Hörseln är första sinnet

uppväxt Hörseln är första sinnet Vad är det som är så intressant med musik? Varför forskar man på just detta? Och vad har hiphopkulturen med folkbildning att göra? Caroline Alesmark skypade två hiphopexperter som vet svaren: Från Columbia University, i New York, där han just nu har ett post-doc-stipendium men annars är lektor i utbildningsvetenskap med inriktning mot barn och ungdom vid Malmö högskola - Johan Söderman. Från Göteborgs universitet där han är professor i socialt arbete och gästprofessor i samma ämne vid Malmö högskola: Ove Sernhede. Ove och Johan har även en bok ihop: Planet Hiphop: om hiphop som folkbildning och social mobilisering Text: Carolina Alesmark Foto: Dreamstime 42

uppväxt Aretha Franklin framför The Star-Spangled Banner på President Barack Obamas installation i januari 2008. De sista orden i den amerikanska nationalsången let freedom ring är också centrala i Martin Luther Kings tal I Have a Dream där musiken, klockringningen och sången får symbolisera uppvaknande och enighet: Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi./ From every mountainside, let freedom ring./and when this happens, when we allow freedom to ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, /.../ we will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, Free at last! free at last! thank God Almighty, we are free at last! 43

Vi börjar i Göteborg, hos Ove Sernhede: Jag uppfattar musik som ett språk, ett språk som kan uttrycka saker som är svåra att uttrycka i ord. Hörseln är det första sinne människan utvecklar, den finns redan i livmodern, mammans hjärtslag, blodet som pulserar. Jag tror att det är en väldigt ursprunglig relation till världen rytm och sound som finns i musik och påverkar oss. Musik är uppbyggd kring dem och gör det möjligt för oss att få kontakt med skikt i oss själva, medvetandenivåer som inte alltid är så lätta att nå. Det är känslans språk, och människan är en förspråklig varelse, säger Ove Sernhede. Efter att ha börjat som socialarbetare ute i Göteborgs förorter insåg han att ett sätt att nå ungdomar som hamnat på marginalen var att mötas via musiken. Han var inte mycket äldre än de var, gillade Jimi Hendrix medan de föredrog Alice Cooper, men i musiken kunde de mötas. Ett litet barns sätt att lyssna på musik är annorlunda jämfört med en tonårings. För barnet gäller en slags vitsighet, något som ligger bra i munnen, rim och ramsor, roliga kombinationer av rytmer. I tonåren är det annorlunda, att gå in i puberteten och få nya typer av känslor, få en relation till sin kropp, skapa sig en plats i världen. Där har musiken en annorlunda roll och är ett viktigt verktyg för att komma i kontakt med djupt liggande skikt i oss själva. Det som sker i tonåren är en slags regressionsprocess i jagets tjänst, och där är musiken väldigt viktig. Det är också därför många slutar att lyssna på ny musik i 25-30-årsåldern, identiteten börjar fixeras. Ove Sernhede är gästprofessor i Barn och ungdomsvetenskap vid Malmö högskola. Själv lyssnar han helst på Jimi Hendrix, Bob Dylan, John Coltrane, Bill Evans och Miles Davies. Själv började han gråta när han som 12-13-åring hörde Aretha Franklin på TV första gången, utan att förstå varför han grät. Musiken berörde honom starkt och fortsatte att beröra honom genom tonåren på 60-talet. Precis allt kretsade kring popkulturen, varje dag, det var allt han och hans kompisar pratade om. Ett gitarrsolo från Jimi Hendrix det gick inte att uppleva något högre. Som socialarbetare drog han igång olika projekt som så småningom gjorde att han började forska i sociologi på ungdomars upplevelse av sin egen kultur och var med och etablerade ämnet culture studies i Sverige, något som ledde till boken Under rocken. Musikens roll i tre unga band. Dessutom är han utbildad psykoterapeut. 44

