Kväveutnyttjande i potatis- och grönsaksodling

Transkript

1 Kväveutnyttjande i potatis- och grönsaksodling Rönne å i starkt flöde i juli. Vattnet innehåller mycket växtnäring, både kväve och fosfor. Rönne å transporterar årligen ut cirka ton kväve och 50 ton fosfor till Skälderviken.

2 Tio viktiga råd för effektivt kväveutnyttjande Kusthav utanför Askö havsforskningslaboratorium. Foto Håkan Sandin 2004 Innehåll Inledning Kväveutlakning vid potatis- och grönsaksodling Grundläggande om kvävet i marken Grundläggande om kväveutlakning Åtgärder för effektivt kväveutnyttjande Anpassa kvävegivan efter grödans behov och kvävetillgången i marken Andra faktorer som påverkar kväveläckaget storlek Använda datorn Växtnäringsbalanser Källhänvisning Överdosera inte tillförseln av kväve. Anpassa gödslingen till förväntad skörd. Tänk på att ha rimliga och inte för höga förväntningar på skörden. Gödsla för den mest sannolika skörden, inte för den du skulle kunna ta ett bra år. Anpassa kvävegivan med hänsyn till mineralkvävetillgången i marken. Om mineralkväveförrådet på våren i skiktet 0-30 cm överstiger kg/ha skall gödslingen reduceras i motsvarande grad. Radmylla växtnäringen i samband med sättningen eller plantering. Med radgödsling bara längs plantraden kan startgivan ofta sänkas rejält jämfört med bredspridning utan att grödan får sämre tillgång på kväve. Använd en gödslingsstrategi med delad kvävegiva. Ge högst procent av det förväntade behovet strax före sättning/plantering och komplettera behovsanpassat under växtperioden. Speciellt viktigt till grödor med grunt rotsystem. Tag tillvara förfruktseffekter. Förfruktseffekten består till stor del i en ökad leverans av växtnäring som kommer från den tidigare grödans skörderester, men kan också bestå i att föregående gröda/kultur lämnar restkväve efter sig. Utnyttjas ofta bäst med delad kvävegiva och behovsanpassad kompletteringsgödsling. Bevattna för att förbättra växtnäringsutnyttjandet och för att minska skördevariationen. Vårplöj om möjligt. Vid nedbrukning av t ex fånggröda ska plöjningen göras mycket tidigt på våren (feb-mars) för att få bästa kväveeffekt. Skydda grödan mot skadegörare. Greppa Näringen okt 2004 Text Gunnar Torstensson, Göran Ekbladh och Harry Linnér, Sveriges lantbruksuniversitet Redaktör Håkan Sandin, Jordbruksverket Layout Colloco Grafisk Form Omslagsbilder Potatisblommor. Foto Håkan Sandin 2004 Ekologiskt odlade morötter. Foto Johan Ascard 2004 Rönne å. Foto Håkan Sandin Greppa Näringens Praktiska Råd nr 6 Se till att behovet av alla övriga växtnäringsämnen är väl tillgodosett, nya försöksresultat ger vid handen att tillgången på kalium, men även svavel, kan ha större betydelse för ett gott kväveutnyttjande vid t ex potatisodling än man tidigare ansett. Fånggröda är ofta ett effektivt vapen mot stora kväveläckage. För att bli effektiv bör fånggrödans egentliga tillväxt hinna ske senast under september månad i södra Sverige.

3 Inledning Isbergssallat och potatis hör till de grödor som i försök konstaterats ge högre kväveutlakning än till exempel spannmålsgrödor (figur1). Det har i försök i bl a södra Halland inte varit ovanligt med årsmedelkoncentrationer nitratkväve i dräneringsvattnet på mg per liter efter matpotatis, och mellan 40 och 70 mg per liter efter isbergssallat, medan koncentrationerna efter stråsädesgrödor utan insådd fånggröda ofta legat på mg/liter. Efter långväxande kulturer, med stort kväveupptag under den senare delen av perioden, som medelsen eller sen vitkål har utlakningen varit tämligen låg. 50 mg nitrat per liter Ett normvärde som finns i flera regelverk är 50 mg nitrat per liter. Exempelvis framgår av EG:s dricksvattendirektiv att dricksvattnet bedöms som otjänligt (olämpligt) om denna gräns överskrids. Risken är störst för små barn där man konstaterat att syreupptagningsförmågan i blodet hämmats. I nitratdirektivet används normvärdet tillsammans med andra uppgifter för att bedöma om ett område ska klassas som känsligt och därmed omfattas av särskilda åtgärder för att minska halterna av nitrat i yt- och grundvatten. Vidare framgår av förslagen till nytt grundvattendirektiv att detta normvärde inte får överskridas om ett vatten skall anses ha en god kemisk grundvattenstatus. Sallat av olika slag på fältet vid utlakningsmätningarna i Öllöv, Skåne. Själva mätstationen ses i bildens övre vänstra hörn. Foto Gunnar Torstensson 2004 Exempel För att inte på sikt riskera att halterna av nitrat överstiger normvärdet bestämmer man sig för att nytillskottet av vatten till grundvattenmagasinen inte får överstiga normvärdet, 50 mg/liter eller 11,3 mg NO 3 - N/liter. Det innebär att samma norm då måste gälla för avrinnande vatten från åkermark eftersom ofta en betydande del av avrinningen från åkermark går direkt ner till grundvattnet. Vi förutsätter att normvärdet beräknas som ett glidande medeltal under en 6-årsperiod, dvs ungefär ett normalt växtföljdsomlopp och att 1 år med potatis eller sallat ingår i den 6-åriga växtföljden. Om den Kvävehalter i dräneringsvatten efter olika grödor vintern N-halt (mg N/liter) Sallat och ruccola Potatis Majs Vårkorn Vårkorn Vårkorn 1 STG-höst 1 STG+Hg 2 STG-vår 1N Hg 1N Hg +0,5N Hg +0,5N Hg + fånggröda Figur 1. Exempel på kvävehalter i dräneringsvattnet efter olika grödor och gödslingar vintern Hämtade från utlakningsmätningar i sydvästra Sverige. 1 STG avser flytgödsel motsvarande ca 110 kg total-n/ha till potatis och majs och ca 90 kg total-n/ha till vårkorn. 1N Hg avser motsvarande giva i form av handelsgödselkväve. (Avdelningen för vattenvårdslära, SLU) Kväveutnyttjande vid potatis- och grönsaksodling 3

