närvarande i Öresund. Därför kan Öresund under stor del av tiden betraktas som bestående av 3 skikt; Östersjövatten samt yt- och bottenvatten från Kattegatt. Blandningen i Öresund mellan dessa tre vattenmassor sker främst vid trösklarna (Mattsson1996). Under 21 skedde ett antal mindre inflöden på mellan 5-15 km 3 till Östersjön genom Öresund. Dessutom skedde ett större inflöde på omkring 4 km 3 från senare delen av oktober fram till mitten av november. Flöden har beräknats från SMHI:s kontinuerliga mätningar av vattenstånd. ÖVF:s data från 21 kommer från mätningar vid både in- och utflöde, dock främst utflöde. SMHIs kontinuerliga mätningar i sundet ger information om flödet genom sundet varje timma. Genom att mäta salinitet, temperatur och vattenstånd har flödet kunnat beräknas (Håkansson 21). Resultatet för 21 redovisas i figur 3. ÖVF Rapport 21:1 SMHI - Sture Lindahl och Anna Karlsson

21 9 Hydrografi Provtagningsprogram Under 21 genomfördes fysikalisk-kemiska undersökningar på två djup (yta och botten) vid fem provtagningsstationer; Höganäs (ÖVF 1:1), Lundåkrabukten (ÖVF 3:2), Lommabukten (ÖVF 4:8), Lommabukten (ÖVF 4:11) och Höllviken (ÖVF 5:2). Vid samtliga stationer gjordes även profilmätningar av salt och temperatur. Stationernas positioner framgår av figur 1 och tabell 1. Utöver de fysikalisk-kemiska parametrarna har även halterna av POC (partikulärt organiskt kol), TOC (totalt organiskt kol) och PON (partikulärt organiskt kväve) analyserats. Analysresultaten är sammanställda i bilaga 1. I bilaga 2 redovisas utvalda data från station W Landskrona. Resultat från sondmätningar finns stationsvis presenterade i bilaga 3. I denna utvärdering presenteras resultaten av några utvalda parametrar i diagram i figur 4-8. För stationerna ÖVF 1:1, ÖVF 3:2, ÖVF 4:8 och ÖVF 5:2 har månadsmedelvärden och standardavvikelser för perioden Temperatur o C Salthalt psu PO 4 µmol/l DIN µmol/l O SiO 3 µmol/l 2 mättnad % Tot-P µmol/l 8 Tot-N µmol/l Figur 4. Hydrografidata från ÖVF 1:1 (Höganäs). Punkterna visar halter hos några parametrar (medelvärde av ytvärde och bottenvärde) 21. Den heldragna linjen är ett medel värde och de streckade standardavvikelse för motsvarande parametrar SMHI - Sture Lindahl

22 Temperatur o C Salthalt psu PO 4 µmol/l DIN µmol/l SiO 3 µmol/l O 2 mättnad % Tot-P µmol/l 8 Tot-N µmol/l Figur 5. Hydrografidata från ÖVF 3:2 (Lundåkrabukten). Punkterna visar halter hos några para metrar (medelvärde av ytvärde och bottenvärde) 21. Den heldragna linjen är ett medelvärde och de streckade standardavvikelse för motsvarande parametrar (som är den period där data finns tillgängliga från dessa stationer) valts att jämföra med årets mätningar. Stationen ÖVF 4:11 tillkom 1999 och har därför inga bra jämförelsevärden ännu. Jämförelserna ger en indikation på om 21 års mätningar innehåller extremt höga eller låga värden på parametrarna. De presenterade värdena är medelvärden mellan ytvärden och bottenvärden för varje mättillfälle om inget annat anges. Salthalt Salthalten vid varje provtagning indikerar vattnets ursprung, dvs. om det är östersjövatten eller yt/djupvatten från Kattegatt. Vattenmassorna delas därför upp i olika salthaltsintervall vid varje provtagning och varje variabel relateras till vilket vatten som vid mätningen fanns vid stationen. Indelningen finns presenterad i tabell 3 där tre vattentyper (ytvatten, mellanvatten och djupvatten) definieras för fyra stationer i Öresund (en ÖVF- SMHI - Sture Lindahl

