Ansvarig utgivare: Catherine Dahlström. Redaktionskommitté: Cecilia Anneli, Marian Bergroth, Git Claesson Pipping, Catherine Dahlström, Maria

Transkript

1 andras andra Privilegierade positioner finns i alla grupper. Speglingen av oss själva i andra gör oss delaktiga i differentieringar och kategoriseringar. Analys av hur skillnader skapas är grunden för förändring, även inom kvinnorörelser. nummer

2 Ansvarig utgivare: Catherine Dahlström. Redaktionskommitté: Cecilia Anneli, Marian Bergroth, Git Claesson Pipping, Catherine Dahlström, Maria Danielsson, Eva Erson, Kristina Fjelkestam, Eva Hallin, Pia Höök, Amanda Lagerkvist, Ulrika Lorentzi, Yvonne Svanström, Maria Wendt Höjer, Lisa Öberg. Referensgrupp: Sylvia Benckert, Johanna Esseveld, Anita Göransson, Birgitta Holm, Tiina Rosenberg och Gertrud Åström. Prenumerationsärenden: Christer Hallgren, Swedish Science Press, Box 118, Uppsala, Tel: , Fax: , E-post: Prenumerera genom att sätta in 270 kr på pg Stödprenumerationer ä 400 kr eller mer är mycket välkomna. Grafisk form: Ingela Espmark. Tryckeri: Grafiska Huset, Stockholm. Trycks pä miljövänligt papper ISSN Adress: Kvinnovetenskaplig tidskrift, Centrum för kvinnoforskning, Stockholms universitet, Stockholm Tel: , Fax: , E-post: Författarna och Kvinnovetenskaplig tidskrift. Författarna ansvarar själva för innehållet i sina artiklar. För insända ej beställda manuskript ansvaras ej. Utgivningen har möjliggjorts genom anslag från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet och Nationella sekretariatet för genusforskning.

3 Innehåll Åsa Carlson Subjekt och agentskap 5 Seyla Benhabib och Judith Butler Paulina de los Reyes 27 Folkhemmets paradoxer Genus och etnicitet i den svenska modellen Judith Butler 49 "Sexual traffic" Ett samtal med Gayle Rubin Leonor Camauér 63 Att lära sig jonglera med identiteter Om feminism och etnicitet inom kvinnorörelser Recensioner 70 Medverkande 88 Kvinnovetenskaplig tidskrift startades Den är en mång- och tvärvetenskaplig tidskrift för aktuell forskning som använder kön som analyskategori utifrån ett maktperspektiv. Här ryms forskning som syftar till att synliggöra kvinnors liv och villkor likaväl som forskning inriktad på att utveckla teorier och begrepp vilka möjliggör en ökad förståelse för kön och könsrelationer. Tidskriften utkommer fyra gånger om året och ges ut av Föreningen Kvinnovetenskaplig tidskrift.

4 Från redaktionen Vem definierar vilka som är "vi" och "dom" i det mångkulturella samhället och hur ser invandrarkvinnornas situation ut? Dessa frågor ställdes i Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3/1991 med temat Kvinnor och etnicitet. I detta nummer vill vi med temat Andras andra aktualisera den dialog som påbörjades 1991 med syfte att utveckla förutsättningar för "a more robust politics of solidarity", som man formulerade det med hänvisning till Sandra Harding. Den dåvarande redaktionen kunde konstatera att den internationella diskussionen om den "vita" feminismens etnocentriska syn på andra kulturer i stort sett gått den skandinaviska kvinnoforskningen förbi. Detta forskningsläge är till stor del likartat idag, medan analyser av betydelserna av genus och etnicitet framstår som minst lika angelägna mot bakgrund av samhällsförändringar i såväl globalt som lokalt perspektiv. Genus och etnicitet är viktiga delar, men inte de enda, i ett komplext system av skillnader - det finns många "andra". I detta nummer diskuteras därför skillnader och åtskillnader, kategoriseringar och generaliseringar på olika nivåer. Genom fokus på hur differentieringar fungerar både identitetsskapande och i skapandet av hierarkier, belyses mekanismer för såväl segregation och diskriminering som vägar till självreflexion, handlande och förändring. Genom att differentiera oss från andra nära och andra andra blir vi den typ av subjekt vi är. I en process av förnekande och beroende av andra uppnår vi autonomi. Så resonerar bland annat Judith Butler enligt Åsa Carlson, som i sin artikel diskuterar subjekt och agentskap hos Seyla Benhabib och Judith Butler. Carlson utgår från den argumentation som de båda teoretikerna för 2

5 Karin Dolk Utan titel 2000 om subjektets autonomi och möjlighet att agera enligt egna genuina intentioner (Benhabib) respektive det subjekt som är konstituerat av språk, makt och diskurser (Butler). Medan Benhabib förlägger det feministiska emancipatoriska projektet hos subjektet, ser Butler dess kritiska potential i språket. Åsa Carlson diskuterar hur frågor om identitet, om handling, förändring och motstånd formuleras utifrån de olika förhållningssätten. En av slutsatserna är att det är angeläget att undersöka om det i grunden finns flera sätt att bli och vara subjekt på. "Vi har alltför lätt att förutsätta att andra är som vi själva", som Carlson formulerar det. Butlers största förtjänst finner hon i hennes outtröttliga upprepande av hur betydelsefulla språk och normer är för subjektets tillblivelse. Frågor om hur könsskillnader och språkskillnader är förbundna med varandra återkommer inte oväntat i vår intervjuserie, då det denna gång är just Judith Butler som samtalar med Gayle Rubin. Rubin förhåller sig skeptisk i frågan om förvärvandet av språket kräver en könsdifferentiering som en ursprunglig skillnad: reproducerade vi oss könlöst skulle vi fortfarande ha förmågan att tala, säger hon. Och hon efterlyser betydligt mera komplexa modeller än ett tänkande i binära motsatser för förståelsen av hur språk, sexualitet och samhälle är strukturerade. Sexuell variation, menar hon bland annat, är ett system av många skillnader, inte bara av några få viktiga. Paulina de los Reyes fokuserar en specifik samhällelig arena för kategoriseringar och segregation, nämligen den svenska arbetsmarknadens utveckling under efterkrigstiden. I sin artikel "Folkhemmets paradoxer. Genus och etnicitet i den svenska modellen" 3

6 argumenterar hon för en ny förståelse av arbetslivets förändringar och i synnerhet av arbetskraftens differentiering mot bakgrund av en analys som beaktar både genus och etnicitet. Via en granskning av två viktiga studier av perioden visar hon hur "invandrare" och "kvinnor" utsöndras som två separata grupper med manlighet och svenskhet som en osynlig underliggande norm. Invandrarkvinnorna osynliggörs även de då "kvinnor" i denna diskursiva konstruktion avser svenska kvinnor, medan "invandrare" avser invandrarmän eller en könlös kategori. Men det finns kvinnor bland invandrare och invandrare bland kvinnor, som hon formulerar det. de los Reyes påvisar hur denna differentiering har rötter långt tillbaka i tiden och hur den har institutionaliserats genom handlingar, värderingar och regler som reproduceras på olika nivåer i arbetslivet och i samhället. Det är dock inte invandrarkvinnornas historia som främst skall berättas, hävdar hon. Snarare är det nödvändigt med en analys av de mekanismer som skapar skillnader, kategoriserar och utsorterar människor utifrån både kön och nationalitet. Därför är såväl ett etniskt som ett genusperspektiv nödvändigt för att förstå de institutionella ramar som skapar arbetskraftens villkor idag. Kategoriseringar och differentieringar står inte heller kvinnorörelser fria från. Leonor Camauér reflekterar i sin artikel "Att lära sig jonglera med identiteter. Om feminism och etnicitet inom kvinnorörelser" över de dilemman som uppstår när etnicitet korsar kön inom ramarna för kvinnorörelsers kollektiva handlande. Utifrån sin forskning och sin egen erfarenhet visar hon bl.a. hur särskiljandet mellan "vi" och "de" befäster olikhet, och att utsagor värderas med utgångspunkt från denna "olikhet". På detta sätt ges tolkningsföreträde till en del av gruppen, medan den andra delen oftast diskvalificeras från början. Idén om systerskapet, som en del av en kollektiv identitet, är alltså inte oproblematisk. Den är inte bara en källa till styrka och glädje, utan kan också dölja reella maktförhållanden i en grupp. En lösning, menar Camauér, skulle kunna vara att lära sig tänka annorlunda om likhet och olikhet. Reflexion och självreflexion är redan en del av kvinnorörelsers handlande, men det måste även omfatta insikten att vi är både lika och olika. "Min övertygelse är att främlingskapet som aktuellt politiskt problem i dag inte kan lösas på annat sätt än att vi alla personligen går in i det", säger Julia Kristeva i en intervju i numret från Frågan om vem det är som definierar vem kan således riktas som en uppmaning till var och en att göra sig medveten om position och situation i såväl teori som i praktik. Till sist önskar redaktionen alla läsare en skön och eftertänksam sommar! På återseende till hösten och på konferensen Utopier & Dystopier, då vi även passar på att fira vårt 20-årsjubileum. RÄTTELSE: Kristina Rolins recension av Hildur Kalmans avhandling i nr 1/00 var översatt av Karin Lindeqvist. Vi beklagar att Lindeqvists namn föll bort. 4

7 Subjekt och agentskap Seyla Benhabib och Judith Butler Ar det vi som talar - eller gör vi det i egenskap av subjekt som är en effekt av språk, makt och diskurser? Här diskuteras två teoretiker vars tänkande får olika konsekvenser för feminismens emancipatoriska projekt. ÅSA CARLSON I Feminist contentions (Benhabib et al. 1995) 1 för Seyla Benhabib och Judith Butler en dialog om subjektivitet och agentskap. 2 Benhabib, som inleder diskussionen, kritiserar Butlers syn på just subjekt och agentskap i den då nyutkomna boken Gender trouble (1990). För Benhabib är Butlers uppfattningar om subjekt och agentskap inte förenliga med feminismen förstådd som en strävan efter frigörelse: om det inte finns några (kvinnliga) subjekt, vad är det då som ska befrias; och hur ska befrielsen gå till om kvinnor inte kan agera utifrån sina egna, genuina intentioner? På detta svarar Butler att det visst finns subjekt och agentskap, men inte i den form som Benhabib föreställer sig. De benhabibska subjekten och deras agentskap tillhör i själva verket de diskurser som förtrycker kvinnor, och därför bör vi överge dem. Att teorier och begrepp inte bara är oförargliga beskrivningar av verkligheten anser båda två. Jag ska först referera - och därmed oundvikligen tolka - vad Benhabib och Butler säger om subjektivitet och agentskap i sitt samtal i Feminist contentions. Sedan använder jag mig av ytterligare texter av de båda för att rekonstruera uppfattningar som jag tror är 5

8 någorlunda representativa för respektive författare, och slutligen kritiserar jag dem. 3 Eftersom Butler har skrivit mer i ämnet kommer jag att uppehålla mig mest vid hennes texter och åsikter. Om begreppen Subjekt och agentskap är centrala begrepp för feministisk teori - i synnerhet det förra. Att kritisera androcentriska subjekts-uppfattningar är nästan ett måste för feministier som Benhabib och Butler, och något båda två gör (fast från skilda utgångspunkter och teoretiska traditioner: Habermas och politisk teori för Benhabib, Foucault och psykoanalys för Butler). Gemensam är också tanken att subjektet har ett språk och förmåga till kommunikation, liksom att subjektet har eller är en kropp (två universalistiska antaganden som även den antiuniversalistiska Butler gör). Benhabibs subjektsuppfattning är närmast den traditionella. Subjektet (Benhabib använder ofta termen "the self" synonymt med "subjektet", "the self" översätter jag med "jaget", eftersom hon inte tycks göra någon skillnad mellan "självet" och "jaget") är visserligen påverkat av sitt kön, sin tid, sin historia, sin miljö och så vidare, men det hyser ändå en slags originalitet: det har en "kärna" som under ideala omständigheter förblir opåverkad och det agerar - ibland - enligt sina egna genuina intentioner. Subjektet har alltså åtminstone en potential till autonomi och agentskap, egenskaper som subjektet bör sträva efter att förverkliga. Benhabibs subjekt är ett subjekt med en "insida". Denna syn är inte alls oproblematisk, men bekant. Butlers subjekt saknar denna "insida". Det är ett subjekt som helt konstitueras 4 av sitt kön, sin sexualitet, sin tid, sin historia, sin miljö och så vidare (med Butlers ord: av språk, makt och diskurser). Men också i Butlers teori finns det en form av agentskap. Och trots att detta agentskap varken är kopplat till någon fri vilja eller "genuin" intention, ja inte ens alltid till subjektet, innebär det att det finns möjligheter till icke förutbestämda förändringar: subjektet är visserligen helt konstituerat av språk, makt och diskurser (det vill säga av det som Benhabibs subjekt är situerat i), men dessa, och därmed subjektet, kan förändras på ett sätt som inte är förutbestämt av desamma. Varken Butler eller Benhabib tror alltså på metafysisk determinism, men Benhabib anklagar Butlers subjekt för att vara determinerat 5 eller förutbestämt: eftersom subjektet är helt konstituerat av sina omständigheter kan det aldrig förändra dem eller sig självt, resonerar Benhabib. Det är framförallt detta, att subjektet skulle vara determinerat, som Butler försvarar sig emot: därför är agentskap så viktigt för henne. Tyvärr reder ingen av författarna ut vad determinism är, eller hur förhållandet mellan determinism och agentskap ser ut: båda bara förutsätter att agentskap exkluderar determinism, och att determinism är något negativt. Samtalet refererat - första omgången 1 "Feminism and postmodernism: An uneasy alliance", som var upprinnelsen till Benhabibs och Butlers diskussion och till hela volymen Feminist contentions, undersöker Benhabib huruvida feminism och postmodernism är förenliga teoribildningar. Naturligtvis finns det många olika feministiska teorier och många olika postmoderna teorier (fler och sinsemellan mer olika än Benhabib kanske tror). 6 Benhabib diskuterar också två tolkningar, en stark och en svag, av tre postmoderna teser: subjektets död, historiens död och metafysikens död. 7 Hon kommer fram till att de svaga varianterna är förenliga med 6

9 feminism, men inte de starka. Feminism förstådd som en emancipatorisk strävan kräver, anser Benhabib, att vi antar någon form av subjektivitet (det måste finnas kvinnliga subjekt som bör och kan befrias), någon form av teorier eller narrativer (förlorarnas eller kvinnornas historia bör kunna berättas), och någon form av metateoretisk och universaliserbar legitimering (kraven på jämställdhet och jämlikhet måste kunna rättfärdigas). Angående den svaga tesen om subjektets död säger Benhabib att det traditionella västerländska subjektsbegreppet kan, och bör, formuleras om, så att det blir förenligt med insikten att subjektet är radikalt situerat 8 i historia, kultur, sociala arrangemang, och så vidare. Det traditionella subjektet har egenskaper som förmåga att reflektera över sig självt, att handla efter principer, att ta ansvar för sina handlingar och att planera sitt liv. Dessa egenskaper ska anpassas till insikten om subjektets situering. Benhabibs subjekt är alltså mindre fritt (mer situerat) än det traditionella subjektet, eller - rättare sagt - än Benhabibs uppfattning om det traditionella subjektet, men har i någon mån fortfarande de traditionella egenskaperna (eller en potential till dem). Men "[d]en starka versionen av subjektets-död-tesen är inte förenlig med feminismens mål" (Benhabib 1995a:20). Därför, eller bland annat därför, anser hon att den är felaktig. 9 Enligt den starka versionen är subjektet bara "en annan position i språket" (Flax 1990 citerad i Benhabib 1995a:20), vilket Benhabib tolkar som att subjektet reduceras från skapare och användare av språket till en position i detsamma. 10 Mot det invänder hon sedan att visserligen är subjektet strukturerat av språk och narrativer, vi talar om vem vi är genom att berätta att vi föddes då och då, som dotter till den och den och så vidare. Och visserligen är dessa berättelser beroende av vedertagna regler och koder för att vara begripliga, förväntade biografier och begripliga, förväntade identiteter. Men, fortsätter Benhabib, vi måste vidhålla att:...vi är inte bara förlängningar av våra historier, utan i våra egna livs historier är vi samtidigt författare och huvudpersoner. Det situerade och könade subjektet är visserligen heternomt bestämt, men det strävar ändå efter autonomi. Jag undrar hur projektet om kvinnans frigörelse ens skulle kunna vara tänkbart utan sådana normativa ideal som agentskap, autonomi och ett välintegrerat subjekt Iselfhoodl? (Benhabib 1995a:21) I de historier som är våra liv är vi samtidigt författare och huvudpersoner: trots subjektets situering finns det en subjektivitet värd namnet. Det är inte, som Butler anser, säger Benhabib, att vi för att tänka bortom genuskategoriernas dualismer (kön och genus, ibland förstådda som kropp och själ; hona och hane; kvinna och man) 11, måste "ta adjö av 'göraren bortom görat', av jaget 12 som en livsberättelses subjekt" (1995a:21). Och så citerar Benhabib Butler: Det finns ingen genusidentitet bakom uttrycken för genus; den identiteten är performativt konstituerad av själva de "uttryck" som anses vara dess resultat. (Butler 1990:25 citerad i Benhabib 1995a: 21) Hos Butler är genusidentiteten eller "genuskärnan" performativt 13 konstituerad, en illusion om man så vill. Om det inte finns någon genusidentitet bakom genusuttrycken, inget jag (self) bakom handlingarna, hur ska vi då kunna förändra kvinnors villkor? undrar Benhabib. Feministiska användningar av Nietzsche - till 7

10 exempel Butlers - kan bara leda till inkoherens. Visst kan det vara berättigat att kritisera "identitetspolitiken" (tanken att alla kvinnor har något gemensamt), liksom heterosexualitetens och det dualistiska tänkandets dominans inom kvinnorörelsen. Men en sådan kritik kräver inte att vi helt dumpar begrepp som jaget, agentskap och autonomi, säger Benhabib. I sin "Contingent foundations: feminism and the question of postmodernism" dekonstruerar Butler (1995a) begreppet subjektivitet. Hon "tänker om" det till något som inte bara, likt Benhabibs subjekt, är påverkat av och situerat i språk, diskurser, historia, kultur, sociala arrangemang och så vidare. Butlers subjekt är helt konstituerat av språk och diskurser med mera. För att visa hur ett subjekt konstitueras som en position i språket eller diskursen, tar Butler sig själv och sin egen teoretiska position som exempel. "Butlers position", som bland annat utgörs av de teoretiska antaganden läsarna tillskriver henne, är ingen position hon avsiktligt och frivilligt intagit. Detta "jag" skulle faktiskt inte vara något tänkande, talande "jag" om det inte var för de positioner som jag opponerar mig emot, för dessa positioner, de som hävdar att subjektet måste vara givet på förhand och att diskursen är ett subjektets verktyg för reflektion, är redan en del av det som konstituerar mig. (Butler 1995a:42) Subjektet är inte något som föregår och orsakar språk, diskurser, kultur och så vidare, utan är självt en effekt 14 av detta, säger Butler. Att många av oss ändå tror oss vara upphovet till våra utsagor och våra handlingar, beror bland annat på att den dominerande humanistiska diskursen om subjektivitet konstituerar oss (eller föreställningen om oss) som sådana. Men det finns också en mer psykologisk process som bidrar till denna uppfattning: 15 subjektet konstitueras av uteslutning och differentiering, eller rent av bortträngning. För att bli ett subjekt, eller rättare sagt, för att bli den typ av subjekt som vi är, måste vi differentiera oss från världen och från andra subjekt: först från modern och andra nära, sedan från andra andra, från "de andra": underlägsna eller inte fullvärdiga subjekt som vi inte vill identifiera oss med. 16 Som en konsekvens av detta förnekande och bortträngande av andra och av vårt beroende av dem, uppstår det vi kallar autonomi, tänker sig Butler. Den så kallade autonomin skyler över det konstituerande brottet från och bortträngning av dem vi är beroende av. 17 Detta är en form av sociala relationer, men sociala relationer som föregår och formar subjektet, och inte relationer som det konstituerade subjektet befinner sig i, som det är situerat i, och medvetet kan handskas med. Det bortträngda konstituerande uteslutna associeras ofta med det feminina, men dit räknar Butler också annat och andra, homosexuella till exempel. Den bortträngningen sker förstås på en annan nivå än bortträngningen av moderskroppen, en politisk nivå kan vi kalla det, men har ett samband med den mer regelrätta bortträngningen av homosexuella impulser hos heterosexuella. Detta subjekt, det konstituerade subjektet, kontrasterar Butler mot Benhabibs subjekt, vilket Butler uppfattar som ett "ready-made" subjekt. Det färdiga eller på förhand givna subjektet situeras visserligen i ett externt nät av sociala och politiska relationer, men det är inte tillräckligt: detta nät ingår i själva verket som en komponent i subjektets produktion, påpekar Butler. Ett annat, besläktat men större fel med subjektsteorier av Benhabibs 8

11 typ är, enligt Butler, att de ger sken av att (åtminstone teoretiskt) möjliggöra kritik genom att tillhandahålla ett autonomt och intentionellt subjekt, medan de egentligen utesluter radikal politisk kritik. Om subjektet är konstituerat av makt så upphör inte makten det ögonblick subjektet konstitueras, för subjektet blir aldrig färdigkonstituerat, utan subjektiveras och produceras igen och igen. Subjektet är varken en grund [något givet] eller en produkt, utan en permanent möjlighet hos en viss meningsskapande process, vilken tvingas byta riktning eller blockeras av andra maktmekanismer, men som utgör maktens egen möjlighet till förändring. Det är inte tillräckligt att säga att subjektet är konstant involverat i politiken och makten; den fenomenologiska formuleringen missar poängen, nämligen att subjektet är ett politiskt resultat, producerat och reglerat på förhand. Och som sådant är det helt och fullt politiskt; faktiskt kanske som mest politiskt när det antas vara maktens upphov istället för dess produkt. Att utöva denna form av foucaultsk kritik av subjektet är inte att göra sig av med detsamma eller att annonsera dess död, utan bara att argumentera för att vissa versioner av subjektet är politiskt bigotta. (Butler 1995a:47) Den vanliga, Benhabibska synen är, enligt Butler, att subjektet inträder på den politiska arenan som ett "färdigt" autonomt subjekt, med agentskap. Men makt och politik är konstituerande för subjektet, liksom för agentskapet, och existerar alltså före det enskilda subjektet, anser Butler. Den form av autonomi och agentskap subjektet har, alltså hurudant subjektet är, är beroende av den makt och politik som subjektet formas av och uppstår i. En fördel med detta synsätt är, tycker Butler, att det låter oss kritisera och ifrågasätta agentskapet som sådant, vilket inte Benhabibs synsätt gör: "Den epistemologiska modell som tillhandahåller ett givet subjekt eller en given agent är, i en mening, en modell som vägrar att erkänna att agentskap alltid och endast är ett politiskt privilegium" (Butler 1995a:47). Om subjektet betraktas som något givet, som en förutsättning, och alltså är något vi utgår ifrån i teorin, så kan vi inte analysera och kritisera det - inom teorin. Att det konstituerade subjektet, som Benhabib tror, skulle vara determinerat är bara en fördom, säger Butler. Vi kan vara frestade att tro att det är nödvändigt att anta subjektet som något givet för att säkerställa subjektets agentskap. Men att hävda att subjektet är konstituerat är inte att hävda att det är determinerat; tvärtom, subjektets konstituerade karaktär är förutsättningen för dess agentskap. För vad är det som möjliggör en ändamålsenlig och genomgripande omvandling av kulturella och politiska relationer, om inte en relation som kan vändas emot sig själv, som förändras, och som bjuds motstånd? (Butler 1995a: 46) Det låter som om Butler tänker sig att en genomgripande kritik måste vara en slags självkritik. Hur denna "självkritik" skulle kunna uppstå är, som vi har sett, Benhabibs huvudkritik emot Butler: det måste finnas en möjlighet att stoppa föreställningen och gripa in i produktionen, anser Benhabib, och detta ingripande måste komma någon annanstans ifrån än från de jaglösa aktörerna i genusteatern - de kan bara fortsätta att följa sina instruktioner. Vi ska nu se hur Benhabib svarar på Butlers anmärkningar och hur Butler försöker förtydliga sin position. Andra omgången Vad betyder det att subjektet är konstituerat av språket? undrar Benhabib i sin andra text, "Subjectivity, historiography, and politics: reflections on the 'Feminism/postmodernism exchange'". Är det i språkliga prak- 9

12 tiker, i samtalande, skrivande och läsande, som vi hittar de viktigaste förklaringarna till genus? Påverkar inte familjestruktur och vanor, barnomsorg och uppfostran, skola och fritidssysslor, kläder och moden, etc. genus? Benhabib håller med om att en kulturs narrativa koder definierar förståelsen av pronomenet "jag" och bestämmer när, av vem och hur det kan användas, men anser att historiska och kulturella studier av sådana koder och praktiker aldrig kan besvara huvudfrågan:...vilka mekanismer och dynamiker är involverade i den utvecklingsprocess genom vilken det mänskliga spädbarnet, en sårbar och beroende kropp, blir ett åtskilt jag som kan tala sitt språk och som kan delta i de komplexa sociala processer som utgör dess värld? (Benhabib 1995b: 109) För att finna svaret på den frågan måste vi, säger Benhabib, studera strukturella processer och socialiserings- och individueringsdynamiker. Men också när det gäller problemet med agentskap och determinism är det nu empiriska lösningar Benhabib söker. En teori om genus som performativt konstituerat kan inte förklara hur människor kan vara självbestämmande, hur de kan variera genuskoder och stå emot hegemoniska diskurser, så som Benhabib tycker att männsikor gör och bör göra. För att förklara det krävs det att vi utrustar subjektet med psykiska, intellektuella och andra källor till kreativitet och motstånd, tror hon. Men sådana källor kan vi inte finna genom enbart filosoferande, dekonstruktion eller avslöjande av metaforer och troper, utan det kräver ett samarbete med socialvetenskaperna, med psykologi, psykoanalys och andra discipliner. Benhabib ger inte många argument för sin ståndpunkt och hon för ett märkligt resonemang. Först tar hon två saker för givna: i) att ett subjekt inte kan vara konstituerat av diskurser utan att vara determinerat av dem, och ii) att ett av diskurserna determinerat subjekt inte kan förändra desamma, inte kan göra motstånd mot dem, utan bara kan fungera som en slags förlängning av dem. Sedan slår hon fast att vi, som subjekt, faktiskt inte är determinerade: vi gör motstånd mot diskurserna. Mot detta invänder Butler förstås att ett subjekt kan konstitueras med agentskap, och alltså med möjlighet att motsätta sig och förändra diskurserna. Men Benhabib har också en normativ dimension i sin text: en genus- och subjektsteori ska inte bara vara empiriskt adekvat, utan också implicera godtagbara normativa visioner av till exempel agentskap, säger hon. Kan teorin [Butlers] göra reda för de förmågor till agentskap och förändring den vill tillskriva individerna, och alltså inte bara förklara hur jaget konstitueras, utan också förklara det motstånd mot makten och diskursen som just detta jag är kapabelt till? (Benhabib 1995b:lll) I sitt svar, "For a careful reading", pekar Butler (1995b) på flera klara felläsningar som Benhabib gör sig skyldig till. Benhabib skriver att vi enligt Butler måste ta farväl av "göraren bortom görat", men Butler (och Nietzsche) talar om "göraren bakom görat". (Troligen en oväsentlig felskrivning, Benhabib verkar till exempel inte avse Gud med "göraren bortom".) Och från att uttrycken för genus performativt konstituerar genus i Butlers teori, sluter sig Benhabib till att handlingarna performativt konstituerar jaget, men det är förhastat: det som konstitueras är subjektet. Ytterligare en felläsning gäller termen 'performativ'. Benhabib tolkar Butlers teori 10

13 om performativer som en variant av goffmansk teori om hur uttryck eller handlingar konstruerar det sociala jaget, och associerar till en teaterföreställning, "performance". Men Butlers begrepp performativer kommer från hennes läsning av Jacques Derridas tolkning av John Austins talaktsteori. Performativen är en språkhandling som skapar det den benämner, 18 och visar på så sätt tydligt på diskursens produktiva makt, tycker Butler. Men även om performativen ger sken av att uttrycka en intention hos den talande, en intention som fanns före och oberoende av språkhandlingen - en "görare bakom görat" - så är detta intentionella subjekt bara avläsbart som en effekt av handlingen. Dessutom är den talande beroende av språkliga konventioner för att performativen ska fungera: performativen är en slags repetition eller citering. Den som avger ett löfte eller döper ett skepp upprepar, om inte exakt så nästan, vad andra sagt tidigare. Detta gör, tror Butler, att intentionen inte blir så enväldig som vi vanligen tänker oss: den som vill uttrycka sig är beroende av språkliga koder och konventioner, varför uttrycket inte kan bli så personligt som den talande kanske önskar. 19 Men: Kategorin "intention", ja till och med begreppet "göraren", har sin plats, men denna plats är inte längre "bakom" handlingen, som dess upprinnelse. Om subjektet - en kategori i språket och, alltså, något annat än det Benhabib kallar "jaget" - är performativt konstituerat, så följer det att denna konstitution är en konstitution i tiden, och att "jaget" och "viet" varken är helt determinerade av språket eller helt fria att använda språket som ett externt medium. (Butler 1995b:135) Butlers subjekt är alltså inte helt determinerat av, inte helt utelämnat åt, språket, men det är inte heller helt fritt att använda språket hur som helst, reglerna måste följas, i alla fall till en viss utsträckning, om man vill bli - någorlunda - förstådd. Men språket förändras och förnyas. Och det är just där och när diskursen förändras som vi kan finna "agentskap", påstår Butler. 20 Butler påstår emellertid också att förutsättningen för agentskap inom diskursen är att subjektets språkliga existens bara är tillfällig: subjektet måste konstitueras igen och igen i och av språket eller diskursen. 21 Därför är subjektet öppet för förändringar: konstitutionen måste upprepas men går inte till på exakt samma sätt varje gång, de normer som är i spel förändras. Därför insisterade jag på att beskriva agentskap som åter-och-om-menande [resignification] i Gender Trouble: om subjektet är ett omarbetande av just de diskursiva processer av vilka det är utarbetat, så finns "agentskap" i de möjligheter att åter-och-om-mena något som öppnats av diskursen. I den meningen är diskursen agentskapets horisont. Men det medför också att performativitet måste tänkas om som åter-och-om-menande. Detta innebär dock inte något "adjötagande" av göraren, bara till placerandet av göraren "bortom" eller "bakom" görat. För "görat" är sig självt och giltigheten hos de konventioner det åberopar, men också de framtida möjligheter det öppnar; "göraren" är den osäkra bearbetningen av de diskursiva möjligheter som han eller hon själv utarbetas av. (Butler 1995b:135) När Benhabib frågar hur vi kan stoppa föreställningen och få ett ord med i produktionen av pjäsen, så rekonstruerar hon mitt agentskap felaktigt, säger Butler. Benhabib återställer nämligen det intentionella subjektet bakom görandet. Men det är inte möjligt att gripa in i produktionen utifrån, svarar Butler. Det finns ingen utsida ty makten når överallt. Det vi måste göra är att bearbeta just de dis- 11

14 kurser och maktregimer som konstituerar just oss. Detta är en historisk kamp, och i den hjälper inga kvasitranscendentala subjekt eller andra devalverade filosofiska begrepp, fyrar hon av. Som vi sett polariseras Benhabibs och Butlers uppfattningar i dialogen: de tolkar varandra som mer bittra motståndare än de egentligen är. Båda två söker formulera ett mellanläge: subjektet är varken determinerat eller fritt. Men de utgår från varsitt håll: Benhabib går inifrån och ut. Hon tar insidan för given. Butler går utifrån men försöker att inte kliva in: det nietzscheanska "genealogiska" greppet. Handlingar, språk och diskurser är givna, och de skapar illusoriska effekter - insidor. Butler uppfattar Benhabibs subjekt som "ready-made", som något som kanske rent av föds färdigt för att placeras i ett nät av relationer, i kultur, politik och så vidare, som det sedan tar itu med efter eget sinne. Hon tillskriver det en fri vilja och en transcendental dimension, vilket Benhabib själv aldrig uttalat gör. 22 Enligt Benhabib själv har subjektet visserligen en potential till autonomi och "genuina" intentioner, men det är samtidigt djupt situerat i eller påverkat av konkreta omständigheter av olika slag. Det är också - uttalat - en normativ teori - det gäller för oss som politiska subjekt att frigöra potentialen och förverkliga vår autonomi! Den viktigaste frågan Butler ställer till Benhabib tycker jag är: Hur ska situeringen förstås, vad betyder det att vi både är författare och huvudperson? Benhabib ser Butlers subjekt som enbart ett resultat, en förlängning, av diskurserna, som något som inte kan återverka på desamma, något som determineras av desamma, något som bara återspeglar det det är "gjort" av. Mot detta protesterar Butler att ett subjekt kan konstitueras med agentskap, men också att agentskap kan lokaliseras till språket i stället för till subjektet. Jag skulle vilja tillägga: varför måste agentskap stå i motsats till determinism? och kan inte en förmåga att göra motstånd vara determinerad? Benhabibs viktigaste fråga till Butler är: Hur ska agentskap förstås, hur kan normer och koder förändras om det inte finns ett benhabibskt jag? Benhabibs subjekt och agentskap I min tolkning av Benhabibs och Butlers uppfattningar 23 är det frågorna formulerade ovan som styr: finns det någon bakom "görat" är det alltså jag. Men intresset att reda ut vad subjektet och, framför allt, agentskap är finns hos både Benhabib och Butler. Det får bara inte, och kan därför bara inte, verkar Benhabib tänka, vara så att subjektet inte är något mer än det som formar det, än det som kommer "utifrån": subjektet har en förmåga att göra något eget av sin situation, subjektet är unikt. (Räcker det inte med en unik plats i tid och rum, som vi alla har? undrar jag.) Men trots att vi inte väljer de vävar i vars nät vi till en början är fångna och inte själva väljer vilka vi önskar samtala med, består vår handlingsförmåga i att vi av dessa berättelser och berättelsefragment kan väva en livshistoria som känns meningsfull för oss, betraktade som unika individuella jag. (Benhabib 1997:138) 24 Jag tror att hon delar den uppfattningen med många: vi vill ha ett ord med i laget, vi vill inte att vi själva, våra handlingar och våra liv ska vara förutbestämda, och därför väljer vi att tro att vi kan påverka. I sin teori förlitar sig Benhabib också på traditionella, humanistiska uppfattningar om subjektet, 12

