rapport nr 39/2011 DEN PRODUKTIVA VÄLFÄRDEN Av Christer Persson

Transkript

1 rapport nr 39/2011 DEN PRODUKTIVA VÄLFÄRDEN Av Christer Persson

2 Rapporten DEN PRODUKTIVA VÄLFÄRDEN utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja i samarbete med Arbetarrörelsens Socialförsäkringskommission i oktober 2011 Författare: Christer Persson Tryckning: LO-tryckeriet Stockholm

3 INNEHÅLL Förord 1: Tomas Eneroth Förord 2: Anne-Marie Lindgren 4-5 A. Den generella välfärden 1. Inledning 6 2. Generella modellens särart och styrka 7 3. Utjämning mellan hög- och låginkomsttagare Omfördelning av livsinkomster Omfördelning mellan olika åldersgrupper Utjämning mellan riskgrupper Urholkade omfördelningseffekter Allvarliga hot mot den generella modellen Socialförsäkringar en viktig byggsten i den generella välfärden Olika modeller för våra socialförsäkringar De skattefinansierade trygghetsförsäkringarna omfördelar risker 18 B. Välfärdspolitikens omläggning och en ökad privat finansiering 7. Centrala delar i en omläggning av välfärdspolitiken Privat finansiering av välfärden Skillnaden mellan avgifter och försäkringsfinansiering Kommunala avgifter Allvarliga problem med privata försäkringar Utvecklingen av den privata välfärdsfinansieringen Patientavgifter och avgifter för läkemedel och tandvård Privata vårdförsäkringar Avgifter för andra välfärdstjänster än vården Kompletterande försäkringar till socialförsäkringar Effekterna av en privat finansiering Olika välfärdstjänsters priskänslighet och följsamheten till inkomstutvecklingen Högre avgifter i moderatstyrda kommuner Avgiftsskillnader inom vården mellan olika landsting Effekterna av en ökad avgiftsfinansiering inom vården En symbios mellan marknaden och politiken 42 C. Trygghet och välfärd viktiga för tillväxten 12. Ländernas övergripande tillväxt-och sysselsättningsstrategi Regeringens strategi för ökad tillväxt och fler jobb Sambandet mellan arbetslöshet och arbetsmarknadens institutioner Den ekonomiska forskningen Den sociologiska forskningen En summering Välfärdens och trygghetens betydelse för tillväxten Den generella välfärden skapar goda tillväxtförutsättningar Sociala utgifter för förskolan, utbildningen, vården och missbrukarvården Jämlikhetens tillväxteffekter Den långtgående riskutjämningen är tillväxthöjande Effektiva konjunkturdämpare Bidrar till att öka investeringar i humankapital Ett bra inkomstskydd vid arbetslöshet ökar produktiviteten Bidrar till att hålla uppe lönerna Många ekonomiska argument för den generella välfärdspolitiken Välfärdspolitiken jämställs med produktiva investeringar 65 Fotnoter 68 3

4 Förord 1: Kopplingen mellan välfärdsmodell och tillväxten i samhället Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har ett systemskifte genomförts i de sociala trygghetssystemen. Den inkomstgrundande försäkring som tidigare skyddade löntagarnas inkomst vid sjukdom har alltmer omstöpts till ett lågt grundskydd, där de som har möjlighet och råd tvingas ta komplett - erande försäkringar samtidigt som en växande grupp ställs helt utanför de sociala försäkringarna. De omedelbara effekterna av systemskiftet har debatterats i stor utsträckning: berättelser om hur enskilda drabbas av de försämrade försäkringssystemen har varit återkommande i media och i den politiska debatten. Men de mer långsiktiga effekterna av systemskiftet har färre uppmärksammat. Vad händer i ett samhälle där socialförsäkringarna utarmas? Hur påverkas arbetsmarknaden? Vilken funktion har egentligen vår modell av socialförsäkringar för tillväxten? I den politiska debatten har regeringens argument för systemskiftet oftast redovisats i termer av retoriska berättelser om utanförskap och bidragssystem. Men bakom en förenklad retorik ser vi konturerna av en större omvälvning av välfärdssystemen. Vår argumentation kring de risker som systemförändringarna kan komma att innebära har haft svårt att tränga igenom den offentliga debatten. Det är enklare för media att redovisa hur enskilda individer drabbas av en försämrad sjukförsäkring, än att beskriva de långsiktiga effekterna när trygghetssystemen förändras. Inom svenskt och internationell forskning är dock betydelsen av generella välfärdsmodellen och sociala försäkringar väl dokumenterade. I denna rapport har vi gett Christer Persson, fristående utredare och författare, i uppdrag att redovisa hur forskningen ser på såväl vår välfärdsmodell som på socialförsäkringarnas betydelse för arbetsmarknadens utveckling och tillväxten i samhället. Rapporten ger en bra belysning av varför den politiska kampen om en väl fungerande sjukförsäkring inte bara berör personer som drabbats av sjukdom, utan i allt väsentligt handlar om vilken samhällsmodell och vilka tillväxtförutsättningar vi vill se framöver. Tomas Eneroth ordförande Arbetarrörelsens Socialförsäkringskommission 4

5 Förord 2: Trygghetsförsäkringarna spelar stor roll, som Tomas Eneroth påpekar i sitt förord till denna rapport, både för dem som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet och för villkoren i arbetslivet och den ekonomiska utvecklingen. Dessa bredare samhällsekonomiska och sociala effekter behöver lyftas betydligt mer än vad som hittills skett i den offentliga debatten, inte minst med tanke på att internationell forskning nu allt tydligare betonar trygghetssystemens roll som ekonomiska och sociala stabilisatorer. Den rapport Christer Persson gjort för Arbetarrörelsens Socialförsäkringskommission är ett viktigt kunskaps- och debattunderlag, som Arbetarrörelsens tankesmedja i enlighet med vårt uppdrag att bidra till en bred och kunskapssökande debatt inom rörelsen är glada över att få publicera. Anne-Marie Lindgren utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja 5

