HIV/AIDS en ödesfråga för facket och hela mänskligheten

Transkript

1 HIV/AIDS en ödesfråga för facket och hela mänskligheten Dansmuseet, Gustav Adolf torg 22-24, Stockholm, kl. 9-12, 14 oktober, 2004 Inledning Leif Håkansson, LO:s vice ordförande, ordförande LO-TCO Biståndsnämnd Aids är ett fruktansvärt världsproblem, som facket måste vara delaktig i att bekämpa. Det är ingen överdrift att kalla det för en överlevnadsfråga för oss alla. Statistiken är förödande: 36 miljoner i världen lever med HIV/AIDS, och 2/3 av dem finns i Afrika. Samtidigt sprider sig sjukdomen snabbt i andra världsdelar, även i Europa dog tre miljoner människor av AIDS, och det finns inget som pekar på att siffrorna gått ned sedan dess. Facket måste vara aktiva i kampen mot AIDS, och se det som en del i ett större arbete att främja fattigdomsbekämpning och motverka diskriminering på arbetsmarknaden och samhället i övrigt, i detta fall mot dem som drabbas av HIV och AIDS. Vi måste tvinga läkemedelsbolagen att sänka priserna på medicin så att den blir tillgänglig för alla, inte bara till dem i den rika delen av världen. Tillsammans med regeringar måste vi hitta bättre sätt att bekämpa detta hot. FFI:s kam p mot HIV/AIDS har högsta prioritet. FFI och även ILO har bland annat slutit avtal med IOT (arbetsgivarorganisationen i Afrika) för att bekämpa HIV/AIDS. FFI har en omfattande handlingsplan för att bekämpa HIV/AIDS i Afrika, Det Panafrikanska projektet, som innefattar 16 länder. Genom att introducera studiecirkelsmetoden för att informera om hur HIV/AIDS sprids och vad man kan göra för att motverka detta, samtidigt som problematiken sätts i ett fackligt perspektiv, där fackets roll i att sprida fackliga och mänskliga rättigheter är i fokus. Bland annat har SIDA gett anslag till FFI för att driva detta. TCO har i sin tur samlat in en miljon kronor som gått till att stötta en informationskampanj om HIV/AIDS i Zimbabwe. Tusentals diskrimineras i dag på sina arbetsplatser på grund av att de lider av HIV/AIDS. Jag är övertygad om att facket kan göra ett viktigt jobb i att bekämpa AIDS. Arbetsplatsen är en mycket bra plats att sprida information och informera om på. Där kan man skapa handlingsprogram för att förebygga och tackla AIDS-problematiken. Glädjande nog blir allt fler arbetsgivare medvetna om vikten av att bekämpa AIDS. De har sett sina vinster krympa då arbetskraften försvinner på grund av AIDS. Företagen har helt enkelt insett att det lönar sig att investera i preventivt arbete. I kollektivavtal kräver vi nu åtgärder mot diskriminering på arbetsplatsen: kräver noll tolerans mot diskriminering mot AIDS. Slutligen hoppas jag hoppas att denna konferens kan belysa och sprida ljus över AIDSproblemet. Tack!

