Den generella välfärden förutsätter allomfattande och starka socialförsäkringar

Transkript

1 Den generella välfärden förutsätter allomfattande och starka socialförsäkringar - De behöver dock utvecklas för att vara långsiktigt hållbara Internt arbetsmaterial Christer Persson

2 2 INNEHÅLL Block I Historien, ideérna och huvudprinciperna Sammanfattning 1. Socialförsäkringarna är ett barn av industrialismen 2. Mer om socialförsäkringarnas historiska framväxt 3. Den generella välfärdens båda byggstenar 3.1. Andra välfärdsmodeller 4. Olika socialförsäkringsmodeller 4.1. Den borgerliga alliansens motstånd mot den generella välfärden 5. Likheter och vattendelare mellan socialförsäkringar och privata försäkringar Ideologiskt och principiellt motiverade skillnader 5.2. Riskutjämningen och de stora omfördelningseffekterna 6. Gynnar rörlighet, konkurrenskraft och tillväxt 7. Socialförsäkringar är inte bidrag 8. Arbetslinjen i välfärds - och arbetsmarknadspolitiken 9. Den praktiska innebörden av arbetslinjen 10. De olika perspektiven 11. En tydlig skärpning av arbetslinjen Block II Sjukfrånvarons utveckling och mönster 12. Utvecklingen av sjukfrånvaron

3 Sjukförsäkringens regelverk 13. Sjukskrivningarna ökade snabbt 14. Utvecklingsmönstret för den långa sjukfrånvaron 15. Utvecklingsmönstret för förtidspensioner 16. Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen brist på kunskaper Vem får rehabilitering och vilka åtgärder används? Resultaten av rehabiliteringen 17. Tänkbara orsaker bakom den ökade sjukfrånvaron 18. Utslagningen och en ökad arbetsrelaterad frånvaro Block III Några utvecklingsvägar 19. Tänkbara scenarier för utvecklingen av socialförsäkringarna Försvaret för socialförsäkringarna grundprinciper De olika utvecklingsvägarna och alternativa försäkringsmodeller Historiska paralleller till dagens situation 20. Ökad försäkringsmässighet

4 4 SAMMANFATTNING Den generella välfärden Socialförsäkringarna är en av den generella välfärdens två hörnpelare. Den andra är de skattefinansierade välfärdstjänsterna som skolan, vården och omsorgen. Båda dessa är centrala för den generella välfärdens goda effekter för enskilda individer och för hela samhället. När denna välfärdsmodell är intakt och fungerar bidrar den till trygghet, rättvisa, jämlikhet, frihet och oberoende för människor. Den ger också det starkaste skyddet för de mest utsatta i samhället samtidigt som den gynnar effektivitet, social rörlighet och jämställdhet. Genom att minska marginaleffekterna i skatte- och trygghetssystemen och bygga på arbetslinjen bidrar den generella välfärden till att öka effektiviteten i ekonomin. Detta har positiva tillväxteffekter. Den generella välfärdsmodellen motverkar mer effektivt fattigdom och är bättre för låginkomsttagare och ekonomiskt utsatta än andra modeller. Modellen har också ett starkt folkligt stöd. Den generella inrikningen har gjort det det möjligt att med hjälp av olika välfärdsprogram bygga sociala allianser mellan olika grupper, särskilt mellan arbetare och tjänstemän. Vid en jämförelse med andra modeller för att organisera och finansiera välfärden utmärker sig den skandinaviska och generella välfärdsmodellen i några viktiga avseenden: den har en högre tillgänglighet och kvalitet på välfärdstjänsterna, dess generella räckvidd i befolkningen och de mycket stora omfördelningseffekterna. Den generella inriktningen innebär att den omfattar alla medborgare, inte bara låginkomsttagare och grupper med de största behoven. En liten användning av inkomstprövade välfärdsprogram kännetecknar också en generella välfärden. Vid sidan av socialförsäkringarna finns de familjepolitiska stöden: föräldraförsäkringen, barnbidragen, bostadsbidragen till barnfamiljer och underhållsstödet till ensamstående föräldrar. Dessa stöd ska inte bara garantera barnfamiljernas ekonomiska trygghet. De utjämnar också inkomsterna mellan barnfamiljer och familjer utan barn samt mellan familjer med många barn och övriga barnfamiljer. Dessa stöd brukar inte räknas som socialförsäkringar. Socialförsäkringarna är en viktig byggsten i den generella välfärden Socialförsäkringarna är visserligen ett barn av industrialismen, men de är minst lika viktiga i dagens moderna tjänste-och kunskapssamhälle med dess stora krav på människors flexibilitet, omställningsförmåga och rörlighet. Såväl i det tidigare industrisamhället som i dagens postindustriella samhälle är därför tryggheten viktig. Socialförsäkringarnas bidrag till den generella välfärden är att leverera denna trygghet. Ingen ska behöva utsättas för en kraftig standardförsämring när man inte längre tjänar egna inkomster på grund av arbetslöshet eller när man är sjuk.

5 5 Även socialförsäkringarna är allomfattande, och ska ge en god ekonomisk trygghet för alla löntagare vid arbetslöshet, sjukdom och arbetsskada. Dessutom ska försäkringarna garantera trygheten för de som går i pension. Vidare är de allmänna, obligatoriska och har en generell inriktning. Deras allmänna karaktär innebär att staten med regering och riksdag har ett grundläggande ansvar för dessa försäkringar. Den obligatoriska anslutningen innebär att försäkrade är alla de som arbetar och har egna arbetsinkomster. Den generella inriktningen och den obligatoriska anslutningen medför att försäkringarna är betydligt starkare än inkomstprövade försäkringar som bara täcker låginkomsttagare och andra grupper som har de största behoven av ett skattefinansierat inkomstskydd. Det faktum att socialförsäkringarna är inkomstrelaterade och att de bygger på principen om standardtrygghet (inkomstbortfallsprincipen) förhindrar en kraftig standardförsämring för den som är arbetslös eller sjuk. Försäkringar och inte bidrag Socialförsäkringarna är inte några bidrag, och det finns flera skäl till detta: För det första förutsätter försäkringarna, i motsats till olika bidrag som barn-eller bostadsbidrag, att man har en förankring på arbetsmarknaden och tjänar egna inkomster. För det andra finns det en försäkringsmässighet hos socialförsäkringarna, som innebär att ersättningen motsvaras av en motprestation från individen. För det tredje är det löntagarna själva som ur det befintliga löneutrymmet finansierar socialförsäkringarna, även om det är arbetsgivarna som sköter inbetalningen av de arbetsgivaravgifter som är den viktigaste delen i finansieringen. Även om det finns skillnader mellan socialförsäkringar och privata försäkringar, så är det också möjligt att se tydliga likheter mellan dessa båda försäkringsslag: en slående likhet är försäkringsmässigheten och att de bygger på en form av hjälp till självhjälp. Detta gäller inte för bidrag. Socialförsäkringarna utgår också från arbetslinjen eftersom de förutsätter att individen har ett arbete. Det är också ett inkomstbortfall för den som arbetar som försäkras, och inte något annat. Dessutom ställs det krav på att de försäkrade är aktiva för att komma tillbaka till arbetslivet. Vattendelaren till privata försäkringar Socialförsäkringarnas viktigaste skillnad gentemot privata försäkringar är att de leder till en betydande ekonomisk utjämning och omfördelning av inkomster. Alla är försäkrade i sjukförsäkringen och dessutom används enhetliga premier, lika för alla och oberoende av risken att bli arbetslös eller sjuk. Detta medför en omfattande riskutjämning och omfördelning av inkomster: från höginkomsttagare till låginkomsttagare, från friska till sjuka, från sysselsatta till arbetslösa, från män till kvinnor och mellan olika perioder i en människas liv. Denna omfördelning är större än fördelningseffekterna av någon annan del av den offentliga sektorn, som skatternas och välfärdstjänsternas fördelningseffekter. Istället motsvarar omfördelningen ungefär den statliga inkomstskattens fördelningseffekter (värnskatten).

