Incitament till arbete

Transkript

1 NATIONALEKONOMISKA INSTITUTIONEN Uppsala Universitet Examensarbete C Författare: Fredrik Lindberg Handledare: Håkan Selin Höstterminen 2011 Incitament till arbete Har införandet av jobbskatteavdraget för äldre ändrat deras incitament att pensionera sig?

2 SAMMANFATTNING I uppsatsen undersöks hur det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre personer över 65 år kan tänkas påverka incitament att arbeta. Denna del av jobbskatteavdraget infördes i syfte av att få fler äldre personer att förlänga sitt arbetsliv för att stärka finansieringen av välfärden, få fler som försörjer färre. För att mäta incitamenten att arbeta beräknas alternativvärdet för en fiktiv typfallsindivid. Resultatet visar på att det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre personer över 65 år påverkar incitamenten att arbeta i en positiv bemärkelse. Dessutom under vissa förutsättningar antyder resultatet att det blir optimalt att arbeta fler år och därmed förskjuta pensioneringsbeslutet framåt i tiden. Nyckelord: Jobbskatteavdrag, pensionssystem, option value, incitament

3 Innehåll 1. INLEDNING TEORI Modellen för alternativvärdet DET SVENSKA PENSIONSSYSTEMET Allmänna pensionssystemet Det gamla allmänna pensionssystemet Det nya allmänna pensionssystemet SKATTESYSTEMET Beskattning av arbetsinkomster Direkta skatter på arbetsinkomst Indirekta skatter på arbetsinkomster RESULTAT Förutsättningar och antaganden Beräkning av alternativvärdet DISKUSSION REFERENSER Bilaga

4 1. INLEDNING Sverige är ett av många länder som förväntas stå inför stora demografiska förändringar inom de kommande femtio åren. Befolkningsprognoser från Statistiska centralbyrån (SCB) visar på en åldrande befolkning. En allt större andel av befolkningen kommer att tillhöra den äldre delen av populationen över 65 år, samtidigt som en lägre andel kommer att tillhöra den mest arbetsföra delen av befolkningen mellan år i framtiden jämfört med idag (se SCB, 2011). Försörjningskvoten 1, som är ett mått på hur tung försörjningsbörda är i ett land, ökar enligt prognosen från att år 2009 ligga på 0,7; till en nivå på 0,88 år 2060 (se Lundkvist, 2009). Detta tolkas som att om cirka femtio år behöver varje person i åldersintervallet år försörja 0,88 äldre, barn och ungdomar, en ökning med mer än 25 procent från Demografiska förändringar påverkar hur ett lands knappa resurser fördelas t.ex. hur mycket av resurserna som allokeras till förmåner åt barn och pensionärer. Det svenska pensionssystemet är till stor del utformat som ett fördelningssystem vilket innebär att den nuvarande arbetsaktiva befolkningen via skatter betalar pensionärernas pensionsförmåner. Om gruppen pensionärer i framtiden växer i väldigt hög takt, samtidigt som antalet arbetsaktiva inte följer med i denna utveckling, ökar försörjningstrycket på de arbetsaktiva. Ett sätt att lösa detta problem på kan vara att öka incitamenten till att arbeta för att få fler personer att bidra till försörjningen av de äldre. När Alliansregeringen 2 kom till makten i Sverige 2006 införde de stegvis de följande åren det så kallade jobbskatteavdraget. Jobbskatteavdraget är en skattereduktion på endast förvärvsinkomster som syftar till att öka sysselsättningen, samt att minska utanförskapet, och därigenom säkra den långsiktiga välfärden (se Regeringen, 2011). Sysselsättningen bedöms öka enligt Regeringen (2011) dels på grund av att det blir mer fördelaktigt att få sin inkomst från arbete istället för diverse bidrag, och dels på grund av att marginalskatten sänks vilket skulle göra att de med arbete skulle jobba mer, t.ex. gå från att arbeta deltid till heltid. Alliansregeringens jobbskatteavdrag innehöll även extra förmånliga skattereduktioner till arbetande personer som är 65 år eller äldre. Alliansregeringen motiverar införandet av den 1 Definieras som: 2 Bestående av: Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna 1

5 mer förmånliga delen av jobbskatteavdraget för äldre med att få denna grupp att stanna kvar längre i arbetslivet och därmed förstärka finansieringen av välfärden, få fler som försörjer färre (se Regeringen, 2011). Från införandet av det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre är det av intresse för denna uppsats att studera frågeställningen om skattereformen får den effekt som regeringen har tänkt sig med utgångspunkt i ekonomisk teori. Alltså blir uppsatsens syfte att undersöka hur teoretiskt sett, utifrån en typfallsindivid, jobbskatteavdraget har förändrat äldre personers incitament arbeta och möjligtvis skjuta upp pensioneringsbeslut. Uppsatsen kommer att behandla den del av jobbskatteavdraget som riktar sig mot personer som är 65 år eller äldre. Svaret på frågan behöver inte vara självklart och i enlighet med regeringens linje. Enligt en modifierad modell av den grundläggande arbetsutbudsteorin då en individs nytta beror på konsumtion av varor samt antal år som pensionär (fritid), kan en ökad nettoinkomst som jobbskatteavdraget innebär, medför både en inkomst- och substitutionseffekt (se Borjas, 2008). Inkomsteffekten skulle göra att individen upplever sig rikare och efterfrågar därför mer fritid vilket uppmuntrar individen att pensionera sig tidigare (fritid antas vara en normal vara). Substitutionseffekten däremot verkar i motsatt riktning och påverkar individen att skjuta upp sitt pensioneringsbeslut då priset att pensionera sig har blivit dyrare. Denna tvetydlighet om hur en individs pensionsbeslut grundas gör uppsatsens syfte, att ta reda på hur incitamenten att arbeta har förändrats på grund av jobbskatteavdraget, intresseväckande och viktigt. Tidigare forskning inom området riktar sig främst mot den mer uppmärksammade delen av jobbskatteavdraget för personer upp till 65 års ålder och vad den delen får för effekter på arbetsutbudet. Ingen avslutad och publicerad forskning har funnits som berör delen av jobbskatteavdraget som denna uppsats vill undersöka. I brist på tidigare forskning blir syftet med uppsatsen mer intressant och viktigt att studera. För att besvara på frågeställningen beräknas de inneboende incitamenten att arbeta som finns i det svenska pensions- och skattesystemet för ett typfall. Incitamenten att arbeta jämförs sedan med och utan det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre i beräkningen för att få en uppfattning om effekten av skattereformen. För att mäta incitamenten att arbeta används alternativvärdet. Alternativvärdet ser till vad vinsten i nytta blir av att pensionera sig vid den optimala pensionsåldern istället för idag. Resultaten visar att det mer förmånliga 2