15 jaget, autonomi och så vidare, och på den retoriska kraften hos dessa termer. Hon definierar dem inte och gör till exempel inga klara distinktioner mellan "subjektet", "jaget" och "identiteten". Ibland använder hon "subjektet" och "jaget" som synonyma, och ibland "jaget" och "identiteten". "Identitet" kan stå för allt från kvinnors kollektiva identitet, över en persons medvetna och omedvetna uppfattningar om sig själv, till personlig identitet över tiden. 25 Nåväl, Benhabibs subjekt är kvasiuniversellt och det är utrustat med en förmåga till kommunikation, moraliskt ansvarstagande och autonomi. Men, detta kvasiuniversella subjekt är, som vi sett, ett situerat subjekt, och det är vad det betyder som vi ska försöka reda ut. Vidare är Benhabibs subjekt ett dialogiskt subjekt. Att vara och bli ett jag är att infoga sig i samspråksvävar: det är att veta hur man ska svara när man blir tilltalad och i sin tur lära sig hur man tilltalar andra. (1997:138) Och det är just med detta dialogiska grepp och Charles Taylors "samspråksvävar" Benhabib vill göra situeringen fattbar: "...Taylors idé om 'samspråksvävar'... ger en lämplig avvägning mellan handlingsförmåga och passivitet, initiativförmåga och betingning, frihet och determinering" (1997:138). Och det är denna avvägning mellan frihet och determinering som liknelsen med författaren och huvudpersonen i Feminist contentions ska illustrera. Vi berättar om vilka vi är, om de "jag" som vi är, med hjälp av narrativer. "Jag föddes då och då, som dotter till den och den..." etc. Dessa narrativer är djupt färgade och strukturerade av vår kulturs koder för begripliga biografier och identiteter. Vi kan gå med på allt det där, men icke desto mindre måste vi argumentera för att vi inte bara är förlängningar av våra historier, utan att vi i våra egna livs historier samtidigt är författare och huvudperson. (Benhbaib 1995a, 21) Historierna om våra liv är inte redan skrivna, vi har förmågan och möjligheten att påverka handlingen - åtminstone till en viss utsträckning. Nåväl, på vilket sätt gör liknelsen situeringen klarare? För det första undrar jag, är liknelsen bokstavligt eller bildligt menad? Påverkar jag mitt "jag" (förutsatt att det finns ett sådant) eller bara min egen uppfattning om vem jag är? Påverkar jag mitt verkliga liv eller bara berättelsen om det, mitt liv summerat och strukturerat som en narrativ? Med andra ord, är agentskapet en förmåga till handling och förändring, eller bara en förmåga till historieberättande? Jag medger att det inte är så lätt att skilja mellan "det egentliga jaget" och "identiteten", eller mellan "det egentliga livet" och "historien om livet" (speciellt inte det första), men jag tror inte att det är helt meningslöst: jag är inte (alls) exakt sådan som jag tror att jag är, min tillvaro idag är inte densamma som mitt minne av den i morgon. För det andra undrar jag, varför måste vi argumentera för att vi också är författare? Är det för att vi (ofta) har en känsla av att vara fria? Den kan vi (och Butler) vara överens om, men frågan är om känslan är befogad. Eller är det för att autonomi är ett bra ideal? Det kan hända, men frågan är om det inte ändå kan vara berättigat att skilja mellan en normativ och en deskriptiv dimension hos subjektsbegreppet, så långt det går. 26 Det enda icke-normativa argument Benhabib har för att subjektets liv inte är determinerat (förutom argumentet att vi faktiskt gör motstånd), är även det en liknelse med språket. 13

16 Ändå avgör inte socialisations- och ackulturationsprocesser på förhand den unika individens livshistoria och hans eller hennes förmåga att initiera nya handlingar och nya satser i ett samtal, liksom de grammatiska språkregler vi lär oss inte uttömmer vår förmåga att bygga ett oändligt antal välformade satser i detta språk. (Benhabib 1997:139) Detta argument är synnerligen svårbedömt, tycker jag. Vad är socialisationsprocesser och ackulturationsprocesser? Även om det är sant att vi kan konstruera ett oändligt antal välformade satser i vårt språk, 27 så finns det kanske en gräns för de realistiska satserna? Begränsas vi inte alls av grammatiken (det kanske vi gör även om vi kan konstruera ett oändligt antal välformulerade satser)? Påverkar språket inte vår uppfattning om världen och oss själva? Och så vidare. Men socialisations- och ackulturationsprocesser avgör inte ensamma den unika individens livshistoria på förhand. Det är väl inte heller vad Benhabib menar. Möjligen gör de det tillsammans med individens alla egenskaper, han eller hon är ju situerad i sin tid, historia, sociala och geografiska miljö och så vidare (som i och för sig kanske helt avgör hur ackulturationsprocessen ser ut), och i sin biologi. Men, som Benhabib själv säger, avgör individen ensam inte heller sin historia, han eller hon väljer inte sitt nät av relationer och sina samtalspartner. (Hur skulle han eller hon kunna göra det? Skulle han eller hon kunna bli en individ, eller snarare ett subjekt, ensam?) Vi kan jämföra denna position mellan frihet och determinering med Butlers diskussion om intentionens plats: subjektet och intentionen är beroende av språkreglerna, men det finns fortfarande en plats för intentionen (subjektet) - dock inte bakom uttrycket, som dess direkta upphov. Vi kan också jämföra positionen med vad Benhabib själv säger när hon diskuterar Rawls: 28 subjektet bakom slöjan av okunnighet är oförmöget att göra några val eftersom ett noumenalt 29 jag inte har någon karaktär eller några förmågor, inga mål eller önskningar, ingen historia eller relationer. Varifrån kommer då intentionen (motivationen) hos Benhabibs ännu inte situerade jag? 30 När subjektet situeras uppstår olika önskningar och så vidare, vad är det då som finns, "logiskt" inte kronologiskt, före situeringen? Vad är det unika? Är det den kropp subjektet har? Men den är väl en del av subjektets situation? Är det en vilja, fast Benhabib inte säger det uttalat? Men är det en universell, kantiansk vilja så är den inte unik för individen. För mig förblir hennes mellanläge allt annat än tydligt. Och trots att Benhabib bara anser sig komma med kvasiuniversella anspråk, finns det, som Butler påpekar, ett universalistiskt drag i Benhabibs tänkande. Hon talar om att vi för att förstå vad subjektivitet och agentskap är ska studera "...de sociala processer genom vilka ett mänskligt spädbarn blir ett socialt jag, oavsett det kulturella och normativa innehållet som definierar ett jag i olika socio-historiska kontexter" (Benhabib 1995b:109). Dessa processer gjorde antikens egyptier till medlemmar i sin kultur, lika väl som de nu gör hopiindianernas barn till sociala varelser. Jag tvivlar på att det finns sådana universella processer (men det beror kanske på vilken abstraktionsnivå man väljer att beskriva dem på). Det bör även Butler göra. Och själv diskuterar Benhabib olika typer av individuering i samband med sin kritik av det manliga egot i västerländsk traditionell filosofi och Carol Gilligans berömda utvecklingspsykologiska undersökningar. Hurudant subjektet är beror, bland annat, på dess kön och genus, säger Benhabib. 14

17 Butlers subjekt och agentskap För den antiuniversalistiska Butler finns det flera sätt att bli och vara subjekt på. Det finns också olika typer av subjekt, eller småteorier om subjektet, som samsas i hennes teori, och som på något sätt alla hakar i varandra. Det gör inte hennes teori lättläst. Butler är för den delen aldrig lättläst: hon praktiserar verkligen den postmoderna öppenheten, är medvetet motsägelsefull och minst lika metaforisk i sitt skrivande som Benhabib. Jag ska ändå göra ett försök att sortera hennes subjektsanvändningar. Men först det gemensamma för "småteorierna": subjektet är konstituerat och denna konstituering måste upprepas, där är Butler konsekvent. Hon har också en konsekvent ansats, nämligen att tala om subjektet som skilt från jaget: "...subjektet - en kategori i språket, och, alltså, något annat än det Benhabib kallar ett 'jag'..." (Butler 1995b:134-5). Men den ansatsen misslyckas hon ibland med, även om hon aldrig använder termen 'jaget' som beteckning på ett substantiellt jag i sin egen teori. I vilken utsträckning konstitueras subjektets integration, det vill säga en persons identitet med sig själv, av de regulativa praktiker som formar och bestämmer genus? (Butler 1990:16) Därför går det inte att säga att Butler och Benhabib talar om så olika saker när de talar om subjektet att deras teorier inte har några beröringspunkter. Men till skillnad från Benhabib närmar sig Butler subjektet utifrån, det är orsaken till att hon inte vill tala om jaget på Benhabibs sätt. Det är inte något förgivettaget subjekt hon intresserar sig för: subjektet är inte utgångspunkten utan resultatet eller effekten, av språket, diskursen, makten, den heterosexuella normen och så vidare. Men termen 'subjektet' står, som sagt, för många olika men besläktade företeelser hos Butler, som jag sorterar och benämner på följande vis: 1) Det språkliga subjektet - den som talar (eller agerar på annat sätt), den som använder pronomenet jag, och blir lyssnad till. Men det är också den uppfattning om en person och dennas intentioner som formas av hans eller hennes tal (eller andra handlingar), både hos personen själv och hos andra. 2) Det politiska subjektet - den som är konstituerad med agentskap, det vill säga den som har möjlighet att agera och därmed uppträda som ett subjekt i samhället, men förmodligen också privat. (Butler med sitt foucaultska maktbegrepp borde anse att även det privata är politiskt.) Kvinnor och homosexuella är inte (fullvärdiga) subjekt i denna bemärkelse. Men inte heller det politiska subjektet är suveränt, det är konstituerat av diskurser, alltså subjektiverat eller underkastat makten och format av den. Därför kan subjektivitet och agentskap se olika ut beroende på hur de politiska diskurserna ser ut. 3) Det kroppsliga subjektet - en kropp som "räknas" ("bodies that matter"), som till exempel är av "rätt" kön eller praktiserar "rätt" typ av sexualitet, är "materialiserad". Det vill säga subjektet blir begripligt om det följer normerna, men också gripbart, som en påtaglig kropp. 31 Butler vägrar att göra den gängse distinktionen mellan fysiskt och mentalt. Det som är fysiskt, är fysiskt och "materialiserat" för oss eftersom vi är så påverkade att tro på dess "naturlighet": vi tar det fysiska för något "givet". Normer, som den heterosexuella normen, "materialiseras" när de blir an- 15

18 sedda som naturliga. De, eller en del av dem, blir kroppsliga: kroppen formar sig efter dem och vi känner dem i kroppen. (Butlers idéer om "materialisering" är på intet sätt oproblematiska. Är allt fysiskt materialiserat på detta sätt? Tar vi verkligen allt fysiskt för givet, artefakter till exempel? I vilken mening är materialiserade normer kroppsliga? Är de kroppsliga i betydelsen materiella eller är de somatiska? Trots problemen tycker jag att Butlers påstående att sexuella normer materialiseras verkar riktigt på åtminstone två sätt: dels beror kanske vilka kroppsdelar som blir sexuellt laddade på våra normer, och dels gör vi våra kroppar manliga respektive kvinnliga (vi till exempel bygger och bantar.) 4) Det "psykoanalytiska" subjektet (hos Butler!) 32 - kan kanske beskrivas som det kroppsliga subjektet och dess psyke (en konsekvens av Butlers försök att förena Freud och Lacan med Foucault). Det "psykoanalytiska" subjektet konstitueras av sexualitetens diskurs: i första hand av normen om heterosexualitet och tabut mot incest som vi internaliserat och, alltså, inkorporerat. Den typ av subjektivitet som vi känner, med den form av autonomi som Butler anser vara en följd av bortträngning, skulle inte kunna uppstå utan dessa normer. Egot (Freuds begrepp), en förutsättning för psyket, är dessutom mentala projektioner av förnimmelser och sensationer på kroppens yta, en form, och inte något i grunden inre eller själsligt. Det "psykoanalytiska" subjektet har varaktighet och kontinuitet, även om det förändras och "rekonstitueras". Påståendet att subjektet är en kategori i språket återkommer ofta hos Butler, men det är inte grammatik och satslösning hon är intresserad av. För att det ska bli begripligt måste det tolkas olika på olika ställen. Jag läser det så här: a) Ett subjekt (det språkliga subjektet) är en språklig eller abstrakt (performativt konstituerad) entitet, nästan en slags illusion. (Främst i Gender trouble.) b) Att en mänsklig kropp är ett subjekt (det politiska subjektet) är ett språkligt, eller snarare socialt, faktum. (Främst i t hat matter.) Bodies c) En mänsklig kropp är ett subjekt (det språkliga eller det kroppsliga subjektet) endast när den talar eller handlar. (Främst i Excitable speech.) d) En mänsklig kropp blir (också) ett subjekt (det "psykoanalytiska" subjektet) när det blivande subjektet får tillträde till språket som ett resultat av den internaliserade "lagen" (incesttabut och den heterosexuella normen) och bortträngningen av det älskade objektet. 33 (I Gender trouble, Bodies that matter, The psychic life of power.) Det gemensamma för Butlers subjekt är, igen, att de är konstituerade, och det oftast performativt (i Bodies that matter lanserar hon teorin om "materialisering" som en alternativ form av konstruktion, se om punkt 3) ovan). Att Butler förälskat sig i Austins talaktsteori är lite förvånande, hon är inte precis någon analytisk filosof, men jag tror att det finns två förklaringar: A) Austin beskriver hur vi kan skapa abstrakta företeelser av bara ord, företeelser som ändå har en slags objektiv existens och inte är rena fiktioner, vilket visar på språkets makt; och B) enligt Derridas tolkning av Austin så måste performativen för att vara lyckad vara en slags citering, en upprepning, vilket förhindrar vad Butler kallar för ett rent instrumentelit användande av språket, och ger möjlighet till förändringar och därmed till agentskap - upprepningen sker alltid inom lite olika kontexter. 16

19 A) I How to do things with words försöker Austin förklara hur vi med bara ord kan göra saker och förändra världen. Termen "performativ" kommer att användas på varierande men besläktade sätt och i flera besläktade konstruktioner... Ordet är givetvis avlett från "perform" ("utföra" eller "agera"), det verb vi vanligen förknippar med substantivet "handling": detta indikerar att yttrandet av performativen är en handling - i normalfallet betraktas det inte som att bara säga något. (Austin 1997:6-7) Performativen är en sats där uttalandet i sig medför förändringen. Med en performativ är det inte som med en order, en order måste uttalas och verkställas för att förändringen ska äga rum. Performativen kräver nämligen inget verkställande eftersom den inte innebär någon (direkt) fysisk förändring. Det klassiska exemplet på en performativ talakt är vigselceremonin: (på engelska) "I declare you man and wife". Om satsen uttalas vid rätt tillfälle, av en auktoriserad vigselförrättare och så vidare, innebär den en förändring i världen: ett äktenskap instiftas, två personer blir gifta med varandra, blir man och hustru med allt vad det innebär av legala och sociala rättigheter och skyldigheter. Så här förklarar Butler själv vad en performativ är: En performativ akt är en akt som skapar det den benämner, och på så sätt visar på diskursens konstitutiva eller produktiva makt. (Butler 1995b: 134) I just detta, performativens produktiva dimension, ligger dess attraktion för Butler. Butler är dock ingen renlärig talaktsteoretiker. För det första använder hon "performativt konstituerat" även om det som är konstituerat av andra typer av handlingar än talhandlingar. Till exempel är genus - också - performativt konstituerat av sexuella praktiker. För det andra så är det exempel hon ger på en performativ talhandling, nämligen "...det bibliska uttalandet av en performativ, det vill säga, 'Varde ljus!"' (Butler 1993:13), ingen klassisk performativ: den är formulerad i konjuktivt modus och inte indikativt, den är en typ av uppmaning, och den för med sig en fysisk förändring i världen - det blir ljust. Visserligen ifrågasätter Butler distinktionen mellan fysiskt eller materiellt och mentalt i sina texter, och visserligen är det ibland svårt att säga vilka talakter som är performativer och vilka som inte är det, men jag tvivlar på att det var Butlers avsikt att visa det när hon valde sitt exempel. Men visst, också vigselceremonin för med sig fysiska förändringar, till att börja med sätter de alldeles, alldeles nygifta på sig ringar. Hur som helst, performativen är en bra metafor för det Butler är ute efter. Kanske i ännu högre grad när det gäller genus än subjektet. Det vi kan observera är uttrycken för genus, vi kan aldrig observera det de antas vara uttryck för. Det finns inget annat än uttrycken, de är genus säger Butler. Den "naturliga" genusidentiteten eller "genuskärnan" hos en individ konstitueras av uttrycken, på samma sätt som ett äktenskap konstitueras av performativen, om den uttalas i rätt omständigheter. Vi har en äktenskapets institution och varför inte en genusinstitution, om än mindre medvetet skapad? Genus är lika mycket eller lika litet en illusion som äktenskapet. Också det att subjektet konstitueras performativt måste förstås metaforiskt: att säga "jag" är inte att uttala någon performativ. Ett problem med genus och subjektet jämfört med äktenskapet är tidsaspekten. Det 17

20 enskilda äktenskapet varar tills de gifta skiljer sig eller dör, men hur länge varar någons genus eller ett subjekt? Bara under den performativa akten? Till nästa performativa akt? Subjektet måste konstitueras igen och igen, säger Butler. Ett tidigare konstituerat subjekt borde influera ett senare - om det rör sig om samma kropp - tycker man, men hur går det till om subjektet är en språklig kategori och bara existerar i språket, i talet eller handlingen? Ett annat problem är detta: vem konstituerar vem performativt? (Nu är vi där med "göraren" igen!) Kan jag bara konstituera mig som subjekt och mitt genus, eller dig som subjekt och ditt genus också? Enligt talaktsteorin borde båda delarna vara möjliga, men hur kan mina genusuttryck konstituera ditt genus? Kanske i ett interagerande? Om jag behandlar dig som en man och uppträder som en kvinna i mötet med dig, säg att jag är svag för dina breda käkar och darrar lite när du närmar dig, så borde det väl påverka också ditt genus? Fast det blir krångligt om en individs genus ska vara effekten av dess egna genushandlingar och vissa av andra individers genushandlingar! Butler använder också ett annat sätt för att visa på genus och subjektets konstitution eller onaturlighet. I fotspåren på Nietzsche 34 och Foucault gör hon, som jag nämnt, en så kallad genealogisk kritik av genus och subjektet. Det innebär att hon vänder uppochner på orsak och effekt: i stället för att se "uttrycken" för genus som uttryck för en "genuskärna" eller genuidentitet, och handlingar överhuvud taget som uttryck för ett förspråkligt eller fördiskursivt subjekt, ser hon själva "uttrycken" (handlingarna) som genus eller subjektet. Genusidentiteten är i själva verket effekter av "genusuttrycken" (som är genus) och subjektet är i själva verket handlingarna (som är subjektet). Det finns varken någon genusidentitet eller någon själ djupt inne i oss, de uppstår i språket och handlingarna, vi har ingen "insida". Vad är nu kontentan av detta? 1 Butlers teori finns det inte något färdigt och beständigt subjekt. Det finns bara det subjekt som uppstår i eller genom handlingarna, vilka förändrar det tidigare subjektet (om det finns kvar), på ett sätt som inte kan förutses. Men hur vet vi vilka handlingar som förändrar vilket subjekt, om det inte finns något subjekt mellan handlingarna? Eller, rättare sagt, hur kan ett subjekt förändras - genom rekonstitution - om det inte existerar mellan konstitutionerna, om det bara finns i talet? Ar det de handlingar och subjekt som är relaterade till en och samma kropp som påverkar varandra? Med andra ord, är det kroppen som står för kontinuiteten, den "personliga identiteten" över tiden? Austins talaktsteori och Nietzsches "genealogi" är två olika teorier från olika områden inom filosofin, och det är förmodligen möjligt att acceptera den ena och förkasta den andra. Till exempel skulle intentionella subjekt å la Benhabib kunna skapa sociala fakta med hjälp av performativer. Kan den typen av intentionella subjekt själva vara performativt konstituerade? Benhabib anser att de inte kan det. Varför är svårt att förstå eftersom hon inte förklarar varifrån den "genuina" intentionen kommer, men de intentionella subjekten är per definition inte konstituerade, i alla fall inte av något ickemetafysiskt. Däremot kan andra typer av subjekt konstitueras på det sättet, vi kan till exempel utnämna någon till president performativt. Den personen får sedan - i egenskap av president - makt och möjlighet att agera på flera sätt som bara är tillåtet för honom eller henne. Och det är väl så Butler 18

21 tänker sig att subjekt i allmänhet är konstituerade, fast det inte sker på ett avsiktligt sätt. (Vems avsikter skulle det vara? Görarens?) B) Det andra skälet till performativens dragningskraft är beroende av Derridas läsning av Austin. För att en performativ ska fungera måste den vara en upprepning, nästan en citering av vad andra sagt tidigare, påstår Derrida. Performativen måste vara konstruerad efter en kodad modell och följa de språkliga konventionerna. Om jag vill viga ett par måste jag följa vissa språkliga konventioner (men det är förstås inte allt som krävs!). Jag tror att Austin skulle ha hållit med Derrida på den punkten. Austin-eleven John R. Searle gör det i en diskussion med Derrida. Det är alltså inte så, säger de, att orden på något mystiskt sätt får sin kraft direkt från talarens medvetande, som Derrida tycks tro att många - däribland Austin - tänker sig, 35 utan kraften finns där latent, tack vare konventionerna, och en talare kan göra bruk av den om han eller hon vill. Denna upprepning eller repetition är väsentlig för Butlers idéer om agentskap på minst två sätt: a) Insikten att performativen måste vara ett slags citat förhindrar en rent instrumentell syn på performativer, och på språk över huvudtaget, tror Butler. Med andra ord, när ord ingår i en handling eller själva konstituerar en sorts handling, så kan de göra det, eftersom de utnyttjar och följer konventioner som har fått sin kraft genom en sedimenterad upprepbarhet, och inte för att de reflekterar en individs vilja eller intention. Kategorin "intention", ja till och med begreppet "göraren" har sin plats, men denna plats är inte längre "bakom" handlingen som dess upprinnelse. (Butler 1995b:134) Detta låter mer kontroversiellt än det är: vem tror inte att vi är beroende av konventioner för att göra oss förstådda? Men det är också ett delikat spörsmål med flera nivåer, som inte är så lätt att stava ut. Vad jag tror att Butler tror är något i stil med följande: i) subjektet är konstituerat i och av språket, eller diskurserna, och alltså borde subjektets intentioner (avsikter) 36 också vara formade av språket; och ii) språket lever sitt eget liv, utanför subjektens kontroll, 37 men iii) vilka ord subjektet väljer beror på vilken avsikt det har, subjektet är med andra ord medvetet om ordens latenta kraft. Derrida skriver också att performativen visserligen är och måste vara ett citat eller en repetition, men att det inte innebär att den talandes intention försvinner helt och hållet:...kategorin intention försvinner inte i en sådan typologi, den har sin plats, men från denna plats kan den inte längre styra yttrandets hela kontext och system. (Derrida 1977:18 citerad i Butler 1995b:134) Derrida och Butler är eniga om att "...'jaget' och 'viet' varken är helt determinerade av språket, eller helt fria att använda språket som ett externt medium" (Butler 1995b:135). 38 Detta är kärnan i Derridas (och Foucaults) betydelse för Butler. Den som agerar (vilken inte är densamma som det suveräna subjektet) agerar exakt i den utsträckning som han eller hon är konstituerad som en aktör, och opererar alltså inom ett fält av språkliga förutsättningar ända från starten. (Butler 1997a:15-16) 39 Bort med "det suveräna subjektet", "det genomskinliga medvetandet", "det rena förståndet", "den fria viljan" och allt vad det brukar heta! b) Performativen som en upprepning är också det som (ibland) gör agentskap möjligt i Butlers teori. Den bokstavliga eller 19

22 metaforiska performativen uttalas varje gång i en ny kontext (eller i nya omständigheter om det är metaforiska icke-språkliga performativer), och det finns alltid någon skillnad mellan dessa kontexter. En sats betydelse varierar alltid något när dess kontext varierar, tror Butler. (Om vi skiljer mellan type och token, så har varje sats-token en unik betydelse.) Detta ger utrymme för förändringar av genus eller av subjektet, det vill säga av det som skapas performativt, tänker sig Butler. Denna typ av förändring är synonym med agentskap. Att ett "jag" 40 grundas genom uttalandet av det anonyma pronomenet "jag" implicerar att citeringen inte utförs av ett subjekt, utan att den snarare är det åkallande genom vilket ett subjekt får språklig existens. Att detta är en process som repeteras, en procedur som upprepas, är precis agentskapets villkor inom diskursen. Om ett subjekt konstituerades en gång för alla, skulle det inte finnas någon möjlighet att upprepa de konstituerande konventionerna och normerna. Att ett subjekt måste konstitueras igen och igen implicerar att det är öppet för gestaltningar som inte är helt bestämda på förhand. (Butler 1995b:135) Jag kan förstå att detta omkonstituerande av subjektet gör att det kan förändras, men inte varför dessa förändringar inte skulle vara avgjorda på förhand, det vill säga determinerade. Butler (liksom Benhabib) ställer ju agentskap mot determinism i sin teori. En annan fråga är om dessa förändringar är medvetna och avsiktliga eller inte? Om de är det, "medvetna och avsedda av vem"? undrar jag. Av det "förra" subjektet? Men existerar det ända till nästa handling om det är språkligt, i språket? Ibland låter Butler som om det ändå finns ett jag, en "görare bakom görat". Tvärtom, att uttrycka genus performativt innefattar det svåra historiska arbetet att utvinna agentskap från själva de maktregimer som konstituerar oss, och som vi opponerar oss emot. Detta är, konstigt nog, ett historiskt arbete... (Butler 1995b:136) För det mesta låter Butler dock som om denna performativa rekonstitution av genus och subjektet mer eller mindre skedde på en höft: misstag, misslyckade identifikationer med det egna könet och felaktiga tolkningar skapar variationer i konstituerandet av genus och subjektet. Jag försöker vara som min mamma och göra som andra kvinnor men lyckas inte riktigt. Mitt sätt att vara kvinna på är alltså inte exakt som ditt. Ibland är agentskap detsamma som rekonstitution eller åter-och-om-menande (resignification) (det språkliga och det "psykoanalytiska" subjektet, Gender trouble och Feminist contentions)-, ibland är subjektet konstituerat med agentskap (det politiska subjektet, Feminist contentions och Bodies that matter); ibland finns agentskapet i språket. I Excitable speech är agentskap helt klart förlagt till språket. Användningen och förståelsen av ord, satser och texter varierar på ett okontrollerbart sätt. Vad betydelsen hos till exempel "subjekt" och "agentskap" kommer att vara i morgon kan ingen säga. Detta kan man förvisso kalla diskursens makt, men jag förstår inte varför den skulle vara indeterministisk - om än svårkontrollerbar. Kausalkedjornas komplexitet är ingen garanti mot determinism, och förresten tycker sig språkhistorikerna se klara utvecklingslinjer i många fall. I The psychic life of power (det "psykoanalytiska" subjektet) uppstår agentskap, eller möjlighet till motstånd mot diskurserna och makten, i och med subjektets "vändning 20

23 mot sig självt". Butler försöker sig här på en syntes av Freud och Foucault. Egot är det "psykiska rum" som skapas när det förlorade älskade objektet internaliseras, men då som ett hatobjekt. Att relationen nu blir en hatrelation beror på att subjektet i vardande inte sörjer förlusten (den heterosexuella normen gör att det blivande subjektet inte kan erkänna förlusten, det kan inte erkänna att det älskat någon av sitt eget kön) utan förtränger den och därför blir melankoliskt. Det kommer alltså att hata sig självt och vara ständigt självkritiskt: så vänds makten emot sig själv. Men motstånd skapas också på ett annat sätt, genom subjektets önskan att alls vara ett subjekt, att ha en identitet. 41 Det är bättre att ha en dålig identitet än ingen alls: blir jag kallad svartskalle så tycker jag till slut att det inte är så dumt, jag är i alla fall någon. Den negativa identiteten vänds till en positiv, subjektet gör motstånd. Jag förstår hur motstånd mot diskurserna blir möjligt genom detta, men inte hur determinism undviks. Tvärtom, detta subjekt verkar programmerat för motstånd. Sammanfattning Vilket är Benhabibs och Butlers bidrag till diskussionen om subjekt och agentskap? Till att börja med tycker jag inte att någon av dem bidrar nämnvärt till den klassiska filosofiska diskussionen om determinism och fri vilja: de är alltför oprecisa på den punkten. (Men det är inte heller vad de försöker göra!) När det gäller subjektet är Benhabibs teori för mager och otydlig för att vara viktig. Hennes största bidrag - i just debatten med Butler - är att hon gör klart att det finns en risk för inkonsistens, eller åtminstone inkoherens, om vi gör oss av med det traditionella, humanistiska subjektsbegreppet, men ändå talar om frigörelse: frigörelse av vad? Butler, i sin tur, bidrar med att visa att det är möjligt att teoretisera om både agentskap och subjekt på många olika sätt. Att studera subjekt och agentskap historiskt-empiriskt, alltså inte förstått som ett på förhand givet jag, ett transcendentalt ego eller en metafysisk fri vilja verkar angeläget, liksom att undersöka om det finns i grunden flera sätt att bli och vara subjekt på. Vi har alltför lätt att förutsätta att andra är som vi själva. Hennes största förtjänst är kanske ändå att hon outtröttligt upprepar hur betydelsefulla språk och normer är för subjektets tillblivelse. Min mamma har ledsamt nog Alzheimers sjukdom. För en tid sedan skulle hon skriva under ett papper. "Du ska skriva på här. Skriv Birgit Carlson, du heter så", sade jag. "Åh, det är hemskt att vara så glömsk, men hur ser b ut?" "Ett streck med två liksom bubblor på." Sakta textade hon B e a r g i t. För säkerhets skull slängde hon dit ett extra vågrätt streck på t:et. Sedan skrev hon snabbt och fullkomligt flytande efternamnet, precis som man tänker sig att en människa skriver ett namn hon skrivit i nästan hela sitt liv. Det såg till och med snyggt ut. Men så upptäckte jag att hon stavat Carlson med K! Det har vi aldrig gjort. Den personliga identiteten, narrativ eller inte, men ganska säkert knuten till namnet, hade vittrat bort före stavningsreglerna. Till och med handens vana var borta, men stavningsreglerna, inpräntade någon gång i barndomen, fanns kvar. Vad är vi annat än bärare av normer? Stoppa inte kniven i munnen. Hälsa med höger hand. Stava ^-ljudet med k

24 NOTER Jag vill tacka Tuija Pulkkinen, som skrivit en bok om just agentskap (The postmodern and political agency, 1996) för många bra kommentarer på en tidigare version av denna artikel, liksom Lars Bergström och Ulla Holm, vilka också läst och kommenterat med insikt. Tack också till Eva Sahlin som språkgranskat mina översättningar av citaten. 1. Benhabibs (1995a) och Butlers (1995a) inledande artiklar publicerades först i Praxis International 11 (1991), Benhabibs essä finns i en längre version i hennes Situating the self: gender, community and postmodernism in contemporary ethics, Polity press, (1992, på svenska 1994b). Svaren (Benhabib 1995b och Butler 1995b) kom först ut på tyska i Der Streit um Differenz: Feminismus und Postmoderne in der Gegenwart, Fischer Taschenbuch Verlag, Mina citat kommer alla från versionerna i Benhabib et al Jag använder termerna "subjekt", "subjektivitet" och "agentskap" eftersom de ligger nära de engelska termerna "subject", "subjectivity" och "agency" som Benhabib och Butler använder. Att dra in mer svenska termer som "jaget" eller "handlingsförmåga" tror jag är riskabelt: de orden har redan så mycket mening för oss. "Subjektivitet", "subjekt" och "agentskap" ska här förstås som filosofiska termer och inte som grammatiska eller logiska. Traditionellt sett har subjektet en epistemologisk relation till objektet. Subjektet är den som är medveten, det vill säga den som har sinnesintryck, känslor och tankar. Och det subjektet varseblir, tänker på eller har kunskap om är objektet. Agentskap, i sin tui; är förmåga att uppnå resultat i form av förändringar i världen. Traditionellt sett ska dessa resultat eller förändringar vara medvetna och avsedda, och traditionellt sett är det subjektet som besitter sådan agentskap. Benhabibs uppfattning om subjekt och agentskap liknar de traditionella, men inte Butlers. 3. I min läsning går jag inte i någon större utsträckning tillbaka till Benhabibs och Butlers källor och inspiratörer, vilka för Benhabibs del främst är Kant, Habermas och Charles Taylor, och för Butlers del främst Nietzsche, Freud, Foucault och Derrida. 4. Att subjektet är konstituerat betyder i Butlers teori att det inte är något metafysiskt, något "givet" eller naturligt som alltså inte kan ifrågasättas och analyseras. Hon säger att subjektet är "konstituerat" (ungefär "uppbyggt av"), och inte "konstruerat", eftersom hon har en teori om hur eller av vad subjektet är konstituerat, men också eftersom hon inte vill bli tagen för en radikalkonstruktivist. 5. Både Benhabib och Butler uttrycker sig faktiskt som att det är subjektet som är, eller inte är, determinerat, inte subjektets handlingar. Jag tror att de egentligen menar både och: subjektet är determinerat om dess identitet eller personlighet och dess handlingar på något sätt är förutbestämda. 6. En del skulle säga att det inte finns några egentliga postmoderna teorier alls, eftersom postmodernismen just går emot alla former av "stora" teorier, alla sanningsanspråk, universaliseringar och lättvindiga generaliseringar. Dessutom vägrar många postmodernister, däribland Butler, att kalla sig själva postmodernister. Jag tycker att det finns fog för att tala om postmodernt teoretiserande (ett teoretiserande som karaktäriseras av en slags öppenhet och föränderlighet, vilket gör det sympatiskt men svårtytt) och jag tycker att Butler i alla fall är klart mer postmodernistisk än Benhabib. 7. Teserna hämtar Benhabib från Flax (1990). 8. På engelska situated. Det situerade subjektet är ett konkret subjekt som - alltid - ingår i en situation. Det är meningslöst att teoretisera om subjekt överhuvud taget, utan att ta hänsyn till 22

25 subjektens omständigheter: något transcendentalt, ovillkorligt och av empirin oberoende subjekt finns inte. Trots att Benhabib talar om situering gör hon vissa universalistiska antaganden. 9. Benhabib är förvånansvärt normativ i sin syn på subjektet: en teori om subjektet måste, enligt henne, rimma med feminismens mål, det vill säga kvinnans frigörelse och ökade autonomi. Hon kanske resonerar som så att vi blir vad vi tror att vi är. 10. Att subjektet är en position i språket betyder, tror jag, mer än Benhabib inser. Hon tycks tolka utsagan som att subjektet reduceras till ett upprepande av fixa fraser och satser, till något som är helt bestämt av ett redan färdigt och oberoende språk. Jag tror däremot att Flax åsikter om subjektet ligger ganska nära Butlers. Se längre fram om vad det kan innebära. 11. Butler är emot den, i alla fall tidigare vanliga uppfattningen, att det finns ett subjekt som "råkar" ha det ena eller andra könet och sedan får det ena eller andra genuset. Subjektet är i stället konstituerat av bland annat kön och genus. Hon är också emot synen att kön är något naturligt eller "givet", och att det (endast) finns två varandra uteslutande kön, liksom två varandra uteslutande genus, vilka kombineras på ett bestämt sätt. Kön är i själva verket en effekt av genus, anser hon. 12. Som Butler påpekar är det Benhabib som talar om jaget (eller självet, the self), inte Butler själv; hon talar om subjektet, vilket hon anser vara något annat än jaget (eller självet). Jag tror Butler försöker hålla sig till den psykoanalytiska traditionen att använda "subjektet" som beteckning på källan till kreativiteten och begäret, även om Butlers egen subjektsteori problematiserar just detta. Jaget och självet är då medvetna och omedvetna föreställningar om den egna identiteten. Benhabib verkar ibland mena samma sak med "subjektet", "jaget" och "självet". 13. Butler lånar sitt begrepp performativer från Austins talaktsteori. Jag återkommer till detta. Benhabib associerar - felaktigt - performativ till performance och teater. 14. Butler säger att hon gör en nietzscheansk, "genealogisk" kritik av begreppen genus, subjekt och agentskap. Hon ser dem som effekter av det som vanligen ses som deras uttryck, och alltså uttrycken som de egentliga orsakerna. Se vidare längre fram. 15. Både Butler och Benhabib pendlar mellan att skriva om subjektet som ett psykologiskt fenomen och som ett filosofiskt begrepp utan något empiriskt innehåll. 16. Butler nämner visserligen inte det tidiga beroendet och bortträngningen av modern i denna text, utan i andra texter (se t.ex. Gender Trouble), men jag tycker att subjektivering som en process av differentiering och uteslutning blir mer begriplig om parallellen lyfts fram. 17. Detta skulle Benhabib delvis hålla med om. Se hennes kritik av det överdrivet autonoma, manliga vita medelklassubjektet i "Den generaliserade och den konkreta andra" i Benhabib Om jag säger att jag lovar dig att komma och hälsa på i morgon, så skapar jag med min talhandling ett löfte. Detta löfte har, trots att det är ontologiskt beroende av min och din mentala och språkliga förmåga, en slags objektiv (intersubjektiv) epistemologisk "existens" - vi kan vara överens om att det existerar. Till skillnad från Austins performativer verkar dock Butlers kunna beteckna andra handlingar än talhandlingar, se Gender Trouble. 19. Jag skulle vilja tillägga att beroendet av konventioner inte bara gäller performativer, även om det kanske är extra tydligt där. 20. Språkligt nyskapande är också beroende av konventioner. Men det räcker att följa några av konventionerna för att bli förstådd: häromdagen sade min dotter att hennes blinkande 23