Det som sker i tonåren är en slags regressionsprocess i jagets tjänst, och där är musiken väldigt viktig. Det är också därför många slutar att lyssna på ny musik i 25-30-årsåldern, identiteten börjar fixeras. Ove Sernhede Att musik historiskt sett varit viktigare för killar tror jag har att göra med att de har svårare att uttrycka sig verbalt, samtidigt som tjejers kultur är mer formad av väninnerelationer, dagboksskrivande etc. Och att tjejer gärna sysslar med många olika saker medan killar går in i väggen på EN sak. Vid Malmö högskola har Ove Sernhede varit med och byggt upp ett tvärvetenskapligt nätverk för barn- och ungdomskulturforskning om segregation, skola och ungdomskultur. Han är kritisk till att skolan inte förmår få tag i invandrarungdomars behov av att förstå sin egen plats i världen varför de hamnat i de här betongförorterna och använda sig av hiphopkulturen som redskap att mötas. I stället blir skolan en ytterligare bekräftelse på att de inte tillhör Sverige. Jag har arbetat mycket i förorten Hammarkullen i Göteborg och även startat en filial där, för att ge tillbaka lite. När jag höll på med arbetet till boken AlieNation is My nation. Hiphop och unga mäns utanförskap i Det Nya Sverige 1998 inträffade diskoteksbranden. Jag skulle egentligen ha varit på festen men kunde inte komma. Det var en tung period, 63 personer dog, det är svårt att vara forskare i ett sånt läge, och jag fick använda mig av min terapeutroll i stället. Jag ville inte skriva, förklarade för Vetenskapsrådet att det inte skulle bli en rapport, men så gick det ett par år och ungdomarna låg på mig att jag skulle göra klar boken. 45

I New York sitter Johan Söderman. Han sjöng innan han pratade, såg en elgitarr på TV som trefyraåring och blev helt galen, och spelar fortfarande musik ihop med sin bästis från fjärde klass musik är viktigt helt enkelt. Idag forskar han på akademiseringen av hiphop vid University of Columbia i New York men spelar även i barbandet The Igloos från Malmö. När jag hörde Blitzkrieg Bop med Ramones första gången blev jag helt tokig av extremenergin. Jag började med gitarr när jag var femsex år, utforskade allt som hade med skivor och musik att göra och spelade i band under skoltiden. När jag var runt 20 var jag nästan lite mätt på det men så ringde en rektor och var i akut behov av en musiklärare, och så blev jag kvar som obehörig i två år. Efter ett tag kände jag att det var ganska kul och utbildade mig till musikoch svensklärare. Den akademiska karriären startade parallellt, Johan Söderman har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och råkade läsa en text av Lars Liljestam, som hade disputerat på låten Hound Dog. Pedagogik var roligt under utbildningstiden och han kände att han skulle vilja läsa mer, hade idéer och tankar men ville få teorier bakom och sätta ord på dem. Jag började läsa musikpedagogik, som precis hade satt igång, och började rätt tidigt fokusera på hiphop. Jag hade själv ett starkt rockintresse, var uppvuxen i en småstad och mötte ett nytt Sverige där 50 procent hade invandrarbakgrund. Hiphopkulturen var ny för mig, samtidigt såg jag Johan Söderman har just nu ett post doc-stipendium vid Columbia Universiy i New York för att studera akademiseringen av hiphopkulturen. Jimi Hendrix ledde in honom på soulmusiken och Curtis Mayfield står för den bästa konsert han har varit på. Jag var fanatiskt intresserad av Jimi Hendrix ett tag. Hur han stod med flera ben i olika musikgenrer, från det afroamerikanska och amerikanska musikarvet i ena stunden till rena jazzimprovisationer som gränsade till hårdrock, berättar Johan Söderman. den här entusiasmen i ögonen på ungdomarna. Och jag kunde även se det som svensklärare, hur hiphopkulturen skapade en motivation, allt som hade med den att göra blev plötsligt roligt. Första gången han tänkte tanken att hiphop och folkbildning hör ihop var när han som doktorand i New York gick på en jubileumsfest med Afrika Bambaata som var med och startade hiphopkulturen i slutet av 70-talet. Bambaata talade till en grupp väldigt medvetna afroamerikaner, det fanns till och med en 46

