Socialtjänst och terminologi
Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är ett Underlag från experter. Det innebär att det bygger på vetenskap och/eller beprövad erfarenhet som tas fram av huvudsakligen externa experter på uppdrag av Socialstyrelsen. Experternas material kan ge underlag till myndighetens ställningstaganden. Författarna svarar själva för innehåll och slutsatser. Socialstyrelsen drar inga egna slutsatser. Artikelnummer: 2003-123-31 Sättning: Per-Erik Engström
Förord Inom socialtjänstens olika verksamhetsområden saknas till stora delar en bearbetad terminologi, det vill säga ett fackspråk som är aktivt utvecklat och dokumenterat. Det saknas en gemensam professionell standard som kan vägleda arbetet inom olika områden av socialtjänsten. I programmet Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten har en pilotstudie genomförts för att pröva några centrala teoretiska och praktiska dimensioner i det långsiktiga arbetet med att utveckla gemensamma termer och begrepp för socialtjänsten. I den här rapporten ges en presentation av några av terminologilärans centrala dimensioner och vi får en bild av hur praktiskt terminologiarbete kan gå till. Några centrala begrepp inom barnavårdens område presenteras som illustrativa exempel. Ett terminologiarbete som syftar till att klargöra centrala begrepp för socialtjänsten kommer att bli mycket omfattande. Initialt är det mest angeläget att fokusera på de begrepp som används i socialtjänstens statistikföring, för att öka kunskapen om vad som faktiskt görs i olika kommuner och på sikt få ett underlag till kvalificerade jämförelser med nationella utgångspunkter. Rapportens författare, fil dr Lena Hübner, socialhögskolan vid Stockholms universitet, ansvarar för textens innehåll och slutsatser. Jan-Håkan Hansson Projektchef Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten
Innehåll Förord.................................................. 3 Socialtjänst och terminologi............................ 7 Bakgrund.............................................. 8 Terminologi en teoretisk introduktion............... 12 Språk och verklighet.................................... 12 Terminologi och terminologilära.......................... 13 Vad är ett begrepp?..................................... 16 Begreppssystem........................................ 18 Generiska begreppssystem............................... 18 Partitiva begreppssystem................................. 18 Associativa begreppssystem.............................. 19 Definitioner........................................... 19 Intensionella och extensionella definitioner.................. 20 Termer............................................... 21 Det praktiska terminologiarbetet...................... 23 Excerpering........................................... 23 Arbetsprocessen........................................ 24 Begreppssystem ett hjälpmedel i terminologiarbetet.......... 25 Definitioner........................................... 25 Efter terminologiarbetet................................. 27 Andra metoder för terminologiarbete....................... 27 Avslutande diskussion................................ 28 Sammanfattande slutsatser............................ 33 Referenser............................................ 34
Socialtjänst och terminologi Terminologi definieras som läran om begrepp och termer och deras relationer (Laurén & Picht, 1990). Terminologi handlar om möjligheter till, och förutsättningar för, att strukturera och förmedla kunskap inom ett verksamhetsområde eller en bransch. Terminologi kan emellertid också betyda en uppsättning fackspråkliga uttryck, det vill säga en samling termer. Termer är bärare av yrkesspecifik kunskap (a.a.). För att skilja de två betydelserna från varandra, kommer jag i den här rapporten att använda terminologilära när jag menar själva läran och terminologi när jag menar en viss uppsättning facktermer. Syftet med denna framställning är att presentera några av terminologilärans centrala dimensioner, ge en bild av hur ett praktiskt terminologiarbete går till och försöka relatera detta till några centrala begrepp inom socialtjänstens verksamhetsområde, mer specifikt, den sociala barnavården. En utgångspunkt för framställningen är frågan vad ett praktiskt terminologiarbete skulle kunna betyda för socialtjänstens personal och för det sociala arbetet. Terminologiläran är en vetenskap som har ord inom fackspråken, till skillnad mot ord inom allmänspråket, som forskningsobjekt. Ett fackspråk, som inom terminologiläran ibland kallas teknolekt, är en varietet (lingvistisk term som betecknar en språklig variant) inom allmänspråket. Andra, mer kända, varieteter är till exempel dialekten och sociolekten. 