6 A. Den generella välfärden 1. Inledning Sverige och de övriga nordiska länderna är små öppna ekonomier, som för sin ekonomiska utveckling är kraftigt beroende av utrikeshandeln. Dessutom är de generella välfärdsstater med stora sociala utgifter, och höga skatter för att finansiera dessa utgifter. Trots den nyliberala och konservativa kritiken mot att dessa länder har sämre tillväxtförutsättningar, som en följd av en stor offentlig sektor, så visar empiriska data på motsatsen: denna grupp av länder har i regel en stark ekonomi som kombineras med en god konkurrenskraft och en tillväxt som är fullt jämförbar med andra länder med lägre sociala utgifter och skatter. Ett kvitto på den ekonomiska styrkan i små välfärdsstater får man av den den årliga mätningen av konkurrenskraften för olika länder, som görs av World Economic Forum. De nordiska länderna brukar placerar sig i topp på denna rankning. I den senaste mätningen för 2011 finns tre nordiska länder bland de tio högst rankade. Sverige intar en hedrande andraplats medan Finland är sjua samtidigt som Danmark ligger på en niondeplats. 1 Dessa resultat visar med önskvärd tydlighet att det går att förena en generös välfärdsstat, som kräver höga skatter, med en konkurrenskraftig ekonomi; humlan kan alltså flyga. Det finns givetvis många teorier till varför dessa välfärdsstater klarar sig sig så bra i dagens hårda globala konkurrens. En av dessa är att den globala ekonomin och dess mycket hårda konkurrens innebär stora svängningar i produktionen samt i utvecklingen av efterfrågan, inkomster och sysselsättning samtidigt som strukturomvandlingen i dess kölvatten ställer stora krav på omställning och förändringar. Länder med en god välfärd och stor trygghet för hela befolkningen klarar nämligen lättare dessa omställningskrav jämfört med snåla välfärdsstater med en betydligt sämre trygghet för löntagare och andra grupper i befolkningen. 2 Dessa frågor, som har det gemensamt att de handlar om förhållandet mellan tillväxt och välfärdspolitiken är det bärande temat i denna rapport. De berör också olika sidor av den nordiska välfärdsmodellen och ländernas ekonomiska utveckling. Ett särskilt fokus riktas mot socialförsäkringarnas effekter på den samhällsekonomiska utveckling, exempelvis tillväxteffekter och effekterna på arbetsmarknaden. Denna analys kan ställas mot regeringens ensidiga och kraftigt överdrivna betoning av individens ekonomiska drivkrafter för att höja tillväxten och skapa arbetstillfällen. Högeralliansens politik är i första hand inriktad på att öka utbudet av arbete genom stora inkomstskattesänkningar i kombination med lägre ersättning och hårdare villkor i både arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Högeralliansens politik är i första hand inriktad på att öka utbudet av arbete genom stora inkomstskattesänkningar i kombination med lägre ersättning och hårdare villkor i både arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Dessutom har det skett en betydande nedrustning av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Denna politik bidrar, när den verkligen fungerar, till att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, motverka långtidsarbetslöshet, fungera som ett stöd för grupper med en svag förankring i arbetslivet och genom utbildning rusta de 6

7 arbetslösa under en lågkonjunktur för att de lättare ska kunna ta lediga jobb när konjunkturen vänder uppåt igen. Allliansregeringens nya arbetsmarknadspolitik är emellertid begränsad till att i första hand så snabbt som möjligt få tillbaka människor i arbete, oberoende av om detta leder till en sämre matchning på arbetsmarknaden, eller att mäniskor är sämre rustade inför framtida lågkonjunkturer. Dessutom är politiken inriktad på att pressa ner lönerna för olika låglönegrupper samt skärpa kontrollen av löntagarna. 2. Generella modellens särart och styrka Just i ljuset av dagens nedrustade välfärdspolitik och de allvarliga hoten mot den svenska modellen är det mer intressant än på länge att lyfta fram den generella välfärdens styrka och betydande fördelar i förhållande till de alternativa modeller som finns för att organisera och finansiera välfärdspolitiken. Den nordiska välfärdsmodellen bygger på ett antal huvudprinciper som ger modellen både styrka och uthållighet, men som samtidigt kan vara dess akilleshäl: En av dessa principer är de höga kvalitetskraven som ställs på olika välfärdstjänster som utbildning, vård och omsorg, men också på en god inkomsttrygghet när man är arbetslös och sjukskriven. Den höga kvaliteten ger goda förutsättningar för att hålla uppe viljan att betala skatt hos breda grupper i befolkningen, även bland de sociala mellanskikten och de övre skikten i befolkningen. Detta bidrar till att stärka välfärdsmodellen. Men å andra sidan kan en situation inträffa när de offentliga huvudmännen inte längre lever upp till de höga kvalitetskrav som ställs på olika verksamheter. Detta kan, om de får utvecklas fritt, dra i gång processer som försvagar befolkningens skattebetalarvilja. Då finns det också risk för att grupper som har råd börjar köpa privata välfärdslösningar som ett komplement till den skattefinansierade välfärden. En sådan utveckling får motsatta effekter och undergräver ytterst den generella välfärden. Det är ställt utom varje tvivel att den generella välfärden har många fördelar och styrkor. I ett tal inför SKTF: jubileumskonferens under 1986 pekade Olof Palme på dessa fördelar och stora mervärden: 3 den är rättvis eftersom alla får del av den; den bidrar till att öka jämställdheten mellan män och kvinnor; den bidrar till en omfördelning mellan rika och fattiga, olika generationer och mellan sjuka, friska, arbetslösa och de som har arbete, och den leder därför till jämlikhet; den är stabil eftersom den innebär både rättigheter och skyldigheter; den ger bäst skydd för de mest utsatta; den ger frihet eftersom den inte låser in människor i ett beroende, som är svår att komma ur; den skapar oberoende eftersom människor har trygghet när de är sjuka och av andra skäl inte kan arbeta; den ökar rörelsefriheten eftersom rättigheterna följer individerna och är inte låsta till företag och branscher eller förutsätter att man tillhör vissa grupper på arbetsmarknaden; den ger mindre byråkrati och kränkande behandling eftersom den bygger på en minimal behovsprövning; 7

