Kompetensutveckling för distriktssköterskor med förskrivningsrätt. - En kvantitativ studie. Författare Annemor Olsson Jenny Åström

Transkript

1 Akademin för hälsa och samhälle Specialistsjuksköterskeutbildning till distriktssköterska Avancerad nivå, 15hp Vå3019 HT 2009 Kompetensutveckling för distriktssköterskor med förskrivningsrätt - En kvantitativ studie Författare Annemor Olsson Jenny Åström Handledare Marie Elf Högskolan Dalarna Examensarbete Examinator Anna Ehrenberg Extern examinator Inger Kull

2 Högskolan Dalarna Falun Tel

3 Department of health and social siences Student thesis of degree master in nursing Advanced level, 15ECTS Year 2009 Development of competence in prescribing district nurses - A quantitative study Authors Annemor Olsson Jenny Åström Supervisor Marie Elf Högskolan Dalarna Examensarbete Examinar Anna Ehrenberg External examinar Inger Kull

4 Högskolan Dalarna Falun Tel

5 Sammanfattning Introduktion: Förskrivningsrätten ställer höga krav på distriktssköterskornas kompetensutveckling i och med att kunskaperna om läkemedel, behandlingsmetoder och riktlinjer ständigt uppdateras. Studier om distriktssköterskors kompetensutveckling är sällsynta vilket är en anledning till att denna studie genomfördes. Syfte: Syftet var att undersöka i vilken utsträckning distriktssköterskor med förskrivningsrätt för läkemedel får kompetensutveckling som rör förskrivningsrätten och vilken kompetensutveckling de anser sig vara i behov av. Metod: Studien genomfördes i september 2009 med hjälp av en semistrukturerad postenkät. I studien deltog 43 distriktssköterskor från 9 olika distriktssköterskemottagningar i olika landsting. Resultat: Studien uppdagade att kontinuerlig kompetensutveckling inte är en självklarhet för distriktssköterskorna. Däremot är distriktssköterskorna ansvarstagande när det gäller att hålla sina kunskaper uppdaterade genom egna studier. Inga skillnader kunde påvisas mellan nya och mer erfarna förskrivare när det gäller mängden kompetensutveckling som erbjuds av arbetsgivaren, deras engagemang i egna studier och behovet av kompetensutveckling. Konklution: Behovet av kompetensutveckling är stort hos distriktssköterskorna och de önskar att arbetsgivaren visade större intresse för detta. Distriktssköterskorna önskar mer kompetensutveckling inom alla kompetensområden men främst inom sjukdomslära och behandlingsriktlinjer och rekommendationer. Fler studier inom detta område är nödvändigt för att ytterligare utforska distriktssköterskornas kompetensutveckling men även för att kartlägga faktorer som påverkar distriktssköterskans känsla av kompetens. Nyckelord: Distriktssköterska, förskrivningsrätt, kompetensutveckling, kvantitativ, enkätstudie.

6 Summary Introduction: Constant renewal of knowledge in medicines, treatment methods and guidelines puts a pressure on district nurses continuing development of competence. The reason to this study s implementation is the lack of studies in the field of district nurses development of competence. Aim: The aim was to explore the extent of development of competence for prescribing district nurses and the type of development of competence asked for by the district nurses. Method: The study was conducted as a postal questionnaire survey in September District nurses (n=43) from 9 different district nurse offices in various country councils participated. Results: This study revealed that development of competence is not obvious for district nurses. Despite the lack of development of competence district nurses tend to take responsibility for keeping their knowledge up-to-date. Differences between new and more experienced prescribers when it comes to the frequency of development of competence offered by the employer, their capability to self studies and the need for development of competence were not found. Conklution: District nurses have a vast need for development of competence and they wish their employer to show more interest for this. The need for development of competence is most urgent in the fields of pathology, treatment guidelines and recommendations. Additional studies in this field are necessary in order to further explore the development of competence for district nurses. Studies investigating the factors effecting district nurses feeling of competence are also required. Key words: District nurse, prescribing, development of competence, quantitative, questionnaire survey.

7 Innehåll Introduktion... 8 Förskrivningsrätten för sjuksköterskor och distriktssköterskor... 8 Åsikter om förskrivningsrätten för sjuksköterskor... 9 Sjuksköterskors kompetenskrav Sjuksköterskors kompetensutveckling Begreppsförtydligande Syfte Frågeställningar Metod Design Population och urval Mätinstrument/Datainsamlingsmetod Tillvägagångssätt Statistisk bearbetning/analys och tolkning av data Forskningsetiska överväganden Resultat Bakgrundsuppgifter Kompetensutveckling Skillnader mellan nya och mer erfarna förskrivare Diskussion Sammanfattning av huvudresultaten Resultatdiskussion Bakgrundsresultat Kompetensutveckling Känsla av kompetens Skillnader mellan nya och mer erfarna förskrivare Metoddiskussion Konklusion Förslag till vidare forskning Litteraturförteckning... 36

8 Introduktion Förskrivningsrätten för sjuksköterskor och distriktssköterskor Svenska distriktssköterskor har sedan år 1994 kunnat förskriva vissa läkemedel så som läkemedel mot förstoppning, lindrig värk och eksem. Deras förskrivningsrätt infördes framför allt för att patienter i glesbygden lättare skulle få tillgång till behandling. År 2000, efter ett förslag från socialstyrelsen, fick även sjuksköterskor möjlighet att få förskrivningsrätt genom att avklara en tio veckor lång utbildning i farmakologi och sjukdomslära (Socialstyrelsen, 2004). Förskrivningsrätten är endast giltig inom den verksamhet där distriktssköterskan eller sjuksköterskan arbetar. För sjuksköterskor är förskrivningsrätten även begränsad till att gälla enbart inom den kommunala hälso- och sjukvården, medan distriktssköterskorna kan arbeta inom landsting eller kommunal primärvård eller hälso- och sjukvård. Sjuksköterskor med förskrivningsrätt får förskriva läkemedel utifrån en indikationslista som består av 15 områden som omfattar vanliga kroppsliga besvär till exempel allergi, smärta och hudproblem. De läkemedel som sjuksköterskor får förskriva vid särskilda indikationer anges i bilagan till föreskrifter om kompetenskrav för sjuksköterskor vid förskrivning av läkemedel (SOSFS 2001:16). I USA har läkare överlåtit vissa förskrivningar till annan sjukvårdspersonal ända sedan talet. De första personerna som efter en kortare medicinsk utbildning blev behöriga att förskriva läkemedel var sjukvårdare från militären. Initiativet till att även andra yrkesgrupper än läkare skulle få förskrivningsrätt uppkom då tillgången till läkare i primärvården var för begränsad (American academy of physcician assistants, 2009). I England är förskrivningsrätten för sjuksköterskor mer utvecklad än i Sverige. De har tre huvudtyper att förskrivare. Den första typen av förskrivare har funnits sedan 2003 och innebär att sjuksköterskan i enlighet med den medicinska vårdplan som upprättats för varje patient får förnya recept som en läkare skrivit ut. För att sjuksköterskan ska få förnya läkemedlet krävs att både läkaren och patienten godkänt detta samarbete. Den andra typen av förskrivare har funnits sedan 2006 och får efter att de undersökt och diagnostiserat patienten självständigt förskriva läkemedel med licens i England. Sjuksköterskan har ansvar för att själv avgöra om bedömningen och förskrivningen ligger inom hennes kunskapsområde. Den tredje typen av 8