23 Temperatur o C Salthalt psu PO 4 µmol/l DIN µmol/l SiO 3 µmol/l 15 O 2 mättnad % Tot-P µmol/l 8 Tot-N µmol/l Figur 6. Hydrografidata från ÖVF 4:8 (Lommabukten). Punkterna visar halter hos några para metrar (medelvärde av ytvärde och bottenvärde) 21. Den heldragna linjen är ett medelvärde och de streckade standardavvikelse för motsvarande parametrar Tabell 3. Saltklassning av vatten i Öresund enligt Edler och Westring Nedersta raden visar kustkontrollstationens beteckning (läge). Norra Öresund Norra/centrala Öres. Södra/centrala Öres. Södra Öresund Ytvatten S < 25 psu S < 15 psu S < 15 psu S < 11 psu Mellanvatten 25 psu S < 3 psu 15 psu S < 3 psu 15 psu S < 3 psu - Djupvatten S 3 psu S 3 psu S 3 psu S 11 psu ÖVF stationer 1:1, Höganäs 3:2, Lundåkrabukten 4:8, Lommabukten 5:2, Höllviken SMHI - Sture Lindahl

24 Temperatur o C Salthalt psu PO 4 µmol/l DIN µmol/l O SiO 3 µmol/l 2 mättnad % Tot-P µmol/l 8 Tot-N µmol/l Figur 7. Hydrografidata från ÖVF 4:11 (Lommabukten). Punkterna visar halter hos några parametrar (medelvärde av ytvärde och bottenvärde 21). station för varje område som ingår i mätprogrammet 21). Indelningen bygger främst på det arbete som utförts på data från Öresund under perioden (Edler och Westring 1993). Det är således en stor mängd information som ligger bakom indelningen. Djupvatten i Öresund är det vatten som också kan benämnas som kattegattvatten, dvs. salt tungt (hög densitet till följd av hög salthalt) vatten som kommer norrifrån. Analogt är då ytvatten i SMHI - Sture Lindahl Öresund östersjövatten som kan vara lite uppblandat med ytvatten från Kattegatt. Mellanvatten är oftast ytvatten från Kattegatt, men kan även vara en blandning med östersjövatten. Vid W Landskrona (bilaga 2) varierade salthalten i det välblandade översta skiktet mellan 8 och 17 psu. Höga salthalter vid denna station indikerar inflöde av salt vatten genom Öresund till Östersjön. Inget av de uppmätta värdena 21 vid W Landskrona tyder på att

25 Temperatur o C Salthalt psu PO 4 µmol/l DIN µmol/l O SiO 3 µmol/l 2 mättnad % Tot-P µmol/l 8 Tot-N µmol/l Figur 8. Hydrografidata från ÖVF 5:2 (Höllviken). Punkterna visar halter hos några parametrar (medelvärde av ytvärde och bottenvärde) 21. Den heldragna linjen är ett medel värde och de streckade standardavvikelse för motsvarande parametrar sådan inströmning har förekommit. Salthalten vid botten (4-45 m) varierade under året mellan 31 och 34 psu. Salthalten varierade under 21 vid Höganäs (ÖVF 1:1) i intervallet psu. I genomsnitt ligger ligger salthalten här uppemot 5 psu högre än vid de andra stationerna. Detta visar tydligt den influens av kattegattvatten som denna station är utsatt för. Vid de två stationerna ÖVF 3:2 och ÖVF 4:8, Lundåkrabukten respektive Lommabukten, varierade salthalten under året i intervallet 8-28 psu respektive 8-25 psu. Här är influensen av östersjövatten större. Vid stationerna ÖVF 4:11 och ÖVF 5:2 (Lommabukten samt Höllviken), vilka är något grundare än de övriga stationerna, varierade salthalten i intervallet 8-16 psu respektive 8-11 psu. Att värdena är lägst i Höllviken beror på att denna station ligger närmast Östersjön. SMHI - Sture Lindahl