6 jobbskatteavdraget påverkat incitamenten till arbete positivt och att även under särskilda förutsättningar påverkas den optimala pensionsåldern. Vissa avgränsningar kommer att genomföras i uppsatsen. Den första avgränsningen är att av de incitamenten till arbete som finns i det svenska pensionssystemet beaktas endast de som föreligger i det allmänna pensionssystemet. Därmed bortses det ifrån i beräkningarna effekten som en eventuell tjänstepension och ett privat pensionssparande har på incitamenten att arbeta. En ytterligare avgränsning är att ogynnsamma år då försörjningen av inkomstpensionssystemet är tung så att balanseringen träder i kraft förbises ifrån. En sista avgränsning som genomförs i avsaknad av data över individer är att resultatet kommer att baseras på beräkningar utifrån en fiktiv typfallsindivid med förenklade antaganden. Uppsatsens disposition av kommande kapitel är enligt följande. I kapitel två redogörs för den bakomliggande ekonomiska teorin om alternativvärdet som resultaten grundar sig i. Nästkommande två kapitel upplyser om hur det svenska pensionssystemet är utformat samt hur beskattning av arbetsinkomster utförs i Sverige eftersom dessa system inverkar på beräkningen av alternativvärdet. I det femte kapitlet redovisas uppsatsens resultat samt för vilka antaganden som resultatet har tagits fram under. Uppsatsen avslutas med en diskussion angående resultatet samt vilken inverkan de antagandena och avgränsningarna som har gjorts i uppsatsen troligt haft på resultatet. 3

7 2. TEORI Individens pensioneringsbeslut kan tänkas vara beroende av en mängd olika faktorer, till exempel ålder, regler i pensions- och skattesystem samt hälsoförhållanden. Inom det svenska pensionssystemet kan individen i stor grad själv välja vilken ålder den vill ålderspensionera sig vid, men som lägst 61år. Inom pensionssystemet utformning finns inneboende incitament att få individer till ett förlängt/förkortat arbetsliv. En avvägning kan t.ex. vara att antingen fortsätta att arbeta och få högre pensionsförmåner i framtiden, eller att pensionera sig idag och få lägre pensionsförmåner under sin tid som pensionär men mer fritid. För att mäta de ekonomiska incitamenten som föreligger i bland annat pensions- och skattesystemet används av Palme och Svensson (2002) olika mått på ekonomiska incitament för övergången till pensionering. Gemensamt för dessa mått är att de mäter hur stor vinsten, alternativt förlusten, är av att fortsätta arbeta. Ett av måtten som de använder är alternativvärdet (eng. option value) som har valts ut att användas som teoretisk utgångspunkt i denna uppsats och kommer att beskrivas i denna uppsatsdel Modellen för alternativvärdet Alternativvärde är ett mått som mäter de ekonomiska incitamenten av att fortsätta arbeta alternativt gå i ålderspension vid ett senare tillfälle och framställdes av Stock och Wise (1990). Grundtanken med måttet enligt Stock och Wise är att jämföra individens nytta som erhålls av att pensionera sig vid en tidpunkt t, med erhållen nytta av att pensionera sig vid något senare tillfälle r, alltså alternativkostnaden till pensionering. Den nytta individen erhåller enligt modellen beror av en rad faktorer, bland annat den ekonomiska ersättningen som individen mottager dels ifrån tiden som arbetsaktiv, och dels ifrån tiden som pensionär. Anta att en individ befinner sig i tidpunkt t och funderar på att pensionera sig i tidpunkt r, då ges den förväntade diskonterade nyttan vid tidpunkten t av att pensionera sig vid tidpunkten r i enlighet med Palme och Svensson (2002) enligt funktionen: 4

8 där är den subjektiva diskonteringsräntan, är marginalnytta av konsumtion, representerat marginalnytta av fritid och är sannolikheten att leva vid tidpunkten s givet att man levde vid tidpunkten t. Den första summan i ekvation 1 representerar den nyttan individen uppnår av att arbeta ytterligare ett visst antal år. Från arbete erhåller individen varje år en exogen löneinkomst vars storlek beror på tidpunkten s. Eftersom nytta idag anses vara mer värd än nytta i framtiden, diskonteras framtida nytta med faktorn. Individen vet dock inte i förväg om den kommer att vara vid liv i en framtida tidpunkt vilket tas hänsyn till av modellen genom införandet av överlevnadssannolikheten. Den andra summan i ekvation 1 representerar den nytta individen uppnår under tiden som pensionär. Individen får varje år under denna tidsperiod en exogen pensionsförmån motsvarande, vars storlek dels beror på tidpunkten s, och dels på pensionsåret r. Som pensionär behöver individen inte arbeta och kan därför konsumera mer fritid. Den extra mängd av fritid värderar individen som något positivt och detta beaktas i modellen genom parametern, där för att det positiva förhållandet ska gälla. Även nyttan som erhålls under tiden som pensionär nuvärdesdiskonteras och justeras för sannolikheten att dö så att framtida nytta går förlorad. Enligt ekvation 1 kan individen nu beräkna sin förväntade erhållna nytta i tidpunkt t, vid olika pensioneringsåldrar r, för att finna den optimala pensionsåldern, som maximerar individens nytta. Enligt Palme och Svensson ges alternativvärdet av att pensionera sig vid tidpunkt t av: och tolkas som den extra förtjänsten i nytta av att senarelägga pensioneringen från idag till det optimala pensionsåret. En alternativ tolkning av alternativvärdet är att vända på resonemanget och se det som förlusten i nytta av att pensionera sig idag istället för vid det optimala pensionsåret. Av ekvation 2 skapar Stock och Wise (1990) en beslutsregel som säger att individen fortsätter att arbeta så länge det finns en förväntad vinst i nytta av att fortsätta arbeta, med andra ord, så länge som alternativvärdet är positivt. 5