8 den ökar effektiviteten i ekonomin eftersom den bidrar till lägre marginaleffekter och håller nere antalet fattigdomsfällor för låginkomsttagare; den främjar den sociala rörligheten i samhället; den är billig eftersom den har låga administrationskostnader Att modellen bidrar till jämlikhet betyder konkret att den har omfattande omfördelningseffekter, och dess bidrag till att minska klyftorna ökar sin tur den sociala sammanhållningen och stabiliteten i samhället. Den kombinerar också trygghet med tillräckliga drivkrafter för arbete; den utgår alltså från den sk. arbetslinjen, och det har den alltid gjort. Både välfärdsmodellen i stort och de familjepolitiska stöden bidrar mer än andra modeller till att öka jämställdheten mellan män och kvinnor. Detta är också ett resultat av flera faktorer: de sociala nyttigheterna (tjänster, försäkringar och bidrag) fördelas till individerna, en aktiv arbetmarknadspolitik som för - stärker kvinnornas ställning på arbetsmarknaden, en väl utbyggd barnomsorg av hög kvalitet till alla barnfamiljer, och ett generellt familjepolitiskt stöd som inte bara omfördelar mellan barnfamiljer och hushåll utan barn, men också från höginkomst - tagare till hushåll med låga inkomster. Normen för politiken är också tvåförsörjarfamiljen. I denna modell har både kvinnor och män de bästa möjligheterna att förena arbete med familj och barn. 4 Fattigdomen i allmänhet och barnfattigdom i synnerhet är i regel lägst i länder som har en generell välfärdspolitik. 5 En annan av den generella välfärdens positiva effekter som förtjänar att lyftas fram är den ökade rörelsefriheten som följer av att de sociala rättigheterna är knutna till individen och inte till enskilda företag och branscher eller förutsätter att man tillhör vissa grupper på arbetsmarknaden. I USA, som är den tydligaste företrädaren för den liberala välfärdsstaten, bygger de flesta välfärdsprogram på den omvända principen: flertalet förmåner och rättigheter är just knutna till en speciell arbetsgivare och förutsätter ett företag, eller en viss bransch. Detta innebär i regel att individen förlorar dessa rättigheter när det företag han/hon arbetar i läggs ner eller när man byter jobb och arbetsgivare. Resultatet av denna inlåsning är en klart lägre rörlighet på arbetsmarknaden samtidigt som den tenderar att öka löntagarnas motstånd mot frihandel och ytterst driva fram protektionism. Dessutom skapar denna välfärdsmodell en ökad motvilja mot alla former av strukturomvandling som innebär kortsiktiga förluster av jobb, även mot långsiktigt nödvändiga strukturförändringar, som är mer eller mindre normala i en konkurrensutsatt ekonomi. 3. Utjämning mellan hög- och låginkomsttagare Omfördelningseffekterna av den generella modellen är för varje skattebetalare och mottagare av olika sociala nyttigheter ett resultat av hur både skatter och nyttigheter fördelas, dels över tiden, dels mellan individer och grupper av medborgare. Det handlar alltså om hur skattebetalningarna varierar över olika livsperioder (student, löntagare, företagare och pensionär), och hur dessa inkomster återförs till individer eller familjer i form av välfärdstjänster, ersättningar från olika socialförsäkringar och bidrag. Värdet av välfärdstjänster är kostnaden för dessa tjänster med avräkning för avgifter som också finansierar dessa tjänster. 8

9 Hela den offentliga sektorn och välfärdspolitiken ger därför olika slags fördelningseffekter: Det är inte bara inkomster som utjämnas mellan hög- och låginkomsttagare. Det finns också en utjämning mellan individer som är utsatta för risker att bli arbetslösa eller sjuka. Den tredje omfördelningseffekten är den standarutjämning som sker mellan olika perioder i en människas liv, alltså mellan åldersgrupper. Sammanfattningsvis bidrar den offentliga sektorn, både skatter och förmåner, till en utjämning mellan låg- och höginkomsttagare, olika riskgrupper och åldersgrupper. Den offentliga sektorns utjämningseffekter, år 2008 Delar av den offentliga sektorn Transfereringar Skatter Subventionerade välfärdstjänster Totala omfördelningseffekter Omfördelningseffekter 33 procent, som bidrag till totala effekterna 10 procent 4 procent 47 procent Källa: Skatter i Sverige, Skattestatistisk Årsbok för 2010 Som tabellen illustrerar bidrar hela den offentliga sektorn till nästan en halvering av hushållens inkomstskillnader, om man mäter dessa skillnader som förändringar i Gini-koefficienten när hushållens disponibla inkomster justeras med hänsyn till ersättningar från socialförsäkringar, bidrag, skatter och subventionerade välfärdstjänster. Av den totala omfördelningseffekten på 47 procent bidrar transfereringar (socialförsäkringar och bidrag till hushållen) med ca 33 procentenheter, vilket motsvarar 70 procent av den totala effekten. Skatterna kommer sedan med ett bidrag på 10 procentenheter av den samlade omfördelningseffekten, vilket utgör drygt en femtedel av denna effekt. Den svagaste omfördelningseffekten har de subventionerade välfärdstjänsterna som ger ett bidrag på 4 procentenheter, vilket utgör omkring 8 procent av den totala fördelningseffekten. 6 Sammantaget är utan tvekan den offentliga sektorn en av de mest kraftfulla fördelningsinstrumenten som finns i den politiska verktygslådan. I början av 2000-talet presenterade Finansdepartemenet en rapport om den offentliga sektorns samlade omfördelnings effekter. Denna analys byggde på en jämförelse av hur den generella välfärden påverkade inkomstskillnaderna mellan grupper av hög- och låginkomsttagare. De tjugo procenten med de högsta inkomsterna hade före den generella välfärdens effekter en bruttoinkomst som var elva gånger större än den de tjugo procenten med de lägsta inkomsterna. Efter det att välfärdspolitiken och skatterna hade verkat, så krympte dessa inkomstskillnader (hushållens disponibla inkomster justerad för välfärdstjänsternas subventionseffekter) till något mer än två gånger. Detta är kanske den mest långtgående standardutjämning som har varit möjlig att genomföra i något OECD-land. 7 Denna rapport visade, föga överraskande, att den tiondel med de högsta inkomsterna är nettobetalare till den offentliga sektorn, och att deras genomsnittliga betalning till sektorn var kr under ett år. Den tiondel med de lägsta inkomst - Detta är kanske den mest långtgående utjämningen av inkomster som har varit möjlig att genomföra i något OECD-land 9