26 14 De högsta salthalterna vid de respektive stationerna uppmättes i månadsskiftet januarifebruari. Höga salthalter hela vägen genom Öresund antyder ett pågående inflöde till Öresund och Östersjön. En jämförelse med flödesdata i figur 3 bekräftar ett mindre inflöde till samma område i slutet av januari. En jämförelse mellan ytsalthalter och bottensalthalter visar att det vid mättillfällena ofta fanns en salthaltsskiktning vid Höganäs (ÖVF 1:1) och ibland vid stationerna Lundåkrabukten (ÖVF 3:2) och Lommabukten (ÖVF 4:8). Vid stationerna Lommabukten (ÖVF 4:11) och Höllviken förekom skiktning vid några tillfällen. Skiktningarna framgår tydligt av diagrammen i bilaga 3. Vid mättillfället i månadsskiftet januari-februari låg ytsalthalten i Lundåkrabukten (ÖVF 3:2) på 22 psu, vilket var den högsta noterade ytsalthalten under 21. Vid de tre stationerna ÖVF 1:1, 3:2 och 4:8 fluktuerade bottensalthalten mellan mättillfällena kraftigt. Vid station ÖVF 4:8 uppmättes i mitten av mars en salthalt vid botten på 28 psu. Detta var ett väsentligt högre värde än vid botten i övriga stationer. Samtidigt var temperaturen högre än vid botten i omgivande stationer. Enligt figur 3 hade ett mindre inflöde till Öresund och Östersjön skett strax före mätningen och förhållandena beror troligen på att ett vattenpaket med högre salthalt och högre temperatur låg kvar vid station 4:8. Vid detta tillfälle förekom den kraftigaste salthaltsskiktningen som uppmättes under året med en differens på 18 psu mellan ytan och botten vid stationen. De två stationerna i Lommabukten har delvis olika karaktär vilket främst beror på att de är olika djupa. Vid den yttre, djupare, varierar salthalten inom ett större intervall än vid den inre grundare pga. högre salthalter vid botten. Ytsalthalten visar mindre avvikelser stationerna emellan vilket framgår av bilaga 1. Temperatur W Landskrona, som får representera de öppna delarna av Öresund, hade en kraftig termisk skiktning under juni-september. Den högsta yttemperaturen erhölls i juli med 19 C. SMHI - Sture Lindahl Eftersom alla fem mätstationerna inom ÖFV:s provtagningsprogram ligger i grunda områden etableras oftast ingen sommarskiktning här. Högsta ytvattentemperaturen uppmättes i mitten av augusti i Lundåkrabukten (ÖVF 3:2) med 2 o C. Den maximala ytvattentemperaturen i de övriga stationerna avvek som mest ca 1.5 o C från detta värde. Skiktning registrerades vid några tillfällen vid kusten under 21. Som mest var temperaturskillnaden mellan ytan och botten ca 6 o C vid stationen Lommabukten (ÖVF 4:8) i mitten av maj. I bilaga 3 visas hur temperaturen förhöll sig under året vid de fem stationerna. Siktdjup Siktdjupet varierade under året, som framgår av tabell 4, mellan 2. och 1.5 m. Vid provtagningarna 1996, 1997, 1998, 1999 samt 2 var det minsta siktdjupet för respektive år 1.5, 3, 2.5, 3 samt.5 meter. Det minsta siktdjupet under 21, 2. meter, uppmättes vid Lommabukten (ÖVF 4:11) i mitten av januari och vid Lundåkrabukten (3:2) i mitten av december. Vid det senare Tabell 4. Siktdjup (meter) vid kustkontrollstationerna 21. DATUM ÖVF 5:2 ÖVF 4:11 ÖVF 4:8 ÖVF 3:2 ÖVF 1:1 VARIATION * 2 7,5 7,5 1,5* 2-1, * 3* 7,5 7,5 1,5* 6-1, * 3* 7,5 8* 9,5* 6-9, * 3* 8* 8* 9* * 3* 7,5 7, * 3* 7,5* 7,5* 8* * 2,5 7,5 8* 1,5* 2,5-1, * 3* 8* 8* * 3* 7,5 7,5 9* * 3* 8* 6 8,5 6-8, * 3* 6,5 7,5 8,5 6-8, ,5* 3* 8* 7,5 8 6, * 7, , * Tecknet * anger att siktdjupet är större än bottendjupet vid mättillfället.

