PM 3:2002 Regionalekonomiska begrepp

Transkript

1

2 Innehållsförteckning FÖRORD... 3 INLEDNING... 4 NATIONALRÄKENSKAPERNA... 5 En enkel modell...5 BNP-beräkning på tre sätt...6 Produktionssidan...6 Användningssidan...7 Inkomstsidan...8 BNP och nationalinkomst...11 REGIONALA RÄKENSKAPER...13 Regionprodukt och regioninkomst...14 Vad mäter måtten?...15 Slutsatser om regionala räkenskaper...17 LÖNESUMMOR...18 Lönesumma per näringsgren...20 Lönesumma per region...22 Slutsatser om lönesummor...23 SAMMANFATTANDE SLUTSATSER...24 REFERENSER...25 Bilaga...26 ISSN: x RTN

3 Förord Regionplane- och trafikkontoret medverkar kontinuerligt till att kunskapsunderlag framställs för att kunna analysera och bedöma utvecklingen av den ekonomiska tillväxten och dess drivkrafter. För att kunna belysa en regions ekonomiska utveckling och möjliggöra jämförbara analyser mellan olika regioner är det värdefullt att känna till vilka olika mått på ekonomisk tillväxt som finns och hur de används. Denna promemoria ger inblick i de nationella och regionala räkenskaperna som finns idag och hur dessa förhåller sig till varandra. Dessutom påvisas vissa föroch nackdelar med de olika måtten samt vilka problem och behov som finns. På uppdrag av Regionplane- och trafikkontoret har promemorian utarbetats av Temaplan AB med Pontus Åberg som ansvarig. Projektledare på Regionplaneoch trafikkontoret har varit Ann-Christin Rudström. Stockholm i januari 2002 Börje Wredén Tf. regionplanedirektör 3

4 Inledning Vad är en region? Varför växer regioner och hur mäts ekonomisk tillväxt för en region? Intresset för regioners ekonomiska storlek och makroekonomiska utveckling har vuxit kraftigt under de senaste åren. Regionala frågor har sedan början av 1980-talet fått en renässans, både teoretiskt och praktiskt. Flertalet frågor rör regioners självbestämmande, regioners utveckling och drivkrafter, kluster samt regioners hierarkiska indelning i större nationella system. Tidigare sågs regionerna som beroende av nationen. Nu anses istället den nationella utvecklingen ha blivit allt mer beroende av hur väl regionerna fungerar. Idag används regionala räkenskaper 1 i många länder i praktiskt analys- och planeringsarbete på motsvarande läns- och kommunnivå. Beslutsfattare som är intresserade av den ekonomiska utvecklingen på regional nivå kan med hjälp av regionala räkenskaper analysera branschutveckling, sysselsättning och investeringar och få underlag för planering, regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska åtgärder och beslut. Regionala räkenskaper kan samtidigt ligga till grund för att utvärdera sådana beslut. Inom regional ekonomi finns flera olika begrepp för att analysera och belysa regionens ekonomiska utveckling. Ett problem är att flera av begreppen inte alltid använts på rätt sätt. I debatten finns det också missförstånd. Är bruttoregionprodukt (BRP) detsamma som regioninkomst? När och hur ska de olika begreppen användas? Vad är utomregionala faktorinkomster? Vad spelar de för roll och hur kan de mätas? Hur förhåller sig den totala lönesumman till BRP? Under hösten år 2000 presenterades olika utredningar om ekonomisk tillväxt för Sveriges tre största regioner; Stockholm, Malmö och Göteborg. Resultaten visade bl.a. olika tillväxttakter. En förklaring är att olika metoder har använts för att beräkna den senaste ekonomiska utvecklingen för regioner. Detta har lyft fram behovet av att klargöra en del regionalekonomiska begrepp. 1 Nationalräkenskapernas motsvarighet för regioner. 4

5 Nationalräkenskaperna För att få klarhet i hur ekonomisk aktivitet under en period kan bestämmas för en region, bör vi utgå ifrån hur motsvarande sker på nationell nivå i nationalräkenskaperna (fortsättningsvis NR). NR är den sorts nationella bokföring som beräknar och ordnar alla varu- och tjänsteströmmar mellan ekonomins olika sektorer. NR redovisar hur bruttonationalprodukten (BNP) är sammansatt. BNP är summan av alla färdiga varor och tjänster produkter - som produceras i ett land under ett år. Det är standardmåttet på ekonomisk aktivitet. En enkel modell Ett sätt att förstå hur NR är uppbyggda är att se ekonomin som ett kretslopp enligt följande figur. Det är en grov bild av ekonomin och innehåller endast två nationella marknader samt två typer av aktörer. Förenklingen innebär att bl.a. skatter, transfereringar, och socialförsäkringar har utelämnats. Marknaderna är faktormarknaden och produktmarknaden medan aktörerna är hushåll och företag. Därtill finns omvärlden som har utbyte med marknaderna. Givetvis har hushåll och företag ett direkt utbyte med omvärlden men i det här stiliserade fallet sker utbytet via faktormarknaden respektive produktmarknaden. Figur 1. Ekonomins kretslopp Omvärld Faktormarknad Företag Hushåll Produktmarknad Omvärld På faktormarknaden finns olika produktionsfaktorer som t.ex. arbetskraft, humankapital, entreprenörskap, kompetens, traditionellt kapital, och mark. Det är med andra ord faktorer som hushållen ställer till företagens förfogande i deras produktion av varor och tjänster. Produktmarknaden inkluderar alla varor och tjänster som hushållen, omvärlden och företagen köper och säljer. Pilarnas riktning visar reala flödena av faktortjänster och produkter. Det finns motsvarande pilar (ej utritade) i den andra riktningen som visar de monetära flödena. Dels finns det de monetära flödena för betalningar av produkter. Dels är det betalningar för att använda produktionsfaktorer i form av löner, vinster och räntor. Figur 1 visar samtidigt att vad hushållen betalar för alla de varor och tjänster de köper på produktmarknaden uppgår till samma värde som de samlade 5