26 leksakstelefon "ögar". (Det var förstås språkövning, inte medvetet nyskapande, men kreativt ändå.) 21. Subjektet är språkligt och konstitueras ibland språkligt, ibland performativt, och ibland diskursivt. Butler gör aldrig klart hur språk, performativer och diskurser hänger ihop, men vi kan konstatera att performativer (ursprungligen) är en form av språkliga handlingar och att diskurser brukar förstås som tal och texter om ett "ämne", till vilka det hör speciella praktiker (diskursiva praktiker). Det maktbegrepp Butler rör sig med är Foucaults. Diskurserna har makt eller är makt, kan man säga. Viktigt är att denna form av makt inte utövas av ett subjekt, utan är något mer svårkontrollerat som uppstår i och med diskurserna. De som har inflytande över diskurserna (t.ex. politiker, kulturoch mediemänniskor eller vetenskapsmän) har förstås mer makt än de som saknar inflytande. Men det finns motdiskurser också! 22. Benhabib skulle protestera mot denna karaktäristik av hennes teori som transcendental. Hon kallar till exempel sitt subjekt feras/universellt och sin etiska teori för &fasmniversell diskursetik. De etiska/politiska aktörerna kan förhandla om alla principer, även om demokratiprincipen, alltså är ingen princip given på förhand och därmed oföränderlig, till exempel som en logisk konsekvens av situationen. Detta i alla fall enligt Benhabib (1992). 23. Förutom Feminist contentions använder jag mig av Benhabib (1992, 1997) och Butler (1990, 1993,1997a, 1997b). 24. Lägg märke till att Benhabib använder metaforer från två olika områden: livet som en väv och livet som en historia eller narrativ. 25. Detta anmärker även Benhabibs översättare Annika Persson på, se Tanke, känsla, identitet sidan Många begrepp och teorier är förstås blandningar, både normativa och deskriptiva. Man kan också fråga sig om en metafysisk teori alltid är normativ, deskriptiv är den ju inte. 27. Jag antar att det är vad Benhabib (och väl Chomsky) menar, och inte - som det egentligen står - att språkreglerna inte uttömmer språkförmågan (vilket väl åtminstone Chomsky tror). Eller är det någon annan grammatisk teoribildning Benhabib har i bakhuvudet, som hävdar en slags språklig frihet bortom reglerna, en språkförmåga som överskrider reglerna? 28. Se Rawls, John (1972) A theory of justice. 29. Det som finns kvar av till exempel jaget när det som tillhör fenomenvärlden, allt som vi kan erfara, tagits bort: jaget-i-sig. 30. Se Benhabib 1992a. Hennes tolkning av Rawls kan kanske diskuteras. 31. Detta är Aristoteles teori om form (och materia) läst genom Foucault. 32. Det är alltså här inte frågan om psykoanalysens subjekt! Butler försöker förena Freud och Lacan med Foucault, varför det jag kallar det "psykoanalytiska" subjektet hos Butler är ett kroppsligt subjekt. 33. Det är inte bara Freud utan också Lacan som ekar i Butlers texter. 34. Raderna om "göraren bakom görat" är Nietzsches kritik av "substansens metafysik": "...det finns inget varande bakom görande, orsakande, blivande; "göraren" är bara en fiktion som fästs vid "görat" - handlingen är allt som finns. (Nietzsche i Om moralens härstamning, här citerad ur Butler 1990:25.) 35. Debatten mellan Derrida och Searle om hur Austin ska tolkas är intressant (se Derrida 1977), jag tror dock inte att detaljerna i den har någon större betydelse för vad Butler menar. Hon tar fasta på Derridas mening om intentionens plats som jag citerar nedan och tolkar den på sitt vis. Men det är möjligt att Butler och Derrida å ena sidan och Searle å andra sidan håller sig med olika intentions- 24

27 begrepp, Butler och Derrida i så fall med ett intentionsbegrepp som liknar Benhabibs "genuina" intention, som de förstås kritiserar. Det är också möjligt att deras intentionsbegrepp smittats av fenomenologins intentionalitet på ett oklart sätt. 36. Det är då förstås inte frågan om den typ av "genuina" intentioner som jag tror att Benhabib - ibland - talar om, utan intention förstådd som avsikt i en vardaglig och ofilosofisk bemärkelse. 37. Detta är tydligt i Excitable speech. Hur ett uttalande (muntligt eller skriftligt) tolkas är inte kontrollerbart för den talande ens när det sägs, och än mindre senare. Ords och frasers användning och betydelse förändras med tiden. 38. Detta tror jag att även Searle skulle hålla med om, han framhåller ju konventionernas roll som förutsättning för kommunikation. 39. Subjektet kan förstås vara suveränt, fritt etc. inom det "fält" där det "opererar". 40. I originalet står det "I", inte "self". 41. Denna tanke hämtar Butler från Louis Althussers doktrin om subjektivering genom interpellation. 42. Detta kan förstås förklaras på många sätt. LITTERATUR AUSTIN, J.L. (1962/1997) How to do tbings witb words, Harvard Universtity Press. BENHABIB, SEYLA (1992/1994a) Autonomi och gemenskap: kotnmunikativ etik, feminism och postmodernism, Daidalos. - (1992/1994b) "Den generaliserade och den konkreta andra", i Autonomi och gemenskap: kotnmunikativ etik, feminism och postmodernsim, Daidalos. - (1991/1995a) "Feminism and postmodernism: an uneasy alliance", Seyla Benhabib, Judith Butler, Drucilla Cornell och Nancy Fraser (1995) Feminist contentions: a philosophical exchange, Routledge. - (1993/1995b) "Subjectivity, historiography, and politics: reflections on the 'feminism/postmodernism exchange'", Seyla Benhabib, Judith Butler, Drucilla Cornell och Nancy Fraser (1995) Feminist contentions: a philosophical exchange, Routledge. - (1995/1997) '"Jagets källor' i modern feministisk teori", Ulla Holm, Eva Mark och Annika Persson (red.) (1997) Tanke, känsla, identitet, Anamma. BENHABIB, SEYLA, BUTLER, JUDITH, CORNELL, DRUCILLA OCH FRASER, NANCY (1995) Feminist contentions: a philosophical exchange, Routledge. BUTLER, JUDITH (1990) Gender trouble: feminism and the subversion ofidentity, Routledge. - (1993) Bodies that matter: on the discursive limits of "sex", Routledge. - (1991/1995a) "Contingent foundations: feminism and the question of 'postmodernism'", Seyla Benhabib, Judith Butler, Drucilla Cornell och Nancy Fraser (1995) Feminist contentions: a philosophical exchange, Routledge. - (1993/1995b) "For a careful reading", Seyla Benhabib, Judith Butler, Drucilla Cornell och Nancy Fraser (1995) Feminist contentions: a philosophical exchange, Routledge. - (1997a) Excitable speech: a politics of the performative, Routledge. - (1997b) The psychihc life of power: theories in subjection, Stanford University Press. DERRIDA, JACQUES (1977) Limited Inc., Northwestern University Press. FLAX, JANE (1990) Thinking fragments: psychoanalysis, feminism and postmodernism in the contemporary West, University of California Press. PERSSON, ANNIKA (1997) "Identitetsformering i samspråksvävar", Ulla Holm, Eva Mark och Annika Persson (red.) (1997) Tanke, känsla, identitet, Anamma. RAWLS, JOHN (1972) A theory of justice, Clarendon. 25

28 SUMMARY In this article I begin with a summary of the discussion between Seyla Benhabib and Judith Butler on subjectivity and agency published in Feminist contentions (1995). Then I try to state their views even more clearly, taking other texts by each author into consideration, and to compare them with each other. Finally I criticize them both for not being able to fulfill their purposes: both Benhabib and Butler want to formulate plausible concepts of subjectivity and agency that allow their theories of humans and actions to avoid determinism. Unfortunately none of them gives any sort of definition or explanation of determinsim, and we will have to guess why they both consider determinism and feminism incoherent. Benhabib accuses Butler's foucauldian notion of the subject of being determined by the discourses (it is constituted by discourses), while Butler points out that the humanist subject of Benhabib, deeply situated in its context, though with a degree of genuine intentions (if not even with a free will), is already conceptually connected to a certain political theory, which has proved to be antifeminist. This controverse sounds more radical than it is, both authors seek a midposition: the subject is seen as situated or constituted but still has some kind of agency. The constitutedness of the subject does not - here I agree with Butler - have to imply that the subject is determined by discourses. But the kind of agency left in Butler's own theory is problematic: it looks as if feminists will have to rely on mistakes and other unintended variations in the embodiment of norms and ideals. On the other hand, Benhabibs position is unintelligible. Why is neatly summoned up in Butler's rethorical question: what does it mean to situate a transcendental subject? The rethinking subjectivity and agency has only started. ÅSA CARLSON Filosofiska institutionen Centrum för kvinnoforskning Stockholms universitet STOCKHOLM asa.carlson@kvinfo.su.se of 26

29 Folkhemmets paradoxer Genus och etnicitet i den svenska modellen Vilken är den "riktiga" arbetskraften? I artikeln argumenteras för att integrera såväl ett genus- som ett etnicitetsperspektiv i forskningen om den svenska arbetsmarknadens utveckling. PAULINA DE LOS REYES Efterkrigstiden kan ses som en formativ period då den svenska modellen utkristalliseras i såväl arbetsliv som samhällsliv. Modellens huvuddrag, drivkrafter och efterverkningar har varit föremål för en livlig diskussion och omfattande analyser inom forskningen och i politiken. I stora drag kan man dock konstatera att parternas samarbete, välfärdsstatens uppbyggnad och full sysselsättnings-politiken utgör grundläggande komponenter för vad som både nationellt och internationellt betecknas som den svenska modellen för ekonomisk tillväxt och social jämlikhet. Ytterligare en viktig aspekt är de former för politiskt beslutsfattande som institutionaliserats under perioden och korporativismens centrala betydelse (Thullberg och Östberg 1994). Modellens utformning under efterkrigstiden har även präglats av omfattande förändringar i den samhälleliga arbetsdelningen, inte minst vad beträffar arbetets organisering, arbetskraftens sammansättning och arbetsmarknadens funktionssätt. Mot bakgrund av dessa förändringar ser vi att modellens institutionalisering följs av normativa föreställningar om hur arbete definieras, om olika gruppers egenskaper som arbetskraft och om deras position i arbetsli- 27

30 vet. Modellens ambitioner vad gäller att uppnå ökad levnadsstandard, medborgardeltagande och jämlikhet tycks paradoxalt nog överskuggas av tydliga segregerings- och utestängningstendenser. Detta är särskilt uppenbart i relation till de nya grupper som inkorporerats på arbetsmarknaden under efterkrigstiden vilket, bland annat, avspeglas i genus och etnicitetens allt större betydelse som uppdelningsgrund i arbetslivet. Trots kvinnors ökande lönearbete och även om en allt större del av arbetskraften har sina rötter utomlands tycks svenska män ha förblivit normen för såväl arbetslivets organisering som för fackligt och politiskt deltagande. En oundviklig följd av detta är att såväl parternas relationer som arbetsmarknadspolitiken implicit har kommit att utformas i spänningsfältet mellan genus och etnicitet med den svenske mannen som självklar norm. Pågående forskning om genus och etnicitet riktar stark kritik mot tidigare essentialistiska uppfattningar om "kvinnor" eller "invandrare" som naturgivna och oföränderliga kategorier. I stället har forskningen visat på nödvändigheten att fokusera på historiskt bestämda processer som genom att särskilja och hierarkisera skapar differentierade sociala identiteter (de los Reyes 1998). Det är också i konkreta historiska exempel som vi kan analysera hur genus och etnicitet som strukturerande principer formar individers handlingar och identiteter. 1 Mot denna bakgrund är det relevant att ställa frågan om vilka mekanismer som har bidragit till att skapa och reproducera kategoriseringar på grundval av genus och etnicitet. Hur kan dagens uppdelning på genus- och etnicitetsbasis förklaras i ett längre historiskt perspektiv? Större kunskap om denna process kan öka vår förståelse av pågående segregerings- och marginaliseringsprocesser men hjälper också till att definiera förutsättningarna för en framtida modell för samförstånd och samverkan i Sverige. I denna artikel argumenterar jag för en ny förståelse av arbetslivets förändringar, och i synnerhet av arbetskraftens differentiering under efterkrigstiden. Utgångspunkten är ett historiskt perspektiv som problematiserar genus och etnicitet som föränderliga sociala kategorier vilka formas av konkreta handlingar, värderingar och föreställningar i specifika historiska perioder. 2 Avsikten är att belysa hur dessa kategorier har samverkat i olika perioder och hur till synes motsatta sociala identiteter växer fram från olika villkor i arbetslivet. Den svenska modellens konsolidering och förändringar under efterkrigstiden diskuteras därför i ljuset av den samhällsekonomiska utvecklingen under perioden och i synnerhet i relation till framväxten av en retorik som gör kvinnor och invandrare till självklara indelningsgrunder för att beskriva och analysera pågående differentierings- och segregeringsprocesser i arbetslivet. Utifrån en diskussion av gängse historieskrivning i frågor om genus och etnicitet under perioden kommer jag därefter att presentera huvuddragen för en ny periodisering av efterkrigstidens förändringar. Denna periodisering kommer att utgöra grunden för en avslutande diskussion om den svenska modellens paradoxer i ljuset av dagens uppdelning av arbetskraften i första hand på basis av genus och etnicitet. Kvinnor och invandrare: parallella berättelser? Den traditionella uppdelningen mellan samhällsarbetet och hemarbetet har genomgått stora förändringar under efterkrigstiden. Det var under denna period då svenska kvinnor gav sig ut på arbetsmarknaden i allt större 28

31 utsträckning. Visserligen var förvärvsarbete bland ogifta kvinnor vanligt redan före kriget, men det var först under talet som arbetet utanför hemmet blev regel även bland gifta kvinnor med barn. 3 Kvinnors deltagande i arbetskraften ökade från år 1960 till år Under samma period fyrdubblades antalet gifta kvinnor med barn i arbetskraften (Kyle 1979:210). Kvinnors förvärvsarbete har stigit kontinuerligt fram till 1990 då 81 procent av alla kvinnor i produktiv ålder var sysselsatta (SOU 1996). Kvinnors sysselsättningsnivå var nästan i paritet med männens andel som då var 85 procent. Det försämrade arbetsmarknadsläget under 1990-talet har medfört lägre sysselsättning och ökad arbetslöshet bland både kvinnor och män. Trenden mot minskade skillnader mellan kvinnors och mäns sysselsättningstal har dock inte förändrats vilket visar att kvinnors närvaro på arbetsmarknaden har blivit ett bestående drag i svenskt arbetsliv. På motsvarande sätt har yrkeslivet kommit att utgöra ett självklart inslag i kvinnors val och livsstrategier. Parallellt med kvinnors utträde på arbetsmarknaden, kan vi konstatera att andelen av arbetskraften som har sina rötter i andra länder också har ökat under efterkrigstiden (SIV 1997). Denna utveckling, som har präglats av stora fluktuationer i sysselsättningsgraden bland utlandsfödda, sker mot bakgrund av en stigande invandrarbefolkning under perioden och fram till mitten av talet. Idag är cirka en tiondel av Sveriges befolkning född utomlands. Många nyinflyttade kommer från andra nordiska länder men utomnordisk invandring har dominerat sedan 1970-talet. Ungefär lika många har en eller två föräldrar som är födda utomlands och betraktas därför alltjämt som personer med utländsk bakgrund (Kulturdepartementet Ds 1999:48). Till skillnad från kvinnors ökade lönearbete har invandrarnas sysselsättningsgrad minskat under perioden. En oroande tendens sedan slutet av 1970-talet är att en ökande andel utlandsfödda slås ut från arbetslivet under det att många nyanlända aldrig lyckas komma in på arbetsmarknaden (AMS 1999). Vi kan utifrån det ovanstående konstatera att arbetskraftens sammansättning genomgått stora förändringar under en relativt kort tidsperiod. Dessa förändringar har i sin tur aktualiserat frågan om betydelsen av genus och etnicitet i arbetslivet, både i kvantitativa och i kvalitativa termer. I takt med att särskilda arbetsnischer för både kvinnor och invandrare etableras och permanentas kan vi därför konstatera att föreställningar om olika gruppers kompetens och lämplighet allt oftare avgörs utifrån dessa kategoriseringar. Förändringar är således inte enbart kvantitativa, utan har även tydliga meningsskapande konnotationer inte minst vad gäller en differentierad tillgång till resurser, status och beslutsfattande. 1 detta sammanhang kan man fråga sig; vilka spår av dessa förändringar kan skönjas inom historieskrivningen? Hur konceptualiseras arbetskraftens förändrade sammansättning i svenska historiska studier? Vilka föreställningar och vilka tolkningsramar träder fram ur historiska berättelser? I denna artikel ska jag diskutera dessa frågor med utgångspunkt i två studier som har varit tongivande för historiska och samhällsvetenskapliga analyser av efterkrigstiden. Den ena presenteras av ekonomhistorikerna Christer Lundh och Rolf Ohlsson i boken Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring (1994) som diskuterar de samhällsekonomiska effekterna av den ökande invandringen till 29

32 Sverige efter andra världskriget. Den andra studien utgörs av historikern Yvonne Hirdmans artikel "Kvinnorna i välfärdsstaten" (1994). Där diskuterar Hirdman omställningar i kvinnors och mäns positioner i samhället och i arbetslivet i termer av ett förändrat genuskontrakt och övergången från ett husmoderskontrakt till ett jämställdhetskontrakt. Dessa två betraktelser av samtida processer ser jag i första hand som två sätt att konceptualisera övergången mellan två kvalitativt skilda historiska perioder. På ett djupare plan kan jag i denna historieskrivning även se ett led i konstruktionen av två parallella berättelser som löper utan beröringspunkter med varandra. Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring Lundh och Ohlsson analyserar invandring och invandrarpolitik i relation till den ekonomiska utvecklingen efter kriget och arbetskraftsbristen inom industrin. Författarna konstaterar att inflyttningen till Sverige, som under efterkrigstiden huvudsakligen bestod av arbetskraftsinvandring, har kommit att domineras av flyktingar. Detta har sammanfallit med en sjunkande efterfrågan på arbetskraft vilket har medfört att nyanlända invandrare får allt större svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Invandrarnas situation på arbetsmarknaden och den industriella utvecklingen under efterkrigstiden sammanförs av författarna i en strukturcyklisk modell där perioder av förnyelse och omvandling följs av expansion och effektivisering. Även arbetskraftsefterfrågan varierar både kvantitativt och kvalitativt under cykelns olika faser. En förnyelsefas inträffade direkt efter kriget och fram till Efterfrågan på yrkesarbetare inom de mest expansiva branscherna (verkstadsindustrin, skeppsvarven) var stor medan den stagnerande teko-, sko- och gummiindustrin hade behov av okvalificerade arbetare. I detta skede kom invandrarna i första hand att lösa arbetskraftsbristen i de mest expansiva sektorerna: 1 viss mån kan invandringen under denna period karakteriseras som en specialistinvandring, i vilken det förutom yrkesarbetare också fanns förhållandevis många tekniker, ingenjörer och civilingenjörer (Lundh 8c Ohlsson 1994: ). Staten kom att aktivt stödja importen av utländsk arbetskraft, dels genom en liberalisering av utlänningslagstiftningen och bildandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad 1954, dels genom direkt rekrytering av italienska, sudetiska och västtyska arbetare. Rekryteringsprocessen sanktionerades med parternas deltagande. Detta gällde i första hand principerna för värvning av utländsk arbetskraft men även godkännandet av arbetstillståndsärenden vilade på arbetsmarknadens parter. Fram till slutet av 1960-talet beslutade arbetsgivare, fackliga organisationer och länsarbetsnämnden gemensamt om rekryteringsfrågor på lokal nivå. Under 1960-talet ökade inslaget av okvalificerad arbetskraft bland invandrarna. Utländska arbetare ersatte inhemsk arbetskraft i exportorienterad produktion. Författarnas uppfattning är att invandringen fyller en funktion i så måtto att den motverkar arbetskraftsbrist inom industrin under perioder av högkonjunktur. Men under efterkrigstiden kan man se att det uppstått en obalans mellan å ena sidan industrins växlande behov av arbetskraft och en ökad flyktinginvandring å den andra. Följden har blivit att invandrare möter allt större svårigheter att få arbete, samtidigt som de sociala kostnaderna för deras försörjning ökar. Under och 1960-talen var förvärvsintensiteten bland invandrare högre än inom 30

33 den totala befolkningen och arbetslösheten var inte högre än för svenskar. Trots detta kan utläsas en viss oro från fackföreningshåll, bl.a. över att en okontrollerad invandring skulle skapa både arbetslöshet och utslagning. Strävan att begränsa en okontrollerad arbetskraftsinvandring mynnade ut i en lagändring 1968, som bl.a. innebar att endast personer som redan hade arbete och bostad ordnade kunde beviljas arbetstillstånd. Arbetskraftsinvandringen upphörde dock först efter en särskild rekommendation från fackets sida som uppmanade lokala ombud att avslå ansökningar om uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl (Hammar 1988). Arbetslösheten bland den invandrade arbetskraften har ökat sedan slutet på 1970-talet. Invandrarnas arbetslöshet även under perioder av högkonjunktur tyder också på gruppspecifika svårigheter att hävda sig på arbetsmarknaden vilka blir än mer uppenbara när konkurrensen om jobben ökar. För Lundh och Ohlsson är själva flyktinginvandringen ett problem i och med att den, per definition, inte är beroende av arbetsmarknadsläget. Enligt författarna är det språkliga och kulturella avståndet, särskilt i fallet utomeuropeiska immigranter, ytterligare ett problem. Vidare hävdar de att kulturella traditioner kan ha en negativ inverkan på benägenheten att arbeta, detta gäller i första hand för invandrade kvinnor. 4 Lundh och Ohlsson beskriver efterkrigstidens invandring som en process vars startpunkt, arbetskraftsinvandring, definieras i närmast antagonistiska termer i förhållande till flyktinginvandring. Enligt dem bestod arbetskraftsinvandringen av högkvalificerade arbetare, vilka rekryterades till Sverige från andra europeiska länder och som var både motiverade och kulturellt rustade att anpassa sig till industrins behov av arbetskraft. I kontrast till detta beskrivs flyktinginvandrare som en mindre motiverad, kulturellt avlägsen grupp vars integration försvåras av lågkonjunkturen och bristen på okvalificerade s.k. ingångsjobb. En viktig aspekt i detta är den förda flyktingpolitiken under och 1980-talen som har gjort att Sverige har tagit emot människor från andra länder främst av humanitära skäl men utan arbetsmarknadsförankring. I det avseendet har flyktingars försörjning blivit en ökande börda för den svenska staten och en faktor som utsätter välfärden för svåra påfrestningar. Metaforen om förändringsprocessen som en övergång från arbetskraftsinvandring till flyktinginvandring markerar följaktligen hur invandrarnas roll i den svenska modellen har övergått från att vara ett önskvärt, ja, till och med ett nödvändigt inslag, till att bli en belastning och ett problem. Rollen som reservarbetskraft i en situation av ekonomisk expansion kom att bli invandrarnas existensberättigande under och 1960-talen. För att undvika uppkomsten av en tudelad arbetsmarknad, och i enlighet med den svenska modellens jämlikhetsideal, fick den invandrade arbetskraften samma formella rättigheter som den infödda befolkningen. Efter 1970 kom dock den avstannande ekonomiska tillväxten och den ökande flyktingströmmen att leda modellen till en återvändsgränd, i synnerhet som rollen som reservarbetskraft inte skapar utrymme för andra alternativa sysselsättningar. Metaforens normativa inslag gäller även industriarbetets roll som modell för lönearbete och som motor för den ekonomiska utvecklingen. En modell som bl.a. osynliggör den offentliga sektorns och tjänsteproduktionens ökade betydelse under efterkrigstiden. I den mån som invandringens berättigande primärt relateras till arbetskraftsbristen inom 31

34 verkstadsindustrin, görs invandrarmän sysselsatta inom dessa områden till norm för hela invandrarbefolkningen. Varken kvinnor eller andra grupper sysselsatta inom andra näringsgrenar eller andra samhällssektorer får plats inom denna berättelse. Från husmoderskontrakt till jämställdhetskontrakt Feminiseringen av arbetskraften kan i stora drag relateras till kvinnors massiva inträde på arbetsmarknaden men det är även viktigt att beakta de kvalitativa aspekter i denna process som gör genus till en meningsfull kategori i arbetslivet. 5 Yrkessegregering, löneskillnader, karriärvägar, deltidsarbete och kvinnors utestängning från beslutspositioner är alla faktorer som visar på genus avgörande betydelse för individernas position i arbetslivet (SOU 1997:137, 1998:6). Även på ett normativt plan inträffar viktiga förändringar när hemmafruidealet ersätts med den yrkesarbetande kvinnan och staten griper in för att underlätta kvinnors inträde på arbetsmarknaden. Yvonne Hirdman analyserar denna process i termer av ett förändrat genuskontrakt, d.v.s. som en omformulering av den samhälleliga normen för vad som betraktas som kvinnligt och manligt. Kontraktet reglerar rättigheter och förpliktelser men också hur kvinnor och män ska förhålla sig till varandra i vardagen och i samhället. Husmoderskontraktet baserat på kvinnors ansvar för hushållet och mannens försörjarroll hade varit den dominerande modellen för arbetets organisering fram till 1960-talet. Husmodersrollens upphöjelse till samhällelig norm har haft stor betydelse för kvinnors möjligheter till lönearbete och även för arbetsvillkoren för förvärvsarbetande kvinnor. Detta gäller i synnerhet gifta kvinnor med barn men även ogifta kvinnors förväntningar och satsningar på ett framtida yrkesliv påverkades av husmodersidealet. Utan institutionella regelverk som tog hänsyn till kvinnors dubbla ansvar inom hushållet och i arbetslivet förblev konflikterna mellan reproduktivt och produktivt arbete en privat angelägenhet. Brist på ordnad barnomsorg, reglerade arbetstider, sambeskattning av gifta par och kvinnolöner kan därmed ses som uttryck för ett genuskontrakt och en samhällsnorm där kvinnor förväntas uppfylla de uppgifter och förpliktelser som hör till rollen som husmoder. Hirdman påpekar t.ex. att husmodersnormen var så stark under 1950-talet att även gifta, förvärvsarbetande kvinnor definierades i statistiken som "förvärvsarbetande husmödrar". Kvinnors arbete utanför hemmet, och särskilt gifta kvinnors förvärvsarbete, har inte varit okontroversiellt. Frågan hade varit föremål för debatt redan före kriget, bl.a. av Alva och Gunnar Myrdal i boken Kris i befolkningsfrågan (1934). Det var dock först inför perspektivet av en ökande invandring under 1960-talet som behovet av särskilda åtgärder för att underlätta gifta kvinnors arbete utanför hemmet aktualiserades (Kyle 1979). Kvinnors lönearbete ansågs vara en förutsättning för den expanderade välfärdssektorn och därför blev institutionella förändringar såsom avskaffandet av särskilda kvinnolöner, utbyggnaden av barnomsorgen och införandet av särbeskattning nödvändiga villkor för att öka kvinnors förvärvsarbete. Åren mellan 1960 och 1976 karakteriseras av Hirdman som den period då ett husmoderskontrakt ersätts av ett jämställdhetskontrakt. Orsaken bakom detta kan finnas både i den ekonomiska utvecklingen och den ökade efterfrågan på arbetskraft samt i den jämlikhetssträvan som har kommit att känneteckna den svenska modellen under perioden. Diskursen om jämlikhet och 32

35 demokrati kunde inte, utan att förlora i trovärdighet, omsättas i en praktik som utesluter vissa grupper:...om vi återvänder till idén om den moderna genuskonflikten, skulle vi kunna förstå den omvälvande historien som en följd av expansion och integrering. Den demokratiska tanken stannade inte upp. I markis Condorcets efterföljd uttryckte Ernst Wigforss detta så, att "den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte efter sitt eget behag begränsa dess tillämpning till vissa områden". Vi kan tilllägga: till vissa människor. Faktum var, att samtidigt som kvinnorna under husmoderskontraktets epok betraktades som olika, för vilka olika villkor gällde, så uppfostrades de unga flickorna som om de vore lika, särskilt efter andra världskriget (Hirdman 1994:190). Integrering av kvinnor i den svenska modellen har dock inte hindrat segregerings- och differentieringstendenser på basis av genus. Enligt Hirdman kan kvinnors särställning inom modellen likställas med den bild av ghettoisering som Elin Wägner målade upp redan på 1920-talet i sin artikel med den paradigmatiska titeln "En negerstat i staten". Wägners formulering, som kan ses som en tidig föregångare till nutida feministiska metaforer om genus som en vit (och svensk?) angelägenhet, 6 hävdar att kvinnors inträde i offentligheten sker i segregerade former som inte förmår att bryta underordningsrelationer gentemot män. Mot bakgrund av Wägners resonemang drar Hirdman slutsatsen att kvinnors allt större närvaro i offentliga sammanhang, och inte minst i relation till "kvinnofrågor" inte i något väsentligt avseende har lyckats förändra maktrelationer mellan kvinnor och män. Hirdmans kontraktsperspektiv ger en metaforisk bild av omvälvande kvalitativa och kvantitativa förändringar i de genusrelationer som inträffar under perioden. Hennes tolkning av övergången mellan två modeller av manlighet och kvinnlighet omfattar såväl normativa som faktiska aspekter. Även om frågor återstår att problematisera, t.ex. förändringens karaktär och kontraktens hegemoniska dimensioner, är angreppssättet fruktbart för förståelsen av de komplexa mekanismer som finns bakom genusrelationernas historiska formering. Hirdmans analys ger emellertid också uttryck för parallelliteten mellan genus och etnicitet inte minst därför att genuskonflikten definieras inom outtalade etniska gränser, en syn som så småningom permanentas genom att kategorin "kvinnor" inte problematiseras utifrån dess etniska dimension. Man kan därför konstatera att frågor om genus och etnicitet hör till skilda sfärer även i Hirdmans berättelse. Konstruktionen av en norm Bakom dessa båda skildringar, "från arbetskraftsinvandring till flyktinginvandring" och "från husmoderskontrakt till jämställdhetskontrakt", kan vi se två sätt att förhålla sig till omfattande förändringar i svenskt arbets- och samhällsliv. Men i dessa formuleringar kan vi också se en metafor som har styrt vår förståelse av genus och etnicitet som två parallella och åtskilda berättelser där "kvinnor" är svenska kvinnor och "invandraren" är antingen invandrarmannen eller också en könlös kategori. Båda gruppernas närvaro i historieskrivningen framträder starkt kopplade till den ekonomiska expansionen och i synnerhet till arbetskraftsbristen i svensk efterkrigstid. Att kvinnor, d.v.s. svenska kvinnor, efter förhandlingar och påtryckningar kom att framträda som en bättre lösning på arbetskraftsbristen än den invandrade arbetskraften är enligt 33

36 Kyle (1979) en fråga som kom att spela en strategisk roll för den kvinnliga arbetskraftens arbetsvillkor. Staten blev bland annat tvungen att skapa institutionella förutsättningar för att underlätta kvinnors lönearbete som t.ex. skatteregler, utökad föräldraförsäkring och barnomsorg i offentlig regi. I folkhemmets bakvatten kom dock kategorierna "kvinnor" och "invandrare" alltjämt att betraktas som ett undantag och att accepteras som en nödlösning på arbetskraftsbristen. När den "riktiga" arbetskraften tar vid kan kvinnor i princip retirera till hushållet och invandrare till sina hemländer. I skärningspunkten för genus och etnicitet kom invandrade kvinnor att osynliggöras av historieskrivningen, men svenskhetens och manlighetens normativa tyngd förblev också osynlig. Jag vill hävda att det är denna reduktionistiska historieskrivning där genus och etnicitet utgör två separata kategorier, som har styrt vår förståelse för arbetslivets förändringar som en process där såväl "kvinnlighet" som "invandrarskap" görs till undantag och en avvikelse från en hittills oproblematiserad norm. När begrepp som genus och etnicitet behandlas som entydiga och homogena kategorier, där det faktum att det finns kvinnor bland invandrare och invandrare bland kvinnor förbises, görs olikheter mellan människor till essentiella och antagonistiska egenskaper. Vidare får genus och etnicitet en axiomatisk karaktär och ett förutbestämt förklaringsvärde när det gäller individernas position och status i samhället. Jag vill istället hävda att det är just genus och etnicitetens betydelse i konkreta historiska sammanhang som måste tolkas och förklaras. Min utgångspunkt är att etnicitet, i likhet med genus och klass, skapas i en social praxis och inordnas i en hierarkisk struktur. I likhet med Scott (1988) ser jag detta som en struktur där makten uttrycks i dikotomier och där den ena parten definieras som norm och den andra som avvikelse. 7 Ett historiskt perspektiv på genus och etnicitet är därför inte främst en berättelse om invandrarkvinnor, utan det är snarare en analys av de mekanismer som skapar skillnader, kategoriserar och utsorterar människor utifrån både kön och nationalitet. Det är en analys som problematiserar hur genus och/eller etniska identiteter konstrueras i och genom specifika historiska sammanhang. Utifrån detta kan vi se att förändringar på arbetsmarknaden och i arbetslivet har präglats av samspelet mellan två processer; dels arbetskraftens feminisering och framväxten av s.k. kvinnoyrken, dels arbetsmarknadens etnifiering och uppkomsten av särskilda "arbetsnischer" för invandrare. Etnifiering definierar jag som den process genom vilken etnicitet institutionaliseras som utsorteringsgrund i arbetslivet och på arbetsmarknaden. I skärningspunkten mellan dessa två processer, feminiseringen och etnifieringen, har svenskhet och manlighet som norm för arbete, arbetsliv och arbetskraft etablerats och legitimerats. Det är denna norm som gör en rangordning av arbetskraften på basis av genus och etnicitet till ett grundläggande och självklart inslag i den svenska modellen. Därmed är såväl ett etniskt som ett genusperspektiv nödvändigt för att förstå de institutionella ramar som skapar arbetskraftens villkor idag. Detta aktualiserar även nödvändigheten av ett historiskt perspektiv på genus och etnicitet som inte i första hand fokuserar på tidsmässiga variationer utan i stället på strukturer, regelverk, värderingar och föreställningar som ger dessa kategorier mening i konkreta historiska perioder. Ett sådant perspektiv kan belysa dels hur dessa kategorier samverkar i olika perioder, dels komplexiteten bakom dessa begrepp. Utifrån detta kan vi 34