9 förskrivare liknar de svenska sjuksköterskornas förskrivningsrätt. De får endast förskriva läkemedel som finns angivna på särskilda läkemedelslistor (Department of Health, 2009). Förskrivningsrätten kan ses som en möjlighet för sjuksköterskorna att få växa i sin yrkesroll och uppleva större glädje och mening i sitt arbete (Nolan, Carr, & Doran, 2004, Lockwood & Fealy, 2008, Stenner & Courtenay, 2008). I en studie ansåg majoriteten av sjuksköterskorna att bristen på utbildning samt omgivningens kunskap om deras förskrivningsrätt utgör hinder för att fler sjuksköterskor ska vilja förskriva läkemedel. Även rädslan för rättsliga påföljder efter felaktiga förskrivningar påverkar förskrivningsfrekvensen (Lockwood & Fealy, 2008). Åsikter om förskrivningsrätten för sjuksköterskor Åsikterna kring sjuksköterskors förskrivningsrätt är många och delade. Men det är framför allt läkarna som har rapporterat osäkerhet mot sjuksköterskors förskrivningsrätt. De oroar sig för patienternas säkerhet och för att antalet förskrivningar ska öka med risk för ekonomisk belastning (Wilhelmsson, Ek, & Åkerlind, 2001, Wilhelmsson & Foldevi, 2003). Studier har pekat på att sjuksköterskor anser att oron är obefogad eftersom de är noggranna och läkemedlen som de får skriva ut inte är särskilt potenta, sjuksköterskorna råder dessutom ofta patienten att köpa läkemedlet receptfritt (Wilhelmsson & Foldevi, 2003, Bradley, Hynam, & Nolan, 2007). Dessutom anser sjuksköterskor att följden av utbildningen i förskrivningsrätt är att patienterna får en mer kvalitetsmässig vård genom sjuksköterskornas utökade kompetens (Bradley, Campell, & Nolan, 2005). Den oro som finns är nog snarare kopplad till professionernas rollförvirring (Courtenay & Carey, 2009) och okunskap om förskrivningsrätten för sjuksköterskor (Nolan, Carr, & Doran, 2004). Osäkerhet som finns bland svenska läkare tycks inte delas av de engelska läkarna som är övertygade om att sjuksköterskors bedömningar och förskrivningar är lika noggranna, säkra och kostnadseffektiva som läkarnas under förutsättning att de har en mångårig erfarenhet inom specialiteten. Läkarna i England rapporterar att de känner sig säkra på att sjuksköterskorna endast förskriver efter sin kunskapsnivå och konsulterar läkare om de är osäkra i en bedömning (Stenner, Carey, & Courtenay, 2009). Så länge sjuksköterskorna känner sig kompetenta inom det område som de använder förskrivningsrätten och så länge de känner patienterna väl anser de också att deras förskrivningar är säkra. Förskrivningsförfarandet upplevs även säkrare om det finns läkare tillgängliga för att 9

10 diskutera förskrivning med. Även vetskapen om att farmaceuter kontrollerar förskrivningen innan läkemedlet ges till patienten på apoteket är betryggande. För att göra förskrivningarna ännu säkrare är det önskvärt att regelbundna kontroller av förskrivningarna görs (Bradley, Hynam, & Nolan, 2007). Studier har visat att läkare även ser många fördelar med sjuksköterskors förskrivningsrätt, till exempel effektiviseras läkarnas arbete genom att patientflödet underlättas av att läkarna kan fokusera på de mer komplicerade patientfallen (Courtenay & Carey, 2009, Nolan, Carr, & Doran, 2004). Sjuksköterskornas förmåga att se till hela patienten inger patienten trygghet (Nolan, Carr, & Doran, 2004) och den utökade och mer begripliga informationen om läkemedlen, deras för- och nackdelar samt behandlingens syfte bidrar till en ökad följsamhet (Courtenay & Carey, 2009, Stenner & Courtenay, 2008). En svensk intervjustudie fann att vissa läkare och sjuksköterskor anser att sjuksköterskors förskrivningsrätt är onödig med tanke på att de flesta preparat som sjuksköterskor får förskriva ändå kan köpas receptfritt på apoteket. Denna åsikt möter motstånd av de sjuksköterskor som uppmärksammat att patienter har lättare för att följa behandlingsdirektiven om de får läkemedlet utskrivet på recept (Wilhelmsson & Foldevi, 2003). I en studie där sjuksköterskors och läkares förskrivningar jämfördes var skillnaderna mellan förskrivningarna mycket små. Den skillnad som fanns låg i att sjuksköterskor i större utsträckning än läkare ordinerar icke-medicinsk behandling och egenvård. De rekommenderar även patienterna att köpa läkemedlet receptfritt oftare än vad läkare gör (Running, Kipp, & Mercer, 2006). En studie om kostnadseffektiviteten hos sjuksköterskors förskrivningar rapporterar att sjuksköterskor som har stor erfarenhet inom sitt specifika område gör kostnadseffektiva val av behandling. För att minska mängden läkemedel som kastas diskuterar sjuksköterskor behandlingsalternativen med patienterna så att de kan skriva ut rätt läkemedel på en gång. Detta ökar även patientens följsamhet vilket också bidrar till att minska kasseringen av läkemedel. När sjuksköterskorna behöver prova sig fram till rätt läkemedelsbehandling förskriver de endast små förpackningar vilket också gör förskrivningarna mer kostnadseffektiva (Stenner & Courtenay, 2008). Ibland kan det vara nödvändigt att utbilda sjuksköterskor i att göra säkrare och mer kostnadseffektiva förskrivningar. Sjuksköterskor med mindre erfarenhet av förskrivningar kan utbildas i att tänka ekonomiskt och lära sig förskriva rätt läkemedel vid rätt tillfälle. De kan även behöva få utökade kunskaper om 10