27 15 tillfället togs prov med höga halter av POC (partikulärt organiskt kol) vid stationen. Då mätstationerna är ganska grunda är det ofta sikt ända ned till botten. Det gör att det är svårt att dra slutsatser om skillnader mellan de fyra stationerna. Framför allt gäller detta Höllviken (ÖVF 5:2) som bara är 6 meter djup och Lommabukten (ÖVF 4: 11) som bara är 3 meter djup. Det största siktdjupet, 1.5 meter, uppmättes i mitten och i slutet av januari och i mitten av maj vid station Höganäs (ÖVF 1:1). Vid två av dessa tillfällen, i mitten av januari och i mitten av maj, var siktdjupet 2. respektive 2.5 meter i station Lommabukten (ÖVF 4:11). I Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet, Kust och hav (Naturvårdsverket 1999), anges värden på siktdjup för augusti månad. Värdena från ÖVFs stationer låg i augusti mellan 6. m och 8.5 m vilket enligt be-dömningsgrunderna betecknas som stort eller mycket stort siktdjup. Syrgas och syremättnadsgrad Syrgashalten anges här i enheten ml/l mot mg/l i rapporter från undersökningar före För jämförelser gäller att 1.43 mg/l = 1 ml/l. Syreförhålland-ena beskrivs med syrgashalt och syremättnadsgrad i procent. Mättnadsgraden utgör kvoten mellan uppmätt syrgashalt och syrgashalt vid mättnad och beräknas med hjälp av temperatur och salthalt. Syremättnadsgrader finns sammanställda i bilaga 1 och i figur 4-8. I figur 9 visas syrgashalter vid botten av kuststationerna samt W Landskrona. Här framgår det hur kuststationerna samvarierar med W Landskrona som hade en syrgashalt som varierade i intervallet 2-5 ml/l under 21. Högst var halterna under mars-april. Under denna period skedde ett mindre inflöde av salt syrerikt vatten till Östersjön genom Öresund. Ett större inflöde av salt syrerikt vatten till område skedde under perioden från senare delen av oktober till mitten av november. Höjningen av syrgashalterna i slutet av året kan kopplas till detta inflöde. Syrgashalterna vid botten av ÖVF:s stationer låg under året mellan 5-9 ml/l vilket är bra. Högst halter noterades i februari-maj och i slutet av året. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Naturvårdsverket 1999) är 5 ml/l en mindre hög halt som inte väntas medföra några negativa effekter. Resultaten från 21 var jämförbara med dem från 2, med den skillnaden att inget extremt lågt värde uppmättes under 21 (ett ÖVF 1:1 ÖVF 3:2 ÖVF 4:8 ÖVF 4:11 ÖVF 5:2 W Landskrona 1 8 Syrgashalt ml/l januari mars maj juli september november Figur 9. Syrgashalter i bottenproverna vid de fem kuststationerna samt vid W Landskrona 21. SMHI - Sture Lindahl

28 16 värde på 1.6 ml/l noterades under 2). På större djup, som vid W Landskrona, registrerades det lägsta värdet på 1.8 ml/l vid provtagningarna i början av oktober. Jämförs medelvärdet av syrgasmättnaden i vattenpelaren med tidigare mätningar i samma station noteras att värdena under större delen av 21 låg inom standard-avvikelsen vid samtliga stationer. Av de värden som låg utanför standardavvikelsen låg tre under denna med en avvikelse som var mindre än 5 procent. Närsalter Mätresultaten för totalfosfor (oorganiskt och organiskt fosfor), löst oorganiskt fosfor (DIP), totalkväve (oorganiskt och organiskt kväve), löst oorganiskt kväve (DIN) och löst oorganiskt silikat (silikatkisel) redovisas i detta avsnitt. Medelvärden av yt- och bottenhalter har beräknats och redovisas i figur 4-8. DIN utgör summan av nitratkväve, nitritkväve och ammoniumkväve och DIP är fosfatfosfor (PO 4 -P). Lösta oorganiska närsalter är den form som primärproducenter främst tillgodogör sig för tillväxt. I årsrapporter från undersökningar före 1997 har enheten mg/m 3 använts för närsalter men numera används µmol/l. För omvandling av fosfor gäller att 1 µmol/l = 31 mg/m 3, för kväve