37 konstatera att efterkrigstidens invandring inte bara är präglad av den ekonomiska utvecklingen under perioden utan även av institutionella förändringar och omvärldsförhållanden. Villkoren för t.ex. arbetskraftsinvandrare, fall av familjeanknytning och politiska flyktingar varierar åtskilligt över tiden. Dessa skillnader har hittills analyserats främst i relation till förändringar i den svenska ekonomin eller i termer av kulturella variationer som förekommer bland de nyinflyttade. Ur ett genushistoriskt perspektiv är det dock nödvändigt att analysera dessa variationer i relation till förändringar i den samhälleliga könsarbetsdelningen och utvecklingen av en kvinnoarbetsmarknad under och 70-talen. På vilket sätt har förändringar i könsuppdelningen på den svenska arbetsmarknaden påverkats av en etniskt sammansatt arbetsstyrka? Och vilken betydelse har den könsuppdelade arbetsmarknaden haft för integrationen av invandrarkvinnor och invandrarmän? En ny periodisering I kontrast till traditionella historiska skildringar som konceptualiserar arbetslivets förändringar antingen som en övergång från arbetskraftsinvandring till flyktinginvandring eller från ett husmoderskontrakt till ett jämställdhetskontrakt vill jag föreslå en ny periodisering som kan belysa differentieringsprocessen på arbetsmarknaden mot bakgrund av manlighetens och svenskhetens hegemoniska position i folkhemmet. Därtill kan skillnader mellan olika grupper av invandrare relateras till övergripande förändringar i arbetskraftens sammansättning och framväxten av en könsuppdelad arbetsmarknad. Förändringar i genus och etnicitetens betydelse på den svenska arbetsmarknaden under efterkrigstiden kan utifrån den ovan förda diskussionen delas in i följande perioder: 1. Den ekonomiska expansionen och den tidiga arbetskraftsinvandringen till Välfärdsstatens expansion och den klassiska arbetskraftsinvandringen Solidaritetens tidevarv och flyktinginvandringen Åtstramningspolitiken, ekonomisk kris och invandrarproblematiken under 1990-talet. Denna periodisering utgör en tentativ ram för att diskutera de institutionella förändringar som har gjort genus och etnicitet till självklara grunder för arbetskraftens uppdelning. Analysen nedan fokuserar på hur regelverk, attityder och värderingar om kvinnor, invandrare och invandrade kvinnors roll på arbetsmarknaden etableras och förändras. Bilden av hur genus och invandrarstatus samverkar och bestämmer individernas position på arbetsmarknaden och i arbetslivet är dock inte entydig. Det behövs mer forskning för att kunna förstå hur dessa två principer samverkar i olika arbetsmiljöer och vid konjunkturväxlingar till 1955 Perioden kännetecknas dels av ekonomisk expansion och arbetskraftsbrist, dels av en samhällelig norm som förpassade kvinnor, framför allt gifta kvinnor, till husmodersrollen med huvudansvar för hushållet och familjen. Det betyder bl.a. att det mesta av omsorgs- och vårdarbetet fortfarande bedrevs i hemmet och att män förväntades vara familjens huvudförsörjare (Baude och Runnström 1994). Denna genusordning kom att bli starkt ifrågasatt under perioden, bl.a. mot bakgrund av erfarenheterna från beredskaps- 35

38 åren och av den akuta bristen på arbetskraft som uppstod efter krigets slut. I detta skede kan vi dock skönja två motsatta förhållningssätt inför kvinnors arbete och roll i samhället; å ena sidan kan vi se en linje som förespråkade kvinnligt yrkesarbete som en förutsättning för folkhemmets uppbyggnad. Å andra sidan kan vi se ett växande intresse för att professionalisera hemarbetet genom att t.ex. använda effektiviseringsprinciper och metoder lånade från arbetslivet (Baude och Runnström 1994, Gough 1994). I detta sammanhang framstod rekryteringen av utländsk arbetskraft som en lösning som arbetsgivarorganisationerna, staten och facket kunde enas om. Detta ledde till förändrade regelverk vad beträffar utländsk arbetskraft men också till en praxis där tillståndsärenden bedömdes med välvilja skapades en gemensam nordisk arbetsmarknad vilket hade stor betydelse för rörligheten mellan de nordiska länderna (Nelhans 1973). I den mån överenskommelsen ledde till att skapa lättnader för arbetskraftsinvandringen i stället för att underlätta kvinnors, och särskilt gifta kvinnors, förvärvsarbete, kan vi se den som en bekräftelse på det rådande genuskontraktet. På längre sikt kan vi dock konstatera att beslutet även bidrog till att skapa etniskt differentierade genuskontrakt. Många forskares intresse har koncentrerats på arbetskraftsbristen inom industrin. Detta var dock ett generellt problem som även drabbade husligt arbete, skogsarbete och jordbruk, vilket i sin tur skapade särskilt utrymme för arbetskraftsinvandring. Arbetskraftsbristen hade redan under 1943 medfört undantagsregler för utländska medborgare särskilt inom näringar där efterfrågan på arbetskraft var störst. Detta var fallet bl.a. inom skogs-, jordbruks- och torvarbetet där många flyktingar kom att anställas. I princip var inställningen att: alla manliga flyktingar i arbetsför ålder skulle vara tvungna att antaga skogsarbete eller jordbruksarbete, under det att kvinnorna skulle anvisas hushållsarbete (Olsson 1995). Både flyktingpolitiken och den humanitära hjälp som bedrevs direkt efter kriget hade klara inslag av arbetsmarknadspolitik. Arbetskraftsbristen inom jordbruket och flyktingarnas utsatthet bidrog till en snabb inslussning i jordbruksarbetet, särskilt som arbetskraftsreserv för sockerbetsodlare i södra Sverige men även inom textil- och gummiindustrin. Kvinnor kunde också hänvisas till hembiträdesjobb oavsett utbildning eller tidigare erfarenheter. Flyktingarna sågs i första hand som reservarbetskraft inom områden där det var svårt att rekrytera svenska arbetare, d.v.s. till traditionellt lågavlönade och okvalificerade arbeten. Även det faktum att flyktingarna arbetade under anställningsformer som svenska arbetare hade lämnat bakom sig, t.ex. naturabetalning, bidrog till att öka klyftorna mellan dem och den inhemska befolkningen. Indelningen mellan i praktiken två kategorier av arbetskraft mötte inga invändningar från fackföreningarnas sida. Ett exempel på detta är Svenska Lantarbetarförbundet som var med om att formulera anställningsvillkoren för flyktingarna (Olsson 1995). En viktig aspekt i den tidiga arbetskraftsinvandringen är att den domineras av kvinnor. En genomgång av statistiken visar att kvinnor var i majoritet bland de nyinflyttade fram till Invandringen från t.ex. Norge, Finland och Tyskland bestod till övervägande del av kvinnor. Uppgifter om åldersstruktur och civilstånd visar att majoriteten av dessa kvinnor var i arbetsför ålder och att många av dem var ogifta, skilda eller änkor, 36

39 d.v.s. beroende av sitt eget arbete för att försörja sig (SOS Befolkningsförändringar). Statistiken över arbetsanmälda utlänningar visar också på en hög kvinnoandel, i synnerhet under 1950-talets första år då den uppnår cirka 40 procent av den utländska arbetskraften. Detta kan jämföras med kvinnoandelen för hela befolkningen som först under 1960-talet uppgår till 30 procent av arbetskraften. 8 En anledning till detta var åldersfördelningen och det faktum att många invandrarkvinnor befann sig i produktiv ålder. Men även bland gifta kvinnor med barn var förvärvsfrekvensen högre för invandrade än för svenska kvinnor (Ryberg 1950). Husligt arbete och industriarbete (framför allt inom textilindustrin) var de vanligaste yrkena bland invandrade kvinnor Både strukturomvandlingen och den offentliga sektorns expansion gav upphov till en omfattande arbetskraftsefterfrågan. Efterfrågeöverskottet under den här perioden är dock inte bara orsakat av den ekonomiska expansionen. Lönestrukturen, den demografiska utvecklingen och utbildningsexpansionen är faktorer som bidrar till att unga människor, i synnerhet unga män, som i regel hade högre utbildning än de äldre, valde att arbeta inom andra sektorer än inom industrin. En liknande utveckling skedde inom vissa delar av servicesektorn (städarbete, restaurang) där många nya arbetstillfällen skapades. Det var i första hand till dessa mindre intressanta jobb som den invandrade arbetskraften rekryterades (SOU 1974:29 s. 412) talet blev en period då både svenska kvinnors lönearbete och arbetskraftsinvandringen ökade. Inslaget av sydeuropeisk invandring ökade, framför allt från Balkan, Italien och Grekland samtidigt som husmodersrollen som samhällelig norm ifrågasattes av både kvinnoorganisationer och inom facket. Överenskommelsen mellan LO och SAF om avskaffandet av kvinnolöner 1960 kan ses som ett led i denna process. Detta var ett viktigt jämställdhetskrav som i och för sig ställdes redan 1943 men som förverkligades först under 1960-talet. Lika lönpolitiken sågs av vissa konservativa krafter som ett sätt att skydda manliga arbetare från kvinnlig konkurrens. Andra frågor som gavs stor prioritet under perioden i syfte att underlätta kvinnors arbete var tillgången till barnomsorg och utökade möjligheter till deltidsarbete. Det sistnämnda var t.ex. en viktig del i AMS aktivitetsprogram för den kvinnliga arbetskraften. Samtidigt noterade AMS att negativa attityder och traditionellt könsrollstänkande bland såväl kvinnliga arbetare som arbetsgivare förhindrade en effektiv användning av arbetskraftsresurser. Enligt AMS bestod därmed en viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiska åtgärder i att: underlätta kvinnors anpassning till industriellt tillverkningsarbete och att bryta traditionella uppfattningar om vilka uppgifter som lämpar sig för kvinnor (AMS 1966:36). Trots dess samhällsekonomiska nackdelar, saknades inte anhängare av husmodersrollen. Kvinnors ansvar för hem och barn hade enligt AMS stor betydelse för många mäns negativa inställning till kvinnors förvärvsarbete: Om barnen inte skulle behöva placeras på daghem eller liknande var männen till och med något mer positiva till kvinnors förvärvsarbete än kvinnan själv. Det ställdes inga frågor om hur barntillsynen i så fall skulle ordnas. Men om familjen hade hembiträde eller praktikant skulle ju riskerna för mannen att själv få en större arbetsbörda genom hustruns förvärvsarbete inte behöva öka (AMS 1969:22). 37

40 I detta sammanhang framstod deltidsarbetet därför som en framkomlig väg för kvinnor att harmonisera hemarbete och lönearbete. Arbetsintensiteten bland utlandsfödda var högre än bland infödda arbetare under 1950 och 1960-talen, enligt Lundh och Ohlsson (1994) 20 procent högre i genomsnitt. Detta gällde även för invandrade kvinnor som till skillnad från deltidsarbetande svenska kvinnor ofta arbetade heltid. Invandrade kvinnor arbetade även ofta inom andra sektorer än svenska kvinnor och under andra, sämre arbetsvillkor. T.ex. arbetade många invandrade kvinnor med små barn heltid och på obekväma arbetstider. Under det att svenska kvinnor i allt större utsträckning sökte sig till kontorsarbete och vårdyrken blev invandrade kvinnor kvar inom industriarbete och inom servicesektorn som städare. Uppdelningen mellan den invandrade och den inhemska arbetskraften finns dokumenterad i en rad utredningar (AMS 1966:32, 1970:20, 37). Inga åtgärder föreslås dock i detta avseende. Under 1960-talet kan vi se att den ekonomiska expansionen resulterar i en arbetsmarknadsmodell som dels inkorporerar nya grupper till arbetskraften, dels permanentar arbetskraftens uppdelning på basis av genus och etnicitet. Vad gäller den könsvisa uppdelningen kan vi se att det finns ett intresse, i första hand ur effektiviseringsperspektiv, att motverka segregeringen. AMS utredningar och handlingsplaner ger tydligt uttryck för ett sådant intresse. I kontrast till detta är uppkomsten av särskilda yrkesområden bland invandrade kvinnor och män som klart avviker från den inhemska arbetskraften en oproblematisk fråga. Från och med mitten av 1960-talet ser vi att fackföreningar ställer sig alltmer kritiska till arbetskraftsinvandringen och i stället förordar att man ska prioritera inhemska arbetskraftsresurser, främst svenska kvinnors arbetskraft. Arbetskraftsinvandringen upphörde formellt 1967 och genom ett internt cirkulär från LO upphörde den även reellt Att inför valet mellan kvinnor och invandrare prioritera kvinnor som arbetskraft har enligt Kyle haft stor betydelse för kvinnornas arbetsvillkor. För det första genom att samhället tagit ansvar för att undanröja hindren för den kvinnliga arbetskraften genom bl.a. utbyggnad av barnomsorg samt sociala och skattepolitiska åtgärder. För det andra kom kvinnorna att omfattas av den solidariska lönepolitiken och av full sysselsättnings-politiken (Kyle 1979). Därmed blev den kvinnliga arbetskraften en naturlig del av den nya arbetsmarknadspolitiken. Om vi relaterar till Hirdmans kontraktsbegrepp kan man även ställa frågan om inte denna period, då könens överenskommelse om jämställdhet etableras, även markerar en institutionalisering av den etniska differentieringen av arbetskraften Denna period, jämställdhetens och solidaritetens tid, markerar höjdpunkten för förverkligandet av folkhemmets jämlikhetsideal. Jämställdhetskontraktet innebär att lönearbete blir norm för svenska kvinnor, även för gifta kvinnor med små barn. Barnomsorgen byggs ut, sambeskattning upphör, föräldraförsäkringen utvidgas, tillgång till deltidsarbete. Dessa åtgärder är alla faktorer som skapar nya institutionella ramar för kvinnors förvärvsarbete. Arbetskraftsutbudet ökar och det är kvinnor som i första hand svarar för denna ökning (AMS 1979:18). Ökat kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden medför en större utjämning av förvärvsfrekvensen mellan kvinnor och män. Förutsättningar för 38

41 enförsörjarmodellen förändras också i takt med att husmodersrollen ersätts av den förvärvsarbetande kvinnan. Ett problem som uppmärksammas allt mer är dock att kvinnors ökade ansvar för familjens försörjning inte följs av ett delat ansvar för det reproduktiva ansvaret i hemmet talet präglas även av omvälvande förändringar på den internationella arenan som bland annat medförde att en flyktingvåg av utomeuropeiskt ursprung nådde Sveriges gränser. Politiska flyktingar från Latinamerika, Afrika och Mellanöstern togs emot och beviljades arbets- och uppehållstillstånd av humanitära eller flyktingliknande skäl. Flyktingarnas bakgrund är dock mycket varierande med avseende på bl.a. nationalitet, utbildning, religion och socialt ursprung (SCB 1991). Invandrarpolitiken formulerades i en pluralistisk anda och minoritetens rättigheter fastställdes i lag. Principerna jämlikhet, valfrihet och samverkan definierar ramarna för relationen mellan den invandrade och den infödda befolkningen. Till skillnad från tidigare arbetskraftsinvandring och flyktingmottagandet direkt efter kriget motiverades inte flyktingpolitiken under 1970-talet främst av arbetsmarknadsskäl. Tidsandan och Sveriges engagemang i internationella frågor ger flyktingfrågan en starkare etisk och politisk dimension. Flyktingmottagandet skedde därför inom ett sammanhang då såväl nyanlända politiska flyktingar och infödda svenskar hade tillfälle att samarbeta i frågor som rörde internationell solidaritet och frigörelsekampen i länder i Tredje Världen. Exempel på detta är den solidaritetsrörelse som kanaliserades genom organisationer som t.ex. Afrikagruppen och Chilekommittén. Även inom ekonomin sker det stora förändringar. Generellt präglas perioden av sysselsättningsnedgången inom industrin och av en kontinuerlig ökning av tjänsteproduktionen både i privat och offentlig regi. 1 takt med att svenska kvinnor etablerar sig på arbetsmarknaden tycks invandrarnas möjligheter att få jobb försämras (AMS 1974:17). Den nedåtgående trenden i invandrarnas sysselsättning drabbar i första hand utomeuropeiska invandrare som är relativt nya på arbetsmarknaden. Vi kan i detta se en oroande tendens som håller i sig även under högkonjunkturen på 1980-talet. Kvinnors ökade förvärvsarbete kom alltmer att aktualisera jämställdhetsfrågan. Den första lagen om jämställdhet i arbetslivet tillkom 1979 och innebär en viktig samhällelig markering för kvinnors och mäns lika rättigheter i arbetslivet. Deltidsarbetet, som tidigare hade öppnat för kvinnornas inträde på arbetsmarknaden, kom under perioden att kritiskt granskas ur jämställdhetssynpunkt. Detta synliggjorde bland annat problem med kvinnors dubbelarbete och svårigheter att kombinera arbetsliv och familjeliv: Kvinnornas ökade förvärvsarbete i kombination med barntillsynsproblem, långa resvägar och könsrollsproblematiken är nämligen en väsentlig bakomliggande förklaring till att deltidsarbete har ökat, oavsett om den uppgivna orsaken enligt AKU är "upptagen av eget hushåll" eller "vill inte ha heltid". Med tanke på alla restriktioner som finns är det i många fall så att kvinnorna inte orkar med heltidsarbete (AMS 1978:20). En annan kritisk aspekt gällde yrkessegregeringen och den alltmer uppenbara uppdelningen mellan kvinnliga och manliga yrkesområden. Ett bekymmer för AMS under perioden är att kvinnors ökade sysselsättning till stora delar absorberats av tjänsteproduktionen inom den offentliga sektorn och att endast en mindre andel har gått till industriproduktion (AMS 1974:13, 1981:29). 39

42 Könssegregeringen är dock mindre accentuerad bland den invandrade arbetskraften än bland den infödda befolkningen. Vi kan under denna period se att invandrade kvinnor är överrepresenterade i typiskt manliga jobb under det att invandrade män oftare återfinns inom kvinnoyrken, t.ex. inom vården, än svenska män. Fram till slutet på 1970-talet hade invandrade kvinnor högre arbetsintensitet än svenska kvinnor. En undersökning bland fyra nationella grupper visar att deras inkomster översteg såväl svenska kvinnors som invandrade mäns inkomster (Ds A 1981:2). Effekterna av denna höga arbetsintensitet kom under 1980-talet att manifestera sig i en ökande andel kvinnor med förslitningsskador och förtidspensionering (Socialstyrelsen 1995). Samtidigt som ett nytt kvinnoideal baserat på jämställdhetskontraktet etableras i Sverige, växer i den officiella retoriken fram en bild av invandrarkvinnor som osjälvständiga, förtryckta och isolerade. Detta sker i en situation där invandringen och flyktingströmmen ger upphov till en omfattande och heterogen invandrarbefolkning. När lönearbetet blir normen för svenska kvinnor, knyts invandrarkvinnor paradoxalt nog till hemmet och familjen. Jämställdhetskommitténs rapport om kvinnors arbete är ett exempel på detta: Gemensamt för många invandrarkvinnor är att de uppfostrats och präglats av en mycket traditionell kvinnoroll. Detta ger dem ofta en underordnad och osjälvständig ställning i förhållande till männen. Kvinnorna har kommit på sina mäns villkor, i hopp om att de skall kunna ge sina barn en bättre framtid. Trots deras osjälvständighet i framför allt det som har med ansvar utanför familjen att göra, har de en mycket stark och viktig ställning inom familjen (SOU 1979:89). Denna bild, som har blivit starkt kritiserad av etnicitetsforskare (Ålund 1991, Knocke 1991 och 1993), har dessvärre blivit stilbildande för merparten av det som från officiellt håll har skrivits om invandrade kvinnor. I takt med att ett problemperspektiv på invandrare och flyktingar växer, förändras också synen på flyktingpolitiken. Från talets mitt kan vi se en upptrappning av röster i medierna mot den "okontrollerade invandringen" och för att Sverige endast borde ta emot "riktiga flyktingar". 10 Lucianatten 1989 beslutades om att endast konventionsflyktingar skulle beviljas arbets- och uppehållstillstånd i Sverige. Luciabeslutet kom att upphävas 1993, men det markerar likväl slutet för solidaritetens tidevarv i Sverige talet Strukturomvandlingen under 1990-talet präglas av den ekonomiska krisen och nedskärningar i den offentliga sektorn. Hög arbetslöshet, färre arbetstillfällen och ökat antal tidsbegränsade anställningar utgör ramarna för uppgörelser mellan arbetsmarknadens parter. Insikten om att det råder en "arbetsgivarens arbetsmarknad" delas av många, särskilt av de som av olika anledningar utpekas som svaga grupper på arbetsmarknaden; lågutbildade, glesbygdsbor, unga och gamla samt funktionshindrade och invandrare. Yrkessegregering, löneskillnader, karriärvägar, arbetsmiljö och anställningsvillkor vittnar om djupa klyftor mellan olika gruppers position på arbetsmarknaden (Arbetslivsfakta 3/98). Diskussionen om "svaga grupper" på arbetsmarknaden fokuseras på invandrare i första hand men avser i vissa sammanhang även äldre, lågutbildade och funktionshindrade (AMS 1998). Kvinnor däremot upphör att vara "ett problem" för arbetsmarknadspolitiken

43 Trots att många offentliga jobb har försvunnit har flertalet svenska kvinnor stannat kvar på arbetsmarknaden och bekräftat kvinnors fasta anknytning till arbetslivet (SOU 1998). Invandrarnas arbetslöshet har däremot varit hög och många nyanlända har aldrig kunnat få fotfäste på arbetsmarknaden. I diskussionen om arbetsmarknadssituationen för invandrade personer har begrepp som social kompetens, kulturellt avstånd och svenskspecifika kunskaper allt tydligare etablerat svenskhet som kompetenskrav i arbetslivet. 1 sammanhanget kan det vara värt att påpeka att Sverige internationellt sett visar sig vara bland de länder med lägst andel invandrare i arbetskraften i Europa och där skillnader i sysselsättningsgrad mellan den infödda och den utlandsfödda befolkningen är störst (Wadensjö 1997). Situationen för invandrade kvinnor, särskilt för utomeuropeiska kvinnor, har försämrats drastiskt under 1990-talet. Invandrade kvinnor har numera lägre sysselsättningsgrad än både svenska kvinnor och invandrarmän. Det finns dock stora skillnader mellan nationaliteter och mellan olika åldersgrupper. Unga kvinnor och de med rötter i länder utanför Europa är bland de med lägst sysselsättningsgrad. Det är inte bara nykomlingar som möter problem. Även bland grupper som traditionellt haft ett högt arbetskraftsdeltagande ökar arbetslösheten. Det finns uppgifter som tyder på att nedskärningarna inom den offentliga sektorn och rationaliseringskraven under 1990-talet har slagit hårt mot invandrare eftersom stora delar av personalen med invandrarbakgrund endast hade tidsbegränsade anställningar (de los Reyes 1997). Det var främst dessa som blev arbetslösa när kontrakten löpte ut. Andra var fast anställda bara under en kort period och drabbades därför av gällande turordningsregler. Samspelet mellan arbetsorganisatoriska processer och arbetsmarknadsläget blottlägger segregeringsmekanismer. Arbetsorganisationen får en avgörande betydelse för att återskapa och permanenta föreställningar om olikheter mellan kvinnor och män och mellan grupper med skild kulturell bakgrund. Inom arbetsorganisationen och genom arbetsprocessen skapas och reproduceras uppfattningar om kulturell särart och lämplighet för specifika arbetsuppgifter. I denna process spelar företagets sociala nätverk och informella struktur en avgörande roll (Brune 1993). Kvinnors svaga representation i företagets maktstruktur på mellannivå (arbetsledare) bidrar till deras underordnade position. En liknande situation uppstår i relation till den invandrade arbetskraften. Den etniska uppdelningen av arbetskraften har också påverkats av externa faktorer på arbetsmarknadsnivå. Lågkonjunkturen och ökad konkurrens om jobben under 1990-talet har förstärkt segregeringsmekanismer inom organisationen (Schierup och Paulson 1994). Det svåra arbetsmarknadsläget för vissa grupper aktualiserar frågan om diskriminering i arbetslivet inte bara med avseende på kön utan även på basis av etnisk tillhörighet, funktionshinder och sexuell läggning. Indikationer om olika typer av diskriminering och Sveriges inträde i EU föranledde en skärpning av tidigare lagstiftning inom dessa områden (SOU 1997:176). Diskrimineringsfrågor har dock hittills inte föranlett särskilda insatser inom forskningen eller från arbetsmarknadspolitikens sida. 12 Organisatoriska förändringar i arbetslivet gör att individuella egenskaper får en förnyad betydelse. Detta, som i ett flertal studier uppges som förklaring till invandrarnas svaga position i arbetslivet, förutsätts skapa nytt och bättre utrymme för kvinnor i arbets- 41

44 livet. Utvecklingen hittills är dock svårtydbar. För många kvinnor och män har de förändrade villkoren haft som följd att man helt eller delvis ställs utanför arbetslivet eller att flexibiliteten resulterar i instabilitet och utsatthet. Tillfälliga anställningar, ofrivillig deltid, återkommande arbetslöshet och tidsbegränsade uppdrag ingår som ett permanent inslag i arbetslivet för många människor. Det finns ett flertal studier som pekar på att särskilt kvinnor drabbas av pågående arbetsorganisatoriska förändringar (SOU 1998:6) samtidigt som det även finns indikationer om kvinnors relativt sett gynnsamma position i t.ex. kunskapsföretag som går i bräschen för den ekonomiska tillväxten (Blomqvist 1994). Diskussionen om det nya arbetslivet och dess följder ur ett genusperspektiv tycks aktualisera frågan om kvinnors gemensamma intressen, en diskussion som oundvikligen leder till andra kategoriseringsaspekter och i synnerhet till klassens och etnicitetens betydelse vad gäller kvinnors villkor och livsval. Empiriska resultat som visar skilda och även motstridiga tendenser för olika grupper av kvinnor gör därför generaliseringar endast på grundval av genus problematiska. Än mer, trenden mot ökade och fördjupade olikheter i kvinnors levnadsvillkor tycks vara en bekymmersam och alltmer uppenbar del i bokslutet av den svenska modellen under 1990-talet. Morgondagens utmaningar I denna artikel har jag riktat uppmärksamheten mot en tämligen oproblematiserad aspekt av den svenska modellen, nämligen arbetskraftens differentiering och rangordning på basis av genus och etnicitet. Bakgrunden till modellens paradox finns i arbetskraftens förändrade sammansättning och framväxten av en segregerad arbetsmarknad med bland annat särskilda nischer för kvinnor och invandrare och internaliserade uppfattningar om olika gruppers egenskaper som arbetskraft. Arbetskraftsbristen och fluktuationer i efterfrågan på arbetskraft under perioden har givit upphov till en arbetsmarknadspolitik som dels har förespråkat rekrytering av arbetskraft utanför Sverige, dels aktivt uppmuntrat lönearbete som försörjningsalternativ för kvinnor, äldre och funktionshindrade personer. Resultatet idag är en heterogen arbetskraft inte bara vad avser kompetens, erfarenhet och utbildning utan också på grundval av kön, ålder, nationalitet och kulturell bakgrund. Hur har denna heterogenitet tagits tillvara i folkhemmets uppbyggande? Analysen ovan visar att tillträdet till arbetsmarknaden inte har följts av homogena villkor för alla och att genus och etnicitet samt även ålder och funktionshinder ger upphov till segregering och underordning i arbetslivet. Detta är resultatet av en lång historisk process som på olika nivåer har skapat och befäst uppfattningar om människors olikhet och skilda förutsättningar. Arbetsdelningen mellan kvinnor och män är ett mycket framträdande drag, som tidigare mest visade sig i termer av olikheter mellan hushållsarbete och marknadsarbete, men som idag tar formen av horisontell och vertikal segregering. Horisontell segregering innebär att kvinnor och män inte är jämnt fördelade mellan olika yrkesområden. Vertikal segregering betyder att kvinnors och mäns positioner inom olika yrken är ojämnt fördelade. Männen är ofta i toppositioner medan kvinnor är i en underordnad ställning i relation till män. Den vertikala segregeringen handlar om den hierarkiska ordningen mellan könen på arbetsmarknaden. Man brukar tala om ett "glastak", d.v.s. att det finns en osynlig gräns 42

45 för kvinnor inom arbetsorganisationer som hindrar dem från att uppnå högre positioner. Det finns även skillnader mellan kvinnor och män vad beträffar arbetslöshet och anställningsformer. Kvinnor återfinns oftare i vad man kallar "atypiska anställningar" som deltidsarbete, tidsbegränsade anställningar, egenföretagande (SOU 1997:137). Med tanke på att atypiska anställningar traditionellt har varit typiska för kvinnor kan man ställa frågan om det är kvinnors överrepresentation inom dessa anställningsformer som gör dem till "atypiska" eller det faktum att dessa former breder ut sig bland de som tidigare haft typiska anställningar. Dessa atypiska anställningar har visat sig även ha följder i termer av välfärd och trygghet. Arbetsmarknadslagstiftningen, socialförsäkringslagstiftningen och kollektivavtal baseras ofta på förhållandena för "typiska" jobb, d.v.s. fasta heltidsanställningar. En följd av detta är att villkoren för socialt medborgarskap, bl.a. sociala rättigheter som regleras genom socialförsäkringssystemet, skiljer sig väsentligt mellan olika grupper trots en homogen utformning, beroende på att villkoren i arbetslivet skiljer sig så mycket mellan olika grupper (l.indquist 1998). Differentieringen och segregeringen drabbar inte bara svenska kvinnor utan också kvinnor och män som inte är födda i Sverige och i vissa situationer även deras barn, s.k. "andra generationens invandrare" (Arai, Regnér och Schröder 1999). Förekomsten av horisontell och vertikal segregering också när det gäller utlandsfödda personer, särskilt från länder utanför Europa, har blivit alltmer påtaglig under 1990-talet. Det viktigaste problemet är dock utestängningsmekanismerna från arbetsmarknaden. Till skillnad från diskrimineringen på grundval av genus som skapas och reproduceras i arbetslivet och inom arbetsorganisationer är det inom arbetsmarknaden som den etniska diskrimineringen tar sig tydligast uttryck (de los Reyes 1999). Den höga arbetslösheten bland invandrade kvinnor och män och en sjunkande andel utlandsfödda i arbetskraften tyder på att spärrarna har förflyttats från arbetsplatserna till arbetsmarknaden. Det tycks således inte bara finnas ett glastak och glasväggar för invandrare utan även en mycket effektiv järndörr. Under merparten av 1990-talet har den diskursiva konstruktionen av etnicitet haft arbetsmarknaden som främsta arena. Definitionen som utsatt eller svag grupp syftar på svårigheterna att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Även den pågående diskussionen om mångfald handlar till stora delar om rekryteringsprocessen och integration i arbetslivet i stället för om konkreta arbetsvillkor på arbetsplatsen. Invandrarna som grupp definieras fortfarande utanför arbetsorganisationen. Centrala organisationsfrågor som t.ex. lärande, ledarskap, kompetensutveckling och styrsystem diskuteras utan hänvisning till etnicitet eller till den etniska dimensionen. I Sverige har frågor om genus och etnicitet varit i fokus för en historieskrivning som inte har problematiserat dessa kategoriers inbördes relationer och betydelse för att etablera en norm i arbetslivet. Periodiseringen ovan visar hur starkt processer som hittills endast beskrivits utifrån genus: från husmoderskontraktet till jämställdhetskontraktet, eller etnicitet: från arbetskraftsimport till flyktinginvandring, relaterar till varandra och utgör grundpelare för en generell differentieringsprocess. Även idag ser vi att genus, etnicitet, ålder och funktionsnedsättning ofta behandlats separat inom forskningen och sällan integrerats i ett helhetsperspektiv på villkoren i arbetslivet. Det finns även en tendens att fo- 43

46 kusera på individer och grupper av individer; kvinnor, invandrare, funktionshindrade eller äldre. I denna bild är männen; svenskar, icke funktionshindrade samt medelålders individer, normen och den osynliga måttstocken mot vilken människor mäts och bedöms. En konsekvens av detta är att diskussionen har fokuserat mer på hur mycket specifika grupper skiljer sig från "alla andra" än på de mekanismer som särskiljer och differentierar individer. Dessa kategoriseringar skapar en bild av individer och grupper som "avviker" i relation till en etablerad norm. Benämningar som svaga grupper eller utsatta grupper är ett sätt att markera denna avvikelse, trots retoriken om alla människors lika värde. Vi kan se arbetsmarknadens utveckling under efterkrigstiden som den arena där såväl en könsuppdelning som en etnisk differentiering av arbetskraften spelats ut och institutionaliserats. Periodiseringen ovan ger grund för en ny tolkning av differentieringsprocessen på arbetsmarknaden under efterkrigstiden. En tolkning som genom att integrera såväl ett genus- som ett etnicitetsperspektiv synliggör en av den svenska modellens stora paradoxer, nämligen arbetskraftens differentiering på basis av genus och etnicitet samt de olika villkor vad gäller socialt medborgarskap som följer därav. Ett historiskt perspektiv visar att denna process har rötter långt tillbaka i tiden och institutionaliseras genom handlingar, värderingar och regler som reproduceras på olika nivåer i arbetslivet och i samhället. Att finna vägar att realisera den svenska modellens jämlikhetsideal bortom normativa uppfattningar om arbetskraften som manlig, svensk, funktionsduglig och välutbildad ter sig i detta sammanhang som en öppen fråga för framtiden. NOTER Jag vill tacka Ariel Gonzalez för värdefulla kommentarer till texten och Johanna Jansson för hennes excerperingsarbete av AMS material. 1. Etnicitetsforskningen har länge dominerats av sociologer, inte bara i Sverige utan även internationellt. För en analys av hur diskriminering baserad på etniska grunder etableras på en svensk arbetsplats se Schierup och Paulson (1994).För internationella jämförelser se även Solomos och Wrench (1993) samt Rudolph och Morokvasic (1993). Jag har särskilt inspirerats av Anthias (1993) artikel om genus och etnicitet på den brittiska arbetsmarknaden. 2. Dessa strukturella villkor skiljer sig även geografiskt inom en nation vilket gör att det är relevant att diskutera i termer av lokala genuskontrakt och lokala välfärdsmodeller. För en analys om detta se Johansson (2000). 3. En viktig förutsättning för gifta kvinnors inträde på arbetsmarknaden var att det skapades möjligheter till deltidsarbete i första hand inom den offentliga sektorn. Deltidsarbetets roll för konstruktionen av kvinnlighet i arbetslivet behandlas av Joa Bergold i en kommande avhandling i ekonomisk historia. 4. Denna fråga har jag tidigare tagit upp i de los Reyes (1998b). 5. För en komparativ analys av feminisering av arbetskraften i västvärlden se även Jenson, Hagen och Reddy (1998). 6. För en diskussion om feminismens etniska gränser se de los Reyes (1998b). 7. Ett liknande resonemang förs av Wallerstein och Balibar (1988) samt av Tydén och Svanberg (1994). 8. Enligt Jonung (1993, tabell 3.2) var kvinnoandelen av arbetskraften 29,8 % hade andelen gått upp till 35,4 % var 42,8% av arbetskraften kvinnor. 9. Uppgifter om yrkesfördelning bland invandrare 44

