Om behovet av ingenjörer

Transkript

1 PM Om behovet av ingenjörer Arbetslivsanknytning, utbud och efterfrågan samt genomströmning för högskolans ingenjörsutbildningar Box 1419, Stockholm, Besöksadress Malmskillnadsgatan 48, Tel

2 2 (11) I korthet Arbetslivsanknytning Ingenjörsutbildningar har av naturliga skäl ett närmare förhållande till studenternas arbetsmarknad än många andra. Det hindrar inte att detta både kan och bör utvecklas ytterligare i både civil- och högskoleingenjörsutbildningen. Med samverkan menas här inte kontakter mellan lärosäte och näringsliv inom forskningen. Inte minst viktigt är att utbildningsanordnarna följer upp om i vilken grad de examinerade upplever att arbete och utbildning motsvarade förväntningarna. Civilingenjörer och högskoleingenjörer Den samlade antagningen till civil- och högskoleingenjörsutbildningarna bör inte nödvändigtvis vara högre än dagens nivåer. Detta framgår bland annat vid en analys av efterfrågeläget som det kommer till uttryck i SCBs Arbetskraftsbarometer. Det är dock fortfarande viktigt att vidmakthålla ett högt intresse för teknik. Därigenom kan de tekniska högskolorna uppnå ett starkt söktryck, till både civil- och högskoleingenjörsutbildningarna, vilket i sin tur borgar för ett urval av de bästa studenterna. Flera skäl talar för att åstadkomma en förskjutning av studentströmmarna från civil- till högskoleingenjörsutbildningarna. ledtiderna i utbildningssystemet förkortas, de långsiktiga bedömningarna indikerar att en eventuell framtida brist i första hand gäller ingenjörer med kortare utbildning, högskoleingenjörsutbildningarna har en bredare spridning över landet, och är därför bättre ägnade att tillgodose de regionala behoven av teknisk kompetens. Genomströmning Genomströmningen faller på såväl civil- som högskoleutbildningarna, vilket är problematiskt av flera anledningar: Studenter utan fullföljd utbildning saknar de kunskaper som krävs för ett framgångsrikt yrkesliv, och får en svagare ställning på arbetsmarknaden, Näringslivet går miste om den kompetens som en fullföljd examen är avsedd att ge, Kvaliteten på undervisningen kan bli lidande om studierna upplevs vara för krävande av en betydande andel av studenterna, Kvalitetsutvärderingarna blir bristfälliga, när studenter som lämnar utbildningen inte omfattas av bedömningarna av examensarbeten, Utbildningarnas attraktionskraft kan påverkas negativt när de förknippas med stora avhopp.

3 PM 3 (11) Om behovet av ingenjörer Ingenjörer vill se mer arbetslivsanknytning I en enkät 2009 riktad till medlemmar i Sveriges Ingenjörer med civil- och högskoleingenjörsexamen 2005 eller 2006, undersöktes hur de examinerade ingenjörerna såg på utbildningen efter några års yrkeserfarenhet, och hur den svarat upp mot de krav arbetslivet ställer. Det tydligaste beskedet från ingenjörerna var att utbildningarna i långt större utsträckning måste kopplas till yrkeslivet. Av direkta frågor och frisvar framgår att framför allt följande efterlystes: Bättre möjligheter till praktik Karriär- och studievägledning som ger besked om vad arbetsmarknaden kräver Ökade kontakter med företag och näringsliv Mer verklighetsanpassade tillämpningsövningar Entreprenörskapskompetens På fyra direkta frågor om samverkansrelaterade aspekter fördelade sig andelen positiva svar per högskola som följer (för vissa var antalet svar för litet): Högskola Hur bedömer du din utbildning vad beträffar Praktik Studievägl. Karriärvägl. Samverkan Väst 69% 35% 27% 37% Jönköping 17% 43% 36% 60% KTH 18% 43% 21% 74% Gävle 13% 35% 30% 73% Chalmers 11% 50% 26% 47% Luleå 34% 45% 17% 35% Mälardalen 14% 47% 16% 39% Karlstad 17% 29% 13% 54% Linköping 11% 35% 21% 43% Lund 12% 42% 14% 34% Halmstad 16% 26% 13% 26% Umeå 10% 30% 11% 30% Uppsala 14% 26% 8% 20% Dalarna 25% 10% 10% 22% Totalt (alla svar) 16% 40% 19% 37% Summa andel svar "mycket bra" och "ganska bra" på respektive delfråga. Sorterat fallande efter summan av andelarna per högskola. Det kan tilläggas att så många som en tredjedel av de svarande upplevde att sambandet mellan kurser och utbildning som helhet ( den röda tråden ) var mycket eller ganska dåligt. På utbildningar som leder till yrkesexamina måste detta betraktas som anmärkningsvärt. Inte heller uppgav fler än tre av tio att deras tidigare högskola kontaktat dem efter examen för att få veta hur de såg på utbildningen eller på arbetsmarknaden.

