Industriforskningsinstitutens roll i innovationssystemet

Transkript

1 Industriforskningsinstitutens roll i innovationssystemet Mathias Johanson Framkom Sallarängsbacken Mölndal mathias@framkom.se Sammanfattning Denna artikel behandlar frågeställningar kring industriforskningsinstitutens roll i den vetenskapliga produktionen och i det så kallade innovationssystemet. Detta innefattar forskningspolitiska frågor, finansieringsmodeller och ägandestrukturer för forskningsinstitut och en diskussion kring problematiken med olika målbilder för olika intressenter i ett institut. Industriforskningsinstituten är tänkta att fungera som en brygga mellan den akademiska forskningen vid universitet och den mer behovsmotiverade forskningen inom näringslivet. Vidare har staten forskningspolitiska målsättningar med institutens verksamhet, såsom kunskapsöverföring mellan den akademiska och den industriella världen. Detta uppdrag tangerar universitetens "tredje uppgift". Industriforskningsinstitut har ofta en betydande del företagsfinansierad uppdragsforskning. Hur denna typen av forskning skiljer sig från forskning som finansieras på annat sätt är en fråga som berörs. 1 Inledning Huvudsakligen bedrivs forskningen i Sverige på stora företag med egna forskningsavdelningar samt inom universitet och högskola. En tredje aktör inom den vetenskapliga produktionen är forskningsinstituten, vilka traditionells sett varit branschanknutna, så kallade industriforskningsinstitut. I en internationell jämförelse är forskningsinstitutens andel av den totala vetenskapliga produktionen liten och instituten relativt små. Den forskningspolitiska traditionen i Sverige har under en lång tid haft som målsättning att koncentrera den akademiska forskningen till universitet och högskola. Icke desto mindre finns i Sverige idag ett trettiotal forskningsinstitut inom olika verksamhetsområden. Denna artikel belyser den roll som dessa institut är tänkta att spela och de speciella förutsättningar som gäller för forskning inom denna typ av organisationer. Av central betydelse för hur forskning kan bedrivas inom en organisation är hur verksamheten finansieras och hur ägandestrukturen för organisationen ser ut. Vidare är naturligtvis organisationens målsättning och inriktning av vital betydelse, men också den enskilde anställde forskarens motivationsgrunder. I regeringens proposition 2001/02:2 "FoU och samverkan inom innovationssystemet" redovisas principer för att utveckla behovsmotiverad forskning inom Sverige och åtgärder för att stärka det så kallade innovationssystemet. Industriforskningsinstituten ges härvidlag en väsentlig roll som brygga mellan den akademiska forskningen på universitet och högskola och den mer tillämpningsorienterade forskningen inom näringslivet. Nämnda proposition ger en god bild av hur regeringen ser på forskningsinstitutens roll idag och i framtiden och utgör grunden för denna artikel.

2 1.1 Vad är ett forskningsinstitut? Det finns ingen allmänt vedertagen definition på vilka kriterier en organisation skall uppfylla för att kunna kallas ett forskningsinstitut. Några typiska egenskaper för de organisationer i Sverige som kallar sig forskningsinstitut är emellertid att forskning och kunskapsutveckling är basen för verksamheten, någon form av statligt delägande eller inflytande finns, verksamheten är till betydande del fristående från universitet och högskola, kunskapsöverföring mellan näringsliv och universitet/högskola är ett uttalat mål, verksamheten drivs ej i vinstsyfte. Det finns förvisso exempel på forskningsinstitut som inte uppfyller alla ovannämnda kriterier och gränsen är stundom flytande mellan forskningsintensiva spjutspetsföretag, forskningsinstitut och akademiska institutioner. 2 Innovationssystemet Innovationssystem och innovationspolitik är begrepp som allt oftare förekommer i forskningspolitiska sammanhang. Med innovation menas här nya avancerade produkter, tjänster eller processer som kan introduceras på en marknad. Med dessa begrepp vill man framhålla uppfattningen att innovationer är något som uppstår i samverkan mellan olika aktörer. Medan forskningsresultat kan emanera från enskilda institutioner, företag eller institut karakteriseras ofta innovativa produkter och lösningar av samspel mellan olika organisationer i ett ömsesidigt lärande. De förutsättningar för innovativ verksamhet som skapas genom forskningspolitiska åtgärder kallas för innovationspolitik och de strukturer som skapas kallas för innovationssystem. Detta är ett resultat av ett systemtänkande, för vilket många olika ekonomiska, sociala, institutionella och politiska faktorer samspelar till att åstadkomma ett klimat som främjar innovationer och samhällelig utveckling. (cf. Wallén, 1996, sid 28-32) 2.1 Aktörer inom innovationssystemet De viktigaste aktörerna inom ett innovationssystem kan delas in i två huvudgrupper, nämligen aktörer som utför forskning och aktörer som finansierar forskning. Utöver dessa huvudgrupper kan man identifiera ett antal ytterligare organisationer, t ex statliga verk, kommittéer och myndigheter som utövar kontroll, etisk granskning, etc, utan att vara direkt inblandade i forskningen som sådan och som använder andra styrmedel än