4 Mått på kvävehalter i vatten Nitrathalt Nitrat (NO 3 - ) är en kemisk förening som består av 1 kväveatom (N) och 3 st syreatomer (O 3 ). När man pratar om nitrathalt menar man hela nitratmolekylen där även syreatomernas vikt ingår. Provtagning i ett dikningsföretag, som rinner ut i Skälderviken, Skåne. Vattnet kommer från dräneringsledningar i en intensiv odlingsbygd med tidig potatis och grönsaker. Vid provtagningstillfället den 15 april innehöll vattnet 16 mg total- N/l vatten. Foto Håkan Sandin grödan ger en halt av NO 3 -N på 40 mg/liter innebär det att medelhalten från de fem övriga grödorna kanske måste understiga 6 mg NO 3 -N/liter för att 6- årsmedelhalten ska bli lägre än 11,3 mg NO 3 -N/liter [(5x6 mg/l + 1x40 mg/l)/6 = 11,6 mg/l]. På lättare jordar i Sydsverige kan så låga medelhalter bara uppnås med permanent vall eller insådd fånggröda varje år. Alternativet är att odla de högutlakande grödorna med fler års mellanrum. Det senare alternativet skulle kunna medföra att odlingen måste halveras inom vissa områden. Kväveutlakning vid potatisoch grönsaksodling I vårt klimat är risken för utlakning i regel mycket större efter skörden än under växtperioden. Faktorer som bidrar till risken för stor kväveutlakning vid potatis- och grönsaksodling är; Nitratkvävehalt Om man avser bara det rena kvävet som finns i form av nitrat brukar man kalla det för nitratkväve (NO 3 -N). Halten blir då ca 4 gånger mindre än om man uttrycker det som rent kväve. Omräkning För att räkna om nitrathalten till nitratkvävehalt multiplicerar man med faktorn 0, mg NO 3 /liter motsvarar 11,3 mg NO 3 -N/liter. För att räkna om nitratkvävehalten till nitrathalt dividerar man med faktorn 0,226 (eller multiplicera med faktorn 4,42). 10 mg NO 3 -N motsvarar en nitrathalt på 44,2 mg NO 3 /liter. Bedömning av kvävehalter i vatten Kvävehalterna i vatten kan bedömas på olika sätt. Det vanligaste är att man utgår från den lagstiftning som finns på området. Beroende på sammanhanget gäller olika regelverk. Både svensk lagstiftning och EU-lagstiftning förekommer. Sedan år 2000 finns ett övergripande regelverk som syftar till att samordna de regelverk som har för avsikt att skydda vatten i medlemsländerna, det så kallade ramdirektivet för vatten (2000/60/EG). I detta direktiv läggs de minimikrav som ska gälla i medlemsstaterna fast. Som komplement finns sedan flera s k dotterdirektiv som tar upp frågor som rör dricksvatten, nitrat från jordbruket, avlopp och badvatten. Odlingen sker ofta på jordar med hög genomsläpplighet och liten vattenhållande förmåga. Ofta stora mängder kväve i omlopp. En del av grödorna kräver god tillgång på kväve ända fram till skörd för att få rätt kvalitet. Mängden kväve i de kvarlämnade skörderesterna är ofta stor, speciellt om tillväxten avbryts innan blast eller andra skörderester får börja vissna naturligt. 4

5 Många grödor skördas tidigt. Då är marken fortfarande varm och kväve frigörs under lång tid från markens kväveförråd och från nedbrytningen av skörderester. Intensiv bearbetning av jorden i samband med plantering/sättning, ogräsbekämpning och upptagningen stimulerar kvävefrigörelsen från markens förråd. Potatisen, men även vissa grönsaker, gödslas ofta med stallgödsel vilket bidrar till att kväve ofta frigörs även utanför växtperioden. Frilandsodlade grönsaker karakteriseras av en mångfald av olika kulturer med vitt skiftande kvävebehov och utvecklingstid. Det krävs stor kunskap om de olika kulturernas behov för att kunna ge rätt mängd. För de mest krävande är stora mängder kväve i omlopp. Det kan medföra risker för den omgivande miljön. Grödor med stort kvävebehov, såsom vitkål, kan ta upp 350 kg N/ha under en odlingssäsong. En betydande del lämnas kvar på fältet som skörderester. Om 40% av växtmaterialet lämnas kvar på fältet i form av skörderester motsvarar det 160 kg N/ha. Grundläggande om kvävet i marken För att förstå hur kvävegödslingen samverkar med markförhållandena är det viktigt att veta hur kvävet förekommer i marken. Det finns stora mängder kväve i marken. Det är dock bara en bråkdel av den totala mängden som är tillgängligt för växterna. Den största delen är bundet i organiskt material. Det organiska materialet måste först brytas ner så att kvävet frigörs, mineraliseras, för att kunna tas upp av växterna. Nedbrytningen sker genom biologiska processer där de minsta organismerna, bakterier och svampar, har huvudrollen. Den största delen av det kväve som är bundet i marken är bundet i humusämnen som är mycket svårnedbrytbara. En liten del av dessa humusämnen bryts ner varje år, storleksordningen kan vara en procent av den totala humusmängden per år. Det ger ett årligt tillskott av växttillgängligt kväve på kg N/ha. Förutom humusämnen består det organiska materialet också av mer lättnedbrytbart material. Det Åkermarkens innehåll av N, P och K Matjorden (0-30 cm) innehåller ofta stora förråd av växtnäring, även om bara en liten del är tillgänglig för växterna vid ett och samma tillfälle. I exemplet nedan är räknat efter klass 3 för fosfor och kalium. En jord i klass 5 innehåller minst dubbelt så mycket P och K. Växttillgängligt Förråd N kg N/ha kg N/ha P kg P/ha kg P/ha K kg K/ha kg K/ha lättnedbrytbara materialet kommer från rötter, halm och andra skörderester eller från stallgödsel som tillförts marken. Dessa material ger ifrån sig en hel del växttillgängligt kväve. Hur mycket av kvävet i skörderesterna som frigörs direkt och hur mycket som blir humus bestäms av hur lätt de bryts ned. Grönt växtmaterial är alltid lättnedbrytbart, medan halm, en stor del av rötterna och den fasta delen av stallgödseln bryts ned jämförelsevis långsamt och ger mera humusämnen. I exemplet ovan med skörderester efter vitkål kommer inom några månader kanske 100 kg N/ha att frigöras direkt från skörderesterna, medan återstoden bildar ny humus. De två viktigaste formerna av växttillgängligt kväve i marken är ammoniumkväve och nitratkväve. De kallas ibland med ett gemensamt namn för mineralkväve eftersom båda förkommer som salter i markvätskan. Växttillgängligt kväve kan också försvinna så att det inte längre är tillgängligt för växterna: Det kan röra sig nedåt i markprofilen med regneller bevattningsvatten och komma utom räckhåll för rötterna. Till sist hamnar det utlakade kvävet antingen i grundvattnet eller i sjöar och vattendrag. Kvävet kan försvinna upp i luften i gasform, som ammoniak, kvävgas eller kväveoxider, till exempel lustgas (denitrifikation). Kvävgas eller kväveoxider bildas när marken är vattenmättad (syrefattig). Marken behöver inte vara helt vattenmättad, aggregaten i marken kan vara vattenmättade även om större porer är luftfyllda. Större gasformiga förluster är sannolikt en viktig orsak till att utlakningen från en lerjord är mindre än från en sandjord. Kväveutnyttjande vid potatis- och grönsaksodling 5

