MED HUNDEN SOM REDSKAP

Transkript

1 Fick sparken: Missbrukade fel drog ProcessKedjan: Ger unga en chans till 1/2014 Pris: 20 kr Ges ut av Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling, RFHL. Ny serie av Janne Karlsson MED HUNDEN SOM REDSKAP 2/2011 oberoende UNDERSKÖTER- SKAN LOTTA ANDERSSON: GENOM ATT SKÖTA OCH BRY SIG OM FRASSE SKÖTER MAN OM SIG SJÄLV.

2 INNEHÅLL 1/2014 Ges ut av Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling, RFHL. Utkommer med fyra nummer per år. ISSN-NUMMER Ledaren 4 Hundstallet - hundars barnhem 8 Frasse är vårdhund 12 Marie fick sparken istället för vård 19 Serie: Janne Karlsson OBEROENDE/RFHL Lagerlöfsgatan Stockholm Tel: Fax: Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8 PG: ANSVARIG UTGIVARE Inger Forsgren ANSVARIG FÖR ANNONSER & MATERIAL TILL TIDNINGEN Per Sternbeck LAYOUT Carina Lindgren MEDLEMSKAP/ PRENUMERATIONER Bli medlem i RFHL för 100 kronor/år och få gratis prenumeration på Oberoende. Ring, posta, faxa eller mejla in din ansökan till adressen angiven ovan. Observera att endast privatpersoner kan bli medlemmar för 100 kronor per år. Företag och organisationer som vill stödja RFHL betalar för ett stödmedlemskap valfritt belopp över 100 kronor. Endast prenumeration på Oberoende kostar 145 kr/år för privatpersoner, organisationer och företag. 20 Process Kedjan - en knuff på vägen 24 Bra liv med diagnos 27 Krönikan 28 Jenka, frisk men inlåst 30 Diabetiker i arresten - blir man trodd? 34 Mobilförbud inom rättspsykiatrin 36 Sara var medberoende 39 Här finns RFHL 40 Serie: Janne Karlsson 2 oberoende 1/2014

3 Inger Forsgren ordförande i RFHL /ledaren LEDAREN Överenskommelsen varför ska vi vara med? För fem år sedan lanserade regeringen, med stöd av de övriga riksdagspartierna överenskommelsen mellan staten och frivilligorganisationerna på det sociala området. Tanken med överenskommelsen var att man skulle komma fram till gemensamma spelregler för vilka villkor det frivilliga sociala arbetet skulle bedrivas. Ett av målen med överenskommelsen var att stärka de idéburna organisationernas självständiga och oberoende roll som röstbärare* och opinionsbildare. Syftet var också att utveckla en större mångfald av utförare och leverantörer av hälso- och sjukvård samt omsorg. RFHL var tidigt med i processen. Vi såg hur överenskommelsen främst kom att handla om förbättrade villkor för stora ideella utförare av välfärdstjänster som Röda korset och Stiftelsen Ersta Sköndal som driver egna sjukhus eller organisationer som Stadsmissionen som driver olika härbärgen och boenden på ideell bas. Vi påtalade att det verkade som att huvudskälet för att driva igenom överenskommelsen var att få in fler ideella aktörer i produktionen av välfärdstjänster. Men det var det förstås inte, enligt Peter Örn, som ledde processen. RFHL valde, trots vår kritik, att skriva under överenskommelsen. Därtill var vi nödda och tvungna för om man inte skrev under hade man heller ingen rätt att påverka processen fortsättningsvis. Nu har överenskommelsen funnits i fem år. Man kan konstatera att alla våra farhågor besannats. Utförare har fått fördelar vid upphandlingar av sociala tjänster. Vi som är röstbärare och opinionsbildande har belönats med större administrationsbörda och byråkrati där våra bidrag i princip detaljstyrs ner till gemnivå. Alla politiker och tjänstemän som styr överenskommelsen säger, i en läpparnas bekännelse, att de tycker det är viktigt att vi som röstbärarorganisationer är med och delar med oss av den 1/2014 oberoende Man kan konstatera att alla våra farhågor besannats kompetens vi besitter. Samtidigt funderar jag på om de ens har en aning om hur de flesta ideella organisationer arbetar: med öppna verksamheter för våra medlemsgrupper, med det intressepolitiska rättighetsarbetet, med deltagandet i olika brukarråd på socialdepartementet, SKL, Sveriges Kommuner och landsting, och myndigheter där vi fungerar som talespersoner för dem vi företräder, med överklaganden av beslut som går individer emot, osv. Idag hyllas överenskommelsen av ministrar, SKL och förmodligen även av de utförare av tjänster som fått se sina positioner på marknaden förbättras. Jag säger inte att det är dåligt, men nu måste vi som inte är utförare också få fördelar av den. Varför ska vi annars vara med? Det är på tiden att höga vederbörande börjar se helheten, mångfalden och värdet av oss ideella. Man måste se hur vi genom vår demokratiskt styrda verksamhet, genom att inte vara en aktör på en marknad, genom att inte villkora vår verksamhet för deltagare, motverkar social utestängning. Kort sagt, vi håller ihop samhället och de fattar inte vad vi sysslar med. Eller är det så att de inte vill fatta? Kan det vara så illa att de ser ideella utförare som närande, och röstbärarorganisationer som tärande? Ett av de ursprungliga målen med överenskommelsen var alltså att stärka de idéburna föreningarnas roll som röstbärare och opinionsbildare. Man kan konstatera att just detta mål i nuläget har en enorm förbättringspotential. Troligen är det en av orsakerna till att så många, precis som jag, tappat förtroendet. På överenskommelsens senaste årsmöte deltog endast tolv av de 47 undertecknande organisationerna. * föreningar som företräder människor vars röst inte hörs i samhället 3