6 inkomster hushållen får via faktormarknaden. Pilen från produktmarknaden till företag ska symbolisera flödet av halvfabrikat, dvs. varor från produktmarknaden som går tillbaka in i produktionen för andra varor och tjänster. I denna förenklade kretsloppsmodell illustreras hela det ekonomiska beroendet av omvärlden som utbyten på produkt- och faktormarknaderna. Utbytet kan också ses i termer av läckage och injektion. Hushållen använder en del av sina inkomster till att köpa importprodukter. Detta utgör ett läckage av köpkraft ur kretsloppet. Samtidigt köper utlandet exportprodukter. Detta utgör en injektion. BNP-beräkning på tre sätt Mer formellt kan BNP räknas fram antingen genom produktionssidans förädlingsvärde, produktionens användning eller som faktorinkomster från produktionen. Det senare är ersättningar till produktionsfaktorerna som betalning för att hushållen ställer sina resurser till företagens förfogande i deras produktion. De tre tillvägagångssätten brukar benämnas:?? BNP från produktionssidan?? BNP från användningssidan?? BNP från inkomstsidan. Alla tre beräkningssätten summeras till ett värde, som antingen kan uttryckas i BNP till marknadspris eller BNP till faktorpris. BNP till marknadspris definieras som värdet av den totala inhemska produktionen inklusive indirekta skatter och subventioner till företag. Med andra ord är BNP till marknadspris det slutgiltiga resultatet av produktionsaktiviteten hos inhemska produktionsenheter. BNP till faktorpris definieras som värdet av inhemsk produktion exklusive indirekta skatter och subventioner. 2 Indirekta skatter är mervärdesskatt, importskatt, tullar, punktskatter på alkohol och tobak, stämpelskatter på juridiska dokument, fastighetsskatt, fordonsskatt, löneskatter, nöjesskatter, skatter på lotterier, och skatter på föroreningar. Subventioner är livsmedelssubventioner, EU-subventioner, exportsubventioner, räntesubventioner till inhemska producenter, subventioner för att minska föroreningar och utgifter för Samhall. 3 Resterande del av nästa kapitel beskriver de tre olika beräkningssätten. Produktionssidan BNP från produktionssidan visar hur summan av förädlingsvärden fördelar sig på sektorer och branscher. Förädlingsvärdet i ett företag är vad företaget självt bidragit med för att öka värdet av den produkt eller tjänst det producerar. Förädlingsvärdet definieras som totalt produktionsvärde (totalt försäljningsvärde) minus kostnader för insatsvaror och tjänster. I NR redovisas produktionen indelad i två huvudsektorer: 2 Skillnaden mellan BNP till marknadspris och BNP till faktorpris var 255 miljarder kronor år Se Eurostat Europeiska nationalräkenskapssystemet (1996) sid 66. 6

7 ?? Näringslivet.?? Offentliga myndigheter och hushållsorganisationer. Näringslivet delas in i olika branscher. För varje bransch redovisas bruttoproduktionsvärde, förbrukning och förädlingsvärde. Förädlingsvärdet är uppbyggt av tre komponenter; löner, kollektiva avgifter samt driftöverskott. Summan av samtliga förädlingsvärden ger värdet av BNP mätt från produktionssidan. BNP till faktorpris mätt från produktionssidan kan ställas upp enligt följande tabell. Tabellen visar även förhållandet mellan faktorpris och marknadspris. Tabell 1. Produktionssidan + Summa förädlingsvärde till faktorpris, näringsliv + Summa förädlingsvärde till faktorpris, statliga myndigheter + Summa förädlingsvärde till faktorpris, kommunala myndigheter + Summa förädlingsvärde till faktorpris, övriga producenter = BNP till faktorpris + indirekta skatter - subventioner = BNP till marknadspris BNP till faktorpris är således summan av bruttoförädlingsvärden för de olika institutionella sektorerna eller de olika branscherna. BNP till marknadspris är ovanstående plus indirekta skatter minus subventioner (vilka inte har allokerats till sektorer eller branscher). Användningssidan Ett andra sätt att beräkna BNP är från användningssidan. I NR går denna metod under beteckningen försörjningsbalans. Av försörjningsbalansen framgår det hur BNP fördelar sig på konsumtion, investeringar och utrikeshandel. Produktionen redovisas uppdelad på privat konsumtion, statlig och kommunal konsumtion, bruttoinvesteringar, lagerinvesteringar och export med omfattande underindelningar. Summan av användning med avdrag för import ger BNP mätt från användningssidan. 7

8 Tabell 2. Användningssidan (försörjningsbalans) + Privat konsumtion + Statlig konsumtion + Kommunal konsumtion + Näringslivets bruttoinvesteringar + Statliga bruttoinvesteringar + Kommunala bruttoinvesteringar + Lagerinvesteringar + Export av varor + Export av tjänster - Import av varor - Import av tjänster = BNP till marknadspris - indirekta skatter + subventioner = BNP till faktorpris Delkomponenterna summeras direkt till BNP till marknadspris. För att få det jämförande måttet BNP till faktorpris adderar vi subventioner och subtraherar skatterna. I grundkursböcker i nationalekonomi brukar BNP till marknadspris enligt försörjningsbalansen ställas upp som följande identitet: Y? C? I? G? X? M (1) där Y = BNP till marknadspris C = privat konsumtion I = investeringar G = offentlig konsumtion X = export M = import En utvecklad identitet delar upp offentlig konsumtion, investeringar och handel i delkomponenter enligt tabellen ovan: Y? C? I? I? I? I? G? G? X? X? M? M (2) n s k l k s v där n står för näringsliv, s = statlig, k = kommunal, l = lager, v = varor och t = tjänster. Identitet (2) ger en bättre och fördjupad bild av försörjningsbalansens komponenter än identitet (1). Inkomstsidan BNP kan slutligen räknas fram från inkomstsidan. Inkomstsidan utgörs av fyra komponenter; egentliga löner, kollektiva avgifter, kapitalförslitning och företagens driftöverskott. Dessa fyra komponenter adderas till BNP till faktorpris. Efter tillägg av indirekta skatter och avdrag för subventioner fås BNP till marknadspris. t v t 8