4 4 (11) Värt att märka är att enkäten riktades till studenter som fullföljt utbildningen med examen. Vad den icke obetydliga andel ansåg som lämnade utbildningen i förtid (se vidare avsnittet om genomströmning) är öppet för spekulation. Arbetslivsanknytning genom samverkan Som framgått ovan har ingenjörsstudenter ett uppenbart intresse av att högskolornas utbildningar har en tydlig arbetsmarknadskoppling. Det gäller även de företag och organisationer som i framtiden behöver deras kompetens. Ansvaret för att åstadkomma detta är delat. Högskolor har ett ansvar för att ta tillvara det intresse som företagen visar för samarbete, men bör även bidra till att väcka sådant intresse där det saknas. En särskild uppgift för lärosätena är att kontinuerligt följa utvecklingen på arbetsmarknaden för de examinerade. Ett viktigt redskap här är att göra återkommande alumniuppföljningar, och att omsätta erfarenheterna från dessa i utbildningarna. Företag kan inte begränsa sitt engagemang till tider när konjunktur och efterfrågan på arbetskraft är som hetast. Önskemål om långsiktig samverkan riskerar naturligtvis att höja tröskeln för medverkan ytterligare, men med tanke på de tre till fem år en ingenjörsutbildning tar i anspråk, måste den insikten finnas om samarbetet ska bära frukt. Man bör ha likaså ha i åtanke att aktörerna till vilka självfallet även studenterna räknas utöver frågan om kvalitet i utbildningen delvis kan ha olika mål för sitt engagemang i frågan. Högskolan kan vilja säkra en god tillströmning av studenter genom att kunna peka på olika former av utåtriktad samverkan. Företag kan också vilja påverka en utbildning i en riktning som bäst gagnar den egna verksamheten, eller på ett behändigt sätt testa potentiella kandidater för anställning. Studenterna kan på samma sätt vilja öka chanserna till anställning, men de kan också sträva efter att få en bättre uppfattning om hur utbildningen omsätts i praktiken, för att kunna välja kurser för fördjupning och breddning med större träffsäkerhet. Samverkan bidrar utan tvekan också till att stärka studenternas motivation och öka chanserna för att de fullföljer utbildningen. Det är därför viktigt att de tre aktörernas motiv för en utökad samverkan klargörs tidigt i processen. Därigenom skapas förutsättningar för att de insatser som vidtas blir ändamålsenliga, och får en väl avvägd omfattning. Samverkan bör dock inte ses som det enda svaret på frågor om ingenjörsutbildningarnas nytta och kvalitet. Högskolans uppdrag att förmedla ämnes- och metodkunskaper med bredd och djup är centralt. Det kan i olika utsträckning kompletteras och stödjas genom olika former av samverkan, men aldrig ersättas av dem. Civilingenjörer och högskoleingenjörer De sökande till civilingenjör är idag nära dubbelt så många som till högskoleingenjör, och studentunderlaget för högskoleingenjörsutbildningarna så lågt på vissa program och orter att det påverkar möjligheten att alls erbjuda vissa utbildningar. Försök med civilingenjörsutbildningar på nya högskolor har dessutom fått magert genomslag. Det hindrar inte att ytterligare högskolor strävar efter att få rätten att examinera civilingenjörer. Vi menar att långt viktigare än att lägga ytterligare en prestigeexamen till lärosätets me-