4 Hundar mot hundliv? Nja, inte i Sverige, inte Hunden ges ett allt större utrymme inom vården. Äldrevård, skolor och i arbetet med barn med diagnoser. Vård och terapihundar. Men i gruppen psykosocialt utsatta är hunden omstridd. Hemlösa med hund kan t.ex. inte få natthärbärge. Personer med försöksboende får inte ha husdjur. Varför kan inte samhället ge människor med psykisk ohälsa möjlighet att ha hund? Det skulle ge stöd i ett socialt beteende, skapar en social kontaktyta och ger en långvarig relation. Annica Persson, jobbar på Stockholms Hundstall. Hon har lång erfarenhet inom psykiatrin och slutade det jobbet bl.a. för att hon reagerade över hur illa många for trots vården och att en hel del av dem som hade hundar stängdes ute. Hundstallet är en form av hundars barnhem, herrelösa, övergivna eller hundar som av andra skäl behöver byta miljö. I Sverige drivs den i privat regi men i t.ex. Tyskland drivs motsvarande kommunalt. Annicas jobb är att bl.a. träna hundar tillsammans med sina 4 oberoende 1/2014

5 ägare varav en del också är människor i psykosocial utsatthet. Personer med missbruksproblematik tackar ofta nej till behandling för att de har hund och ingen som kan hjälpa dem. Hundstallet tar emot inackorderingar, men det är inte gratis. En plats kostar 250 kr/dygnet. Det jag upptäckt är att många hundägare som behöver stöd av öppenpsykiatrin inte har möjlighet att gå på möten och liknande just för att de inte har någonstans att lämna sin hund. Sjukvården har strikta regler om djur och det finns givetvis skäl för detta, menar Annica, men problemen borde gå att lösa. Hon ser samma problem för människor med beroende. Medmänsklighetens ansikte sa Palme Hon tycker att det helt enkelt kunde finnas en del i besöksrummen där hundägaren kunde ha hunden med sig. Hunden spelar en aktiv roll i personens liv, den är sällskap och ger trygghet. Kanske det enda som personen kan känna tillit och trygghet med. Ska då detta tas ifrån dem?hunden kan även vara det som medverkar till att personen snabbare kan återhämta sig, säger Annica och fortsätter: Olof Palme redogjorde efter statsbesök i Frankrike för hur man varit på ett sjukhus i Paris där en äldre kvinna kom med ambulans och hade sin hund med sig. Palme beskrev det som medmänsklighetens ansikte. hunden. Det finns inte många fall där socialtjänsten betalar för husdjur och personer med ekonomiskt bistånd får ta av sin egen del till att klara sin hund. Inom äldrevården kan ibland ges bistånd för hundpromenader där gamla själva inte klarar gå ut med sin hund. Det borde finnas en större förståelse från samhällets sida kring socialt utsatta som hundägare, menar Annica. Socialtjänsten skulle kunna se det positiva i att deras klienter har hund eller att en hund för vissa skulle bli en positiv tillgång. Annica säger att människor i gruppen socialt utsatta oftast är oerhört måna om sin hund och att de så långt det går prioriterar hunden framför sig själva. Alla är inte bra hundägare men många Hundstallet får in hundar som polisen beslagtar utifrån vanvårdsperspektiv, men då är ägaren ofta i en så dålig kondition att hen är i behov av egen vård, berättar hon. I den här gruppen är det trots allt många som försöker lösa ut sin hund, i något fall kan socialtjänsten bidra, men det är ovanligt. Borde finnas större förståelse När vi ser hemlösa eller människor med problem, drogmissbruk etc. reagerar vi instinktivt som att personen är olämplig som hundägare. Vi förutsätter att det är samhället som betalar för Personer med missbruksproblematik tackar ofta nej till behandling för att de har hund och ingen som kan hjälpa dem. 1/2014 oberoende 5