9 Tabell 3. Inkomstsidan + Kollektiva avgifter + Egentliga löner + Företagens driftöverskott + Kapitalförslitning = BNP till faktorpris + indirekta skatter - subventioner = BNP till marknadspris Egentliga löner är den absolut största gruppen med cirka 50 procent av BNP. Driftöverskottet ligger runt 20 procent medan kapitalförslitning och kollektiva avgifter är cirka 15 procent av BNP. Kollektiva avgifter är beroende av storleken på egentliga löner samt av politiska beslut. 4 Följande diagram visar inkomstkomponenternas storlek och variation över tiden (perioden ). 4 År 1998 var den lagstadgade arbetsgivaravgiften (sociala avgifter) 33,03 procent av egentliga löner. 9

10 Figur 2. BNP fördelad på inkomstkomponenter. 100% 90% Driftöverskott, netto 80% Kapitalförslitning 70% 60% Kollektiva avgifter 50% 40% 30% Egentliga löner 20% 10% 0% Källa: Nationalräkenskaperna, SCB. Egentliga löner tillsammans med kollektiva avgifter utgör cirka 2/3-delar av BNP (66.3 procent år 1999). En utförligare beskrivning presenteras nedan, i kapitlet om lönesummor. Av tabellerna i föregående avsnitt framgår det att summan av förädlingsvärdet är vad sektorer och branscher betalar ut i ersättning till dem som arbetar i eller äger företag eller som ställer kapital till företagens förfogande. När man inkluderar skatter och subventioner som inte har fördelats till branscher fås att: BNP från produktionssidan = BNP från användningssidan = BNP från inkomstsidan 10

11 BNP och nationalinkomst En utgångspunkt till rapporten är en viss förvirring kring begreppen regionprodukt och regioninkomst. Distinktionen mellan dessa två begrepp har sin motsvarande förklaring mellan BNP och nationalinkomst. Åtskillnaden mellan BNP och nationalinkomst är lika gammal som NR själva. Men efter det att den under många år inte spelade någon större roll eftersom utlandsägandet inte var särskilt omfattande har den i takt med kapitalrörelsernas internationalisering kommit att alltmera uppmärksammas. Mer om detta senare. I följande tabell, som börjar där tabell 3 slutar, visas skillnaden mellan BNP och nationalinkomst. Tabell 4. BNP och nationalinkomst BNP till marknadspris - Kapitalförslitning = NNP till marknadspris - Löner till utlandet - Ränte-, kapital- och andra företagsinkomster till utlandet + Löner från utlandet + Ränte-, kapital- och andra företagsinkomster från utlandet = Nationalinkomst till marknadspris Not: NNP = Nettonationalprodukt Skillnaden mellan beteckningarna brutto och netto i BNP respektive NNP är att vi i BNP inte gjort avdrag för värdet av det förslitna kapitalet under det gångna året. I tabell 4 kan vi utläsa att skillnaden mellan BNP och nationalinkomst är monetära flöden med utlandet eller omvärlden. Till dessa räknas kapitalförslitning, lönenettot med utlandet, samt andra företags- och kapitalinkomster till och från utlandet. Nationalinkomst 5 är till skillnad mot BNP inte ett produktionsbegrepp utan ett inkomstbegrepp. Det innebär att nationalinkomsten anger hushållens samlade inkomst från faktormarknaden, dvs. ersättning för arbete och kapital. Nationalinkomsten kan definieras som: Nationalinkomsten är lika med BNP minus inkomst som inhemska enheter betalar till utländska enheter plus inkomst som inhemska enheter erhåller från utlandet. 6 Med andra ord är nationalinkomsten lika med den ersättning som produktionsfaktorer (arbetskraft och kapital) med hemvist inom nationen erhåller. Det gäller oavsett var produktionsfaktorerna utnyttjas. Det kan vara såväl i som utanför nationen. Givet produktionsfaktorernas mängd så förändras nationalinkomsten endast då produktionsfaktorerna byter hemvist, ändrar avkastning eller inte används. Genom att till BNP lägga de inkomster som genereras i utlandet men 5 Bruttonationalinkomst till marknadspris är som begrepp identiskt med det engelska uttrycket Gross National Product (GNP) som man ibland använder vid internationella studier. Gross Domestic Product (GDP) översätts till BNP. 6 Eurostat. 11

12 tillfaller svenskar (t.ex. utdelning på utländska aktier) och dra ifrån de inkomster som skapas i Sverige men tillfaller utländska medborgare, får man fram nationalinkomsten. Detta är en viktig definition som har stor bäring på nästa kapitel om regionala räkenskaper. Storleken på faktorinkomsterna till och från utlandet och därmed skillnaden mellan BNP och nationalinkomst framgår ur följande tabell. Tabell 5. BNP och nationalinkomst i 1995 års priser (Miljarder kronor) BNP Inkomster från utlandet Inkomster till utlandet Nationalinkomst* Källa: SCB samt Finansdepartementet. * Inklusive förändringen av köpkraft mot utlandet för åren Nationalinkoms ten beräknat i fasta priser bygger på olika beräkningar bakåt i tiden vilket gör att BNP inklusive inkomster till och från landet inte riktigt summeras till den exakta siffran. Sverige betalar högre inkomster till utlandet än vad nationen får från utlandet vilket innebär att nationalinkomsten är lägre än BNP. Under de fyra åren 1996 till 1999 har nationalinkomsten uppgått till cirka 97 procent av BNP. För år 2000 var motsvarande siffra drygt 96 procent. År 2000 uppgick differensen mellan inkomster från utlandet och inkomster till utlandet till cirka 23 miljarder kronor. Motsvarande siffra för 1996 var ungefär 46 miljarder. Det är framförallt inkomster från utlandet, vars andel var 5 procent av BNP år 1996, som har ökat. Motsvarande siffra för år 2000 var 9 procent. Andelen inkomster till utlandet ökade i mindre utsträckning, 2 procent, (från 8 till 10 procent) under samma period. I takt med den fortgående internationaliseringen kan andelarna inkomster till och från utlandet öka i relation till BNP. Det är troligt med en fortsatt absolut och relativ ökning av inkomster över landsgränser då t.ex. pensionsfonder placerar alltmer av sitt kapital i andra länder. Internationaliseringen behöver inte betyda att skillnaden ökar. Den beror på nettot mellan den utländskt ägda delen av ekonomin och hur mycket de egna rättsobjekten äger i andra länder och hur stor avkastningen detta ägande ger. I en alltmer internationaliserad värld där i synnerhet kapitalet blivit helt rörligt över nationsgränserna tilldrar sig följaktligen inkomstbildningen (nationalinkomsten) ett större intresse än produktionen (nationalprodukten). Storleken på nationalinkomsten har även en direkt effekt då t.ex. den ligger till grund för biståndsanslag och avgiften till EU. 12

