Språkaktivism och re_aktioner

Transkript

1 Språkaktivism och re_aktioner Wojahn, Daniel Språkaktivism: Diskussioner om feministiska språkförändringar i Sverige från 1960-talet till 2015 (diss.). Uppsala universitet: Institutionen för nordiska språk/ Södertörn Doctoral Dissertations 108, 2015 (273 sidor) [V]AD GÖR EN när en saknar ord? När en inte kan uttrycka det en vill i språket? När de orden som finns känns fel eller diskriminerande? En skapar nya ord! Så skriver Daniel Wojahn (2015, 9) i sin avhandling om feministisk språkaktivism, motståndet mot sådan aktivism, samt relationen mellan denna och den institutionaliserade svenska språkvården (Språkrådet och Svenska Akademien). Ämnesdisciplinen är Nordiska språk. I Sverige är området feministisk lingvistik inte särskilt väletablerat, utan den genusinriktade språkvetenskapliga forskningen har i stället hittills dominerats av inriktningen språk och kön. Det vill säga framför allt samtalsanalyser av hur kvinnor och män använder språket, tar och ges samtalstid och så vidare, studier som mestadels är utförda med en binär könsteoretisk hållning. Med Wojahns avhandling tar fältet feministisk språkforskning ett stort steg framåt. Avhandlingen är en osedvanligt välskriven, välstrukturerad och sammanhållen studie av ett högaktuellt likväl som historiskt bekant och intressant fenomen: språkets och språkanvändningens betydelse i vår patriarkala, binärt könade, heterosexuellt dominerade och cis-formerade värld. Det är en empiriskt grundad studie av hur normer kring kön och identitet skapas, upprätthålls och (om)förhandlas. Sympatiskt nog lambda nordica 4/2017 Föreningen Lambda Nordica 2017

2 är därtill författarens egen språkaktivistiska hållning väl synlig i texten. Rakt igenom avhandlingen undviks det förment allmängiltiga man, i stället används det ännu inte helt erkända könsneutrala en. Likaså skrivs genomgående ordet reaktion som re_aktion, med ett understreck för att markera att också detta är en aktiv handling. Med ett aktivistiskt förankrat språkbruk, som undviker genusbinära och androcentriska benämningar, och med språklig stringens tar författaren oss genom queer, trans- och feministisk språkaktivism och reaktionerna (re_aktionerna) på dessa, liksom den institutionella språkvårdens försök att vägleda och komma med korrekta rekommendationer. Det sistnämna området rör framför allt råd och tips om hur vi språkligt bör förhålla oss till laddade ord som hen och förändringar av könsspecifika beteckningar. Avhandlingen inleds med två citat som slår an den allvarsamma ton som undersökningen och ämnet har, nämligen att brist på ord och begrepp diskriminerar, normerar och förfrämligar. Det ena är hämtat från Kvinnofrontens publikation Att skriva feministiskt från 2010, och utgörs av en uppräkning av en rad benämningar som i dagligt språkbruk anses vara allmängiltiga: ombudsman, mannamod, statsman, tjänsteman och så vidare. Det andra citatet är från Immanuel Brändemos text Trollhare: Ur en bokstavsvuxen transpersons ordgarderob (2012). Jag är varken tjej eller kille jag är konstig. Men vad ska jag säga då, när folk verkar ta för givet att jag är tjej? Hur förklarar man att man inte har ord för det man är, men att man finns ändå? Men jag vet inte vad det heter på människospråk. Jag vet inte om det finns något ord för det. Om det går att föreställa sig detta om man är människa. (9) Avhandlingen tar sin utgångspunkt i en konstruktivistisk språksyn, att språket påverkar världen, vår upplevelse av oss själva och andra, och på så sätt inverkar på vårt handlande och varande. Detta är måhända ingen kontroversiell utgångspunkt för många, men inom språkvetenskapen framgår det av avhandlingen (liksom visst eftermäle om avhandlingen) att det inte är en självklarhet. Denna konstruktivistiska 134 λ ULLA MANNS