10 erna var däremot nettomottagare med ett genomsnittligt netto på kr under ett år. Av rapporten framgår också den intressanta uppgiften att omkring sju av tio i hela befolkningen var i början av det nya seklet nettomottagare. Tvärtemot högerns systemkritik mot den generella välfärdspolitiken är det ett faktum att värdet av de skattefinansierade nyttigheterna är större än skattebetalningarna för den stora befolkningsmajoriteten. 8 Kvinnor är som grupp nettomottagare medan män är nettobetalare. Lågutbildade med enbart grundskola är också nettomottagare medan många högutbildade är utpräglade nettobetalare Omfördelning av livsinkomster De fördelningsstudier som hittills har redovisats utgår från individens inkomster under ett givet år. Om man istället låter analysen bygga på livsinkomsten, alltså inkomsten under en persons liv, är dessa mer jämt fördelade än den årliga inkomsten. En viktig förklaring är inkomströrligheten, alltså att inkomsttagare rör sig under livet mellan olika steg på inkomsttrappan. Ju högre rörlighet, desto större utjämning av livsinkomsten. Även med ledning av livsinkomsten har socialförsäkringarna de största fördelningseffekterna, därefter följer skatterna, medan välfärdstjänsterna omfördelar minst. Totalt beräknas en genomsnittlig person under hans/hennes livstid betala omkring 6,8 miljoner kr i olika skatter. Rörligheten är i sin tur beroende av tillfälliga inkomstsvängningar, bl.a. till följd av inkomstavbräck vid arbetslöshet och när det sker förändringar i familjesituationen. Det kan också handla om mer permanenta inkomstförändringar eftersom människor befinner sig i olika faser i yrkeslivet. Utgår man från utvecklingen av livsinkomsterna i början av 2000-talet bidrog den offentliga sektorn till att minska inkomstskillnaderna med omkring 55 procent. Så mycket som två tredjedelar av alla ersättningar från olika social - försäkringar och bidrag betalas ut till personer som är 60 år och äldre. Dessutom utgör en viss del av den totala omfördelningen av en regelrätt rundgång, som innebär att en del av individarnas inkomster går tillbaka till dessa under samma år som skatternas betalas; man får under ett visst år under livet tillbaka lika mycket från den offentliga sektorn som betalas i olika skatter. Merparten av omfördelningen är dock inte någon rundgång utan omfördelas till andra grupper än de som betalar skatterna. Nästan en femtedel av skatterna omfördelas alltså mellan låg- och höginkomsttagare Omfördelning mellan olika åldersgrupper Den tidigare genomgången ger bl.a. en bild av omfördelningen mellan grupper med olika inkomster: en utjämning mellan låg-, medel- och höginkomsttagare. Tar man Barn, ungdomar och pensionärer är nettomottagare i förhållande till den offentliga sektorn. De får mer tillbaka i olika förmåner än vad de betalar i skatter. också hänsyn till de två övriga effekterna, som utjämnar mellan risk-och åldersgrupper så får man onekligen en något annan bild: Av de totala omfördelningseffekterna är omkring 75 procent en utjämning mellan olika åldersgrupper, eller en omfördelning under en människas liv mellan perioder då denne är barn, ungdom, student, löntagare eller pensionär. Denna omfördelning innebär konkret att barn, ungdomar och pensionärer är nettomottagare i förhållande till den offentliga 10

11 sektorn. De får följaktligen mer tillbaka i olika förmåner än vad de betalar i skatter. Däremot är en löntagare och andra förvärvsarbetande normalt sett nettobetalare under den yrkesverksamma perioden (20-64 år). De betalar mer i skatter än vad de får tillbaka i form av välfärdstjänster och olika inkomstförstärkningar. I genomsnitt är man nettobetalare från år. Den starten kan skjutas upp till närmare 30 år för många av dagens ungdomar, som studerar länge och etablerar sig sent på arbetsmarknaden. Detta mönster av skattebetalningar och sociala nyttigheter har visat sig vara relativt stabilt över tiden, men kan givetvis variera för olika individer och är beroende av vissa yttre faktorer: konjunkturläget, tillgången på utbildningsplatser och läget på arbetsmarknaden. Sammanfattningsvis är en genomsnittlig person nettomottagare i förhållande till den offentliga sektorn under de första tjugo åren i livet, och från denna ålder ökar sedan skattebetalningarna. I takt med att individens ställning på arbetsmarknaden stärks övergår individen till att bli nettobetalare. Under denna period är det främst sjukvård till barn, barnomsorg och grundutbildning i form av grund- och gymnasieskola som bestämmer hur åldersprofilen kommer att se ut för inbetalningar av skatter och värdet på olika sociala nyttigheter. 10 Skattebetalningarna är i hög utsträckning relaterade till en persons inkomstutveckling, som i sin tur har en viss åldersprofil eftersom inkomsterna är beroende av utbildning och yrke, förankringen och utvecklingen på arbetsmarknaden. Skattebetalningarna når sin topp runt femtioårsåldern, när en person i regel har nått de översta stegen på inkomsttrappan. De genomsnittliga skattebetalningarna per person är som störst när en person är år, och då är också ersättningarna från olika socialförsäkringar som lägst för stora löntagargrupper. Mellan 55 och 65 år ökar inkomstöverföringarna från staten som en följd av ökade utbetalningar av förtidspensioner (numera sjukersättningar) och inkomster från ålders pensionssystemet. Från omkring 75 år ökar också kraftigt utnyttjandet av vissa välfärdstjänster som vård och äldreomsorg. En genomsnittlig person blir nettomottagare vid ungefär 63 år. 11 En genomsnittlig pensionär betalar ungefär kr per år i skatter, men får tillbaka kr från den offentliga sektorn i form av pensioner och olika skattefinansierade tjänster som vård och omsorg. 12 Ju högre ålder, desto större nettomottagare Utjämning mellan riskgrupper En tredje slags omfördelning är den utjämning som sker mellan olika riskgrupper; mellan friska och sjuka; mellan arbetslösa och sysselsatta; mellan de som har en god arbetsmiljö och de som riskerar att bli sjuka eller som kan bli skadade i arbetet. Många av desssa skillnader är klassrelaterade, men i takt med att tempot och belastningen i arbetslivet har skärpt hos både tjänstemän och arbetare är dessa skillnader i risker inte enbart beroende av inkomster och utbildning. Det finns också stora grupper av tjänstemän som är utsatta för betydande risker att bli sjuka i arbetet pga en försämrad psykosocial arbetsmiljö, en hög arbetsbelastning i förening med en dålig kontroll av den egna arbetssituationen. En försämring av den psykiska hälsan är också en av de vanligaste diagnoserna bakom utvecklingen av förtidspension och långa sjukskrivningar. Vissa grupper av 11