6 Därmed inte sagt att alla är bra hundägare i den här gruppen, men antalet psykosocialt utsatta som medvetet missköter eller hanterar sitt djur illa är inte större än bland s.k. vanliga hundägare. Om det är ren vanvård och ägaren inte får igen hunden, försöker Hundstallet hitta nya ägare. Precis som jag tycker Annica att hunden fyller en viktig funktion för utsatta människor. Men det är inte likhetstecken med att alla passar som hundägare. Jag väcker frågan om just människor med psykisk ohälsa inte skulle kunna få prova att ha hund som en del i processen att tillfriskna. Annica är både för och emot. Hundar som kommer till stallet är i en hel del fall problemhundar: De behöver lugna och trygga miljöer, det kan inte alltid ges av alla med psykisk ohälsa, menar Annica men hon instämmer i att det inte finns några förbehåll för gruppen som sådan. Härbärgen för hundar Frivilligsektorn har under senare år arbetat för att stötta psykosocialt utsatta hundägare. Förra julen ordnades julfest för gatans hundägare på Bostället, där det delades ut hundmat och annat som en hund behöver. Det finns också möjlighet till veterinär och, för den som vill, träning. Fler av stadens soppkök erbjuder inte bara mat till människor utan har också hundmat. Synen på utsatta människor som hundägare förändras om än långsamt. Val av hund kan däremot vara ett problem. S.k kamphundar ses mer i kriminella gäng, medan hemlösa och gatans folk gärna har schäfer. Svårigheten kanske ligger i just valet av hund, inte att man har hund. En stor hund borgar för trygghet och är man uteliggare kanske en sådan inger mer respekt inför omvärlden. Människor med psykisk ohälsa, kanske inte ska stora hundar, utan en hund som passar och fungerar ihop med ägaren, säger Annica. Stängs ute på grund av hunden Annica älskar jobbet på hundstallet, träningen med blivande hundägare eller de som har fått hund genom Hundstallet och tycker det är stimulerande och roligt. Och det händer att en och annan volontär om än inte uteliggare, men människor som behöver social kontakt finns med i frivilligarbetet. Erfarenheten av att ha arbetat inom psykiatrin med sköra människor och jobbet på hundstallet har många beröringspunkter. Det handlar om individer som haft eller har det tufft. Och Annica har stor förståelse för varför många sköra människor skaffar hund eller djur överhuvudtaget. Hundar och fattiga inget nytt problem 1954 publicerades författaren Stig Dagermans sista dagsedel i tidningen Arbetaren. Det var en reaktion på att en socialnämndsordförande hade beordrat att fattiga människors hundar skulle avlivas. Detta då de fattiga hade gett sina hundar mat för bidraget. Lagen har sina blottor. Hund får de fattiga ha. De kunde väl skaffa sig råttor, som är skattefria och bra. Nu sitter folk i små stugor med dyrbara hundkreatur. De kunde väl leka med flugor, som också är sällskapsdjur. Kommunen bara betalar. Det måste bli slut på, ithy att annars köper de valar, fruktar herr Åleby. Något måste beslutas. Hundarna skjuts! Inte sant? Nästa åtgärd: De fattiga skjutas, så spar kommunen en slant. (5 november 1954) Det blev Stig Dagermans sista dikt/dagsvers men kan lika väl placeras i dagens samhälle De människor som är utsatta och utanför systemet är inte mindre måna om sitt djur och sköter det efter bästa förmåga. Det som är trist är att hund och människa stängs ute från väldigt många hjälpinsatser som skulle kunna hjälpa, just för att hundar är förbjudna. TEXT Anne Skånér 6 oberoende 1/2014

7 Det borde finnas en större förståelse från samhällets sida kring socialt utsatta som hundägare, menar Annica Persson på Stockholms Hundstall. Foto: Stockholms Hundstall 1/2014 oberoende 7

8 Vårdhundsteamet Lotta och Frasse LOTTA OCH FRASSE utgör ett vårdhundsteam. De tjänstgör på en demensavdelning inom Ekerö kommun. Att använda sig av hund leder till en varmare atmosfär men också att man tränas till att behålla de förmågor man har. Man blir också lugnare. LLotta Andersson har arbetat som undersköterska i drygt tjugo år på Färingsöhemmet i Ekerö kommun, som är ett kommunalt äldreboende. Förutom hennes egen hund Frasse tjänstgör två andra hundar där. Tillsammans bildar Lotta och Frasse ett vårdhundsteam. I den mån det är möjligt får även boende ha djur men det krävs då att man kan sköta djuret eller att man har anhöriga som kan göra det. På de avdelningar där det inte är fritt fram för djur får man som besökare ta med hund direkt in i lägenheten men de får inte vistas i de allmänna utrymmena. Det beror helt enkelt på att det finns anställda som är allergiska. Det märks direkt att Lotta, milt sagt, är mycket engagerad i sitt arbete. Jag älskar mitt arbete och satsar 180 %. Det är underbart att få påfyllning varje dag när man är på jobbet, när man känner att man gör skillnad. Jag har även startat en frisersalong på äldreboendet fast jag inte alls har någon utbildning inom det yrket. Det är jätteviktigt att få känna sig fin och det är underbart att se när någon fått sitt hår nylagt, hur hon växer. Tanken med det är att man ska få komma hemifrån och känna sig lite lyxig och bli ompysslad. Det ser också ut som på en riktig frisersalong Frasse kan även då vara med och lugna om någon tycker det är obehagligt att bli berörd av människor. Detta gäller även vid tandläkarbesök. Lämplighetstest Har man Frasse i knäet brukar det avlöpa mycket bättre och lugnare. Frasse är en sjuårig korsning mellan flat coated retriever och border collie som Lotta tog över när han var två år. De påbörjade utbildning till vårdhund direkt eftersom hon skaffat honom av just det skälet: Min andra hund var inte lämplig för ändamålet. Hon är för reserverad. Varje hund på vårdhundskolan går igenom ett lämplighetstest och hon klarade inte det. Idén till att utbilda en vårdhund fick Lotta då man tidigare haft outbildade hundar på avdelningen. Under två års tid, den tid det tog att utbilda Frasse, tränade hon honom varje dag: Jag blev helt besatt och tänkte nästan enbart i vårdhundstermer. Jag var till och med rädd för att bränna ut Frasse men det verkade som om han tyckte det var roligt att träna. Jag har inte sett några tecken på att han tog skada av det, tvärtom. Bryter egocentreringen Vi jobbar halvtid och Frasse är alltid med mig på demensenheten. Här får man ha hundar på avdelningen Utöver det arbetar vi på arbetsterapin en dag i veckan med program. Vi arbetar också med hund på recept som skrivs ut individuellt av legitime- 8 oberoende 1/2014

