Tekniskt basår med fokus på tjejer

Transkript

1 Tekniskt basår med fokus på tjejer Den här korta rapporten är en delrapport om basårsutbildningar med fokus på kvinnor. I en fortsatt studie under våren 2017 kommer detta material att kompletteras med statistik från SCB med gymnasiebakgrund och socioekonomiska faktorer. Bakgrund och historik Behörighetsgivande förutbildning till utbildningar inom högskolan har funnits i många år, i många former och med olika utbildningsanordnare. Det finns behörighetsgivande förutbildning i form av basår och basterminer, med sikte på exempelvis naturvetenskapliga/tekniska och teologiska högskoleutbildningar. Det finns också förutbildningar i form av språkkurser exempelvis för utländska studenter. Den här studien fokuserar på behörighetsgivande förutbildningar som leder till fortsatta studier inom det naturvetenskapliga/tekniska området. I den fortsatta texten kallas dessa för basår eller basårsutbildning oavsett längd och inriktning. Verksamheten bedrivs på universitet och högskolor och regleras i en särskild förordning, SFS 2007:432 Förordning om behörighetsgivande förutbildning vid universitet och högskolor. Utbildningen kan sägas ligga i gränslandet mellan gymnasieskola och högskola; den ger inga högskolepoäng men följer i många fall ett högskolepedagogiskt upplägg, den ger inte gymnasiebetyg men är på gymnasial nivå. Detta faktum gör även att verksamheten hamnar mellan olika myndigheters ansvarsområden; varken Skolverket/Skolinspektionen eller Universitetskanslersämbetet (UKÄ, f.d. Högskoleverket) har gjort någon uppföljning av basårsutbildning efter att det gemensamma NOT-projektet avslutades i början på 2000-talet. Idén med basårsutbildning startades på Högskolan i Luleå Målet var då att personer med examen från samhällsvetenskaplig och ekonomisk linje på gymnasiet ska kunna söka M-linjen. Liknande verksamhet genomfördes under en tid i Uppsala från I slutet på 1980-talet ökade oron för brist på sökande till tekniska utbildningar vilket gjorde att även andra universitet genomförde försök med basårsutbildningar. Möjligheten att komplettera högskolebehörighet via fristående kurser fanns även under denna tid via Komvux. I juni 1992 beslutade regeringen att anta förordningen om behörighetsgivande förutbildning (SFS 1992:819) och samma hösttermin arrangerade 26 lärosäten basårsutbildningar med totalt platser. Tanken var att knyta utbildningen närmare högskolan genom att låta högskolorna genomföra utbildningen samtidigt som studenterna skulle bli antagna till en ordinarie utbildningsplats. Tidiga problem som kom fram genom frågor till studenterna var oklarheter om platsgaranti samt vilka andra högskolor basåret kunde ge behörighet till. Från HT97 har högskolorna inte längre fått särskild tilldelning av resurser. Lärosätena har fått avsätta medel för sina basårsutbildningar inom ramen för det ordinarie utbildningsuppdraget, även kallat takbeloppet. Utvecklingen av antalet studenter på basår utvecklades snabbt från de ca som fanns vid starten Redan 1996/97 fanns nära platser på basår inom högskolan, dessutom fanns det ca platser inom Komvux. Därefter har antalet utbildningsplatser på basår inom högskolan varit tämligen konstant i 1 (5)

2 många år för att i slutet av 00-talet återigen öka och nu de senaste två-tre åren minska något igen. Basår idag En ögonblicksbild från den centrala antagningen till höstterminen 2016 visar att basårsutbildningar hade ca förstahandssökande och drygt antogs. Av de antagna var 39 procent kvinnor och 77 procent var 24 år eller yngre. Under läsåret tillkommer dessutom de som påbörjar en bastermin under vårterminen Som jämförelse hade ca personer en högskoleingenjörsutbildning som sitt förstahandsval inför hösten 2016 och ca antogs 1. Det är alltså ett högre söktryck på basårsutbildningar än på högskoleingenjörsutbildningar. På KTH är basåret till och med det överlägset mest sökta utbildningsprogrammet. Det har fler förstahandssökande än t.ex. arkitektprogrammet eller industriell ekonomi. Hösten 2016 sökte 1200 personer (i första hand) till basår på KTH medan 884 resp 718 personer sökte arkitekt eller industriell ekonomi. Basårsutbildning med inriktning mot naturvetenskap och teknik startades hösten 2016 på 21 universitet och högskolor runt om i Sverige. Generellt krävs grundläggande högskolebehörighet med tillägget matematik 2 alt. matematik B för att kunna söka till en basårsutbildning. Basårsutbildningar kan något förenklat delas in i tre olika grupper: Tekniskt basår, med tydlig koppling till ingenjörsutbildningar både vad gäller platsgaranti och kurser. Naturvetenskapligt basår, ger bredare behörigheter utan koppling till ingenjörsutbildningar. Tekniskt/Naturvetenskapligt basår, ger platsgaranti till ingenjörsutbildningar men ger en bredare behörighet. Andelen kvinnor i basårsutbildningar är totalt ca 40 procent och har så varit under en ganska lång period. Könsskillnader mellan olika basårsutbildningar följer ungefär samma mönster som på efterföljande ingenjörsutbildningar. Basårsutbildningar som förbereder mot data- och elektrotekniska ingenjörsutbildningar har en låg andel kvinnliga studenter, ca 5-15 procent, medan basår som leder till typiskt sett kvinnodominerade ingenjörsutbildningar inom exempelvis kemi, miljö och bioteknik har en andel på procent kvinnliga studenter. Extremen är en basårsutbildning som förbereder studenterna för textilingenjörsprogrammet på Högskolan i Borås som hösten 2016 antog 81 procent kvinnliga studenter. Innehållet i basårsutbildningarna har i princip inte förändrats sedan starten. De förändringar som ändå har gjorts är följder av förändringar i gymnasieskolan och/eller förändringar av behörighetskrav till högskoleutbildningar. Varifrån och vart? Under 2013 och 2014 genomfördes på KTH en utredning som analyserade alla personer som antagits till utbildningar på KTH under en tioårsperiod. Syftet med utredningen var att skaffa sig bättre kunskap och förståelse om studenters vägar 1 All statistik i denna del kommer från statistik.uhr.se. Antal antagna från URVAL 2. 2 (5)

