Konservator Ett reportage om moderna museets målerikonservator Katarina Havermark Text: Karolina willebrand vinnberg Foto: Julia Hörnell Layout: Erica Hjertqvist
När jag kommer till Moderna Museet på onsdagsmorgonen är det fortfarande ett par minuter kvar till öppning men på plats utanför dörrarna finns redan ett trettiotal ivriga besökare. Det är sista veckan på Louise Bourgeois-utställningen och ute i blåsten trängs både dagisgrupper, turister och äldre damer för att få en sista titt innan den tas ner. När portarna till slut öppnas upp ser jag Katarina Havermark där hon står och väntar på mig i entrén. Dagisbarnen och turisterna försvinner bort mot biljettkassorna medan Katarina och jag går en trappa ned. Jag följer henne genom ett antal väl låsta dörrar och på vår väg genom olika korridorer och salar förklarar Katarina vilka olika typer av konservering som utförs på museet. Här jobbar förutom målerikonservatorer som Katarina själv även fotografi-, pappers- och skulpturkonservatorer. Hon berättar att de olika typerna av konservering skiljer sig åt så pass mycket att man nästan kan betrakta dem som skilda yrken. De är helt olika. Jag kan till exempel inte göra papperskonservering och ännu mindre fotografi. Det handlar om olika material som ska behandlas på olika sätt, säger Katarina. När vi kommit fram till rätt avdelning ger Katarina mig en rundtur i lokalerna. Här finns en fotostudio som används särskilt till att fotografera samtliga verk i samlingen och ett rum där man tillverkar och skär till passepartouter och på museet finns anställda som jobbar speciellt med detta. Katarina visar mig också ett labb där det finns utrymme för konservatorerna att undersöka vissa material närmare. Här inne kan man till exempel ta hjälp av olika mikroskop och ett speciellt instrument som påskyndar åldringsprocessen hos ett material.
På ett bord mitt i labbet ligger tre rostiga bitar av plåt. Delarna är från en skylt som ingick i Georges Adéagbos utställning på Moderna Museet. Skylten har legat i havet i många år och Katarina har testat en rostskyddsspray på bitarna. Hon vill se om sprayen påverkar färgen på skylten. Alla material åldras och inget håller för evigt förutom möjligtvis gråsten. Konservatorns uppgift är att få saker att hålla så länge som möjligt. Men man kan inte göra något odödligt. I salen för målerikonservering, där Katarina för det mesta håller till, syns målningar och tavlor i alla möjliga storlekar och tekniker. Mitt i rummet står praktikanten Aino över en målning som blivit bucklig i kanterna och drabbats av färgbortfall. När Aino håller upp duken framför mig syns små vita fläckar där färgen ramlat bort. Katarina förklarar att Ainos uppgift är att plana ut duken och sedan spänna om den så att bucklorna försvinner. Färgbortfallet måste retuscheras och noggrant fyllas i med rätt färg, textur och glans. Katarina förklarar på ett mycket pedagogiskt vis för Aino hur hon ska fortsätta innan vi sätter oss en bit bort för att prata. Jag ber henne berätta vad en konservator egentligen gör. Man försöker stoppa åldrande och bevara föremål till framtiden. Alla material åldras och inget håller för evigt förutom möjligtvis gråsten. Konservatorns uppgift är att få saker att hålla så länge som möjligt. Men man kan inte göra något odödligt, svarar hon. Katarina fortsätter med att förklara att en konservator kan jobba både praktiskt och preventivt. Antingen kan man laga något som har gått sönder eller håller på att förstöras eller så kan man jobba med preventiva åtgärder som rätt luftfuktighet och ljus för att förebygga ett verks nedbrytning. Katarina berättar att förebyggande konservering är en stor del av en konservators arbete. Man jobbar mycket med klimatet. Ljus, temperatur och luftfuktighet är tre mycket viktiga verktyg. Överallt i hela museet sitter mätare som reglerar temperaturen och luftfuktigheten till rätt nivåer. Fukt är speciellt skadligt. Katarina förklarar att alla material är hygroskopiska, vilket betyder att de reagerar för fukt och rör sig vid luftfuktighetsförändringar. Orsaken till varför en målning flagar är ofta för att den utsatts för olika grader av luftfuktighet. Det kan verka lite tråkigt med det preventiva arbetet för det syns inte så mycket. Överhuvudtaget så syns ju inte en konservators jobb egentligen. Om det inte är så att något är jätteförstört och man då restaurerar det till sitt ursprungliga skick. Då ser man skillnaden. De förebyggande jobbet och de små åtgärderna vi gör syns inte, fast de kan ta ganska mycket tid, säger Katarina. Överhuvudtaget så syns ju inte en konservators jobb egentligen. Om det inte är så att något är jätteförstört och man då restaurerar det till sitt ursprungliga skick. Då ser man skillnaden. En vanlig arbetsdag börjar ofta med att konservatorerna går en runda i utställningarna för att kontrollera att alla verken mår som de ska. Bortsett från denna rutinrunda är hennes schema väldigt varierat och det är en av anledningarna till
