Tre Pitebors öden och äventyr i Sydamerika del 3

Reseskildring Tre Pitebors öden och äventyr i Sydamerika del 3 Text: Ola Sjödin. Bilder: Stefan Bergmark, Daniel Karlsson och Ola Sjödin Dagens fisketur skulle gå till tre små vattensamlingar, eller laguner som Felipe kallade dem, strax norr om Bella Union i Uruguays nordvästra hörn. Det är små dammar/tjärnar som under en del av året har förbindelse med den stora floden Rio Uruguay. Under den tiden blir fiskar instängda i dessa vattensamlingar och det finns då en möjlighet att kunna fånga dem. Det visade sig vara en väldigt vacker plats där vi knallade runt bland kringströvande kossor och hittade många fina firrar. Till en början försökte jag, Danne och Stefan dra not i den stora floden, men det visade sig vara ett hopplöst företag så efter en stund gick vi tillbaka till de mindre lagunerna. Där var Felipe och Alejandro i full gång med notdragning och de hade redan fått flera intressanta fiskar. Det var en väldigt speciell botten som gjorde det ganska svårt att dra not. Bottnen var väldigt gyttjig och fullt bevuxen med växter. Om man klev ner sjönk man snabbt ner ett par decimeter i geggan. I detta virrvarr av rötter och gyttja levde det mängder av fiskar, flera olika små tetror och banjomalar. I de lite öppnare vattenspeglarna provade vi lyckan med kastnäten igen. Stefan fick den största pirayan vi lyckades fånga under hela resan och själv lyckades jag bara fånga en liten pirayarackare plus att jag dängde tyngderna på kastnätet rakt på en av mina fotknölar. Efter en lång ramsa med otryckbara ord tog jag mig samman och efter en stund fick jag faktiskt in den rätta snitsen med kastnätet. Det vi lyckades fånga på denna plats var två rejäla plecos Hypostomus commersoni, Apistogramma combrae, några vackra pirayor, Gymnogeophagus high fin, en liten Crenicichla vittata, banjomalar, grenmalar (Rineloricaria laticeps och R. parva) och några riktigt fina Pimelodus clarias och Pimelodella gracilis. Efter en stund lämnade vi dessa laguner och åkte vidare till det andra stoppet för dagen. Det var bara någon kilometer bort och även här rörde det sig om två avskurna vattenlaguner. Den första lagunen var intressant. Det fanns ingen fri vattenspegel utan det var en väldigt tät vegetation även här och när vi klev ner i vattnet sjönk man ner ordentligt bland växterna. Vi vet inte hur djupt det var då vi nog egentligen aldrig nådde botten. Här var det fångstramarna som gällde då notdragning inte var att tänka på. Jag råkade håva rakt in i ett myrbo som fanns dolt bland flytväxterna. Dessa myror var helt osannolikt elaka små j..lar. Varje stick gjorde rejält ont men bara i en sekund och sedan var det onda som bortblåst. Förmodligen var deras gift någonting som bröts ner direkt i en människas kropp. Jag har träffat på samma fenomen med myrbett/stick på Borneo. Den lilla hunden som Felipe och Alejandro hade adopterat hoppade glatt ur bilen och sprang ut på en liten glänta intill vägen. Det var bara det att det inte var någon glänta utan en vik som var helt täckt av flytväxter. Scenen som utspelade sig liknade mest en gammal tecknad film där figuren springer ut över ett stup upptäcker att det inte finns någon fast mark under fötterna och ramlar först därefter neråt. Nåväl, vovven klarade sig men efter det var den märkbart skakad och höll sig nära bilen resten av dagen. Det här var en perfekt biotop för svagströmsfiskar. Den täta växtligheten stängde ute ljuset och gjorde att det var en optimal miljö för knivfiskar. Som ni kanske känner till, använder de svag elektricitet för att orientera sig och i denna miljö måste detta 36 Ciklidbladet 4/2009 - Årgång 42 www.ciklid.org