6 Vanliga processer inom kvävets kretslopp Kvävemineralisering Då organiskt bundet kväve i t ex skörderester, stallgödsel och döda mikroorganismer frigörs som mineralkväve i form av ammonium (NH 4 + ) i samband med att ursprungsmaterialet bryts ned. Sker med hjälp av många olika mikroorganismer som huvudsakligen använder kolhydrater och aminosyror i växtmaterialet som energikälla. Mycket av det kväve (ammonium) som fanns i aminosyrorna blir kvar som en slags restprodukt. Nitrifikation Då ammonium (NH 4 + ) omvandlas (oxideras) till nitrat (NO 3 - ). Sker genom att några speciella grupper av bakterier använder ammonium som energikälla. Processen sker i flera steg och kräver god tillgång på syre för att gå hela vägen till nitrat (jämför denitrifikation). Ammoniumet kan komma från kvävemineralisering eller vara tillfört som gödselmedel. Kväveimmobilisering Då (i första hand) ammoniumkväve från marken binds in i nybildade mikroorganismer. Då antalet mikroorganismer växer till behöver de bl a ammonium för att bygga upp de nya cellerna. Det kan ske i samband med nedbrytningen av växtmaterial om tillgången på både lättillgänglig energi (kolhydrater) och ammonium är stor. Det ökade antalet mikroorganismer gör dock att energikällan förbrukas snabbare varför effekten av en kväveimmobilisering sällan blir särskilt långvarig (2-6 veckor). Överskottet av mikroorganismer dör av svält, jämför kvävemineralisering ovan. Denitrifikation Då nitrat (som är ett salt) med hjälp av bakterier omvandlas till gasformiga kväveföreningar som sedan avgår till luften. Om processen går fullständigt bildas vanlig kvävgas, som ju finns i luften redan, men flera gasformiga mellanprodukter kan också bildas, t ex lustgas som är en kraftfull växthusgas. En viktig förutsättning för att denitrifikation ska ske är att tillgången på syre är låg. Det händer vanligtvis då marken är mer eller mindre vattenmättad. Många av mellanprodukter kan även bildas i samband med nitrifikationen (se ovan) om processen sker vid otillräcklig syretillgång. På lätta jordar svarar denitrifikationen för bara en blygsam del av kväveförlusterna, men på styva lerjordar utgör den sannolikt den huvudsakliga förlustvägen. Kväve, främst ammoniumkväve, kan tillfälligt fastläggas (immobiliseras) i markens organiska material. Det sker framför allt när organiskt material som är fattigt på kväve men rikt på lättillgängligt kol tillförs, såsom nytröskad halm. Man bör dock akta sig för att övervärdera immobiliseringens förmåga att minska kväveutlakningen under fältförhållanden. Orsaken är att halmen aldrig blir homogent inblandad i matjorden, och kan bara fastlägga det kväve som finns omedelbart intill halmstrået (inom 1 mm!). Ammoniumkväve kan också bindas till markkolloider, främst på lerjordar (ammoniumfixering). Kvävets förekomst och omvandling i olika former i marken påverkas av odlingsåtgärderna. Med god kunskap kan odlingsåtgärderna avpassas så att kvävet hamnar där det ska i växten och inte lakas ut från markprofilen. 6

7 Grundläggande om kväveutlakning Källor till utlakningsbart kväve: Kväve som frigjorts under hösten från markens humusförråd och från nerbrukade färska skörderester. Detta är i de flesta fall den i särklass viktigaste källan till utlakat kväve. Bidraget av utlakningsbart kväve från markens humusförråd under hösten kan i Sydsverige uppgå till kg N/ha, medan bidraget från nerbrukade skörderester kan variera från 0 till kanske 100 kg N/ha beroende på mängd och kvalitet. Gödslingsintensiteten har en tydlig inverkan på skörderesternas mängd och kväveinnehåll, vilket starkt påverkar hur stor frigörelsen av kväve blir senare på hösten. Höstgödsling. Tillförsel av stall- eller handelsgödselkväve efter att årets gröda slutat sitt kväveupptag innebär givetvis att mängden utlakningsbart kväve ökar i marken. Hur stor utlakningsökningen blir beror bl a på i vilken utsträckning ammoniumkvävet i stallgödseln hinner omvandlas till nitratkväve och hur mycket kväve som hinner tas upp av eventuella höstväxande grödor. Restkväve inom rotzonen. Risken att gödselkväve finns kvar efter skörd är störst efter korta kulturer som, av bl a kvalitetsskäl, skördas medan växten fortfarande befinner sig i kraftig tillväxt, t ex isbergssallat och tidig färskpotatis. Användning av stallgödsel kan också bidra till extra tillgång på kväve eftersom en del av kvävet i den organiska delen kan ha frigjorts för sent. Efter långväxande kulturer med stort kväveupptag, eller efter grödor som står kvar fram till någon form av biologisk mognad, t ex efter sen vitkål, sen matpotatis och stråsäd, är det ovanligt att några nämnvärda mängder överblivet gödselkväve finns kvar inom rotdjup efter skörd. Restkväve under rotzonen. Vid odling av växter med grunda rotsystem är risken stor att kväve efterhand Exempel på uppbyggnad och utlakningsförlust av mineralkväve i markprofilen vid odling av isbergssallat N kg/ha Tidig vår Plant. 1 Skörd 1 Skörd 2 Sen höst Tidig vår Plant. 1 Skörd 1 Skörd 2 Sen höst Tidig vår Plant cm År 1999 År 2000 År 2001 Figur 2. Exempel på uppbyggnad och utlakningsförlust av mineralkväve (NH 4 -N + NO 3 -N) i markprofilen vid odling av isbergssallat i ett treårigt försök i södra Halland. Sallaten har behovsgödslats efter en normal börvärdesnorm. Försöket bevattnades vid behov med ca 15 mm per gång. Staplarnas höjd anger kväveinnehållet i hela profilen (0-90 cm), den mörkblå, nedre, delen visar kväveinnehållet i skiktet cm. (Efter Torstensson, 2002). Skörd 1 Skörd cm Sen höst Kväveutnyttjande vid potatis- och grönsaksodling 7