6 6 Standardtrygghetens ideologiska motivering Den ideologiska motiveringen bakom principen om standardtrygghet utmejslades under talets mitt i samband med genomförandet av den moderna sjukförsäkringen. I en av dessa analyser användes följande motivering till denna princip: Om inkomsten för den familjen skulle falla bort eller reduceras i mycket hög grad så innebär detta icke endast en mycket kraftig nedpressning av konsumtionsstandarden, det innebär dessutom en katastrof för den som har bundit sig för utgifter av den typ jag nyss skildrat....detta är en förklaring till varför en ny princip under efterkrigstiden obevekligen har trängt fram inom socialpolitiken. Detta gäller icke längre enbart att med socialpolitiken garantera en minimistandard, friheten från nöd och umbäranden. I allt högre grad har det gällt att med socialpolitikens medel garantera en någorlunda bevarad levnadsnivå en folkförsäkring. 1 Genom att låta samhällets ansvar också omfatta ett skydd för det stora flertalet människors standard skulle människor inte ha råd att avstå från att vara solidariska. Denna norm för välfärdspolitiken, den så kallade folkförsäkringslinjen, skulle inte bara skydda arbetarnas levnadstandard utan också stora delar av befolkningens sociala mellanskikt. Denna norm skulle då, och bör även idag vara tillräckligt attraktiv för breda löntagargrupper. Genom olika åtgärder, såsom sänkta ersättningsnivåer eller urholkade inkomsttak, är det möjligt att undergräva viktiga principer i socialförsäkringarna. När väl stora avsteg har gjorts från dessa principer är steget inte långt till dess att medelklassens stöd för försäkringarna börjar att svikta. Utan detta stöd är det inte heller möjligt att behålla ett starkt folkligt stöd för denna del av välfärdspolitiken. De grupper som har råd och möjligheter kommer i detta läge att skaffa sig privata försäkringar för att komplettera socialförsäkringarnas otillräckliga inkomstskydd. Denna process kan sluta i ett betydande missnöje mot de skatter som krävs för finansiera en välfärd av hög kvalitet till hela befolkningen. Gynnar rörlighet och tillväxt Socialförsäkringarna är stimulerar rörligheten i ekonomin och gynnar tillväxten, bl.a. genom att de fungerar som en drivkraft för ett högt arbetskraftsdeltagande. Ett arbete ger nämligen tillgång till den inkomsttrygghet som garanteras av socialförsäkringarna. Detta inkomstskydd bidrar också till att hålla uppe lönerna på arbetsmarknaden genom att de fungera som ett golv för de lägsta lönerna. Detta är särskilt tydligt när det gäller A-kassan, vilket förhindrar en kraftig ökning av lågproduktiva jobb och därmed en försämring av tillväxten Olika scenarier för utveckling av socialförsäkringarna I denna PM redovisas fem huvudscenarier för socialförsäkringarnas utveckling. Det är inte enkelt att bedöma vilken av dessa som är mest realistisk. De olika scenarierna sträcker sig från en privatisering av försäkringarna över dagens socialförsäkringar, med en utveckling mot grundtrygghet, till försäkringar som till stor del förvaltas och styrs av arbetsmarknadens 1 Sid i I takt med tiden. Olof Palme , av Kjell Östberg, Leopard förlag.

7 7 parter. Den borgerliga regeringens politik för socialförsäkringarna undergräver viktiga principer i socialförsäkringarna: den generella räckvidden och standardtryggheten i försäkringarna. Med en fortsättning på dagens politik är det sannolikt att försäkringarnas utvecklas mot en modell med grundtrygghet, vilket för många människor kommer att innebära en betydande försämring av den ekonomiska tryggheten. De som har råd och möjligheter kommer istället att komplettera socialförsäkringarna med olika privata försäkringslösningar. Detta ökar inkomstklyftorna i samhället samtidigt som politiken försvagar det breda folkliga stödet för den generella välfärden. Det är dock viktigt att inom vissa gränser öka försäkringsmässigheten i dagens socialförsäkringar eftersom det kan öka försäkringarnas legitimitet, stabilitet, förutsägbarhet och genomskinlighet. En sådan åtgärd bör dock inte äventyra den nuvarande riskoch inkomstutjämning.