vara betydligt bättre än att lita på synen. Vi fångade tre arter av knivfiskar här; Gymnotus sp. carapo, Eigenmania virescens och Brachyhipopomus pinnicaudatus Spotted. Förutom detta fick vi även några Corydoras undulatus och några fiskar vi verkligen blev glada över - Apistogramma borelli. De var ganska små, två till tre centimeter, men med ordentligt starka färger. När vi hade håvat en stund flyttade vi vidare igen, men bara en kort bit till andra änden av lagunen. Där provade Felipe och Alejandro lyckan med den ena noten. Vi tre Pitebor tog itu med en betydligt mindre lagun. Den var oval med sandbotten, en meter djup och uppskattningsvis kanske 500 kvadratmeter till ytan. Vi började med handnäten men gick snart över till den andra noten. Då bottnen var ganska slät visade det sig vara ett perfekt ställe för notdragning. Vi fick mängder av fisk! Tusentals små tetror, Gymnogeophagus high fin, mängder av olika malar. Bland annat en riktigt stor och maffig mal en Pimelodus brevis. Danne stack sig dessvärre på en av dess fenor och det blev ett rejält märke. Då man vet väldigt lite om giftigheten i fenorna hos olika malar är det nog bra att vara försiktig. Jag skulle inte hålla det för osannolikt att den här malen var svagt giftig. Felipe och Alejandro hade även de lyckats väl med sitt fiskande. De fick mängder av serpaetetror, fler knivfiskar, några läckra Charax sp. (tetra), pirayor och en av resans höjdarfångster ett stort par, strax under 20 centimeter, av Crenicichla sp. salto. Detta par bor nu hemma i mitt garage och vårdar just nu i skrivande stund sin tredje kull! Dagen därpå lämnade vi regionen och åkte mot Artigaz. På vägen dit gjorde vi en del spännande stopp. För att inte denna artikelserie skall bli så lång hoppar jag över dessa stopp och nöjer mig med att berätta om vad vi fångade och tog hand om. Vi fick tag i Australoheros sp. red breast en riktigt snygg Australoheros som tydligen blir maximalt runt tio centimeter, Gymnogeophagus sp. big lips Cuaró en gymno som får tjockare läppar än andra fiskar ur samma släkte. Liksom Malawisjöns tjockläppar får de troligtvis sina genom nötning mot stenbottnen. Enligt Felipe bör de hållas i akvarier med grovt och ganska skrovligt grus. Då finns det goda chanser att de utvecklar rejäla läppar. Vi hann även med att göra ett stopp för att plocka agater. Felipe visade oss var de fanns och ganska snart hittade jag en sten som såg ut att kunna innehålla agater. Jag knackade sönder den och inuti fanns mycket riktigt de vackra violetta kristallerna. I provinsen Artigaz finns det mängder av intressanta stenar och hemma i Felipes akvarier har han delvis inrett med sådana stenar. En amerikansk besökare hade en gång påpekat att han hade inrett ett av sina akvarier lite oseriöst. Inte kunde han veta att det var ett alldeles korrekt biotopakvarium med fiskar och stenar som fångats/ plockats i samma vattendrag Vid dagens slut kom vi fram till den ranch där vi skulle få bo de närmaste två nätterna. Den ägdes av några goda vänner till Felipe Jesus, Adrians och deras 19-åriga dotter Macarena. Till gården hörde en rejält stor farm på drygt 5 000 ha med kringströvande får och kor. Här togs vi verkligen emot på bästa sätt av våra nya värdar. De talade inte engelska och vi kunde ingen spanska men med gester, minspel och god vilja kommer man långt. Jesus visade hur man rullar cigaretter i norra Uruguay med grov tobak och torkade majsblad istället för cigarettpapper. Efter ett tag tog han fram två torkade fisketroféer. Det var en stor skalle från en rovtetra och ett jättelikt huvud från en enorm skedmal. Malen måste ha varit över en meter lång och var fångad i Rio Cuareim, den flod som skulle Cichlasoma dimerus www.ciklid.org Ciklidbladet 4/2009 - Årgång 42 37