11 egenvård (Meyer, Summers, & Möller, 2001). En studie påvisade att läkare som fått utbildning i kostnadseffektiva läkemedelsförskrivningar blev inte bara bättre på att göra mer adekvata förskrivningar ur diagnos och kostnadssynpunkt utan blev även bättre på att kommunicera med patienterna (Akici, et al 2003). En svensk uppföljningsstudie om förskrivningsrätten för kommunala sjuksköterskor rapporterar att de flesta kommunala sjuksköterskor använder sin förskrivningsrätt mer sällan än vad som förväntats. I genomsnitt skriver de 2-5 läkemedelsposter per månad. Läkemedlen som skrivs ut ordineras för att behandla torr hud, förstoppning, smärta och ögoninfektion (Socialstyrelsen, 2004). Två studier har identifierat de viktigaste orsakerna till sjuksköterskors begränsade förskrivning. Orsakerna är att förskrivningsförfarandet upplevs problematiskt och tidskrävande. Sjuksköterskorna saknar också självförtroende och tycker att det saknas behov för förskrivningar inom deras arbetsområde, många föredrar också att ge råd om egenvård framför läkemedel (Hall, Cantrill, & Noyce, 2006, While & Biggs, 2004). Sjuksköterskors kompetenskrav Begreppet kompetens beskrivs i SOU-rapporten 1995:58 som förmåga att klara de olika krav som ställs i en viss situation i en viss verksamhet. Detta innebär att personen förutom att ha teoretiska kunskaper inom ett ämne även måste besitta till exempel praktiska och sociala förmågor. Förutsättningarna för kompetensutveckling ligger i organisationens uppbyggnad. Utan en organisation som strävar efter att ha en kompetent personal minskar möjligheterna till kompetensutveckling. Genom att låta personalens arbetsinnehåll och ansvar förändras över tid så blir personalen motiverade till att utöka sina förmågor och kompetenser för att klara av de nya arbetsuppgifterna. Personalutbildning kan ha två mål, den ena är att bevara befintlig kompetens och den andra handlar om att få förnyade kunskaper inom ett tidigare okänt område (Socialdepartementet, 1995). Socialstyrelsens kompetensbeskrivning för legitimerade sjuksköterskor beskriver kompetens inte bara som en förmåga att klara verksamhetens krav utan även en vilja att göra det. Kompetensbeskrivningen delar in sjuksköterskans kompetenskrav i tre arbetsområden. Det första området handlar om att ha tillräckliga kunskaper om omvårdnads vetenskap och medicinsk vetenskap samt en tillmötesgående attityd för att kunna ge varje patient en god och säker vård som är individuellt anpassad. Patienten och dennes anhöriga ska ges den 11

12 information och det stöd de behöver för att kunna vara delaktiga i vården. Sjuksköterskan ska även ha kunskaper för att kunna främja hälsa och verka för en bra vårdmiljö. Det andra arbetsområdet fokuserar på sjuksköterskans förmåga att reflektera och kritiskt granska arbetsmetoder och rutiner, information och litteratur, hon ska även inhämta ny kunskap och arbeta efter evidensbaserad vård. Sjuksköterskan ska även sprida sina kunskaper till kollegor och studenter. Sjuksköterskans utveckling ska inte enbart handla om den professionella utvecklingen utan även om den personliga. Det tredje och sista området handlar om sjuksköterskans ledarskap inför patienter, anhöriga, medarbetare och andra aktörer inom vårdkedjan. Fokus ligger på sjuksköterskans förmåga att motivera, inspirera och skapa en positiv atmosfär i arbetslaget och bland patienterna (Socialstyrelsen, 2005). Distriktssköterskans kompetensbeskrivning grundar sig på kompetensbeskrivningen för sjuksköterskor. Distriktssköterskorna måste hålla sig uppdaterade och följa samhällets förändringar, de måste vara flexibla med tanke på de olika miljöer och patienter som de arbetar med. De måste även ha förståelse för sociala och psykosociala förhållandens påverkan på individens hälsa och vara införstådd med hur hälsan påverkas av individuella, kulturella, sociala, samhälleliga och miljömässiga förutsättningar. Till distriktssköterskans kompetens hör också att ha fördjupade kunskaper om vanliga symtom, sjukdomar, behandlingar och farmakologi så att hon självständigt kan diagnostisera och behandla enklare problem. Genom att erhålla fördjupade kunskaper inom pedagogik och ledarskap kan distriktssköterskan få en större förståelse för lärandeprocessen och därmed lättare kunna anpassa sin information till patienter, medarbetare och studenter (Distriktssköterskeföreningen i Sverige, 2008) Sjuksköterskors kompetensutveckling Genom en studie påvisades att förskrivningsrätten bidrar till sjuksköterskors kompetensutveckling dels genom att de får mer farmakologiska kunskaper men även genom att ansvaret som följer med förskrivningsrätten ökar sjuksköterskors intresse till kompetensutveckling (Stenner & Courtenay, 2008). Enligt hälso- och sjukvårdslagen behöver hälso- och sjukvården bestå av kompetent personal för att evidensbaserad vård ska kunna ges. Det är både verksamhetschefen och personalen som har ansvaret för att tillgodose behovet av kompetensutveckling (SFS1982:763). För att 12