2 Clementine Dehwe, FFI, Bryssel, koordinator för HIV/AIDS arbete globalt. Jag började som fackligt aktiv inom plantagearbetarnas fack under 80-talet i mitt hemland Zimbabwe. Under 90-talet jobbade jag med AIDS-frågor centralt inom facket. Sedan förra året är jag stationerad hos FFI i Bryssel som koordinator för att ansvara HIV/AIDS-frågor globalt. AIDS är som ni säkert vet inget nytt problem. Efter 20 år med AIDS i världen växer i dag antalet sjuka och smittade. Under 80-talet kom AIDS till mitt hemland, men få visste något om sjukdomen, och få kände till några som blivit smittade eller sjuka. Därmed betraktade man det inte som ett hot. När det visade sig att sjukdomen även drabbade vårt land valde man till en början att enbart se detta som ett medicinskt problem. AIDS sprids via blodsmitta, och när det gäller smitta via nålar, blodtransfusioner eller mellan mor och barn går det att informera om detta öppet. Men då man smittas via sex är det genast mer problematiskt. Sex är något som rör privatlivet, och betraktas som opassande att tala om offentligt. Men eftersom AIDS genom att smitta via sex också är en fråga om socialt beteende så måste vi ta upp dessa frågor. Det handlar om att ändra mänskliga beteendemönster om vi ska vara framgångsrika kampen mot AIDS. Jag anser att orsaken till att så många har AIDS i Afrika kan söka i främst ekonomiska faktorer. Fattiga människor som saknar utbildning och arbete är mer utsatta i fråga om sexuellt utnyttjande. Äldre män utnyttjar fattiga yngre flickor: genom att beskydda dem och ge dem ekonomiskt stöd i utbyte mot sex. Att ha sex blir därmed en fråga om att förbättra sina chanser i en hård värld. Dessa äldre män har många partners, och bidrar därmed till att smittan sprids. Giftermålen är dessutom ofta arrangerade och bestämda av män, samtidigt som otrohet från kvinnan är helt oacceptabelt, men tolereras då det gäller män. Sexarbete och prostitution finns överallt, och sker främst av överlevnadsskäl. Sammantaget med att många inte ens får näringsriktig mat i sig betyder det att AIDS har lätt att få fotfäste, och att de flesta smittade dör av sjukdomen. Jag är katolik, och tycker tanken om att hålla sig till en partner är bra, men man måste också se verkligen i vitögat. Tack vare att den ser ut som jag just beskrivit, måste vi propagera för användande av kondomer, då de skyddar mot AIDS. I Zimbabwe vet jag att det ofta är svårt för kvinnor att övertala män att använda kondom, men jag har förstått att det problemet även verkar finnas i ert land. Frågan om betydelse av sex i ett förhållande måste diskuteras, då folk sexuella beteenden är avgörande för att stoppa spridningen av HIV/AIDS. Är en relation bra, och har bägge parterna sex därför att de vill, eller är det så att mannen är de enda som får ut något av det, och kvinnan ger efter för hans sexuella lust? Finns det därmed en risk att han kommer att vara otrogen eller besöka prostituerade och därmed smitta sig själv och henne? Det är svåra frågor, men de måste komma upp till diskussion om vi ska vända trenden. I Zimbabwe försökte man isolera problemet med AIDS till att gälla prostituerade. Man försökte stoppa dem från att verka genom att smala ihop dem och köra ut dem på landet, där de sattes i arbete på en farm. Resultatet blev tyvärr inte det väntade, då de prostituerades kunder bara tog bilen ut till farmen där de befann sig. Det var alltså ingen bra lösning. 2

3 Facket har inte tagit frågan om AIDS på tillräckligt allvar. Om vi hade varit tillräckligt involverade från början hade situationen sett mycket ljusare ut i dag. Det är jag säker på, då jag vet vilka resurser vi har att lösa problem. I Väst verkar många se AIDS som ett problem som främst rör homosexuella, och därför för man ingen större samhällsdiskussion om det. I Afrika har sjukdomen främst har kopplats samman med promiskuitet, vilket är tabubelagt och socialt stigmatiserat i den världsdelen. Det är helt enkelt inte accepterat att man talar offentligt om vad man gör i sina sovrum. Jag blev väldigt förvånad när jag i ett möte med en man fick berättat att han i samband med att sin fru hade mens i stället för vaginal sex valde att ha analsex med henne. Detta är väsentlig information, då denna typ av sexuellt beteende ökar smittrisken med avseende på AIDS. Här måste facket komma in och utnyttjade de förtroendekapital man har för