13 Regionala räkenskaper Skillnader och likheter mellan nationella och regionala begrepp kan mycket överskådligt visas i följande tabell. Tabell 6. Nationella och regionala begrepp Nationella begrepp Nationalräkenskaper BNP NNP Nationalinkomst Utomnationella faktorersättningar Regionala begrepp Regionalräkenskaper BRP NRP Regioninkomst Utomnationella faktorersättningar och Utomregionala faktorersättningar Nationalräkenskaperna motsvaras av regionalräkenskaper. BNP motsvaras av BRP, NNP motsvaras av NRP (dvs. BNP och BRP exklusive kapitalförslitning), och nationalinkomst likställs med regioninkomst. Utomnationella faktorersättningar kan i ett regionalt perspektiv delas in i utomnationella och utomregionala faktorersättningar. Regionens utomnationella faktorersättningar måste ta hänsyn till växelkursen vilket inte utomregionala ersättningar behöver göra. Vidare behöver utomnationella faktorersättningar inte specificeras till en bestämd nation, utan allt summeras till en anonym världsmarknad utanför nationens gränser. Detsamma gäller för utomregionala faktorsersättningar, dvs. för beräkning av endast en regions regioninkomst går det att summera alla utomregionala flöden till en anonym nationell marknad. Vid geografisk nedbrytning av nationella nationalräkenskaper uppstår ibland specifika problem, till exempel vid fördelning av ett företags resurser när företaget är lokaliserat och har verksamhet i olika regioner i landet. Statistiken skiljer mellan företag och arbetsställe. Om ett företag, en juridisk enhet, bedriver verksamhet på flera platser har det flera arbetsställen. I regionalräkenskaperna är företagens arbetsställe den statistiska enheten för beräkning av produktion och kapitalbildning. Däremot fungerar hela företaget som statistisk enhet vid beräkning av inkomster och användning. Huvudkontor, FoU, lager, produktion samt försäljningskontor kan vara lokaliserade i olika regioner. Massa- och pappersindustrier med huvudkontor i Stockholmsregionen men produktion i Norrland, Vattenfalls huvudkontor i Stockholm och deras kraftverk runt älvarna i norra Sverige, är endast några exempel. Produktions- och kapitalberäkningar kan hantera detta men inkomst- och användningsberäkningar har större svårigheter att överbrygga detta problem. Enligt Eurostats rekommendationer skall driftöverskottet tillföras den region där det produceras men många transaktioner inom ett företag över ett antal arbetsställen sker på företagsnivån. De är därför svåra att hänföra till en speciell region. 13

14 När det gäller arbetskraften är utgångspunkten hushållens hemvist. Deras ekonomiska hemvist är i den region de bor, inte där de arbetar. Det har betydelse för de utomregionala faktorinkomsterna, som förklaras nedan. Regionprodukt och regioninkomst Den regionala dimensionen av nationalräkenskaperna innebär således att det finns två typer av omvärldstransaktioner, dels med utlandet och dels med övriga inhemska regioner. De kan dock i teorin ses som en enda omvärldstransaktion. I en sluten ekonomi eller i ett fullständigt balanserat flöde med omvärlden, är värdet av den sammanlagda produktionen identisk med samhällets totala förbrukning av varor och tjänster. Det gäller också att produktionsvärdet samt förbrukningen av varor och tjänster precis motsvarar summan av alla inkomster (ersättningar till produktionsfaktorer). Det betyder att i en sluten ekonomi eller motsvarande gäller följande Det innebär således att Produktionsvärdet = Total förbrukning = Totala inkomster. Totalprodukten (BNP) = Nationalinkomst För regionen gäller motsvarande förhållande, nämligen att Regionprodukt = Regioninkomst som genereras i regionen. Detta förhållande gäller endast i en sluten ekonomi. Det är inte speciellt troligt att ekonomin i en region är sluten eller har fullständigt balanserad handel. Flöden av varor och tjänster mellan regioner inom ett land förekommer i stor utsträckning. Vi vet vidare att vissa regioner är importregioner (med utlandet) medan andra är exportregioner. Ytterligare faktorer som har betydelse och som separerar regionprodukten från regioninkomsten är kapitalförslitning, regionernas in- och utlåning, skatter, transfereringar, in- och utpendlare, kapitalavkastning och kapitalplaceringar. För en öppen regional ekonomi blir regioninkomsten och BRP olika storheter. Förhållandet kan ställas upp enligt följande sätt: 1. Bruttoregionprodukt (BRP) kapitalförslitning = Nettoregionprodukt (NRP) 2. BRP = NRP + kapitalförslitning 3. NRP nettot av utomregionala faktorinkomster = Regioninkomst 4. Regioninkomst = BRP kapitalförslitning - nettot av utomregionala faktorinkomster 5. BRP = Regioninkomst + kapitalförslitning + nettot av utomregionala faktorinkomster. Vad är då utomregionala faktorinkomster? Givet kapitalförslitning blir relationen mellan BRP och regioninkomst beroende av nettot av utomregionala faktorinkomster, som till stor del är ersättning för arbetskraft (löner) och kapital (ränta, vinst, övrig avkastning). Identiteterna 4 och 5 ovan kan då förtydligas till följande: 6. BRP = Regioninkomst + kapitalförslitning - löner till utpendlare + löner för inpendlare - inkomster på kapital vars hemvist är inom regionen men används utanför + inkomster på kapital vars hemvist är utanför regionen men används inom regionen. 14