varför hon tycker att jobbet är så roligt. Hon säger att hon gillar att arbetet är praktiskt men ändå innehåller en svårare problemlösning. Katarina menar att man måste vara logisk och planera sitt arbete i förväg som konservator. Det är sällan en rutin och man måste hela tiden utgå från föremålet man har just nu. Några mer konkreta arbetsuppgifter som yrket innefattar finner man till exempel vid installation av en ny utställning. Då är Katarina och hennes konservatorkollegor med vid uppackning av de nya verken. De tittar på hur det ser ut i transportlådorna och ser till att det inte har hänt något med verken under resan. Sedan skriver man en tillståndsrapport som är som en journal eller beskrivning av verkens tillstånd vid ankomst till museet. Det här gör vi för att vi ska kunna visa var eventuella skador har uppstått. Ibland kan det handla om väldigt värdefulla föremål och då vill man ha koll på exakt hur de såg ut när de kom in och hur de såg ut efter utställningen för försäkringars skull, förklarar Katarina. Ibland kommer utställningsverken med en kurir från museet som äger dem. Kuriren är med hela vägen under transport, uppackning och installation för att ta hand om verken. Då blir Katarinas uppgift istället att assistera kuriren och se till att denne känner sig trygg med att lämna målningarna hos Moderna Museet. Vid själva upphängningen har konservatorerna inte så mycket att säga till om. Det är curatorn som bestämmer var saker och ting ska placeras. Däremot är det Katarina och hennes konservatorkollegor som säger till om det exempelvis skulle behövas en avspärrning framför ett ömtåligt verk eller om man behöver justera belysningen över ett extra ljuskänsligt verk.
Jag frågar Katarina om det finns något speciellt verk som hon har konserverat som är mycket känt eller värdefullt och om hon då kände sig särskilt betagen eller på annat sätt påverkad av det. Hon tvekar lite innan hon svarar. Egentligen inte. Vi jobbar ju med alla möjliga konstverk. Både jättedyra, väldigt värdefulla konstverk och lite mindre värdefulla verk. Men alla har egentligen samma status för de befinner sig här i museet och de ska sparas till eftervärlden. Så egentligen ska man inte göra någon skillnad. Man ska ta hand om alla, man ska behandla alla patienter lika. Men det är klart att man ibland tänker på att man sitter och jobbar med en Picasso eller en Léger, säger hon. Katarina förklarar att oavsett vilket verk det handlar om så är noggrannhet och planering mycket viktigt. Man måste exempelvis alltid ha handskar på sig vid hantering av verken. Vi har alltid fett på fingrarna och om vi tar i en känslig yta som obehandlat trä, en förgylld ram eller metall kommer det att bli ett fingeravtryck. Fingeravtrycket börjar sedan oxidera. Märket är kanske inte synligt på en gång men om några år kommer fingeravtrycket att synas rejält. Alla har egentligen samma status för de befinner sig här i museet och de ska sparas till eftervärlden. Så egentligen ska man inte göra någon skillnad. Man ska ta hand om alla, man ska behandla alla patienter lika. Vårt yrke handlar mycket om att planera i förväg. Varje gång man
gör något ska man veta vad nästa steg är. Man ska hela tiden vara beredd. Om man till exempel ska flytta en målning från ett ställe till ett annat, då har du först kollat att det inte finns något i vägen. Du har kontrollerat att det finns två kuddar där borta att lägga den på. Man har sina handskar. Hur stor är den? Ska vi vara två som bär? Man kan inte bara börja lyfta. Man måste vara jättenoga hela tiden. Och det kan man ju ibland tycka är lite tråkigt. Men ännu tråkigare om någonting går sönder, säger Katarina. Jag blir nyfiken på hur man går tillväga om en målning är riktigt illa skadad så jag frågar Katarina hur man gör om en målning har fått stora hål i duken. Hon reser sig och ber mig följa med. Vi går bort till en stor rullvagn med ett flertal målningar i. Hon tar fram en målning i grå och svarta toner som har tre stora revor i ena kanten. Hon förklarar att målningen är en av många deponerade verk, alltså sådana som Moderna Museet lånar ut till exempelvis statsministrar och statliga organ. Denna målning har förmodligen ramlat