att 1 µmol/l = 14 mg/m 3 och för silikat att 1 µmol/l = 28 mg/m 3. Fosfor analyseras som totalfosfor och fosfatfosfor. Fosfor förekommer vintertid framförallt i oorganisk form, då vanligtvis 8-9% av totalfosfor utgörs av fosfatfosfor. Vintertid varierar halterna fosfatfosfor i ytvattnet oftast kring 1 µmol/l för att efter vårblomningen minska till omkring.5 µmol/l under juni-juli. Fosfatfosforhalterna under 21 låg oftast i närheten av medelvärdet för tidigare mätningar i samma station. Vid några tillfällen låg de strax över eller strax under standardavvikelsen för stationen. Maximalt värde under vintern uppgick till 1. µmol/l (ÖVF 3:2 och ÖVF 4:8). Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder är detta en hög halt. Halterna av totalfosfor uppvisade motsvarande variationer. Årets uppmätta medelhalt av totalfosfor var.7 µmol/l, vilket är något under medel av tidigare årsmedelvärden i ÖVF:s undersökningar Det högsta värdet under vintern var 1.2 µmol/l (ÖVF 3:2 och ÖVF 4:8). Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Naturvårdsverket 1999) är 1.2 µmol/l en hög halt. Under sommaren återfanns de högsta värdena från samtliga stationer i intervallet.5.7 µmol/l vilket betecknas som låga till medelhöga halter. Kväve analyseras som totalkväve och som oorganiskt kväve (DIN). Oorganiskt kväve är direkt tillgängligt för den biologiska produktionen och har därför en tydlig årscykel. Allmänt gäller att de högsta halterna uppträder under vintern och sedan minskar snabbt när vårblomningen kommer igång i marsapril. I samband med vårblomningen tar halterna av DIN i det närmaste slut och primärproduktionen blir kvävebegränsad. Mot slutet av oktober-november ökar halterna igen. Under 21 var halterna av DIN efter vårblomningen mycket låga in i oktober. Årets högsta halt, 3 µmol/l, uppmättes i månadsskiftet januari-februari i Lommabukten (ÖVF 4:11). Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Naturvårdsverket 1999) är detta en hög, på gränsen till mycket hög halt. Som jämförelse var det högsta värdet under år 2 1 µmol/l vid samma station. Halterna av totalkväve har inte samma årscykel som oorganiskt kväve eftersom de inkluderar den organiska delen, men en samtidig minskning av halterna kan ofta observeras under vårblomningen i samband med att halterna i DIN går ned. Årets medelhalt av totalkväve, 23 µmol/l, är, precis som medelhalten totalkväve 1998, 1999 och 2 hög och över tidigare observerade årsmedelhalter Årets högsta totalkvävehalt, 74 µmol/l, uppmättes i Lommabukten (ÖVF 4:11) i slutet av januari. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Naturvårdsverket 1999) är detta ett mycket SMHI - Sture Lindahl

29 17 högt värde. Sommarens högsta värde är 28 µmol/l (ÖVF 4:11), vilket är en hög halt. Silikat är ett ämne som tillförs ytvattnet genom tillrinning från land eller genom tillförsel av djupvatten. Typiskt ligger ythalten i Västerhavet omkring 8 µmol/l fram till vårblomningen då den snabbt sjunker till omkring 1 µmol/l. I egentliga Östersjön ligger halten på vintern normalt kring 1 µmol/l och sjunker sakta ned mot 5 µmol/l, varefter den snabbt stiger mot slutet av året. Under 21 skedde nedgången i silikatkisel mellan mitten av mars och mitten av april, då ythalterna sjönk från i medeltal 12 µmol/l till 5 ìmol/l vid alla kuststationerna. Årets högsta silikatkiselvärde, 32 µmol/l, uppmättes i Lommabukten (ÖVF 4:11) i slutet av januari, samtidigt som årets högsta DIN-värde uppmättes. Dessa värden kan troligen kopplas till hög tillrinning från land. Inga extremt höga värden uppmättes i W Landskrona under 21. Ett lågt värde, 1 µmol/l, uppmättes i månadsskiftet juli-augusti. POC partikulärt organiskt kol POC kan tolkas som ett grovt mått på biomassan och dess variationer och på hur