9 Individen antas således beräkna den förväntade erhållna nytta av att pensionera sig vid samtliga framtida tidpunkter för att finna den optimala pensionsåldern. Baker, Gruber och Milligan (2000) nämner tre effekter ett förlängt arbetsliv har på individens nytta. Den första effekten höjer individens nytta då den totala löneinkomsten stiger på grund av fler år med en arbetsinkomst. Den andra effekten sänker individens nytta eftersom antalet år med pensionsförmåner blir färre. Den tredje effekten kan antingen öka eller minska individens nytta genom högre, eller lägre, förmåner beroende på hur förmånssystemet, är utformat. Det finns dock en fjärde effekt av ett förlängt arbetsliv som är relevant att notera med avseende till syftet i denna uppsats. Effekten i fråga beror på hur löneinkomsten påverkas med åldern och kan således ha en positiv respektive negativ inverkan på nyttan hos individen om lönen höjs respektive sänks med åldern. Jobbskatteavdraget som ger individen en högre nettoinkomst jämfört med i dess frånvaro, påverkar därmed individens pensioneringsincitament endast genom löneinkomsten om antagandet att skattereformen inte påverkar pensionsförmånerna indirekt är uppfyllt. Palme och Svensson (2002), visar med svenska data från den longitudinella individdatabasen (LINDA) att alternativvärdet har ett negativt samband med sannolikheten att gå i pension. Sambandet säger att individer med ett högre alternativvärde har en lägre sannolikhet att gå i pension. Detta är i enlighet med vad modellen vill förutsäga att individer har mycket till vinning av att förlänga sitt arbetsliv om alternativvärdet är stort. Det finns vissa för- och nackdelar enligt Palme och Svensson (2002) med alternativvärdet som mått på incitament till arbete. En fördel med måttet är att det är framåtblickande, hänsyn tas till framtida information om löneinkomster och pensionsförmåner som uppdateras med tidens gång. Dock är inte alltid dessa förmåner och inkomster kända på förhand vilket leder till att de måste uppskattas och skapar en osäkerhet i sig. En annan fördel är att även hur individen värderar fritid och konsumtion vid olika åldrar beaktas. En nackdel med alternativvärdet är att det bortser ifrån två tänkbara företeelser, möjligheten att gå i pension utan att hävda sin rätt till pensionsförmåner och att fortsätta att arbeta och samtidigt hävda sin rätt till pensionsförmåner. Även möjligheten att gå i pension på deltid och arbeta resterande timmar bortses ifrån av denna modell. 6

10 3. DET SVENSKA PENSIONSSYSTEMET Det svenska pensionssystemets utformning är intressant att studera för att ta reda på hur pensionsförmånerna bestäms och därmed vilka inneboende incitament att pensionera sig som föreligger inom det. Upp till en viss ålder kan det till exempelvis tänkas förekomma tilltagande förtjänster av att arbeta som sedan avtar och gör det mer förmånligt att skjuta upp sin pension till den åldern. En sådan ålder skulle kunna vara den normala pensionsåldern då full pension berättigas. Som pensionär i Sverige erhålls inkomster i form av pensionsförmåner främst ifrån två håll, den allmänna pensionen och tjänstepensionen. Pensioner som betalas ut kommer huvudsakligen från den allmänna pensionen och motsvarar ungefär 75 procent av alla pensionsutbetalningar i Sverige enligt Pensionsmyndigheten (2011a). Vidare visar siffror från Pensionsmyndigheten att tjänstepensionens omfattning av de totala pensionsutbetalningarna ligger runt 20 procent, resterande 5-procent kommer från diverse privata försäkringar som individen anskaffat själv. En avgränsning som uppsatsen gör är att endast se till det allmänna pensionssystemet som utgör den största delen av pensionsutbetalningarna och beskrivs i denna uppsatsdel. På grund av detta bör man ha i åtanke att framförallt incitamenten som föreligger från tjänstepensionen kommer inte vara inräknade i resultatet. För att belysa om tjänstepensionens omfattning utgör den enligt Svärdman (2009) i genomsnitt 20 procent av den totala pensionen och berör en ansenlig del av pensionärerna, uppskattningsvis 91procent. Svärdman visar även på att dessa siffror varierar mycket med avseende på inkomstnivåer och är betydligt högre för en höginkomsttagare än en låginkomsttagare. 3.1 Allmänna pensionssystemet Det allmänna pensionssystemet är tänkt att innefatta samtliga individer och därmed förbättra alla pensionärers ekonomiska förutsättningar. Pensionen fungerar i enlighet med en annuitet som bidrar till utjämning av konsumtion över tiden och samtidigt skapar en försäkring mot att leva längre än förväntat (se Rosen & Gayer 2010). 7

11 I slutet av 90-talet beslutades det i riksdagen om en omfattande pensionsreform av det allmänna pensionssystemet i Sverige eftersom det dåvarande systemet ansågs långsiktigt ohållbart. Det nya pensionssystemets regler införs successivt vilket skapar en övergångsperiod som beskrivs av Sundén (2006). Den första kohorten som påverkas av de nya reglerna är de som är födda 1938, de får fyra femtedelar av sin pension från det gamla systemet och resterande del ifrån det nya. Varje efterföljande kohorter får ytterligare en tjugondel av pensionen från det nya systemet tills dess att samtliga pensionsförmåner erhålls från det nya systemet. Detta sker för första kohorten födda Intjänad rätt till pension i det gamla systemet var nu även tvunget att omvärderas till det nya pensionssystemet för berörande personer födda 1938 eller senare. Enligt Palmer (2000) genomfördes detta genom att se tillbaka på historiska data över pensionsgrundande inkomster från och med Av de pensionsgrundande inkomsterna fram till och med 1994 tillfördes 18,5 procent av dessa inkomstpensionssystemet (se kap: nedan). Därefter fram till 1998 tillfördes 16,5 procent till inkomstpensionen och 2 procent till premiepensionen, för att sedan övergå till reglerna tillhörande det nya allmänna pensionssystemet. Av den orsaken att det nya allmänna pensionssystemet införs stegvis, blir det även viktigt att studera vilka incitament som föreligger i det gamla pensionssystemet. Pensionsincitamenten för individer födda mellan åren påverkas således av båda pensionssystemen, dock till väldigt liten del för de senare födda under perioden Det gamla allmänna pensionssystemet Det gamla allmänna pensionssystemet var konstruerat som ett fördelningssystem (eng. payas-you-go system) vilket betyder att pensionärernas pensionsförmåner betalades av de arbetsaktiva, huvudsakligen genom skatter på löneinkomster. Det var även ett förmånsbestämt system vilket innebär att det är storleken på förmånen som är fastställd och avgiften till systemet som anpassas till förmånsnivån. Pensionssystemet var uppbyggt av två delar, folkpension och allmän tilläggspension (ATP). Folkpension bestod av ett fast förmånsbelopp till alla svenska medborgare med syfte att förbättra de ekonomiska förhållandena bland de äldre. Pensionsförmåner genom ATP var däremot inkomstrelaterade för att skapa en förbindelse mellan den enskildes pensionsförmån med hur bidragande den har varit till pensionssystemets finansiering. Genom ATP fick individen förmåner motsvarande 60 procent 8