8 matas ner under det aktuella rotdjupet i samband med nederbörd eller bevattning. Då vattenhalten inom rotzonen minskar till följd av växternas vattenupptag får man en sänkning av vattenhalten även i skiktet under det aktuella rotdjupet genom kapillär upptransport. Vid senare nederbörd eller bevattning får man en nedåtgående vattenström från rotzonen som återställer vattenhalten i skiktet nedanför. Denna vattenström, som upprepas vid flertalet nederbörds- eller bevattningstillfällen, kan medverka till att kväve flyttas ned och hamnar utanför rötternas räckhåll. I figur 2 visas ett exempel på uppbyggnad och efterföljande utlakningsförlust av mineralkväve i markprofilen vid odling av isbergssallat i ett treårigt försök i södra Halland. I matjordsskiktet återfanns vid skördetillfällena helt normala grundförråd av kväve (ca 40 kg/ha). I alven ansamlades dock successivt under växtperioden betydande mängder restkväve genom nerlakning med nederbörd och bevattning. Under vintrarna utlakades merparten av kvävet. (Efter Torstensson, 2002). Små och oftare återkommande bevattningar minskar sannolikt nedlakningen av kväve. Radhackning, kupningar och upptagning kan stimulera frigörelsen av kväve från markens organiska kväveförråd (humus). I fall grödan inte hinner tillvarata det extra kvävet kan det bidra till att höja efterföljande kväveutlakning. En nyligen genomförd undersökning tyder på att traditionell potatisodlingsteknik hade en tydligt stimulerande effekt på kvävefrigörelsen från marken under sommaren och förhösten, jämfört med där stråsäd odlades. Däremot Sambandet mellan avrinning, kvävekoncentration och utlakning Man beräknar kväveutlakningen i kg/ha med formeln: U = A x C/100, där U är utlakningen i kg N/ha och år, A är avrinningen i mm/år (OBS! 1 mm motsvarar 1 liter/m 2 eller 10m 3 /ha), C är kvävekoncentrationen i mg N/l och 100 är en faktor för att få svaret i kg/ha. Med en medelkoncentration på 40 mg N/l och avrinningen 300 mm/år får man alltså en kväveutlakning på 120 kg N/ha och år. var skillnaden liten under perioden från skörden av potatis och fram till senhösten. Om den ökade frigörelsen beror på just radkupningen kan ännu inte sägas med säkerhet. Avrinning av vatten Avrinningens storlek har stor betydelse för mängden utlakat kväve det enskilda året och på den enskilda platsen. Grovt kan man säga att avrinningen bestäms av den lokala nederbördens storlek, men nederbördens fördelning under året har mycket stor betydelse. Naturlig avrinning av betydelse sker i stort sett bara under perioden höst till vår (figur 3). Under våren och sommaren råder normalt ett nederbördsunderskott, dvs avdunstningen är större än nederbörden, medan det under hösten och vintern oftast råder ett överskott på nederbörd. Under senhösten är avdunstningen låg till följd av låg temperatur och hög luftfuktighet. Huruvida marken är bevuxen under hösten eller inte Normal fördelning av nederbörd och avrinning under året (juli-juni) i sydvästra Sverige. (mm/månad) Nederbörd Avrinning 0 Juli aug sept okt nov dec jan febr mars april maj juni Figur 3. Normal fördelning av nederbörd och avrinning under året (juli-juni) i sydvästra Sverige. (Medeltal för perioden , årsnederbörd och årsavrinning uppgick i medeltal till 829 resp. 306 mm, Avdelningen för vattenvårdslära, SLU). 8

9 Traktorn på bilden sprider kaliumgödsel med hjälp av GPS-teknik. Precisionsgödsling med kalium har i pilotundersökningar i Halland visat på en påtagligt bättre storlekssortering och kokkvalitet, vilket förbättrar odlarens ekonomi och N-effektiviteten. Foto Rolf Lindholm 2003 har däremot inte så stor betydelse som man ibland kan tro. Summan av transpiration från växterna och avdunstning från markytan blir oftast inte större än vad avdunstningen från en bar markyta skulle ha varit. Det beror på att växtligheten bildar ett täcke över marken som gör att avdunstningen från markytan minskar kraftigt. OBS! Bevattning under sommaren kan bidra till ökad avrinning under vinterhalvåret genom att markens vattenmagasin är välfyllt redan på hösten. Riklig bevattning och/eller onormalt hög nederbörd under sommarhalvåret kan leda till avrinning även under odlingssäsongen. Om fältet är täckdikat eller inte, har ingen betydelse för avrinningens storlek men kan påverka intensiteten, hur snabbt vattnet rinner bort. På ett fält där ingen täckdikning behövs rinner vattnet bort via lättgenomsläppliga, djupare jordlager. Risken att t ex nitratkväve ska tränga ner och förorena grundvattnet är ofta större i sådana fall, jämfört med ett täckdikat fält. Åtgärder för effektivt kväveutnyttjande Planering och dokumentation En odling där man eftersträvar både ett högt växtnäringsutnyttjande och en låg miljöpåverkan kräver alltid planering. Man ska eftersträva ett växtföljdstänkande där man har en grundplan för i vilken följd olika grödor eller typer av grödor ska komma in på varje enskilt skifte. I denna grundplanering ska ingå hur och när eventuell stallgödsel ska spridas och vilka miljöfrämjande åtgärder som ska sättas in. Dokumentera på något sätt vad som odlats och vilka odlingsåtgärder som utförts på alla skiften. Det kan annars vara lätt att man inför nästa grödomgång glömmer bort t ex tidigare gödslingar som kan ha betydelse även för den nya grödan gödslingsbehov. Ofta kan planeringen behöva innehålla flera grödalternativ, speciellt inom grönsaksodling där marknadssituationen till stor del måste få styra valet av gröda. Det behöver alltså inte vara en fast odlingsplan som slaviskt ska följas, det viktiga är att man har tänkt genom, och gärna också dokumenterat, vilka handlingsalternativ man har inför de kommande åren. Inte minst när det gäller att sätta in miljöfrämjande åtgärder och att försöka tillvarata förfruktseffekter är en odlingsplan ett nödvändigt hjälpmedel. Kväveutnyttjande vid potatis- och grönsaksodling 9