att få upp frågor om sexuellt beteende på dagordningen för att kunna bekämpa AIDS. Likaså måste man ta upp frågan om vad som händer om du blir smittad: Vilken hjälp finns att få, och vilka rättigheter har du på arbetsplatsen som smittad? Eftersom de flesta inte har råd med mediciner i Afrika kommer de inte att få hjälp. Vi måste diskutera vad vi kan göra för att ändra på detta i stället för att acceptera status quo. Arbetsgivare ansåg länge att AIDS inte var deras problem, utan en fråga för individen. Nu ser de dock hur sjukdomen påverkar tillgången på arbetskraft, och hur de förlorar pengar på grund av dess härjningar. Nu säger de plötsligt att vi måste agera, men samtidigt har de inte byggt upp en tillit från de anställda i dessa frågor. De anställda vågar inte berätta att de blivit smittade, då de är rädda att förlora jobbet. De enda de kan lita på i denna situation är facket! Därför måste vi bli involverade. V i måste ta upp frågan och göra den till en del av vår agenda nu. Vi måste inkludera frågan om HIV/AIDS i våra bredare policys. Vi måste inkludera dessa frågor i kollektivavtalen, så att vi kan sätta kraft bakom våra ord. Annars kommer du inte att känna att fackets engagemang erbjuder ett reellt skydd, och du kommer att frukta diskriminering och avsked om du blir smittad. Bara facket kan få de anställda att bryta sin misstro mot arbetsgivaren i denna fråga. Arbetsgivarna ser inte på detta problem i ett större perspektiv. Bara facket har den unika möjligheten att inkludera det i de större policyfrågor som rör ett rättvisare arbetsliv och en mer jämlikt samhälle. Vi tar hänsyn till de större social och ekonomiska konsekvenser som arbetsmarknaden skapar, och det gäller även HIV/AIDS. Frågan om HIV/AIDS hänger samman med dessa större strukturella frågor. Åter igen: fackföreningarna måste agera kraftfullt nu. Vi har knappt gjort någonting under de 20 år sjukdomen funnits ibland oss, och det har fått förödande konsekvenser. Nu måste vi handla! Vi har unika möjligheter att agera kraftfullt i den här frågan. Genom vår närvaro på arbetsplatsen har vi tillgång till medborgarna under större delen av deras tid: det är ju på jobbet de flesta spenderar sina vakna timmar. Vi har också en struktur, inte minst internationellt, som gör att vi snabbt kan mobilisera oss och sätta stora krafter i rörelse. Vi vet dessutom hur man bedriver lobbyverksamhet för att påverka politiker, arbetsgivare, organisationer och den offentliga debatten. 3

4 Vi har våra medlemmars tillit i andra frågor, och de kan därför lita på oss i även denna fråga. Vi kan utbilda dem och sprida information, få dem att öppna upp och börja prata om alla aspekter i denna fråga. Vi ska arbeta för att få dem att ändra attityder och beteende för att minska risken för spridning av HIV/AIDS. Om vi har tydliga policyn där kampen mot AIDS sätts i ett större perspektiv kommer vi att få med oss medlemmarna i detta. Vi kan skapa en trygghet som gör att de vågar gå och testa sig med vetskapen att arbetsgivaren inte får veta det per automatik, och att det finns tydliga regler som skyddar dem i deras utsatta situation. Sedan måste vi också se till att arbetsgivarna och cheferna i arbetslivet utbildas i dessa frågor, men vi måste börja med våra egna medlemmar. Vi måste också sätta fokus på att även andra sjukdomar och medicinska problem måste åtgärdas. Som sagt, detta måste göras nu. Varje arbetsför person i åldern år tillhör riskgruppen. I Afrika är dessutom många av dessa arbetsföra män som står för huvuddelen av familjen försörjning. Blir de sjuka eller dör i AIDS påverkar det hela familjens möjligheter att överleva. Vi måste som fackförening stoppa detta större hot mot samhället som HIV/AIDS utgör. Det är viktigt att involvera även andra parter i detta, så att facket inte står ensam i kampen. Vi måste knyta till oss regeringar och NGO:s som vill verka för samma mål. Problemet är bara att det innebär att vi måste hitta gemensamma metoder och praktiker för att nå fram till målet och effektivisera samarbetet,. I Afrika finns ett fåtal program mot att motverka AIDS, men de är spridda över flera länder och inte samordnade. Jag vet att SIDA är engagerad i kampen mot AIDS, men det finns alltid mer den organisationen kan göra. I fråga om NGO:s måste vi också vara noggranna med vem vi väljer att samarbeta med. Det finns seriösa NGO:s, men också en