Danne med en av sina Hoplias-fångster. Glofish Agater Crenicichla celidochilus Tre bleka Pitebor kopplar av med Felipes tidningar. Ålen Danne med en stor Hypostomus commersoni. En av knivfiskarna, Gymnotus sp. Carapo. 38 Ciklidbladet 4/2009 - Årgång 42 www.ciklid.org

bli morgondagens fångstställe. Han kalllade fisken för Sorubim, som tydligen var ett lokalt gemensamt namn för alla skedmalar. Den såg inte ut att höra till släktet Sorubim utan förmodligen rörde det sig om en Pseudoplatystoma sp. Man fick sig verkligen en tankeställare om dessa skedmalar är någonting som lämpar sig för våra akvarier. Vi lastade av släpet och satte alla fiskar i säkert förvar i ett rum som användes som köttbod vid slakt på gården. Nattetid var det tydligen flera katter som strök omkring runt huset. Efter att vi bytt vatten till våra fiskar ännu en gång, tittat på fårmärkning, hittat fler paddor av samma art som i Bella Union och serverats en god gryta med fårkött och pumpa kröp vi trötta till kojs. I morgon väntade resans sista fångstdag mete efter gäddciklider i Rio Cuareim. Vi var förväntansfulla nästa morgon. Skulle vi få tag i någon av de eftertraktade Crenicichla celidochilus? Efter att än en gång ha bytt vatten till de redan infångade fiskarna satte vi oss i bilen och körde över ägorna mot floden. På vägen dit kom vi väldigt nära små grupper med nandus, sydamerikanska strutsar. Det gav en extra exotisk inramning för oss nordbor. Rio Cuareim är gränsflod mot Brasilien och att komma till ett nytt land gjorde det hela än mer spännande. Rio Cuareim var ett intressant vattendrag. Floden var 20 till 30 m bred och endast drygt en meter djup. Den fångstmetod Felipe rekommenderade var mete med småtetror som bete. För att ordna detta bete satte han igång med kastnätet och vid det tredje kastet fick han en gäddciklid en C. celidochilus! Vilken bra start på dagen! I det kastet fick han även en riktigt vacker tetra som varken han eller Alejandro sett tidigare. Den dog dessvärre ganska snart så den hann aldrig debutera som akvariefisk och trots att vi försökte fick vi inga fler. Felipe och Danne började meta efter gäddciklider och jag och Stefan bestämde oss för att vada/simma uppströms för att försöka fånga L-malar (harneskmalar, Loricariidae). Strandvegetationen var för tät för att vi skulle kunna ta oss fram landvägen. Enligt Felipe var det bara runt kröken, knappt hundra meter till ett grundare parti där de skulle gå att fånga. Felipes uppfattning om hur långt hundra meter är skilde sig markant från vår uppfattning. Efter en högst intressant simning/vadande nådde vi till slut fram till den plats han måste ha menat. Det var en perfekt miljö att fånga L-malar i, med Gymnogeophagus rhabdotus, Sarandi på marknaden i Montevideo. Jesus visar Sorubim. Fisken packas om tre gånger per dag. stark ström, grunt vatten och stenig botten. Den metod vi använde oss av gick ut på att en person lyfte en stor sten och den andra stod nedströms och förde kvickt in en håv under stenen med en hand och strök snabbt på stenens undersida med den andra. Fanns det då någon mal där under ploppade den som regel ner i håven. På så sätt lyckades vi fånga drygt 20 Ancistrus, några andra olika L- och grenmalar plus ett par riktigt maffiga skalbaggslarver. När vi kom tillbaka till de andra började även vi ägna oss åt mete efter gäddciklider. När dagen började lida mot sitt slut sade Stefan att det här ganska säkert var ett mete Gymnogeophagus sp. Big lips, Cuareim Lagun där vi drog not. Så här såg vattenytan ut i lagunerna. Vovven som man aldrig kommer att överträffa. Jag höll helt med honom. Vi stod mitt i floden, i 26-gradigt vatten, med Brasilien på ena stranden och Uruguay på den andra och metade efter sällsynta crenicichlor. Det hela blev inte sämre av att det verkligen nappade bra. Vi fick mängder av C. missionera, flera C. minuano, lite mindre mängder av C. scotti, ännu lite färre av C. sp. saxatilis cuareim och endast tre stycken C. celidochilus. Totalt drog vi upp långt fler än hundra gäddor. Störst framgång av oss svenskar hade Danne. Han fick dessutom fyra Hoplias, varav en riktigt stor Hoplias lacerdei. Dessutom fick han napp av någonting riktigt stort som bet av en www.ciklid.org Ciklidbladet 4/2009 - Årgång 42 39