9 Det är underbart att få påfyllning varje dag när man är på jobbet, när man känner att man gör skillnad, säger Lotta Andersson med hunden Frasse. 1/2014 oberoende 9

10 Frasse är redo för ett arbetspass. Foto: Lotta Andersson rad personal. Aktiviteterna ska hjälpa till att bevara den funktion man har. Genom att använda sig av hund bryter man egocentreringen hos de äldre vilket innebär att de fokuserar på något annat än den egna kroppen. När Lotta t ex går runt på morgonen säger hon inte åt Elsa eller Kalle att gå upp utan säger att Frasse skulle behöva gå ut och kissa; vill du hjälpa mig med det? Då har man flyttat fokus från pensionären till hunden och eftersom de är så måna om Frasse hjälper de gärna till. Fokus på vad man kan På liknande sätt kan man säga att jag behöver hitta på en ny aktivitet till Frasse och få våra boende att samarbeta. Dessutom öppnar det för samtal kring hunden vilket leder till gemenskap. Man kan säga att vi hela tiden fokuserar på det man kan göra istället för det man inte kan. Genom att bry sig om och sköta om Frasse sköter man också om sig själv. Eftersom man är så mån om honom gör man saker som man inte trodde att man kunde. Man får bevis på att man klarar av saker, att man har en uppgift. Jag använder också musik och sång och Frasse kan gå med ett föremål i munnen till någon. Utifrån det talar man om vad det är för sak och vilken sång man tänker på i anslutning till det. Just igenkänningen är viktig för att bevara funktion när man är dement. De boende blir lugnare En fördel med att använda vårdhund är att det blir en mycket avspänd och trevlig atmosfär. Rörligheten ökar när man inte längre tänker på att man har ont. Över huvud taget blir människor lugnare även om inga direkta studier gjorts på Färingsöhemmet vad gäller läkemedelskonsumtion. Det är också mycket lättare att släppa en hund in på livet än en människa och det händer att Frasse får ta emot förtroenden som man inte vill delge personal eller anhöriga. Han är också bra på att ligga sked och det är oerhört viktigt för många för att dämpa smärta och oro; att ha en kravlös och varm kropp nära sig. De boende är också delaktiga i att utforma lekar och övningar. Frasse kan räkna Lotta säger att hon ofta luras och säger till exempel att jag behöver träna Frasse på en sak, vill du hjälpa mig med det? Det vill man alltid. Det blir också en direktkommunikation vilket 10 oberoende 1/2014

11 är mycket värt när språket inte alltid fungerar som det ska. Lotta och Frasse visar hur de arbetar. Hon har glasburkar med en lapp där det står vad Frasse ska sägas till att göra som han sedan får godis för. Genom att man skruvar av locket tränar man finmotoriken utan att tänka på det. Står det snurra på lappen kan man själv snurra för att få även Frasse att göra samma sak. Då tränar man även rörligheten. Frasse kan även räkna. Nåja, man kan tro det om man bara tittar på hunden. I själva verket får han hjälp på traven av Lotta som dirigerar honom. Det spelar ju ingen roll; själva avsikten med vårdhund är att få igång människor till egen aktivitet. Höjer hundens status Färingsöhemmet ska läggas ner eftersom lokalerna är så gamla. Man ska bygga upp ett nytt men det kommer troligen att bli i privat regi. Lotta vill gärna jobba kvar i den kommunala verksamheten. Tanken är att Lotta och Frasse också ska utveckla ett samarbete med ett annat kommunalt äldreboende. Vårdhundsverksamheten är också viktig för att höja hundens status i samhället, säger Lotta. Jag tycker också det är mycket givande och viktigt med musiken så det är möjligt, när Frasse inte finns mer, att jag satsar mer på det sättet att arbeta. Det är så viktigt för minnet och kommunikationen. Både människor och hundar utbildas På Vårdhundskolan i Brösarp utbildas vårdshundsteam och vårdpersonal. Hundar testas för sin lämplighet och tränas av sina förare. De flesta vårdhundar finns inom äldrevården men enstaka hundar används inom barnsjukvård, strokerehab, psykiatrin och rättspsyk. Tillsammans med sin förare bildar vårdhunden ett vårdhundsteam. Syftet med vårdhundsteamet är att assistera vårdpersonal i arbetet med barn, vuxna och äldre. Vårdhundens uppgift är att träna, motivera och sprida glädje och entusiasm bland personer som har någon form av funktionsnedsättning. Hundens medverkan utformas så att sociala, emotionella, fysiska och kognitiva förmågor utvecklas och stärks. Idag används mycket mediciner, inte minst i vården av äldre med demens. Medicinerna kan ge biverkningar och sjukvårdspersonalen upplever ofta att de behandlingsmetoder som finns inte räcker till. Kontakten med vårdhundar har hos många patienter minskat behovet av läkemedel mot oro och värk. Många beskriver att de mår bättre och lider mindre av sina besvär. Hundens närvaro ger spontan glädje och stimulerar utveckling. Källa: TEXT OCH FOTO Monica Brundin Lotta har en hel arsenal med olika saker hon använder i sitt arbete. 1/2014 oberoende 11