hel del vars främsta syfte verkar vara att kunna ragga pengar genom snitsiga ansökningar, och mindre att bedriva ett seriöst och långsiktigt biståndsarbete. Åter igen kan vi som fackföreningar erbjuda ett bredare samhällsperspektiv på dessa frågor än de flesta NGO:s, och våra medlemmar och kollektivavtalet ger oss en möjlighet att sätta makt bakom våra ord på ett sätt som de flesta NGO:s inte kan. Samtidigt är det viktigt för oss att vi klargör vår roll i kampen mot HIV/AIDS för resten av samhället. Många i samhället är osäkra på vilken roll vi kan eller vill spela i denna fråga. Vi måste därför nå ut till andra delar av det civila samhället för att klargöra vår roll och vår potential, både vad gäller regeringar, NGO:s, arbetsgivare och religiösa organisationer. Vi måste visa på hur vi alla kan komplettera varandra i denna kamp. Alla måste ansluta sig till kampen mot HIV/AIDS: Arbetsgivarna, kyrkorna, stater: alla måste ansluta sig! Vi måste övertyga fackföreningar att detta inte bara är en hälsofråga som berör hälsomyndigheterna, och vi måste se till att representanter från NGO:s inte undanhåller sina idéer från oss av rädsla för att någon annan tar deras upplägg och får biståndspengar som man själv vill ha. Vi har inte råd att vara själviska för att nå framsteg i kampen mot HIV/AIDS: här är samarbete och solidaritet nyckeln till framgång! 4

5 Jag vet att det är en oerhörd svår uppgift dom väntar oss, men jag är säker på att vi kan arbeta för att minska problemet med HIV/AIDS, och spela en avgörande roll i kampen mot denna ödeläggande sjukdom. Elisabeth Olsson Wallin, fotograf bakom utställningen South Africa Via Dolorosa Mitt engagemang för HIV/AIDS började i slutet av 80-talet, när mina vänner dog i aids. Folk vågade då inte obducera kropparna av rädsla för att bli smittade, och kropparna begravdes i plastsäckar. Sjusköterskor vågade inte ge de sjuka morfinsprutor. Specialavdelningar byggdes där det inte gick att se vem som lämnade eller kom in. Jag har följt detta tragiska fenomen på nära håll länge. Har sett hur folk skämdes för detta. Att folk inte vågade prata om detta. Efter 20 år kände jag att jag ville göra något om detta, i Afrika. Ville åka ner och komma ner på gräsrotsnivå, träffa och skildra de vanliga afrikaner som drabbas av sjukdomen och dess konsekvenser. Jag hade aldrig varit i Afrika innan, men tack vare kontakt med författarinnan Sharlene Smith, fick jag kontakter som ledde till att jag hittade personer som drabbats av HIV/AIDS som var villiga att delta i mitt projekt. Jag har alltid varit fascinerad av bibelns språk. Jag ser religionens dubbelmoral, men också dess ansvar. Nu ville jag inte ha Jesus som inspiration i bilden som på Ecco homo, utan mer arbeta med de religiösa och moraliska förställningar som finns i kristendomen. Jag valde Johannesburg i Sydafrika som exempel på ett land för att symboliskt kunna visa vad som händer överallt i Afrika. Jag åkte med mina via Dolorosa-bilder jag köpt i Vatikanstaten och visade upp dem för folk jag träffade, berättade om mina idéer att koppla kristendomens tankar om Jesu lidande under sina sista timmar på jorden till det lidande de själva genomgick på grund av sin dödliga sjukdom. Men jag ville inte ta de bilder där folk låg döende och smala. De vill folk inte se, de är rädda för detta, och de skapar ett avstånd mellan oss och dem. Jag minns att jag tog en bild på en kvinna som var sängliggande och var väldigt sjuk. Men jag ville inte ha den, och kom tillbaka senare och bad att få ta en till bild. Det blev en där hon stod upp med hjälp av sin son. Några av de personer jag träffade och fotograferade hoppades att mina bilder skulle medverka till att de skulle få medicin fortare. En del tyckte det var bra att någon skildrade deras situation, förevigade det på fotografi och lät världen se vad som händer. Jag upplever att den tystnad kring HIV/AIDS som finns i det svenska samhället i dag är enorm. Knappt någon tidning har exempelvis skrivit om denna utställning. Folk orkar inte ta sig till och se en utställning om detta tema, de är rädda för att se utmärglade människor. Jag hoppas att de kommer och ser mina bilder, och ser människan bakom den stereotypa mediebilden av det utmärglade offret för AIDS. Birgit Birgersson-Brorsson, internationell sekreterare i Metallarbetarförbundet I vårt fack har vi samarbetat med fack i Sydafrika i årtionden. Vi har haft ett flertal projekt med dem, de två fack vi jobbat främst med är det sydafrikanska gruvarbetarförbundet och 5