12 av sin genomsnittliga löneinkomst baserad på de 15 högsta inkomståren, dock inte högre än ett förmånstak på cirka 1,5 gånger en genomsnittlig löntagares inkomst. För fulla förmåner krävdes även 30 år med en pensionsgrundande inkomst 3. Värdet på pensionsrätter och pensionsförmåner omräknades årligen med inflationen, ett prisindex, vilket gjorde att köpkraften blev densamma då som i framtiden. Även det pensionsgrundande inkomsttaket omräknades årligen med inflationstakten (se Sundén 2006). Med utgångspunkt från en genomsnittsindivid var den totala ersättningsgraden från det allmänna pensionssystemet, ATP och folkpension, ungefär 65 procent av den genomsnittliga löneinkomsten. För personer som inte var berättigade eller hade väldigt låg ATP tillkom ett tillägg i pensionen som tillsammans med folkpensionen avsåg att täcka 30 procent av en genomsnittlig löneinkomst (se Sundén 2006). Den normala pensionsåldern var 65 år men det var möjligt att börja hävda sin pension redan vid 60 års ålder och som senast vid 70 år. Om pensionen lyftes i förtid, innan 65 år, reducerades den månatliga pensionsförmånen med 0.5 procent för varje förtida månad. Om däremot pensionen lyftes efter 65 års ålder steg den månatliga pensionen med 0.7 procent för varje uppskjuten månad (se Palme & Svensson, 2002) Det nya allmänna pensionssystemet Det nya allmänna pensionssystemet består av två delar, inkomstpension som är ett fördelningssystem, och premiepension som är ett fonderat system. Sundén (2006) nämner två stora skillnader mellan det gamla och det nya pensionssystemet. Den första är att det har gått från att vara ett förmånsbestämt system till ett avgiftsbestämt system. Nu är det storleken på avgiften till pensionssystemet som är förutbestämd, och de erhållna förmånerna som grundar sig i avgiftsinbetalningarna. Avsikten med denna förändring var att skapa ett starkare band mellan storleken på pensionsförmåner och bidrag till systemets finansiering. En annan mer betydande förändring är att pensionsförmånerna baseras på hela arbetslivet och inte bara de 15 bästa åren med högst pensionsgrundande inkomst. Tanken med denna utformning är att uppmuntra till arbete eftersom alla inkomster upp till en maximal inkomstnivå ger rätt till pension. 3 Se bilaga 1 för hur pensionen från det gamla allmänna pensionssystemet beräknas. 9

13 Pensionsmyndigheten (2011a) 4 beskriver förenklat hur det nya pensionssystemet fungerar genom att se på dess likhet med ett vanligt banksparande. Pensionsavgifter betalas in årligen och bokförs på ett pensionskonto i form av pensionsrätter, en krona i avgift ger en pensionsrätt. Pensionsrätterna blir fler när ytterligare pensionsavgifter inbetalas och genom den årlig omräkning av pensionsrätternas värde. Vid pensionering blir betalningsströmmen den omvända och pension betalas ut resterande levnadsår baserat på saldot på pensionskontot. Pensionssparandet är däremot låst och kan som tidigast börjas ta ut vid 61 års ålder. Den obligatoriska allmänna pensionsavgiften är satt till 18,5 procent av pensionsunderlaget som utgörs av inkomster och belopp som är pensionsgrundande. Uppdelningen av pensionsavgiften är sådan att 16 procentenheter av avgiften går till inkomstpensionen, och resterande 2,5 procentenheterna går till premiepensionen. Pensionsgrundande inkomster är löneinkomster samt ersättning från social- och arbetslöshetsförsäkringar. Bland de pensionsgrundande beloppen räknas ersättningar från studier, militärtjänst, vård av barn, samt vid sjuk- och aktivitetsersättning. Förmånstaket, den övre gräns för när inkomster och belopp inte längre är pensionsgrundande, är satt till 7,5 inkomstbasbelopp 5 i förhållande till pensionsunderlaget. Pensionsavgiften till det allmänna pensionssystemet betalas in årligen av individen, arbetsgivaren och i vissa fall staten om inkomsten överstiger 42,3 procent av ett prisbasbelopp 6. Från löneinkomster samt social- och arbetslöshetsförsäkringar betalar individen en pensionsavgift, genom preliminärskatten, motsvarande 7 procent av summan upp till 8,07 inkomstbasbelopp. Denna del räknas inte som pensionsgrundande och ingår därför inte i pensionsunderlaget. När den slutliga skatten beräknas får individen en skattereduktion motsvarande avgiften och betalar därför inte själv avgiften (se Skatteverket, 2011). På löneinkomster betalar även arbetsgivaren en del av pensionsavgiften som motsvarar 10,21 procent av bruttolönen. Ingen övre gräns finns i det fallet för när avgiften inte längre betalas men inkomster över 8,07 inkomstbasbelopp är inte pensionsgrundande. Genom offentliga skatter betalar staten den resterande eller hela återstående delen av pensionsavgiften som varken individen eller arbetsgivare står för. Detta omfattar hela pensionsavgiften för de pensionsgrundande beloppen på 18,5 procent, och procent av ersättningen ifrån 4 Efterföljande styckena i denna uppsatsdel baserar sig på information från Pensionsmyndigheten (2011a) där inget annat anges 5 Ett inkomstbasbelopp är år Ett prisbasbelopp är kronor år