ekonomiska, t.ex. lagstiftning. Dessutom finns organisationer som helt syftar till att stödja samverkan mellan universitet, högskola och näringsliv. Exempel på sådana aktörer är de sju teknikbrostiftelserna som grundades Aktörer som utför forskning Som tidigare nämnts är den svenska forskningsproduktionen huvudsakligen koncentrerad till universitet/högskola och till näringslivet. Omkring 75% av all forskning i Sverige 1999 utfördes inom näringslivet. De dominerande branscherna är transportmedelsindustrin, telekommunikation, läkemedels- och maskinindustrin samt industrin för precisionsinstrument, vilka tillsammans står för omkring 70% av näringslivets totala forskningsverksamhet. Huvudsakligen är det ett tiotal mycket stora företag som dominerar. Universitet och högskolor utför merparten av den offentligt finansierade forskningen. Den forskningspolitiska bakgrunden till detta förhållande är enligt Proposition 2001/02:2 "...viljan att garantera forskningens frihet, att inte splittra och tunna ut de tillgängliga statliga resurserna och att garantera forskningsanknytningen i den högre utbildningen". Till dessa lovvärda syften kan man förmodligen också lägga maktpolitiska aspekter, dvs att staten vill kunna utöva kontroll över de medel som tillförs forskningen. Utöver universitetens och högskolornas uppgift att bedriva forskning och utbildning tillkom 1998 efter tillägg till högskolelagen också uppdraget att samverka med det omgivande samhället och se till att den kunskap som skapas förs ut (den sk tredje uppgiften). Industriforskningsinstituten är organisationer som utför forskning och sörjer för kunskapsöverföring mellan universitet/högskolor och näringslivet. De flesta av instituten har någon form av statligt delägande via det statliga holdingbolaget IRECO AB (Institute for Research and Competence Holding AB). De 16 institut som delägs av IRECO visas i Tabell 1. (Källa: IRECOs hemsida).

3 ACREO AB IFP SICOMP AB IM - Institutet för Metallforskning Framkom AB - Forskningsaktiebolaget Medie- och Kommunikationsteknik IVF Industriforskning och Utveckling AB KI, Korrosionsinstitutet AB MEFOS, Institutet för metallurgisk forskning Packforsk, Institutet för Förpackning och distribution SCI, Svenska Keraminstitutet AB SICS, Swedish Institute of Computer Science AB SIK- Institutet för Livsmedel och Bioteknik AB SITI AB, Svenska IT-institutet STFI, Skogsindustrins Tekniska Forskningsinstitut AB Svenska Gjuteriföreningens Service AB Trätek AB YKI, Ytkemiska institutet AB Tabell 1: Industriforskningsinstitut i IRECO-gruppen 2.3 Forskningsfinansiärer Även vad gäller finansiering av forskning i Sverige är det näringslivet som dominerar var andelen näringslivsfinansierad forskning 68%, medan den offentliga finansieringen uppgick till 25% och resterande del kom från utlandet. Den offentliga finansieringen kommer huvudsakligen från forskningsråd och myndigheter samt från forskningsstiftelser. Den 1 januari 2001 inrättades en ny organisation för offentlig forskningsfinansiering. Denna innefattar tre nya forskningsråd där forskare är i majoritet i styrelsen. Dessa är Vetenskapsrådet, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) samt Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (FORMAS). Det förstnämnda rådet omfattar samtliga vetenskapsområden och är med en budget för 2001 på 1.8 miljarder kronor den största offentliga finansiären av forskning. Utöver dessa forskningsråd inrättades också den 1 januari Verket för innovationssystem (VINNOVA) med uppgift att initiera och finansiera behovsmotiverad forskning och utveckling. En av VINNOVAs huvuduppgifter är härvidlag att stödja industriforskningsinstituten med medel för långsiktig kompetensuppbyggnad. Forskningsfinansiering från forskningsstiftelser i Sverige kommer huvudsakligen ur två stiftelser inrättade med medel från de upplösta löntagarfonderna. Dessa är Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) och Stiftelsen för kunskaps och kompetensuppbyggnad (KK-stiftelsen). Formen för dessa stiftelsers forskningsfinansiering är via industriinriktade forskningsprogram ur vilka universitet, högskolor, forskningsinstitut och företag kan söka medel. 3 Forskningsinstitutens roll Även om den andel av den totala forskningen som utförs av forskningsinstituten i Sverige är relativt liten har instituten en mycket viktig roll att spela som komplement till forskningen inom näringslivet och vid universitet/högskola. Instituten har en tydlig uppgift att förädla och förmedla forskningsresultat mellan den akademiska världen och industrin, men även att bedriva egen spetsforskning med hög kvalitet och relevans. I regeringens proposition 2001/02:2 framhålls följande målbild för forskningsinstitutens verksamhet: Industriforskningsinstituten bör: bedriva egen FoU med hög kvalitet och relevans, svara upp mot företagens snabbt ökade behov av kunskap, medverka till att nya växande områden utvecklas, stödja traditionella branscher i den strukturomvandling som den nya tekniken medför och möjliggör, förädla och förmedla forskningsresultat till näringslivet, speciellt mindre företag, medverka till att exploatera forskningsresultat, intensifiera sitt samarbete med universitet och högskolor.