8 8 I. HISTORIEN, IDEÉRNA OCH HUVUDPRINCIPER 1. Socialförsäkringarna är ett barn av industrialismen När det vi kallar för socialförsäkringar såg dagens ljus i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet hämtades förebilden för deras konstruktion från flera områden och ambitionerna var högt ställda. De skulle vara tillräckligt generösa för att kunna avskaffa fattigdomen, de skulle aktivera människor genom att fungera som en hjälp till självhjälp, de skulle garantera tillräckligt mycket ekonomisk och social trygghet att människor var beredda att ta språnget för nya, djärva steg i livet. De skulle också bidra en ökad sammanhållning i samhället genom att bygga broar mellan olika grupper i första hand mellan arbetare och tjänstemän. De första socialförsäkringarna infördes i slutet av 1800-talet i Tyskland, och yrkesskadeförsäkringen var den första i vårt land - infördes Dessa ambitioner vägledde i mångt och mycket den framväxande arbetarrörelse, det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen, när man som den dominerande politiska kraft svarade för en utbyggnad av dessa försäkringar. De var utan tvekan var en politisk och social innovation för dåtidens högst otuvecklade välfärdsstat. Om man undantar reformvänliga liberaler hade de borgerliga partierna, i första hand dåvarande högerpartiet och bondeförbundet, ett tämligen ljumt intresse för dessa försäkringar. Införandet av dessa försäkringar var också början på en mycket lång väg för att bygga ut vår välfärdsstat, som då var svag och liten, till att bli en av de ledande i världen. Socialförsäkringarna är nu en av de två viktiga byggstenarna i den generella välfärdspolitiken tillsammans med de skattefinansierade välfärdstjänsterna som skolan, vården och omsorgen. Man kan översiktligt tala om fyra tidsepoker i denna denna långa väg: Den första, som sträcker sig från början av 1900-talet till efter första världskriget, präglades av en försiktig introduktion av vissa försäkringar, som yrkesskadeförsäkringen och införandet 1913 av den första allmänna pensionen. Under denna period byggde människorna själv upp olika frivilliga inrättningar, som sjukkasserörelsen och arbetslöshetskassorna, för att skydda sig mot stora ekonomiska avbräck vid sjukdom och arbetslöshet. Den andra fasen började med socialdemokratins regeringsinnehav 1932 och sträckte sig under mer än fyra deccennier fram till de första åren på 1970-talet. Under denna tid infördes och utvecklades flera socialförsäkringar. Under en stor del av denna period, nämligen från 1938 till 1951, var Socialvårdskommittén verksam, vilken var en av de största välfärdspolitiska utredningarna någonsin. Den hade ett brett politiskt mandat att utreda hela socialförsäkringsområdet och även arbetslöshetsförsäkringen. Dess betydelse för utformningen av de framtida socialförsäkringarna var också mycket stor. Under denna tid infördes också en rad stora socialförsäkringsreformer och förändringar på närliggande områden: Historien går nästan igen när man tänker 1934 års arbetslöshetsförsäkring, då socialdemokratin efter en intensiv debatt valde att låta försäkringen bygga på frivillighetslinjen, istället för ett obligatorium (Ghentsystemet). Det är en historisk ironi när den borgerliga regeringen, efter att ha genomfört den hitills största nedrustningen av försäkringen, överväger på nytt en tvångsvis anslutning av löntagarna till a-kassan. 2 Hundra år av välfärdspolitik. Välfärdsstatens framväxt i Norge och Sverige, av Klas Åmark, Boréa förlag.

9 9 På sjukförsäkringsområdet aktualiserades flera förslag och reformer. Först tog riksdagen beslut om att 1946 införa en enhetssjukpenning, som byggde på principen om grundtrygghet. Denna reform genomfördes aldrig utan istället infördes 1955 föregången till dagens inkomstrelaterade sjukförsäkring, som utgick från principen om standardtrygghet (inkomstbortfallsprincipen). Det första moderna pensionssystemet, som var baserad på grundtrygghet, infördes 1946 medan det första barnbidraget genomfördes Under talet var politiken också inriktad på att förbättra och utveckla olika socialförsäkringar, och en ny försäkring, föräldraförsäkringen, genomfördes Denna reformperiod slutade i början av 1990-talet när krispolitik och en omfattande sanering av statens finanser drabbade socialförsäkringarna hårt med stora ingrepp i dessa försäkringar. Genom den borgerliga valsegern 2006 upphöjdes en nedrustning av socialförsäkringarna till regeringspolitik med siktet inställt på en övergång till grundtrygghet på sikt. Reformarbetet på socialförsäkringsområdet har alltid var en komplicerad och sammansatt process med många faktorer som har påverkat utvecklingen. Till att börja med skulle socialförsäkringarna vara ett viktigt verktyg mot dåtidens utbredda fattigdom, som skulle ersätta den tidens förnedrande och behovsprövande fattighjälp (motsvarade dagens försörjningsstöd/socialbidrag). Principen om hjälp till självhjälp var bara en fortsättning på den tradition av frivilliga sjukkassor och arbetslöshetskassor som hade funnits sedan i början av 1900-talet för att skapa ekonomisk trygghet vid sjukdom och arbetslöshet. Både införandet av den obligatoriska sjukförsäkringen i mitten av 1950-talet och ATP är utmärkta exempel på hur viktiga välfärdsreformer för medborgarna kan bygga sociala allianser mellan arbetare och tjänstemän. Det var mot den bakgrunden inte heller någon tillfällighet att socialdemokratin under 1950-talets början lanserade löntagarbegreppet, som en symbol för en social integrationspolitik. 3 Få har som Gustav Möller, en våra största välfärdspolitiska reformatörer, med följande klassiska formuleringar kunnat beskriva socialförsäkringarnas viktigaste uppgifter: Det värsta onda är dock den ekonomiska otryggheten och osäkerheten, hotet mot morgondagens försörjningsmöjligheter, den över kroppsarbetarens och hans familjs huvuden ständigt svävande katastrofen, som då den inträffar, bryter ner hemmet och ödelägger vad som skapats genom kanske årtiondens möda och försakelser. ( ) En rationalisering av driften, en standardisering av varorna, en förtrustning av en industri, en koncentration av driften med en nedläggning av fabriksrörelsen på en eller flera orter må vara ekonomiskt fördelaktig och till och med nödvändig arbetaren som ställs på gatan och för vilken fabriksporterna är stängda, är utlämnad till ekonomiskt och moraliskt nedbrytande krafter och han blir deras hjälplösa offer, om arbetslöshetsperioden blir långvarig. Även om socialförsäkringarna var en viktig trygghetsinrättning för många under en tid när industrin dominerade produktionen och det ekonomiska livet, råder det inte någon tvekan om att denna beskrivning av behovet av denna inrättning i stora drag också är aktuell för dagens kunskaps- och informationssamhälle. Låt vara att de sociala riskerna som dagens löntagare 3 Hundra år av välfärdspolitik. Välfärdsstatens framväxt i Norge och Sverige, av Klars Åmark. Intressmixen bakom den svenska sjukförsäkringen , av Per Gunnar Edebalk och Jonas Olofsson, Arkiv nr 81. Konflikt och kompromiss vid den allmänna sjukförsäkringens tillkomst, av Rafael Lindqvist, Arkiv nr