1 I terminologiläran undersöker man hur uppsättningar av facktermer, terminologier, skapas och används. I det praktiska terminologiarbetet, där man arbetar med att tillsammans med fackmän ta fram och anpassa olika terminologier, använder man metoder sprungna ur terminologiläran. I det praktiska terminologiarbetet försöker man relatera centrala begrepp inom ett verksamhetsområde eller en bransch till varandra, för att göra det möjligt att definiera begreppen och förse dem med lämpliga termer. Syftet är att utveckla ett yrkesspecifikt språk så att branschens eller verksamhetsområdets representanter, på ett mer entydigt sätt, skall kunna kommunicera med varandra. Inom socialtjänstens verksamhetsområde dominerar allmänspråkliga uttryck, som ofta används i en mer preciserad betydelse än i allmänspråket. Detta leder till ett särskilt problem för dem som skall utreda ett sådant fackområde: Vilka ord används med samma betydelse som i allmänspråket 1 En sociolekt är en språklig variant som har med människors sociala ursprung och förhållanden att göra. 7
och vilka ord har fått en snävare betydelse. Socialtjänsten saknar till stor del en bearbetad terminologi, ett fackspråk, som är aktivt utvecklat och dokumenterat. Socialstyrelsen har emellertid, som en del av projektet Nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten, åtagit sig att koordinera arbetet med att få till stånd en enhetlig terminologi inom socialtjänsten (Socialstyrelsen, odaterat). Det nationella stödet för kunskapsutveckling inom socialtjänsten som helhet syftar till att: Skapa en struktur för systematisk kunskapsuppbyggnad och effektiv informationsspridning så att socialtjänstens insatser i större utsträckning kan baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. (a.a. s. 2) Det nationella stödet för kunskapsutveckling inom socialtjänsten är ett brett upplagt projekt som kommer att löpa under flera år. En del av projektet gäller således att utveckla socialtjänstens terminologi. Som vi skall se i det följande, innebär ett praktiskt terminologiarbete att man arbetar fram tydliga och klara begrepp för vad personal i ett specifikt verksamhetsområde gör. Detta förutsätter att man språkligt kan beskriva innebörden i begreppen, att man kan definiera dem och förse dem med adekvata termer. För socialtjänstens vidkommande skulle en gemensam begreppsapparat kunna medföra en högre precision och kvalitet, såväl för den interna dokumentationen av ärendehandläggningen i kommunerna som för uppföljningar av det sociala arbetets effekter och för de uppgifter som lämnas till den officiella statistiken. Socialstyrelsen pekar också på behovet av att utveckla, pröva och implementera systematiska instrument för bedömning och utredning och för att kunna bedöma resultatet av olika insatser. Det innebär också att finna empiriska indikationer, helst mätbara, på vad som är resultatet av socialt arbete. Sådana instrument skall bland annat ligga till grund för en individbaserad nationell statistik. Stödet för kunskapsutveckling inom socialtjänsten är ett projekt inriktat på att öka det professionella inslaget i det sociala arbetet. Bakgrund Avsaknaden av ett enhetligt fackspråk inom socialtjänsten kan antas sammanhänga med socialarbetarens semiprofessionella status. Socialarbetarens yrkesroll, hans eller hennes professionalism, i betydelsen att vara en självständig beslutsfattare, är tämligen svag. Socialt arbete befinner sig i ett spänningsfält mellan ett professionellt förhållningssätt och ett förhållningssätt som baseras på ett stort lekmannainflytande. Socialsekreteraren i den kommunala socialtjänsten är, när det gäller beslutsfattande, i hög grad underordnad förtroendevalda lokala poli- 8