15 7. Regioninkomst = BRP kapitalförslitning + löner till utpendlare löner för inpendlare + inkomster på kapital vars hemvist är inom regionen men används utanför inkomster på kapital vars hemvist är utanför regionen men används inom regionen. Vad innebär det om BRP > regioninkomsten? Hur ser en sådan typregion ut? Vad innebär det om BRP < regioninkomsten? Vad kännetecknar en sådan region? En region vars BRP är större än regioninkomsten är en typisk inpendlarregion, som t.ex. Stockholms stad. Stockholms stad har cirka inpendlare 7 från andra kommuner men endast utpendlare till andra kommuner. Solna är ytterligare en kommun med betydligt fler inpendlare än utpendlare, inpendlare men endast utpendlare. Inpendlare bidrar till regionprodukten men inte till regioninkomsten. Pendlare bidrar till förädlingsvärdet där de arbetar, inte där de bor. Det betyder att BRP i Stockholms stad blir högre än regioninkomsten givet balans i andra transaktioner, enligt identitet 6. och 7. ovan. Det betyder också att BRP per capita blir för högt. Ett sådant mått är att jämföra äpplen med päron eftersom BRP tar hänsyn till produktionen inom en region som kan skapas av både kapital och arbetskraft med hemvist utanför regionen, och per capita räknar nattbefolkningen, dvs. de som bor i regionen men nödvändigtvis inte behöver arbeta i samma region. Ett mer korrekt mått för en stor inpendlarkommun vore BRP per dagbefolkning, dvs. BRP per förvärvsarbetande sysselsatt. Det skulle ge ett rättvisare mått på regionens välfärd. Det motsatta förhållandet gäller för typiska sovstäder eller sovregioner, dvs. där utpendlingen är substantiellt större än inpendlingen. Utpendlarna bidrar inte till BRP i den region de bor, men räknas med i regioninkomsten på hemorten. Typiska kommuner i Stockholms län är Salem och Österåkers kommuner, där utpendlingen är nära 6 gånger så stor som inpendlingen. I sådana regioner blir BRP per capita för låg. Däremot blir regioninkomsten stor då ersättningen för arbetskraften registreras där arbetskraften bor. På motsvarande sätt fungerar ersättningar till kapital. Kapitalrika regioner har initialt en hög regioninkomst. Relationen till BRP beror på var kapitalet används. Om allt kapital som används har sin hemvist inom regionen är BRP = regioninkomsten, allt annat lika. Om kapitalet som använts har sin hemvist utanför regionen är BRP > regioninkomsten. Om inget kapital med hemvist i regionen använts i regionen, dvs. allt nyttjas i andra regioner, är BRP < regioninkomsten, givet att inflödet av kapital är lägre än utflödet av kapital. Ovanstående resonemang om kapitalets hemvist och dess effekt på relationen mellan regioninkomst och regionprodukt förutsätter att kapitalet genererar lika avkastning. Skillnaden mellan regioninkomst och regionprodukt beror således inte bara på mängden kapital utan även på avkastningen. Kapitalsnåla regioner kan därför kompensera regioninkomsten genom bra placeringar med genomsnittligt högre avkastning. Vad mäter måtten? Vid mätningar av ekonomins aktivitet och storlek för en region bör skillnad göras mellan regionprodukt, regionprodukt per invånare och regionprodukt per 7 År

16 förvärvsarbetande dagbefolkning. Det sistnämnda kan översättas till produktivitet. På motsvarande sätt går det att skilja mellan regioninkomst och regioninkomst per invånare. Därutöver bör skillnad göras mellan regionprodukt och regioninkomst. Samtliga mått har sina karaktärsdrag och användningsområde som presenteras närmare nedan. Ekonomisk tillväxt är ett komplext och svårt ämne, med en ständig teoretisk och empirisk utveckling. Det ligger utanför denna promemoria att gå djupare i ämnet. Vi skall trots det mycket översiktigt presentera hur ekonomisk tillväxt kan mätas för en region och vad de olika måtten innebär. Ekonomisk tillväxt innebär att den samlade produktionen av varor och tjänster i en region under en period ökar. För att kunna mäta produktionsökningen på ett korrekt sätt ställs höga krav på bokföringen av ekonomins transaktioner i form av regionalräkenskaper. En annan observation är att regionens produktionsvärde inte är detsamma som inkomsten i en region, vilket betyder att en given produktionsökning inte automatiskt kan översättas i en lika stor inkomstökning. För små regioner kan skillnaden vara betydande. Det finns därmed klara skäl att mäta välfärdsförändringar i flera dimensioner. Nedan presenteras och förklaras några av måtten som kan användas för att analysera en regional ekonomi. BRP är ett aktivitetsmått. Det mäter nivån på regionens produktion. Tillväxten i en regions BRP visar hur bidraget från regionen till den nationella ekonomin förändras, givet information om antingen andra regioners tillväxt eller hela nationens tillväxt. Tillväxten eller för-ändringen är även ett mått på förändringen av den interna marknadspotentialen. En tillväxt av BRP förbättrar således förutsättningarna för en långsiktigt uthållig ekonomisk utveckling. Marknadspotentialen ökar för större marknader. Tillväxten av BRP per invånare ger en bild av förutsättningarna för ekonomisk välfärd i regionen på kort sikt. Måttet jämför dessvärre dagbefolkningens aktivitet med nattbefolkningens storlek. I och med att två olika storheter jämförs med varandra innebär det att måttet lämpar sig dåligt för att spegla ekonomisk aktivitet i en region. Tillväxten av BRP per förvärvsarbetande i regionen, dvs. regionens dagbefolkning, mäter produktivitetsutvecklingen i regionen. Vidare kan BRP och BRP per dagbefolkning vara intressanta variabler vid studier av lokaliseringsort av t.ex. industrier eller konsultverksamheter. Det ger både en indikation på marknadens storlek samt tillväxten av den. En större marknad ger plats för fler företag medan tillväxten visar produktivitetens utveckling. Tillväxten av regioninkomsten mäter inkomstökningen inom en region som produktionsfaktorerna erhåller för att delta i produktionen. Det finns flera likheter med BRP. En första likhet är att regioninkomsten också är ett aktivitetsmått för ekonomin. En andra likhet med BRP är att en tillväxt av regioninkomsten förbättrar förutsättningarna för en långsiktigt uthållig ekonomisk utveckling, dvs. det är ett mått på marknadspotentialen. Tillväxten av regioninkomsten per invånare ger en uppskattning av hur välståndet ökar i regionen. Det ger i jämförelse med BRP per invånare en bättre bild av förutsättningarna för ekonomisk välfärd i regionen på kort sikt. Både regioninkomsten och regioninkomsten per invånare kan vara 16