13 upprätthålla en god kvalitet i vården krävs att en viss kompetensnivå upprätthålls (SOSFS 1996:24). En engelsk intervjustudie pekar på att sjuksköterskor är medvetna om deras egenansvar för att bibehålla en adekvat kompetensnivå (Bradley, Hynam, & Nolan, 2007). I en studie om engelska sjuksköterskors möjligheter till kompetensutveckling ansåg sjuksköterskorna att de hade goda möjligheter till att förnya sina kunskaper. Det vanligaste sättet att uppdatera sina kunskaper på var genom egna studier. Hälften av sjuksköterskorna hade hunnit delta i någon form av formell utbildning trots att det inte gått mer än 12 månader sedan de fick sin förskrivningsrätt. Även om sjuksköterskorna inhämtade kunskaper kontinuerligt ansåg drygt hälften att de behövde förnya sina kunskaper i farmakologi, undersökningsmetodik och diagnostik (Latter, et al 2007). Resultatet av en studie visade att genom utökad och förbättrad undervisning i farmakologi för sjuksköterskor kan sjuksköterskorna få ökat självförtroende och minskad oro i samband med läkemedelsförskrivning och hantering. Sjuksköterskorna kommer även kunna ge bättre information om läkemedelsbehandlingen till patienten (King, 2004). Svenska sjuksköterskor har rapporterat att en stor nackdel med förskrivningsrätten är de begränsade möjligheterna till kompetensutveckling. Bristen på kompetensutveckling försvårar för sjuksköterskor att hålla sina kunskaper uppdaterade (Socialstyrelsen, 2004). Kunskapsbrist är också en bidragande faktor till minskad förskrivningsfrekvens (Carey & Courtenay, 2008). Det har även påvisats i en studie att bristen på stöd från omgivningen och de begränsade möjligheterna till kompetensutveckling gör det svårt för sjuksköterskor att anta den nya rollen som förskrivare (Bradley, Campell, & Nolan, 2005). Sjuksköterskor har genom en studie meddelat att de behöver få möjligheter till att få praktisera sina kunskaper samt få tid till att prata med specialister inom området för att deras självförtroende och kompetens ska kunna förbättras. Eftersom utbildningen i förskrivningsrätt endast ger grundläggande kunskaper om förskrivningsrätt är det av största vikt att sjuksköterskor får möjlighet att erhålla specialiserad kunskap inom det området där de arbetar (Courtenay, Carey, & Burke, 2006). Detta behov påvisades också i en studie om sjuksköterskors farmakologiska kunskaper och beslutstagande. Majoriteten av hela studiegruppen (både sjuksköterskor med och utan förskrivningsrätt) ansåg sig vara självsäkra när det gäller att bedöma patientfall, studien visade dock att de flesta inte kunde identifiera problemen och inte heller ange adekvat lösning till dem i patientfallen som togs upp i studien. Många sjuksköterskor hänvisade till att patientfallen var sällsynta i deras 13

14 arbetsområde och att de i dessa situationer skulle konsultera en läkare. Sjuksköterskors självkänsla påverkas negativt av bristen på farmakologiska kunskaper, medvetenheten om det ökade ansvaret som följer med förskrivningsrätten samt tiden som det tar från utbildningens avslutande till att sjuksköterskorna får sin förskrivningsrätt (Offredy, Kendall, & Goodman, 2008). En enkätstudie visade att sjuksköterskor i brist på andra utbildningsmöjligheter ser läkemedelsföretagens representanter som en väg till information och kunskap. Sjuksköterskorna är dock väl medvetna om att informationen måste granskas kritiskt då den ofta är vinklad till läkemedelsföretagets fördel (Nolan, Carr, & Doran, 2004). Sjuksköterskor i en annan studie ansåg att representanterna även saknar mer ingående kunskaper om läkemedlet som de informerar om och de anses även vara för kritiska mot produkter som produceras av andra företag. Även om mötet med representanter från läkemedelsföretag upplevdes positiva vill endast ett fåtal få sina kunskaper uppdaterade genom dessa representanter. Istället föredrar sjuksköterskor vetenskapliga tidsskrifter, kurser och konferenser samt diskussioner med kollegorna som källor till nya kunskaper (Clauson, et al 2008). Trots att sjuksköterskor intar en kritisk ställning till marknadsförda produkter påverkar detta deras val av produkter. Marknadsföring får sjuksköterskor att prova nya produkter men det är deras erfarenheter av produkterna som avgör om de kommer fortsätta användas (Hall, Noyce, & Cantrill, 2008). I och med att forskning driver utvecklingen framåt behöver distriktssköterskor och sjuksköterskor med förskrivningsrätt hålla sig uppdaterade för att möta omgivningens behov. Sökningar i databaserna Elin och PubMed påvisade ett begränsat antal studier om kompetensutveckling för sjuksköterskor. Studier om kompetensutveckling för svenska distriktssköterskor kunde inte hittas, varför det är angeläget att utforska detta område. Begreppsförtydligande Med kompetensutveckling avses i denna studie alla former av utbildningar, kurser, föreläsningar, seminarier och undervisningstillfällen som handlar om eller har koppling till distriktssköterskans förskrivningsrätt för läkemedel. 14

15 Med förskrivning menas ordination av läkemedel på recept som utfärdats av behörig förskrivare till enskild person. Receptet kan vara utfärdat skriftligt eller överföras via telefax, telefon eller som elektroniskt recept. Syfte Syftet med denna studie var att undersöka i vilken utsträckning distriktssköterskor med förskrivningsrätt för läkemedel får kompetensutveckling som rör förskrivningsrätten och vilken kompetensutveckling de anser sig vara i behov av. Frågeställningar I vilken utsträckning erbjuder arbetsgivaren kompetensutveckling för distriktssköterskor och hur ofta deltar distriktssköterskorna i den? Inom vilka kompetensområden erbjuds distriktssköterskorna kompetensutveckling? Inom vilka kompetensområden är distriktssköterskorna i behov av mer kompetensutveckling? I vilken utsträckning söker distriktssköterskor själva efter ny kunskap som handlar om eller är kopplad till förskrivningsrätten? Föreligger skillnader i förekomsten och behovet av kompetensutveckling mellan förskrivare beroende på hur länge de haft förskrivningsrätt? Metod Design Studien hade en kvantitativ design med en deskriptiv forskningsansats. Population och urval Populationen bestod av distriktssköterskor från olika distriktssköterskemottagningar i Sverige. Inklutionskriterierna var att mottagningen tillhörde en vårdcentral eller hälsocentral. Distriktssköterskorna skulle ha förskrivningsrätt för läkemedel. De skulle även ha arbetat som distriktssköterskor och haft förskrivningsrätt i minst 12 månader. 15