12 Fick sparken iställ I Sverige har alla större arbetsgivare ett ansvar för att erbjuda rehabilitering om någon av deras anställda fastnar i missbruk. På pappret i alla fall. Och om man blivit beroende av en laglig drog. Om man blivit beroende av heroin, då är det något helt annat. Särskilt om arbetsgivaren heter Kriminalvården. E fter gymnasiet bestämde sig Marie för att åka till London för att utbilda sig till bartender. I London träffade hon en kille, som fick henne att flytta till Oxford. Killen hade tidigare gått på heroin men var nu ren. Marie fick jobb på resebyrå men märkte efter en tid att något inte var som det skulle. Killen hade tagit ett återfall: Jag accepterade inte det. Visst hade jag provat på det mesta, berättar Linda, men heroin.. där gick gränsen. Men killen fortsatte och var snart igång fullt ut. Linda säger att han ville hålla henne utanför, men samtidigt ökade hennes nyfikenhet på vad heroin var: Jag ville helt enkelt prova och vi rökte ju bara, så vår uppfattning var att vi hade allt under kontroll. Vi arbetade bägge två och ingen av oss misskötte jobbet. Blev beroende Marie och hennes kille fortsatte att missbruka ihop. Hon började plugga sociologi och religion vid ett universitet i Oxford och 2008 började Marie må sämre. Hon insåg att hon tappat kontrollen över situationen och mådde dåligt när hon inte tog heroin. Tidigare hade det gått att hålla upp periodvis utan alltför stora problem. Nu började en annan fas. Pojkvännen sökte hjälp för att sluta, men Marie ville inte förknippas med missbrukare och trodde att hon skulle ordna det på egen hand. Jag intalade mig att det hängde på mig, om det skulle gå eller inte. De gånger jag reste till Sverige lade vi ner antingen strax innan eller tände av hemma. Det är ju som en svårare förkylning så till min mamma kunde jag säga att jag var förkyld. Tog examen Efter tre år var Marie klar med sina studier och fick sin Jag möttes av ett: Vad fan håller du på med? examen. Betygen blev bra. Trots missbruket hade hon klarat sin utbildning. Hon började söka jobb i England inom kriminalvården, men eftersom det var rekryteringsstopp var det omöjligt att få jobb. Arbeten inom den offentliga sektorn i England är få och många slåss om arbetstillfällena. Marie började fundera på att flytta hem. Hon sökte ett jobb inom kriminalvården i Sverige och kallades till anställningsintervju. På intervjun fick hon frågan om hon testat droger. Hon svarade att ja det hade hon men inget mera. Hon befann sig i en förnekelsefas och tyckte inte hon hade några problem med sitt beroende. Hon kunde gå ut och in i beroendet utan större problem. Hon fungerade socialt. Hon ville ha jobbet. Dessutom kände hon att hon lämnat drogandet bakom sig. Nu var det en ny fas i livet och det andra var historia. Fanns i langares telefon Jag var helt drogfri när jag började på kriminalvården. Jag och killen hade en paus i relationen när jag började grundutbildningen. Jag var klar i januari och i februari kom han till Sverige. Han fick jobb inom 12 oberoende 1/2014

13 et för behandling Idag praktiserar Marie på RFHL Stockholm och kommer snart anställas. Foto: Anne Skånér byggbranschen och vi var båda drogfria i fyra månader. Allting fungerade jättebra. Just därför trodde vi inte att det var någon fara att röka på igen så vi tog ett återfall under sommaren. Jag såg fortfarande inte att jag skulle ha ett problem. En missbrukare var i min värld någon som inte kunde sluta. Själv slutade och började jag om vartannat. I november fick Marie en placering på Krami (samverkan mellan kriminalvården, arbetsförmedlingen och kommunen). Det var en mycket bekräftande och välkomnande miljö samtidigt som det var mycket konflikter sedan tidigare. Marie började må dåligt, både privat och på jobbet och i februari tog hon ett nytt återfall. Den 12 februari 2013 ringde polisen på dörren. Då hade man hittat Maries nummer i en langares telefon. Man gjorde husrannsakan och Marie blev uppskrämd av polisen om att hon måste vittna mot langaren. 1/2014 oberoende 13