5 PM 5 (11) ritlista, är att vårda och utveckla högskoleingenjörsprogrammens kvalitet och attraktionskraft. Samtidigt har genomströmningen i civilingenjörsutbildningarna fallit sedan lång tid tillbaka, och på högskoleingenjörsutbildningarna är och har den varit än lägre. I båda fallen finns en rad förklaringar av olika tyngd, bland annat att en viss andel av de som slutar i förtid får arbete inom utbildningen, men trenden bidrar till att väcka frågor om dimensioneringen av utbildningarna. Viktigare än att öka antagningen ytterligare, är därför att verka för en ökad genomströmning. Detta innebär också att i större utsträckning anta studenter som har kapacitet att faktiskt fullfölja utbildningen. Ett ofta anfört skäl till att satsa särskilt på civilingenjörsutbildningen, är att Sverige behöver ingenjörer med tekniskt spetskunnande. Även om detta givetvis är riktigt, talar ett par saker emot en ytterligare förstärkning av just civilingenjörsutbildningen. Långt ifrån alla civilingenjörer har ett arbete där sådan kompetens krävs, även om det till del beror på de enskilda ingenjörernas egna preferenser. Det faktum att civilingenjörer har en bred arbetsmarknad är självfallet en styrka, vilket är särskilt värdefullt i en svag konjunktur, men det innebär inte med nödvändighet att dimensioneringen av utbildningarna ska ta höjd för detta. Dessutom har civilingenjörernas andel av ingenjörskåren ökat dramatiskt sedan början av 90-talet, vilket framgår av följande sammanställning av uppgifter ur SCBs Trender och prognoser (olika årgångar) Tillgång på ingenjörer Källa: SCB (prognos) Tekniskt gymnasium 2-3 år Gymnasieingenjör Högskoleingenjör (m.fl.) Civilingenjör Från att ha utgjort ungefär en femtedel av samtliga ingenjörer 1990, utgjorde civilingenjörerna en tredjedel Enligt SCBs beräkningar kan de vara nära hälften vid prognosperiodens slut, samtidigt som de i allt större utsträckning kommer att ha fem års högskoleutbildning bakom sig inte 4 eller 4½ år som majoriteten idag. Men redan 2009 hade totalt sett hälften av ingenjörerna en högskoleutbildning. Framme vid 2030 förväntas de utgöra 85 procent, i vad som måste betraktas som ett gigantiskt kompetenslyft. Diagrammet visar samtidigt att det totala antalet ingenjörer tvärtom kommer att ha minskat. Skälet är att civil- och högskoleingenjörsutbildningarna inte ens tillsammans förmår ersätta de stora skaror av gymnasieutbildade ingenjörer som nu lämnar arbetsmarknaden (även om behovet av dessa samtidigt beräknas minska något under perioden se mer nedan). Detta blir alltså utfallet trots den kraftiga utbyggnaden av högskolan

6 6 (11) och de många satsningar som genomförts för att öka intresset för teknik och naturvetenskap. Det förefaller därför osannolikt att den kompetensnivå som kan komma saknas framför allt skulle gälla civilingenjörer. Men bilden är inte komplett. SCB räknar uttryckligen bara på examinerade ingenjörer, men de låga genomströmningstalen har samtidigt skapat en stor och växande grupp på arbetsmarknaden med oavslutad teknisk högskoleutbildning fanns c:a personer med sådan utbildning (minst 30hp) fler än de examinerade högskoleingenjörerna, varav 45 procent arbetade inom ingenjörs- och datayrken. Till 2030 beräknas antalet ha stigit till , det vill säga nära nog lika många som civilingenjörerna vid samma tidpunkt. SCB beräknar, möjligen något teoretiskt, att det kommer att finnas ett överskott på ungefär personer med sådan oavslutad utbildning, varav alltså knappt hälften kan antas utgöra ett potentiellt bidrag till ingenjörskåren. Därtill kommer ett beräknat överskott av c:a personer med ospecificerad eftergymnasial teknisk utbildning (främst utrikes födda med utländsk utbildning). Antalet ingenjörer kan därför ligga nära efterfrågan 2030, och totalt sett trots allt ha ökat till c:a från (1990). I positiv mening skulle tillskottet från dessa båda grupper alltså kunna betraktas som en ersättning för de gymnasieutbildade ingenjörer som nu successivt lämnar arbetsmarknaden med den skillnaden att de inte dyker upp i tillgångsstatistiken. Men också om utbudet i denna tappning skulle vara tillfyllest, är det knappast en positiv utveckling att allt fler inte genomför hela utbildningen. Behovet av teknisk kompetens kan till del även tillgodoses av andra utbildningsgrupper, som inte heller de ingår i underlaget för SCBs beräkningar. Yrkeshögskolan (liksom föregångaren KY), utbildar ett betydande antal personer inom teknik och tillverkning, inte sällan under beteckningen ingenjörsutbildningar. Av totalt studerande 2011, läste närmare på utbildningar mot samhällsbyggnad/byggteknik samt teknik och tillverkning. Bland inriktningarna fanns elektronikingenjör, driftingenjör, elingenjör, installationsingenjör och ett trettiotal andra. Yrkeshögskolans utbildningsanordnare är fördelade över hela landet, men det största antalet ingenjörsinriktade utbildningar återfanns i Stockholm, Västra Götaland och Skåne 1. Om försöket med ett fjärde tekniskt år på gymnasiet faller väl ut, vad gäller såväl företagens som studenternas intresse, kan även det komma att bidra med ett nettotillskott av teknisk kompetens. Efterfrågan fram till idag Efterfrågan på såväl civil- som högskoleingenjörer har varit god under en följd av år. IT-bubblan utgör ett undantag med en kraftig ökning av arbetslösheten under 2003 och Finanskrisen däremot satte inga djupa spår i arbetslösheten bland Sveriges Ingenjörers medlemmar. IT-kraschen drabbade framför allt nyexaminerade andelen arbetslösa från ingenjörsutbildningarna var procent upp till ett år efter examen. Även för yrkesverksamma 1 Presentation av Gunilla Eken, YH, maj 2011.