planktonpopulationen, och därmed i någon mån primärproduktionen, varierar (Axelsson och Rydberg, 1993). POC-halterna ger alltså en indikation på eutrofieringsnivån och visar på hur mycket material som kan falla ut och belasta bottnarna. POC består av levande material (alger och plankton), fekalier samt detritus (dött organiskt material). Ett tydligt maximum noterades under 21, som framgår av figur 1, i mitten av december vid stationerna Lundåkrabukten (ÖVF 3:2) och Lommabukten (ÖVF 4:11) Vid detta tillfälle var DIN-värdet högt i Lommabukten, vilket innebär att förutsättningar för primärproduktion fanns. För övrigt under året förekom de högsta POC-värdena från perioden april-september, alltså under den tid som primärproduktionen är mest påtaglig. Högsta enskilda värdet på POC var 7 ì µmol/ l vid station Lundåkrabukten (ÖVF 3:2) i mit- 7 6 ÖVF 1:1 ÖVF 3:2 ÖVF 4:8 ÖVF 4:11 ÖVF 5:2 5 mikromol/l januari mars maj juli september november Figur 1. Medelhalter av yt- och bottenvärden av POC i de fem kuststationerna 21. SMHI - Sture Lindahl

30 18 ten av december. Högsta värdet år 2 uppgick till 242 µmol/l. TOC totalt organiskt kol TOC är ett mått på kolinnehållet både i löst och partikulärt organiskt material i vattnet. Däremot ger TOC inte någon information om typen av organiskt material. Det högsta enskilda värdet var 6 mg/l vid station Höllviken (ÖVF 5:2) i mitten av maj och det lägsta var 1.7 mg/l vid station Höganäs (ÖVF 1:1) i slutet av januari. PON partikulärt organiskt kväve PON erhålls i samband med analys av POC. Kvoten POC/PON skall, enligt det molförhållande med vilket planktonalger tar upp kol/kväve, ligga kring 7. Denna kvot ger information om i vilket stadium en algblomning är. Störningar från kusten är emellertid för starka för att kvoten skall kunna avläsas här. SMHI - Sture Lindahl

31 19 Växtplankton Metodik Växtplankton har insamlats vid ytan. Den kvantitativa analysen av växtplankton har utförts med Utermöhl-metoden enligt Manual For Marine Monitoring in the COMBINE PROGRAMME of HELCOM (HELCOM 1999). Klorofyll har bestämts på prover från ytan och 1 meter över botten enligt metoden beskriven i Manual For Marine Monitoring in the COMBINE PROGRAMME of HEL- COM. Primärproduktion har bestämts på prover från ytan enligt metoden beskriven i Manual For Marine Monitoring in the COMBINE PROGRAMME of HELCOM. Provtagning Under 21 har prover insamlats vid fjorton tillfällen mellan januari och december. Provtagning har skett i stationerna Höganäs, ÖVF 1:1, Lundåkrabukten, 3:2, Lommabukten, 4:8 och Höllviken, 5:2. Stationernas lägen framgår av figur 1 och tabell 1. Resultat Växtplankton Växtplankton består av flera grupper av encelliga organismer med helt olika levnadsvillkor. Mycket grovt kan de indelas i tre grupper; diatoméer (kiselalger), flagellater och blågröna alger (cyanobakterier). Skillnaderna mellan dessa grupper ligger inte enbart i uppbyggnaden, utan också i deras fysiologiska och ekologiska egenskaper. Diatoméerna är en enhetlig grupp med orörliga organismer, som har en cellvägg av kisel. Flagellater är en praktisk benämning på ett stort antal alger från olika taxonomiska grupper, med det gemensamt att de har flageller, med vilka de kan röra sig och på så sätt förflytta sig i vattnet. Den redovisade gruppen Monader och flagellater är en sammanslagning av icke identifierade små alger, varav monaderna saknar flageller, medan flagellaterna, som namnet anger, har flageller. Den tredje stora gruppen, blågrönalgerna, förekommer i våra havsområden framför allt i det utsötade Östersjövattnet. Flera blågrönalger har förmågan att fixera kväve ur luften och kan därigenom konkurrera ut andra alger, när det råder kvävebrist i vattnet. Resultatet av den kvalitativa och kvantitativa växtplanktonanalysen