12 tjänstemän i den offentliga sektorn, t.ex. lärarkåren, har långa sjukskrivningar som ett resultat av en psykosocial arbetsmiljö som har blivit allt sämre. Men eftersom risk erna av bli arbetslös och sjuk är vanligare bland låginkomsttagare och arbetare än höginkomsttagare och välutbildade tjänstemän bidrar även socialförsäkringarna till en utjämning mellan låg- och höginkomsttagare. Kombinationen av en klassmässig fördelning av olika sociala risker och socialförsäkringar som finansieras med enhetliga premier och med likaratade försäkringsvillkor medverkar alltså till en långtgående inkomstutjämning. Denna fördelningseffekt förstärks av det faktum att höginkomsttagare i kronor bidrar mer till finansieringen än låginkomsttagare. Även höginkomsttagare har motiv att stödja den generella välfärden För både arbetare och vissa grupper av tjänstemän har den generella välfärden stora fördelar genom att de får tillbaka mer i nyttigheter än vad de betalar i skatt. För verkliga höginkomsttagare innebär skatterna och välfärdssystemet att de i regel får nettobidra till den offentliga sektorn, och att deras inkomster omfördelas till grupper med lägre inkomster. Men trots detta har dessa grupper ett egenintresse av att stödja en generell välfärdspolitik. Till att börja med är en offentlig sektor, som har sunda och starka finanser, en mycket mer pålitlig och stabil försäkringsinrättning än flertalet privata aktörer som är verksamma på olika delar av välfärdsmarknaden. Detta visade sig inte minst under den senaste finanskrisen mellan , då flera finansiella företag, bl.a. privata försäkringsbolag, gick omkull eller drabbades av stora ekonomiska problem. För det andra innebär omfördelningen mellan olika generationer och riskgrupper att även välbeställda grupper ibland kan hamna bland utsatta grupper genom att förlora jobbet eller skadas i arbetet, eller råka ut för en kronisk och allvarlig sjukdom. I den skattefinansierade välfärden är därför riskutjämningen mycket mer effektiv jämfört med olika privata välfärds- och försäkringssystem, vilket också gynnar grupper av höginkomsttagare. Det är just denna insikt som motiverar att även dessa grupper kan vara starka tillskyndare till generell välfärdsmodell förutom rena solidaritetsmotiv Urholkade omfördelningseffekter Det bör betonas att redovisade omfördelningseffekter är resultatet av en skattefinansierad välfärd där staten och övriga delar av den offentliga sektorn tar ett tydligt ansvar för olika välfärdsprogram. Välfärdsmodeller som bygger på mer av individuella eller gemensamma marknadslösningar, t.ex. i form löneförmåner som är baserade på kollektivavtal, eller som i hög grad använder familjen som en välfärdsinrättning har givetvis helt andra fördelningseffekter än en offentligt organiserad och skattefinansierad välfärd. Det bör också uppmärksammas att de omfördelningseffekter, som här redovisas, bygger på beräkningar som är några år gamla. Med tar man hänsyn till den nedrustning av både arbetslöshets- och sjukförsäkringen som har genomförts sedan 2006 är det rimligt att räkna med att det har skett en viss urholkning av välfärdspolitikens omfördelningseffekter, men att det också har skett förändringar av hur mycket de olika delarna av den offentliga sektorn bidrar till dessa fördelningseffekter. 12

13 Som en följd av de stora inkomstskattesänkningarna har friska höginkomsttagare med en stark ställning på arbetsmarknaden inkomstmässigt dragit ifrån övriga grupper i samhället. Kombinationen av inkomstskattesänkningar och kraftigt försämrade trygghetsförsäkringar, som främst drabbat grupper med dålig hälsa och svag ställning på arbetsmarknaden, har onekligen vidgat inkomstklyftorna mellan löntagare med fasta och goda arbetsinkomster, och grupper som är svaga på arbetsmarknaden och med dålig hälsa, och som därför är beroende av inkomster från olika socialförsäkringar Allvarliga hot mot den generella modellen Det har fram till i början av 1990-talet inte varit någon tvekan om att vår generella välfärdsmodell har kunnat behållas intakt, och därmed levt upp till de krav som brukas ställas på denna. Men genom de stora förändringar i olika välfärdsprogram som gjordes under 1990-talet, och som har fortsatt under alliansregeringens regeringsperiod, finns det emellertid starka skäl att ifrågasätta om inte modellen mer och mer avviker från det som i välfärdsforskningen beskrivs som generell. 14 Välfärdsbokslutet, som analyserade välfärdsutvecklingen under hela 1990-talet, kunde inte hitta några entydiga belägg för att har skett något modellskifte, vare sig när det gäller välfärdstjänster, socialförsäkringar eller olika bidrag. Som flera forskare betonat efter detta bokslut bör denna slutsats modifieras eftersom det under talet onekligen genomfördes principiella förändringar av välfärdssystemet. Två av dessa välfärdsforskare, Åke Bergmark och Johan Fritzell, har emellertid pekat på att även små förändringar kan få stora effekter: Vidare är det viktigt att komma ihåg att också relativt små förändringar i socialpolitiska system, som tagna var för sig knappast kan sägas vara prinicipiella brott, på sikt kan leda till mer långtgående förändringar. Också relativt marginella sänkningar av ersättningsnivåer kan framförallt för välbeställda leda till ökat intresse för individuella lösningar, något som i förlängningen leder till att dessa grupper inte längre vill stödja de offentligt finansierade systemen. Detta kommer i sin tur ytterligare att erodera kvaliteten i dessa system. På så vis kan små förändringar ge upphov till kausala kedjor som leder till ett omfattande systemskifte. 15 Under de första åren på 2000-talet har politiken inte fullt ut kompenserats för talets ingrepp i olika välfärdsprogram snarare tvärtom. Genom regeringsskiftet 2006 har dock utvecklingen förstärkts i riktning mot en urholkning av den generella välfärdsmodellen. Den borgerliga regeringens nedrustning av de skattefinansierade trygghetsförsäkringarna, i första hand arbetslöshets- och sjukförsäkringen, har medfört en mycket allvarlig kvalitetsförsämring av dessa försäkringar. Dessa har lett till att försäkringarna inte ger en fullgod kompensation för inkomstförluster när man inte arbetar, och därför saknas en tillräcklig ekonomisk trygghet i dessa situationer. Istället går utvecklingen mot att grundtrygghet införs i dessa försäkringar, och de behöver därför kompletteras med privata inkomstförsäkringar. Det pågår också en privatisering av i 13 Den borgerliga regeringens nedrustning av de skatte finansierade trygghetsförsäkringarna, i första hand arbetslöshetsoch sjukförsäkringen, har medfört en mycket allvarlig kvalitetsförsämring av dessa försäkringar.