6 deras metallarbetarförbund. De är bland de största facken i Sydafrika. Man har ett stort inflytande i samhället, flera ledare i samhället har sin bakgrund i dessa fackförbund. För ett par år sedan diskuterade vi hur vi skulle kunna hjälpa våra fackförbund i Sydafrika. Man förlorade sina medlemmar och ledare i HIV/AIDS. Detta ledde till att vi ansökte om projektpengar i Olof Palme Centrets regi, vilket vi också fick. Tyvärr misslyckades det projektet. Det fanns konflikter i gruvfackets ledning, vilket förlamade arbetet. Det var illa, då 30 procent av arbetskraften inom gruvnäringen är HIV-smittad. Vi fick lägga ner efter ett år. Men vi gav inte upp, efter ett antal möten med sydafrikanska metallarbetarförbundet beslöt vi att på nytt försöka, denna gång med metallförbundet. Hiv/AIDS-frågan har fått hög status i det förbundet. Där har man högt och tydligt deklarerar detta som en viktig fråga. Svenska metallarbetarförbundet blev omnämnt på en kongress de nyligen hade som en av de som hjälper till att bekämpa HIV, vilket så klart kändes fint. Vi ansökte om och fick medel att starta projektet De skall löpa över tre år, och tar slut detta år. Projektets mål har varit att fokusera på att öka medvetenhet om HIV/AIDS bland medlemmarna i det syafrikanska metallarbetarförbundet. Vi hoppas alla att det arbetet ska bidra till att det i det långa loppet sker en minskning av antalet sjuka och smittade. Genom utbildning får de fackliga ledarna fått mer kunskap om sjukdomen. Förhandlare har fått kunskap för att bättre hjälpa medlemmar som blir diskriminerade på arbetsplatsen. Först fick ledningen undervisning, sedan har man undervisat på regional nivå. De anställda har fått först en grundutbildning, och sedan en vidareutbildning. Därefter har man arbetat på lokal nivå, och de har i princip fått samma utbildning som de på regionalnivå. Man har fått en paraplyeffekt: de som utbildats har utbildat andra, osv. Det första projektet byggde på att skapa medvetenhet: att använda kondom, skydda sig själv och skydda sig andra, att man har tystnadsplikt som facklig företrädare inför arbetsgivare om vilka som talat om att de är smittade och testat positivt. Att man ska kunna gå och testa sig utan risk att denna information ska hamna hos företagsledarna. Medlemmarnas familjer har påverkats och tagit intryck av projektet, och i vissa regioner han man också involverat kommuner och NGO:s. Till skillnad från det första projektet har detta varit en väldigt lyckat insats. När jag träffad medlemmarna i deras metallarbetarförbund för tre fyra år sedan var det ännu tabu att tala om HIV/AIDS. Nu har det skett en stor förändring, inte minst bland dem som är fackligt aktiva. Man talar öppet om detta som ett problem, och om hur man ska lösa det. Det finns fler projekt som vi arbetar med. Tillsammans med Näringslivets internationella råd ska vi nu genomföra ett projekt rörande HIV/AIDS under tre och ett halvt års tid. Vi ska fokusera på tre länder: Zambia Kenya o Sydafrika. Arbetsgivarna i dessa länder har tagit sig an frågan på helt olika sätt. En del har gjort mycket, andra inte så mycket. Ett problem är ekonomin, andra vet inte riktigt var och de ska börja agera. Gemensamma aktiviteter mellan företag och fack är ett bra sätt att hantera AIDS-frågan. I Zambia i Kenya är facket inte lika starka som i Sydafrika, vilket nog kommer att kräva en större insats. 6

7 Vi har fått hjälp av FFI med att få fram namn på arbetsplaster och personer som kan vara värda att kontakta. Projektet berör anställda på 25 utpekade arbetsplatser. Arbetet organiseras med hjälp av en gemensam styrgrupp i Sverige. De ska ansvara för projektet. Folk i vare land ska utses som ansvariga för att stödja projektet. Väldigt viktigt är att företagen, management och fack är överens om hur projektet ska genomföras. Viktigt att man är överens, att man har ansvariga personer på företaget, för att vi ska bevilja medel så att de kan delta i projektet. Jag är övertygad att de projekt vi haft och de vi ska ha, även om de är på liten skala, betyder mycket för de som är involverade liksom deras familjer. Men det finns så mycket mer som måste göras. Jag hoppas verkligen att andra fack världen även tar sitt ansvar och engagerar sig