16 Genom eftersökning på olika vårdcentralers/hälsocentralers internet hemsidor där några landsting angivit antalet distriktssköterskor på mottagningen beräknades att i genomsnitt 8 distriktssköterskor arbetar på varje distriktssköterskemottagning. För att få ett stort men hanterbart urval på denna uppsatsnivå bestämdes att 15 distriktssköterskemottagningar fick delta i studien. Urvalsförfarandet delades upp i två steg. I båda stegen utfördes urvalet genom obundet slumpmässigt urval. I det första steget valdes 15 landsting ut. I det andra urvalssteget inkluderades en vårdcentral/hälsocentral från varje landsting och distriktssköterskemottagningen vid denna vårdcentral/hälsocentral i studien (figur 1). Omkring 120 distriktssköterskor beräknades finnas inom de 15 distriktssköterskemottagningarna. De 9 distriktssköterskemottagningar som valde att delta i studien hade tillsammans 76 distriktssköterskor vilket gav ett genomsnitt på 8 distriktssköterskor per mottagning. I september informerades de 76 distriktssköterskorna om studien och tillfrågades om deltagande. Totalt valde 43 distriktssköterskor att delta i studien genom att returnera en ifylld enkät. Detta innebar ett bortfall på 43 %. Två distriktssköterskor exkluderades på grund av att den ena inte hade börjat förskriva än och den andra inte hade förskrivningsrätt. I slutändan inkluderades 41 distriktssköterskor i studien varav 90 % (n=37) var kvinnor, 7 % (n=3) var män och i en enkät (2 %) saknades uppgift om kön. Mätinstrument/Datainsamlingsmetod Datainsamlingen utfördes med hjälp av en semistrukturerad enkät (bilaga 1) som utarbetats till denna studie. Enkäten bestod av 16 slutna respektive 2 öppna frågor. Enkäten behandlade demografiska variabler och information om förskrivningsfrekvens. Vidare utforskade enkäten förekomsten och typen av kompetensutveckling, distriktssköterskornas egna önskemål och behov av kompetensutveckling samt i vilken utsträckning de själva söker information för att hålla sig uppdaterade. För att förenkla ifyllandet av enkäten användes till största del slutna frågor där deltagaren fick kryssa i sitt svarsalternativ. Slutna frågor som handlade om hur ofta de erbjöds kompetensutveckling eller själva sökte information/kunskap hade svarsalternativen: En eller flera gånger/månad, En eller flera gånger/år samt Aldrig. Frågor som utforskade i vilken grad deltagarna ansåg sig få tillräcklig kompetensutveckling eller ansåg sig vara kompetenta hade svarsalternativen: I mycket hög grad, I hög grad, I liten grad samt I mycket liten grad. Enkäten innehöll även tre frågor med möjlighet att kryssa för flera svarsalternativ. Syftet med 16

17 den första öppna frågan var att låta deltagarna själva ange vad som får eller skulle få dem att känna sig kompetenta. Den andra och sista öppna frågan gav deltagarna en möjlighet att ge övriga synpunkter. För att undersöka om formuleringen av frågorna i enkäten var tillräckligt tydliga för deltagarna fick sex distriktssköterskor fylla i enkäten innan den fastställdes. Distriktssköterskorna ombads att ge eventuella synpunkter på enkätens utformande och innehåll. Efter att enkäterna samlats in och granskats gjordes några mindre justeringar. Dataanalysen utfördes med hjälp av statistikprogrammet SPSS och data redovisas genom deskriptiv statistik. Tillvägagångssätt Efter att det slumpmässiga urvalet av vårdcentraler/hälsocentraler gjorts kontaktades verksamhetscheferna per telefon eller e-post under juni och juli månad. Verksamhetscheferna erhöll sedan ett informationsbrev (bilaga 2) via post. Genom att signera och returnera informationsbrevet i det medföljande frankerade kuvertet gav de sitt eventuella samtycke. Verksamhetschefen ombads även uppge antalet distriktssköterskor med förskrivningsrätt för läkemedel på distriktssköterskemottagningen. Enkäterna skickades sedan per post till verksamhetscheferna som fick förmedla dem till distriktssköterskorna. Med enkäterna följde ett informationsbrev (bilaga 3) samt ett frankerat kuvert för varje enkät. Efter 18 dagar skickades påminnelser (bilaga 4) till verksamhetscheferna. Data samlades in under september månad år Undersökningen redovisas i en 15hp uppsats på avancerad nivå under hösten Uppsatsen kommer därefter att finnas i Högskolan Dalarnas arkiv för studentuppsatser ( 17

18 Antal landsting i Sverige Totalt 21st Antal landsting/dskmottagningar att tillfråga deltagande Totalt 15st Antal enhetschefer som tackade ja Totalt 9 st Antal enhetschefer som tackade nej Totalt 3st Antal enhetschefer som ej kunde nås Totalt 3st Antal utskickade enkäter Totalt 76st Antal returnerade enkäter Totalt 43st (57%) Antal enkäter som inkluderades Totalt 41st Figur 1: Flödesschema över urvalsförfarande och svarsfrekvens. Statistisk bearbetning/analys och tolkning av data Data från insamlade enkäter fördes in i statistikprogrammet SPSS statistics Enkäter som ej uppfyllde inklutionskriterierna exkluderades från databearbetningen. Enkätfrågor som ej besvarats eller som besvarats felaktigt redovisas som saknade uppgifter. Data analyserades i SPSS statistics 17.0 och redovisas som deskriptiv och korrelativ statistik i tabeller som gjorts i Microsoft Office Word Chi-test ( ) användes för korrelationsanalyserna. Data från de öppna frågorna analyserades genom att svaren lästes 18

19 igenom så att några tydliga kategorier fick framträda. Data placerades därefter in i de olika kategorierna. Resultatet redovisas deskriptivt där antalet data inom respektive kategori framgår. Forskningsetiska överväganden Högskolan Dalarnas forskningsetiska nämnd granskade och godkände studiens genomförande. För att garantera deltagarnas anonymitet kodades inte enkäterna vilket innebar att ingen enskild deltagare eller dennes landstingstillhörighet kunde avslöjas. Deltagarna informerades om att deras medverkan var frivilligt och anonymt. En ifylld och returnerad enkät togs som ett godkännande till att delta i studien. Resultat Bakgrundsuppgifter Majoriteten (73 %) av studiedeltagarna har arbetat som sjuksköterskor i över 20 år (tabell 1). Spridningen av antal år sedan examen till distriktssköterska är jämn (tabell 2). Av distriktssköterskorna har 39 % haft förskrivningsrätt för läkemedel i mer än 10 år, 34 % har haft förskrivningsrätten i 5-10 år och andelen som haft förskrivningsrätten i mindre än fem år är 22 % (tabell 3). Tabell 1: Antal år sedan sjuksköterskeexamen. Tabell 2: Antal år sedan distriktssköterskeexamen. n (dsk) % n (dsk) % < 5år 0 0 < 5år år år år år år år 6 15 > 20 år > 20 år 8 20 Totalt Totalt