7 PM 7 (11) var effekterna kraftiga: andelen med a-kassa gick upp till 3,5 procent, och uppskattningsvis ytterligare 0,5-1,0 procent fick aktivitetsersättning. Arbetslösheten bland i vart fall yrkesverksamma kan förefalla måttlig, men bubblan ledde till ett kraftigt och långvarigt fall i intresset för högskolestudier inom data. Samtidigt fortsatte teknikintresset att vika i en trend som bröts först Sviterna av detta lever vi med idag, då ett rekordlågt antal civil- och högskoleingenjörer examineras från högskolorna. Läsåret 2002/ /06 examinerades totalt över 7000 civil- och högskoleingenjörer. 2011/12 var antalet under 5000, en minskning med en tredjedel och för högskoleingenjörer var minskningen nära 40 procent. Under perioden förändrades också förhållande mellan examinerade civil- och högskoleingenjörer från c:a 1,3:1, till 2,0:1 ( CI/HI examinerade i diagrammet). Examinerade civil- och högskoleingenjörer Källa: HSV , , , , , ,0 CI Examinerade HI Examinerade CI/HI Examinerade Som vi återkommer till under nästa punkt, finns en del av förklaringen att söka i att andelen nybörjare som fullföljer utbildningarna med examen har minskat under perioden. Men lika viktigt är att konstatera att när svårigheterna att hitta arbete stiger för nyexaminerade, påverkas attityden till utbildningarna. Detta får i sin tur negativa effekter på försörjningen av ingenjörer på längre sikt. Effekten blir självfallet starkare, när efterfrågan framställs som hög, och utsikterna till spännande och välavlönade arbeten som närmast outtömliga. Som framgår av diagrammet nedan, baserat på uppgifter från SCBs Arbetskraftsbarometer, är den bilden inte helt övertygande. Inte heller gör det något för att bibehålla värdet av det varumärke som civilingenjörsutbildningarna åtnjuter och som högskoleingenjörsutbildningarna måste sträva efter att förstärka. Och det sista svenskt näringsliv behöver, är ett bakslag för ansträngningarna att öka teknikintresset. Idag kan vi konstatera att efterfrågan på ingenjörer har legat högt i vart fall sedan ett decennium tillbaka, mätt med de index som tas fram av Arbetsförmedlingen (avser yrken) och i SCB:s Arbetskraftsbarometer (avser utbildningar). Båda måtten, som i allt väsentligt skuggar varandra, bygger direkt eller indirekt på uppgifter i första hand från företag.