17 lämpliga att använda för t.ex. lokaliseringsstudier av hushållsintensiva verksamheter. Det kan t.ex. röra sig om daglig- och sällanköpshandel och fritidsaktiviteter. Regioninkomst per sysselsatt eller dagbefolkning är slutligen ett sjätte mått men mäter enligt vår mening nattbefolkningens inkomster med dagbefolkningens aktivitet. Det är med andra ord två olika storheter som mäts och är därför ett mindre lämpligt mått. Slutsatser om regionala räkenskaper Kapitlet ovan går systematiskt igenom olika begrepp inom regionala räkenskaper. En slutsats från kapitlet är att regionalräkenskaper skall behandlas på samma sätt som nationalräkenskaper. Det betyder att varje regionalekonomiskt begrepp har sin motsvarighet på nationell nivå. Redovisningen visar samtidigt att det finns restriktioner för regionala räkenskaperna som måste tas med i beräkningen. Det innebär att det idag inte finns underlag för att empiriskt mäta alla begrepp. Systemet av regionala räkenskaper är idag begränsat till två huvudgrupper: a) regionala branschvisa fördelningar av produktionsverksamheten b) regionalisering av hushållssektorn. För a) innebär det att det går att regionalisera förädlingsvärdet, löner och kollektiva avgifter, sysselsättning, antal anställda samt fasta bruttoinvesteringar. Det saknas idag regionala statistikregistreringar över några av faktorerna som ingår i begreppet utomregionala faktorersättningar. Det gäller främst kapitalets avkastningar. Denna restriktion omöjliggör beräkningar av regioninkomsten. Det skulle krävas statistik över ursprungs- och målregioner över t.ex. aktieutdelning, bankernas ut- och inlåning, och placeringar på börsen osv. Av ungefär samma anledning saknas idag beräkningar av regioners försörjningsbalans. För att beräkna en regional försörjningsbalans krävs data över handel och transaktioner mellan regioner, dvs. en regions export till och import från andra regioner. Det saknas idag, vilket förklarar varför BRP från användningssidan inte ännu finns. 17

18 Lönesummor Lönesumman (egentliga löner och kollektiva avgifter) är en faktor av tre i beräkningarna av BNP från inkomstsidan. Lönesumman kan beräknas antingen via dagbefolkningen eller via nattbefolkningen, dvs. där arbetskraften arbetar eller där arbetskraften bor. Följaktligen är dagbefolkningens lönesumma ett mått på produktionen medan nattbefolkningens lönesumma är ett uttryck för inkomsten, dvs. nationalinkomsten. Om ekonomin är sluten eller har balanserad handel med produktionsfaktorerna blir enligt ovan nationalinkomsten och produktionsvärdet lika stora. Detta är ett realistiskt antagande för en hel nation och därför blir frågan om dag- eller nattbefolkning för en hel nation oproblematisk. Däremot är detta antagande mindre realistiskt för en region. Det blir därför viktigt att skilja mellan lönesummans storlek för dag- respektive nattbefolkning. Det blir samtidigt viktigt att mäta andelen lönesumma mot rätt storhet. Nattbefolkningens lönesumma för en region bör mätas och bedömas mot regioninkomsten medan dagbefolkningens lönesumma i en region bör jämföras mot ett produktionsmått som t.ex. BRP. För funktionella regioner, som t.ex. LA-regioner i Sverige, bör skillnaden mellan dagoch nattbefolkningens lönesumma vara mindre besvärlig då hänsyn tas till pendlingen. I denna rapport analyserar vi lönesummans andel av BRP på länsnivå och dessa utgör inte i alla delar av landet en funktionell region. I det följande kommer därför dagbefolkningens lönesumma per län jämföras med länens BRP för år 1996 och Lönesumman inklusive kollektiva avgifter är ett ofta använt mått på ekonomisk aktivitet i en region. Total lönesumma är summan av alla löneinkomster för samtliga hushåll i en region. Den utgör cirka två tredjedelar av BNP sett ur ett nationalräkenskapsperspektiv (66,3 procent 1999). Den sista tredjedelen utgörs av företagens driftöverskott (17,1 procent 1999) samt kapitalförslitning (16,6 procent 1999). Detta gäller generellt över landet men kan variera över regioner beroende på bl.a. näringslivsstrukturen. För hela landet utgör cirka 65 procent löner och kollektiva avgifter mätt som andel av BNP till faktorpris. Sedan 1950 har andelen ökat, från drygt 50 procent till nuvarande nivå. Fram till år 1977 steg andelen relativt kraftigt då den nådde en topp och lönesumman utgjorde 75 procent av BNP. Därefter sjönk den tillbaka något fram till 1984 för att ånyo stiga fram till år Under hela 1990-talet har andelen mattats av något och har sedan 1993/94 legat kring 65 procent frånsett nedgången år För perioden har lönesumman varit relativt rörlig där standardavvikelsen uppgått till 5,5 procent. Mellan 1976 och 2000 minskade rörligheten i lönesumman till 3,1 procent, mätt som standardavvikelse från genomsnittsandelen under perioden. Även för kortare mätperioder sjunker lönesummeandelens rörlighet. Det innebär att lönesummans andel av BNP har stabiliserats och att 65 procents regeln blir allt mer giltig, se figur 3. Den resterande delen upp till 100 procent av BNP utgörs av näringslivets driftöverskott samt kapitalförslitning. 18

19 Figur 3. Lönesummans andel av BNP till faktorpris Källa: Nationalräkenskaperna, SCB För näringslivet i hela landet separat är lönesummans andel 58 procent medan kapitalförslitning och driftöverskottet är 42 procent. Genom att lägga till löner och kapitalförslitning från kommunala myndigheter, statliga myndigheter samt ideella organisationer nås andelarna 65 och 35 procent. De tre sistnämnda sektorerna har inget driftöverskott eftersom vare sig ideella organisationer eller myndigheter ska gå med vinst. Andelen för kommunala myndigheter, knappt 10 procent, samt andelen för statliga myndigheter, knappt 20 procent är därför endast kapitalförslitning. För kommunala myndigheter är det t ex. kapitalförslitning på gator och vägar. Se figur 4 på följande sida. 19