ståltafs för honom Alejandro hade varit iväg på ett eget fiskafänge en stund och kom tillbaka med två 30 centimeter långa ålar, Symbranchus sp. Dessa simmar nu omkring hemma hos Stefan. Vi fick till slut inse att vi hade långt fler fiskar än vi kunde ta hand om. Vi sorterade ut de fiskar vi ville ha och släppte med viss sorg ut hinkvis med Crenicichla missionera. Förmodligen betydligt fler än vad som fanns i akvarier över hela Europa. Vi åkte tillbaka till ranchen och bytte vatten i alla påsar och baljor. Det blev ett drygt arbete nu när vi hade samlat på oss så mycket fisk. Medan vi pysslade med firrarna försökte vår adopterade lilla hund visa sig på styva linan genom att jaga bort ett litet får som passerade förbi oss. Hunden sprang fram men fåret bara vände på sig och gjorde ett kort utfall mot honom varpå hundstackarn vände om och flydde till säkerheten runt oss. Senare på kvällen återupprättade han dock sin heder genom att med stort mod jaga bort en höna! De följande dagarna gick åt till en 65 mil lång bilresa tillbaka till Felipes hem i Salinas, fiskhantering och ett besök i Montevideo där vi bland annat besökte en stor gatumarknad. På den marknaden fanns en avdelning med försäljning av djur och tillbehör. De akvariefiskförsäljare vi såg hade en hel del spännande saker till försäljning. I ett akvarium såg vi bland annat sk. glofish, en transgen firre där man har lagt in gener från nässeldjur i sebrafiskars genom. Resultatet har blivit en fluorescerande sebrafisk. Det är ej lagligt att sälja dessa fiskar i Europa men där fanns de på marknaden. Förutom klassiska fiskar såsom guldfiskar, skalarer och guppys fanns det även en del inhemska firrar. Vi såg flera lokala plecos och jättefina Gymnogeophagus rhabdotus sarandi. De var dock undanskuffade längst ner bland fiskarna och kostade snudd på ingenting. Skulle dessa gymnos finnas i en svensk affär räknade vi ut att de nog skulle kosta ungefär 60 gånger så mycket. Hemresan gick väldigt bra och tillsammans fick vi med oss runt 250 firrar av 37 olika arter. Det var både ciklider, tetror, malar och annat. Bland annat fick vi med oss sju olika arter av gäddciklider, sju olika gymnos, en art Australoheros, en Cichlasoma och en Apistogramma. Sammanfattningsvis överträffade resan vida våra förväntningar. Tack vare våra fantastiska guider fick vi uppleva väldigt mycket och deras stora kunnande var till stor hjälp för oss vilsna Pitebor. Vi kan verkligen rekommendera en resa till Uruguay för den som vill uppleva ciklider i vilt tillstånd. Hör gärna av er till någon av oss om det finns funderingar och frågor runt detta. Hur har det då gått för våra firrar? Ja, det har varit väldigt blandat med framgångar och rejäla floppar. Bland annat dog alla mina C. celidochilus och C. missionera av en sådan trivial sak som en trasig pump. Men å andra sidan leker mina största gäddor, Crenicichla sp. salto, regelbundet och Stefans Cichlasoma dimerus och Apistogramma borelli har sprutat ur sig massor med yngel. Det kanske kan vara någonting att skriva mer om i en annan artikel? Crenicichla missionera Den okända tetran. Den stora malen som stack Danne. Lägg speciellt märke till ryggfenan. En hink med gäddciklider som släpptes tillbaka. 40 Ciklidbladet 4/2009 - Årgång 42 www.ciklid.org