47 har jag hämtat från återkommande information om utlänningar på arbetsmarknaden i Sociala Meddelanden ( ). Dessvärre är informationen endast undantagsvis indelad efter kön. Se även Ryberg (1950) s Mediernas bild av invandrare och flyktingar behandlas i en kommande avhandling av Ylva Brune vid Journalist Högskolan i Göteborg. 11. Johanna Janssons C-uppsats i ekonomisk historia behandlar arbetsmarknadspolitikens syn på kategorierna kvinnor och invandrare Hennes slutsats är att i den utsträckning som svenska kvinnors position på arbetsmarknaden blir starkare upphör de att betraktas som en särskild grupp och integreras i stället i övriga analyser av arbetsmarknaden. 12. Kunskapsläget beträffande diskriminering av invandrare i arbetslivet visar att frågan till stor del handlar om hur man ska bedöma diskrimineringseffekter i relation till kompetensbrister hos invandrarna jämfört med det svenska arbetslivets krav. Det finns idag kunskap om att diskriminering förekommer; vem som diskrimineras, vilka som diskriminerar och även vilka motiv som anses ligga till grund för diskrimineringshandlingar (Höglund 1998). Det underliggande antagandet om invandrarnas olikhet i relation till majoritetsbefolkningen diskuteras däremot sällan. Därmed blir diskriminering i huvudsak en fråga om attityder och individuella handlingar mellan aktörer vars position och möjlighetei; vare sig som offer eller förövare, varken ifrågasätts eller problematiseras. - (1966) Undersökning rörande arbetsmarknadsförhållanden under veckan 25-3 o april 1966 för kvinnor som gått startkurs för atiställning i industri under tiden hösten 1963-våren 1965, Meddelande från utredningsenheten no (1969) Kvinnor och förvärvsarbete, Meddelande från utredningsenheten no (1974) Arbetsmarknadsutsikterna hösten 1974, Meddelande från utredningsenheten no (1978) Deltidsarbete, Jämställdhetskommittén. - (1979) Arbetskraften och arbetskraftens rörlighet år Meddelande från utredningsenheten no (1996) Arbetsmarknaden för utomnordiska medborgare, Ura 1996:2. - (1997) Historiska tabeller, Ura 1997:5. - (1998) Svaga grupper bland arbetsförmedlingens sökande - omfattning och hinder, Ura 1998:11. - (1999) Arbetsmarknaden för invandrare, Ura 1999:5. ANTHIAS, FLOYA (1993) "Gendered Ethnicities in the British Labour Märket", Hedwig Rudolph 8c Mirjana Morokvasic (red.) Bridging States and Märkets, Sigma. ARAI, MAHMOOD, REGNÉR, HÅKAN & SCHRÖDER, LENA (1999) Är arbetsmarknaden öppen för alla?, Bilaga 6 till Långtidsutredningen 1999, Finansdepartementet. ARBETSLIVSFAKTA nr 3/1998, Arbetarskyddsstyrelsen. BAUDE, ANNIKA & RUNNSTRÖM, CECILIA (red.) (1994) Kvinnans plats i det tidiga välfärdssamhället, Carlssons. BLOMQVIST, MARTHA (1994) Könshierarkier i gungning. Kvinnor i kunskapsföretag, Studia sociologica Upsaliensia 39. BRITZ, SARAH (1994) "Starka röster utan arena - invandrarkvinnornas osedda kompetens", Carl-Ulrik Schierup & Sven Paulson (red.) (1994) Arbetets etniska delning, Carlssons. LITTERATUR ALLÉN, SHEILA & MACEY, MARIE (1994) "Some issues of race, ethnicity and nationalism in the new Europé: Rethinking Sociological Paradigms", Phillip Brown & Rosemary Crompton (red.) Economic Restructuringand Social Exclusion, UCL Press. AMS (1966) Inrikes- och utrikes nettoinflyttning år 1965, Meddelande från utredningsenheten no 22. BRUNE, YLVA (1993) Invandrare i svenskt arbetsliv, Statens invandrarverk. DE LOS REYES, PAULINA (1997) Invandrare och Tjänsteman. En studie om invandrartjänstemännens villkor i det svenska arbetslivet, TCO. - (1998a) "I skärningspunkten för genus och etnicitet. Ett ekonomisk historisk perspektiv på invandrarkvinnor i svenskt arbetsliv", Arbetsmarknad & arbetsliv, nr 3. 45

48 - (1998b) "Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap i svensk genushistorisk forskning", Historisk tidskrift, nr 3. - (1999) Var finns mångfalden? Konstruktionen av mångfald inom svensk forskning ocl> samhällsdebatt, Rapport till SALTSA-konferensen Morgondagens arbetsliv i Stockholm november DS A 1981:2 Invandrarkvinnor och jämställdhet. En studie om invandrarkvinnors situation i Sverige, Liber. GOUGH, RTTVA (1994) "Från hembiträden till social hemtjänst", Annika Baude & Cecilia Runnström (red.) Kvinnans plats i det tidiga välfärdssamhället, Carlssons. HAMMAR, TOMAS (1988) "Mellan rasism och reglering. Invandringspolitikens ideologi", Arhetarhistoria, nr 46 årg. 12. HIRDMAN, YVONNE (1994) "Kvinnorna i välfärdsstaten", Per Thullberg & Kjell Östberg (red.) Den svenska modellen. Studentlitteratur. HÖGLUND, STEN (1998) Svensk forskning om diskritnitiering av invandrare i arbetslivet , Umeå Universitet. JENSON, JANE, HAGEN, ELISABETH, & REDDY, CEALLAIGH (1988) Feminization ofthe Labour Force. Paradoxes and Promises, Polity Press. JOHANSSON, SUSANNE (2000) Genusstrukturer och lokala välfärdsmodeller - Fyra kommuner möter omvandlingen av den offentliga sektorn. Geografiska regionstudier 40, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala. JONUNG, CHRISTINA (1982) Migrant V/omen in the Swedish Labour Märket, Comission for Immigrant Research, Stockholm. - (1993) "Yrkessegregeringen på arbetsmarknaden", Kvinnors arbetsmarknad, 1990-talet - återtågets årtionde?, Ds 1993:8, Allmänna. KNOCKE,WOUKKO (1991) "Invandradekvinnor -Vadär 'problemet'?", Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 3. - (1993) "De invandrade kvinnornas arbetsmarknad", Kvinnors arbetsmarknad, 1990-talet - återtågets årtiondeds 1993:8, Allmänna. KULTURDEPARTEMENTET DS 1999:48 Begreppet invandrare: användning i lagar och förordningar, Regeringskansliet. KYLE, GUNHILD (1979) Gästarbeterska i manssamhället. Studier om industriarbetande kvinnors villkor i Sverige, Liber. LINDQUIST, RAFAEL (red.) (1998) Organisation och välfärdsstat, Studentlitteratur. LUNDH, CHRISTER & OHLSSON, ROLF (1994) arbetskraftsimport till flyktinginvandring, SNS. Från LÖFGREN, BRITTA (1994) "Hemarbetsfrågan i svensk politik under och talen", Annika Baude & Cecilia Runnström (red.) Kvinnans välfärdssamhället, Carlssons. MYRDAL, ALVA & GUNNAR (1934) Kris i befolkningsfrågan, Nya Doxa. plats i det tidiga NELHANS, JOACHIM (1973) Utlänningen på arbetsmarknaden, Studentlitteratur. OLSSON, LARS (1995) På tröskeln till folkhemmet. Baltiska flyktingar och polska koncentrationslägerfångar som reservarbetskraft i skånskt jordbruk av andra världskriget, Morgonrodnad. kring slutet RUDOLPH, HEDWIG & MOROKVASIC, MIRJANA (red.) (1993) Bridging States and Märkets. International Migration in the Early 199os, Edition Sigma. RYBERG, M. (1950) "Utländsk arbetskraft i Sverige under de senaste 15 åren", Sociala meddelanden, nr 10. SCB (1991) Tema invandrare. Levnadsförhållanden. Rapport 69, Stockholm. SCHIERUP, CARL-ULRIK & PAULSON, SVEN (red.) (1994) Arbetets etniska delning, Carlssons. SCOTT, JOAN (1988) Genderand the Politics ofhistory, Columbia Univeristy Press. siv (1997) Mångfald och ursprung, Rapport från ett multietniskt Sverige, Statens Invandrarverk. SOCIALA MEDDELANDEN (1959) Statistisk information, februari SOCIALSTYRELSEN (1995) Invandrarnas hälsa och sociala förhållanden, Fritze. SOLOMOS, JOHN & WRENCH JOHN (red.) (1993) Racism and Migration in Western Europé, Berg Publishers. sos (flera årtal) Befolkningsförändringar, SCB. sou 1974:29 Att utvärdera arbetsmarknadspolitik, Fritze :89 Kvinnors arbete, Fritze. 46

49 - 1996:56 Hälften vore nog - om kvinnor och män på 90-talets arbetsmarknad, Fritze :137 Glastak odi glasväggar. Den könssegregerande arbetsmarknadeti, Fritze :176 Förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder, Delbetänkande av Utredningen mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder Fritze :6 Ty makten är din... Myten om det rationella arbetslivet och det jätnställda Sverige, Fritze. THULLBERG, PER & ÖSTBERG, KJELL (red.) (1994) Den svenska modellen, Studentlitteratur. TYDÉN, MATTIAS & SVANBERG, INGVAR (1994) "I nationalismens bakvatten. Hur svensken blev svensk och invandraren främling", Gunnar Broberg, Ulla Wikander & Klas Åmark (red.) Svensk historia underifrån. Bryta, bygga, bo, Ordfront. WADENSJÖ, ESKIL (1997) "EU:s arbetsmarknadsstatistik", Arbetsmarknad & Arbetsliv, årg. 3 nr 3. WALLERSTEIN, IMMANUEL 8I BALIBAR, ETIENNE (1988) Race, Nation Classe. Les identités ambigues, La Découverte. WÄGNER, ELIN (1923) "En negerstat i staten", Tidevarvet, december ÅLUND, ALEKSANDRA (1991) Lilla Juga. Etnicitet, familj och kvinnliga nätverk i kulturbrytningarnas tid, Carlssons. SUMMARY During the post-war period the Swedish model crystallised in the working life and in society as a whole. Paradoxically it appears that the model's aim, which was to achieve a higher standard of living as well as increased citizen participation and equality, has been overshadowed by obvious tendencies to segregation and exclusion. This is particularly true for those groups of people who were integrated into the labour märket after the war. This is evidenced by the ever greater significance of race and gender as grounds for segregation. The role of history as a space where identities are constructed calls for an examination of historians' representations of these changes in working life. This is discussed on the basis of two studies, which have set the tone for historical analysis after the war. These considerations of contemporary processes can be seen as two ways of conceptualising the transition between qualitatively different historical periods. At a deeper level, I interpret this writing of history as part of the construction of two parallel narratives without any with one another. connection This reductionist history with gender and ethnicity as two separate categories has contributed to an understanding of changes in the workplace as a process where both "femininity" and "immigrant status" are regarded as the exception while "Swedishness" and "masculinity" remain the self-evident norm in the workplace and on the labour märket. The artide argues for a new understanding of the changes in working life and in paiticular of the differentiation of labour focussing on those processes which by constituting a norm maintain and legitimise segregation. I suggest a a new periodisation of the post-war period. This forms the basis for an interpretation, which, by integrating the perspectives of gender and ethnicity, reveals one of the Swedish model's major paradoxes, namely the segregation of labour on the basis of gender and race. This process has roots in the past and has been institutionalised by actions, values and rules that are reproduced at different levels in working life and in society. PAULINA DE LOS REYES Forskningsprogrammet Svensk modell i förändring Uppsala universitet, Arbetslivsinstitutet Kyrkogårdsgatan 2B Uppsala Paulina.de los_reyes@ekhist.uu.se 47

50 Prenumerera nu! Kommande nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift: 3/00 Tal om sex 4/00 Kvinnorörelser 1/01 Akademin Jag vill: prenumerera, 270 kr för helår (4 nummer) bli stödprenumerant, 400 kr eller mer för helår beställa forskningspaketet, med alla nummer som finns kvar t.o.m (totalt 27 nummer) för 500 kr plus porto (98 kr) beställa följande nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift (se lista s.86): Skicka kupongen till: Swedish Science Press, Box 118, Uppsala. Eller ring in din beställningen: , fax: , e-post: 48

51 "Sexual Traffic" Ett samtal med Gayle Rubin Samhällsförändring - utopi eller dystopi? Gayle Rubin i ett samtal om de teoretiska, sociala och politiska förutsättningarna för utvecklingen av feminismen och sexualitetsforskningen sedan slutet av 1960-talet. JUDITH BUTLER Gayle Rubin är antropolog och har skrivit ett antal mycket inflytelserika artiklar bland andra "The Traffic in Women: Notes on the 'Political Economy' of Sex", "Thinking Sex," "The Leather Menace", och "Misguided, Dangerous and Wrong: An Analysis of Anti- Pornography Politics." Rubin har varit feministisk aktivist och författare sedan slutet av 1960-talet och aktiv i homosexuellt politiskt arbete under mer än två årtionden. Hon har varit en hård kritiker av anti-pornografirörelsen och av förföljelsen av sexuella minoriteter. Hennes arbeten har gett en rad metodologiska uppslag som på viktiga sätt format framväxten av de båda forskningsfälten feminism och queer studies. Mötet mellan Butler och Rubin ägde rum i augusti JUDITH BUTLER: Skälet till att jag ville göra den här intervjun är att somliga skulle hävda att du formade den feministiska teorins metodologi och sedan metodologin för homosexualitetsforskningen. Och jag tycker det vore intressant att, som ett sätt att förstå relationen mellan dessa två fält, se hur du flyttade din position i "The Traffic in Women" till din position i "Thinking Sex." Men det 49

52 vore också intressant att höra lite om vad för slags arbete du håller på med nu. Så jag tänkte att jag skulle börja vid en av startpunkterna, nämligen "The Traffic in Women", och be dig berätta lite om i vilken kontext du skrev den och också fråga dig när du började distansera dig från den position du utvecklade där. GAYLE RUBIN: Ja, jag antar att jag upplever dessa artiklars relation till feministiskt tänkande och homosexualitetsforskning annorlunda. Båda var del i en pågående process, i forskningsfält som utvecklades vid den tiden. "Traffic in Women" hade sitt ursprung i den tidiga andra vågens feminism i slutet av 1960-talet när många av oss som var aktiva försökte hitta sätt att analysera och förklara kvinnoförtrycket. Den dominerande politiska kontexten var då New Left, särskilt anti-krigsrörelsen och protesterna mot den militariserade USA-imperialismen. Det dominerande paradigmet bland progressiva intellektuella var marxism i olika former. Marxismen, oavsett hur modifierad, verkade inte räcka till för att förstå frågor om genusskillnad och kvinnoförtryck. Många av oss kämpade med - eller inom - den dominerande tolkningsstrukturen för att få den att fungera eller för att förstå varför den inte gjorde det. Jag var en av många som till sist drog slutsatsen att man bara kunde komma en bit på vägen med det marxistiska paradigmet och fastän det var användbart hade det sina begränsningar när det gällde genus och kön. [...] Det var många som arbetade med Engels Familjens, privategendomens och statens ursprung. Engels var del av den marxistiska kanon och han talade faktiskt om kvinnor, så hans arbeten tillerkändes en särskild status. Det fanns dussintals små scheman över det förmodade tidiga Matriarkatets påstådda störtande och av hur privat egendom inrättades som ursprunget till kvinnoförtrycket. När man ser tillbaka på det framstår en del av den här litteraturen som rätt kufisk, men på den tiden togs den på största allvar. Jag undrar om de som inte var med då ens kan ana med vilken intensitet man tvistade om huruvida det funnits ett ursprungligt Matriarkat eller ej, och om dess fall kunde förklara klasskillnader och kvinnoförtryck. Även de bästa marxistiska arbetena vid den här tiden hade en tendens att sikta in sig på frågor som låg närmare marxismens huvudintressen, såsom klass, arbete, produktionsrelationer och till och med en del mycket kreativt tänkande om reproduktionens sociala relationer. Det skrevs till exempel en underbar och mycket intressant litteratur om hushållsarbete. Det gjordes bra analyser om arbetets uppdelning efter kön, om kvinnors plats på arbetsmarknaden, om kvinnors roll i arbetets reproduktion. En del av den här litteraturen var mycket intressant och mycket användbar, men den nådde inte fram till vissa kärnfrågor som var väsentliga för feminister: genusskillnad, genusförtryck och sexualitet. Så man försökte allmänt att avskilja feminismen från den politiska kontexten och dess huvudsakliga inriktningar. Det var många som sökte efter sätt att få bättre begrepp om problemet med kvinnoförtryck och som sökte efter redskap som kunde ge andra infallsvinklar på det. "Traffic in Women" var en del av den ansatsen och är en produkt av de problemställningarna. Det fanns många andra artiklar som behandlade liknande frågor; en av mina favoriter var "Det olyckliga äktenskapet mellan feminism och marxism" av Heidi Hartman. Den omedelbart utlösande faktorn för "Traffic" var en kurs i stamekonomi [tribal economics] som hölls av Marshall Sahlins på 50

53 Michigans universitet omkring Den kursen förändrade mitt liv. Jag hade redan engagerat mig i feminismen men detta var mitt första möte med antropologin och jag blev helt betagen. Jag blev fullkomligt förförd av Sahlins teoretiska metod, lika väl som av den etnografiska litteraturens deskriptiva rikedom. [...] Nuförtiden tänker man antagligen inte på hur lite av den franska strukturalistiska och poststrukturalistiska litteraturen som fanns tillgänglig på engelska då. Medan Lévi- Strauss, Althusser och Foucault var flitigt översatta 1970, var det inte lätt att få tag på Lacan. Jag minns att jag såg kanske en eller två artiklar av Derrida. Det mesta av Derrida, liksom Lyotard, Kristeva, Irigaray och Bourdieu var bara tillgängligt för dem som kunde franska. Den sortens tänkande var praktiskt taget okänt i USA. När jag skrev den version av "Traffic" som slutligen publicerades redigerade en av mina vänner den. Hon trodde att kanske tio personer skulle läsa den. Jag sa att jag trodde att kanske tvåhundra personer skulle läsa den och jag tror vi enades om femtio. [...] JUDITH BUTLER: För mig såg det ut som om du grundade mycket av vad du säger om sexualitet och genus i "The Traffic in Women" på en förståelse av släktskap som du fått från Lévi-Strauss. I den mån du kunde visa att släktskapsrelationer befrämjade obligatorisk heterosexualitet, kunde du också visa att genusidentiteter i någon mening kan härledas ur släktskapsrelationer. Sedan spekulerade du om det var möjligt att komma bortom genus - kanske "genusidentitet" är ett bättre ord - om man också kunde göra någonting sådant som att kullkasta släktskap GAYLE RUBIN: Just det, och de kulturella resterna och de symboliska manifestationerna och alla andra aspekter av det systemet och inskriptionen och inordnandet av dessa strukturer och kategorier inom människor. JUDITH BUTLER: Det var ett slags utopisk vision. GAYLE RUBIN: Jo, vi var alla ganska utopiska på den tiden. Jag menar, det här var omkring 1969 till Jag var ung och optimistisk vad gällde samhällsförändring. På den tiden fanns det en allmän förväntan att utopia väntade runt hörnet. Jag upplever det mycket annorlunda nu. I stället oroar jag mig för att det i vår tid är fascismen som väntar runt hörnet. Jag är nästan lika pessimistisk nu som jag var optimistisk då. JUDITH BUTLER: Ja. Sä kan du berätta någonting om hur det kom sig att du distanserade dig från den speciella visionen och vad som fick dig att skriva "Thinking Sex"? GAYLE RUBIN: Det var annorlunda frågor som gav upphov till "Thinking Sex." Jag antar att de viktigaste skillnaderna var att jag tyckte att feminismen inte analyserade sexuella handlingar på ett teoretiskt adekvat sätt, i synnerhet inte mångfalden av sexuella beteenden och i praktiken började den politiska situationen att förändras. "Thinking Sex" kommer från det sena 1970-talet, när New Right började öka kraftigt i amerikansk politik och när stigmatiserade sexuella handlingar fick en hel del negativ uppmärksamhet var året för Anita Bryant och kampanjen för att upphäva Dade Countys förordningar om homosexuellas rättigheter. Beklagligtvis är sådana kampanjer numera vardagsmat i homosexuellt politiskt arbete men vid den tiden var den trångsynthet och homofobi som striden exponerade chockerande. [...] "Thinking Sex" kom varken till som en direkt följd av eller som ett direkt uppbrott från frågeställningarna i "Traffic." Jag för- 51

54 sökte komma åt någonting annorlunda och det fick en del följder för mina tidigare formuleringar. Men jag anser att de där sista sidorna har blivit övertolkade som något slags jättelikt förnekande eller omvändelse för min del. Jag såg dem mer som ett korrektiv och som ett sätt att hantera en annan typ av frågor. Jag försökte inte komma bort från "Traffic in Women." Jag försökte behandla frågor om "sexual difference" [diskussionen nedan beror på att uttrycket kan betyda både könsskillnad och sexuell skillnad, ö.a.] och sexuell mångfald. Efter att ha läst din artikel "Against Proper Objects" inser jag att du använder "sexual difference" på ett helt annat sätt än jag gör. Jag använder uttrycket för att beteckna olika sexuella handlingar. Du verkar använda det för att beteckna genus. JUDITH BUTLER: Du menar att jag använder "sexual difference" på det sätt du använde "genus" i "Traffic in Women"? GAYLE RUBIN: Ja, jag är inte säker. Berätta hur du använder "sexual difference" för det har jag inte klart för mig. JUDITH BUTLER: Ja, alltså, jag anser att för det mesta tror människor som arbetar med tolkningsstrukturen "sexual difference" faktiskt på någon form av symbolisk position för det manliga och det kvinnliga eller tror att det finns något beständigt hos "sexual difference" uttryckt i termer av manligt och kvinnligt. På samma gång tenderar de att åberopa psykoanalysen eller någon teori om det symboliska. Och det jag alltid tyckt var intressant med "The Traffic in Women" är att du använde termen genus för att utforska samma sorts problem som framträdde hos Lacan och Lévi-Strauss, men att du faktiskt valde en mycket annorlunda inriktning än de flesta - vad jag skulle kalla - "sexual difference"-feminister som nu nästan uteslutande arbetar inom det psykoanalytiska området. Och det som intresserade mig i "The Traffic in Women" var att du genom att använda en term som kommer från den amerikanska sociologiska diskursen - "genus" - genom att använda den termen gjorde du faktiskt genus mindre fixerat och du tänkte dig att den hade en slags rörlighet som jag tror skulle vara helt omöjlig inom den lacanska förståelsen. Så jag anser att vad du gjorde, och som jag uppskattade väldigt mycket, var att sammansmälta olika positioner och det blev en av orsakerna till att jag själv använde genus i Gender Trouble. GAYLE RUBIN: Ja, jag ville inte fastna i den lacanska fällan. Det tycks mig, och det sagt med all respekt för dem som är mycket duktiga på att undvika eller manipulera fällorna, att med Lacans arbete följde en farlig tendens att skapa en slags djup grop som det kunde vara svårt att komma upp ur. Jag fortsatte leta efter sätt att undgå att fångas upp av kraven hos vissa system och lacansk psykoanalys gav mig både kraftfulla verktyg och medförde nya utmaningar. Lacansk psykoanalys är mycket användbar vad gäller genus- och begärsstrukturer, men den har ett pris. Jag var bekymrad över de totaliserande tendenserna hos Lacan och de icke-sociala aspekterna av hans begrepp det symboliska. JUDITH BUTLER: Ja. Det här är faktiskt ett intressant problem. Min uppfattning är att till exempel inom brittisk feminism på sjuttiotalet fanns en tro att om man kunde omgestalta och förändra sina släktskapsordningar kunde man också omgestalta sin sexualitet och sitt psyke, och att den psykiska förändringen verkligen följde direkt ur den sociala förändringen av släktskapsordningen. Och när alla väl hade gjort det och sedan märkte att deras psyken fortfarande var kvar i samma gamla gropar där de alltid hade varit tror jag att den lacanska positionen blev 52

55 mycket populär. Jag antar att problemet blev hur man skulle beskriva dessa begränsningar av sexualitet som verkar vara mera djupgående än något som går att förändra genom att förvandla sociala relationer och släktskapsrelationer. Kanske är det något mera svårbearbetat, kanske är det något mera djupgående... GAYLE RUBIN: Om vi lämnar sådana frågor därhän som hur mycket sociala relationer och släktskapsrelationer faktiskt har förändrats hittills, omfattningen av sådana förändringar och den tid som behövs för att genomföra dem och det faktum att större delen av våra psyken formades för länge sedan och är resistenta mot sådana snabba omskolningar, vad är detta något som är svårbearbetat? En av de tjusiga poängerna med psykoanalytiska metoder är att de förklarar både förändring och det som är svårbearbetat. Men det är något med det särskilt svårbearbetade hos det som kallas det symboliska som jag inte förstår. Antas det vara någonting i hur själva hjärnans struktur är beskaffad och det sätt som den skapar språket? JUDITH BUTLER: Jag skulle säga språkstrukturen, hur det talande subjektet träder fram genom könsdifferentiering och hur språket sedan skapar begriplighet. GAYLE RUBIN: Det gör det på något sätt nödvändigt att ha manlighet och kvinnlighet? JUDITH BUTLER: Som du vet från en del av läsningen du gjort av Lacan, finns det en tendens att förstå könsskillnad som parallell med språket självt. Och det finns ingen möjlighet att tala, att inta en position i språket utanför de differentierande förflyttningarna, inte bara genom en åtskillnad från det moderliga, vilken sägs installera den talande för första gången i språket, men också vidare differentieringar mellan olika talande, som är positionerade inom släktförhållanden, vilket inkluderar förbudet mot incest. I den utsträckningen det görs inom konstellationen av, säg, Moder/Fader som symboliska positioner... GAYLE RUBIN: Det finns någonting problematiskt i själva idéerna om att språket självt på något sätt, eller kapaciteten att förvärva det, kräver könsdifferentiering som en ursprunglig skillnad. Jag kan föreställa mig att om människor vore hermafroditer eller om vi reproducerade oss könlöst skulle vi fortfarande ha förmågan att tala. En speciell symbolisk relation som föregår varje form av socialt liv - jag tycker det är problematiskt. En av de problematiska aspekterna på Lacan tycker jag är att hans system inte tycks ge tillräckligt utrymme åt ett socialt strukturerande av det symboliska. JUDITH BUTLER: Precis. Jag håller med dig om det. Men jag tror att det är en av orsakerna till att det sociala inte har något vidare anseende och faktiskt inte är av intresse för många som arbetar inom den lacanska sfären. Jag tror att vad jag alltid tyckt vara verkligt bra med "The Traffic in Women" är att den faktiskt gav oss ett sätt att förstå psykiska strukturer i relation till sociala strukturer. GAYLE RUBIN: Ja, det var vad jag ville göra och jag ville inte trassla in mig i en symbolisk ordning som inte var åtkomlig socialt på något sätt. Människor föreställer sig ofta att om någonting är socialt är det också på något vis bräckligt och kan snabbt förändras. Till exempel hävdas numera i en del högerextrem, anti-homosexuell litteratur att eftersom homosexualiteten är socialt konstruerad kan (och bör) människor lätt ändra sin sexuella läggning. Och som du sa tidigare får ibland frustrationen över hur seglivade vissa företeelser tycks vara människor att tro att dessa inte kan vara socialt betingade. Men den 53

56 sorts sociala förändringar vi talar om tar lång tid och den tidsperiod under vilken vi har försökt göra sådana förändringar är otroligt kort. Dessutom är präglingen av släktskapsordningar på individuella psyken mycket beständig. Att tillägna sig sexuell och genusmässig programmering liknar i mycket hur det går till att lära sig sitt ursprungliga kulturella system eller språk. Det är mycket svårare att lära sig nya språk eller bli lika bra på dem som vi är på vårt första språk. Som Carole Vance hävdat kan denna modell vara användbar för att studera genus och sexuella preferenser ("Social" [Vance 1989]). Som med språk har en del människor större genusflexibilitet och erotisk dito än andra. En del kan tillägna sig andra språk, sexuellt eller genusmässigt, och ännu färre har en fullständig vokabulär i mer än en position. Men de flesta människor har ett hemspråk och en hemvan zon, sexuellt eller genusmässigt, som inte förändras i någon större utsträckning. Det betyder inte att de här företeelserna inte är sociala, lika lite som svårigheterna att tillägna sig andra språk betyder att språk inte är socialt. Sociala fenomen kan vara otroligt hårt cementerade. Icke desto mindre ville jag i "Traffic" sätta in genus och sexualitet i ett socialt sammanhang och jag ville inte helt söka mig mot den lacanska symboliska ordningen för att sedan få dras med en ursprunglig kategori av genusskillnader som lika gärna kunde vara inhuggen i granit. JUDITH BUTLER: Så, skulle du vilja berätta om de teoretiska och politiska omständigheterna som fick dig att vända dig i riktning mot "Thinking Sex." GAYLE RUBIN: "Thinking Sex" var del av en rörelse bort från ett tidigt strukturalistiskt fokus på språkets binära aspekter, sådana som de binära motsatser man ofta möter hos Lévi- Strauss och Lacan, i riktning mot den senare poststrukturalismens eller postmodernismens mer diskursiva modeller. Tar man verkligen tanken att det sociala livet är strukturerat som ett språk på allvar behöver man komplexa modeller för hur språket är strukturerat. Som jag ser det tycktes sådana binära modeller fungera bättre på genus, därför att i vår vanliga förståelse postuleras genus som binärt på vissa sätt; till och med genusskillnadernas kontinuum verkar ofta struktureras i en ursprunglig binär motsats. Men så snart man kommer bortom den heterosexuella förförståelsen eller en enkel hetero-homo motsats blir skillnaderna i sexuellt beteende inte särskilt begripliga med binära modeller. Inte ens föreställningen om ett kontinuum är en bra modell för sexuella variationer; man behöver en av de där matematiska modellerna de gör nu med märkliga topologier och invecklade former. Det behövs någon slags modell som inte är binär därför att sexuell variation är ett system av många skillnader, inte bara av några få viktiga. Vi talade tidigare om det skenbara förhållandet mellan "Thinking Sex" och Mac- Kinnons arbete. I efterhand har många tolkat "Thinking Sex" som en reaktion mot Mac- Kinnons arbete mot pornografi. JUDITH BUTLER: Jag är otvivelaktigt skyldig till det... GAYLE RUBIN: Även om den tidiga feministiska anti-pornografirörelsen var "en fråga" så gjorde jag det mesta arbetet med "Thinking Sex" innan MacKinnon blev en förgrundsgestalt inom den rörelsen. För många har MacKinnon kommit att representera den feministiska anti-porrörelsen, men i själva verket kom hon in relativt sent i den. Hon framträdde som en viktig aktör i porrkrigen omkring 1984, efter att de så kallade "medborgarrättsliga" anti-porrstadgarna drivits 54

57 genom, först i Minneapolis i slutet av 1983 och därefter i Indianapolis. Hennes berömmelse tenderar att överskugga den tidiga feministiska anti-porrörelsens historia, som bättre representeras av antologin Take Back the Night [Lederer 1980]. Det mesta jag visste om MacKinnon var från de där två artiklarna i Signs. Den första publicerades 1982 och jag hade sett en tidigare version av den. Jag hade då redan arbetat med flera versioner av "Thinking Sex". Men jag kunde se vartåt MacKinnon var på väg, åtminstone på ett teoretiskt plan och jag var på väg mot ett annat håll. Hon ville göra feminismen till en privilegierad plats för analys av sexualitet och ville föra in sexualpolitiken inte bara under feminismen, utan under en särskild sorts feminism. På livets stora schackbräde ville jag blockera det speciella draget. Men det var inte incitamentet till artikeln. På ett plan tror jag att det var underliggande sociala och politiska skiftningar som gav upphov till "Thinking Sex", bland annat den feministiska anti-porrrörelsen, MacKinnons metod och högerns inriktning på homosexualitet och andra former av alternativt sexuellt beteende. JUDITH BUTLER: Du menar MacKinnons "Marxism, Feminism, Method and the State." GAYLE RUBIN: Ja. "Thinking Sex" går tillbaka till och jag började ge föreläsningsversioner av den Jag tror du var med på en av dem, på The Second Sex Conference vid New York Institute for the Humanities. JUDITH BUTLER: Det stämmer. Den första gången jag såg ett exemplar av Michel Foucaults Sexualitetens historia. GAYLE RUBIN: Viftade jag med den? JUDITH BUTLER: Ja. Du visade mig den. GAYLE RUBIN: Jag var verkligen, bara totalt heltänd på den boken. JUDITH BUTLER: Ja, du gjorde mig tänd på den också... (skratt) GAYLE RUBIN: Artikeln påbörjades faktiskt innan jag stött på Foucault, men hans arbete förtydligade vissa frågor och gav mig inspiration. I vilket fall som helst var upprinnelsen till artikeln tidigare och lite annorlunda. Till att börja med hade jag blivit alltmer missnöjd med vad som då var de feministiska standardförklaringarna till vissa former av sexuellt beteende. Ett antal olika debatter, händelser och frågor tvingade mig att börja ifrågasätta det förnuftiga i, om inte relevansen av, feminismen som den privilegierade politiska rörelsen för, eller politiska teorin om, vissa frågor kring sexualitet och sexuella skillnader. En var debatten om transsexualitet. Redan innan debatten hamnade i tidningarna mot slutet av 1970-talet var jag urförbannad på diskussionen därför att den var så biologiskt deterministisk. När Olivia Records anställde Sandy Stone, en man-tillkvinna transsexuell bröt debatten slutligen ut i pressen och det kom ett antal artiklar i den lesbiska pressen om hur kvinnor var födda och inte skapade (House och Cowan 1977]) som jag fann tämligen... GAYLE RUBIN & JUDITH BUTLER: (samtidigt)...bekymmersamma. [...] JUDITH BUTLER: OK. Låt oss gå tillbaka ett ögonblick. Du talade tidigare om hur du blev tvungen att tänka om i frågan om prostitution och jag har förstått att den kom att framstå som någonting helt annat för dig. Du pratade sedan om att ompröva prostitutionen både som en fråga om arbete och en fråga om kvinnors arbete. Sedan talade du om avsexualiseringen av den lesbiska kvinnan och du diskuterade också feminismen som teori för bögpolitiken fast den teorin ändå inte riktigt passade in på homosexuella mäns typer av handlingar. GAYLE RUBIN: Mot slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet, just innan AIDS slog ner 55

58 och förändrade allas engagemang, började det komma litteratur med bögpolitiska teorier om sexualitet. Mycket av det här publicerades i det som då var Nordamerikas två bästa homosexuella tidningar, The Body Politic och GCN (Gay Community News). Det var artiklar om sex på allmän plats, fistfucking, "man-pojkekärlek" [man-boy lovej, promiskuitet, "cruising", sex på allmän plats och sexannonser. Homosexuella män formulerade en politisk teori utifrån sin egen sexuella kultur (sina egna sexuella kulturer). De här arbetena såg bogars sexuella beteende utifrån dess egna villkor, istället för att söka sig till feminismen för att antingen rättfärdiga eller fördöma. När jag ser tillbaka står det klart för mig nu att många saker hände nästan på en gång. På något sätt förändrades de politiska villkoren för sexuella handlingar i slutet av talet och framväxten av nyskapande bögorienterad sexualpolitisk teori var en del i det. Den viktigaste utvecklingen var New Rights sensationella ökning. Mot slutet av 1970-talet mobiliserade de sig uttalat och framgångsrikt kring sexuella frågor. New Right hade en genomarbetad handlingsplan vad gällde sexualitet: att göra straffen mer kännbara för sexuellt aktiva ungdomar, att hindra homosexuella (manliga och kvinnliga) från att nå social och medborgerlig jämlikhet, att pressa kvinnor till att föda barn och så vidare. Sedan bröt anti-porrörelsen in i feminismen i slutet av 1970-talet. WAVPM (Women Against Violence in Pornography and Media) bildades runt och WAP (Women Against Pornography) något senare, Samois, den första lesbiska S&M-organisationen, bildades Det var någonting mycket viktigt som höll på att ske; en slags större underliggande förändring i hur man upplevde sexualitet, hur man föreställde sig den och hur man mobiliserade kring den. "Thinking Sex" var bara ett svar på denna förändring i det sociala och politiska klimatet. Jag tror att mitt arbete förändrades därför att någonting annorlunda höll på att ske och att min uppsättning av metodiska begrepp och redskap räckte inte för att hjälpa mig att kartlägga de förändringarna. JUDITH BUTLER: Jag förmodar att du också opponerade dig mot det gängse språkbruket för att beskriva så kallade sexuellt avvikande. GAYLE RUBIN: Jag tittade på sexuella "avvikare" och ärligt talat tyckte jag inte de liknade patriarkatets apoteos. Tvärtom föreföll de vara människor med en hel massa egna problem, orsakade av det dominerande sexualpolitiska systemet som behandlade dem mycket illa. För mig framstod det inte som inkarnationen av politisk och social makt i det här samhället. Så jag frågade mig själv, vad är det som inte stämmer här? För mig verkade det som om många feminister helt enkelt hade tagit över vanliga stigman och ett allmänt hat mot vissa former av ickenormativa sexuella handlingar och som de sedan omformulerade i sitt eget tolkningssammanhang. Jag fann det också alltmer otillfredsställande att vissa sorters psykoanalytiska tolkningar dominerade förståelsen av alternativa sexualiteter och att det allmänt förutsattes att psykoanalysen var den privilegierade teorin för tolkningar av skillnader i sexuellt beteende. Trots sina begränsningar och problem har psykoanalysen en viss kraft och användbarhet när det gäller frågor om genusidentitet och genusskillnad. I jämförelse så slog mig mycket av den psykoanalytiska inställningen till sexuell variation, också känd som perversion, som otroligt reduktionistisk och alltför förenklad. Dessutom har många av dessa traditionella inställningar till "perversion" 56