Det är det som är kul med musik, det speglar samhället på ett sätt som gör att man kan förstå framtiden, vi är lite grand i 90-talets USA nu. Johan Söderman och annan svart panter i rummet, och alla var där för att de älskade hiphopkulturen. Han sa: Vi måste sluta äta junk food, vi måste sluta röka, vi måste utbilda oss och inte bara hålla på med culture studies, det måste finnas läkare och ingenjörer i vår grupp, annars kommer vi aldrig att få en svart president. Och så måste det ju ha låtit för 100 år sedan när arbetarrörelsen mobiliserade sig och drog igång folkbildningstanken. Johan Söderman reste hem igen stötte på sin gamle elev Behrang Mihri som hade varit i Brasilien och kommit hem med nya idéer och började läsa folkbildningsfilosofi. Tankar väcktes om det nya Sverige som uppstått, känslan av utanförskap, medias fokus, dåliga skolresultat och hiphopen som en symbol för den här ungdomsgruppen. Det är en global samlingskultur som samtidigt är väldigt lokal, man rappar ju på skånska, även om vissa teman tyvärr går igen polisbrutalitet, diskriminering, rasism. Jag har varit i New York i 1,5 år den här gången och ser många paralleller mellan USA för 20 år sedan och Sverige idag. Hiphop växer som akademiskt ämne, runt 300 universitet har någon form av hiphop-relaterade kurser, min avhandling är en av de första i Sverige men det kommer säkert fler, och hiphop-studies beskrivs som en ny sociologi ungefär som gender-studies för tio år sedan som det går att göra karriär på. Skolan är i kris där som här och det handlar lite om att möta ungdomarna i det som de själva är intresserade av. Samtidigt är hiphop väldigt verbalt, de som är hiphopare blir ofta krönikörer eller journalister. I dag bor Johan Söderman i East Village och har några månader kvar på sitt post-doc-stipendium innan han ska tillbaka till Malmö. Han 47

berättar om Barack Obamas berömda intervju där han talar om hiphop, retorik och det estetiska hantverket att det går att få in ganska mycket information i en treminuterslåt och att hur Obama ser möjligheter för afroamerikansk ungdom att starta bildningsresor i hiphop, ett bra sätt att bli intresserad av skola och kunskap. Men också om debatten när presidenten senare kritiserat hiphop, kanske som ett sätt att vinna amerikanska medelklassröster. Ett aktuellt svenskt exempel är en hiphopgrupp som stoppades på en fritidsgård i Växjö eftersom de sades ha drogliberala texter, något som aldrig skulle kunna hända ett indieband. Tänk på skivorna som fick varningsetiketter i USA på 90-talet. Och det säger lite om vårt Solsidan- Sverige, som på många sätt börjar likna USA under Reagan och Bush den äldre, med nedmontering av välfärdsapparaten, skattesänkningar, designfixering. Det är det som är kul med musik, det speglar samhället på ett sätt som gör att man kan förstå framtiden, vi är lite grand i 90-talets USA nu, avslutar Johan Söderman. Ps Planet Hiphop: om hiphop som folkbildning och social mobilisering (Liber) är en bok som blev klar mycket tidigare än planerat eftersom Ove Sernhede råkade vara på besök hos Johan Söderman i New York just när det isländska askmolnet la sig över världen. Han kom ingenstans. Alltså skrev de bok. Johans länk på Mah:s hemsida: http://forskning.mah.se/id/lujoso Oves länk till Centrum för urbana studier www.urban.gu.se/kontaktaoss/ove-sernhede/ Hip hop-intervjun med Obama: www.youtube.com/watch?v=pfsvg7jrp_g 48

När jag hörde Blitzkrieg Bop med Ramones första gången blev jag helt tokig av extremenergin. Johan Söderman 49