14 första hand den skattefinansierade arbetslöshetsförsäkringen, men också av den obligatoriska sjukförsäkringen. 16 När det gäller välfärdstjänsterna går också utvecklingen i riktning mot mer marknadsstyrning och individuella lösningar. För denna del av välfärdspolitiken är alltså skattefinansieringen än så länge intakt medan själva driften av verksamheten och styrningen flyttas från offentliga huvudmän till privata aktörer, i första hand stora företag och koncerner. Denna utveckling har hittills lett till en segregation och negativ särbehandling av svaga grupper, inte minst på skolområdet, vilket ytterst riskerar hota några av den grundläggande principerna för de skattefinansierade välfärdstjänsterna: behovsprincipen och kravet på likabehandling av alla grupper. 17 Den solidariska finansieringen av välfärdstjänserna dominerar visserligen, men den är utsatt för allvarliga hot på sikt. Inom främst slutenvården ökar försäkringsfinansieringen kraftigt, om än från en låg nivå och hittills är det en marginell del av befolkningen som använder sig av en sådan finansiering. Men fortsätter den att öka i nuvarande takt, så kommer den att utgöra ett verkligt hot mot den solidariska finansieringen på sikt. Ett likartat hot mot den solidariska skattefinansieringen är systemet med uppdelning i sk. grund- och tilläggtjänster inom framför allt äldreomsorgen. Inom tandvården dominerar redan den privata finansieringen och med en skattefinansiering som gradvis har förlorat i betydelse sedan i början av 1990-talet. Sammanfattningsvis kan man konstatera att den generella välfärden nu är utsatt för större hot och påfrestningar än den tidigare har varit. Med privatiseringar av viktiga socialförsäkringar försvagas inte bara skattefinans - ieringen av dessa trygghetsförsäkringar utan dessutom ökar människors beroende av marknaden för sin trygghet. Detta går i stick i stäv mot grundprinciperna i den generella välfärden: att alla, oberoende av ställning på arbetsmarknaden, ska ha tillgång till ett gott inkomstskydd och en tillfredsställande ekonomisk trygghet, vid arbets löshet och sjukdom. Den snabba privatiseringen av driften av skolan, vården och omsorgen undergräver ytterst centrala principer för den skandinaviska välfärdsmodellen, som är både generell och som utmärks av hög kvalitet i de olika sociala programmen. Denna utveckling för välfärdspolitiken innebär också att ansvaret för tryggheten och riskutjämningen flyttas från den offentliga sektorn till familjen samtidigt som individen tvingas ta ett ökat ansvar för sin välfärd i egenskap av kund på en växande marknad för trygghetsförsäkringar och sociala tjänster. Det råder knappast någon tvekan om att hela denna utveckling inom välfärdspolitiken, räknat från 1990-talet, har gradvis skapat ett växande gap mellan den svenska välfärdens praktiska funktionssätt och den generella Den snabba privatiseringen av driften av skolan, vården och omsorgen undergräver ytterst centrala principer för den skandinaviska välfärdsmodellen. modellen, såsom den defineras och beskrivs i samhällsforskningen.ska denna utveckling kunna vändas är det nödvändigt med en betydande omläggning av politiken i syfte att restaurera flera välfärdsprogram så att de återigen tillgodoser de krav man brukar ställa på den generella välfärden. 14

15 4. Socialförsäkringar en viktig byggsten i den generella välfärden Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen är en av den generella välfärdens två byggstenar. Dessa försäkringar är också ett barn av industrialismen, men är minst lika viktiga i det moderna tjänste- och kunskapssamhället med dess stora krav på flexibilitet, rörlighet och förmåga till omställning. En god ekonomisk tryghet är lika viktig idag, som den var då dessa försäkringar infördes och byggdes ut under den första hälften av 1900-talet. Ingen ska behöva drabbas av en kraftig standardförsämring när man på grund av sjukdom och arbetslöshet inte längre kan försörja sig på eget arbete. När grunden lades för det moderna socialförsäkringssystemet på 1930-talet, och inte minst under 1950-talet, var fattigdomsbekämpning ett överordnat syfte för dessa försäkringar. Behovet av fattigvård (motsvarar i princip dagens socialbidrag) skulle minska kraftigt när olika socialförsäkringar infördes. I takt med stora förbättringar av hushållens standard förändrades dock försäkringarnas primära syfte: de skulle inte bara garantera en viss miniminivå på standarden utan dessutom utgöra ett effektiv skydd mot stora standardförsämringar vid arbetslöshet och sjukdom. De inkomstrelaterade försäkringarna skulle alltså garantera en viss standardtrygghet för människorna, när de inte själva kan försörja sig genom eget arbete. Den ideologiska motiveringen bakom principen om standardtrygghet utmejslades under 1950-talets mitt i samband med genomförandet av den moderna sjukförsäkringen. Det var ingen mindre än Olof Palme som formulerade följande ideologiska motivering till principen om inkomsttrygghet: Om inkomsten för den familjen skulle falla bort eller reduceras i mycket hög grad så innebär detta icke endast en mycket kraftig nedpressning av konsumtionsstandarden, det innebär dessutom en katastrof för den som har bundit sig för utgifter av den typ jag nyss skildrat. (...) Detta är en förklaring till varför en ny princip under efterkrigstiden obevekligen har trängt fram inom socialpolitiken. Detta gäller icke längre enbart att med socialpolitiken garantera en minimistandard, friheten från nöd och umbäranden. I allt högre grad har det gällt att med socialpolitikens medel garantera en någorlunda bevarad levnadsnivå en folkförsäkring. 18 Genom att låta samhällets ansvar också omfatta ett standardskydd för det stora flertalet människor skulle dessa inte ha råd att avstå från att vara solidariska. Denna norm för välfärdspolitiken, den så kallade folkförsäkringslinjen, skulle inte bara skydda arbetarnas levnadstandard utan också stora delar av befolkningens sociala mellanskikt. Denna norm skulle då, och ska även i dessa dagar vara vara tillräckligt attraktiv för stora befolkningsgrupper, inte minst den stora medelklassen. Genom olika åtgärder, såsom sänkta ersättningsnivåer eller urholkade inkomsttak undergrävs viktiga principer i socialförsäkringarna. När väl stora avsteg har gjorts från dessa principer är steget inte långt till att medelklassens stöd för försäkringarna börjar att svikta. Utan detta stöd är det inte möjligt att behålla en tillräcklig legitimitet för denna del av välfärdspolitiken. De grupper som har råd kommer att skaffa sig 15