59 nästan helt okritiskt anammats av feminismen. För mig verkade psykoanalysens förklaringskapacitet mycket mera begränsad vad gällde sexuell variation. Om man till exempel tar något som fetischism och säger att det har att göra med kastration och avsaknad, eller kanske det är kunskapen om kastrationen, eller kanske det är förnekandet av kunskapen om kastrationen, eller kanske det är förträngning av kunskapen om eller förskjutning av kunskapen... ja, inte säger det mig mycket om fetischismen. När jag funderar kring fetischism är det en mängd andra saker jag vill veta. [...] För mig väcker fetischismen alla möjliga frågor vad gäller förändringar i varuproduktionen, historiska och sociala kontrollmekanismer och hud och social etikett, eller ambivalent upplevda invasioner av kroppen och minutiöst graderade hierarkier. Om all denna komplexa sociala kunskap reduceras till kastration eller oidipuskomplexet eller till att veta eller inte veta vad man inte får veta, tror jag något viktigt har går förlorat. Jag ville studera den erotiska signifikationens topologier och politiska ekonomier. Jag tror att vi tillägnar oss mycket av vår erotiska grammatik mycket tidigt i livet och att psykoanalysen har verkningsfulla modeller för de mycket ungas aktiva tillägnande och individuella transformationer av betydelser. Men jag tycker inte att psykoanalysens konventionella inriktningar är särskilt upplysande vad gäller förändringar i det historiska och sociala innehållet i dessa betydelser. Så mycket indata blir - för att låna några uttryck - förträngt, förnekat eller förskjutet. Det finns en hel del mycket intressant och kreativt och begåvat psykoanalytiskt arbete. Men när jag ville fundera kring sexuell mångfald verkade psykoanalytiska metoder mindre intressanta. De verkade ha en benägenhet att utarma den rika komplexiteten i erotisk betydelse och praktik. Dessutom verkade det som om många psykoanalytiskt inriktade metoder gjorde en massa antaganden om vad vissa alternativa erotiska handlingar eller preferenser innebar. Dessa tolkningar, som för det mesta var härledda a priori från litteraturen, tillämpade man sedan på populationer av individuella utövare utan att bry sig om att kontrollera om sådana tolkningar var det minsta relevanta eller giltiga. Det har skett en form av urartning av psykoanalytiska metoder genom att terminologin och begreppen tillämpas med stor entusiasm och liten urskillning. I stället för vulgärmarxism har vi nu ett slags vulgärlacanianism. Till och med verkligt kreativa tänkares bästa idéer kan bli överanvända och utslitna. Jag kommer ihåg hur jag satt bland åhörarna på en konferens och tänkte att nu finns det en "phallus ex machina", en slags dramatisk avrundningsteknik för akademiska föredrag. Jag tänkte på en bild på en välkänd japansk gravyr där männen har sådana där oerhört stora kukar och en man har en lem som är så enormt stor att han kör runt den på en skottkärra. Jag såg för mig hur man tar upp fallosen i en kärra på podiet. Jag har hört lite för många föredrag där fallosen eller avsaknaden tas in som om de bidrog till djupsinniga analyser eller plötsligt kastade nytt ljus över något. Vid många av dessa tillfällen gjorde de intetdera. Vid något tillfälle gick jag tillbaka och läste en del av den tidiga sexologin och insåg att Freuds kommentarer om sexuella avvikelser var ett briljant, men begränsat, ingrepp i en existerande litteratur som var mycket informationsrik, mångsidig och intressant. Hans briljans och berömmelse och den roll 57

60 psykoanalytiska förklaringar har inom psykiatrin har gett hans kommentarer om sexuell variation ett slags kanonisk status. Även om många av hans efterföljare ignorerade eller vände upp och ner på hans insikter har man använt Freuds prestige för att rättfärdiga att den senare psykoanalytiska litteraturen blivit den privilegierade "perversionsdiskursen". Detta har överskuggat det omfattande sexologiska arbete som var i stort sett samtida med Freud och som faktiskt sysslade mer direkt med sexuella "avvikelser" än vad han gjorde. [...] Min uppfattning är att Freud inte var särskilt intresserad av "perverterade" eller "inverterade"; han verkade mycket mer fascinerad av neurosen och det psykiska priset för sexuell "normalitet". Ändå har hans inskridande i sekelskiftets sexologi överskuggat kontexten i vilken han skrev och även minnet av denna rikhaltiga och fascinerande litteratur. I vilket fall som helst tyckte jag att det skulle vara en bra idé att, i stället för att utgå från Freud eller den senare psykoanalysen, gå tillbaka till den litteratur som fanns innan den psykoanalytiska grenen blev den dominerande och titta på vad man kunde lära sig av de frågor och det material som var väsentligast för dem som först gjorde sexuell mångfald till sitt primära forskningsobjekt. JUDITH BUTLER: Och Foucault, jag antar att han gav dig ett alternativ till psykoanalysen. Du läste också första volymen av Foucaults Sexualitetens historia någon gång vid den här tiden. GAYLE RUBIN: Ja. Den kom ut på engelska Jag sökte mig omedelbart till den. Som du kan se är mitt exemplar här fullt med förstrykningar och hundöron. Det var en mycket viktig bok. Jag tror verkligen att på grund av hans oomtvistade ställning har han i efterhand fått äran av andra arbeten inom sexualitetens område. Nyligen var det en debatt på en av gay studies-listorna på Internet där man påstod att Foucault var upphovsman till teorin om "social konstruktion". I den diskussionen blev de viktiga insatser som personer som Mary Mclntosh, Jeffrey Weeks, Kenneth Plummer och en mängd andra historiker, antropologer och sociologer har gjort fullständigt utraderade. Det förvånar mig hur snabbt människor glömmer även den nyare historien och att de i så hög grad är benägna att projicera tillbaka samtida attityder som ett fiktivt kronologiskt förlopp. Jag var influerad av Weeks i lika hög grad som av Foucault. Enligt min mening är Weeks en av de stora, underskattade gestalterna inom homosexualitetsforskningen och den sociala teoribildningen kring sexualitet. Han publicerade den grundläggande redogörelsen för den sociala konstruktionen av homosexualitet 1977, året innan Foucaults Sexualitetens historia blev översatt. [...] JUDITH BUTLER: Så vad var det hos Foucault som du fann användbart för ditt tänkande om sexuella handlingar och sexualitet i allmänhet? GAYLE RUBIN: Jag tyckte hans diskussion om framväxten av ett nytt förhållande mellan alliansmönster och sexualitet, åtminstone vad gäller vissa västerländska industriländer, var mycket insiktsfull. Du vet, jag sa tidigare att många verkar ha övertolkat de allra sista sidorna i "Thinking Sex". Vad jag menade där var inte att släktskap, genus, feminism eller psykoanalys inte längre hade någon som helst betydelse. I stället menade jag att det fanns andra system än släktskap som nått någon slags relativ autonomi och som inte kunde reduceras till släktskap, åtminstone inte i den betydelse det har hos Lévi-Strauss. När jag skrev om det hade jag i allra högsta grad i åtanke det avsnitt i Sexualitetens histo- 58

61 ria där Foucault säger: "De moderna västerländska samhällena har, framför allt från och med 1700-talet uppfunnit och arrangerat ett nytt mönster som håller på att lägga sig över det gamla" (s.135). Han säger aldrig att det ersätter, han säger "lägga sig över." JUDITH BUTLER: Precis, precis. GAYLE RUBIN: Och "har bidragit till att inskränka dess betydelse utan att avskaffa det". Det är de exakta orden. Det tränger inte undan, det bara inskränker dess betydelse. "Det är sexualitetsmönstret: liksom alliansmönstret kopplas det till de sexuella partnerna; men på ett helt annat sätt. Man skulle kunna sätta dem emot varann efter hela linjen." Och sedan säger han: "Vad som för det förstnämnda" - det vill säga alliansmönster - "är väsentligt är det lagfästa bandet mellan kontrahenterna; för det sistnämnda är det kroppens sensationer, njutningarnas kvalitet, intryckens natur, hur små och obetydliga dessa än är." Sedan på nästa sida fortsätter han med att förklara att "[a]tt säga att sexualitetsmönstret har ersatt alliansmönstret skulle inte vara riktigt" (s.136). Han skriver: "Man kan föreställa sig att det kanske en dag kommer att ha ersatt det. Men än så länge tenderar det visserligen att täcka över det, men bar varken utplånat det eller gjort det överflödigt. Förresten är det historiskt sett kring och med utgångspunkt från alliansmönstret som sexualitetsmönstret har kommit till" (kursiveringen tillagd). Och han skriver vidare: "Sedan dess har den hela tiden fungerat i förhållande till ett allianssystem och med stöd i det" (s.137). Han säger till och med att familjen är sexualitetens och alliansens "utväxlare"; "den för in lagen och den juridiska dimensionen i sexualitetsmönstret; och den för in njutningsekonomin och sensationernas intensitet i alliansregimen." Han kallar till och med familjen "den verksammaste härden för sexualiteten" (s.138). Min text var en återklang av den här diskussionen och det föll mig aldrig in att någon kunde tro att jag menade att släktskap eller familjen och deras respektive dynamik skulle ha upphört att ha någon relevans. Vad han sa hjälpte mig se grunddragen hos ett annat system som hade en annorlunda dynamik, en annorlunda topografi och annorlunda kraftlinjer. I hela det här avsnittet hos Foucault kan man höra ekot från hans konversationer med Lévi-Strauss och Lacan. Jag upplevde att hans bedömning av dessa relationer var nyskapande, insiktsfull och korrekt. Det var så många saker jag älskade med hans bok - briljansen och stilens deskriptiva rikedom, hans omarbetning av sexualitetens dominerande begrepp, hans tolkningar av Freud, Lacan, Reich och Lévi-Strauss, de lysande insikterna, hans modeller för social makt, hans idéer om motstånd och revolution, djupet i hans engagemang i sociala och historiska orsakssammanhang. Han formulerade många underbara fraser - såsom "perversionernas mångfaldigande". Den gav mig nya idéer, försåg mig med ett verkligt klart och levande språk och bekräftade att min egen dåtida inriktning inte var fullständigt absurd. Jag hade hållit ett par föreläsningar om framväxten av den moderna lesbiskheten och homosexualiteten och många som hörde dem tänkte antagligen, artigt, att jag hade förlorat förståndet. Att upptäcka att både Weeks i Coming Out och Foucault i Sexualitetens historia hade kommit fram till liknande slutsatser och hade en liknande förståelse av en rad historiska och teoretiska frågor var en enorm lättnad och bidrog till att forma mitt efterföljande arbete. [...] [Rubins följande resonemang är ett svar på Butlers diskussion om släktskapsbegreppets giltighet och dess koppling till feminismen, samt åtföljande metodologiska frågor; red.] 59

62 GAYLE RUBIN: Du tar upp flera olika frågor här. För att ta en som var viktig vid tiden jag skrev "Traffic"; då fanns det fortfarande en slags naiv tendens att göra generella uttalanden om mänskliga villkor som de flesta människor, inklusive jag själv, numera skulle försöka undvika. När man läser Lévi-Strauss eller Lacan, de gör tämligen grandiosa generaliseringar. Plus att de aldrig tvekar att kalla någonting teorin om ditt eller teorin om datt. Jag undrar ofta om det skrivsättet återspeglar en grandiositet som inte längre är möjlig eller om det bara är en artefakt av översättningen. På franska har allting en artikel framför sig. Så "la théorie" på franska kan betyda något helt annat än "the theory" på engelska. I "Traffic" tog jag helt enkelt över tidens idiom och troskyldiga universalism. När jag senare skrev "Thinking Sex" ville jag göra mer modesta påståenden. Det var delvis därför som jag i "Thinking Sex" konstaterade att Lévi-Strauss och Lacans formuleringar kan men inte behöver vara relevanta för andra samhällen, samtidigt som jag var säker på att de hade en begränsad tillämpbarhet på vårt eget. Jag hade blivit mer skeptisk vad gällde dessa modellers allmängiltighet. När det gäller den här stora metodologiska klyftan du talar om mellan feminism och homosexualitetsforskning, tror jag inte jag accepterar den uppdelningen av intressen, aktiviteter, objekt och metoder. Jag ser inget skäl till varför feminism måste begränsas till släktskap och psykoanalys och jag sa aldrig att den inte skulle kunna appliceras på sexualitet. Jag sa bara att feminismen inte borde ses som det privilegierade fältet för sexualitetsstudier. Jag kan inte föreställa mig en homosexualitetsforskning som inte är intresserad av genus likaväl som av sexualitet och som du påpekar i din artikel finns det många andra sexualiteter att undersöka vid sidan av manlig homosexualitet och lesbiskhet. Men jag är inte övertygad om att den allmänna uppfattningen är att man ska dela upp det intellektuella arbetet på det sättet mellan å ena sidan feminismen och å andra sidan homosexualitetsforskning. Och det var verkligen aldrig min avsikt att skapa någon disciplinbarriär som får feminism och homosexualitetsforskning att utesluta varandra. Det var inte en fråga jag ägnade mig åt. Jag försökte skapa utrymme för studier av sexualitet (och även genus) som inte utgick från förutsättningen att feminismen var den obligatoriska och tillräckliga metoden. Men jag försökte inte skapa ett nytt forskningsfält. Ta bara en sådan sak som att på den tiden var institutionalisering av homosexualitetsforskningen en önskedröm som verkade långt ifrån att uppfyllas inom en omedelbar framtid. Och ändå, å andra sidan hade homosexualitetsforskningen som projekt kommit en bra bit på väg. "Thinking Sex" var en del av den fortgående processen. [...] JUDITH BUTLER: Nå, berätta för oss vad du avsåg när du önskade utforma sexualiteten som ett provisoriskt självständigt forskningsfält. GAYLE RUBIN: Jag ville få mer vetenskaplig stringens i sexualitetsforskningen och en mer omfattande begreppsapparat än vad som i allmänhet fanns. Jag ville formulera en sexualpolitik som inte utgick från att feminismen hade sista ordet och var ämnets heliga skrift. Precis som jag ett årtionde tidigare hade velat hitta sätt att analysera genusförtrycket skilt från klassförtrycket (fastän inte nödvändigtvis orelaterat till eller i motsättning till), ville jag senare kunna analysera förtryck på grund av sexuellt beteende eller otillåtet begär som skilt från genusförtryck (fastän, igen, inte nödvändigtvis orelaterat till eller i motsättning till). Jag upplevde att vi måste klarlägga 60

63 sexuella stratifieringsstrukturer och göra dem synliga för att kunna bekämpa dem. Jag tänkte att om vi inte gjorde det skulle progressiva väljargrupper omedvetet stödja mycket reaktionära sexualpolitiska program, något som tyvärr inträffat alltför ofta. Jag var rädd för att om det inte fanns någon oberoende analys av sexuell stratifiering och erotisk förföljelse skulle välmenande feminister och andra progressiva stödja kränkande, förtryckande och oförtjänta häxjakter. Jag tror att vid den tiden hade en viss form av feministisk ortodoxi bildat en teoribyggnad med några av de problem som tidigare hemsökt marxismen. I stället för klass förutsattes genus vara den primära motsättning ur vilken alla sociala problem stammade. Det fanns en attityd att feminismen nu hade svaren på alla problem marxismen gått bet på. Jag kommer ihåg att en marxistisk forskare gjorde en underbar kommentar om vissa tillämpningar av marxismen och jag tyckte den började stämma in även på en viss sorts feminism. Jag kommer inte ihåg vem som gjorde kommentaren, men jag tror att det var Martin Nicolaus. Men kommentaren kritiserade de marxister som behandlade Kapitalet som om den var en citron, och som om man genom att klämma tillräckligt hårt på den kunde få alla det sociala livets kategorier att droppa ut. I början av 1980-talet betraktade många feminismen på samma sätt. För vissa hade feminismen blivit marxismens efterföljare och antogs vara nästa stora, allt övergripande teori om mänskligt lidande. Jag är skeptisk till varje försök att privilegiera en uppsättning analytiska redskap före alla andra och till alla sådana anspråk på teoretisk och politisk omnipotens. Jag betraktar tankesystem som redskap människor skapar åt sig för att få bättre grepp om och kontroll över vissa problem. Jag är skeptisk mot alla universella redskap. Ett redskap kan utföra en uppgift galant men vara mindre bra för en annan. Jag såg inte feminismen som det bästa redskapet för uppgiften att få bättre grepp om frågor kring sexuell variation. Jag avsåg verkligen aldrig "Thinking Sex" som ett angrepp på feminismen, lika lite som jag avsåg "Traffic" som ett angrepp på marxismen. "Traffic" riktade sig huvudsakligen till en publik som var väl inläst på marxismen och den kan lätt missförstås i en tid med helt andra intresseinriktningar. Jag anser att den nutida likgiltigheten inför Marx är en tragedi och jag hoppas få se ett pånyttfött intresse för hans arbeten. Marx var en briljant social tänkare och den sociala och politiska analysen har försvagats av att man underlåtit att inkorporera viktiga och vitala frågor från marxistiskt tänkande. På samma sätt förutsatte "Thinking Sex" huvudsakligen en feministisk läsekrets. Den presenterades på en feministisk konferens riktad till en feministisk publik och den skrevs inom en kontext av feministiska diskussioner. Att säga att en teoribildning inte kan göra allting lika bra anser jag inte vara ett angrepp. Slutligen ville jag lägga sexuella handlingar till den sociala stratifieringens stora lista och sätta in sexualiteten som en komponent för förföljelse och förtryck. På 1960-talet ansågs de viktiga stratifieringarna i princip vara klass och ras. Ett av feminismens stora bidrag var att lägga genus till listan. I början av 1980-talet stod det klart för mig att inkluderandet av genus inte var tillräckligt för att komma till rätta med frågor om sexuell förföljelse och att även sexualitet måste läggas till. [...] JUDITH BUTLER: Jag skulle vilja att vi gick tillbaka till genus. 61

64 GAYLE RUBIN: Det kan jag tänka mig! Jag vill bara säga att jag har aldrig hävdat att sexualitet och genus alltid saknar samband med varandra, bara att deras relation är situationsbestämd, inte universell och måste bedömas utifrån enskilda situationer. Jag tror att jag lämnar alla vidare kommentarer om genus till dig i din egenskap av regerande "'Queen' of Gender"! MACKINNON, CATHERINE (1982) "Marxism, Feminism, Method and the State: An Agenda for Theory", Signs (1983) "Marxism, Feminism, Method and the State: Toward Feminist Jurisprudence", Signs 8.4. RUBIN, GAYLE (1974) "A Contribution to the Critique of the Political Economy of Sex and Gender", Dissemination 1.1, (1982) "The Leather Menace", SAMOIS (red.) Corning to Power, Alyson. - (1993) "Misguided, Dangerous, and Wrong: An Analysis of Anti-Pornography Politics", Alison Assiter Översättning: Karin Lindeqvist Gayle Rubin. Det engelska originalet är publicerat i differetices: A journal of Feminist Cultural Studies, (1994). Denna version är förkortad. LITTERATUR BUTLER, JUDITH (1994) "Against Proper Objects", differences: A Journal of Feminist Cultural Studies. - (1990) Gender Trouble: Feminism and tbe Subversion ofldentity, Routledge. FOUCAULT, MICHEL (1978) The History of Sexuality, An Introduction. Vol. 1, Pantheon. [Sexualitetens historia, i. Viljan att veta, sv. övers. Britta Gröndahl, Sidhänvisningarna gäller denna upplaga.] HARTMAN, HEIDI (1981) "The Unhappy Marriage of Marxism and Feminism", Lydia Sargent (red.) Women and Revolution, South End Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism', Hillevi Ganetz, Evy 8c Carol Avedon Carol (red.) Bad Girls and Dirty Pictures: The Challenge to Reclaim Feminism, Pluto Press. - (1984)"Thinking Sex: Notes for a Radical Theory of the Politics of Sexuality", Carole Vance (red.) Pleasure and Danger: Exploring Female Sexuality, Routledge. - (1975) "The Traffic in Women: Notes on the 'Political Economy' of Sex", Ranya Reiter (red.) Toward an Anthropology of women, Monthly Review. VANCE, CAROLE s. (1984) Pleasure and Danger: Exploring Female Sexuality, Routledge. - (1989) "Social Construction Theory: Problems in the History of Sexuality", Dennis Altman et al. (red.) Homosexuality, Which Homosexuality?, Gay Men's. WEEKS, JEFFREY (1977) Corning Out: Homosexual Politics in Britain from the Nineteenth Century to the Present, Quartet. Gunnarsson och Anita Göransson (red.) (1986), Marxism och feminism, Arbetarkultur. HOUSE, PENNY & COWAN, LIZA (1977) "Can Men Be Women? Some Lesbians Think So! Transsexuals in the Women's Movement", Dyke, A Quarterly 5. LACAN, JACQUES (1968) The Language of the Self: The Function of Language in Psychoanalysis, Johns Hopkins. LEDERER, LAURA (1980) Take Back the Night: Women on Pornography, Morrow. LÉVI-STRAUSS, CLAUDE (1969) The Elementary Structures ofkinship, Beacon. 62

65 Att lära sig jonglera med identiteter Om feminism och etnicitet inom kvinnorörelser Hur ska vi hantera att vi är både lika och olika - och samtidigt undvika att någon får tolkningsföreträde? Författaren reflekterar över segregeringsmekanismer inom kvinnogrupper. LEONOR CAMAUÉR KATARINA:...infödda [svenska] kvinnor vill ha... tolkningsföreträde, man vill ha första tjing på verkligheten, därför att Teresas tolkning av verkligheten och Zamiras tolkning av verkligheten, de är intressanta, men... TERESA: Exotiska. KATARINA: Ja, men de är inte... man kan lyssna på det och så, men... TERESA: Men de gäller inte, när det... gäller... LEONOR: Vad är de saker som kan göra dig riktigt irriterad? ZAMIRA: Att kanske definieras ständigt och att inte släppas in riktigt... att alltid vara... den andra eller... i bakgrunden, liksom. De inledande citaten är tagna ur en intervju som jag gjorde nyligen med tre medlemmar i en kvinnoförening verksam i en medelstor svensk stad. Teresa har latinamerikansk bakgrund, Zamira kommer från Afrika och Katarina är svenska. De tre har varit verksamma där i ett antal år. Det vi tillsammans resonerade om var de problem och glädjeämnen som är förknippade med att arbeta feministiskt i en - ur ett kulturellt och etniskt perspektiv - blandad grupp. Avsikten med denna text är varken att göra en teoretisk genomgång av olika feministiska och postkoloniala inriktningar 63

66 eller att redovisa empiriska forskningsresultat. Jag vill snarare sätta en del reflexioner på papper om de dilemman som uppstår när etnicitet korsar kön inom ramarna för kvinnorörelsers kollektiva handlande. Men även om detta inte blir en teoretisk framställning, kommer jag att nämna några få feministiska eller postkoloniala författare som har fungerat som stöd för mitt tänkande. Inte heller blir denna text en själsrenande uppräkning av upplevda oförrätter, även om jag kommer att ge några exempel, men dessa erfarenheter (både mina och de intervjuade kvinnornas) har sporrat mig att tänka vidare. Ytterligare en drivkraft har varit det starkt upplevda behovet av att sätta teoretisk kunskap i relation till den kunskap som kommer från vår erfarenhet av feministiskt arbete inom kvinnorörelsen. I min nyligen publicerade avhandling (Camauér 2000) studerade jag identitetsskapande processer i fyra nutida svenska kvinnoföreningar samt massmediers roll i dessa processer. Under arbetet med avhandlingen kunde jag konstatera att dessa grupper hade väldigt få kvinnor med invandrarbakgrund bland sina medlemmar samt att få invandrade kvinnor var aktiva under den studerade perioden ( ). Jag vill dock inte vara alltför pessimistisk: dels är det antal grupper som ingick i min undersökning väldigt litet. Dels vet vi att en del invandrade kvinnor faktiskt är med och arbetar inom kvinnorörelsen, hur jobbigt och motigt detta än kan kännas ibland, hur nedvärderade, "patronized" eller oförstådda vi än kan tycka att vi blir. Det är viktigt att denna närvaro och dessa kvinnor inte osynliggörs. Vi, kvinnor med invandrarbakgrund, finns redan inom kvinnorörelsen, men vi måste bli många fler. "Invandrare" och "invandrarkvinnor" är ord som används i vardagen. Men "invandrare" är ursprungligen ett byråkratiskt begrepp som betecknar personer som har fötts utomlands eller har åtminstone en förälder som inte är svensk. Att det svenska systemet använder sig av härstamningsprincipen, i stället för den territoriella, innebär att barn som föds här inte automatiskt blir svenska. De kan bli svenska medborgare om de ansöker om det. Enligt min uppfattning är denna konstruktion i det juridiska systemet en av de faktorer som bidrar till att dra gränser mellan befolkningsgrupper och att permanenta kategorier. Och problemet är att dessa gränsdragningar inte bara är juridiska och byråkratiska, utan också fungerar som stöd åt olika mytologier. Dessutom är det så att även om att begreppet "invandrare" i princip betecknar alla som är födda utomlands, syftar detta begrepp i praktiken oftast på personer som har sin härkomst utanför Europa, USA och några få andra länder. Invandrarbegreppet har med rätta ifrågasatts, inte minst därför att det bibehåller och cementerar skillnader mellan invandrade personer och/eller invandrarbarn å ena sidan och svenskar å den andra, samtidigt som det osynliggör skillnader inom de invandrade grupperna. Problemet är alltså inte bara terminologiskt. Som en del lingvister har påpekat, gör vi saker med ord. Det vi i det här fallet gör med ordet invandrare kan beskrivas som att vi utesluter eller innesluter, inlemmar eller lämnar utanför, tar oss rätt att definiera den "andra" och, till råga på allt, definiera "henne" genom grova generaliseringar, som ofta är dåligt förankrade i verkligheten. En del alternativa begrepp har föreslagits, till exempel "invandrade kvinnor" och "kvinnor med invandrarbakgrund", men även om dessa begrepp löser vissa problem, är de i sig fortfarande problematiska i det att de så att säga låser vårt fokus på en av de många om- 64

67 ständigheter som präglar våra liv: det faktum att vi är födda (eller är barn till personer som är födda) inom en annan kultur. Jag har inte funnit något bättre begrepp själv och kommer därför att använda dessa två. Man skulle kunna säga att två av de viktigaste principerna för den andra vågens feminism (eller tredje, beroende på hur man räknar) var att det personliga är politiskt, och, mycket nära kopplat till detta, att vi måste bejaka och omvärdera våra erfarenheter samt utsätta dem för analys. Betydelsen av analys och reflexion i både individuella och kollektiva former kan inte nog betonas. Vi får inte stanna vid att ventilera våra erfarenheter och upptäcka beröringspunkter mellan dem. För att förstå de krafter som formar nuet behöver vi koppla våra erfarenheter till vidare och mer abstrakta strukturer. Reflexion och självreflexion är något som vi redan sysselsätter oss med inom ramen för kvinnorörelsen. Jag har själv, dels som föreningsmedlem, dels som "deltagande observatör" inom ramen för min forskning, varit med om många möten och samtal där en mängd personliga erfarenheter från till exempel partner- och familjerelationer och arbetslivet analyserades utifrån olika feministiska tolkningsramar. Det är inte alltid lätt, det är ofta smärtsamt att inse att någon vi älskar förtrycker eller exploaterar oss, eller att mina utsagor på jobbet väger lättare än andras, men vi måste fortsätta att göra det. Aktuella debatter inom både kvinnogrupper och medier, liksom en del forskning, visar med stor tydlighet att kvinnorörelsen nu behöver rikta det självreflexiva kalejdoskopet mot sig själv, i förhållande till frågor som rör kön och etnicitet. Självreflexivitet är förstås ingen panacea, inget magiskt trollspö som kommer att förändra allt på en sekund, men däremot en bra, ja, kanske den enda möjliga utgångspunkten om vi vill gå vidare från den situation där vi befinner oss idag, om vi så att säga vill expandera våra gränser. Denna självreflexiva process kompliceras av att vi, var och en av oss, inte är bara en, utan flera. Uppfattningen att subjektet är decentrerat och mångfaldigt, har i sina extrema formuleringar (till exempel att subjektet är dött eller inte existerar) orsakat många diskussioner och tyvärr också, enligt min mening, onödig tidsförlust. Men denna abstrakta förståelse av subjektets decentrering kan också uttryckas som att vi som individer har många olika kärnor eller identifikationer: som kvinnor och/eller människor; som yrkesmänniskor; som systrar, vänner, mammor och partners; som lesbiska, hetero- eller bisexuella; som svenskar eller medlemmar i någon etnisk eller kulturell minoritet; som feminister tout court eller feminister av den eller den kulören; som medborgare och... listan skulle kunna fortsätta i oändlighet. Kruxet är att vi är mycket mer medvetna om några av dessa identifikationer än andra. När jag studerade feministiskt identitetsskapande inom ramen för mitt avhandlingsarbete, kunde jag se att detta med att vara vit feminist inte var någonting som alla kvinnor som jag intervjuade nämnde spontant när de beskrev sig själva och talade om sin feminism. Å andra sidan sade alla dessa kvinnor att de var medvetna om förekomsten av många olika typer av förtryck och/ eller diskriminering. Enligt min tolkning fungerar dock denna medvetenhet ibland på ett lite abstrakt, generellt plan. Man skulle också kunna säga att många av oss, som feminister, är liksom mer tränade att se andra former av förtryck eller diskriminering än kön (till exempel klass och etnicitet), utanför kvinnorörelsen (eller de specifika 65

68 grupper där vi är verksamma) än vad vi är vana att se det inom rörelsen. Problemet är att makt inte enbart utövas uppifrån och ner, inte enbart från manssamhällets strukturer och av enskilda män över kvinnor, utan också i andra riktningar: några talar om maktutövning i horisontell riktning. I det här fallet skulle man kunna säga att makt kan utövas också mellan kvinnor och mellan feminister, mer specifikt svenska kvinnor sinsemellan, invandrade kvinnor sinsemellan och, inte minst, mellan svenska och invandrade kvinnor. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att hitta exempel på dessa, ofta omedvetna, former av maktutövning och hierarkiskt tänkande mellan invandrade kvinnor. En dag insåg jag att jag, när jag blev förväxlad med en annan nationalitet, brukade reagera häftigt och nästan "instinktivt": "Nej, nej, jag är från Argentina, inte från det landet". Och jag kan visst säga till mig själv att detta inte handlar om hierarkier, utan om något annat, men likväl tycker jag att det även handlar om hierarkier. Under senaste året har tidskriften bang (2/99 och 1/00) publicerat en del artiklar som berör samspelet mellan feminism och etnicitet. Där skriver bland andra invandrade kvinnor, som är aktiva i olika rörelser, om den enorma makt som ligger i att definiera någon annan, och dessutom på ett sätt som innebär väldigt grova generaliseringar. Det kan till exempel röra sig om hur invandrade kvinnor definieras som kuvade, husliga, bundna till sina män, hem och barn, hjälplösa, ja, som offer. När jag inom ramen för ett projekt som jag håller på att planera nyligen intervjuade Teresa, Zamira och Katarina (de tre kvinnor som citeras i början av denna text) berättade Teresa hur hon tyckte att invandrade kvinnor definieras i hennes förening: de är bråkiga och finner sig inte i regler, de kan varken hålla ordning och reda eller passa tider, de säger alltid "manana", de låter barnen springa omkring och uppfostrar dem inte. En annan sak hon hade upplevt var att hon förväntades diska de andras koppar. Man kan lätt se att en del element i denna definition står i bjärt kontrast till den förra (invandrarkvinnan som kuvad och bunden till sitt hem och sina barn), vilket beror på att definitionerna konstrueras olika i olika kontexter. Det som dock är gemensamt för båda är att de bygger på grova generaliseringar. Jag tror inte att man kan säga att svenska kvinnor är ointresserade av invandrade kvinnor, och jag vet att i en del föreningar och grupper organiserar man till och med möten dit invandrade kvinnor inbjuds "för att berätta om sina kulturer". Problemet, tycker jag, är vad som sedan händer med dessa berättelser. Man skulle kunna säga att de i många fall verkar på ett sätt som förstärker en sorts vag och diffus konstruktion: dels tar man det som en eller några få kvinnor berättade som en beskrivning för hela gruppen 'invandrarkvinnor', dels blir dessa berättelser som en bur. Den vietnamesisk-amerikanska forskaren Trinh T. Minh-ha (1999/89) talar i det här sammanhanget om att man blir instängd i sin olikhet som i ett zoo, och påpekar att detta befästande av olikhet är intimt kopplat till särskiljandet mellan "vi" och "de". Detta särskiljande leder i sin tur inte sällan till att man inom en grupp värderar utsagor med utgångspunkt från vem dessa kommer ifrån. Kommer utsagan från en kvinna som redan från början har definierats som "kuvad", "jobbig", eller "bråkig", kan vi lätt se att dessa utsagor inte bedöms förutsättningslöst utan lättare kan avfärdas, ofta innan 66

69 man tar ställning till det hon säger i sak. Detta resulterar i sin tur i ojämlika interaktionsformer, där en del av gruppen får tolkningsföreträde medan den andra delen oftast diskvalificeras från början. I denna bemärkelse kan man säga att över- och underordning existerar också inom kvinnorörelsen. Nu vill jag inte påstå att vi invandrade kvinnor har någon sorts smärtans monopol. Jag vet att även svenska kvinnor som arbetar feministiskt i en del sammanhang får höra att de är "jobbiga" och "bråkiga". De tre kvinnor som jag intervjuade nyligen pekade även på ett annat problem: ibland handlar det inte om att man betonar och förstärker olikhet, utan tvärtom, om att man i sin iver att visa på likheter i kvinnors förtryck hela tiden jämför berättelser av invandrade kvinnor med berättelser av svenska kvinnor. I sådana sammanhang kan reaktioner som "Jag har minsann också haft det svårt och har ändå klarat mig" väckas, vilka dessa tre kvinnor tolkade som en oförmåga att se att även om problemen kan vara desamma, så är kontexterna (det vill säga invandrade kvinnors livssituationer) olika. Detta exempel visar att problemet inte enbart handlar om att bestämma sig för att upptäcka och betona likhet heller, utan det är mycket mer komplext. Som jag ser det, handlar det snarare om hur likhet och olikhet hanteras i varje situation, så att man inte förstärker åtskillnader och hierarkier. Kanske ligger en del av lösningen i det som Jönasdöttir och von der Fehr (1998) har kallat "det relationella tänkandet", som de beskriver som en förmåga att lära sig tänka om dikotomier (till exempel likhet och olikhet) på ett icke dikotomiskt sätt. Tillämpat på den problematik som diskuteras här skulle ett sådant tänkande få oss alla att vara mer öppna för insikten att vi både är lika och olika. En annan sak som Teresa, Zamira och Katarina tyckte (och som också framgick av forskningen i samband med min avhandling) är att det inom många kvinnogrupper är väldigt svårt att tala om maktförhållanden inom kvinnorörelsen och de specifika grupper där vi är verksamma. En del kvinnor säger att de inte ser dessa maktförhållanden, andra tycker att man genom att tala om dessa riskerar att förstöra den sammanhållning som behövs för den kollektiva kampen mot kvinnoförtrycket, det vill säga det upplevs som ett hot mot solidaritet och systerskap. Ett väsentligt inslag i många kvinnogruppers kollektiva identitet utgörs ju av föreställningar om systerskap som en aldrig sinande källa till glädje och styrka. Men kanske måste vi fråga oss hur dessa föreställningar fungerar och om de inte ibland hindrar oss från att inse, ja, från att ens överväga möjligheten att det kan finnas maktförhållanden även "i min grupp". Vi borde även här tänka "relationelit" och vidga våra föreställningar om systerskap: vi skulle kunna se det som något som är grundat i solidaritet och genererar styrka, men som också, samtidigt, i sina praktiska, vardagliga former kan inrymma maktutövning. Jag är djupt medveten om att dessa reflexioner upplevs som oerhört smärtsamma av många av oss, för om vi inte kan vila från förtryck ens i vår egen grupp, var ska vi då göra det? Det kan dessutom vara omvälvande att inse att även jag själv ibland förtrycker andra. Jag finner dock tröst i min övertygelse om att detta inte beror på att vi som individer är särskilt onda. Snarare handlar det helt enkelt om att vi är formade i och av samma samhälle som har format alla andra. Varför 67