10 10 kan drabbas av delvis skiljer sig från de som tidigare utsatte människor för otrygghet är det slående hur tiderna går igen samtidigt som välfärdspolitiken är klassisk ifråga om dess viktigaste uppgifter. Även om det finns skillnader i levnadsvillkoren mellan LO:s grupper och tjänstemän är det ändå påfallande hur dessa har krympt under åren och att tjänstemännens sociala risker mycket liknar de som tidigare främst var förbehållna arbetare. Idagens arbetsliv är risken för att förlora jobbet eller att drabbas av särmre arbetsvillkor, med ett tapp i löneutvecklingen, numera något som drabbar alla löntagargrupper. 4 Detta ökar behovet av starka, effektiva och moderna socialförsäkringar för hela befolkningen. Försäkringarnas uppgifter att skydda löntagare och andra med förankring på arbetsmarknaden mot olika risker är klassiska och oberoende av om det rör sig om det tidigare industrisamhället eller dagens moderna samhälle. De ska ge en god trygghet vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsskada och när man lämnar arbetslivet genom ålderspension. 2. Mer om socialförsäkringarna historiska framväxt Vi kan konstatera att socialförsäkringarnas roll och uppgifter har växt fram genom en växelverkan mellan flera olika faktorer som har haft inflytande på besluten av regering och riksdag. En av dessa har varit, och är alltjämt, den viktiga sammanjämkning av intressen som har inflytande över den politiska processen: partierna, arbetsmarknadens parter, statsförvaltningen (byråkratin) och andra intressen, som sjukkasserörelsen, som genomgående varit starka parter i arbetet med att reformera olika socialförsäkringar, t.ex. sjukförsäkringen. Utbyggnaden och reformeringen av välfärdspolitiken har kännetecknats av en klar tågordning: Först prioriterades en god inkomsttrygghet och social trygghet vid arbetslöshet, ohälsa och för att garantera en ekonomiskt trygg ålderdom socialförsäkringarna var verktyget för denna trygghet. När denna trygghet i stort sett var garanterad var det naturligt för socialdemokratin att prioritera utbyggnaden av skola, vård och omsorg, som tog fart under andra hälften av 1950-talet och pågick i stort sett under de följande trettio åren fram till slutet av 1980-talet. Det var först genom 1990-talets krispolitik som denna reformperiod avbröts tämligen tvärt. Reformeringen av socialförsäkringarna har också kretsat kring några centrala frågor som historiskt har haft, och alltjämt har stor betydelse för konstruktionen av försäkringarna: frivilliga eller obligatoriska försäkringar, generella eller selektiva (riktade/behovsprövade) och standard-eller grundtrygghet som en viktig princip för försäkringarna. Dessa är klassiska systemfrågor för socialförsäkringarna i både vårt land och i andra OECD-länder med olika välfärdspolitiska regimer. Redan tidigt valde den svenska arbetarörelsen att försäkringarna ska vara obligatoriska och generella utan någon behovsprövning. Det är framför allt en av dessa frågor som rimligen kommer att leda till politisk strid under de närmaste åren, och det är valet mellan standard-eller grundtrygghet, eller försvaret för den så kallade inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna. Hitills har det parlamentariska stödet för denna princip varit stort: en allians av socialdemokrater, Vänster partiet och Folkpartiet har hitills varit garanten för att denna princip har kunnat behållas. Nu är denna flank troligen 4 Kompetent, lojal, otrygg, Medelklassen i den nya globala ekonomin, rapport av TCO, 2007.

11 11 uppbruten genom att folkpartiet lämnat alliansen och anslutit sig till de övriga borgerliga partierna som aldrig varit något tryggt stöd för principen. En rimlig bedömning är att den borgerliga regeringen är på väg att lämna prinicpen om standardtrygghet genom att sakta men säkert gå över till en grundtrygghetsmodell i socialförsäkringarna. Och en sådan kommer att kräva privata försäkringar för att skydda inkomsten vid arbetslöshet och ohälsa. 5 Inspirationen till dagens socialförsäkringar kom från två håll: Den ena från Tyskland, med löntagarbaserade och inkomstrelaterade försäkringar av tämligen god kvalitet för de som var anslutna. Den andra inspiratonskällan hämtades från den engelska ekonomen och samhällsforskaren Beveridge som var verksam under första hälften av 1900-talet, och som hårt drev uppfattningen att effektiva socialförsäkringar behöver vara generella och följaktligen omfatta hela befolkningen, men utan att vara relaterad till inkomsten. Istället skulle ersättningen vara kopplad till hushållens försörjningsbörda - en slags minimistandard eller grundtrygghet. Den svenska arbetarrörelsen tog till en början starkast intryck av Beveridges princip om försäkringarnas generella inriktning. Däremot medverkade hans grundtrygghetsmodell till en intensiv debatt i socialdemokratin där denna princip ställdes mot standardtryggheten. Som bekant drog den sistnämnda principen det längst strået, vilket främst kom till uttryck genom 1955 års sjukförsäkringsreform: den var inte bara generell utan också byggde på principen om standardtrygghet. ATP-reformen 1960 kan också beskrivas som ett viktigt steg i denna riktning. Resonemanget bakom standardtryggheten var relativt enkel. Även under perioder av arbetslöshet och sjukdom ska människor i allt väsentligt kunna behålla sin normala standard, och normen för inkomstskyddet ska inte bara vara tillräckligt attraktiv för LO:s grupper och grupper av låginkomsttagare. Den ska också kunna accepteras av de sociala mellanskikten i befolkningen, den så kallade medelklassen. I och med denna princip följde man mottot: endast det bästa är gott nog åt folket, för att travestera Möllers kända ord om välfärdens kvalitet. Den ideologiska motiveringen för denna princip utvecklades grundligt av både Erlander och Palme under de första åren på 1950-talet, när de analyserade orsakerna till vad Erlander kallade de stora förväntningarnas missnöje. I en av Palmes analyser beskriver han de tyngsta argumenten för en modell med standardtrygghet, och han tar avstamp i hur en period av standardstegringar påverkar stora grupper av familjer, bl.a. på utvecklingen av de fasta levnadskostnaderna. Han drar följande slutsatser om standardtryggheten: Om inkomsten för den familjen skulle falla bort eller reduceras i mycket hög grad så innebär detta icke endast en mycket kraftig nedpressning av konsumtionsstandarden, det innebär dessutom en katastrof för den som har bundit sig för utgifter av den typ jag nyss skildrat....detta är en förklaring till varför en ny princip under efterkrigstiden obevekligen har trängt fram inom socialpolitiken. Detta gäller icke längre enbart att med socialpolitiken garantera en minimistandard, friheten från nöd och umbäranden. I allt 5 Åtta år med Reinfeldt av Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen, Ordfront.