ner från väggen och ramlat över ett annat föremål som i sin tur har gjort hål i duken. Katarina förklarar att trådarna i duken har gått av och att man måste börja med att lägga duken i press. När duken blivit plan fäster man sedan ihop duken tråd för tråd tills allt sitter ihop igen. I detta skede så saknas fortfarande lite av färgen där hålen har varit. Då får man lägga en grundering och sedan retuschera och försöka återskapa samma färg som fanns där från början. Katarina berättar att retuschering är en av de roligaste teknikerna att utföra. Det här sista att fylla i färgbortfall så att det verkligen inte syns! Det är väldigt tillfredställande när man lyckas täcka alla bortfallen. Det är
roligt att försöka matcha färg, yta och glans. Det är tre saker som man måste ta ställning till, det räcker inte bara med rätt färg, förklarar hon. Jag frågar Katarina om det är något i jobbet som hon tycker är särskilt svårt. Hon svarar att man alltid stöter på svåra saker, vissa fall är knepiga att lösa. Men det gäller att hitta den bästa lösningen och ibland kan det ta flera år. Man får forska kring materialen och försöka förhålla sig till verket. Katarina berättar om en nu pensionerad kollega som alltid brukade säga jag väntar tills verket talar till mig. Hon menar att om man inte vet vad man ska göra får man cirklulera runt verket lite och vänta tills man kommer på det. Ibland vet man inte på en gång. Ett specifikt exempel på en svår uppgift inom målerikonservering är att behandla ett verk som utsatts för stora klimatförändringar, menar Katarina. Då kan den ha flagat så att det ser ut som cornflakes på ytan. Allt sitter löst. Men allt går, det tar bara väldigt lång tid. Man får fästa bit för bit, säger hon. jag väntar tills verket talar till mig. Jag undrar om arbetet inte kan kännas väldigt pilligt och tålamodskrävande ibland. Katarina skrattar lite när jag tar upp frågan om tålamod. Hon är van vid att få höra det. Hon menar att det såklart är viktigt med tålamod och att det är ett väldigt pilligt jobb men om man inte har tålamod just när man ska göra något riktigt pilligt så får man ta ett steg tillbaka. Då kan man sätta sig vid datorn och skriva en rapport istället. Jag frågar Katarina hur det egentligen kommer sig att hon hamna-
de här på Moderna Museets konservering. Hon berättar att hon var ute efter att jobba med något praktiskt men med någon form av svårare problemlösning inblandad. Ett tag ville jag bli läkare. Det här är lite som att vara taveldoktor. Men med lite mindre blod och risk för liv, säger Katarina. Ett tag ville jag bli läkare. Det här är lite som att vara taveldoktor. Men med lite mindre blod och risk för liv. Konservering hade hon inte en tanke på förrän hon fick höra om konservatorutbildningen på Göteborgs Universitet som startades upp år 1985. När Katarina hörde om den kände hon direkt att det var konservator hon ville bli. Men universitetsstudierna fick vänta lite. Först gick hon som lärling i fyra år hos en gammal konservator som tilltalades Mäster. När det sedan blev dags för studier valde Katarina att åka utomlands och studera målerikonservering på en konservatorskola i Florens. Hon berättar att utbildningen i Italien var mer traditionell än här i Sverige och att man jobbade med äldre konst. I Italien finns en lång konserveringstradition och Katarina menar att Italien är lite av yrkets vagga. År 1966 inträffade något som skulle komma att bli ett genombrott för den moderna konserveringen, floden Arno i Florens svämmade över. Floden steg över tio meter och alla kulturmonumenten som finns i Florens blev täckta med gyttja. Man var tvungen att agera väldigt snabbt och konservatorer från hela världen kom dit och hjälpte till. Katarina berättar att man då ut- vecklade många konserveringsmetoder som används än idag. Snart är det dags för ett gemensamt möte på konserveringsavdelningen och en av mina sista frågor till Katarina handlar om vilka egenskaper som är bra att ha som konservator. Katarina säger att hon tror att olika egenskaper kan vara värdefulla. Men hon säger att det nog är bra att vara både praktisk och analytisk. Man bör vara en god planerare och organisatör. Hon säger också att noggrannhet är en viktig egenskap men erkänner snabbt att hon själv inte är så noggrann jämt. Hemma kan jag göra någonting ganska snabbt bara för att det ska komma upp på väggen. Då gör jag inte alls som jag gör här på jobbet. Men det är både och, vissa saker som jag har hemma ramar jag in jättenoga och på rätt sätt. Man vet ju hur det ska vara, avslutar Katarina innan hon springer iväg mot mötet.