8 "Barometerutslag" 8 (11) Det finns därför skäl att fästa uppmärksamheten på att de aktuella bristtalen främst avser yrkeserfarna ingenjörer. En enkel medelvärdesberäkning (ovägd) av Arbetskraftsbarometerns utslag över tid för yrkeserfarna och nyexaminerade ger följande bild: Ingenjörer i Arbetskraftsbarometern Medelvärde barometerutslag (ovägt) nyexaminerade och yrkeserfarna Källa: SCB Yrkeserfarna god tillgång balans brist - på arbetskraft Nyexaminerade Uppenbart är att skillnaden i efterfrågan på nyexaminerade och yrkeserfarna är betydande och bestående. Vid tiden för IT-kraschen befann sig de yrkeserfarna ingenjörerna i balans enligt barometern, medan efterfrågan på nyexaminerade var den lägsta under perioden. Som framgått ovan var arbetslösheten hög bland nyexaminerade, men det finns knappast något som ger stöd för att de yrkeserfarna skulle ha befunnit sig i balans. Det är svårt att tolka barometerns mått på efterfrågan på annat sätt än att det ur den enskilde ingenjörens perspektiv utgör en betydande överskattning av rekryteringsläget. I synnerhet för nyexaminerade är arbetsmarknadsläget rimligt först med ett barometerutslag som motsvarar en inte obetydlig brist på yrkeserfarna. Dimensioneringen av utbildningarna bör således inte blint bygga på efterfrågan på yrkeserfarna ingenjörer. Efterfrågan på sikt SCB publicerar vart tredje år en beräkning av tillgång och efterfrågan för ett femtiotal utbildningsgrupper. Den senaste bedömningen togs fram under 2011 och sträcker sig fram till SCB är noga med att poängtera att beräkningarna bygger på en serie antaganden vid prognostidpunkten, och att utvecklingen måste betraktas som ett scenario givet att dessa antaganden om t.ex. antagning och examination inte rubbas. En tillbakablick visar också på förhållandevis stora förändringar mellan tidigare prognoser. För stora växlar bör således inte dras av resultaten, framför allt mot prognostidpunktens slut. Civilingenjörer redovisas för fem större utbildningsgrupper samt totalt, enligt nedan.

9 PM 9 (11) Civilingenjörsutbildning totalt. Källa: SCB På lång sikt syns således ett visst underskott av civilingenjörer kunna uppkomma. Detta hänför sig främst till den beräknade efterfrågan på civilingenjörer inom maskinteknik. Av ovan nämnda skäl bör skillnaden mellan utbud och efterfrågan så långt fram i tiden dock inte tillmätas någon överdriven betydelse. I den tidigare prognosen (2008) var för övrigt kurvorna omkastade, och pekade istället mot ett visst överskott av civilingenjörer för såväl civilingenjörer totalt som för maskiningenjörer. Högskoleingenjörer ingår som en del i den större gruppen Gymnasie- och högskoleingenjörer. Till Högskoleingenjörer räknas även vissa andra tekniska högskoleutbildningar. Detta till trots utgör denna kategori idag bara en knapp fjärdedel av den samlade gruppen, som domineras (till lika delar) av gymnasieingenjörer och personer med 2-3 års teknisk gymnasieutbildning. Diagrammet utgör således långt ifrån någon renodlad illustration av utbud och efterfrågan på just högskoleingenjörer. Gymnasie- och högskoleingenjörsutbildning. Källa: SCB