12 12 högre grad har det gällt att med socialpolitikens medel garantera en någorlunda bevarad levnadsnivå en folkförsäkring. 6 Genom att låta samhällets ansvar också omfatta ett skydd för det stora flertalet människors standard skulle människor inte ha råd att avstå från att vara solidariska. Denna norm för välfärdspolitiken, den så kallade folkförsäkringslinjen, skulle inte bara skydda arbetarnas levnadstandard utan också en växande grupp av tjänstemän. Normen var skulle vara så attraktiv för grupper med en god ekonomi att den skapade en positiv inställning till en stark och omfördelade välfärdsstat som krävde höga skatter. Det är när man med olika åtgärder, såsom sänkta ersättningsnivåer eller för låga inkomsttak, slår sönder försäkringarnas grundprinciper som medelklassens stöd för dessa försäkringar börjar att svikta. Utan detta stöd är det inte möjligt att behålla försäkringarnas folkliga stöd på sikt. Börjar detta stöd att erodera kan en process starta som börjar med att de som har råd och möjligheter kompletterar socialförsäkringarna med olika privata försäkringslösningar för att ge ett fullgott inkomstskydd. När de privata alternativen har fått fäste i de sociala mellanskikten startar ännu en process som är riktad mot skattebetalarviljan. Den har sin grund i att skattebetalarna inte vill betala för välfärden två gånger: först med skatter, och sedan med privata försäkringspremier. Ytterst hotar denna process det höga skatteuttag som den generella välfärdspolitiken kräver. Den borgerliga regeringens allvarliga attacker mot socialförsäkringarna, inte minst arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen, bidrar utan tvekan till att påskynda och förstärka denna process. 3. Den generella välfärdens båda byggstenar Den generella välfärdspolitiken, alltså en välfärd av hög kvalitet för alla, är en oundgänlig del av den svenska samhällsmodellen. I jämförelse med andra modeller kännetecknas den av högre kvalitet, sin generella räckvidd i befolkningen och de stora omfördelningseffekterna. Dess främsta kännetecken är den generella inriktningen. Den omfattar alla medborgare, inte bara låginkomsttagare och grupper med de största behoven. Välfärdstjänster i form av skolan, vården och omsorgen är en av den generella välfärdens två byggstenar, som ska ge god utbildning, omsorg och vård av hög kvalitet efter behov och på lika villkor för alla. Som tidigare har visats är socialförsäkringarna den andra hörnpelaren i den generella välfärden. De ska garantera ekonomisk trygghet vid sjukdom, arbetsskada, arbetslöshet och till de som går i pension. Därutöver ska de familjepolitiska stöden, bl.a. föräldraförsäkringen och barnbidragen, bidra till barnfamiljernas trygghet och utjämna inkomster mellan dem och hushåll utan barn. I strikt mening räknas inte dessa stöd till socialförsäkringssystemet. En minimal användning av olika inkomstprövade system är ett annat utmärkande drag för den nordiska välfärdsmodellen. Förutom att ge en god trygghet har modellen betydande omfördelningseffekter. 6 Sid i I takt med tiden. Olot Palme , av Kjell Östberg, Leopard förlag.

13 13 Det finns en omfattande forskning om effekterna av de tre grundläggande kategorier av modeller som används av olika OECD-länder. I denna forskning jämförs också modellernas samlade effekter. När det gäller den generella välfärdsmodellen är det möjligt att göra en summering av dess viktigaste effekter: 7 den är rättvis eftersom alla får del av den; den bidrar till att öka jämställdheten mellan män och kvinnor; den bidrar jämlikhet genom att omfördela mellan såväl olika generationer som högoch låginkomsttagare; den är stabil eftersom den bygger att en individens rättigheter motsvaras av skyldigheter; den ger bäst skydd för de mest utsatta; den bidrar till frihet och oberoende eftersom den ger trygghet i olika situationer och genom att rättigheterna är kopplade till individerna och inte är låsta till företag, branscher eller till att man tillhör vissa grupper på arbetsmarknaden; den bidrar till mindre byråkrati och kränkande behandling eftersom den bygger på en minimal behovsprövning; den ökar effektiviteten i ekonomin genom att skapa mindre marginaleffekter och begränsar antalet fattigdomsfällor för låginkomsttagare; och den främjar den sociala rörligheten i samhället. Modellen har alltså betydande omfördelningseffekter, motverkar fattigdom, bidrar till social sammanhållning och stabilititet, ökar människors självständighet och ger goda ekonomiska drivkrafter för arbete (arbetslinjen). Det är också dessa stora fördelar som har bidragit till modellens breda folkliga stöd Andra välfärdsmodeller Vid sidan av den generella modellen finns i princip två andra modeller för att finansiera och organisera välfärden: den kontinentaleuropeiska (koporativa) och den liberala modellen. Det finns framför några centrala skillnader mellan de olika modellerna: individernas beroende av privata marknadslösningar (marknadsstyrning av välfärdstjänster/privata försäkringar); välfärdsprogrammens befolkningstäckning (generella/selektiva inriktning); valet av finansiering av välfärden, avgifter, försäkringar eller skattefinansiering; och välfärdspolitikens omfördelningseffekter. Även inom familjepolitiken kan man tala om en nordisk modell som utmärks av några viktiga grundstenar: en generell barnomsorg av hög kvalitet och hög behovstäckning, en generös och flexibel föräldraförsäkring som ger inkomsttrygghet under föräldraledigheten, barnbidrag och vissa behovsprövade stöd, t.ex. vårt bostadsbidrag, som i första hand är riktade till ekonomiskt svaga hushåll. Dessutom är de familjepolitiska stöden individuella i de nordiska länderna, 7 The Real Worlds of Welfare Capitalism av Robert E. Goodin m.fl.

14 14 vilket skiljer sig från de familjebaserade programmen som används flitigt i kontinental- och sydeuropeiska länder. 8 Mot denna bakgrund är det inte överraskande att den nordiska familjepolitiska modellen, inte minst den svenska, har mycket positiva effekter för både familjer och samhället i stort. Den stärker både mäns och kvinnors förankring på arbetsmarknaden. Det föreslagna vårdnadsbidraget är därför en helt främmande fågel i den familjepolitiska verktygslådan som istället får motsatta effekter på kvinnors arbetskraftsutbud. I Norge och Finland där detta bidrag redan har prövats har det blivit en regelrätt kvinnofälla. Den nordiska familjepolitiken med generella och inkomstrelaterade stöd underlättar föräldrarnas möjligheter att förena arbete med familj och att ta ett stort ansvar för barnen. Dessutom ger den ett gott skydd mot ekonomisk utsatthet och fattigdom bland barnfamiljer; främst bland ekonomiskt svaga familjer med låga inkomster och en stor försörjningsbörda. Kvinnornas goda möjligheter till utbildning och sysselsättning är i kombination med familjepolitiken de viktigaste förklaringarna till de förhållandevis höga födelsetalen i Sverige och övriga nordiska länder jämfört med de mycket låga födelsetal som gäller i vissa EU-länder med en helt annan familjepolitik Olika socialförsäkringsmodeller På samma sätt som det är möjligt att klassificera ländernas välfärdsmodeller går det också att kategorisera olika modeller för socialförsäkringarna. Det är möjligt att hitta fem avgränsade modeller för utformning av socialförsäkringarna. 10 Den första modellen är i första hand behovsprövad och täcker en liten del av befolkningen: enbart låginkomsttagare och andra ekonomiskt svaga grupper som inte har tillgång till privata försäkringar, och som därför helt beroende av staten för att få ett inkomstskydd vid arbetslöshet och sjukdom. Modellen är främst vanlig anglosaxiska länder som USA, Australien, Irland och Storbrittanien som också är liberala välfärdsstater. Ersättningen är, som andel av inkomsten, i regel låga i denna modell. Den andra modellen, är den frivilliga och statsunderstödda, innebär att staten ger stöd och subventioner till frivilligt bildade kassor som ger en viss ekonomisk trygghet till arbetslösa och sjuka, och andra drabbas av en inkomstförlust. Det är fråga om sådana sjukkassor, men även arbetslöshetkassor, som människor bildade i vårt land under början av 1900-talet. Även i denna modell är befolkningstäckningen relativt låg och ersättningarna har en svag koppling till inkomstförlusten. Den tredje modellen är den korporativa som bygger på att yrkesgrupper med sina fackliga organisationer inför inkomstrelaterade försäkringar med relativt höga ersättningar och som 8 Utsattheten för denna grupp av familjer beror på att det handlar om kvinnor som i regel har lägre inkomster än män, och att de är huvudförsörjare och ensamstående. De har inte samma möjligheter som gifta/sammanboende att fördela och spara på vissa levnadskostnader. 9 I motsats till flertalet andra OECD-länder har de nordiska länderna lyckats med att hålla nere fattigdomen hos ekonomiskt svaga barnfamiljer, t.ex. ensamstående föräldrar med barn. 10 Mycket av denna information är hämtad från Klas Åmarks bok: Hundra år av välfärdspolitik. Välfärdsstatens framväxt i Norge och Sverige.