10 Ge stallgödseln till rätt kultur! Stallgödseln ska i första hand användas till långväxande kulturer som t ex stråsäd, sockerbetor, fabrikspotatis eller sen vitkål. Använd inte stallgödsel till korta kulturer! Dessa hinner inte utnyttja kvävet särskilt väl utan alltför mycket av gödselkvävet kommer att frigöras efter skörden. Vårplöj om möjligt. Vid nedbrukning av t ex fånggröda ska plöjningen göras mycket tidigt på våren (feb-mars) för att få bästa kväveeffekt. Skydda grödan mot skadegörare. Se till att behovet av alla övriga växtnäringsämnen är väl tillgodosett, nya försöksresultat ger vid handen att tillgången på kalium, men även svavel, kan ha större betydelse för ett gott kväveutnyttjande vid t ex potatisodling än man tidigare ansett. Odlingsteknik för hög kväveeffektivitet Odlingstekniken har stor betydelse för kväveutnyttjandet. Åtgärder som leder till hög och jämn avkastning leder i allmänhet också till förbättrat kväveutnyttjande och lägre utlakning. För att få en hög avkastning av god kvalitet och för att utnyttja kvävet väl bör bland annat de riktlinjer som redovisas nedan tilllämpas. Riktlinjerna gäller i tillämpliga delar för flertalet grödor. Överdosera inte tillförseln av kväve. Anpassa gödslingen till förväntad skörd. Tänk på att ha rimliga och inte för höga förväntningar på skörden. Gödsla för den mest sannolika skörden, inte för den du skulle kunna ta ett bra år Anpassa kvävegivan med hänsyn till mineralkvävetillgången i marken. Om mineralkväveförrådet på våren i skiktet 0-30 cm överstiger kg/ha skall gödslingen reduceras i motsvarande grad. Radmylla växtnäringen i samband med sättningen eller plantering. Med radgödsling bara längs plantraden kan startgivan ofta sänkas rejält jämfört med bredspridning utan att grödan får sämre tillgång på kväve. Använd en gödslingsstrategi med delad kvävegiva. Ge högst 50-70% av det förväntade behovet strax före sättningen/plantering och komplettera behovsanpassat under växtperioden. Speciellt viktigt till grödor med grunt rotsystem. Bevattna för att förbättra växtnäringsutnyttjandet och för att minska skördevariationen. Om stallgödsel används skall den nedbrukas inom högst 4 timmar. Flyt- och kletgödsel bör vårspridas på nybearbetad, lucker jord för att minimera gasförlusterna. Anpassad kvävegiva Tillgången på växttillgängligt kväve i matjorden kan variera kraftigt beroende på förfrukt, tidigare stallgödsling etc. Ett viktigt steg i en miljöanpassad gödsling är att verkligen ta hänsyn till detta. Med kunskap om den aktuella marken och vad som gjorts föregående år går det att skaffa sig en uppfattning om hur stora mängder kväve som kan finnas i marken. Hög mullhalt och rikligt med kväverika skörderester efter föregående gröda ökar frigörelsen av kväve från markens kväveförråd. Hög temperatur och god markfukt gynnar frigörelsen. OBS! I en bevattnad odling blir kvävefrigörelsen från markförråden under sommaren och förhösten oftast betydligt större än i en ej bevattnad odling. Delad kvävegiva Delad kvävegiva förbättrar kväveutnyttjandet genom något högre avkastning. Största fördelen är att man bättre kan bedöma kvävebehovet vid tiden för kompletteringsgödsling än i samband med plantering eller sättning. Likaså minskar risken att alltför mycket kväve tidigt lakas ned under rotdjupet av nederbörd eller bevattning. För att bedöma behovet av kompletteringsgödsling finns olika hjälpmedel (Nitrachek, Kalksalpetermätaren, N-sensor). Radgödsling När plantorna är små har rötterna inte växt ut så pass att de kan nå all växtnäring i jordvolymen. För en god etablering och tillväxt måste man se till att tillgången på kväve inom de späda plantornas rotzon är tillräckligt hög. Ett bra sätt att tillfredställa detta behov, utan att öka den totala tillgången på utlakningsbart kväve alltför mycket, är att tillföra en mindre kvävegiva 10

11 genom radgödsling i samband med sådd eller plantering. Då gödseln läggs i en sträng intill plantraden blir tillgången på kväve lokalt kring rötterna tillräckligt hög, trots att den totala givan hålls låg. För kulturer som kräver ett stort minsta grundförråd i början av säsongen kan mängden kväve, som måste tillföras i början av säsongen, reduceras väsentligt genom att radgödsla i stället för att bredsprida växtnäringen. Minskningen kan göras utan att riskera sänkt avkastning. Mängden som kan tillföras genom radgödsling är begränsad. Mer än kg N/ha kan knappast tillföras utan att riskera saltskador på nyplanterade grönsaksplantor. Radgödsling är även gynnsamt för tillgången till andra växtnäringsämnen såsom fosfor och mangan som lätt fastläggs i marken (Smith m fl, 1990). Bevattning Många undersökningar visar att grödor som har god vattenförsörjning också utnyttjar växtnäringen i marken effektivare. I svenska undersökningar har exempelvis kväveupptagningen i bevattnade grödor i genomsnitt ökat med procent vid oförändrad gödsling. Den ökade upptagningen av kväve beror dels på att tillfört kväve utnyttjas bättre, dels på att mineraliseringen av markens kväve gynnas av hög och jämn markfuktighet. Bäddodling Vid bäddodling uppnås oftast en bättre plant- och rottäckning av fältytan, vilket kan gynna ett effektivt utnyttjande av såväl vatten som kväve. Odling på Bäddar med sådda bladsallatskulturer, på Bjärehalvön. Foto Håkan Sandin 2004 bädd är också ett sätt att i viss mån koncentrera växtnäringen närmare till plantan. Växtnäring behöver inte tillföras till området utanför bädden där hjulspåren går och en del växtnäring kan därför sparas in. Odling på bädd börjar vara relativt vanligt inom vissa grenar av grönsaksodlingen. Bäddsättning av potatis är än så länge inte så vanligt förekommande men intresset förefaller att öka. Vid bäddsättning av potatis blir fuktighetsförhållande i odlingsbädden betydligt jämnare jämfört med radodling och risken att kväve från en bredspriden tilläggsgödsling, som delvis hamnat i fåran, lätt ska lakas ner under rotdjupet minskar. Mer jämnstora knölar anses vara ett annat plus, inte minst vid utsädesodling. En annan effekt av den plana bäddytan och jämna plantfördelningen är att det blir lättare att ta representativta jordprov för behovstyrning av tilläggsgödslingar till potatis. Rampbevattning anses idag vara den teknik som ger den mest exakta tillförseln av vatten. Foto Fredrik Hallefält 2004 Kväveutnyttjande vid potatis- och grönsaksodling 11

12 Anpassa kvävegivan efter grödans behov och kvävetillgången i marken Grödans behov Grödans behov utgörs dels av det som behövs för själva upptaget i växten, men dessutom behövs en viss mängd i marken utöver det som grödan behöver för upptaget. Det finns ett omfattande underlag för de flesta grönsakskulturerna med de uppgifter som behövs för att beräkna förväntade kväveupptag, rotdjup och minsta grundförråd som behövs. Ett axplock av alla dessa data återges i tabell 1. Underlaget har tagits fram vid försöksstationer i Tyskland (Feller m fl 2001; Lorentz m fl 1989). Kväveupptag och tillväxt Kväveupptaget är mycket litet när plantorna är små. Tillväxten ökar med samma ökningstakt fram till dess att beståndet sluter sig om det är ungefär samma temperatur och det inte är brist på vatten. Vitkål av sorten Heckla odlad på Torslunda Försöksstation, 2002, ökade sin vikt med 14% varje dag den första månaden efter plantering (figur 4). Det innebär att tillväxten i absoluta tal ökar varje dag. När beståndet sluter sig blir i stället tillväxten lika stor varje dag eftersom det då är den dagliga ljusinstrålningen som begränsar. Under juli och augusti ökade vitkålen sin friskvikt med 2,2 ton per dag. Det motsvarar 3-4 kg kväveupptag Tillväxt av ovanjordisk biomassa (ton/ha) Dagar efter plantering (23 maj) Figur 4. Tillväxt (friskvikt) av vitkål odlad på Torslunda Försöksstation per dag och hektar. Variationer i temperatur och vattentillgång kommer naturligtvis att ge variationer i tillväxt. I tabell 1 visas exempel på kväveupptag under olika perioder efter sådd eller plantering. N min -metoden (efter Wehrmann och Scharpf) Principen för N min -metoden bygger på provtagning och analys av mängden mineralkväve som finns i marken. Med kännedom av hur mycket kväve som finns i marken går det att beräkna mängden som måste tillföras. Den mängd som ska tillföras beräknas som behovet minus mängden som finns i marken. Det aktuella behovet kallas också för börvärde (ty. Sollwert). Börvärdet beräknas som det förväntade kväveupptaget fram till nästa gödslingstillfälle plus det minsta grundförrådet som behövs för kulturen under den aktuella perioden. Provtagningen av markens mineralkväve måste göras inom samma djup som rötterna förväntas nå. Rekommendationerna i tabellerna baseras på det rotdjup som kulturen ifråga normalt når ner till. Rötternas genomträngning i marken kan emellertid begränsas av ogenomträngliga markskikt. Därför måste rekommendationerna anpassas till de lokala förhållandena. Provtagningen måste också anpassas till fältvariationer. Ofta är odlaren väl förtrogen med fältens olikheter och kan ta hänsyn till dessa vid provtagningen. Det förväntade kväveupptaget är mycket beroende av den förväntade avkastningen. Därför måste börvärdena anpassas till förväntad skörd och förväntad kulturtid. Detta skiljer sig mellan olika regioner men varierar också beroende av sortmaterialet, framför allt om det är tidiga eller sena sorter. Minsta grundförråd - Kvävebehov utöver upptag Växterna kan inte tömma marken helt på kväve. En minsta grundförråd måste därför finnas utöver grödans eget behov och kommer att finnas kvar som restkväve efter skörd. Det brukar röra sig om cirka kg kväve per hektar. I början av säsongen, när plantorna är små är rotsystemet ännu litet och dåligt utvecklat, krävs ett större grundförråd än senare på säsongen. Det krävs en