14 pensionsgrundande social- och arbetslöshetsförsäkringar. Pensionsavgiften och det förmånsgrundande taket är således 17,21 procent, respektive 8,07 inkomstbasbelopp sett till bruttoinkomsten, och 18,5 procent, respektive 7,5 inkomstbasbelopp, i förhållande till pensionsunderlaget. Den del av pensionsavgiften som går till inkomstpensionen används för att betala de befintliga pensionärernas pension. Individens inkomstpensionskonto utgörs således av ett fiktivt konto som representerar individens fordran på framtida pensionsförmåner (se Sundén, 2006). Till skillnad från det gamla allmänna pensionssystemet omräknas nu pensionsrätternas värde med den reala genomsnittsinkomstens utveckling, ett inkomstindex, istället för med inflationstakten 7. På så sätt får tidigare och senare införskaffade pensionsrätter samma relativa betydelse. Denna utveckling har i snitt varit 2,5 procent sedan år Den årliga pensionen från inkomstpensionssystemet vid pensioneringsdagen beräknas genom att dividera saldot på pensionskontot med ett delningstal. Delningstalet är genusneutralt samt olika för olika kohorter och är ett mått på förväntad återstående medellivslängd. Faktorer som bestämmer delningstalets storlek är pensioneringsåldern, kohortens förväntade livslängd, samt en ränta på 1,6 procent som svarar mot en framtida förväntad ekonomisk tillväxt. Delningstalets konstruktion gör att kohorter med lång förväntad livslängd måste jobba en längre tid än de med kortare förväntad livslängd för att få ut samma nivå på pensionen, allt annat lika (se Sundén, 2006). Räntan skapar en situation med ett lägre delningstal och därmed inledningsvis högre pensioner istället för en situation med stigande pensionsutbetalningar med åldern. För att skapa finansiell stabilitet i inkomstpensionssystemet mot ogynnsamma demografiska och ekonomiska händelser och samtidigt bibehålla pensionsavgiften på samma nivå, aktiveras balanseringen. Balanseringen aktiveras när systemet inte är i balans, då tillgångarna är lägre än skulderna. Innebörden av att balanseringen aktiveras är att pensionsförmåner och pensionsrätter inte omvärderas med inkomstindexet utan med ett lägre balansindex som får systemet i balans igen. 7 Behållningen på inkomst- och premiepensionskontona påverkas även negativt av administrativa kostnader samt positivt av så kallade arvsvinster. 11

15 Den del av avgiften som går till premiepensionen betalas inte ut till dagens pensionärer utan sätts in på individens premiepensionskonto där den investeras i av individen valda fonder. Värdeförändringen på premiepensionskontot följer således fondernas värdeutveckling. När tiden är inne för att ta emot pensionsutbetalningar säljs fonder från kontot som täcker pensionsutbetalningen från premiepensionen. Den årliga pensionsutbetalningen från premiepensionen beräknas på samma sätt som för inkomstpensionen, saldot på kontot vid pensionsdagen divideras med ett delningstal. Delningstalet i de två fallen är dock olika, skillnaden ligger i att i det senare fallet används prognostiserad framtida livslängder och en annan tillgodoräknande ränta. Som ett inkomstskydd för pensionärer finns det en garantipension att tillgå. Garantipensionen träder in för pensionärer med en låg eller utan en pensionsinkomst vid 65 års ålder. Storleken på garantipensionen beror på den inkomstgrundande pensionens storlek, civilstånd och hur länge personen har varit bosatt i Sverige. Garantipensionen fasas av med högre inkomstgrundande pension och upphör helt vid en inkomstgrundande pension på 3,07 prisbasbelopp per år för en ogift individ. Även ett särskilt bostadstillägg finns att tillgå för personer med låg pension. 12

16 4. SKATTESYSTEMET Även det svenska skattesystemet är intressant att studera eftersom dess utformning kommer att påverka individers incitament i valet mellan arbete och ålderspension. Skillnader i beskattning av löne- och pensionsinkomster, samt olikheter i skattereglerna med avseende på ålder påverkar detta val och därmed incitamenten att arbeta. I denna uppsatsdel beskrivs hur arbetsinkomster beskattas och grundar sig på information från Finansdepartementet (2010) där inget annat anges. 4.1 Beskattning av arbetsinkomster Beskattning av arbetsinkomster sker via direkta och indirekta skatter. Direkta skatter kan ses som skatter där skattesubjektet är lika med skatteobjektet, med andra ord, den som betalar in skatten står för hela den formella skattebördan. Direkt skatt på arbetsinkomster tas ut genom en inkomstskatt på fysiska personers förvärvsinkomster, samt genom uttag av allmän pensionsavgift. Indirekta skatter kan ses som skatter där skattesubjektet är skild ifrån skatteobjektet, hela eller delar av skatten överförs från skattesubjektet till skatteobjektet. Indirekta skatter på arbetsinkomster består av socialavgifter och genom särskild löneskatt (även i viss mån moms och punktskatter eftersom arbetsinkomsten används till köp av varor och tjänster som behäftade med dessa skatter) Direkta skatter på arbetsinkomst Statens intäkter från de direkta skatterna står för en stor del av de totala skatteintäkterna, närmare en tredjedel av de sammanlagda intäkterna. Fysiska personers inkomstskatt grundar sig i den beskattningsbara förvärvsinkomsten. Den beskattningsbara förvärvsinkomsten är enkelt sammanfattad som summan av löneinkomster samt andra skattepliktiga inkomster (där bland pensionsinkomster) och förmåner, subtraherat med summan av diverse avdrag. Hur stor den fysiska personens skatteplikt från förvärvsinkomster är styrs till största del av: kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskattskatt, grundavdraget och skattereduktioner (jobbskatteavdraget). Den kommunala inkomstskatten är en proportionell skatt vars storlek bestäms inom varje enskild kommun och kan därför variera från kommun till kommun. Den genomsnittliga 13