3 genom systemet för att därigenom få ett bättre underlag för olika överväganden och beslut. Materialet omfattar bland annat alla antagna programstudenter för perioden HT 2002 t.o.m. HT 2011 i form av utdrag från Ladok (ca poster). Med hjälp av denna databas kan faktorer som antagning, poängproduktion, avhopp och examen analyseras kopplat till exempelvis kön, ålder och urvalsgrupp. Materialet innehåller dock inte uppgifter om gymnasiebakgrund i form av gymnasieprogram eller meritvärde från gymnasiebetyg. Socioekonomiska faktorer finns inte heller med i databasen. Utredningen var intern, men vi har med KTHs goda minne fått tillgång till de uppgifter som kan kopplas till basårsutbildningar. Eftersom KTH har den största antagningen i Sverige på basårsutbildningar (ca studenter per år) blir materialet väldigt intressant. De frågeställningar som rönt särskilt intresse är hur övergången från basår till efterföljande programutbildning sker och om det skett en förändring över tid. Andra frågor handlar om att jämföra basårsstudenters poängproduktion, avhopp och examensfrekvens med studenter som kommer in direkt på ett program via gymnasiebetyg eller högskoleprov. Resultaten från utredningen visar att 30 procent av alla antagna civilingenjörsstudenter på KTH under mätperioden hade hoppat av innan vårterminen år 2. Men bara 13 procent av de kvinnliga studenterna med en bakgrund från basår hade hoppat av under samma period. För högskoleingenjörsutbildningarna var motsvarande siffror 28 procent avhopp innan vårterminen år 2 oavsett bakgrund och bara 14 procent bland kvinnliga studenter som gått basåret. Överhuvudtaget kan den stora andelen avhopp på ingenjörsutbildningar mana till eftertanke, men det är glädjande att se att basåret, och framför allt kvinnliga basårsstudenter, bidrar till en kvalitetshöjning i det avseendet. På samma sätt går det att studera examinationsgraden beroende på vilket sätt studenterna antogs till utbildningen. Här visar det sig att hela 67 procent av basårstjejerna tar en civilingenjörsexamen från KTH jämfört med 46 procent för alla studenter oavsett kön eller hur man har antagits. När det gäller motsvarande siffror för högskoleingenjörsutbildningarna var det dock ingen signifikant skillnad mellan grupperna (45 procent för basårstjejer mot 43 procent för samtliga antagna). Jämförelser med andra universitet och högskolor I syfte att kunna jämföra en del av materialet från KTH med situationen på andra lärosäten har vi genom ett samarbete med sju lärosäten samlat in statistik om antagningen till basår vid tre olika tillfällen; 2005, 2010 och 2015, samt efterföljande års antagning till ingenjörsprogram. De medverkande lärosätena är Umeå universitet, Högskolan i Gävle, Karlstads universitet, KTH, Högskolan Väst, Chalmers tekniska högskola samt Jönköping University. Totalt svarar dessa sju högskolor för drygt hälften av alla antagna basårsstudenter varje år. De uppgifter som har samlats in och analyserats är antal antagna män och kvinnor på basårsutbildningar och alla antagna till efterföljande års programutbildningar. Med hjälp av materialet går det att dels analysera direktövergången från basårsutbildningar till korta och långa programutbildningar, dels analysera könsfördelningen från de som antas till en programutbildning via basår respektive via gymnasiebetyg och högskoleprov. Det går dock inte att som i KTHs interna utredning analysera studieresultat i form av poängproduktion, avhopp och uttag av examen. 3 (5)