13 Tabell 1. Exempel på minsta erforderligt kväveförråd och kväveupptag för några vanliga kulturer vid angiven förväntad avkastning. Det minsta grundförrådet under början av säsongen tillämpas under den period som anges i veckokolumnen, därefter tillämpas de värden som står i kolumnen Resten av säsongen. Förväntat kväveupptag är i tabellen summerat för ~4-6 veckors perioder, i källtabellen finns veckovis data angivna (Efter Feller m fl, 2001) Kultur Minsta grundförråd av kväve Förväntat kväveupptag (kg/ha) Avkastning Början av säsongen Resten av säsongen vecka Vecka (kg/ha) (kg/ha) skörd ton/ha Vitkål Isbergssallat Rödbeta Morot Lök ) I källtabellerna finns flera valmöjligheter för varje kultur. Valt alternativ är för vitkål: Weißkohl, Frischmarkt, langsamwachsend, för isbergssallat: Eissalat; för rödbeta: Rote Rueben; för morot: Möhre, Wasch-, Herbst; för lök: Zwiebel, Trocken-, mittelschnellwachsend 2) Skörd efter 7 veckor högre koncentration i marken för att de rötter som finns ska kunna ta upp tillräckligt med kväve. I tabell 1 anges värdena för minsta grundförråd i början av säsongen i kolumn Början av säsongen och i samband härmed antalet veckor. Därefter gäller lägre värde som anges under Resten av säsongen. Börvärde Den mängd kväve som måste finnas tillgänglig är summan av det minsta grundförrådet och förväntat upptag. Principen för beräkning av börvärdet kan illustreras med ett exempel. Kvävebehovet hos vitkål för de 6 första veckorna beräknas ur tabell 1 som 40 plus 44 och blir 84 kg N. Värdet 40 är hämtat under kolumn Början av säsongen och värdet 44 från kolumn Vecka, 1-6. I källtabellen finns veckovis data angivna så att kvävebehovet kan beräknas för en godtycklig tidsperiod. Vitkål har i svenska försök svarat på högre mängder av minsta förråd i början av säsongen än det som rekommenderas enligt de tyska uppgifterna, 40 kg N/ha, tabell 1. För andra kålväxter som exempelvis blomkål är de tyska rekommendationerna högre. En tänkbar förklaring kan vara att man av miljöskäl kan kosta på sig" en viss fördröjning i början eftersom vitkålen kan växa i kapp på hösten. Odlingssäsongen är längre i Tyskland med längre och varmare höst. Den viktigaste skillnaden mellan Tyskland och Sverige är just odlingssäsongens längd. Det går därför inte att helt okritiskt anamma de tyska rekommendationerna. En strategi för användning av N min -metoden i lök under svenska förhållanden har tagits fram vid Torslunda Försöksstation (Gertsson & Björklund, 2001). De börvärden som föreslås för lök under svenska förhållanden visas i tabell 2. Skörderester Många grönsaker lämnar efter sig en stor mängd kväverika skörderester. Skörderester som brukas ner tidigt på hösten kan bidra till en mycket snabb och stor frigörelse av utlakningsbart kväve. Speciellt gäller det när skörderesterna består av färskt och fortfarande grönt material, som t ex kvarlämnade sallatshuvuden och färsk potatisblast. Figur 5 är hämtad från olika utlakningsförsök i södra Halland och bygger på medeltal för flera år. Figuren visar dels exempel på vilken stor betydelse Över- Börvärde (kg/ha) Avkastning gödsling Vid sådd 15 juni 1 juli 20 juli (ton/ha) 1 gång gånger Tabell 2. Börvärden för lök utarbetade för svenska förhållanden (Gertsson & Björklund, 2001) Kväveutnyttjande vid potatis- och grönsaksodling 13

14 Skörd av ruccolasallat på Bjärehalvön. Sallaten skördas flera gånger under säsongen och kräver intensiv gödsling och lämnar mycket restkväve och växtrester. Foto Håkan Sandin 2004 bearbetningstidpunkten kan ha för utlakningens storlek, men visar även att, när mängden nerbrukat växtmaterial var större (gröngödsel), ökade kväveutlakningen påtagligt jämfört med då vallen varit skördad (fodervall). Även då ingen bearbetning skett på hösten (vår) var utlakningen större där mer växtrester lämnades kvar under vinter. Mängden skörderest Mängden skörderester är avgörande för hur mycket växnäringsämnen som kommer att frigöras. Mängden varierar mycket mellan olika kulturer (Tabell 3). Växter som brysselkål och blomkål ger mycket skörderester eftersom endast en liten del av plantan skördas. Andra växter såsom lök ger betydligt mindre skörderester. Potatisblast brukar före blastdödningen innehålla mellan 30 och 50 kg N/ha och mängden blast kan uppgå till mellan 15 och 20 ton per hektar. Grönsaker skördas oftast medan bladverket fortfarande är grönt och har oftast ett ganska högt kväveinnehåll. Grönsakernas och potatisens skörderester lämnar därför förhållandevis mer, och framför allt mycket mera lättillgängligt kväve kvar i marken jämfört med exempelvis en spannmålsgröda. Skörderesternas tillgänglighet Växtmaterial skiljer sig i motstånd mot nedbrytning. Äldre material är mer vedartat med kraftigare cellväggar och motstår därför nedbrytning bättre. Nedbrytningsförloppet varierar också mellan olika arter. Figur 6 visar en jämförelse av skörderester från olika grödor. Skörderester från lök och sallat bryts ned relativt snabbt medan de från morot och rödbeta bryts ner lite långsammare. Skörderester från kålväxter har ett visst motstånd mot att brytas ner i början men när nedbrytningen väl kommer igång går det relativt snabbt. Hantering av skörderester Hanteringen av skörderester i samband med skörden kan ha stor betydelse för nedbrytningsförloppet. Om grödan med sitt bladverk lämnas kvar på fältet intakt fördröjs nedbrytningen. Grödan kan till och med fun- Kväveutlakning efter vallbrott på lerig sandjord (Kg N/ha) Tidig höst (+ höstgröda) Sen höst Vår Fodervall Gröngödsel Fodervall Gröngödsel Fodervall Grönträda Gröngödsel Figur 5. Exempel på effekten på kväveutlakningen av olika mängd och kvalitet hos nerbrukade skörderester, och vid olika tidpunkter. Medeltal för flera år. (Gunnar Torstensson, avdelningen för vattenvårdslära, SLU) 14