20 Figur 4. Produktionssektorernas inkomstfördelning Källa: Nationalräkenskaperna, SCB. I inledningen till detta kapitel skrev vi att lönesummans och driftöverskottens andel av BNP kan variera beroende på näringslivsstrukturen, t.ex. att kapitalintensiva industrier har högre driftöverskott medan tjänsteproducerande enheter har lägre driftöverkott. Stämmer detta påstående och kan det förklarar eventuella regionala skillnader? Låt oss studera lönesumman per näringsgren och därefter lönesumman per region. Lönesumma per näringsgren Figur 5 visar några exempel på branscher med en indelning av löner/kollektiva avgifter och driftöverskott. En sådan indelning visar att driftöverskottet kan variera mellan drygt 10 procent (teleproduktindustrin) och cirka 75 procent (jordbruk, jakt, skogsbruk, fiske). I tillverkningsindustrin (SNI 10-37) är driftöverskottet cirka 35 procent medan motsvarande andel för tjänsteproducerande enheter (SNI50-95) är knappt 50 procent. Kemisk industri (drygt 50 procent) och fastighetsbolag (drygt 65 procent) är två branscher med hög andel driftöverskott inklusive kapitalförslitning. Fördelningen mellan driftöverskott och löner är för vissa näringsgrenar sannolikt inte ett uttryck för väldigt vinstrika branscher. Det är snarare ett uttryck för den specifika strukturen inom branschen som t ex. andelen egenföretagare, stora och små verksamhetsenheter osv. För 20

21 näringsgrenen jordbruk, jakt, skogsbruk, fiske är troligtvis andelen egenföretagare mycket hög. Deras faktiska inkomst från verksamheten kan ligga i driftöverskottet och inte i lönedelen. Figur 5. Förädlingsvärdets uppdelning 1998 i olika branscher (näringsliv). Källa: Nationalräkenskaperna, SCB. En region rik på teleproduktindustrier, hälsoutbildnings- och sjukvårdsföretag, datakonsulter och maskinindustrier får en hög andel lönesumma medan en region med relativt mycket jord- och skogsbruk tillsammans med många fastighetsbolag och kemisk industri får en lägre lönesummeandel. Finns dessa regioner? Det senare är inte troligt, dvs. det är inte troligt att en region med många fastighetsbolag och stor kemisk industri samt en stor jord- och skogsbruksverksamhet finns i Sverige. 21

22 Lönesumma per region Hur stämmer 65 procentsregeln över regioner? För att studera detta nyttjar vi Temaplans databas över lönesummor för län på dagbefolkningen tillsammans med SCB: s siffror för BRP för åren 1996 och Lönesummorna som Temaplan använder hämtas från SCB och KU (kontrolluppgifterna). De skiljer sig åt något jämfört med de lönesummor som redovisas i Nationalräkenskaperna. Förklaringen är en del poster som inte kan regionaliseras. Som exempel finns ersättning till idrottsmän, svarta löner, sjöinkomster, en speciell korrigering för företaget SAS, värnpliktslön, lönegaranti, och militär mathållning. Dessa redovisas inte i kontrolluppgifterna och kommer således inte med i databasen som har använts här. Skillnaden 1996 var cirka 70 miljarder kronor. I de följande diagrammen beaktas inte denna skillnad utan analysen baseras på en lönesummedatabas. Följaktligen blir nivåerna jämfört med Nationalräkenskaperna något lägre. Eftersom lönesumman eller egentliga löner och kollektiva avgifter är en del av flera produktionsfaktorer som erhåller faktorersättningar vid produktionsdeltagande bör jämförelsen göras med BRP till faktorpris och inte med BRP till marknadspris. Följande figur redovisar relationen mellan lönesumman och BRP för åren 1996 och 1998 för Sveriges samtliga län. Figur 6. Lönesumman som procent av BRP, 1996 och Källa: SCB och Temaplan 22

23 För både 1996 och 1998 var hela landets lönesumma som andel av BRP cirka 60 procent. Skillnaden mellan länen var för båda åren endast 11 procentenheter. Högst löneandel år 1996 har Västra Götalands län med 62 procent, följt av Stockholms län med 61 procent. Gotland och Hallands län uppvisar de lägsta löneandelarna med 54 respektive 51 procent. För 1998 visar rangordningen en något annorlunda bild. Andelen är högst för Gotland (65 procent) följt av Örebro och Västerbotten. Lägst andel 1998 har Jämtland och Hallands län (54 procent). En förklaring till att lönesummeandelen i Gotlands-, Västerbottens- och Örebro län har stigit är bl.a. att lönesumman i dessa län har ökat betydligt snabbare än BRP till faktorpris. Gotland är det enda län i Sverige vars BRP har sjunkit mellan 1996 och 1998, mätt i rörliga priser. I Västra Götaland, Stockholm, Kalmar och Blekinge har lönesummeandelen sjunkit mellan åren 1996 och I dessa län har BRP vuxit snabbare än lönesumman. Närings- och branschstrukturen, storleken på offentlig sektor, stora och små företag och arbetsställen, hög andel egenföretagare är troligtvis några andra faktorer som påverkar lönesummans andel av BNP. Resultaten från figur 6 indikerar samtidigt att företagens driftöverskott inklusive kapitalförslitning (enligt BRP fördelat på olika inkomstkomponenter, se även figur 2) år 1998 är lägst för Gotland, Örebro och Västerbottens län och högst för Kalmar, Jämtland och Hallands län. Kan det vara så att företagen i dessa tre sistnämnda län är mer produktiva och därför mer vinstrika än företag i andra län? Det ligger utanför denna promemoria att gå djupare i frågan men det ger onekligen intressanta tankar för framtida analyser. Slutsatser om lönesummor Enligt figur 3 har lönesummans andel av BNP till faktorpris vuxit till nuvarande nivå på 65 procent. Andelen har varierat en del sedan 1950 men har framförallt stabiliserats runt 65 procent under den senaste tiden ( ). Det är därför realistiskt att anta att den kommer så att förbli, givet bl.a. dagens skatteregler för företag och löntagare. Den regionala variationen är också relativt snäv, enligt figur 6. Det skiljer endast 11 procentenheter mellan den högsta och den lägsta andelen. En slutsats från dessa observationer är att lönesummans storlek som approximation till BRP nivån uppfyller de krav som kan ställas på en värdemätare för regioners ekonomier. En fördel med lönesumman är dess aktualitet samt tillgänglighet. Lönesummestatistiken är en snabb statistik. Lönesumman för nattbefolkningen finns tillgänglig cirka månader efter utgånget år (preliminära siffror redan efter 4-5 månader). BRP för svenska regioner, län och kommuner, finns men den senaste publicerade statistiken gäller år 1998 (siffror för 1999 beräknas enligt SCB att finnas våren 2002). Lönesumman beräknat på nattbefolkningen kan därför fungera som ett komplement till BRP i analyser av svenska regioners ekonomiska utveckling. Lönesumman på nattbefolkning kan även fungera som en approximation till regioninkomsten. 23