i denna fråga. Helena Johansson, policychef TCO De fackliga organisationerna har ett viktigt arbete att utföra i kampen mot AIDS. Vi har en organisation ute på arbetsplatserna som når massvis av medlemmar, vi har kollektivavtal som instrument för att dra in arbetsgivarna i processen för hur vi ska motarbeta detta. Men jag tycker vi inom facket borde tala mer om hur vi hanterar detta även här hemma: Är det ok att berätta att man är homosexuell på jobbet? Hur skulle det lokala facket ta sig an frågan om det kom fram att en anställd var HIV-positiv? Skulle det kännas naturligt och tryggt att vända sig till facket i dessa frågor? De här problemen finns inte bara i Afrika. Vi måste ta in de här frågorna i det som gälle vår generella policy om diskriminering på arbetsplatserna. Vi borde fundera över hur vi kan få in frågan om HIV/AIDS i projekt som handlar om andra mer övergripande frågor. Problemet finns över hela världen, och det blir bara större. Det unika för facken är att vi kan teckna bindande kollektivavtal, get oss tillgång till ett instrument till förändring som andra NGO:s inte har. Därför kan man inte likställa fack med NGO:s, och därför är det viktigt att fack och NGO:s samarbetar i denna fråga. Keth Thapper, LO, ombudsman, internationella frågor Jag vill ta upp de internationella projekt som LO/TCO och andra driver rörande HIV/AIDS. LO/TCO har flera projekt som involverar de här aspekterna. Det största är utan tvekan det panafrikanska programmet, det involverar 16 länder. Vi har precis anslutit Kenya, och programmet inkluderar länder i både fransk- och engelsktalande Afrika. Vi arbetar med detta på central internationell nivå, men även med förbunden i respektive land. Under ett par år har vi tagit fram informationsmaterial för facklig utbildning på grundnivå. Där har bi inkluderat information och råd om HIV/AIDS. Och här har vi strukturen färdig. Det kostar inget extra att inkludera dessa teman i information och facklig utbildning. Det finns en möjlighet att träffas och mötas på arbetsplatsen som är unik. Det finns förtroenden för facket: att de kan ta upp kampen mot arbetsgivarna om så krävs, men även samarbeta med dem. Pan-afrikanska projektet är bra. 7

8 Vi är också aktiva i andra delar av världen, som i Ryssland, där problemen växer. Där är förutsättningarna för den typen av arbete ännu något svårare än i Afrika. Det finns inget erkännande från facket där att detta är ett problem. I Afrika har man kommit länge: man ser hotet mot utveckling och kopplingen till fattigdom som HIV/AIDS utgör. I Östeuropa har man inte kommit lika långt i detta erkännande. Vi jobbar också med Svenskt Näringsliv inom området Labour Market Dialogue. Där arbetar vi tillsamman för att främja mänskliga rättigheter, vilket vi tycker är väldigt glädjande. SIDA är också med. Vi jobbar med att utveckla arbetsgivare och fack i olika länder, och vi jobbar också tematiskt. Frågan om HIV/AIDS kom tidigt upp i denna dialog, och där är vi överens. För ett par år sedan var det arbetsgivarsidan i ILO tog upp frågan om HIV/AIDS, och man skaffade sig en handlingsplan. Man slöt sedan avtal om detta utifrån ILO:s trepartsstruktur. Vi har härmat detta i vårt program. Vi tittat på länder i Afrika där vi kan jobba med denna fråga. Slutligen har vi i biståndsnämnden diskuterat samarbete med andra organisationer. Vi vill samarbeta med effektiva och pålitliga NGO:s. Vi har träffat Röda Korset, och de är intresserade. Noaks ark har vi också pratat med, även de är också intresserade. Kampen mot HIV/AIDS ur ett fackligt perspektiv handlar mycket om att bygga allianser. Förhoppningsvis har vi något klar med dessa två organisationer i början av nästa år. Detta alliansbyggande är ett viktigt recept för att nå framgång. Slutligen vill jag ta upp en annan viktig aspekt i kampen mot HIV/AIDS: frågan om gender equality, jämlikhet mellan könen. Det är en viktig fråga, inte minst i Afrika. Att särskilt främja detta perspektiv är instrumentellt för att lyckas: kvinnornas rätt till arbetet, rätten att äga sin egen kropp och sin sexualitet måste säkras. Att de inte ska falla offer för samhällsstrukturer som gör att kvinnan inte har kontroll över sin egen kropp och sin egen sexualitet måste bli en viktig del i vår strategi för att motverka detta allvarliga problem. Transkriberat och sammanställt av Michael Funke, Michael Funke Media 8