15 gera som fånggröda och fortsätta ta upp restkväve som finns kvar i marken efter skörd, eller kväve som framgent kommer att frigöras om marktemperaturen är tillräckligt hög för biologisk aktivitet i marken. Genom att använda skördevagnar som spårar mellan raderna finns möjlighet att lämna skörderesterna (stabbarna) intakta efter skörd. Sådana skördevagnar används normalt när man kommer igen och skördar samma skifte flera gånger såsom vid skörd av blomkål. Nedbrytningen av skörderesterna påbörjas direkt när bladverket skiljs från rötterna. Nedbrytningen forceras av skördemetoder som innebär överkörningar över bladmassan så att den sönderdelas på fältet. Förfruktseffekter Förfruktseffekten består till stor del i en ökad leverans av växtnäring som kommer från den tidigare grödans skörderester, men kan också bestå i att föregående gröda/kultur lämnar restkväve efter sig. Efterverkan av stallgödsel, som spridits föregående höst eller på Resterande skörderester % Rödbetor Morot Vitkål Sallat Lök Dagar efter nedbrukning Figur 6. Jämförelse av nedbrytningstiden hos skörderester från olika grönsakskulturer. Kurvorna är beräknade för marktemperaturen 5ºC (Efter Rahn och Lillywhite, 2002). Tabell 3. Total upptagning av växtnäringsämnen och bortförsel med skörden per 10 ton skördad produkt i olika grönsakskulturer (Efter Ingemar Hellbe 2000) VÄRDEN PER 10 TON SKÖRDAD PRODUKT Total upptagning = skörd och skörderester (kg/ha) Bortförsel med skörden (kg/ha) Kultur N P K Mg N P K Mg Blomkål Brysselkål Bönor låga Grönkål Gurka Kepalök Konservärt Kålrot Morot Potatis Purjolök Rabarber Rädisor Rödbeta Sallat Selleri Spenat Vitkål Kväveutnyttjande vid potatis- och grönsaksodling 15

16 våren före den föregående kulturen kan bidra med växtnäring på liknande sätt och bör behandlas likartat. Andra slag av förfruktseffekter kan bestå i att vissa grödor efterlämnar en mera gynnsam jordstruktur eller att t ex radodlade (radhackade) grödor kan ha en sanerande effekt på ogräsförekomsten. Ett exempel på det förra är vallens gynnsamma inverkan på strukturen i en lerjord. En grödas eller en kulturs förfrukt kan vara antingen föregående års gröda, eller en kultur som odlat tidigare samma år. En fånggröda som odlats efter fjolårets gröda kan även den bidra med en påtaglig förfruktseffekt om den brukats ned sent på hösten eller riktigt tidigt på våren. Att vara medveten om, och våga räkna med de betydande förfruktseffekter som en del grödor lämnar efter sig är en viktigt steg på vägen mot ett effektivare växtnäringsutnyttjande och minskade utlakningsförluster. Även om det rent ekonomiska värdet av förfruktskvävet vid frilands- och potatisodling kan vara mer eller mindre försumbart, kan tillvaratagandet av detta kväve ha mycket stor betydelse ur miljösynpunkt. Stallgödsel Vårspriden flyt- eller kletgödsel i normala doser har oftast liten inverkan på den efterföljande vinterns utlakning. En mycket viktig förutsättning är dock att den kompletterande handelsgödselgivan verkligen anpassas på ett korrekt sätt! För att kunna göra det ska gödselns aktuella innehåll av ammoniumkväve alltid bestämmas (med t ex gödselburken ), och den verkligt spridna gödselgivan måsta vara känd. Gödseln ska nerbrukas omedelbart efter spridningen. Flyt- eller kletgödsel får inte spridas mitt på dagen när markytan är som varmast, eller vid kraftig blåst. Foto Johan Ascard 2004 Gödseln ska spridas på lucker (nyharvad) mark och nermyllas inom 0-2 timmar. Under sådana förhållanden kan, och ska, man räkna med full effekt av ammoniumkvävet. Om myllning sker först efter 4 timmar har man förlorat 5-10% av ammoniumkvävet från svinflytgödsel och dubbelt så mycket från nötflytgödsel. Vid odling av korta kulturer frigörs dock en del kväve från den organiska delen av gödseln efter att grödans kväveupptag har avslutats, vilket kan öka utlakningen om marken lämnas obevuxen under hösten. Efter korta kulturer ska därför alltid fånggröda anläggas inför hösten. Vårspriden fastgödsel medför en större risk för ökad utlakning än flytgödsel vid samma totalkvävegiva eftersom andelen organiskt kväve är högre, mer kväve kommer att frigöras under efterföljande höst. Höstspridning av stallgödsel innebär alltid att tillgången på utlakningsbart kväve ökar på hösten. Det är i första hand höstspridning av flyt- och kletgödsel, som har ett högt innehåll av ammoniumkväve, som direkt påverkar utlakningen och därför måste undvikas. Tillförsel av obrunnen fastgödsel eller färsk djupströgödsel medför sällan någon större tillförsel av ammoniumkväve, räknat efter spridningsförluster. Komposterad (brunnen) gödsel intar en mellanställning. Den huvudsakliga kväveeffekten kommer från den organiska delen av gödseln, och frigörelsen av växttillgängligt kväve behöver tid på sig. Spridning och nerbrukning av fastgödsel på senhösten är därför ett minst lika bra alternativ som vårspridning, både ur miljö- och kväveeffektsynpunkt. God tillgång på lätttillgängligt kol från strömedlet gör också att frigörelsen av kväve från den organiska delen av gödseln bromsas kraftigt under den första tiden efter spridningen. Hur och när flytgödsel tillförs på hösten kan ha stor betydelse för kväveutlakningen. Sen spridning (i november) av flytgödsel på växande vall eller senare vårplöjd fånggröda har i försök på lätt jord givit mycket liten ökning av utlakningen. Däremot har spridning i september på växande och senare vårplöjd fånggröda/insådd givit en tydlig ökning av utlakningen. Nerplöjd flytgödsel har alltid givit kraftig ökning av utlakningen vid tidig höstspridning, och nästan varje år vid sen spridning. Orsaken till att sent nerplöjd flytgödsel gett större utlakning än flytgödsel spriden på markytan i växande gröda är att temperaturen i marken på cm 16