3 hållning och ingång gör att viktiga och för mig nya begrepp kommer till användning. Bortnämnande exempelvis. Att saker eller förhållanden inte benämns innebär, enligt författaren, att de inte bara osynliggörs; snarare ska bortnämnande ses som en central del i språklig (och i förlängningen också annan) diskriminering (22). Därmed försvåras vårt tänkande och erkännande av dem/oss och det som faller utanför möjliga benämningar. Teoretiskt tar avhandlingen avstamp i ett genusperspektiv och en analysmodell som är medveten om och förhåller sig kritiskt till en tvåkönsförståelse i bemärkelse av ett binärt tänkande där kvinna/ kvinnligt och man/manlighet är de två noder kring vilka kön, begär, kropp och sexualitet begreppsliggörs, formuleras och organiseras. Detta könstänkande benämns genderism, och är utvecklat av arbetsgruppen Feministische Sprachpraxis, där Lann Hornscheidt (som också varit biträdande handledare) är en central gestalt. Modellen har utvecklats i syfte att förstå, bekämpa och analysera diskursiv könsdiskriminering utöver, och i kontrast till, den sexistiska diskriminering som vanligen studeras inom ett binärt könstänk. Genderism är ett begrepp som avsiktligt strävar efter att också omfatta trans-relaterad diskriminering. Genderismmodellen bygger på sex analytiskt åtskilda språkliga realiseringsformer: två-, andro-, hetero-, repro-, cis- och kategorialkönande (27). Den analytiska åtskillnaden visar sig synnerligen användbar för studien. Vi ser hur inte bara ett binärt och androcentriskt könstänkande präglar språkanvändning och språknormer (tvåkönande), utan också hur heteronormativt, reproduktions- och cis-präglat språket är. De kraftiga reaktionerna på införandet av pronomenet hen visar det, inte minst. Med kategorialkönande avses den grundläggande idén att alla personer är och, om jag förstår rätt, också måste benämnas som könade (30). Något annat språkligt uttryck är inte möjligt. Wojahn skriver: KategorialKönandet är således den form av genderism som går ut på att det i dag inte finns rum för en konceptualisering av icke-könade människor. Kön utgör den centrala utgångspunkten för en konceptualisering SPRÅKAKTIVISM OCH RE_AKTIONER λ 135

4 av människor; människor helt utan kön är för nuvarande omöjliga att föreställa sig. [---] Föreställningen om kön är så central att det nästan blir omöjligt att ifrågasätta denna realiseringsform av genderism. KategorialKönande utgör därmed den dispositiva ramen för genderism. (30) Dispositiv står för det som inte kan ifrågasättas, diskuteras eller tänkas i ett visst tidsrum, ramen för själva diskursen (23). Den teoretiska modellen appliceras sedan på undersökningens tre empiriska studier: feministisk språkaktivism från 1960-talet och framåt med syfte att bryta ned det patriarkala och sexistiska språkbruket; kommentatorsfälten i de vilda mediadebatterna kring framför allt hen som nytt pronomen men också kring det synnerligen laddade ordet brandman; samt den institutionaliserade språkvårdens rekommendationer om ett korrekt och begripligt språkbruk. Avhandlingen visar sammantaget att språk och språkbruk sannerligen är centralt i vår sociala samvaro och för vår identitet. Inte minst kapitlet om motståndet mot feministiska språkförändringar visar hur grundmurad men inte alltid medveten uppfattningen är att språk förändrar. Hela världen och könsordningen skulle ju rasa om feminister, queer och transaktivister fick inflytande över språket! Här spelar också språkvården roll, visar avhandlingen. Rekommendationerna är ömsom språkkonserverande, vilket får konsekvenser i form av att exempelvis bortnämnanden enkelt kan fortsätta (allt enligt ett korrekt språkbruk) eller att kritik mot andro- och tvåkönande avvisas. Brandman är korrekt, det räcker att lägga till kvinnlig så är saken biff. Kvinnlig brandman och brandman! Språkvårdens reaktioner på studien har inte låtit vänta på sig. 1 Ledande företrädare för språkvården har dementerat kritiken och låter oss förstå att denna institution visst inte är så normerande som Wojahn påstår. Är jag förvånad över att företrädare för språkvården inte håller med i kritiken? Nej, avhandlingens absolut största poäng för mig, som inte är språkvetare, är att den så övertygande visar att språket verkligen har en central betydelse för vår mellanmänskliga samvaro, för normer, känslor av berättiganden, för existens och identitet, och att 136 λ ULLA MANNS

5 språkvårdsrekommendationer sannerligen medverkar i hur normer produceras och eventuellt också förändras. Att sedan feminismens språkaktivism synliggörs och skrivs fram är bara en otrolig bonus, ett viktigt bidrag till vår historia. ULLA MANNS SÖDERTÖRNS HÖGSKOLA NOT 1. Se Olle Josephson, FULLTEXT01.pdf, samt Wojahns svar, diva2:895148/fulltext01.pdf. SPRÅKAKTIVISM OCH RE_AKTIONER λ 137