20 Tabell 3: Antal år sedan förskrivningsrätt för läkemedel erhölls. n (dsk) % < 5 år år >10 år Totalt Uppgift saknas 2 5 Totalt Alla distriktssköterskor i studien använder sin förskrivningsrätt regelbundet. Omkring hälften förskriver några gånger per vecka (n=22, 54 %) och den andra hälften använder förskrivningsrätten några gånger per månad (n= 19, 46 %). Distriktssköterskorna som använder sin förskrivningsrätt några gånger per månad eller mer sällan ombads att ange orsaker till att de inte förskriver oftare. De angav att de istället för recept rekommenderade patienten att köpa läkemedlet receptfritt (n=17, 46 %) eller gav råd om egenvård (n=13, 35 %). Det totala antalet svar (n=37) överstiger antalet distriktssköterskor som besvarat frågan (n=19) beroende på att frågans utformning gav möjlighet att ange flera svarsalternativ. En öppen fråga gav distriktssköterskorna möjlighet att ange andra orsaker till en mindre frekvent förskrivning. Orsakerna som uppgavs var att arbetssituationen inte gav möjlighet till fler förskrivningar (n=6, 32 %) eller att patienterna föredrog att få sina recept från läkare (n=1, 5%). Arbetar huvudsakligen på BVC, begränsat behov (Deltagare 29) Träffar få patienter på mottagningen pga alltmer fokus på telefonrådgivning. Arbetar bara 50 % (Deltagare 6) De tre vanligaste indikationsområden inom vilka distriktssköterskorna oftast använder sin förskrivningsrätt är eksem (21 %), hud (19 %) samt ögon (17 %) (tabell 4). Även i denna fråga gavs möjlighet att ange flera svarsalternativ. 20

21 Tabell 4: Indikationsområden som distriktssköterskorna oftast förskriver läkemedel från. Indikationsområden n (dsk) % Eksem Hud, övrigt Ögon Mage och tarm Öron-, näsa-, hals Smärta Mun och svalg 3 3 Övrigt 3 3 Hudinfektioner 2 2 Infektioner 2 2 Mödravård 0 0 Ansikte, hårbotten 0 0 Urinvägar och könsorgan 0 0 Nutrition 0 0 Sårbehandling 0 0 Totalt Kompetensutveckling Av tabell 5 framgår att distriktssköterskorna oftast erbjuds kompetensutveckling i sjukdomslära, egenvård och behandlingsriktlinjer/rekommendationer. Det framgår även att kompetensutveckling varje månad är mycket sällsynt. Drygt hälften (56 %) av distriktssköterskorna erbjuds kompetensutveckling minst en gång per år inom åtminstone ett kompetensområde. Kompetensutveckling i förskrivningsrätt förekommer mer sällan än kompetensutveckling i övriga kompetensområden. Tabell 5: I vilken utsträckning erbjuds distriktssköterskorna kompetensutveckling av sin arbetsgivare? En eller flera gånger/månad En eller flera gånger/år Aldrig Totalt Kompetensområden n (dsk) % n (dsk) % n (dsk) % n (dsk) % Sjukdomslära Läkemedelslära Egenvård Behandlingsriktlinjer/ rekommendationer Förskrivningsrätten Totalt Av distriktssköterskorna i studien blir 22 % aldrig erbjudna kompetensutveckling, vilket innebär att majoriteten (78 %) ändå erbjuds kompetensutveckling inom något kompetensområde. De flesta distriktssköterskor deltar i erbjuden kompetensutveckling ibland 21

22 eller varje gång (73 %) och endast 5 % har aldrig deltagit i erbjuden kompetensutveckling (tabell 6). Tabell 6: I vilken utsträckning deltar distriktssköterskorna i erbjuden kompetensutveckling? n (dsk) % Varje gång Ibland Aldrig 2 5 Har aldrig erbjudits 9 22 kompetensutveckling Totalt Majoriteten av distriktssköterskorna anser att de i liten eller mycket liten grad får tillräckligt med kompetensutveckling (70 %) (tabell 7). Det är i framför allt läkemedelslära och förskrivningsrätt som de inte får tillräcklig utbildning inom. Tabell 7: I hur stor grad anser distriktssköterskorna att de får tillräckligt med kompetensutveckling? (n=39) I mycket hög grad I hög grad I liten grad I mycket liten grad Totalt Kompetensområde n (dsk) % n (dsk) % n (dsk) % n (dsk) % n (dsk) % Sjukdomslära Läkemedelslära Egenvård Behandlingsriktlinjer/ rekommendationer Förskrivningsrätten Totalt Hela deltagargruppen anser sig ha behov av mer kompetensutveckling inom något kompetensområde. Största behovet av utökad kompetensutveckling finns inom sjukdomslära (n=34, 26 %) och behandlingsriktlinjer/rekommendationer (n=31, 24 %). Inom läkemedelslära (n=24, 19 %), egenvård (n=20, 16 %) samt förskrivningsrätten (n=19, 15 %) fanns också behov av mer kompetensutveckling. Denna fråga var utformad så att flera svarsalternativ kunde anges. Tabell 8 visar att de flesta distriktssköterskor på eget initiativ söker information och kunskap inom de olika kompetensområdena minst en gång per månad. Kompetensområden som distriktssköterskorna oftast söker information inom är egenvård (68 %), sjukdomslära (63 %) samt behandlingsriktlinjer/rekommendationer (54 %). Minst vanligt är det att söka 22

23 information och kunskap om förskrivningsrätten, endast 29 % anger att de söker information inom detta område minst en gång per månad och 15 % anger att de aldrig söker information inom detta kompetensområde. Tabell 8: I vilken utsträckning söker distriktssköterskorna själva efter information/kunskap inom de olika kompetensområdena? En eller flera En eller flera Aldrig Totalt gånger/månad gånger/år Kompetensområden n (dsk) % n (dsk) % n (dsk) % n (dsk) % Sjukdomslära Läkemedelslära Egenvård Behandlingsriktlinjer/ rekommendationer Förskrivningsrätten Totalt Distriktssköterskorna är aktiva i att söka information och kunskap på egenhand. Av tabell 9 framgår att det vanligaste sättet att söka information och kunskap på oavsett kompetensområde är med hjälp av internet. Det är endast vid kunskapssökning om förskrivningsrätten som distriktssköterskorna oftast vänder sig till kollegor framför internet för att få information. I övrigt använder sig distriktssköterskorna av kollegor, läkare och apotekspersonal som informationskällor. Minst vanligt är det att söka information och kunskap genom att läsa vetenskapliga artiklar. Denna fråga gav möjlighet att ange flera svar. Av tabell 10 framgår att distriktssköterskorna i hög grad (90 %) känner sig kompetenta när de förskriver läkemedel till sina patienter. 23

24 Tabell 9: Val av informationskälla vid informations-/kunskapssökning inom olika kompetensområden. (Sjukdomslära: n=41, läkemedelslära: n=40, egenvård: n=41, behandlingsriktlinjer/rekommendationer: n=41, förskrivningsrätt: n=41). Kompetensområden Sjukdomslära Läkemedelslära Egenvård Behandlingsriktlinjer/ rekommendationer Förskrivningsrätt Informationskällor n (dsk) % n (dsk) % n (dsk) % n (dsk) n (dsk) n (dsk) % Internet Vetenskapliga artiklar Böcker Kurser, föreläsningar etc Kollegor Läkare Apotekspersonal Representanter från läkemedelsföretag Söker ej kunskap inom detta område Totalt Tabell 10: I hur hög grad känner sig distriktssköterskorna kompetenta vid läkemedelsförskrivning? n (dsk) % I hög grad I liten grad 3 7 Totalt Uppgift saknas 1 2 Totalt