17 kommunalskatten var 31,56 procent år 2010 som information om dess ungefärliga storlek. Kommunalskatt betalas av samtliga personer under restriktionen att man har en positiv beskattningsbar förvärvsinkomst. Statlig inkomstskatt betalas utöver den kommunala inkomstskatten av personer med beskattningsbara förvärvsinkomster som överstiger särskilda nivåer, kallade skiktgränser. Den nedre skiktgränsen utgör den första gränsen för när statlig inkomstskatt skall betalas och motsvarade kronor år Den övre skiktgränsen utgör det andra gränsvärdet för när ytterligare statlig inkomstskatt skall betalas och motsvarar kronor år I det första intervallet, mellan de två skiktgränserna, är den statliga skattesatsen 20 procent. För förvärvsinkomster ovanför den övre skiktgränsen övergår den statliga inkomstskatten till en nivå på 25 procent. Taxerad förvärvsinkomst är den beskattningsbara förvärvsinkomsten exklusive grundavdraget och ett eventuellt sjöinkomstavdrag. Grundavdraget är alltså en reducering av basen för de skattepliktiga förvärvsinkomsterna. Den taxerade förvärvsinkomsten avgör hur stort grundavdraget blir tillsammans med personens ålder vid årets början. För personer under 65 år vid årets början ökar inledningsvis grundavdraget med en högre taxerad förvärvsinkomst, för att sedan övergå till en konstant nivå, och slutligen avta och stanna på en oförändrad nivå (se bilaga 1 för beräkningsformel). Ett extra förmånligt grundavdrag ges till personer som är 65 år eller äldre vid årets början. Grunden är fortsatt det ovan beskrivna avdraget men med ett extra tillägg (se bilaga 1). Med grundavdragets konstruktion har det en inverkan på genomsnittsskatten och även marginalskatten under de segment där grundavdraget tilltar och avtar. Jobbskatteavdraget är en skattereduktion som har införts stegvis mellan åren Det speciella med denna skattereduktion är att den endast syftar till att reducera skatten på arbetsinkomster men inte för diverse transfereringar som har tidigare beskattats lika, t.ex. pension. Hur stort jobbskatteavdrag en person får beror på personens ålder, arbetsinkomst, grundavdragets storlek och den kommunala inkomstskattesatsen. Beräkningen av jobbskatteavdraget för personer under 65 år är invecklade och beskrivs bäst av dess beräkningsformel som anges i tabell 4:1. Värt att notera från tabell 4:1 är att jobbskatteavdragets storlek för två personer bosatta i olika kommuner, allt annat lika, behöver inte bli lika stora. Detta uppstår eftersom beräkningarna baseras på den kommunala 14

18 inkomstskatten som varierar mellan kommuner. Hög kommunal inkomstskatt ger således ett större jobbskatteavdrag. Tabell 4:1 Beräkningsformel av jobbskatteavdraget för personer under 65 år uttryckt i kronor Arbetsinkomst Skattereduktion 0,00 PBB 0,91 PBB (AI GA)*KI 0,91 PBB 2,72 PBB (0,91 PBB + 0,304*(AI 0,91 PBB) GA)*KI 2,72 PBB 7,00 PBB (1,461 PBB + 0,095*(AI 2,72 PBB) GA)*KI 7,00 PBB (1,868 PBB GA)*KI Anm. PBB = Prisbasbelopp, AI = Arbetsinkomst, GA = Grundavdrag, KI = kommunal inkomstskattesats. Tabellen grundar sig på information från Finansdepartementet (2010). Jobbskatteavdraget för personer som är 65 år eller äldre vid årets början är mer fördelaktigt samt mer lättbegripliga. För arbetsinkomster upp till reduceras skatten med 20 procent, för att sedan reduceras med ytterligare 5 procent på överskridande belopp, dock som mest kronor. Beräkningsformeln av jobbskatteavdraget för personer 65 år eller äldre vid årets början anges i tabell 4:2. Tabell 4:2 Beräkningsformel av jobbskatteavdraget för personer 65 år eller äldre vid årets början, uttryckt i kronor Arbetsinkomst *AI Skattereduktion ,05*AI Anm. AI = Arbetsinkomst. Tabellen grundar sig på information från Finansdepartementet (2010) Indirekta skatter på arbetsinkomster Indirekta skatter på arbetsinkomster består av som tidigare nämnts socialavgifter och genom särskild löneskatt. I uppsatsen behandlas endast en den del av de sociala avgifterna som arbetsgivaren betalar på de anställdas löner, arbetsgivaravgiften. Upplysningar om de andra indirekta skatterna hänvisas till Beräkningskonventionerna (2010). 15

19 Arbetsgivaravgiften är en skatt som betalas av arbetsgivaren baserad på utbetald lön och sjukersättning från arbetsgivare till de anställda. År 2011 är nivån på skatten 31,42 procent av bruttolönen. Arbetsgivaravgiften består av flera delavgifter, där ibland avgiften till ålderspensionssystemet på 10,21 procent och andra försäkringsavgifter. I och med skatten blir individen berättigad till ett flertal sociala förmåner så som pension och sjukförsäkring. Kopplingen mellan skatten och förmåner gör att arbetsgivaravgiften betraktas delvis som en försäkring och inte som en ren skatt. Det föreligger speciella regler gällande arbetsgivaravgiften bland unga och äldre. För äldre personer över 65 år vid årets början reduceras arbetsgivaravgiften. Om personen därtill är född 1938 eller senare uppgår arbetsgivaravgiften till pensionsavgiftens storlek, 10,21 procent av bruttolönen. Skillnaden i arbetsgivaravgiften för äldre grundar sig i att deras inkomster ifrån arbete är pensionsgrundande men gör dem inte berättigade till andra sociala förmåner som avgiften annars medför. Hur förändringar i arbetsgivaravgiften slår på de anställdas löner och sysselsättningsnivå beror på arbetsutbudets och arbetsefterfrågans priskänslighet. Tyrväinen (1995) finner att förändringar i arbetsgivaravgifter i Sverige helt övervältras på de anställdas löner. Vidare finner Tyrväinen att anpassningsprocessen ifrån en förändring av arbetsgivaravgiften till en anpassning av lönerna sker till stor del redan på kort sikt. 16