4 Industriforskningsinstituten har varit föremål för flera statliga utredningar under 1990-talet. Resultatet av dessa har lett till en ny modell för finansiering och en ny organisationsform för instituten. Tidigare var instituten organiserade som anslagsstiftelser, men i princip alla institut har nu ombildats till aktiebolag. Skälet till att driva verksamheten i bolagsform är att det ger möjlighet till utövande av ett aktivt ägarskap och att organisationsformen är flexibel med ett tydligt regelverk. En annan pågående förändring är att staten vill separera sitt ägande och sin finansiering till instituten. Tidigare har ägandet såväl som finansieringen av den långsiktiga kompetensutvecklingen administrerats av IRECO. I regeringens proposition 2001/02:2 föreslås att det statliga ägandet av instituten kvarstår i IRECOs regi, medan den offentliga finansieringen sker genom det nybildade VINNOVA. I samband med detta föreslås också en förstärkning av de resurser för långsiktig kompetensuppbyggnad (s.k. A-medel) som staten bidrar till institutens finansiering med. En tydlig politisk strävan under senare år, som också uttryckligen framförs i den aktuella propositionen, är att instituten bör ombildas till en struktur med färre och större institut. Skälen för detta är att den nuvarande strukturen enligt regeringens bedömning är alltför splittrad och därigenom sårbar. I internationell jämförelse är de svenska instituten små och har därför svårt att etablera den kritiska massa som krävs för att möta de krav som uppstår i ett snabbt föränderligt samhälle. Många institut är dessutom svaga ekonomiskt och kan ha problem med att klara den allt kraftigare internationella konkurrensen. I samband med denna förnyelseprocess framhåller också regeringen betydelsen av att ökat ägarengagemang från näringslivet, vilket även innefattar ett ansvarstagande för den långsiktiga kompetensutvecklingen vid instituten. Regeringens bedömning är att näringslivets genomsnittsliga insatser bör kunna uppgå till 25 % av de medel som staten och KK-stiftelsen gemensamt satsar för kompetensutveckling. Hur företagen skall förmås att satsa dessa pengar på långsiktig kompetensutveckling berörs inte i propositionen. En annan tydlig signal som kommit från politiskt håll är viljan att etablera ett kraftigare samarbete mellan industriforskningsinstituten och små och medelstora företag. Traditionellt sätt har institutens koppling till näringslivet kraftigt orienterats mot de större företagen. Detta är naturligt, eftersom småföretag oftast saknar de resurser som krävs för att finansiera forskningsuppdrag. På senare tid har därför särskilda medel tillhandahållits instituten, speciellt avsedda för samverkan med små och medelstora företag. Ett annat problem i sammanhanget är att det ofta är till de stora företagen som den högteknologiska utvecklingen är lokaliserad. Småföretag är ofta inte lika väl bemedlade att utveckla spjutspetsteknologi och därför koncentreras ofta teknologiskt orienterad forskning till stora företag. Sveriges industristruktur är dessutom kraftigt präglad av ett fåtal mycket stora teknikföretag. Industriforskningsinstitutens roll gentemot små och medelstor företag antar mera formen av bevakningsuppdrag och förmedling eller förädling av forskningsresultat än som utförare av nyskapande forskning. 3.1 Att arbeta med forskning vid ett industriforskningsinstitut Att arbeta som forskare vid ett forskningsinstitut kan till väsentlig del skilja sig från att vara anställd som forskare vid ett universitet. Eftersom industriforskningsinstitut ofta har en betydande del uppdragsforskning som helt finansieras av ett eller flera företag måste den enskilde forskaren emellanåt ta ställning till forskningsetiska frågor avseende lojaliteten gentemot finansiären av forskningsprojektet visavi vetenskapliga krav på oberoende och opartiskhet. Förvisso förekommer denna problematik idag i ökad utsträckning även inom den akademiska världen, men situationen är mer påtaglig för forskare vid institut. Som ett exempel på den problematik som kan uppstå