10 10 (11) Genomströmning I SCBs senaste rapport över genomströmningen i högskolan 2 placerar sig civil- och högskoleingenjörsutbildningarna sist (med arkitekt mittemellan) bland tjugotalet redovisade yrkesexamina. Av nybörjarna till civilingenjör 1998 hade 62 % tagit examen på programmet åtta år senare (9 % hade tagit en annan examen). För nybörjarna fyra år senare hade andelen med examen på programmet sjunkit till 51 % (annan examen steg till 11 %). För högskoleingenjörsutbildningarna har inga större förändringar skett över de senaste åren, men det innebär att inte mer än en tredjedel tar examen på programmet efter sex år (tidigare uppföljning för kortare utbildning). Här minskade samtidigt andelen som istället tar ut en annan examen från 13 till 8 %. Enligt SCB påverkas inte andelarna med examen mer än marginellt om man räknar bort avhoppen under första terminen. Kvinnor har generellt en högre examenfrekvens än män (totalt +5%), och ingenjörsutbildningarna är inga undantag. För de senast redovisade nybörjarna på civilingenjörsprogrammen (2002/03), var andelen med examen på programmet 59 % för kvinnor och 49 % för män, och skillnaden har ökat. Kvinnor tar också i större utsträckning ut en annan examen istället, vilket drygar ut skillnaden i examina totalt till 16 procentenheter. Skillnaden var mindre till kvinnornas fördel på högskoleingenjörsutbildningarna: 36 respektive 32 % med examen på programmet för nybörjare 2004/05. Även här var andelen kvinnor som istället tog ut en annan examen högre än för männen med 12 jämfört med 8 procent. Fenomenet är alltså inte nytt. Högskoleverket har vänt och vridit på tidigare års statistik vid flera tillfällen, men som regel utan att betrakta det som något större problem. Skälen för detta har t.ex. varit att många som lämnar högskola utan ingenjörsexamen i vart fall tagit ett försvarligt antal poäng till och med tillräckligt för examen, att några slutar så tidigt att de inte riktigt borde räknas, att planerade studieuppehåll förskjuter studietiderna, eller att en viss andel trots allt tagit ut en annan examen. Det främsta argumentet brukar dock vara att de som saknar examen ändå får arbete, ofta inom rätt område och att många själva väljer att sluta av just det skälet. Detta tas upp till förnyad betraktelse i HSVs rapport Orsaker till studieavbrott (2010:23 R), där ett antal yrkesexamina med särskilt låga examensfrekvenser studerats. Rapporten bygger till del på äldre uppgifter, men är särskilt belysande eftersom den är baserad på enkäter och således kan visa hur de icke-examinerade fördelar sig mellan dessa och andra förklaringar. Där framgår bland annat att 19 procent av de som avbröt en civilingenjörsutbildning gjorde det för att de fick ett arbete. Tre av fyra fick ett som matchade utbildningen. Motsvarande andel för högskoleingenjörer var 29 procent, och av dessa fick 80 procent ett matchande arbete. 2 Genomströmning och resultat på grundnivå och avancerad nivå till och med 2009/10, UF 20 SM 1103

11 PM 11 (11) Svaren på frågan när studierna avbröts fördelade sig med 39 procent på tidigt, 29 procent på senare men med mer än en termin kvar och med 31 procent på en termin eller mindre kvar. Å andra sidan utmärker sig de båda ingenjörsutbildningarna genom att ha de högsta andelarna (flera svar var möjliga) som angivit jag uppnådde inte de studieresultat jag hoppats och utbildningen var för svår. Inom civilingenjörsutbildningarna var andelarna 27 respektive 18 procent; inom högskoleingenjörsutbildningarna 22 respektive 16 procent. I slutsatserna hänvisas sedan till att förhållandevis höga andelar avbryter sent (31 procent), att många (men alltså inte mer än högst procent) angav arbete som skäl för avbrottet och att detta oftast låg inom utbildningen samt slutligen att en avlagd examen, dvs. ett examensbevis, inom dessa områden varken är nödvändigt eller särskilt betydelsefullt för att få ett arbete. Ett annat synsätt är att utbildningarna för många upplevs som för svåra, och för andra strängt taget inte är nödvändig för att få ett arbete. Hur resultaten än tolkas är det därför svårt att inte ställa frågan om utbildningarnas syfte och mål verkligen uppfylls med så låga examensfrekvenser, om de som antas har tillräckliga förutsättningar för studierna, och om dimensioneringen är rimlig i förhållande till arbetsmarknadens behov av ingenjörer med tre eller fem års komplett högskoleutbildning. Den bedömargrupp som på HSVs uppdrag genomförde utvärderingen av civilingenjörsutbildningarna 2005 såg också betydligt allvarligare på genomströmningsfrågan. Även om de förmildrande förklaringarna även då fanns med i rapporten i form av svar från lärosätena, lämnade bedömarna flera förslag på hur genomströmningen skulle kunna ökas. Vid HSVs uppföljning 2011, framgick av de svar verket fick in från lärosätena att åtgärder av olika slag också hade vidtagits sedan dess. De exempel som nämndes var ökat stöd i matematik, en mer aktiv studievägledning eller skärpta (men snarare återställda) förkunskapskrav. Detta har knappast kunnat påverka resultaten för de nybörjare som nu redovisas, så vilken effekten blir återstår att se är det så åter dags för utvärdering av ingenjörsutbildningarna, och i det nya systemet kommer störst vikt att läggas vid studenternas examensarbeten. Frågan är bara vad det kommer att säga om utbildningarna, om högst hälften av nybörjarna över huvud taget tar examen på programmet (inom de ändå generösa ramarna åtta respektive sex år). Det kan i vart fall konstateras att det spelar liten roll hur många som börjar studera till civil- och högskoleingenjör om en stadigt minskande skara kommer ut med examen åtminstone om kompetensförsörjningen är beroende av examinerade ingenjörer.