24 Sammanfattande slutsatser I följande punkter sammanfattas några slutsatser från promemorian. BNP mäts på tre sätt; från produktionssidan, från användningssidan och från inkomstsidan. När skatter och subventioner inkluderas summeras de till samma värde. Regionala räkenskaper följer samma system som nationalräkenskaper men det finns inte alltid tillgänglig statistik, vilket innebär att alla regionalekonomiska begrepp inte kan beräknas. Av den anledningen beräknas inte nettoregionprodukt, regioninkomst och försörjningsbalans. Skillnaden mellan BRP till faktorpris och BRP till marknadspris är att den sistnämnda inkluderar regionens skatter och subventioner på produkter och import. Regioninkomst och regionprodukt är två skilda begrepp som har olika innebörd och förklarar olika storheter. Inpendlare bidrar till regionprodukten men inte till regioninkomsten. Pendlare bidrar till förädlingsvärdet där de arbetar, inte där de bor. Regioner med inpendling får ofta en relativt hög BRP per capita. En person som bor i Salems kommun och arbetar i Stockholms stad bidrar till Stockholms stads BRP, men ingår inte i befolkningsunderlaget när BRP slås ut per invånare. Skillnaden mellan regioninkomst och regionprodukt är bl.a. utomregionala faktorersättningar. Dessa är löner, räntor, vinster, kapitalavkastning och andra ersättningar till produktionsfaktorerna som flödar över regiongränser. Regionprodukten kan och bör användas vid analyser av långsiktig ekonomisk utveckling medan regioninkomsten per invånare bör användas vid kortsiktig ekonomisk utveckling samt välfärdsstudier. Lönesummans andel av förädlingsvärdet i teleproduktindustrin är närmare 90 procent. Lönesummans andel inom jordbruk, jakt, skogsbruk, fiske är knappt 20 procent. Lönesummans andel av BNP till faktorpris har de senaste åren legat runt 65 procent. Skillnaden mellan länen är endast 11 procentenheter. Lönesummans andel år 1998 i Gotland län är 65 procent medan den i Hallands län är 54 procent. För Stockholms län är motsvarande andel 60 procent. Den senast tillgängliga BRP informationen finns för 1998 (siffror för 1999 beräknas enligt SCB att finnas våren 2002) medan lönesumman på nattbefolkning finns med en eftersläpning om cirka 11 månader. 24

25 Referenser 1. Eurostat (1996) Metoder för regionalräkenskaper. 2. Eurostat (1996) Europeiska nationalräkenskapssystemet ENS Finansdepartementet (2001) 2001 års ekonomiska vårproposition. 4. Johansson, Börje (2000) Planering och utvärdering av förändringar i transportsystem Geografiska transaktionskostnader, endogen tillväxt och samhällsutveckling, Infrastruktur och samhällsplanering, KTH. 5. Nationalräkenskaperna (2000), SCB. 6. Regionplane- och trafikkontoret (1996) Regionala EU-räkenskaper för Stockholms län , Kontorspromemoria nr Regionplane- och trafikkontoret (1997) Regionala EU-räkenskaper del 2 Tillväxten i Stockholms län , Kontorspromemoria Nr Sundgren, Carina (1998) Beräkning av bruttoregionprodukter för Sveriges regioner CERUM, WP Nr Åberg, Carl-Johan (2000) Finansiell utveckling och ekonomisk tillväxt: En problemanalys bilaga 5 till Finanssektorns framtid, SOU 2000:11. 25

26 Bilaga Ordförklaringar Begrepp BNP Bruttonationalprodukt BRP Bruttoregionprodukt Bruttoinvesteringar Dagbefolkning Faktorersättningar Faktormarknad Faktorpris Förädlingsvärde Kapitalförslitning Lönesumma Marknadspris Nationalinkomst Nattbefolkning Nettoinvesteringar Regioninkomst Förklaring Värdet av alla färdiga varor och tjänster som produceras under ett år i ett land. Värdet av alla färdiga varor och tjänster som produceras under ett år i en region. Summan av ersättningsinvesteringar (ersätter förslitet realkapital) och nyinvesteringar. Antal förvärvsarbetande, registrerade på arbetsorten. Den ersättning som en ägare av en viss produktionsfaktor får av att låta ett företag eller organisation utnyttja faktorn under en viss tid. En marknad för produktionsfaktorer, dvs. arbetskraft, kapital och naturresurser. Värdet av inhemsk produktion exklusive skatter och subventioner. Värdet av ett företags produktion (försäljningsvärdet) minus värdet av de olika insatsvaror som använts. Den förslitning som inträffar av realkapital, som t.ex. maskiner och vägar etc. då de används. Summan av löner och kollektiva avgifter. Lönesumman definieras som den totala ersättning som betalas av en arbetsgivare till en anställd för att denne utfört arbete under räkenskapsperioden. Värdet av den totala inhemska produktionen inklusive skatter och subventioner. Summan av alla hushållens inkomster i ekonomin under ett år inom ett land. Befolkning som förvärvsarbetar, registrerade på boendeorten. Nyinvesteringar som innebär att realkapitalet ökar. Summan av alla hushållens inkomster i ekonomin under ett år inom en region. 26