kan vi betrakta ett fiktivt fall med en undersökande medicinsk studie av tobaksrökningens skadliga effekter, utförd vid ett medicinskt forskningsinstitut och finansierad av en cigarrettillverkare (jmf. Forsman, 1997, s ). Här har forskaren ett uppenbart dilemma; forskningsresultaten som tas fram kommer eventuellt inte att vara enhetliga med företagets ambitioner med studien. Ett trovärdighetsproblem för den enskilda forskaren är också uppenbart: Hur skall andra forskare kunna lita på en studie av hälsorisker förknippade med en produkt vars försäljningsintäkter finansierar studien? Exemplet kan förefalla hårddraget, men den grundläggande problematiken är högst relevant så fort kommersiella intressen blandas med vetenskapliga mål. En tydlig trend som är uppenbar för alla som varit verksamma inom forskningsinstitut de senaste åren är en önskan från politiskt håll att näringslivet skall ta större ansvar för finansiering av forskningen. Allt mindre pengar kommer direkt från staten och målsättningen att få större industrifinansiering i instituten är klart uttalad. Problemet med denna utveckling är att det är svårt att bibehålla forskningshöjden om allt större del av finansieringen skall komma från näringslivet. Forskningsprojekt finansierade av företag har oftast en mycket mer resultatinrikad målbild och ett kortsiktigt perspektiv med fokus på snabba leveranser. Med korta uppdrag är det svårt att få kontinuitet i forskningen och adressera de stora övergripande frågeställningarna. Ett

5 forskningsinstituts verksamhet antar om denna utveckling drivs för långt formen av ett kompetensbaserat konsultföretag. Denna utveckling kan eventuellt på kort sikt förbättra institutens ofta dåliga ekonomi, men på lång sikt underminerar den institutens existensberättigande. 4 Sammanfattning och slutsatser Sammanfattningsvis kan sägas att industriforskningsinstituten i Sverige utför en relativt liten del av den vetenskapliga produktionen, men att de fyller en viktig roll som komplement till forskningen vid universitet/högskola och näringslivets forskning. I en internationell jämförelse är de svenska instituten små och har svårigheter i den ökande konkurrensen, varför de statliga utredningar som gjorts avseende institutens organisation förslagit en ombildning som strävar mot en struktur med färre och större institut. Detta är troligtvis en riktig bedömning. Dagens situation är alltför splittrad och få institut har idag den tyngd som krävs för att kunna spela en avgörande roll inom innovationssystemet. I stort sett alla institut har under de senaste två åren ombildats från stiftelser till aktiebolag. En tydlig politisk trend är viljan att utöka näringslivets ansvar för institutens finansiering. Icke desto mindre fastslår regeringen i proposition 2001/02:2 vikten av att instituten kan bedriva egen långsiktig och högkvalitativ forskning. Detta förutsätter enligt många verksamma inom institutsvärlden en kraftig finansieringsinsats med allmänna medel. Att en insikt i denna problematik finns från politiskt håll framgår av propositionen, och den statliga satsningen som föreslås i propositionen huvudsakligen via det nybildade VINNOVA är ett resultat av denna strävan. Att vara verksam som forskare vid ett forskningsinstitut erbjuder möjligheter att arbeta med forskning samtidigt som en tydlig kontakt med tillämpare av forskningsresultat inom näringslivet kan hållas. Denna dualistiska modell för institutens inriktning utgör grunden för deras verksamhet. Att kompromissa alltför mycket med antingen de forskningsmässiga eller de tillämpningsorienterade målsättningarna leder enbart till att institutens existensberättigande ifrågasätts. Referenser [1] Regeringens proposition 2001/02:2, "FoU och samverkan inom innovationssystemet" [2] Göran Wallén, "Vetenskapsteori och forskningsmetodik", Studentlitteratur, Andra upplagan, [3] Birgitta Forsman, "Forskningsetik - en introduktion", Studentlitteratur, [4] IRECOs hemsida, [5] KOFI-utredningen, Kommittén för omstrukturering och förstärkning av industriforskningsinstituten, SOU 1997:16.