14 Foto: Sanna Rantamäki Det är först nu, ett år senare som jag inte längre skäms. Marie berättar: Åtalet mot langaren blev nedlagt så jag hade inte behövt berätta men det visste jag inte då. Jag trodde att det skulle vara bättre att jag berättade för min arbetsgivare än att polisen gjorde det. Jag började med att kontakta en arbetsrättsjurist för att veta vilka rättigheter jag hade. Jag var varken med i fack eller a-kassa. Juristen sa att de inte kunde sparka mig utan var tvungna att erbjuda vård och behandling. Hon sa att jag var tvungen att tacka ja till behandlingen. Jag berättade också för samordnaren på Krami som i sin tur ringde min chef. Hon ringde mig efter ett par dagar och bokade in mig på ett möte med henne och anstaltschefen. När jag kom till anstalten och mötte kollegor i korridoren vände de bort blicken och hälsade inte. Jag skämdes något så fruktansvärt. På mötet fanns ingen medkänsla med min situation utan jag möttes av ett: Vad fan håller du på med? Jag trodde verkligen att jag skulle bli erbjuden behandling eftersom jag hade ett beroende men i stället uppmanades jag att säga upp mig eftersom jag hade begått en kriminell handling genom att köpa heroin. Jag fick en dag på mig, sedan 14 skulle jurister kopplas in och de skulle sparka mig. Det skulle göra mig omöjlig inom hela kriminalvården. Jag försökte föra fram att det fanns andra i personalgruppen som var alkoholberoende och spelberoende och dessutom fanns det folk där med fotboja efter att de misshandlat sin fru men det hjälpte inte. Jag kände mig tvungen att säga upp mig och gick så småningom in i en djup depression eftersom jobbet verkligen betydde allt för mig. Började injicera Två veckor efter att Marie förlorat jobbet miste killen sitt. Marie gick in i en djup depression eftersom jobbet betytt så mycket för henne. Fram till dess hade hon inte injicerat eftersom hon var rädd för sprutor men nu övervann hon den rädslan: Jag var inne i ett väldigt destruktivt mönster. Det var jättesvårt att leva med skammen av att ha förlorat jobbet. Enda sättet att dämpa min ångest var genom att fortsätta ta droger, mycket mer än tidigare. Jag var inne i en ond nedåtgående spiral. Jag önskar verkligen att jag hade blivit erbjuden hjälp innan det gick så långt som det gjorde. Pengarna tog slut så småningom och Marie såg ingen annan utväg än att söka behandling. Hon säger att det kändes som om valet stod mellan att ta livet av sig och att söka vård. Förhållandet var i spillror och killen åkte hem till England. Själv gick Marie i behandling hela sommaren. Arg över att ha blivit lurad Marie är arg över att ha blivit lurad av sin arbetsgivare. Nu vet hon att om hon hade stått på sig och krävt behandling hade inte arbetsgivaren kunnat neka henne det. Och bränd hos kriminalvården som anställd, det är hon ändå med tanke på den prick i belastningsregistret hon kommer att få. Mitt råd till personer i en liknande situation måste tyvärr bli att de ska vara väldigt försiktiga med att berätta för sina chefer om de har problem med missbruk. Man ska inte ha en övertro på att det finns en förståelse kring missbruk bara för att yrkesgruppen själv jobbar med klienter med beroendeproblematik. Eftersom det finns droger i samhället generellt så kommer det även i framtiden självklart finnas personer inom dessa yrkeskategorier som missbrukar. Och att man bara ska få hjälp om det är en laglig drog tycker jag oberoende 1/2014

15 FAKTA Tar inget ansvar för drogberoende Stora arbetsgivare har ett rehabiliteringsansvar för anställda med beroendeproblem. Åtminstone när det gäller lagliga droger. Om man blivit beroende av illegala droger gäller något helt annat. Större företag, myndigheter eller kommuner ska enligt arbetsmiljölagen erbjuda anställda med missbruksproblem rehabilitering. För mindre arbetsgivare, som inte har den ekonomiska möjligheten att göra det, gäller att man ska möjliggöra rehabilitering genom att t.ex. bevilja ledighet för att den anställde ska kunna gå på behandling. Som anställd ställs det som krav att man ska medverka i sin egen rehabilitering. Så ser det ut på pappret. I verkligheten är det inte lika enkelt. Det visar det som Marie råkade ut för. är helt befängt det ökar bara stigmatiseringen. Det är först nu, ett år senare som jag inte längre skäms. Jag vet att jag inte är en sämre person än andra på grund av det som hänt. TEXT Monica Brundin och Anne Skånér Staten vs. Narkomanen Det är en grå februaridag. Vinden blåser kallt över ett öde torg. I dag ska rättvisa skipas. Idag är det Staten mot Knarkaren i tingsrätten i Södertälje. Idag ska Staten visa hur illa man tycker om narkotika genom att döma en person som använt till straff. Idag ska Staten visa hur mycket Staten bryr sig om en narkoman genom att utdöma straff. I foajén in till tingsrätten är det säkerhetskontroll. Tre bastanta vakter genomsöker våra väskor och kläder. Vi får gå genom bågar som kontrollerar om vi har metallföremål med oss. Här tas inga risker. På våning fyra är det tomt förutom oss. Efter ett par minuter kommer Staten och hälsar på Narkomanen. Staten är en parant kvinna i rödfärgat kortklippt hår, tajta jeans och kort gul läderjacka. Hon är åklagare och vill avdramatisera mötet med Narkomanen. Staten vill framföra att trots att man står på olika sidor i detta behöver man ju inte vara ovänner. För att vara riktigt säker på att allt ska gå som Staten vill har man sett till att Narkomanen inte har rätt till advokat. Därtill är brotten, ringa narkotikabrott två gånger om, narkotika i kroppen och en mindre mängd heroin, 0,05 gram heroin på en tallrik på ett köksbord, alltför ringa. Det är ju passande för Staten att det inte finns någon advokat närvarande som kan ställa frågor om det är relevant för rätten att behandla uppgifter från förhör som hållits av polisen under flera timmar med en uppenbart heroinpåverkad människa utan advokat. Det är passande att ingen kan bråka om att polisen uppenbart ljugit för att skrämma fram uppgifter ur en ung människa...förlåt, narkoman. Brotten är ringa. Ja, så ringa att rättens ordförande inte ens anser att det behövs nämndemän. Staten berättar om brottstillfället. Hur polis funnit telefonnummer 1/2014 oberoende 15