17 djup, där den nerplöjda gödseln hamnar, är klart högre än temperaturen vid markytan i november månad. Det medför att ammoniumkvävet i den nerplöjda gödseln snabbt omvandlas till nitratkväve som lätt kan utlakas. Hur gör man i praktiken? Tyvärr är det svårt eller rent av omöjligt att i det enskilda fallet mera exakt förutsäga hur många kilo kväve som kommer att frigöras från mark och nerbrukade skörderester. De möjligheter som finns är att vid lämpliga tidpunkter ta jordprover inom det aktuella rotdjupet (se ovan), eller med hjälp av olika metoder som bygger på växtens kväveinnehåll försöka få vägledning om den aktuella kvävetillgången. Metoder för att bestämma kvävetillgången i fält Kväveinnehållet i jordprover kan analyseras på något laboratorium, men det finns även en snabbmetod för att mäta nitratkväveinnehållet i ett jordprov. Efter att en viss mängd jord slammats upp i vatten använder man liknande indikeringsstickor och samma avläsningsapparat som vid bladsaftanalys (Nitrachek). En nackdel med den snabbmetoden är att man inte får med mängden ammoniumkväve i jorden. Om stallgödsel har tillförts eller om kväverika skörderester har brukats ner nyligen kan metoden indikera för låga kvävevärden, något man måste vara medveten om. Vid laboratorieanalys bestäms i allmänhet både nitratoch ammoniumkväve. Den s k Kalksalpetermätaren och N-sensorn bygger i princip på mätning av bladens färg, medan Nitrachek-metoden för växtsaftanalys mäter nitrathalten i bladsaften. Mätningarna ger en indikering av kvävestatusen i växten just då, och är egentligen ett mått på hur (bland annat) kvävetillgången har varit i marken de senaste dagarna. Mätningen på grödan ger ingen upplysning om den aktuella eller framtida kvävetillgången i marken, utan måste i så fall kombineras med jordprovtagning. För att metoden ska vara användbar krävs att den har kalibrerats för det aktuella växtslaget, ibland kan även sortvis kalibrering krävas. För potatis finns ett rätt stort kalibrerings- och erfarenhetsunderlag, men för grönsaksgrödorna saknas detta till stor del. Kalksalpetermätaren är en handburen apparat där man mäter på ett antal enskilda blad, medan N-sensorn mäter uppifrån, på beståndet som helhet, sitter oftast monterad på traktor eller redskap. OBS! Oberoende analysmetod, kan man behöva vara observant på vilken volymvikt på jorden som använts när kvävemängden per hektar har räknats ut. Ofta används ett standardvärde på 1,2 kg per liter torr jord. De flesta sand- och mojordar har en volymvikt i matjorden på 1,3 1,45 kg per liter. Det gör att den uträknade kvävemängden per hektar blir 10-15% för låg om bestämningen är baserad på vikt (ett visst antal gram jord som analyserats). Så är oftast fallet vid laboratorieanalys. Om analysen är baserad på en viss volym normalpackad jord uppstår inte detta fel om man räknar på rätt jordvolym (provtagningsdjup) per hektar. Traktorn på bilden är utrustad med N-sensorn. Spridning av både N och K med hjälp av GPS-teknik, precisionsgödsling, ökar möjligheterna att lägga rätt giva vid rätt tillfälle. Foto Rolf Lindholm 2003 Kväveutnyttjande vid potatis- och grönsaksodling 17

18 Skörd av isbergssallat i stor skala i England. Sallaten odlas ofta i två omgångar och återkommande på samma fält flera år i följd. Foto Frederik Hallefält 2004 Exempel med sallat En vårkultur av isbergssallat lämnar kanske efter sig kg N/ha i form av färska skörderester (stabbar, rötter och ej skördade huvuden). Det mesta av det kvävet kommer att frigöras så att det kan utnyttjas av en efterföljande höstkultur. Normalt finns det dessutom en del restkväve kvar efter skörden. Men allt restkväve kanske inte finns inom den efterföljande kulturens rotdjup, en del av det kan ha lakats ned till djupare jordlager av regn eller bevattning. Däremot kommer kvävet från skörderesterna att frigöras i matjorden. För en god etablering och tillväxt måste man se till att tillgången på kväve inom de späda plantornas rotzon är tillräckligt hög. Ett bra sätt att tillfredställa detta behov, utan att öka den totala tillgången på utlakningsbart kväve alltför mycket, är att tillföra en mindre N-giva (30-40 kg N/ha) som radgödsling i samband med sådd eller plantering. En jordprovtagning före sådd eller plantering skulle i det här fallet knappast ge så stor ledning eftersom kvävet i skörderesterna inte hunnit frigöras i nämnvärd grad. Däremot kan man göra en jordprovtagning några (2-4) veckor senare för att få ett gott mått på kvävetillgången inför höstkulturens mest intensiva tillväxtperiod. Med utgångspunkt från kvävetillgången i marken och det beräknade kvävebehovet från denna tidpunkt och framåt kan man beräkna hur stor tillskottsgödsling som då behövs (se avsnitten om N min -metoden och Grödans behov). Exempel med potatis Om en potatisgröda har föregåtts av en gröda (huvudeller fånggröda) som förväntas ge en extra förfruktseffekt, kan tillgången på växttillgängligt kväve före sättning vara betydligt större än normalt. Samma sak gäller om stallgödsel har tillförts föregående höst. I försöken har kg N/ha (0-30 cm) hittats före sättning efter sen höstspridning i växande fånggröda som brukats ner tidigt på våren. En jordprovtagning (0-30 cm djupt) någon vecka före planerad sättning, och anpassning av den tidiga gödselgivan, kan då vara ett sätt att undvika en onödigt stor kväveanhopning medan potatisens kväveupptag är litet. Om mineralkväveförrådet i skiktet 0-30 cm överstiger kg/ha skall gödslingen reduceras i motsvarande grad. Den gödsel som tillförs i samband med sättningen får bäst effekt om den radmyllas. För att bedöma grödans behov vid senare kompletteringsgödsling kan Nitrachek, Kalksalpetermätaren eller N- sensorn användas. N min -metoden, som kräver jordprovtagning i den växande grödan, kan vara lite vansklig i radodlad potatis eftersom det är mycket svårt att ta ut representativa jordprov i den kupade matjorden. Jordprovtagningen före sättning blir mest relevant om bearbetningen efter föregående gröda är gjord föregående höst eller mycket tidigt på våren. Om exempelvis en gräsfånggröda brukats ner mindre än 1-2 veckor före sättning kan jordprovet visa ett alldeles för lågt värde. I det fallet är det bättre att ge en reducerad kvävegiva vid sättning och sedan följa upp med t ex bladanalys inför tilläggsgödslingen. 18