15 15 omfattar en stor del av löntagarna. Förvaltningen av dessa försäkringar sköts gemensamt av arbetsgivarna och fack samtidigt som det finns en övergripande statlig kontroll. En inkomstskydd i denna modell är i första hand tillgängligt för löntagare och de som har arbete. Grupper med en svag förankring på arbetsmarknaden har därför en sämre ekonomisk trygghet. Med denna modell kan det också finnas stora skillnader i inkomstskyddet för olika löntagargrupper. Den fjärde modellen är hämtade från andra världskrigets England och bygger på Beveridges förslag om en försäkringar som har en generell befolkningstäckning, men som enbart ger en grundtrygghet. Det innebär att ersättningarna är relativt låga i förhållande till de försäkrades inkomstförluster vid arbetslöshet och sjukdom. För att ge ett fullgott inkomstskydd är det därför nödvändigt att dessa försäkringar kompletteras med olika privata försäkringar, som antingen bygger på kollektivavtal (löneförmåner i arbetet) eller som är individuella försäkringar. Den så kallade standardtrygghetsmodellen är det femte och sista varianten för hur socialförsäkringarna kan utformas och finns framför allt i de nordiska länderna. Dessa modeller kännetecknas av att de omfattar hela befolkningen (medborgare/bostatta) och att de ger det bästa inkomstskyddet vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. I regel ger modellen kompensaton för nästan hela inkomstförlusten. Det går i all korthet att hitta några generella tendenser i utvecklingen av de olika modellerna. Det har funnits en viss rörelse bort från standardtryggheten genom en politik som sänkt ersättningsnivåer och inte tillräckligt anpassat ersättningstak till den allmänna inkomstutvecklingen i samhället. Som ett led i denna utveckling kan man i flera länder också se en tydlig skärpning av de regler som finns för att kvalificera sig till försäkringarna. Som en allvarlig effekt av denna utveckling har grupper med en svag anknytning till arbetsmarknaden tenderat att få ett sämre försäkringsskydd än andra grupper (det så kallade golvproblemet). Dessutom försämras även inkomstskyddet för den grupp av löntagare som på grund av för låga ersättningstak inte får full kompensation för en inkomstförlust (det så kallade takproblemet). Det handlar alltså om både svaga och starka grupper på arbetsmarknaden som inte har ett tillräckligt inkomstskydd, som bidra till att minska förtroendet för hela socialförsäkringssystemet. En annan tendens över tiden är att socialförsäkringar som redan i utgångsläget inte är särskilt generösa i fråga om ersättningsnivåer och ersättningsperioder har blivit ännu mindre generösa genom att vara utsatta för ständiga besparingar. USA och Storbritannien är två länder som har gått i denna riktning med allt snålare socialförsäkringar Den borgerliga alliansens motstånd mot den generella välfärden Det bör understrykas att den generella modellens stora fördelar, som det här beskrivs, bygger på den historiska utvecklingen av modellen och att den hålls intakt med i stort sett oförändrade huvudprinciper. I samma takt som man gör stora avsteg från dessa principer, som exem- 11 Välfärdsbokslut för 1990-talet, SOU 2001:79, och New Employability Paradigm Cross-cutting Measurses of Retrenchment/Restructuring of European Employment Policies, av Ann Sasa List-Jensen, CCWS Workning paper no

16 16 pelvis den generella inriktningen och införandet av lägre ersättningsnivåer, förlorar modellen sina kvalitativa fördelar i förhållande till andra modeller. Det är därför inte en alltför djärv slutsats att skulle den borgerliga regeringens politik på socialförsäkringsområdet fortsätta i den riktning man har slagit in på kommer onekligen modellens bärande principer att hotas på sikt. Detta gäller både effekterna av den långtgående marknadsstyrning av produktion och finansiering av välfärdstjänsterna som nu pågår liksom eroderingen av viktiga principer i socialförsäkringarna, som standardtryggheten. Företrädare för den borgerliga regeringen har vid olika tillfällen röjt sin okunnighet om, eller djupa oförståelse för den generella välfärdens grundläggande principer och modellens olika omfördelningseffekter. Det råder vid här laget ingen tvekan om att regeringen Reinfeldt djupt ogillar dessa särdrag i den generella välfärden, och man gör allt för att misskreditera den. Under valrörelsen 2006 upprepade Reinfeldt ofta talet om att en höjning av inkomsttaket i socialförsäkringarna, främst i sjuk-och föräldraförsäkringen, skulle missgynna låginkomsttagare och i första hand vara till fördel för olika grupper av höginkomsttagare. Detta budskap trummades också ut bland stora väljargrupper. Ser man i backspegeln måste man dessvärre konstatera att det rönte en viss förståelse hos vissa av dessa grupper. Ett annat belysande exempel är Maud Olofssons förslag att inkomstpröva barnbidragen för att gynna barnfamiljer med låga inkomster. Denna argumention är lika felaktig som Reinfeldts kritik mot en takhöjning i socialförsäkringarna. Det råder ingen tvekan om en välfärdspolitik med en stor generell räckvidd i befolkningen utan inkomstprövning bäst gynnar de ekonomiskt svagare hushållen och individerna. För att få detta bekräftat är det bara att granska fördelningseffekterna av olika länders välfärdsmodeller USA är exempel på en ytterlighet i fråga om en selektiv, och hårt behovsprövande, välfärdspolitik som i princip använder alla resurser för sin välfärdspolitik till låginkomsttagare och fattiga hushåll, som inte har råd med olika privata välfärdslösningar. Som en ytterlighet på andra sidan av skalan finns Sverige och de övriga nordiska länerna med en stark generell välfärdspolitik för hela befolkningen. Jämför man dessa modeller är det otvivelaktigt att den generella modellen leder till de största omfördelningseffekterna: från höginkomsttagare till låginkomsttagare, från grupper i de aktiva åldersgrupperna till barn, ungdomar och pensionärer, från män till kvinnor och mellan olika riskgrupper, från sjuka till friska och från sysselsatta till arbetslösa. Den skandinaviska modellen är också överlägsen den liberala och anglosaxiska modellen när det gäller att minska fattigdom och lyfta ekonomiskt svaga grupper till en rimlig standard. Följaktligen är den resursfattiga välfärden också en fattig välfärd för grupper med små resurser. Det som Reinfeldt och Olofsson glömmer, eller medvetet förbiser, är att omfattningen av de resurser som omfördelas är beroende av välfärdssystemets konstruktion och att en generös välfärd för alla skapar en hög betalningsvilja hos grupper med goda inkomster. Det innebär att ju mer fokus på fattiga, desto mindre resurser att fördela till dessa grupper. De förbiser också att tillgången till privata försäkringar är mycket ojämt fördelad i befolkningen.