20 5. RESULTAT I denna del av uppsatsen redovisas studiens resultat. Först klargörs för under vilka förutsättningar och antaganden resultatet har tagits fram. Sedan följer beräkningen av huvudresultatet, hur det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre har påverkat incitamenten att arbeta mätt med hjälp av alternativvärdet. 5.1 Förutsättningar och antaganden Den efterföljande analysen om hur jobbskatteavdraget påverkar incitamenten att arbeta grundar sig i beräkningar utifrån en typfallsindivid. Ett flertal antaganden om hur typfallsindividens arbetsliv och pensionsrelaterade förutsättningar ser ut kommer att göras. Detta eftersom dessa antaganden krävs för att beräkna alternativvärdet som bland annat beror på inkomster från arbete och pension. Syftet med att resultatet grundar sig i en typfallsindivid är för att förenkla beräkningarna men ändå kunna få ett realistiskt resultat eftersom ingen existerande data över individer finns att tillgå i uppsatsen. Typfallsindividen antas vara född i början av år 1951, ogift och inledde sitt arbetsaktiva liv vid 22 års ålder. Anledningen till det valda födelseåret är för att få en individ som inom en snar framtid står inför sitt pensioneringsbeslut. Valet av födelseår implicerar att individen kommer att få sin ålderspension från både det gamla och det nya allmänna pensionssystemen. Större delen kommer likväl från det nya allmänna pensionssystemet som antas i framtiden gälla. Fram till inträdet på arbetsmarknaden antas individen inte ha gjort sig berättigad till några pensionsgrundande förmåner genom exempelvis studier eller värnplikt. Väl inne på arbetsmarknaden antas även att individen arbetar tills dess att den avlider eller går i ålderspension. Andra vägar bort från arbetsmarknaden och till pensionering t.ex. arbetslöshet och sjukpension, bortses från i beräkningarna. Typfallsindividen antas endast i framtiden få pensionsförmåner ifrån den allmänna pensionen och bortser därför från eventuell tjänstepension och privat pensionssparande. När det gäller att uppskatta individens framtida pensionsinkomst måste antaganden om hur pensionen grundar sig göras. Pensionsförmögenheten på individens inkomst- och premiepensionskontot beräknas ha en real tillväxt på 2,5 respektive 4 procent årligen och eventuella år då balanseringen träder in förbises ifrån. Den administrativa avgiften till pensionssystemet som sänker värdet på 17

21 pensionsbehållningen samt arvseffekter som ökat behållningen på pensionskontot bortses ifrån. Dessa effekter är relativt små och till stor del tar ut varandra. De delningstal som används för att räkna ut den årliga pensionen vid pensioneringsdagen kommer från Pensionsmyndighetens prognostiserade delningstal för en person född De skatteregler som beräkningarna kommer att utgå ifrån är de i uppsatsen beskrivna skattereglerna för arbetsinkomstbeskattning från 2011 som antas även i framtiden gälla. Med anledning av att individen antas vara född i början av året beräknas förändringar i skatteregler som beror på att individen ska ha fyllt 65 år vid årets ingång att ske då individen är 66 år. Den kommunala skattesatsen antas i uppsatsen vara 31,56 procent. I framtiden räknas med en inflation på 0 procent vilket gör att 2011 års inkomst- och prisbasbelopp är desamma nu som i framtiden och därmed även de i pensions- och skattesystemet berörda gränserna. Anledningen till detta antagande är för att förenkla beräkningarna. Skillnader i arbetsgivaravgifter frambringar en situation där antaganden om hur denna skillnad påverkar arbetarnas löner måste göras. Som tidigare nämnts kommer Tyrväinen (1995) fram till att förändringar i arbetsgivaravgiften fullständigt övervältras på lönerna. Genom att anta att den långsiktiga efterfrågan på arbete är fullständigt elastisk kan situationen som Tyrväinen kommer fram till förklaras. Med en fullständigt elastisk arbetsefterfrågan är priskänsligheten hos köparna av arbete väldigt hög vilket gör att förändringar i priset på arbete absorberas fullständigt av säljarsidan. Med detta antaget erhåller typfallet en löneökning vid 66 års ålder på grund av den sänkta arbetsgivaravgiften för äldre. För att få en uppfattning om hur typfallets löneutveckling kan tänkas se ut har denna uppskattats med utgångspunkt i lönestatistik för år 2010 från statistikdatabasen tillhandahållen av SCB 9. Rikets genomsnittliga månadslön presenteras där uppdelat i åldersgrupper. Den genomsnittliga månadslönen har sedan antagits representera medianåldern i vardera av åldersgrupperna. Mellan dessa inkomster och åldrar har en stegvis linjär löneutveckling skattats som visas i figur 5:1. Tillväxten i löneprofilen uppskattas att vara som högst i början av arbetsliven för att successivt minska och slutligen vara avtagande. I lönestatistiken fanns endast information om genomsnittslönen upp till 64 års ålder. Därför har löneutvecklingen efter den åldern antagits följa löneutvecklingen som rådde vid åldern innan. Genom 8 Tillgängliga på 9 Tillgänglig på 18

22 antagandet att förändringar i arbetsgivaravgiften på sikt övervältras på de anställdas löner följer att typfallet får en högre löneökning vid 66 års ålder än som framgås av figur 5:1. Figur 5:1 Antagen löneutveckling efter ålder med en initial löneinkomst på 100 kronor. 5.2 Beräkning av alternativvärdet Resultatet av beräkningen för alternativvärdet kommer att presenteras utifrån tre olika arbetsinkomstnivåer. Skälet till detta val är för att även se till vilken effekt storleken på inkomsten kan ha på incitamenten att arbeta. Inkomstnivåerna anger ingångslönen vid 22 års ålder för individen och uttryckt i 2011 års priser motsvarar dessa , respektive kronor per år. För enkelhetens skull benämns de olika inkomstnivåerna fortsättningsvis som låg-, medel- och höginkomsttagare. Valet av inkomstnivåer gör att låginkomsttagaren blir berättigad till garantipension 10 och höginkomsttagaren med tidens gång når över det pensionsgrundande inkomsttaket. Medelinkomsttagaren representerar ett fall mitt emellan de två andra inkomstnivåerna. I övrigt antas allt annat vara lika i typfallsberäkningen vilket kan ses som en grov förenkling. Det kan tänkas rimligt att tro att skillnader i inkomstnivåer mellan individer även har olikheter i t.ex. löneutveckling, antal år i skola, inträdesålder på arbetsmarknaden, typ av arbete etc. 10 Beror dock på pensioneringsdatumet om pensionen blir tillräckligt låg för att garantipensionen ska träder in vid 65 års ålder. 19