4 Det viktigaste resultatet från denna delstudie är att direktövergången från de som tar sig genom en basårsutbildning till en programutbildning på de här sju högskolorna har ökat från 37 procent 2005/06 till 58 procent 2015/16. På KTH och Chalmers är direktövergången nu procent. Däremot kan man inte generellt se att andelen kvinnor på efterföljande programutbildningar ökar tack vare basårsutbildningar. Andelen tjejer på ingenjörsutbildningar har ökat under många år. KTH, Chalmers och Umeå hade hösten 2016 exempelvis ca 35 procent tjejer som började på civilingenjörsutbildningarna. Jönköping, en av Sveriges tre största högskolor för högskoleingenjörsutbildningar hade 33 procent tjejer bland sina nybörjare i höstas. Andelen tjejer som fortsätter från basårsutbildningar till efterföljande programutbildningar har ökat i samma takt och bidrar därmed till den totala ökningen. En intressant detalj är att den andel studenter som under perioden börjat en programutbildning och som tidigare har gått en basårsutbildning har ökat hade 9 procent av alla antagna programstudenter gått en basårsutbildning hade den siffran ökat till ca 15 procent. Fler och fler ingenjörsstudenter har med andra ord en bakgrund från en basårsutbildning. Varför anordnar universitet och högskolor basår? Från ett ännu ej avslutat examensarbete från KTH hämtar vi några preliminära slutsatser av mer kvalitativ art. Examensarbetet försöker kvalitativt besvara frågan varför universitet och högskolor anordnar basårsutbildningar och har kommit fram till fem olika, men till viss del överlappande, anledningar. Fler studenter Den första anledningen är det ursprungliga syftet som fortfarande finns kvar på många ställen där för få studenter söker till deras ingenjörsutbildningar. Att få fler studenter ger en stärkt rekrytering och fokuserar på att fylla lärosätets studieplatser med behöriga studenter utan större hänsyn till vilka studenter som antas. Andra studenter En annan anledning är att få in andra studenter och som syftar till att bredda rekryteringen. Breddad rekrytering avser här ett fokus på olika minoriteter av studenter inom ingenjörsutbildningen. T.ex. kvinnor, studenter med invandrarbakgrund eller från studieovana miljöer. Bättre studenter Rekrytering via basår med syfte att ta in studenter med så stor studiekapacitet som möjligt, trots att man förmodligen kan ta in behöriga studenter via andra antagningskvoter. I detta fall handlar det inte om att ta in studenter till utbildningar med lågt söktryck, men genom basårsutbildningen blir dessa studenter bättre förberedda på fortsatta studier och klarar dessa bättre. Här kan det finnas studenter som redan är behöriga till ingenjörsutbildningar men som antingen är osäkra på sin studieförmåga eller som vill öka sin chans att komma in på en specifik utbildning via garantiplatser. Ekonomisk flexibilitet Som regelverket ser ut för högskoleutbildning idag så måste ett lärosäte som tar in studenter till en utbildning garantera dessa studenter möjligheten att få läsa hela sin utbildning. Detta gör att varje utbildning ett lärosäte erbjuder binder upp en mängd pengar i det antal år utbildningen pågår. För en civilingenjörsutbildning betyder det att lärosätet binder upp medel i minst 5 år. 4 (5)

5 Behörighetsgivande förutbildning får inte vara längre än ett år och kommer därför inte att binda upp medel i mer än ett år. Ett lärosäte kan då välja att använda basåret som en typ av buffert då man har medel över men inte vet om detta överskott finns kvar nästa år. Samhällsansvar En sista anledning som examensarbetet har identifierat handlar om en känsla om samhällsansvar, att det är viktigt att möjligheten för studenter att välja om finns och att basårsutbildning erbjuder denna möjlighet. Om rapporten Denna delrapport om basårsutbildningar innehåller fakta som kommer från en mängd olika källor. De främsta källorna listas nedan. Rapporten är skriven av Per Fagrell med god hjälp av Lasse Källander. Delar av materialet är taget direkt från ett tidigare publicerat konferensbidrag från 2015 skrivet av, Tom Cederborg Wincent och Per-Viktor Bryntesson. SFS 1992:819. Förordning om behörighetsgivande förutbildning vid universitet och högskolor. Stockholm: Utbildningsdepartementet. SFS 2007:432. Förordning om behörighetsgivande förutbildning vid universitet och högskolor. Stockholm: Utbildningsdepartementet. Skolverket & Verket för högskoleservice (1994). Tekniskt naturvetenskapligt basår, Nothäfte nr 1/1994. Universitets- och högskolerådet. Bryntesson, P-V., Cederborg Wincent, T. & Fagrell, P. Varför finns basår? Konferensbidrag till 5:e Utvecklingskonferensen för Sveriges ingenjörsutbildningar, Uppsala universitet, november (5)