70 skulle just jag/vi vara befriade från det som annars präglar samhället? Vad gör man nu? Jag tror att integreringen av den etniska dimensionen i praktiskt vardagligt feministiskt arbete varken kommer att gå fort eller bli lätt. Detta beror på att en mängd individuella och kollektiva identiteter för det första behöver medvetandegöras och för det andra artikuleras så att de kan samspela på ett produktivt sätt. Med en bildliknelse skulle den lösning jag ser framför mig kunna uttryckas som att vi behöver lära oss jonglörens konst, att vi behöver utveckla vår förmåga att hålla alla våra identiteter i luften (det vill säga aktuella i vårt medvetande) och få dem att samspela med och även berika varandra. I ljuset av de kopplingar jag gjorde ovan mellan vithet/svenskhet å ena sidan och maktutövning och överordning å den andra, kan man fråga sig om detta produktiva samspel som jag tänker mig är naivt önsketänkande eller något som låter sig göras i praktiken. Jag vill dock hävda att vi kan få våra etniska/kulturella och feministiska identiteter att samspela med varandra, och detta beror för det första på att vithet/svenskhet som identitet inte är enhetlig utan mångfaldig, för det andra på att dessa identiteter innehåller mycket mer än bara maktutövning och överordning, och för det tredje på att dessa identiteter (liksom alla andra) är föränderliga. Jag föreställer mig till exempel att den maktanalys som ju utgör en väsentlig komponent i många feministers kollektiva identitet skulle kunna berika både svenska och invandrade kvinnors etniska identitet. Den tydligt uttryckta (om än sällan till fullo efterlevda) principen om alla människors likhet och rätt att delta i de beslut som styr deras liv, som utgör ett centralt drag i många svenskars kollektiva identitet kan på motsvarande sätt fungera som en solid grund för feministiska identiteter. Till sist, själva mångfalden hos invandrade kvinnors etniska identiteter utgör i sig en positiv kraft som kan bidra till att göra feministiska identiteter mer flytande och inkluderande. Vad skulle detta samspel mellan identiteter betyda för praktiskt, vardagligt feministiskt arbete? För många svenska feminister skulle det till exempel innebära att hela tiden hålla i minnet att de är vita och just därför åtnjuter en privilegierad position i samhället samt att träna sig i att inte använda denna position för att få tolkningsföreträde. På oss invandrade kvinnor vilar däremot ansvaret att ständigt ifrågasätta de grunder på vilka andra än vi själva får tolkningsföreträde. Det är min uppfattning att detta samspel mellan etniska och feministiska identiteter inte är en teoretisk produkt, utan ett upplevt behov hos en del av de kvinnor jag har intervjuat. Katarina talade till exempel om den klyvning hon upplever mellan de två former av politiskt arbete som hon ägnar sig åt: "Vill man jobba i en antirasistisk omgivning, med folk som förstår antirasism, då får man vara utanför kvinnoföreningarna, men då får man en massa annan skit (sexism). Och vill man arbeta feministiskt så får man en massa sketen rasism, och för sin överlevnads skull så får man ta styrka ur den ena för att jobba i den andra och viceversa". Den lösning jag ser framför mig fordrar av oss alla en ännu djupare reflexion över det vi gör och hur vi gör det, men det är ytterst viktigt att vi inte skuldbelägger varandra. Processen kommer nog att bli lång och kantad med spänningar, men vi bör aldrig glömma att det är vi tillsammans som bygger upp vår feminism. Och även om den nu fungerar ojämlikt, finns det inget som säger att det måste förbli så för all evighet. 68

71 LITTERATUR BANG 2/1999,1/2000 CAMAUER, LEONOR (2000) Feminism, Citizenship and the Media: An ethnographic study of identity processes within four women's associations, Stockholm university. JÖNASDÖTTIR, ANNA G. & VON DER FEHR, DRUDE (1998) "Introduction: ambiguous times - contested spaces in the politics, organization and identities of gender", von der Fehr, Jonasdöttir 8c Rosenbeck (red.) Is Tbere a Nordic Feminism? Nordic Feminist Thought on Culture and Society, UCL Press. MINH-HA, TRINH T. (1999/89) "Olikhet: särskilt för kvinnor i tredje världen", Catharina Eriksson, Maria Eriksson Baaz & Håkan Thörn (red.), Globaliseringens kulturer: Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället, Nya Doxa. LEONOR CAMAUÉR 1MK, Stockholms universitet Box Stockholm camauer@jmk.su.se SUMMARY This artide addresses some of the problems arising at the intersection of feminism and ethnicity, i.e. when Swedish, white feminists work together within women's movements with women belonging to cultural/ethnic minorities. The power relations connected with ethnicity pervading the interaction between Swedish and minority women are seldom discussed within women's associations, either because these relations are not "seen" or because talk about them is experienced as a threat to solidarity and sisterhood. The author sees an increased (individual and collective) reflexivity on the forms practical everyday feminist work takes, and the acknowledgement and active interrogation of power relations within movements as the only means of making feminist and ethnic identities interplay with each other in a productive way. Kvinnovetenskaplig tidskrift 20 år! Utopier & Dystopier Under Utopier & Dystopier arrangeras en paneldebatt. Vi skålar för 20-åringen i champagne. Välkommen! Årets genusvetenskapliga Stockholmskonferens. För forskare, doktorander och studenter. Välkommen! Fredag 6 oktober kl Stora Aulan i Juristernas hus, Stockholms universitet. Fredag 6 & lördag 7 oktober. Anmälan senast 1 september. Begränsat antal deltagare. Mer info: Mer info: 69

72 RECENSIONER JÄMSTÄLLDA DEMOKRATIER? Christina Bergqvist (huvudredaktör) Likestilte demokratier? Kjenn og politikk i Norden Universitetsförlag, 1999 (utgiven i samarbete med Nordiska ministerrådet). En vanlig föreställning är att Norden utgör ett ganska likartat område, bestående av välfärdsstater med en omfattande jämställdhet mellan könen. Särskilt ofta framhävs internationellt kvinnornas intåg i parlamenten alltsedan 1970-talet. Många tror nog att alla de nordiska länderna på ett tillfredsställande sätt täcker behovet av barnomsorg och att de har en stark offentlig jämställdhetsapparat som ombesörjer jämställdhetspolitiken. Vi som arbetar med nordisk kvinno- och könsforskning och jämställdhet har länge, bl.a. för att nyansera bilden, haft behov av en mera uppdaterad forskning. Nu har den alltså kommit, boken som ger oss något av det vi behöver. Likestilte demokratier? kallas den, och är resultatet av "Halva Makten", ett fyraårigt projekt med stöd från Nordiska ministerrådet. Tolv kvinnliga forskare från hela Norden har deltagit. Förutom bokens huvudredaktör, Christina Bergqvist, finns Anette Borchorst, Ann-Dorte Christensen, Viveca Ramstedt-Silén, Nina C. Raaum samt Audur Styrkarsdöttir i redaktionskommittén. Övriga medarbetare har varit Solveig Bergman, Anne Maria Holli, Susanne Jungerstam-Mulders, Jaana Kuusipalo, Ingrid Pincus och Janneke van der Ros. Boken innehåller 16 intressanta artiklar om såväl deltagar- som innehållsperspektiv på politiken. Dessa har redigerats i fyra olika temadelar: kvinnors politiska mobilisering, familjepolitik, den institutionaliserade jämställdheten i de fem nordiska länderna samt kvinnor på de självstyrande öarna. Flera av bidragsgivarna har anknytningar till inspirationskällan, boken Det uferdige demokratiet. Kvinner i nordisk politikk från En annan viktig bok som de förhåller sig till är Women in Nordic Politics. Closing the Gap! (1995). I båda dessa framhävs likheten mellan de nordiska länderna. Bergqvist skriver i Likestilte demokratier? om hur man inom forskningen har betonat det samnordiska och att man ofta har dragit generaliserande slutsatser utifrån studier av endast ett land. Något av det som framträder i den nyutgivna boken är emellertid de påtagliga skillnaderna. Detta återspeglar naturligtvis att länderna har haft olika historiska rambetingelser, men också att de politiska aktörerna av olika skäl har utvecklat skilda jämställdhetspolitiska strategier. Här bör man poängtera att det är i Finland, Norge och Sverige som andelen kvinnor i regeringen har varit hög. Den institutionaliserade jämställdheten på regeringsnivå och inom den statliga administrationen har varit mest framträdande i Sverige och Norge och minst i Danmark. Vidare är den jämställdhetspolitiska dagordningen tunnare i Danmark än i de övriga länderna. Teman som sexualiserat våld och sexuella trakasserier lyser i stort sett med sin frånvaro på den jämställdhetspolitiska dagordningen. Konsensusorienteringen inom 70

73 dansk politik, EU-medlemskapet och frånvaron av en levande kvinnorörelse framhålls som förklaringar till att Danmark i vissa avseenden skiljer sig från de andra länderna. Men det är alltså inte så att Sverige kan beskrivas som ett paradis och Danmark som dess motsats. Exempelvis är det främst Danmark och Sverige som mest har satsat på en utbyggnad av kollektiv barnomsorg. En utgångspunkt för projektet var att man skulle bygga på och åter analysera existerande forskning. Detta är naturligtvis en viktig orsak till att innehållet delvis är traditionellt och till stor del visar dagens forskningsoch kunskapsläge. Det var emellertid nödvändigt att ta fram en del nytt material som presenteras för första gången i boken. Hit hör Susanne Jungerstam-Mulders artikel om kvinnorna på de självstyrande öarna Färöarna, Åland och Grönland. För många utgör detta en ganska okänd del av Norden, en del som ändå kompletterar bilden av de variationsrika nordiska länderna. Intresset för skillnaderna behöver inte försvaga det nordiska samarbetet, utan gör snarare det hela mer spännande och samtidigt mer krävande och utmanande. Kanske kan vi i Norden lära mer av varandras olikhet än vad vi hitintills trott? Eller är vi på vissa områden så olika att vi svårligen kan dra någon större nytta av grannländernas erfarenheter? Hursomhelst bör vi vara ödmjuka och sakliga när vi framhäver det nordiska i internationella sammanhang. Ett tema fokuserar kvinnomobilisering inom såväl sociala rörelser som institutionella sammanhang. En viktig poäng i flera av artiklarna är att det inte leder någon vart att ställa kvinnors mobilisering och deltagande i parlamentariska sammanhang i motsats till kvinnors organisering i egna organisationer, nätverk, grupper etc. Särskilt efter och 1970-talet har de nya sociala rörelserna som freds- och miljörörelsen samt antikärnkraftskampanjen och kvinnorörelsen spelat viktiga roller. I "Kvinner i nye kvinnebevegelser" fokuserar Solveig Bergman den nya kvinnorörelsen, kvinnofredsrörelsen och kvinnojourerna. Den nya kvinnorörelsen dog inte ut på 1980-talet, den har levt vidare i politiska institutioner och organisationer, i den offentliga jämställdhetsapparaten, kvinnokulturen, kvinnogrupper, kvinnoprojekt och nätverk inom kvinno- och könsforskningen, och inte minst som en kollektiv identitet, skriver författaren. Bland många andra poänger kan också nämnas att rörelserna i Norden, mer än i andra länder, har varit inriktade på att påverka det politiska systemet. Kvinnors deltagande i olika rörelser är dock inget nytt fenomen, utan har varit en viktig del av det nordiska civila samhället ända sedan 1800-talet. Nina C. Raaums historiskt orienterade artikel behandlar fenomenet att män från mitten av 1800-talet mobiliserades parallellt genom politiska partier (staten), fackföreningsrörelsen (marknaden) och frivilligorganisationer (det civila samhället). För kvinnor var det däremot frivilligorganisationerna som var den viktigaste offentliga och politiska arenan fram till talet. Författaren understryker här att organisationerna har varit mycket viktiga i skapandet av välfärdsstaten. Utvecklingen av de "kvinnovänliga" nordiska välfärdsstaterna har hängt samman med ett omfattande kvinnligt engagemang, skriver hon. Detta är ett viktigt och hitintills försummat område inom den nordiska forskningen kring välfärdsstaten. I temadelen om familjepolitik, som har redigerats av Christina Bergqvist, finns två artiklar som analyserar barnomsorgspolitiken. Det slående i detta sammanhang är att Danmark och Island har så kort föräldraledighet 71

74 jämfört med de övriga länderna. Generellt kan man säga att utvecklingen går mot ett mer jämställt föräldraskap vad gäller rättigheter. I samtliga nordiska länder ges möjligheter att dela föräldraledigheten mellan fadern och modern. Vidare diskuteras i artikeln förhållandet mellan kollektiva lösningar, som offentlig barnomsorg, och individuella lösningar, som ekonomisk ersättning till föräldrar som själva vårdar sina barn. De individuella lösningarna påstås vara på frammarsch med vårdnadsbidrag i Finland och Norge. Christina Bergqvist påpekar här det intressanta i att betrakta stora offentliga satsningar på barnomsorg och föräldraledighet i ljuset av att man från nyliberalt och konservativt håll har hävdat att staten tar över ansvar som tidigare har legat på familjen (modern). Tvärtom visar de nordiska exemplen på ökade ekonomiska möjligheter för föräldrarna (mödrarna) att stanna hemma. Här saknar jag en djupare analys av fenomenet vårdnadsbidrag. Den väsentliga skillnaden mellan Norge och Finland fokuseras inte, d.v.s. att man i Finland är garanterad en daghemsplats. Dessutom hade det varit intressant om författarna tydligare hade fokuserat och analyserat den nya principen i välfärdsstaten som går ut på att människor får ekonomisk ersättning för att de inte använder sig av en offentlig tjänst. Naturligtvis kan man inte täcka hela fältet när man bygger på existerande forskning. Ändå slår det mig att flera av analyserna kunde ha fördjupats om författarna hade satt in utvecklingstendenser och resultat i en något bredare kontext. De flesta är väl ganska överens om att det finns poänger med någon typ av nordisk välfärdsmodell, men att denna håller på att förändras p.g.a. det marknadsliberala inflytandet. Samtidigt finns det tecken som tyder på att den nordiska välfärdsmodellen mer och mer närmar sig andra europeiska sådana, och vice versa. Men kan det vara så att de områden som behandlas i boken sticker ut lite, d.v.s. barnomsorgspolitiken och jämställdhetspolitiken? Detta hade varit intressant att granska ytterligare, och frågan hör självfallet till de utmaningar som framtida forskning kommer att möta. Och av sådana frågor finns det naturligtvis många fler. I det avslutande kapitlet behandlas bland annat skillnaderna mellan olika kvinnor, fokuseringen av män samt maktförskjutningen från nationella parlament till EUs institutioner. Dessutom diskuteras huruvida EU-anpassningen kommer att öka skillnaderna mellan de nordiska ländernas jämställdhetsoch välfärdspolitik. Själv skulle jag också ha önskat någon analys av hur nationell politik och ekonomi, inklusive utvecklingen av välfärdsstaten, har påverkats och påverkas av dominerande globala och regionala ekonomiska strukturer och tänkesätt. Frågor rörande hur dessa tendenser möter en önskan om ökad jämställdhet är synnerligen intressanta, och kommer troligen att bli viktiga under kommande år. En mängd viktiga problem analyseras i boken. Här kommer jag att närmare granska ett av de mer centrala ur ett visst kritiskt perspektiv. Tesen om kvinnors deltagande i krympande institutioner diskuteras i flera kapitel av författarna Anette Borchorst, Ann- Dorte Christensen och Nina Raaum, som på lite olika sätt relaterar till debatten kring denna tes i nordisk kvinnoforskning. Bergqvist beskriver i sin inledning hur många kvinnoforskare på 1980-talet betonade strukturella förklaringar utifrån den fortsatta manliga maktdominansen och kvinnornas marginalisering. Den ökande andelen kvinnor i politiken förklarades med att de 72

75 kom in i "krympande" institutioner (ursprungligen formulerat av Harriet Holter (1976) i "Kvinneundertrykkelse, mannsundertrykkelse og hersketeknikker", i Stören, Tordis og Tone Schou Wetlesen (red.) Kvinnekunnskap). Å andra sidan lyfte Helga Hernes (1987) i Welfare State and Woman Power: Essays in State Feminism fram de skandinaviska välfärdsstaternas kvinnovänliga potential, vilket bland annat kunde betraktas som en uppgörelse med de tendenser inom kvinnorörelsen som pekade mot en negativ uppfattning av staten. Inom det mer optimistiska perspektivet fokuserades aktörernas betydelse mera. Det är positivt att behovet av att nyansera begrepp och av att precisera diskussionens utgångspunkt understryks samt att man inte bör överdriva skillnaden mellan de två perspektiven. Av dessa skäl förvånar det mig att tesen om kvinnors deltagande i krympande institutioner omtalas eller återges i nästan karikatyrartad form på åtskilliga ställen i boken. Sammanfattningsvis sägs i det avslutande kapitlet att det mot bakgrund av bokens slutsatser vore missvisande att tala om kvinno- och könsfrågans integrering i tomma, krympande eller aktörslösa institutioner (s.263). Men ingen av dem som diskuterar tesen tar särskilt fasta på frågor rörande en eventuell förskjutning av makten till korporativa organ, frågor kring ekonomiska maktgrupperingars ökande direktkontakt med och påverkan på myndigheter samt frågor om övernationella institutioners makt, t.ex. EUs. Det övernationella och globala perspektivet är i stort sett ganska frånvarande i analyserna. De multinationella bolagens och finansinstitutens makt nämns inte, lika lite som deras brist på kvinnorepresentation. Bergqvist preciserar visserligen i sin inledning att boken behandlar några av de områden där kvinnor har varit ovanligt framgångsrika och att skillnaden mellan länder och kön är större på andra områden. Samtidigt antar hon att det inflytande och den jämställdhet som är möjlig inom den demokratiskt styrda sfären begränsas av den rådande manliga dominansen inom den marknadsstyrda sfären. Men för att kunna diskutera tesen om krympande institutioner är det väl just sådana perspektiv man måste ha med sig? Förhållandet att kvinnor har erövrat nya positioner och blivit en resurs inom den nationella parlamentariska politiken, behöver väl inte heller stå i motsats till påståendet att en del av makten kan ha flyttats till andra arenor? Jag anser således att boken inte ger tillräckligt konstruktiva bidrag till en diskussion som behöver fördjupas och ytterligare preciseras både vad gäller begrepp och analysnivåer. Här ligger onekligen både forskningsmässiga och presentationsmässiga utmaningar för kommande forskning. Etnicitet och kön utgör vidare ett tema som bör uppmärksammas mer i forskningen, men som knappt ens nämns i boken. De nordiska länderna har sin urbefolkning, som samer och inuiter (omtalas i kapitlet om Grönland), sina romer samt invandrare och flyktingar från många världsdelar. Homosexuella och lesbiska, sexualitetspolitiken och de handikappades situation måste också lyftas fram på ett bättre sätt inom forskningen. Många av artiklarna är ganska tunglästa eftersom de är fullspäckade med fakta och resultat från olika länder. Även om boken analytiskt sett utgör en helhet, kan artiklarna läsas fristående. Särskilt kommer den som avstår från att läsa hela boken att ha glädje av Christina Bergqvists inledning samt av Anette Borchorsts, Ann-Dorte Christensens 73

76 och Nina C. Raaums perspektivskapande avslutande artikel. Hela boken borde kunna användas som lärobok och som debattbok för kvinnoorganisationer. Därför kunde ett sakregister ha ökat bokens bruksvärde. Alla bidragen förtjänar att populariseras och förmedlas till en bredare publik, både på skandinaviska och andra språk. Likestilte demokratier? innehåller överhuvudtaget mycket nyttigt stoff som även kan användas i internationella sammanhang. Det är därför glädjande att boken under 1999 kommer ut i engelsk översättning. FRIDE EEG-HENRIKSEN Översättning: Asbjörg Westum DE-KOLONISERADE ANDRA Catharina Eriksson, Maria Eriksson Baaz, Håkan Thörn (red.) Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället Nya Doxa, Under 1990-talet blev "globalisering" ett nyckelbegrepp i varje förklaring. Bokmarknaden översvämmades av litteratur om hur ekonomi, politik och kultur förändras med migration, teknik och avreglerade börser. För att problematisera en ekonomistisk och eurocentrisk syn på globalisering har några av den akademiska postkolonialismens klassiska texter för första gången översatts till svenska i antologin Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället (1999). Redaktörernas val att särskilt se på politiska innebörder i kulturella processer och identiteter kan ses mot bakgrund av deras hemvisten i sociologi (Catharina Eriksson och Håkan Thörn) och freds- och utvecklingsforskning (Maria Eriksson Baaz). Kultur blir i sammanhanget ett objekt för politisk och ekonomisk analys och uttrycks som "centrum - periferi" och "skillnad"/"différance". Introduktionen som är indelad i två huvudfrågor, rasism och det "mångkulturella samhället", ger en god historik av postkolonialismens rötter i kolonial kritik av imperialism och kultur. Men antologins texter kommer främst från och början av 90-talens euro-amerikanska akademiska postkolonialism och därmed är till exempel inte spanska eller portugisiska språkområden representerade. Märkestexten här är Edward Saids Orientalism (1978). De flesta författarna i antologin, däribland Kwame Anthony Appiah, Homi Bhabha och Frantz Fanon, har kanoniserats i den akademiska postkolonialismens handböcker och flera av dem hittar vi i Ashcroft, Griffiths &c Tiffins The post-colonial studies reader (1995). Som redaktörerna påpekar bygger 1990-talets postkoloniala förståelse, till skillnad från koloniala kritiker som Mahatma Gandhi, Léopold Sédar Senghor och Aimé Césaire, på strukturalistisk och poststrukturalistisk semiotisk teori. Skillnader i ett teckensystem alstrar betydelser som hierarkiskt systematiseras i vardagens sociala praktiker. Hellre vit man i centrum än svart kvinna i periferin. Albert Paolinis och Stuart Halls bidrag "Globalisering" respektive "När inträffade 'det postkoloniala'? Tänkande vid gränsen" har stark samtidsdoft och gör att antologin bidrar med något nytt. Paolini påtalar att globaliseringen ofta beskrivs mycket västerländskt orienterat, vilket Gayatri Spivak även brukar göra. Och enligt Hall innebär postkolonialism en syn på kolonisering som en 74

77 global process istället för en gräns mellan ett avkoloniserat nu och ett kolonialt då. Men var finns kvinnor och män som grupper och individer i detta globala postkoloniala perspektiv? Feminism är en central del av det postkoloniala forskningsfältet enligt redaktörerna. Och visst är teorier, analysmetoder och de problem man identifierar likartade i feminism och postkolonialism. Västerländska idéströmningar från Kant och framåt har dikotomiserat mänskligheten i kön, raser och kulturer, och koloniserade individer eller kulturer har homogeniserats och feminiserats. Detta har inte minst Said beskrivit gällande Orienten. I gengäld använde personer som Sigmund Freud koloniala föreställningar för att tala om kvinnan som "den mörka kontinenten". Kvinnor i kolonierna användes retoriskt för att legitimera kolonialmakten; de skulle befrias från barbariska seder som slöjor och änkebränning. Poststrukturalismen till trots är underordning grundad på genus ingen huvudfråga för postkoloniala teoretiker som Edward Said, Kwame Anthony Appiah och Valentin Mudimbe. Bara fem av antologins fjorton texter berör genus och som antologin visar är det svårt att urskilja en gemensam global "postkolonial feminism". Vi kommer i det följande att koncentrera oss på dessa fem bidrag, samt den kritik av västerländsk feminism som flera av författarna för fram. Essän "Algeriet av-slöjat" av den martinikanske psykiatern Frantz Fanon, behandlar den franska kolonialmaktens självpåtagna ansvar att befria den muslimska kvinnan från sin slöja och från den muslimske mannen som avhumaniserat och isolerat henne. Det rör slöjans förändrade betydelse i Algeriet då kolonialisterna förbjöd den i namn av "kvinnofrigörelse" och då den sedermera användes som förklädnad av revolutionärer. Den koloniala psykologins efterkoloniala verkningar har sysselsatt Ashis Nandy, verksam i New Delhi inom utvecklingsstudier. I artikeln "Den intime fienden. Kolonialismens psykologi" visar han hur genus är inskrivet i kolonialismens indelningar av mänskligheten, i psykologiska, kulturella och politiska praktiker. Kvinnlighet är mindre värd än manlighet, och androgynitet blev värst av allt enligt Nandys analys av brittiska kolonialismens omformning av indiska psykologiska koncept. Tredje världen-kvinnan - ett monolitiskt subjekt som projiceras av västerländsk feminism - är fokus för Chandra Talpade Mohantys kritik i "Med västerländska ögon. Feministisk forskning och kolonial diskurs" (originalets titel "Under Western Eyes: Feminist Scholarship and Colonial Discourses" 1985). Mohanty gör en diskursanalys av ett antal feministiska texter publicerade i Zed Press-serien "Women in the Third World". Enligt Mohanty är feminism en västerländsk kulturprodukt, approprierad av akademiska feminister som utifrån sin egen medelklass som norm bidrar till att producera bilden av tredje världen-kvinnan som den Andra. Feministisk forskning existerar inom akademins givna maktförhållanden och globala auktoritet. Inom ramverket för forskningen blir också västerländsk feministisk forskning en del av denna hegemoni som koloniserar det annorlunda, det som är olikt. Resultatet blir en tredje världen-olikhet som i förhållande till det normativa väst homogeniseras: Mohanty talar om en olikhet som görs stabil och ahistorisk. Så trots att författarna i Zed Press-serien vill uppmärksamma kvinnoförtryck på bortaplan så lider deras analyser av en etnocentrisk universalism. Det egna författar jaget som tar på sig uppgiften att beskriva den Andra, häv- 75

78 dar Mohanty, är en implicit referenspunkt som medverkar till en maktpositionering. Det vill säga i västerländsk feministisk analys antas kvinnor vara en färdig entitet, vilket lett till en "homogen föreställning om förtrycket av kvinnor som grupp" (s.l98). Patriarkatet ges ett universellt värde. Resultatet blir en framställning av en genomsnittskvinna, bosatt i tredje världen, könsstympad, analfabet, moder till många barn som ammas långt upp i åldrarna för att tillgångarna är knappa. Föreställningen om kvinnors maktlöshet sakraliseras av västerländska feminister för att de själva därmed erhåller status av hög utbildning, modernitet, kontroll över sin sexualitet och blir de som får lov att tala. Generellt i feministisk forskning fungerar "kvinna" som analyskategori; en kategori som underordnas i en patriarkal struktur. En sådan generalisering missar enligt Mohanty målet att låta kvinnor framträda som historiska subjekt, eftersom de redan är exploaterade och maktlösa. Summerar man många maktlösa grupper av kvinnor verkar forskningen kunna bevisa att kvinnor alltid är maktlösa och det politiska projektet i västerländsk feminism tenderar att gå i baklås. 1 de fattiga länderna är enligt en Zed Presstext "den lydiga hustrun" märkligt underkuvad och oförmögen att kräva sina rättigheter. Men varför är inte en västerländsk hustru som är familjekär och traditionell lika märklig, frågar Mohanty retoriskt. Hon menar vidare att i genusforskning som i annan forskning är det nödvändigt att kontextualisera det som studeras för att undvika universaliseringsfällan, för att undvika att tredje världenkvinnor framstår som västerländska forskningsobjekt, utan historia och egna röster. Kvinnoförtryck som generell utgångspunkt är viktig att uppmärksamma, men föreställningen om att detta förtryck är ett och samma leder inte till något, förutom att det ger feminismen ett ansikte för sakralisering. Att framhäva vad Mohanty kallar "falsk känsla av gemensamt förtryck" (s.204) upprätthåller bara en västerländsk hegemoni. Mohantys text har några år på nacken, men den är fortfarande aktuell. Inte minst när feminismen, liksom etnicitet, blir institutionaliserad på universitet runt om i västvärlden. Vetenskapen är normerande och forskarna drar också själva upp riktlinjerna för dess konsekvenser. "Bortom systerskapet finns fortfarande rasismen, kolonialismen och imperialismen!", utropar Chandra Talpade Mohanty (s.204). Därmed menar hon inte att all feministisk forskning som produceras i väst prompt måste underkännas. I till exempel Julia Kristevas, Luce Irigarays och Héléne Cixous verk avslöjas den västerländska traditionen av antropomorfism, som inte håller måttet för att göra en vettig analys av kvinnors förhållande bortom Europas och USAs horisonter. Att som feminist uttrycka sig inom akademin med dess uttryck av ett värdeladdat manligt formspråk är något som också Trinh T. Minh-ha berör i "Olikhet: särskilt för kvinnor i tredje världen" (originalets titel "Difference: 'A Special Third World Women Issue'", 1989.) "Husbondens verktyg kommer aldrig att rasa husbondens hus", citerar Trinh Minh-ha Audre Lorde (s.216). Språket för ett kolonialt förtryck, menar Trinh Minh-ha, har kanske ändrats i sina yttre former, men samtidigt behåller en vithudad överhöghet den officiella makten att få definiera, differentiera och kontrollera. Färgade kvinnor får fortfarande särskilda temanummer och får även i feministiska sammanhang framträda som representanter för hela tredje världen; "tillfälligt boende" som Trinh Minh-ha uttrycker det 76

79 (s.218) och jämför med svarta sydafrikaner som tillfälligt arbetar på vita sydafrikaners territorium. De komplexa relationer som råder mellan särbehandling - där rasism många gånger döljer sig under en god vilja - och en värld av globaliseringsprocesser faller tillbaka på föreställningar om ursprung och autenticitet, noterar Trinh Minh-ha. Hon målar upp en talande bild av TV-filmen "Shogun" som ett mer äkta Japan än Japan självt. Vad hon kallar "den planlagda autenticiteten " (s.222) verkar som en maktutövande strategi: för att kunna inträda i Frälsarrollen uppfinns ett behov av att kunna rädda ett förlorat ursprung och utrotningshotade arter. Det västerländska dualistiska tänkandet konstruerar således en autenticitet som skall vara så obefläckad, så sann att den inte får förändras. En etnisk identitet blir därmed alltmer till ett musealt föremål att vårda, ett föremål som kan koloniseras utan att vara hotfullt i sin konstitution. Tredje världens kvinnliga subjekt kan inte uttrycka sig ideologiskt utan att detta tas för personlig indignation och därmed trivialiseras, framhåller Trinh Minh-ha. Gayatri Chakravorty Spivaks arbetssätt sammanfattas väl i den uppmaning hon riktar till sina kulturforskande studenter: arbeta med gamla koloniala akademiska discipliner och med deras språk, men hämta politiken från "oss"! Om detta och om hennes ständiga referensgrupper, subalterna (ung. underordnade) och kvinnor som står helt utanför kunskapsproduktionen kan man läsa i intervjun med Robert Young, "Neokolonialismen och kunskapens hemliga agent" (originalets titel: "Neocolonialism and the secret agent of knowledge", 1991). Ingen kan som Spivak kila in marxistiska resonemang i kulturanalyser. Hon avfärdar således "postkolonialism" som nonsens och talar hellre om neokolonialism som postkolonialitet, den avreglerade globala ekonomins och de datoriserade börsernas postindustriella kapitalism. Den koloniserar utan territorium. Neokolonialismens alibi är kulturrelativism, universitetens välvilliga mångkulturalism som försvarar rättigheter förbehållna vissa grupper. I en efterkolonial ordning är välvilligt kunskapssamlande om neokolonialism i metropoler också en aspekt av neokolonialismen. Som Spivak säger: "folk från kolonierna existerar inte som agenter när det gäller kunskap" (s.279) eftersom det är vid universitet i USA och Europa som kunskapens subjekt och agenter legitimeras. Postkolonialismens och feminismens västerländska idégods är omstritt. Kan dekonstruktion, psykoanalys, marxism och feminism erbjuda handlingsstrategier, eller är de (neo)- koloniala verktyg för västerländska teoretiker att behålla makten över tredje världen? Spivak har en högst pragmatisk inställning till sådana identitetspolitiska frågor. Hon argumenterar konsekvent emot essentialistiska krav på personlig anknytning för att legitimt studera vissa områden, exempelvis att endast kvinnor från tredje världen kan tala om "tredje världen-feminism". Spivak citerar en fiktiv person: "Jag kallar mig inte feminist, för feminism är något västerländskt. Det jag är intresserad av är kvinnans rättigheter" (s. 275). Men idéers etniska och geografiska ursprung är lika meningslösa för gräsrotsaktivister - subalterna och kvinnor - som de är potentiella instrument för nativistiskt förtryck i tredje världen. Såväl Trinh Minh-ha som Chandra Mohanty och Gayatri Spivak dekonstruerar västerländsk akademisk feminism och visar på komplexa samband mellan asymmetriska maktförhållanden mellan könen och kolonial diskurs. Alla ogillar de att använda etiketten 77

80 postkolonialism, eftersom den uppfattas som problematisk och universalistisk i sig. Skillnaderna mellan dem är dock viktiga. Deras arenor skiljer sig: Trinh Minh-ha är filmare, kompositör och författare medan Mohanty och Spivak är akademiker. Spivak växlar mellan ett alfabetiseringsprojekt och en litteraturprofessur vid Columbia University medan Mohanty befinner sig inom fältet för kvinnostudier. Spivaks strategi är att angripa det akademiska systemet från dess mest prestigefyllda topp såväl som utifrån. Akademin har aldrig varit ett feministiskt projekt och det är inte heller med nödvändighet postkolonialiteten. Men vi är många feminister som använder vetenskapen för att kunna tala. CHARLOTTE BYDLER MALENA GUSTAVSON MODERNA MÖDRAR Ylva Elvin-Nowak Accompanied by Guilt. Modern Motherhood the Swedish Way Doktorsavhandling, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, Psykologi som vetenskap handlar främst om människors (ibland även djurs) reaktioner på omvärlden, deras emotioner och tankemässiga processer, medvetet och omedvetet. Man förväntar sig att ett sådant område lätt ska kunna ta till sig och interagera med feministisk teori och nya kunskaper om kön. Men psykologi har efter att vi lämnade 1970-talets syn på kön som en given kategori haft mycket svårare än många andra vetenskaper att integrera feministiska landvinningar, eller att ens erkänna deras relevans. I Sverige är motståndet uttalat och tämligen kompakt. Studenter som vill göra examensarbeten med könsperspektiv är inte förbjudna att göra det, men frågan är hur mycket stöd och intresse de kan räkna med jämfört med andra som håller sig till huvudfåran. Ambitionen bland ledande forskare inom disciplinen är att vara naturvetare och avståndet och splittringen mellan tillämpning och forskning är påfallande. Kvinnor dominerar antalsmässigt grundutbildningen (som är ett 5-årigt program eller enstaka kurser) och praktiken, medan män i flertal kontrollerar forskningen och makten över resurserna, däribland definitionsprivilegiet (Eliasson 1998). Det är mot den bakgrunden Ylva Elvin- Nowaks avhandling måste ses. Psykologiämnet är stort och omfattar många olika grenar, men detta är endast den sjätte avhandlingen med ett feministiskt perspektiv sedan Majoriteten av dessa avhandlingar har (liksom merparten av svenska kvinno/genusforskare inom samhällsvetenskaperna) teman som berör arbetslivet. Metodmässigt har de flesta hållit sig till traditionell metodik, ibland kompletterat med kvalitativa metoder och analyser. Ylva Elvin-Nowak har däremot liksom Eva Magnusson (1998) tagit steget fullt ut och bygger hela sitt arbete på kvalitativ metodik. Liksom Magnusson har Elvin-Nowak gått in för socialkonstruktionismen och de torde därmed vara pionjärer inom svensk psykologisk forskning. För en traditionell forskare är det mycket djärvt och rentav tveksamt som vetenskap att gå utanför huvudfåran och konsekvent genomföra en större undersökning med en kvalitativ metod som inte hör till de etablerade. Detta sagt för att betona de snäva (positivistiska) gränser som tillämpas vid värderingen av insatser som inte helt följer kända spår inom disciplinen. Utifrån framgår inte hur mycket mod som krävs för att bryta de gamla mönstren och utomstående har ofta svårt att värdera feministiska insatser i psykologisk forskning. Dessutom tenderar feministisk forsk- 78