framgår av tabell i bilaga 4. Under året registrerades 91 arter eller identifieringsgrupper vid de fyra stationerna i Öresund, som framgår av tabell 5, vilket är ca 2 färre än året innan. Kiselalger (diatoméer) dominerade med 43 arter/identifie- Tabell 5. Antalet arter/identifieringsgrupper totalt och stationsvis, 21 Art/identifieringsgrupp Totalt Höganäs Lundåkra Lomma Höllviken 1:1 3:2 4:8 5:2 Choanoflagellater Chrysophycéer Cryptophycéer Cyanobakterier Diatoméer Dinoflagellater Ebrider Euglenophycéer Prasinophycéer Prymnesiophycéer Monader och flagellater Protozoa TOTALT SMHI - Lars Edler

32 2 ringsgrupper, följt av dinoflagellater med 27 arter/identifieringsgrupper. Den största artrikedomen återfanns i de norra delarna med 34 diatoméer, 23 dinoflagellater och 16 övriga arter/identifie-ringsgrupper och den minsta vid den sydligaste stationen med totalt 44 arter/identifieringsgrupper. Denna fördelning återspeglar förhållandet att artrikedomen är större i det mera marina vattnet med högre salthalt, som Kattegatt, än Östersjövattnets brackvatten. Bland potentiellt toxiska arter påträffades fem dinoflagellater, tre diatoméer, en blågrönalg, en Prymnesiophycé och en Chrysophycé, som framgår av tabell 6. Inga toxiska, eller på annat sätt skadliga effekter observerades, eller rapporterades under året. Under 21 utvecklades inte någon vinterblomning. Små flagellater dominerade vid derna av små monader och flagellater fortsatte att öka. I mitten av april kunde man se en tydlig ökning av såväl autotrofa, som heterotrofa dinoflagellater. Små mängder av de potentiellt toxiska arterna Dinophysis acuminata och D. norvegica förekom i norra Öresund tillsammans med Peridiniella danica. Den sistnämnda arten hade under samma tid en blomning längre norrut i Västerhavet. Mängderna av små monader och flagellater hade minskat jämfört med en månad tidigare. I maj var artantalet av kiselalger och dinoflagellater litet, men de få arter som fanns var relativt talrika. Bland kiselalger var det släktet Chaetoceros som var särskilt viktigt vid de södra stationerna och bland dinoflagellaterna Heterocapsa rotundata. Det Tabell 6. Potentiellt skadliga arter observerade 21. Art/identifieringsgrupp Höganäs Lundåkra Lomma Höllviken 1:1 3:2 4:8 5:2 Chrysochromulina spp. X X X X Dichtyocha speculum X X Dinophysis acuminata X Dinophysis acuta X Dinophysis norvegica X Nodularia spumigena X X Phalacroma rotundatum Prorocentrum minimum X X X X Pseudo-nitzschia delicatissima X Pseudo-nitzschia pungens X Pseudo-nitzschia seriata X X alla provtagningsstationer i januari. Den magra planktonfloran kännetecknade också början av februari, men i slutet började vårblomningen av kiselalger att märkas, genom att Skeletonema costatum ökade i framför allt norra och mellersta Öresund. Mängderna av små monader och flagellater ökade också. I mitten av var artdiversiteten större och framförallt vid den nordligaste stationen Höganäs (ÖVF1:1) fanns många typiska vårdiatoméer, även om mängderna av de olika arterna inte var stora. Skeletonema costatum dominerade fortfarande och fanns rikligt i norra och mellersta Öresund. Mäng- SMHI - Lars Edler potentiellt giftiga släktet Chrysochromulina sp. förekom i celltätheter om 85-1 tusen celler/l i norra och mellersta Öresund och med ca 35-5 tusen celler/l vid de två sydliga stationerna. En annan flagellat, Pyramimonas sp. var också vanlig. Det dominerande var dock monader och flagellater, som åter hade ökat och fanns i mängder av.5-8 miljoner celler/l. I Lommabukten (ÖVF 4:8) påträffades dessutom en flagellös alg, ca 4 µm, med mer än 16 miljoner celler/l. Mängden Choanoflagellater hade också ökat, vilket är normalt efter vårblomningens slut. I juni ökade Heterocapsa rotundata ytterligare och fanns nu i koncentrationer av 68-