23 Alternativvärdet skattas för att mäta hur incitamenten av att arbeta har förändras efter införandet av det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre. För att beräkna alternativvärdet måste de i modellen okända parametrarna i beräkningen av individens nytta först skattas. Överlevnadssannolikheterna i nyttoberäkningen, alltså sannolikheten att vara vid liv i en tidpunkt s, givet att man levde i en tidigare tidpunkt t, grundar sig i beräkningar av statistik från SCB över förväntat antal döda vid olika åldrar efter livslängdstabellen från Med utgångspunkt från män och kvinnor redovisas i tabellen hur många som förväntas ha överlevt till olika åldrar. Från tabellen, sammanslaget män och kvinnor, beräknades för en given ålder (t) kvoten mellan hur många som fortfarande förväntas vara vid liv i en senare ålder (s), med hur många som var vid liv i den givna åldern. Dessa skattningar representerar överlevnadssannolikheterna. Parametern i modellen, hur individen värderar den extra mängd fritid den erhåller som pensionär, bestäms så att det optimala pensionsåret utan det mer förmånliga jobbskatteavdraget inräknat blir 65 år för att efterliknar en verklig situation. Valet av denna ålder motiveras genom att det är typåldern samt avrundat sett är medelpensioneringsåldern för ålderspension (se Karlsson & Olsson 2011). Resultatet blev att ; och för låg- medel- respektive höginkomsttagaren. För låginkomsttagaren resulterade inget värde på parametern en optimal pensionsålder vid 65 år och därför valdes istället så att den optimala pensionsåldern blir 64 år. Att bestämma de övriga parametrarna i nyttoberäkningen ligger utanför denna uppsats omfattning och istället nyttjas samma värden som Palme och Svensson (2002) använder: ;. Resultatet från beräkningarna av alternativvärdet vid olika pensionsåldrar, inkomstnivåer samt med och utan det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre återges i tabell 5:1. Dessa siffror är framtagna ifrån en egenprogrammerad algoritm i programmet R. När inte det extra jobbskatteavdraget för äldre är med i beräkningen har det ersatts med jobbskatteavdraget för personer ej fyllda 65 år vid årets början. Motiveringen till detta är för att det troligtvis skulle ha varit den alternativa skattereduktionen om inte det mer förmånsaktliga jobbskatteavdraget införts. För att ta reda på hur incitamenten att arbeta har förändras av införandet av det extra jobbskatteavdraget, beräknas differensen mellan alternativvärdet med och utan det extra förmånliga jobbskatteavdraget inräknat och redovisas även det i tabell 5:1. 20

24 Varje utfall från beräkningen av alternativvärdet som redovisas i tabell 5:1 tolkas som vinsten i nytta av att senarelägga ålderspensionen ifrån den i tabellen angivna åldern till det optimala pensionsåret. Differensen, skillnaden mellan vinsten i nytta med och utan det extra jobbskatteavdraget, tolkas som tillförseln i nytta som det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre medför. Tabell 5:1 Resultat från beräkningen av alternativvärdet utifrån olika pensionsåldrar, inkomstnivåer, med och utan det mer förmånliga jobbskatteavdraget samt differensen mellan dem År Ålder Låginkomsttagare Medelinkomsttagare Höginkomsttagare Med Utan Differens Med Utan Differens Med Utan Differens avdrag avdrag avdrag avdrag avdrag avdrag Anm. Resultatet angivet i nyttoenheter. Resultatet sett till låginkomsttagaren indikerar att det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre ökar incitamenten till att arbeta genom en nyttoökning i samtliga åldrar. Den optimala pensionsåldern förskjuts framåt i tiden enligt beräkningarna till 67 år med det mer förmånliga avdraget i beräkningen. Utan det mer förmånliga jobbskatteavdraget inräknat är den optimala pensionsåldern 64 år. Av att döma ifrån att jämföra storleken på den framräknade differensen mellan de olika inkomstnivåerna är inverkan av det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre som störst för låginkomsttagaren. Detta faktum är inte speciellt förvånande eftersom skattereduktionen sett till den marginella reduktionen är högre för lägre inkomstnivåer Alternativvärdet för låginkomsttagaren är inte konstant avtagande utan ökar något vid åldrarna 65 och 66 år i tabellen. Från beräkningen utan det mer förmånliga jobbskatteavdraget 21

25 inräknat skiftar alternativvärdet tecken till att bli positivt igen på grund av detta. Detta bör ej tolkas som att det optimala pensionsåret inte är vid 64 års ålder. Istället skall det ses som om individen mot modellens förutsägelse har arbetat sitt 64:e levnadsår, finns det en vinst i nytta av att fortsätta arbeta ett år till, o.s.v. fram till 67 års ålder. Alternativvärdet är ett framåtblickande mått men ser inte bakåt i tiden, det som har skett har redan inträffat och kan därför inte ändras på. Företeelse att alternativvärdet inte är konstant avtagande kan förklaras av hur individens nytta påverkas av antagandet om hur arbetsgivaravgiftssänkningen för personer över 65 år berör arbetsinkomsten. Bortsett ifrån detta i beräkningarna är alternativvärdet konstant avtagande då individens nytta ökar av att arbeta fram till 64 års ålder, för att sedan avta för varje efterföljande ålder. Däremot med detta antagande med i beräkningarna blir individens nytta flertoppig, dels vid pensionsåldern 64 år, och dels vid pensionsåldern 67 år 11. Av denna flertoppighet följer det observerade mönstret i beräkningen av alternativvärdet eftersom beroende på var i tiden individen befinner sig behöver inte det jämförda optimala pensionsåret vara densamma. Varför antagandet om hur arbetsgivaravgiftssänkningen påverkar arbetsinkomsten resulterar i att individens nytta blir flertoppig kan förklaras av den arbetsinkomstökningen detta antagande antas ge vid 66 års ålder. Denna höjning av inkomsten ökar individens nytta av att arbeta vid och efter 66 års ålder jämfört med åldrarna innan. Därmed blir individens nytta av att pensionera sig vid 67 års ålder högre än den vid de två tidigare åldrarna. Resultatet sett till medelinkomsttagaren indikerar även det att det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre ökar incitamenten till att arbeta genom en nyttoökning i samtliga åldrar. Även i detta fall förskjuts det optimala pensionsåret enligt beräkningarna fram till 67 år från att ha legat på 65 år utan det mer förmånliga jobbskatteavdraget inräknat. Resultatet sett till höginkomsttagaren indikerar till skillnad ifrån de andra två fallen att det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre inte påverkar incitamenten att arbeta. Förklaringen till detta ligger i att den optimala pensionsåldern för höginkomsttagaren inte ändras samt att den inträffar innan den åldern då skattereglerna ändras. Om däremot individen mot modellens förutsägelse väljer att fortsätta arbeta bortom 65 år ger det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre en lägre nyttoförlust av att arbeta. 11 Nyttan av att pensionera sig vid 64 års ålder är dock större än nyttan av att pensionera sig vid 67 års ålder frånsett det mer förmånliga jobbskatteavdraget för äldre inräknat. 22