81 ning med sin tvärdisciplinära inriktning att betona teoretiska linjer, medan ny empiri är det som räknas inom psykologi eftersom bristen på en gemensam eller allmänt accepterad teoribas lägger betoningen på noggranna empiriska mätningar. Ämnesvalet i Accompanied by Guilt är studiet av det moderna moderskapets problem, skuldkänslor. Avhandlingen är ett sammanläggningsarbete bestående av fyra separata artiklar och en sammanhållande rapport som ger en mer omfattande teoretisk bakgrund, summerar artiklarna och diskuterar resultaten som helhet. Syftet är att beskriva och utveckla en teoretisk ram för innebörden i, förståelsen och konsekvenserna av de skuldkänslor som ständigt visar sig i diskussioner om mödrars arbetsliv. Kvinnors handlingar bedöms alltid i relation till deras barns intressen. När barn inte mår bra läggs ansvaret för problemen på mammorna, vilket hör till den psykologiska populärkunskapen i vårt samhälle. Exempelvis uppfattas ätstörningar hos tonårsflickor eller ungdomskriminalitet hos unga pojkar till stor del som mammornas ansvar, mammor som i mediediskussioner antyds ha varit själviska och inte genomgående satt barnens intressen främst eftersom de har yrkesarbetat eller levt som ensamstående. En paradox är alltså att samtidigt som kvinnor förutsätts vara yrkesarbetande betraktas en sådan mamma ofta som självisk om det blir något problem med barnen. De yttre normerna och kraven omvandlas i ett svep till personliga, individuella val. Trots att skuldkänslor har en lång historia inom psykologisk forskning är teoretiseringen och t.o.m. definitionen av skuldkänslor oklar och begränsad medan sambandet skuld - ansvar är genomgående. Kvinnors ansvar för andra har behandlats på olika sätt av feministiska psykologer. Carol Gilligan (1985) visade exempelvis hur många kvinnor inkluderar ansvar för andra i sin förståelse av rätt och moral. I sin analys av kvinnlighet och jämställdhet i Norden visade Hanne Haavind (1985) att begreppet "negativ kvinnlighet" kan inbegripa en självuppoffrande mamma, som i sitt handlande avslöjar de motstridiga kraven. Ylva Elvin-Nowak tar sin utgångspunkt i svenskt vardagsliv med förutsättningar som tas för givna om jämställdhet, föräldrar med yrkesliv och gemensamt ansvar för barn och familjearbete. Denna situation har inbyggda konflikter för kvinnor så snart de blir mödrar, när mödrars självuppoffring är ett (outtalat) och dolt fundament i det ideala moderskapet. Unga kvinnor med barn kan gärna välja ansvarsfulla och spännande befattningar, men de måste själva se till att ingen: kolleger, chefer, män och framför allt inte deras barn märker av kostnaderna med det dubbla ansvaret och det dubbla arbetet. Skuldkänslor är givna i en sådan situation och man kan spekulera över konsekvenserna för kvinnors hälsa i hanteringen av alla motsägelsefulla krav. Med ökad valfrihet följer ansvaret att välja rätt, således kan barnens hälsa och tillfredsställelse ses som en mätare på kvinnors val av livsstil, men kostnaden för mammor kan bestå i skuldkänslor. Den ganska självklara metoden för att komma åt en problematik av det här slaget är att tala med kvinnor. Intervjuer, särskilt semistrukturerade, ger ett rikt material som ligger nära deltagarnas egen förståelse, en fördel när man studerar komplexa teman. Att snickra ihop frågeformulär eller testskalor, som är den hypotestestande psykologins specialitet, utesluter många möjligheter till nya insikter även om fördelen är mer kontroll för forskaren. Elvin- Nowak har under en tvåårsperiod intervjuat ett strategiskt urval av universitetsutbildade kvinnor om skuldkänslor. De är i åldrarna 30-45, alla sammanboende med män och mammor till mellan ett och fyra barn. Som analy- 79

82 tisk kontrast och breddning av gruppens syn på vardagshändelser ingår också en grupp kassörskor samt en studie där invandrade och infödda kvinnor med olika utbildningsgrad intervjuats. Vid avhandlingens analys används en fenomenologisk metod för det psykologiska fenomenet skuld. De övriga temana, som är organisationen och innebörden av vardagslivet, moderskapets diskurs och den ansvarskännande mamman, studeras via diskursanalys för att fånga de olika teman och diskurser som omger situationen. Här finns ett intressant men okommenterat dilemma beträffande de analytiska tillvägagångssätten. Fenomenologin förutsätter en oberoende realitet och att ett givet fenomen kan studeras och beskrivas på ett relativt objektivt vis, forskaren uppmanas därför förhålla sig helt neutral. Diskursanalys däremot, åtminstone i de versioner Elvin- Nowak hänvisar till, gör inte dessa antaganden utan håller sig till den förståelse som ligger inom diskurserna utan anspråk på sanning. Vad vi får veta är helt enkelt vanliga resonemang, förståelseramar hos en viss kategori i sin kontext. Individerna uttrycker gemensamma diskurser som formar deras förståelser och vägleder deras handlingar. Diskurserna är socialt, kulturellt och historiskt betingade och utgör en del av vår verklighet. Forskaren försöker inte testa någon objektiv sanningshalt i dem och ingår själv i samma kontext. Detta är utmanande i en experimentell vetenskap, som sätter högt pris på konventionell metodik, precisa och reliabla mätningar och som i bästa fall godkänner icke-hypotestestande undersökningar som förstudier. Om diskursanalys hade använts i samtliga artiklar, hade resultaten då blivit desamma? Givet den teoretiska utgångspunkten i arbetet så tror jag det varit fullt möjligt. Kanske är det en fråga om att först etablera sin trovärdighet som forskare med en metod som inte ligger alltför långt från de konventionella kraven innan nästa steg kan tas. Avhandlingen verifierar indirekt tidigare kunskap om moderna yrkesarbetande kvinnors vardag: balanserandet av olika krav, förhandlingar om personligt utrymme inom familjen och relationen, barnens behov som mammor alltid måste ta hänsyn till, samtidigt som alla försäkrar att de själva personligen, alldeles frivilligt och oberoende av yttre hänsyn valt att organisera sin tillvaro just så. Självmotsägelser av det här slaget kommer inte fram med andra metoder än kvalitativa. Andra metoder än diskursiva kan få deltagare ("försökspersoner") att framstå som lögnare om de inte är konsistenta i sina uppfattningar. När mammorna spontant beskriver skuldkänslor, så är dessa allestädes närvarande och inte framkallade av enskilda händelser. Det handlar främst om generaliserade känslor av otillräcklighet i förhållande till barnen. Goda mammor, eller vad Elvin-Nowak kallar "tillräckligt goda mammor", bör enligt denna diskurs ständigt vara tillgängliga för sina barn hellre än att aktivt fostra dem i någon riktning och genom denna grundtrygghet ge barnen förmåga att klara livets strapatser. Skuld hör ihop med ansvar, men skuld är dessutom en subjektiv upplevelse av otillräcklighet eller ospecificerad försummelse av ansvar för någon/något som centralt tema. Ju mer ansvar mamman anser sig böra ta, desto större risk för skuldkänslor när hon misslyckas. Ju större frihet att organisera sin tillvaro, desto större risk för skuldkänslor när det inte går som planerat. Ansvaret för det som betraktas som personligt styrda val hamnar på individen själv, och det är därför viktigt att avslöja hur sociala/kulturella normer begränsar individens eget val. Mammornas egen förståelse av hur de organiserar sina liv kring vad som är bäst för barnen är att de utövar oberoende val. Samhällets 80

83 barnomsorg ses exempelvis som ett nödvändigt andrahandsval, barn bör vara på dagis så lite som möjligt eftersom mammors första plikt är att finnas tillgängliga. Uppfattningar om moderskap och kvinnlighet kan då regleras genom mammors ansvar och skuldkänslor. Detta blir ett effektivt medel att hålla mammor på den smala väg som de själva valt enligt gängse jämställdhetsideologi, samtidigt som de i förhållande till barnen är låsta av speciella krav genom sociala/kulturella normer för moderskap. En kvinna som tar konsekvenserna av kraven på mödrars konstanta tillgänglighet och ger upp yrkesarbetet exponerar dubbelheten i kraven och hotar det allmänna jämställdhetsidealet, hon måste särskilt försvara sitt val av det som anses vara ett förlegat kvinnoliv. Kvinnor med hög utbildning och självständiga jobb ställer större krav på sina partners och dessas insatser i familjearbetet. Kvinnorna tar ansvaret för att organisera sitt familjeliv enligt det jämställda idealet - och de tar på sig skulden om detta misslyckas. De ger oftare uttryck för skuldkänslor i förhållande till barnen än kvinnor med lägre utbildning och mindre självständiga och spännande arbeten. Kvinnor förväntas satsa på relationer både privat och i yrkeslivet och kämpar hela tiden med ett ouppnåeligt ideal. Möjligheten att uppleva skuld är ständigt närvarande, oberoende av om faktisk skada kan påvisas. I avhandlingen verifieras också på det subjektiva planet den allmänna diskursen om mammors ansvar för barns normala mentala utveckling. När ett barns beteende avviker tolkar mammorna detta som en effekt av deras egen otillräcklighet. I den studie som breddar deltagarunderlaget och inkluderar kvinnor med andra typer av arbeten och kvinnor som inte är födda i Sverige både bekräftas och modifieras dessa mönster. Alla mammor upplever skuld i förhållande till barnen. De lågutbildade kvinnorna har oftare fått anpassa sitt arbetsliv efter familjen med mannen som huvudförsörjare, de kan avfärda männens frånvaro i det dagliga familjeslitet med hänvisning till manssläktets egenart och behöver inte känna skuld för att de inte uppnått idealet. Samtidigt saknar de inte medvetenhet om nutida konventioners syn på moderna föräldrar som delar på arbetsuppgifterna. Bland invandrade kvinnor fanns fenomenet "extramammor", andra kvinnor som kunde finnas för barnen utan att betraktas som barnvakt, men som sågs som ett positivt komplement till en mamma som inte kunde fylla hela sin roll och som upplevde skuld för detta. Utan att betona det som en genomgående skillnad konstateras att ett sådant förfarande går emot den vanliga svenska diskursen om ansvarsfullt moderskap, där samma handling, att ge en annan kvinna stor plats i barnens liv, indikerar bristfälligt moderskap. Föräldrar och andra kan ofta hoppa in och hjälpa till med barntillsyn även i svenska familjer, vilket framgår av avhandlingen. Detta betraktas dock som specifik hjälp i en viss situation och den grundläggande värderingen att en bra mamma klara sig själv finns kvar. Om andra insatser krävs bör de därför komma från etablerade instanser i samhället där behovet avgörs av utomstående experter - inte av mamman själv. I en annan vanlig diskurs i avhandlingen kommer mammors behov alltid efter barnens, men om mammorna inte är nöjda kan detta överföras på barnen som i sin tur kan bli olyckliga vilket ger mammor skuldkänslor. Mammans välbefinnande återspeglas i hennes barn, men vilar samtidigt på andra oberoende faktorer för att hon ska uppnå en godkänd femininitet. Hon får inte göra barnen till sitt huvudsakliga intresse. Avhandlingen har synliggjort moderskapets subjektiva skuggsida genom att ge empiriska 81

84 belägg för hur kvinnlighet kan skapas av allmänna diskurser kring moderskap och där brist på följsamhet bestraffas med skuldkänslor. Problem i kraven på det moderna moderskapet som tidigare beskrivits utifrån får här sin psykiska spegling. Är fokuseringen på författarens egen grupp, de som oftast kommer till tals, de välutbildade och resursstarka, en svaghet? Skulle bilden sett något annorlunda ut om tyngdpunkten hade varit på kassörskorna, på barnlösa kvinnor eller på kvinnor från en annan generation? Enligt min uppfattning måste man ibland börja med den grupp som bäst kan artikulera det forskaren vill komma åt, samtidigt som undersökningen trots allt innehåller även andra grupper. Avhandlingen visar utan tvivel på en rad intressanta diskurser kring modern kvinnlighet i förhållande till moderskap och barn där många frågor leder vidare till ny forskning. Det finns mycket mer att lära om hur kvinnlighet och moderskap formas ur ett psykiskt perspektiv. Om kvinnors livsmönster ska kunna förändras måste vi ha kunskap om den subjektiva förståelsen av dem. Ylva Elvin- Nowak har börjat ge oss detta. MONA ELIASSON LITTERATUR GILLIGAN, CAROL (1985) Med kvinnors röst, sv. övers. Philippa Wiking, Prisma. HAAVIND, HANNE (1985) "Förändringar i förhållandet mellan kvinnor och män", Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3/1985. ELIASSON, MONA (1998) "Science, Men and Experiments. Psychology in Sweden", Feminism & Psychology, nr 8/1998. MAGNUSSON, EVA (1998)Vardagens könsinnebörder under förhandling - om arbete, familj och produktion av kvinnlighet, doktorsavhandling, Umeå universitet, Psykologiska institutionen. NORDISKT SMÖRGÅSBORD Drude von der Fehr, Anna G. Jönasdottir & Bente Rosenbeck (red.) Is There a Nordic Feminism? Nordic thought on culture and society UCL Press, feminist Finns det en nordisk feminism? Detta är en intresseväckande fråga både för nordiska och utomnordiska läsare, oavsett om man med titeln avser feminismen som rörelse eller som forskningsfält. Hos oss i de nordiska länderna har ju jämställdhetsarbetet bedrivits relativt framgångsrikt och länge, medan litteratur om den feministiska forskningens utveckling i Norden alltjämt lyser med en näst intill total frånvaro. Titeln torde således dra till sig läsare. I sammanlagt sjutton bidrag presenteras nordisk forskning inom det feministiska forskningsfältet. Författarna kommer från samtliga nordiska länder och täcker ganska väl in samhällsvetenskap och humaniora. Artiklarna håller en relativt jämn och hög kvalitet och är som separata bidrag betraktade mycket läsvärda. Det är en rad välkända forskarpersonligheter som medverkar i antologin. Nästan alla som recenserar antologier brukar inleda med att påpeka hur omöjligt uppdraget är. Utrymmet tillåter inte att alla artiklar behandlas, varken ingående eller kortfattat. Och eftersom antologier vanligen är av brokig karaktär är det oftast svårt att ge något helhetsomdöme. Så ock denna gång. De enskilda artiklarna är onekligen spännande. Men vad är det egentligen som presenteras, som helhet betraktat? Är det som titeln signalerar ett försök att ringa in eller rent av besvara frågan om en specifik nordisk feminism? Är det ett tvärsnitt av nordisk forskning om kultur och samhälle? Eller är det hel enkelt ett axplock som presenteras? Ett urval som egentligen inte gör anspråk på något slags representativitet? Jag 82

85 är nog benägen att främst se antologin som det sistnämnda, ett axplock. Den behandlar allt från salongskultur och socialdemokratiska kvinnors kamp mot gubbarna i arbetarrörelsen under 1800-talet till sexuella trakasserier och arbetsdelning i det postmoderna samhället samt invecklade filosofiska resonemang om feminismens möjligheter att överskrida ett dikotomt tänkande. Spännvidden är som synes stor. Men, detta ger ju läsaren möjlighet att själv välja efter intresse, och då är antologin fantastisk på många sätt. Som helhet betraktad kretsar den nog för lite kring själva frågan om den nordiska feminismen och den är dessutom alldeles för mångvetenskaplig för min smak. Jag föredrar helt enkelt mer sammanhållna antologier. Några av artiklarna tar uttryckligen upp det nordiska och dessa intresserar mig mest. Litteraturvetaren Anne Scott Sörensens artikel om salongskulturen hör, tillsammans med Hildur Ves kritiska artikel om postmodernismens inflytande på den vetenskapliga feminismens emancipatoriska projekt, till mina favoriter. Den förra sammanfattar i sin tur ett stort avslutat nordiskt forskningsprojekt om salongskulturen, som bl.a. resulterat i en omfattande antologi, Nordisk salonskultur, et studie i nordiske salonmiljöer (red. Anne Scott Sörensen 1998). 1 artikeln berörs det specifikt nordiska och den nordiska salongskulturens rötter i tysk och fransk salongskultur. Dessutom ges exempel på två salonger och deras värdinnor (beaux esprits), Charlotte Schimmelmanns och Karen Rahbecks salonger i Danmark. Den norska sociologen Hildur Ve, en av kvinnoforskningens pionjärer, diskuterar identitetspolitik och den nordiska kvinnoforskningens teoriutveckling före och efter postmodernismens inträde i Norden. Hur kopplingen mellan vetenskap/teori och emancipation/politik utvecklats diskuteras utifrån förändringar inom norsk sociologi. Bente Rosenbecks avslutande artikel rör också den nordiska forskningen. Den fokuserar inte, som Ve, på inomfeministiska diskussioner utan skissar istället kvinno/genusforskningens organisatoriska utveckling. I korthet berörs också vad som trots visst motstånd kan kallas nordiska särdrag: anglosaxisk närhet, den påtagliga kopplingen vetenskap-politik samt välfärdsstatens betydelse för kvinnoforskningens inriktning på arbete, jämlikhet, utbildning etc. till förmån för studier om kropp, identitetsskapande och socialisering. Tillsammans utgör artiklarna viktiga bidrag till en historieskrivning om den nordiska kvinnoforskningens uppkomst och utveckling. Ännu är det endast delar av historien som tillförs men de är viktiga i en tid när historielösheten kring och det tidiga 80-talets kvinnoforskning breder ut sig. Kvinnoforskningens karaktär före "the lingustic turn" är ju påfallande lite utforskad i de nordiska länderna, dock undantaget Hun og han, kjönn og politikk (red. Harriet Holter 1996). Andra läsvärda bidrag är de två historiska, skrivna av Gunnel Karlsson och Christina Carlsson Wetterberg, litteraturvetaren Kerstin W. Shands artikel samt filosoferna Sara Heinämaas och Martina Reuters gemensamma bidrag. Historikerna har båda forskat om svensk socialdemokrati och relationen till kvinnorörelsen och kvinnofrigörelsen. Gunnel Karlsson behandlar en kupp som socialdemokratiska kvinnor i kvinnoförbundet genomförde Utan att hörsamma partistyrelsens påbud om att ligga lågt motionerade de själva i riksdagen om en särskild åttonde pappamånad. Detta orsakade stor uppståndelse, både från manliga politiker - partiledaren Olof Palme och partisekreteraren Sten Andersson inte minst (ingen man inom socialdemokratin gav 83

86 dem tydligen stöd) - och från flera kvinnor i partiet. Artikeln behandlar på ett belysande och spännande sätt den konflikt de socialdemokratiska och socialistiska kvinnorna befunnit sig i. Hur agera när kvinnopolitiska frågor gång efter annan negligeras? Vilken funktion har separata kvinnoorganisationer haft inom den socialistiska rörelsen? Kvinnokamp inom arbetarrörelsen är en fråga som också Christina Carlsson Wetterbergs bidrag kretsar kring. I en artikel om kvinnors politiska strategier, utifrån den tidiga socialdemokratiska rörelsen, diskuterar författaren val, handlingsutrymme och problem som kvinnorna hade att handskas med. Problem som rörde frågor om kön och klass omsatt i politisk praktik. Carlsson Wetterberg för en kritisk diskussion om hur man hittills forskat om kvinnorörelsen i Sverige. Det är en diskussion som svenska läsare redan är bekant med men som torde intressera en vidare publik. Frågan om likhet och särart har dominerat forskningen, menar författaren. Detta är inte självklart den mest relevanta frågan att analysera om man vill fånga kvinnors politiska handlande, deras valmöjligheter, deras tänkande kring kvinnofrigörelse. Det har inte heller historiskt sett varit den fråga som främst upptagit kvinnorörelsen, enligt Carlsson Wetterberg som exemplifierar med feministen Frida Stéenhoff, en person som är svår att placera in på en ideologisk karta. På engelska diskuteras detta i termer av "equality" och "difference". Det är säkerligen helt rätt att välja dessa beteckningar, men jag saknar ändå en kort presentation riktad till den utomnordiska läsaren, som förklarar skillnaden mellan den svenska vokabulären och den engelska. Som bekant så handlar ju begreppen likhet och särart för oss svenskar om könens natur. Frågan om kvinnors och mäns värde finns inte inbakat i termerna på det sätt som är fallet med "equality" och i viss mån även med "difference". Varför en artikel, av Kerstin W. Shands, om den i USA så uppmärksammade Camilla Paglia platsar i en antologi om just nordisk feminism blir aldrig klart. Artikeln tar varken upp receptionen av Paglias arbeten här i Norden, kommenterar det nordiska forskningsläget eller hennes eventuella betydelse för nordisk feminism. Men artikeln är icke desto mindre en rolig och övertygande diskussion av Paglias tegelsten Sexual Personae (1990). Den visar att hon lustigt nog faller på eget grepp. Paglia vill inte själv räknas som vare sig feminist eller dekonstruktionist, men postmodernist är hon ändå i sin envisa strävan att överskrida gränser och dikotomier, menar Shands. Artikelns titel, "Make a line, so I can cross it", är hämtad från Paglia själv (1990: 349). I sin iver att kritisera det västerländska dikotoma tänkandet frigör hon sig emellertid inte själv från dikotomierna, vilket Shands visar i sin analys. Men jag hade som sagt uppskattat något slags resonemang i artikeln om forskningen eller receptionen av Paglia. Likaså borde kanske en kortare presentation av Paglia vara på sin plats. Vet alla vem hon är? (Återigen, vem är antologins tänkta läsare?) Kommer Paglia att vara bekant om femton-tjugo år? En snabb sökning i databaserna Libris och KVINNSAM visar att den nordiska forskningen kring henne inte är särdeles stor. Det är tvärt om så att Shands artikel är en av de få som skrivits om henne i Norden, vilket inte riktigt framgår av artikeln. Men läsvärd är den: rolig i sitt grepp och övertygande i sin analys, distanserad och koncis. Sara Heinämaa och Martina Reuter presenterar en analys av filosofen Martha Nussbaums resonemang om kön och rationalitet. Med hjälp av Maurice Merleau-Pontys fenomenologi och Amélie Rortys diskussion om 84

87 rationalitet presenteras ett försök att överkomma den vanliga dikotomin mellan rationalitet och emotioner (emotions), även mellan dikotomin emotioner och känslor (feelings). Dessa dikotomier finns, enligt författarna, hos Nussbaum trots att hennes syfte är att överkomma dem. Jag är inte filosof nog att närmare redogöra för resonemanget men som allmänt intresserad av problemet kön-rationalitet är diskussionerna fängslande, om än svårtillgängliga för en utomdisciplinär läsare. En annan artikel som fångat mitt intresse är professorn i kriminologi Kjersti Ericssons bidrag om sexuella trakasserier. Ericsson, som är verksam vid Oslo universitet, representerar en riktning fjärran från försiktiga postmoderna både-och-resonemang, eller "gender in transition"-studier som Hildur Ve kallar dem (s.333). Hon skyggar inte för analys och konklusioner och hävdar bestämt den genussegregerade arbetsdelningens genomgripande betydelse för sexuella trakasserier. Arbetsdelningen har djupa historiska rötter och avgörande i konstruktionen av femininitet som underordning och maskulinitet som dominans. Exempel hämtas särskilt från arbetarrörelsen. Ericsson kommer i historiska tillbakablickar in på 1800-talets gruvarbetare och deras utpräglade maskulinitetsideal. Hon lyckas till och med få med förre svenske LO-ordförandens blunder om fittstimmet, på engelska "a swarm of cunts". Detta uttalande, skriver Ericsson, "was not merely a pointed vulgarity, but a clear message referring to the male character of the union, formulated in the most provocatice terminology of 'strutting masculinity'" (s.l87). Antologin innehåller därutöver en rad andra intressanta bidrag. Jag har endast kommenterat några av dem. Övriga medverkande är Sighrudur Helga Sigurbjarnadöttir och Inga Dora Björnsdöttir som i var sin artikel behandlar isländska kvinnors politiska handlande. Den svenska litteraturvetaren Anna Lyngfelt skriver om en kvinnlig dramatradition, enaktaren. Kulturvetenskaplig inriktning har också Kirsten Drotners bidrag om den norska skådespelerskan Asta Nielsen samt Lis Wedell Papes kapitel om den danska poeten Inger Christensen. Den senare analyseras utifrån ett fenomenologiskt perspektiv. Den danska statsvetaren Hanne Nexö Jensen tar upp kön (genus) i organisationer, hur kön skapas i organisationer och vice versa, hur organisationer bidrar till könsformering. Arbetsdelning, kön och organisationer är också ämnet för den danska sociologen Karen Sjörup, som specialstuderat gynekologer, länge ett manligt dominerat yrke. Elina Haavio-Mannila behandlar ett vanligt fenomen ur ett genusperspektiv: kärlek i arbetslivet och Hanne Haavind analyserar kvinnors könskonstituering ur ett interaktionistiskt perspektiv. En uppenbar spänning finns mellan bidrag rotade i en postmodernistisk tradition och en mer traditionell feministisk vetenskapstradition. Detta är enbart uppfriskande och ger liv åt den ganska mastiga antologin. Men jag hade gärna sett en mer explicit diskussion av denna spänning, att den utnyttjades i ett resonemang om feministisk forskning i Norden idag. Svensk kvinno/genusforskning är ofta känslig för nya trender. En kritik av den postmodernistiska anti-identitetspolitiken är ju på gång idag och mer kommer säkert. Det är därför intressant att spänningen, om än outtalad, är så uppenbar i antologin. Antologier är som smörgåsbord. De består av många och olika goda rätter. Äter man av alla blir man proppmätt. En liten digestivo, d.v.s. en matsmältare, i form av en ihopsamlande diskussion kring vetenskap och frigörelse i Norden hade hjälpt mig att smälta det samlade utbudet. ULLA MANNS 85

88 Saknar du något nummer? Varje nummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift trycks i en överupplaga för att forskare och andra läsare ska kunna beställa enstaka exemplar ur äldre årgångar. Exemplar från kostar 50 kr, dubbelnummer 70 kr, från och med 1991:80 kr, dubbelnummer 120 kr. Vi erbjuder också ett forskningspaket för bara 500 kr plus porto. Där ingår alla nummer som finns kvar fr.o.m. nr t.o.m. nr Se kupong s 87. Beställ det från oss! Kontakta Swedish Science Press, Box 118, Uppsala tel: , fax: , e-post: info@ssp.nu 1/80 Kvinnoforskning (slutsålt) 2/80 Kvinnliga forskares villkor 3/80 Kvinnors vårdarbete 4/80 Kvinnor och medicinsk forskning (slutsålt) 1-2/81 Kvinnoarbete (slutsålt) 3/81 Sexualitet, makt och orätt (slutsålt) 4/81 Kvinnors konst 1/82 Boende (slutsålt) 2/82 Läroprocessen i det fördolda (slutsålt) 3/82 Makten över tekniken (slutsålt) 4/82 Kvinnors levnadsbetingelser 1/83 Kunskapsproduktion 2/83 Kvinnoforskning om Göteborg 3/83 Kvinnoforskningens läge 4/83 Kvinnligheten som kategori 1/84 Kvinnors utopier och strategier 2-3/84 Kvinnolitteraturforskning (slutsålt) 4/84 Kvinnor och naturvetenskap 1/85 Kvinnopsykologi (slutsålt) 2/85 Kvinnor och politik (slutsålt) 3/85 Mosaik (slutsålt) 4/85 Lesbiskhet (slutsålt) 1/86 Unga kvinnor (slutsålt) 2/86 Medeltida kvinnobilder (slutsålt) 3/86 Jämställdhet (slutsålt) 4/86 Konsten att göra barn (slutsålt) 1/87 Kvinnor och nationalekonomi (slutsålt) 2-3/87 Feministisk kunskapsteori (slutsålt) 4/87 Mosaik II 1/88 Kvinnor som företagare (slutsålt) 2/88 Kvinnor i tredje världen 3/88 Kvinnor och TV (slutsålt) 4/88 Att leva emanciperat 1/89 Kvinnors liv och hälsa (slutsålt) 2/89 Feministisk teologi 3-4/89 90-talets kvinnoforskning (slutsålt) 1/90 Kvinnor och språk (slutsålt) 2/90 Välfärd och ofärd 3/90 Feministisk filosofi 4/90 Sexualitet 1/91 Kvinnor och rätt 2/91 Vardagsliv och livsformer 3/91 Kvinnor och etnicitet (slutsålt) 4/91 Kropp och kvinnlighet 1/92 Feministisk konstforskning (slutsålt) 2/92 Väninnor 3/92 Kvalitativa metoder 4/92 Kön och klass och mansforskning I (slutsålt) 1/93 Mansforskning II 2/93 Kvinnliga självbilder 3-4/93 Bakom kameran 1/94 Feministisk litteraturforskning 2/94 Europa (slutsålt) 3/94 Teoretiska positioner 4/94 Lära och lära ut 1 /95 Moderskap 2-3/95 Platsen i rummet 4/95 I väntan på kärleken 1/96 Organisationer och ledarskap 2/96 I marginalen 3-4/96 Motstånd och möjligheter 1/97 Äta eller ätas 2/97 Teater! 3-4/97 Arabvärlden 1/98 Sex & kön 2/98 Nedslag i tre sekel 3-4/98 Konstruktion och förändring 1/99 Familj 2/99 Samtal 3/99 Komparation 4/99 Historicitet 86

89 genus 3/ 99 "Spännande artiklar och lockande design!" Genus är ett aktuellt magasin med nyheter och reportage om svensk genusforskning. Tidningen innehåller också debatt, boktips, porträtt och kalendarium. Den kommer ut fyra gånger om året och är gratis. Genus ges ut av Nationella sekretariatet för genusforskning. Till sekretariatets viktigaste uppgifter hör att sprida genusforskningens resultat - både inom och utanför universitetet. Nationella sekretariatet för GENUSFORSKNING Nationella sekretariatet för genusforskning, Box 200, SE Göteborg Tel: , fax , e-post: sekretariat@genus.gu.se Hemsida: 87

90 Medverkande i detta nummer JUDITH BUTLER undervisar och är prefekt vid institutionen för retorik på University of California, Berkeley. Hennes forskning kring genus, sexualitet och makt har under 1990-talet rönt stor uppmärksamhet. Bland hennes publikationer återfinns: Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity (1990), Bodies that Matter: On the Discursive Limits of "Sex" (1993), Excitable Speech: A Politics of the Performative (1997) och The Psychic Life of Power: Theories of Subjection (1997). LEONOR CAMAUÉR är fil. dr. i medie- och kommunikationsvetenskap och arbetar som forskare och universitetslektor vid Instutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK), Stockholms universitet. Hon disputerade 2000 med avhandlingen Feminism, Citizenship and the Media: An ethnographic study of identity processes within four women's associations och planerar för närvarande en studie av konstruktionen "invandrarkvinnan" i medie- och andra offentliga texter. ÅSA CARLSON är doktorand i filosofi vid Stockholms universitet och arbetar med en avhandling om genusbegreppet, där hon - bland annat - tar upp kropp-medvetandeproblemet i Judith Butlers teori. PAULINA DE LOS REYES är fil. dr. i ekonomisk historia och är för närvarande verksam inom forskningsprogrammet "Svensk modell i förändring", Uppsala Universitet/Arbetslivsinstitutet. Hon disputerade 1992 med avhandlingen The Rural Poor. Agrarian Changes and Survival Strategies in Chile Hennes forskningsområde avser arbetets organisering, makt och identitet med fokus på genus och etnicitetens historiska formering. Bland hennes publikationer finns "I skärningspunkten för genus och etnicitet. Ett historiskt perspektiv på invandrade i svenskt arbetsliv" (1998), "Det problematiska systerskapet. Svenskhet och invandrarskap i genushistorisk forskning" (1998) och "Mångfald och differentiering. Diskurs, olikhet och normbildning inom svensk forskning och samhällsdebatt" (2000). 88

91 Organisationer och arkiv för kvinnoforskning SVERIGE Nationella sekretariatet för genusforskning Box Göteborg tel fax Kvinnohistoriska samlingarna Göteborgs universitetsbibliotek Box Göteborg tel fax kvinnohistoriska.samlingarna ub.gu.se hem. htm Föreningen för kvinnoforskning - Gävle Att. Eva Ekstrand Högskolan i Gävle Gävle tel fax eed@hig.se Institutionen för kvinnovetenskap vid Göteborgs universitet Box Göteborg tel fax genusvetenskap@wmst.gu.se Jämställdhetscentrum Karlstads universitet Karlstad tel fax kerstin.rosenberg@kau.se Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning i Linköping Linköpings universitet Linköping tel fax elisa@kvforum.liu.se www. I i u. se/org/kvi n nof oru m/ Tema Genus Linköpings universitet Linköping tel hilga@tema.liu.se Avdelningen Genus och teknik Institutionen för arbetsvetenskap Luleå tekniska universitet Luleå tel fax genus_teknik@arb.luth.se genus_tekn Centrum för genusvetenskap Lunds universitet Box Lund tel fax kvf@kvf.lu.se Forum för kvinnovetenskapliga studier Mitthögskolan Sundsvall tel fax Centrum för kvinnoforskning Stockholms universitet Stockholm tel fax aulikki.cederholm kvinfo.su.se Föreningen Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning i Stockholm Rum C 598 Stockholms universitet Stockholm tel Kvinnovetenskapligt forum Umeå universitet Umeå tel fax monica.forsellallergren@cws.umu.se www. u m u. se/u m u/k vf/ Centrum för kvinnoforskning Uppsala universitet Drottningsgatan Uppsala tel fax denise.malmberg@cfr.uu.se Directory/deps/SI15.html Kvinnovetenskapligt forum Örebro universitet Örebro tel fax kvinnovetenskapligt.forum sam.oru.se NORDEN NIKK Nordisk Institutt for kvinne- och kjonnsforskning Universitetet i Oslo PO Box 1156 Blindern N-0317 Oslo nikk@nikk.uio.no DANMARK KVINFO - Center for information om kvinde- og konsforskning Christians Brygge 3 DK-1219 Kobenhavn K tel fax kvinfo@kvinfo.dk Kvindehistorisk Samling Stadsbiblioteket Universitetsparken DK-8000 Aarhus C tel fax el@statsbiblioteket.dk om_sb/samlingsopbyg/ kvind.htm FINLAND Christina-institutet Helsingfors universitet PL 59 FI Helsingfors tel fax kris_ins@helsinki.fi Institutet för kvinnoforskning Åbo Akademi FI Åbo tel fax kvinnoforsk@abo.fi ifkvhems.htm ISLAND Center for kvinneforskning Håsköla Islands IS-101 Reykjavik tel fax fem@rhi.hi.is Islands kvinnehistoriske arkiv Landsboasafn Islands Arngrimsgötu 3 IS-107 Reykjavik tel & fax kona@bok.hi.is NORGE KILDEN - Informations- og dokumentasjonssenter for kvinne- og konsforskning i Norge & Kvinneforskning Grensen 5 N-0159 Oslo tel fax post@kilden.forskningsradet.no

92 Åsa Carlson Subjekt och agentskap Seyla Benhabib och Judith Butler Paulina de los Reyes Folkhemmets pardoxer Genus och etnicitet i den svenska modellen Judith Butler "Sexual traffic" Ett samtal med Gayle Rubin Leonor Camauér Att lära sig jonglera med identiteter Om feminism och etnicitet inom kvinnorörelser pris 80 kr