17 17 Det är först när de resurser som avsätts till välfärdspolitiken är tillräckligt stora som det är möjligt att också lyfta standarden för grupper med en svag ekonomi till en nivå som ligger i nivå med standarden för de bäst ställda grupperna. Denna nödvändiga resursmobilisering är också bara möjlig när desssa grupper verkligen upplever att även de har nytta av välfärdspolitiken. Detta samband är också en av de viktigaste förklaringar till att skatterevolter i första hand startar i länder med snåla välfärdsstater och att de lyser med sin frånvaro i länder med en generös välfärdspolitik. Detta är den generella välfärdens politiska, ekonomiska och moraliska logik. Med undantag för tidigare folkpartister har alla borgerliga partierna svårt att förstå, eller velat inse, denna logik. Förslaget att inkomstpröva barnbidraget för att gynna låginkomsttagare bygger också på denna felsyn. En inkomstprövning skulle, beroende på var på inkomstskalan gränsen kommer att dras, utesluta vissa barnfamiljer med god ekonomi att få ett barnbidrag. Detta skulle på sikt obevekligt minska familjernas vilja att betala skatt, och på sikt försvaga resurserna till detta familjepolitiska stöd. Dessutom ska barnbidraget i första hand utjämna inkomsterna mellan barnfamiljer och familjer utan barn, och mellan barnrika familjer och familjer som har färre barn. Med barn följer ofelbart ökade levnadskostnader. En annan invändning mot ett inkomstprövat barnbidrag är att ett sådant förslag utgör ett grundskott mot principen om att generella nyttigheter, som barnbidraget, kan betraktas som en social rättighet som kommer allt barnfamiljer till del utan någon förnedrande och stigmatiserande behovsprövning. Dagens generella bidrag pekar inte ut några familjer som låginkomsttagare. All erfarenhet visar också att inkomstprövade bidrag, som dagens bostadsbidrag och försörjningsstöd, har en mycket låg legitimitet. En inkomstprövning skapar också negativa tröskel-och marginaleffekter, och är dessutom dyr att administrera. Mot Reinfeldts kritik av ett högre inkomsttak ska man ställa betydelsen av att socialförsäkringarna garanterar en god trygghet för alla löntagare. Trots att LO:s låglönegrupper inte omedelbart drar nytta av en takhöjning, är de tillräckligt klarsynta för att förstå vad de långsiktigt tjänar på att standardtryggheten omfattar merparten löntagare. De vinner på att även ekonomiskt bättre ställda grupper garanteras denna trygghet. Eftersom alla skattevägen betalar in till systemet medan låginkomsttagare löper de största riskerna att drabbas av arbetslöshet och ohälsa är socialförsäkringar som ger detta inkomstskydd kraftigt omfördelande - till låginkomsttagarnas fördel! 5. Likheter och vattendelare mellan socialförsäkringar och privata försäkringar När socialförsäkringarna infördes fungerade de privata försäkringarna som en ledstjärna för deras konstruktion samtidigt som det var ett värde att det också fanns viktiga skillnader mellan dessa båda försäkringsslag. Dessutom var och är det viktigt att socialförsäkringarna skiljer sig från bidrag. En annan central tanke för konstruktionen av socialförsäkringarna var också principen om hjälp till självhjälp som hämtades från traditionen med frivilliga sjuk-och arbetslöshetskassor. Enligt denna tradition och med utgångspunkt från arbetslinjen skulle en

18 18 rätt till ersättning bygga på att försäkringstagarna var förankrade på arbetsmarknaden och att de själva bidrog til deras finansiering. Såväl tidigare som idag utgår försäkringarna från dessa principer. Likheten med privata försäkringar är alltså de försäkringsmässiga inslag som även utmärker socialförsäkringarna. I likhet med privata försäkringar utgår även socialförsäkringarna från den grundläggande försäkringstanken att reglera och skydda mot otförutsedda risker, och ersätta skador vid vissa händelser såsom arbetslöshet, sjukfall och arbetsskador. Dessa händelser ska alltså vara oförutsedda med inga, eller begränsade möjligheter för försäkringstagarna att påverka. Vid en skada betalas en ersättning som är relaterad till skadan. För denna tjänst betalar försäkringstagen i praktiken en premie som genom försäkringarnas stora omfördelningseffekter, rent faktiskt, innebär att man betalar både till själv och till andra försäkringstagare. Så här långt finns det tydliga likheter mellan socialförsäkringar och vanliga försäkringar på marknaden Ideologiskt och principiellt motiverade skillnader Men det finns givetvis principiella skillnader som ger socialförsäkringarna dess särdrag. Dessa skillnader är också resultatet av ett tydligt ideologiskt val för att skilja dem från olika privata försäkringar på marknaden och dess effekter för individer och samhället. Vad kan man då se för skillnader? För det första är det staten som har ansvaret för socialförsäkringarnas regelverk och praktiska hantering vilket innebär att regler om kvalifikationsvillkor, ersättningsnivåer och andra villkor i dessa försäkringar bestäms av regering och riksdag samtidigt som Försäkringskassan, som ansvarig myndighet, sköter förvaltningen och den praktiska hanteringen av försäkringarna. Den dagliga förvaltningen består av många tjänster: skadereglering, registerhållning, utbetalning/återkrav, överklagande/omprövning, information, rehabilitering och utvärdering. Ansvaret för rehabiliteringen ligger i första hand på andra aktörer, arbetsgivarna, sjukvården, arbetsförmedlingen och kommunen, medan Försäkringskassan enbart har en samordnande roll på detta område. Förebyggande åtgärder i form av arbetsmiljöförbättringar och insatser för en bättre omställning ligger utanför Försäkringskassans ansvar. För det andra är socialförsäkringarna obligatoriska medan privata försäkringar är frivilliga. Den obligatoriska karaktären innebär att alla som är bosatta i vårt land automatiskt är anslutna till olika socialförsäkringar; för att få ersättning krävs det därutöver att en person klarar vissa kvalifikationskrav. Socialförsäkringarna innebär också att alla, oberoende av individuella förutsättningar och risker, gemensamt är med och betalar för dem. Motsatsen är den privata försäkringens konstruktion, som bygger på tanken att grupper med olika risker att förlora jobbet, bli sjuk eller skadad själva ska ordna sin egen trygghet genom att teckna privata försäkringar. Många har inte råd att utnyttja denna möjlighet. För det tredje finansieras socialförsäkringarna med premier i form skatter och socialavgifter. De senare kan från ekonomisk utgångspunkt betraktas som en blandning av skatter och obligatoriska försäkringspremier. I motsats till privata försäkringar används enhetliga premier för