16 i en langares telefon, fått adress till numret, gjort husrannsakan, funnit narkotikapåverkade personer och mindre mängder narkotika i en lägenhet i Södertälje för lite mer än ett år sedan. Narkomanen berättar att hon varit fast i ett missbruks- och misshandelsförhållande och att det var hennes dåvarande pojkvän som införskaffat narkotikan som de gemensamt intagit. Pojkvännen har flytt landet och mot honom har Staten lagt ner åtalet. Kvar står Narkomanen. Staten yrkar på 170 dagsböter á 50 kronor. För de ringa brotten gäller heroin. Och heroin är så farligt så det ser lagen extra allvarligt på. Sättet man berättar för Narkomanen hur allvarligt Staten ser på heroinanvändning och hur farligt det är, det är just via antalet dagsböter. Hade Narkomanen varit beroende av amfetamin så hade dagsböterna blivit färre till antalet. Förhandlingen är slut och nu ska Domaren bestämma påföljden. Vi får gå ut ur salen. Efter en kvart är hon klar och vi blir inropade. Domen blir 160 dagsböter á 50 kronor, plus 500 kronor till Brottsofferfonden (Vem är brottsoffer i detta mål?). Dessutom vill Staten ha 1350 kronor för att man analyserat Narkomanens urin. Sedan är det slut. Det är en vanlig dag på jobbet för Domaren och Staten i det narkotikafria konungariket Sverige. I Sverige ska det enligt den officiella svenska narkotikapolitiken vara svårt att börja knarka och lätt att sluta. Narkomanen är nu fälld för ringa narkotikabrott vilket skrivs upp i register kronor i böter för en ung människa som lever på socialbidrag. Det för med sig skulder. Skulderna för med sig betalningsanmärkningar. På vilket sätt betalningsanmärkningar och prickar i belastningsregistret underlättar ett framtida narkotikafritt liv återstår för Staten att förklara. Men det behöver Staten inte göra. För idag har Staten varit tydlig i sin signal om att den inte tolererar narkotika. Idag har Staten skipat rättvisa. Idag har Staten visat hur mycket den bryr sig. Utanför på torget fortsätter vindarna att blåsa. Är de inte lite kallare än innan? Text och foto: Per Sternbeck Riktlinjer och stödmaterial Kriminalvården är en stor statlig arbetsgivare. Man har riktlinjer för hur man ska agera när personal drabbas av beroendeproblem. Ur kriminalvårdens riktlinjer: Kriminalvårdens arbete med alkohol/drogfrågor syftar till att skapa en arbetsmiljö där alla ska känna sig trygga. Arbetet med alkohol/drogfrågorna ska präglas av tidiga insatser och en öppenhet med vilka förutsättningar för stöd och hjälp som finns att tillgå. Man har också gett ut ett stödmaterial som ska hjälpa chefer att fatta rätt beslut. I stödmaterialet står följande: Ignorera aldrig det tidiga samtalet. Ett samtal i ett tidigt skede betyder mycket och det visar att man som chef bryr sig om. Det ger en möjlighet att se sig själv utifrån och det kan bli en varningsklocka för den som är på väg mot drogproblem. Legala / illegala droger De som behöver hjälp ska behandlas respektfullt och i enlighet med gällande sekretessbestämmelser. De ska uppmärksammas på ett tidigt stadium och erbjudas stöd och behandling. - Kriminalvården skiljer mellan legala och illegala droger, säger Daniel Gustavsson, verksjurist på Kriminalvårdsverket. Han hänvisar till en dom i arbetsdomstolen där en person i ett likartat fall fick sluta på grund av drogmissbruk. Personen i fråga hade tio års klanderfritt arbete bakom sig. Arbetsdomstolen bedömde i alla fall att Kriminalvården fattat rätt beslut. Daniel Gustavsson, säger att det arbetats oerhört hårt inom Kriminalvården för att ha en drogfri miljö bland de anställda. - Det handlar om förtroendet för verksamheten. Narkotika är trots allt olagligt och leder till straff, medan alkohol är en laglig drog, säger han. -En anställd som missbrukar narkotika kan t.ex. utsättas för påtryckningar från de intagna och det är något som man inte vill utsätta vare sig anställda eller intagna för. På min fråga om det förekommer att dömda jobbar inom kriminalvården, t.ex. med fotboja kan inte Daniel Gustavsson svara på, men det beror på vilken typ av brott det handlar om, tror han. -Men narkotikabrott har inga undantag och det skulle inte spelat någon roll i det här fallet om facket funnits med eller ej. Facket vet hur mycket vi jobbat för att ha en drogfri arbetsplats och vad som gäller. Per Sternbeck 16 oberoende 1/2014

17 Narkotikarelaterad död i Sverige Tillsätt haverikommission I regeringskansliet Rosenbad har folkhälsominister Maria Larsson kallat till hearing för att diskutera den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige. Hon har bjudit in experter från samtliga berörda myndigheter och från EU:s center. Kanske kan någon av experterna berätta varför Sverige rapporterar in 412 döda av narkotika i Sverige till EU när det i själva verket är 529? Genom att uppmuntra narkotikaberoende att söka vård kan man uppnå minskad dödlighet. Foto: By Hospital/ creativecommons Sveriges har sedan länge höga dödstal för narkotikaberoende personer jämfört med andra länder i Europa. Den officiella 1/2014 oberoende 17