16 privata försäkringar för att komplettera socialförsäkringarnas otillräckliga inkomstskydd. Denna process kan leda till ett betydande missnöje med de skatter som krävs för att finansiera välfärden. Det bör understrykas att alltsedan 1980-talet har olika regeringar underlåtit att höja försäkringarnas inkomsttak i den takt som har varit nödvändig med hänsyn till inkomstutvecklingen i samhället. I dag är utan tvekan principen om standardtrygghet en av de stora stridsfrågorna i välfärdspolitiken: på ena sidan står högeralliansens partier som redan bestämt sig för att införa grundtrygghet, vilket kraftigt ökar behovet av privata försäkringslösningar. På den andra sidan finns den samlade arbetarrörelsen, som kämpar för att behålla standardtryggheten eller principen om att kompensera för stora delar av inkomstbortfallet. En stor majoritet av befolkningen står alltjämt bakom den generella välfärdens bärande principer, bl.a. inkomstbortfallsprincipen. Sociologien Stefan Svallfors i Umeå har sedan i början av 1980-talet mätt stödet för den generella välfärden och dess centrala principer. Resultaten i den senaste undersökningen från 2011 visar med all önskvärd tydlighet att stödet för den skattefinansierade välfärden, och dess centrala principer, har förstärkts sedan den förra mätningen, och detta gäller även medelklassens attityder till dessa principer Olika modeller för våra socialförsäkringar Det finns inte någon enhetlig och allmänt accepterad definition av socialförsäkringar, men man brukar beskriva dem som allmänna, generella och obligatoriska försäkringar som skattefinansieras, i första hand med arbetsgivaravgifter. Dessa är ekonomiskt sett en blandning av skatter och obligatoriska försäkringspremier. På samma sätt som det är möjligt att göra en avgränsning av olika länders välfärdssystemet är det möjligt att använda sig av en liknande metodik för att sortera olika länders socialförsäkringssystem. Det ligger då närmast till hands att använda sig av den klassificering av välfärdsstater som är en viktig del i Esping-Anderséns välfärdsforskning. 20 Arbetslöshetsförsäkringen brukar i en sådan analys vara en del av ett lands socialförsäkringssystem även om det finns principiella skillnader mellan denna försäkring och en vanlig socialförsäkring. Det som förenar dem är deras karaktär av inkomstrelaterade försäkringar som ska skydda mot ett inkomstbortfall pga sjukdom och arbetslöshet. Den första modellen är behovsprövade socialförsäkringar som omfattar en minoritet av befolkningen, som utgörs av låginkomsttagare och andra ekonomiskt svaga grupper som inte har tillgång till privata försäkringar, och som därför är beroende av den offentliga försäkringen. Ersättningen är, som andel av inkomsten, i regel mycket låg och behöver kompletteras med privata försäkringar. Denna modell används främst i anglosaxiska länder som USA och Storbritannien, som också tillhör gruppen av lib erala och marknadsinriktade välfärdsstater. Den andra modellen med frivilliga och statsunderstödda systemet innebär att staten ger ekonomiskt stöd till frivilligt bildade organisationer (inrättningar/kassor) som ger ersättning till sjuka och arbetslösa, och därför bidrar till deras ekonomiska trygghet. Det är svårt att hitta enskilda länder som överlag använder sig av denna modell för 16

17 större delar av socialförsäkringssystemet. Istället får vi gå tillbaka till i slutet av talet och början av 1900-talet i vårt land då vi tillämpade ett system med både arbetslöshets- och sjukkassor. Det var också före det moderna socialförsäkringssystemet byggdes upp. Det är framförallt dagens system med frivilliga arbetslöshetskassor, som finns i olika länder (sk. Gent-modellen) som närmast liknar denna modell för frivilliga och statsunderstödda försäkringar. 21 Erfarenheter från de svenska kassorna visar att dessa försäkringssystemet hade en relativt låg täckning i befolkningen och en svag koppling till den faktiska inkomstförlusten. 22 Den tredje modellen är den korporativa som bygger på att yrkesgrupper med sina fackliga organisationer, och som tillsammans med staten, förvaltar inkomstrelaterade försäkringar. Dessa försäkringar utmärks av relativt höga ersättningar och omfattar en stor del av löntagarna. Förvaltningen av försäkringarna sköts gemensam av arbetsgivare och löntagarnas organisationer samtidigt som det finns en övergripande statlig kontroll. Försäkringarna är i första hand tillgängliga för löntagare och de som har ett arbete. Det finns också stora skillnader i försäkringsskyddet mellan olika löntagargrupper. Grupper med en svag förankring på arbetsmarknaden har därför ett sämre skydd och en lägre grad av ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och sjukdom. Exempel på länder som har detta system är i första hand centraleuropeiska länder som Tyskland, Belgien och Frankrike. Den fjärde modellen är hämtade från andra världskrigets England och bygger på Beveridges förslag om en försäkringar med en långtgående befolkningstäckning, men som enbart ger grundrygghet. Det innebär att ersättningarna inte har någon direkt koppling till inkomsten och är därför relativt låga. För att ge ett fullgott inkomstskydd är det därför nödvändigt att dessa försäkringar kompletteras med olika privata försäkringar. Det är i första hand enskilda socialförsäkringar som är grundade på denna princip, utan att denna prinicip behöver gälla generellt för socialförsäkringssystemet i olika länder. Den sista modellen kallas för standardtrygghetsmodellen och finns framförallt i de nordiska länderna. Den omfattar hela befolkningen och ersättningen är tydligt inkomstrelaterad. Den ger därför det bästa inkomstskyddet vid arbetslöshet och sjukdom. I regel kompenseras merparten av inkomstförlusten. Det går att se olika stråk i utvecklingen av dessa olika modeller. Under flera år från början av 1990-talet går en tydlig rörelse bort från standardtryggheten, som genom en nyliberal politik i praktiken har lett till en gradvis minskning av kompensationsgraden (den faktiska ersättningsnivån) vid arbetslöshet och sjukdom. Denna politik har haft sin udd riktad mot ersättningsnivåerna i försäkringarna och har dessutom urholkat inkomsttaken genom att inte låta dessa följa samhällets inkomstutveckling. En viktig del av denna politik har också varit skärpta kvalifikationsregler för att ansluta sig till försäkringarna. Som en allvarlig effekt av denna utveckling får grupper med en svag anknytning till arbetsmarknaden ett sämre för - säkringsskydd än andra grupper (s.k. golvproblemet). Dessutom driver regeringarna i vissa länder, bl.a. den svenska regeringen, en politik som är inriktad på grundtrygghet i socialförsäkringarna. Standardtrygghetsmodellen omfattar hela befolkningen och ersättningen är tydligt inkomst relaterad. Den ger därför det bästa inkomstskyddet vid arbetslöshet och sjukdom. I regel kompenseras merparten av inkomstförlusten. 17