25 Genom en öppen fråga fick distriktssköterskorna ge förslag på åtgärder som får eller skulle få dem att känna sig kompetenta vid förskrivning av läkemedel. De allra flesta (n=23, 77 %) anser att kompetensutveckling genom kontinuerliga utbildningar och föreläsningar bidrar till att de känner sig mer kompetenta. Kunskap ger trygghet som leder till att jag känner mig kompetent (Deltagare 24) Att man har faktakunskap. Efterlyser mer information och utbildning vad gäller förskrivning och information om nya läkemedel osv. (Deltagare 39) Mer utbildning (Deltagare 25) Några (n=4, 13 %) nämnde erfarenhet som en viktig faktor till deras känsla av kompetens. Det man använder regelbundet blir man kompetent inom. Det som sällan förskrivs blir man osäker på. Avstår då förskrivning. Lämnar över till läkare (Deltagare 23) För en (3 %) distriktssköterska var arbetsgivarens förmåga att föreslå kompetenshöjande åtgärder betydelsefullt. Intresse från arbetsgivaren. Information om kurser och utbildningar (Deltagare 1) Två distriktssköterskor (7 %) anser att de behöver mer tid, dels till utbildning och dels för patienterna som de träffar. Möjligheten att kunna både diagnostisera och erbjuda patienten ett recept ökar känslan av kompetens (n=1, 3 %). Men en distriktssköterska anser att förskrivningsrätten inte förhöjer hennes känsla av kompetens eftersom patienterna kan köpa många av läkemedlen receptfritt (3 %). Att kunna ge en ordination till patienten (Deltagare 34) Att inte allt är receptfritt mer eller mindre (Deltagare 28) 25

26 Skillnader mellan nya och mer erfarna förskrivare För att utröna eventuella skillnader mellan nya och mer erfarna förskrivare när det gäller mängden kompetensutveckling och känslan av kompetens gjordes några korrelationsanalyser. Chi-tester påvisade att det inte fanns några skillnader i känslan av kompetens vid förskrivning av läkemedel mellan nya och mer erfarna förskrivare (tabell 11). Någon skillnad fanns heller inte mellan nya och mer erfarna förskrivare när det gäller i vilken utsträckning de själva söker efter information och kunskap (tabell 12). Någon skillnad påvisades heller inte när det gäller antal år som förskrivare och förekomsten av kompetensutveckling som erbjuds av arbetsgivaren (tabell 13). 26

27 Tabell 11: Sambandet mellan känsla av kompetens och antal år som förskrivare. Känsla av kompetens vid förskrivning av läkemedel I hög grad I liten grad Totalt År som förskrivare <5 år n (dsk) % inom År som förskrivare 89 % 11 % 100 % 5-10 år n (dsk) % inom År som förskrivare 100 % 0 % 100 % >10 år n (dsk) % inom År som förskrivare 88 % 13 % 100 % Totalt n (dsk) % inom År som förskrivare 92 % 8 % 100 % Chi-square test df Asymp. Sig (2-sided) Pearsons chi-square 2 0,399 n.s Asymp. Sig värdet överstiger 0,1 vilket innebär att eventuella skillnader mellan grupperna är slumpmässiga och därmed inte statistiskt signifikanta. Tabell 12: Sambandet mellan antal år som förskrivare och distriktssköterskornas självständiga kunskapssökning, (n=39). Pearson Chi-square test Korrelationsanalys df Asymp. Sig (2sided) År som förskrivare * Söker information/kunskap om sjukdomslära 2 0,730 n.s År som förskrivare * Söker information/kunskap om läkemedelslära 4 0,799 n.s År som förskrivare * Söker information/kunskap om egenvård 2 0,719 n.s År som förskrivare * Söker information/kunskap om behandlingsriktlinjer/rekommendationer 4 0,494 n.s År som förskrivare * Söker information/kunskap om förskrivningsrätt 4 0,789 n.s Asymp. Sig värdet överstiger 0,1 vilket innebär att eventuella skillnader mellan grupperna är slumpmässiga. 27

28 Tabell 13: Sambandet mellan antal år som förskrivare och hur ofta de erbjuds kompetensutveckling av arbetsgivaren. Pearson Chi-square test Korrelationsanalys df Asymp. Sig (2sided) År som förskrivare * Erbjudits kompetensutveckling i sjukdomslära 2 0,790 n.s År som förskrivare * Erbjudits kompetensutveckling i läkemedelslära 2 0,811 n.s År som förskrivare * Erbjudits kompetensutveckling i egenvård 2 0,585 n.s År som förskrivare * Erbjudits kompetensutveckling i behandlingsriktlinjer/rekommendationer 2 0,911 n.s År som förskrivare * Erbjudits kompetensutveckling i förskrivningsrätt 4 0,394 n.s Asymp. Sig värdet överstiger 0,1 vilket innebär att eventuella skillnader mellan grupperna är slumpmässiga. 28

29 Diskussion Sammanfattning av huvudresultaten I denna studie framkom att majoriteten av distriktssköterskorna erbjuds kompetensutveckling minst en gång per år inom åtminstone ett kompetensområde och att 1/3 aldrig erbjuds kompetensutveckling. Distriktssköterskorna i studien är ansvarstagande när det gäller att hålla sina kunskaper uppdaterade genom att söka kunskap på eget initiativ. Behovet av ytterligare kompetensutveckling är stort trots att distriktssköterskornas själva söker efter kunskap och arbetsgivaren till viss del erbjuder kompetensutveckling. Trots att distriktssköterskorna anser sig få för lite kompetensutveckling så känner de sig i hög grad kompetenta när de förskriver läkemedel. Korrelationsanalyser kunde inte påvisa några statistiska skillnader mellan nya och mer erfarna förskrivare avseende mängden kompetensutveckling som erbjuds av arbetsgivaren, deras eget initiativtagande till att söka kunskap och känslan av kompetens vid förskrivning. Resultatdiskussion Bakgrundsresultat Trots en relativt liten studiepopulation överensstämmer förskrivningsfrekvensen för distriktssköterskorna i denna studie ganska bra med andra studier (Socialstyrelsen, 2004, While & Biggs, 2004). Även när det gäller de vanligaste indikationsområdena (hud, ögon och mage-tarm) och antal år sedan sjuksköterske-, distriktssköterske- och förskrivningsrättsexamen kan liknande resultat återfinns i Socialstyrelsens uppföljningsstudie (Socialstyrelsen, 2004). Detta innebär att denna studies population kan anses vara ganska representativ när det gäller gruppen svenska distriktssköterskor. Vid behov av hjälp med förskrivningar föredrar distriktssköterskorna i denna studie att konsultera sjuksköterskekollegor och läkare och först därefter diskutera med apotekspersonal. Detta resultat går emot (Wilhelmsson & Foldevi, 2003) som fann att distriktssköterskorna i första hand diskuterade förskrivningar med apotekspersonal. Detta resultat kan tyda på att distriktssköterskorna upplever sig ha kompetenta och tillgängliga kollegor att få råd från. Men det kan också vara ett tecken på ett minskat samarbete med apotekspersonal och att distriktssköterskorna anser att de inte är lika lättillgängliga som kollegorna. 29