19 19 alla löntagare oberoende av riskerna för att bli arbetslös, sjuk eller råka ut för en arbetsskada. I de privata försäkringarna bestäms i regel premierna efter risken att bli arbetslös eller sjuk, vilket innebär att olika högriskgrupper, som ofta är låginkomsttagare och lågutbildade, får betala mycket för att teckna en privat försäkring. För det fjärde är villkoren för att ansluten till en försäkring och försäkringstagarnas finansiering inte kopplade till risken att drabbas av sjukdom, arbetslöshet eller arbetsskada. Privata försäkringar ska, i motsats till socialförsäkringarna, gå med vinst vilket i sin tur ställer krav på att både premier och andra försäkringsvillkor är relaterade till risken att bli arbetslös, sjuk eller skadad i arbetet Riskutjämningen och de stora omfördelningseffekterna Det är just riskutjämningen och omfördelningseffekterna som är den grundläggande skillnaden mellan socialförsäkringar och privata försäkringar. I en privat försäkring sker en uppdelning av försäkringstagarna i olika riskgrupper med skilda villkor och premier för de olika grupperna: för högriskgrupper är därför inträdesvillkoren hårdare och premierna högre jämfört med grupper som har låga risker. En riskutjämning kan på sin höjd ske inom varje grupp. För socialförsäkringarna tillhör alla försäkrade en grupp som solidariskt delar på riskerna för alla och som betalar kostnaderna för hela kollektivet. Det innebär att kostnaderna för socialförsäkringarna betalas solidariskt av alla skattebetalare. Risken att drabbas av arbetslöshet, ohälsa eller en arbetsskada varierar stort mellan olika grupper av försäkringstagare: mellan äldre och yngre, hög- och låginkomsttagare, med hög och låg utbildning, män och kvinnor och mellan grupper som har god hälsa och de som är drabbade av sjuklighet. Som ett resultat av denna riskfördelning och användningen av enhetliga premier sker en betydande riskutjämning och omfördelning mellan olika grupper: från höginkomsttagare till låginkomsttagare, från lågriskgrupper till högriskgrupper, och från män till kvinnor. I sjukförsäkringen betalar de friska till sjuka. Det innebär att friska låginkomsttagare betalar, som andel av inkomsten, lika mycket till sjuka låg- och höginkomsttagare som friska höginkomsttagare gör till de som är sjuka. Alla ersätts i relation till inkomsten och betalar till försäkringen i relation till inkomsten. Visserligen finansieras socialförsäkringarna med arbetsgivaravgifter, vars inbetalningar till statskassan sköts av arbetsgivarna, men i realiteten är det löntagarna som genom ett minskat löneutrymme bär kostnaden för dessa avgifter. Socialförsäkringarna är alltså starkt omfördelande, och det finns olika beräkningar på storleken på denna riskutjämning. I förhållande till andra delar av den offentliga sektorn, skatterna, välfärdstjänsterna och olika bidrag, svarar socialförsäkringarna för den största utjämningen, och bidrar därför kraftigt till att minska inkomstskillnaderna Bilaga 4 till Budgetpropositionen för 1999, prop. 1999/2000:1 och Välfärdsbullentinen nr 1 för år 2000, SCB.

20 20 Under 2002 medverkade socialförsäkringarna till dessa omfördelningseffekter. 13 Årsinkomst, basbelopp Omfördelning, procent av Omfördelning, mdr kr lönen , ,5 9,2 10 5,5-6,5 4,2 8 6,5-7,5-1,3-2 7,5- -5,8-27 Kvinnor 3,6 14 Män -2,3-14 Total omfördelning 3 29 Källa: Socialförsäkringsutredningen Tabellen är mycket talande. Det sker alltså betydande omfördelning från höginkomsttagare till låginkomsttagare, både räknat i kronor och som andel av lönen. Totalt omfördelades 29 miljarder (mdr) kr under 2002, vilket kan jämföras med den statliga inkomstskatten, värnskatten, som då uppgick till 33 mdr kr. Det innebär att försäkringarna har nästan lika stora omfördelningseffekter som det progressiva inslaget i skattesystemet. Omkring 30 mdr kr omfördelas från grupper som har inkomster över 6,5 basbelopp, höginkomsttagre, till grupper som har lägre inkomster. Eftersom risken att bli sjuk inte bara skiljer sig mellan olika inkomstgrupper utan också mellan män och kvinnor, bidrar sjukförsäkringen också till att öka jämställdheten: som en effekt av kvinnors betydligt högre sjukfrånvaro omfördelas omkring 14 mdr kr från män till kvinnor. 6. Gynnar rörlighet, konkurrenskraft och tillväxt Det råder knappast någon tvekan om att socialförsäkringarna inte bara minskar klyftorna i samhället. De har också positiva tillväxteffekter. För det första innebär inkomstrelateringen att de stimulerar ett högt arbetskraftsdeltagande och har positiva sysselsättningseffekter. Genom kravet på arbete bidrar försäkringarna till att öka arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningen, med fler arbetande timmar som ökar tillväxten. Jobben blir alltså flera med socialförsäkringar som är kopplade till människors deltagande på arbetsmarknaden. Det är ju också lönen, eller förlusten av en arbetsinkomst, som försäkras och inte något annat. För det andra innebär inkomstskyddet i både arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen att ett golv läggs för de lägsta lönerna på arbetsmarknaden (reservationslöner), och bidrar därmed till en jämnare lönestruktur. Detta skapar mer produktiva jobb med ett högre förädlingsvärde jämfört med socialförsäkringar som inte skyddar de lägsta lönerna. 13 Socialförsäkringsutredningen, SOU 2006:86, och Samtal om Socialförsäkring nr 5 för 2005, Riskgruppsutjämning viktigare än progressivitet. De redovisade omfördelningseffekterna är beräknade som skillnaden mellan vad sjukförsäkringen i genomsnitt kostade varje löntagare, som andel av inkomsten (avgiftspremien), och den avgift som skulle ha krävts om varje inkomstgrupp måste betala sin egna kostnader för sjukfrånvaron.