18 politiska hållningen till den höga dödligheten är att Sverige är bättre på att räkna döda narkomaner än andra länder. Det är allmänt känt att i Holland måste man dö med en spruta i halsen för att det ska räknas som en narkotikarealerad död som någon formulerar det på hearingen. Det påståendet visar sig inte stämma. Narkotikarelaterad död vanligare i norra Europa Paul Griffiths från The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, EM- CDDA, berättar att det år 2012 dog personer i narkotikarelaterad död i EU med Norge och Turkiet. Han berättar hur Sverige med sina 412 döda ligger på fjärde plats bland länderna i Europa över antalet narkotikarelaterade döda. Och det på en liten andel narkotikaberoende personer jämfört med andra länder. Han berättar att andelen kvinnor som dör en drogrelaterad död i Sverige är mycket hög. Trots att narkotikamissbruket är vanligare i södra Europa så är den narkotikarelaterade dödligheten vanligare i norra Europa. Griffiths tror att det kan bero på ett ökat blandmissbruk, att missbrukarna blir äldre och att ett nordiskt sätt att dricka alkohol (att hårdsupa) kan spela en roll i detta. Håkan Leifman från CAN, Centralförbundet för Alkohol- och narkotikaupplysning, inleder sin föredragning med att säga att man i princip inte vet någonting om vad den höga narkotikarelaterade dödligheten i Sverige beror på. Däremot har CAN koll på hur många som 18 Politiskt intresse bakom siffrorna testar narkotika. 18 % av befolkningen har testat narkotika, 3 % har testat det senaste året, 1, 4 % har använt narkotika den senaste månaden och att 0,6 % av befolkningen har utvecklat ett beroende av narkotika. Haverikommission bör tillsättas Håkan Leifman berättar även att det egentligen är 529 personer som 2012 dog en narkotikarelaterad dödligheter men att man till EMCDDA rapporterar in 412 döda*. Alla indikatorer visar på en ökad dödlighet och ett ökat missbruk av narkotika i Sverige. Lars-Age Johansson från Socialstyrelsen menar att det är dags att tillsätta en haverikommission över den narkotikarelaterade dödligheten. Paul Griffiths återvänder igen. Han berättar hur den europeiska statistiken förbättrats starkt under de senaste åren och att alla länder utom 3 4, rapporterar in relevanta och trovärdiga uppgifter till hans center. Han menar att det finns ett antal viktiga faktorer för en minskad dödlighet bland narkomaner: Uppmuntra narkotikaberoende att söka vård, att få narkotikaberoende personer att stanna kvar i vård, att sprida Naloxon bland heroinister (Naloxon häver överdoser) samt en förbättrad akutvård. Vad gör ministern med kunskapen? Efter hearingen tackar Maria Larsson för all kunskap. Frågan är vad hon ska göra med den? Det står helt klart att svensk statistik inte är bättre eller an- norlunda jämfört med andra länders. Det går inte att skylla den höga svenska narkotikarelaterade dödligheten på statistiken. Det är inte lätt att med säkerhet säga vad som behöver göras. En bra början är säkert att betrakta narkotikaberoende personer som vanliga medborgare som är i behov av vård och behandling, att ändra lagstiftning så att utskrivningar av narkotikaberoende från bevisat effektiva behandlingar inte får förekomma, att ändra synen på narkotikaberoende från att vara kriminella till att vara resurser när det gäller att minska den narkotikarelaterade dödligheten. En lyckad politik Det är inte mycket som pekar på att Maria Larsson kommer att lägga sådana förslag. Hon sitter fast i den nationalistiskt präglade retoriken kring den lyckade svenska narkotikapolitiken. En lyckad politik där allt fler personer börjar använda narkotika och där allt fler dör. * Skillnaden i siffrorna handlar om att 412 personer dog en direkt narkotikarelaterad död (överdoser, förgiftningar) medan det var 529 personer (sjukdomar, trafikolyckor) vars död hade narkotika som en underliggande/bidragande orsak till att personen dött. Självklart rapporterar Sverige det mindre antalet till EMCDDA då det finns ett politiskt intresse av att bevara bilden av den svenska narkotikapolitiken som fungerande och bättre än alla andra länders. TEXT Per Sternbeck oberoende 1/2014

19 1/2014 oberoende 19

20 Det går att förändra sitt liv vi är levande bevis på det I två år har X-Cons projekt Process Kedjan varit igång. Projektet går ut på att få ungdomar som fastnat i kriminalitet och missbruk att vilja och hitta andra sätt att leva sina liv på. Projektet ger en knuff på vägen, mot något bättre. Andreas Nygren, 35, och Richard Karlsson,39, kommer in i Unga X-Cons rätt skamfilade lokaler. Men de ser inte skamfilade ut. Tvärtom. De är propra. Välvårdade. Vältaliga. Inte en svordom. Ingen jargong. Det är en bärande del av tanken bakom projektet, ska det visa sig. Richard börjar berätta om Process Kedjan: Andreas och jag började jobba i Unga KRIS. Vi jobbade med föreläsningar på skolor och att vara kontaktpersoner till unga människor som hamnade på SIS, Statens Institutionsstyrelse eller olika behandlingshem. Men så kom splittringen och vi valde att följa med X-Cons. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, vad vi ville. Vi funderade på en ungdomsverksamhet, satt och spånade kring en stor tv, ett biljardbord, piltavla. Men så kom vi på oss själva med att det vi skissade på var en fritidsgård. Men hade en fritidsgård hjälpt oss? Nej! Vi kom fram till att vi skulle ha en samlingsplats där ungdomar kan träffas OCH jobba med ett proffsigt kontaktmannaskap för ungdomar med problem. Tankarna utvecklades vidare baserat på de egna erfarenheter- 20 oberoende 1/2014