30 Distriktssköterskornas val att i första hand vända sig till kollegor vid frågor om förskrivning kan utgöra en risk för säkra förskrivningar om kollegorna inte är tillräckligt kompetenta. Kompetensutveckling Ett av huvudresultaten i denna studie var att 22 % av distriktssköterskorna aldrig erbjudits kompetensutveckling av sin arbetsgivare. En svensk studie påvisade att 30 % av sjuksköterskorna uppgav problem med förskrivningsrätten, där arbetsgivarens ointresse för sjuksköterskornas kompetensutveckling och sjuksköterskornas möjligheter till egna studier var de vanligaste problemen (Socialstyrelsen, 2004). En annan svensk studie fann att en del arbetsgivare inte ser att även sjuksköterskor har behållning av att få uppdaterade kunskaper inom förskrivningsrätten utan de låter endast läkare delta i till exempel informationsträffar om läkemedel (Wilhelmsson & Foldevi, 2003). Brist på kompetensutveckling kan leda till att distriktssköterskorna väljer behandlingsalternativ som de har erfarenhet av eftersom de inte har kunskap om andra och kanske mer kostnadseffektiva behandlingar. Detta riskerar att minska kvalitén och kostnadseffektiviteten i vården. Den här studien påvisade att 78 % får kompetensutveckling men det innebär inte att de får det inom alla områden. I denna studie framkom till exempel att 63 % aldrig får kompetensutveckling i förskrivningsrätt. Det här kan leda till att vissa distriktssköterskor kan ha stora och uppdaterade kunskaper inom ett kompetensområde men saknar kunskaper inom ett annat. Det område som distriktssköterskan väljer att ha kunskaper inom påverkas troligtvis av hennes intresse för området. Det är viktigt att arbetsgivaren och distriktssköterskorna själva identifierar kompetensområden där de har störst behov av kunskaper och i första hand ordnar med kompetensutveckling inom dessa områden. I denna studie har distriktssköterskorna en ganska hög förskrivningsfrekvens och en hög känsla av kompetens, detta trots att 1/3 aldrig erbjuds kompetensutveckling av sin arbetsgivare. Resultatet går emot andra studier som påvisat att brist på utbildning får sjuksköterskor att känna sig otillräckligt kompetenta och därför avstår från att förskriva läkemedel (Lockwood & Fealy, 2008, Nolan, Carr & Doran 2004). Det finns dock andra studier som, i likhet med denna, påvisat att det inte är bristen på kunskap och kompetensutveckling som utgör hinder för förskrivningsrätten utan det är istället sjuksköterskornas arbetsförhållanden som minskar förskrivningsfrekvensen. Det kan finnas praktiska problem till exempel att sjuksköterskorna inte träffar så många patienter, att läkare 30

31 och kollegor har en negativ inställning till sjuksköterskors förskrivningsrätt och att sjuksköterskorna saknar självförtroende för att våga förskriva (Hall, Cantrill & Noyce, 2006, Carey & Courtenay, 2008). Det kan vara bra om arbetsgivaren skapar utrymme för diskussioner kring förskrivningsrätten på arbetsplatsen där distriktssköterskor och annan personal kan ge sina synpunkter på för- och nackdelar med den. Diskussionerna kan ge arbetsgivaren viktiga aspekter att ta hänsyn till vid förändringar av arbetsförhållanden. Denna studie kunde även visa att behovet av kompetensutveckling är stort och att distriktssköterskornas behov av egna studier inte minskar av att arbetsgivaren erbjuder kompetensutveckling. Det är därför viktigt att arbetsgivare ser till att förse distriktssköterskor med tid för egna studier. Det kan också vara så att distriktssköterskornas möjlighet och förmåga att på egen hand söka kunskap har en stor betydelse för deras förskrivningsfrekvens och känsla av kompetens. I denna studie framkom att distriktssköterskorna i hög grad söker kunskap på egen hand vilket även påvisats i en annan studie (Latter, et al 2007). Kompetensutveckling i förskrivningsrätt visade sig vara minst vanligt, det är också inom detta kompetensområde som distriktssköterskorna mest sällan söker kunskap om när de bedriver egna studier. En möjlig orsak till detta skulle kunna vara att det inte sker lika frekventa förändringar inom detta område som det till exempel gör inom läkemedelslära. Distriktssköterskorna i studien fick ange vilka informationskällor de vanligen använder när de bedriver egna studier inom olika kompetensområden. Resultatet visade att internetsidor var den överlägset vanligaste informationskällan, där efter kom kollegor, läkare och apotekspersonal. I andra studier har vetenskapliga artiklar, kurser och konferenser varit de informationskällor som sjuksköterskorna oftast inhämtat ny kunskap ifrån (Clauson, et al 2008). I och med att distriktssköterskorna så sällan använder vetenskapliga artiklar så riskerar evidensnivån på deras kunskap att bli låg. Orsakerna till det dåliga intresset för vetenskapliga artiklar kan vara många och bestå av både tids- och tillgänglighetsaspekter så väl som språkliga. Här är det viktigt att arbetsgivaren låter distriktssköterskor få tillgång till databaser och elektroniska tidsskrifter. Genom att ordna regelbundna träffar där distriktssköterskorna ges möjlighet att ta del av varandras nyinhämtade kunskaper kan kunskaperna nå många fler. Kompetensutvecklingen som arbetsgivaren erbjuder distriktssköterskorna är troligtvis mer evidensbaserad än kunskaperna som de söker på egen hand med hjälp av internet, den är därför viktig för att bibehålla evidensnivån i vården och arbetsgivaren bör därför sträva efter att kunna erbjuda regelbunden kompetensutveckling. 31