33 21 1 tusen celler/l, utom vid den sydliga stationen. Det fanns ett tydligt inslag av sommarkiselalger på alla stationer, även om mängderna var små. Pyramimonas sp. var vanlig, liksom Cryptophycéer. Monader och flagellater hade minskat och Chrysochromulina sp. hade försvunnit helt. Provtagningarna i mitten av juli visade en blomning av kiselalger i norra och mellersta Öresund. Det var framför allt Proboscia alata, Skeletonema costatum och Dactyliosolen fragilissimus, som fanns i stora mängder (7-16 tusen celler/l). Både Proboscia och Dactyliosolen saknades helt vid de södra provtagningspunkterna, vilket kan förklaras av den låga salthalten, som var mindre än 1 på båda stationerna. Bland dinoflagellaterna var det den potentiellt toxiska Prorocentrum minimum som fanns i större mängder. Den påträffades i hela Öresund, men var talrikast i Lundåkrabukten (ÖVF 3:2) med ca 56 tusen celler/l. Detta beror på att arten ofta massutvecklas i Arishamnen i Landskrona och därifrån sprids ut i Öresund. Vid de två sydliga stationerna var Cryptophycéer rikligt förekommande och i hela Öresund fanns det potentiellt toxiska släktet Chrysochromulina med tusen celler/liter och monader och flagellater i koncentrationer av 7-1 miljoner celler/liter. Ciliater var också vanliga. Den rika förekomsten av Skeletonema costatum och Dactyliosolen fragilissimus fanns kvar och hade ökat också i mitten av augusti. Skeletonema fanns bara vid Höganäs (ÖVF 1:1) och Lundåkrabukten (ÖVF 3:2) och Dactyliosolen bara i Lommabukten (ÖVF 4:8) och Höllviken (5:2). Vid Höganäs (ÖVF 1:1) hade antalet kiselalger ökat och det var arter som förebådade hösten, t.ex. Chaetoceros affinis och Rhizosolenia pungens. Prorocentrum minimum nådde sitt uppmätta maximum vid denna provtagning med ca 15 tusen celler/l i Lundåkrabukten (ÖVF 3:2). Pyramimonas spp., Chrysochromulina spp. och Cryptophycéer var tillsammans med monader och flagellater vanliga. Liksom 2 var september en ovanligt växtplanktonfattig månad 21. Endast monader och flagellater och Cryptophycéer förekom i någon större utsträckning. I oktober var bilden annorlunda. Vid den norra stationen, Höganäs (ÖVF 1:1), fanns en rik flora av både dinoflagellater och kiselalger, även om mängderna var relativt måttliga. Bland de dinoflagellater, som utmärkte sig var Ceratium lineatum och Heterocapsa rotundata och bland kiselalgerna Skeletonema costatum, Chaetoceros sp. och Pseudo-nitzschia pungens. Vid de övriga stationerna fanns mycket få dinoflagellater och kiselalger, vilket kan förklaras av den mycket låga salthalten. Vid samtliga stationer fanns det dock gott om Cryptophycéer och monader och flagellater. November och december kännetecknades av mycket lite växtplankton. Det var endast Cryptophycéer och monader och flagellater som fanns i några betydande mängder. Klorofyll Allmänt Klorofyllkoncentrationen är ett grovt mått på mängden växtplankton i vattnet. Uppmätta koncentrationer i ytvattnet framgår av tabell 7 och i djupvattnet av tabell 8 samt av figurerna 11 och 12. Årsvariationen i Öresund följer ett mönster med låga halter under vintern och därefter en kort period med höga halter i samband med vårblomningen. Under sommaren kan halterna öka tillfälligt, men i huvudsak är halterna låga. Under hösten ökar klorofyllhalten igen och kan ibland nå upp till mycket höga nivåer. De senaste åren har det inte förekommit någon vinterblomning i Öresund på det sätt som Klorofyllkoncentrationen var genomgående låg ( µg/l) vid samtliga provtagningspunkter i januari och februari 21 (tabell 7, figur 11). Vid mätningarna i mars hade vårblomningen börjat, men ännu inte nått sitt maximum. I april var lagret på närsalter i det närmaste tömt och vårblomningen var över. SMHI - Lars Edler