18 6. De skattefinansierade trygghetsförsäkringarna omfördelar risker I både det tidigare industrisamhället och i dagens samhälle, som i allt högre grad består av kunskapsintensiv tjänsteproduktion, behövs en politik för hantering och omfördelning av risker. En effektiv riskhantering är nämligen en samhällsnyttig verksamhet som ger stora samhällsekonomiska vinster. De tidigare sociala riskerna att bli arbetslös, sjuk, gammal och drabbas av olyckor på arbetsplatsen har traditionellt hanteras av socialförsäkringssystemet. Nu förs en debatt om vilka nya risker som skapas i det moderna samhället och hur dessa ska hanteras. 23 Alliansregeringen beskriver felaktigt de skattefinansierade trygghetsförsäkringarna som bidrag. Istället finns det vissa likheter mellan dessa försäkringar och vissa av de privata försäkring som finns på marknaden, även om de principiella skillnaderna mellan dessa båda kategorier av försäkringar är stora och tydliga. Men det är ändå ett faktum att privata försäkringar hade ett visst intresse för de välfärdspolitiker som efter andra världskriget drev på införandet av olika socialförsäkringar; sistnämnda försäkringar skulle fungera som en form av hjälp till självhjälp. 24 Men det bör understrykas att våra välfärdspolitiska pionjärer var väl medvetna om de skillnader som fanns, och som fortfarande finns mellan dessa båda försäkringsslag: socialförsäkringarna är obligatoriska och omfattar i princip hela befolkningen; de skattefinansieras och administreras av staten; och de utjämnar risker och omfördelar inkomster i sådan utsträckning att det går betydligt längre än vad de privata försäkringarna klarar av. Det finns i princip tre mer eller mindre renodlade metoder för att hantera och skydda sig mot risker, där skadan främst består av ett inkomstbortfall till följd av arbetslöshet och ohälsa. Kravet på försäkringsmässighet innebär att skadan ska ersättas när speciella händelser inträffar, t.ex. att en person förlorar jobbet eller kan inte jobba pga en sjukdom. Det är också ett egenvärde att vara försäkrad eftersom det skapar en känsla av trygghet. För den försäkrade finns det också en viss intressemotsättning mellan att kräva en så hög ersättning som möjligt samtidigt som han/hon inte vill betala mer än nödvändigt för försäkringen. Kvalitetskrav står alltså mot ambitionen att minimera kostnaderna för försäkringen. Med den första metoden bygger individen själv upp egna buffertar i form av ett kapital som ökar genom ett regelbundet sparande och med en ränta som utgår på detta spar - ande. Ska denna metod vara effektiv krävs det förvisso att en betydande del av inkomsten avsätts för detta buffertsparande, och dessutom behöver sparande pågår under en längre period. Utrymmet för att spara varierar också mellan olika inkomsttagare. Med denna metod är riskutjämningen i det närmaste obefintlig. Den leder också till att stora grupper av löntagare tvingas stå utan ett inkomstskydd när skadan inträffar. Metoden är också dyrast i jämförelse med andra metoder för riskhantering och inkomstskydd. Det andra metoden bygger på att marknaden helt sköter riskhanteringen genom att människor köper en privat försäkring. Även om försäkringsbolagen så långt det är möjligt använder sig av riskrelaterade premier, så sker trots allt en viss riskutjämning inom försäkringskollektivet. Det går inte helt och hållet att prissätta alla risker, och 18

19 varje försäkring tenderar att få en överrepresentation av individer med höga risker. Det går inte heller att fullt ut kontrollera att vissa försäkringstagare ägnar sig åt ett visst riskbeteende. Individens kostnader för denna metod är lägre jämfört med den första metoden, vilket bl.a. beror på att försäkringsbolaget kan sortera bort, eller ta ut höga premier för personer med höga risker. Även med en privat försäkring finns det problem med fusk och överutnyttjande av försäkringen. Den tredje modellen för att hantera risker är dagens socialförsäkringar, som när det gäller skadereglering och krav på försäkringshändelser har å ena sidan flera likheter med en privat försäkring. Å andra sidan är skillnaderna flera och större mellan dessa båda kategorier av försäkringar: Socialförsäkringar har ett betydligt större försäkringskollektiv i stort sett hela den arbetande befolkningen. Dessutom är riskutjämningen mer långtgående eftersom alla betalar samma premie oberoende av den individuella risken. Även i denna modell med socialförsäkringar reglerar man en ersättningsberättigad skada (ett inkomstbortfall) när det inträffar en specifik händelse som ligger bakom skadan i form av arbetslöshet, sjukdom eller en arbetsskada. Dessa särdrag hos socialförsäkringar ger också tydliga skillnader mellan dessa försäkringar och bidrag. För det första finns det, i motsats till vad som utmärker socialförsäkringarna, inte en uns av försäkringsmässighet hos olika bidrag; alltså en viss koppling mellan utbetalda förmåner och finansieringen. För det andra bygger socialförsäkringar på arbetslinjen, och därför måste den försäkrade i regel ha arbetsinkomster. Dessutom finansieras socialförsäkringarna av de försäkrade själva. Däremot finansieras bidrag även av andra än bidragsmottagare. Sociaförsäkringsmodellen ger den mest långtgående riskutjämningen av alla modeller. Dessutom innebär den i regel den lägsta försäkringskostnaden för en individ, givet ett visst antal skador att reglera. Kostnaden för att administrera modellen är också mycket låg i jämförelse med det privata försäkringsalternativet. Ett viktigt drag hos socialförsäkringar är att både ersättningen och de avgifter, som finansierar försäkringarna, är inkomstrelaterade: ju högre inkomst, desto högre ersättning och avgifter. Ersättningen maximeras dock vid ett visst inkomsttak. Analyserar man denna modell ytterligare visar det sig att varje försäkrad betalar en premie (avgift/skatt), som inte har någon koppling till den försäkrade risken. Man vet också på förhand vilken ersättning man får för att kompensera ett inkomstbortfall vid arbetslöshet och sjukdom. Allt detta skapar en trygghet som är av stort värde för de försäkrade. Det finns också vissa självrisker hos olika socialförsäkringar i form av karensdagar och att ersättningen är lägre än inkomstbortfallet. Sammanfattningsvis är socialförsäkringar en utomordentlig konstruktion för riskutjämning och för att hålla nere försäkringstagarnas kostnader i förhållande till andra modeller för skadereglering och riskutjämning. Socialförsäkringar av god kvalitet ger alltså en tillfredsställande ekonomisk trygghet för stora grupper i befolkningen. Flertalet av de försäkrade har också begränsade möjligheter att påverka de risker som kan drabba dem, vilket stärker argumenten för riskutjämningen i försäkringarna. 25 Sociaförsäkringsmodellen ger den mest långtgående riskutjämningen av alla modeller. Dessutom innebär den i regel lägsta försäkringskostnaden för en individ. Kostnaden för att administrera modellen är mycket låg jämfört med privata försäkringsalternativet. 19

20 20