tiker. Socialsekreteraren arbetar på delegation av socialnämnden. Det omfattande lekmannainflytandet kan tolkas som ett uttryck för att det sociala arbetet inte betraktas som en profession, som helt och hållet kan vila på en utvecklad kunskapsbas. Beslut om åtgärder inom socialt arbete är i stället något som delvis fattas på basis av det sunda förnuftet, det vill säga på common sense-baserade uppfattningar. Detta kan ses som en förklaring till att facktermerna i det sociala arbetet i hög grad består av terminologiserade allmänord, inte av aktivt bearbetade och dokumenterade termer. Ett annat förhållande, som på mycket goda grunder kan antas sammanhänga med förhållandet som beskrivits ovan, det vill säga bristen på ett stringent fackspråk, är formen för den rättsliga regleringen av det sociala arbetet. Socialtjänstens olika verksamheter omfattas av en ramlagstiftning, Socialtjänstlagen (SoL). Ramlagstiftningen innebär att lagstiftaren endast anger mål och ramar för socialtjänstens verksamhet. När det till exempel gäller socialtjänstens uppgifter rörande barn och ungdomar, anges det i tredje kapitlet, första paragrafen i Socialtjänstlagen (SoL) att socialnämnden har till uppgift att: Svara för omsorg och service, upplysning, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. (1 SFS 2001:453) Paragrafen kan omfatta många olika verksamheter, till exempel kommunal barnomsorg och ungdomsmottagningar, allt efter vad olika socialnämnder beslutar skall erbjudas invånarna i kommunen eller kommundelen/stadsdelen. Formuleringen omfattar således insatser på olika nivåer, både allmänt och individuellt inriktade insatser. Vad uttrycken omsorg, service, stöd och vård skall innebära ger lagstiftaren inga konkreta anvisningar om, inte heller hur socialnämnden skall gå till väga för att kunna utföra dessa insatser. Ett ytterligare exempel hämtas från det avsnitt ur lagtexten som anger vilka skyldigheter socialnämnden har beträffande barn och ungdomar: Socialnämnden skall verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel samt dopningsmedel 9
i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoption har avgjorts. Paragrafen innehåller ett stort antal allmänspråkliga uttryck som inte på något sätt konkretiseras. Om vi enbart ser till de termer som utgör predikat i meningarna ovan, och därmed talar om vad som skall göras, ser vi att socialnämnden skall verka för, främja, följa, aktivt arbeta, förebygga, motverka, sörja för, tillgodose. Hur den konkreta praktiken skall se ut, vilka handlingar som innebär att man verkar för eller sörjer för, är således öppna frågor. Socialtjänstens verksamhetsområde innehåller flera delområden, som arbete med barn och ungdomar, med äldre människor och människor med missbruksproblem. I de diskurser som utvecklats inom dessa delområden förekommer en mängd begrepp som inte är definierade, vilket medför att alla olika aktörer, som socialarbetare, politiker och brukare, kan ge dem väldigt skiftande innebörder. Socialnämnderna och dess personal runt om i landet har, sedan ramlagstiftningens tillkomst 1982, varit hänvisade till att uppfylla lagstiftarens målsättningar med verksamheten på det sätt som man lokalt har funnit mest adekvat. Detta har lett fram till att olika meningsinnehåll har knutits till de olika språkliga uttrycken och att skilda praktiker och handlingsmönster vuxit fram. De språkliga uttryck och de icke definierade begrepp som är centrala i det sociala arbetet är av två slag. Den ena typen kan sägas ha en juridisk och administrativ karaktär, till exempel ansökan/anmälan, utredning och insats. De bildar stommen i handläggningen av ärenden, som utgör en ram för en del av det sociala arbetet. Den andra typen av språkliga uttryck som flitigt används tar mer fasta på själva innehållet i det sociala arbetet, uttryck som motivationsarbete eller behandling. Dessvärre gäller den oklarhet och den brist på definitioner, som tidigare har beskrivits, för båda typerna av språkliga uttryck och bakomliggande begrepp. Ett terminologiarbete som syftar till ett klargörande av samtliga centrala begrepp skulle därför bli mycket omfattande. I den avslutande delen av framställningen kommer frågan om vilka termer och begrepp som kan lämpa sig för ett terminologiarbete att dryftas. Inom hälso- och sjukvården har ett terminologiarbete påbörjats. Epidemiologiskt centrums enhet för klassifikation och terminologi, en enhet som tillhör Socialstyrelsen, har under en längre tid arbetat med att få fram en nationell terminologi för hälso- och sjukvården. Enheten ansvarar också 10
för den nationella samordningen av rekommenderade terminologier och nationellt terminologiarbete. En rekommenderad terminologi innehåller begrepp och termer som ingår i informationsförsörjning och verksamhetsuppföljning på nationell nivå. Ett terminologiråd är inrättat, som efter samråd kan rekommendera en terminologi. Vidare arbetar enheten med att göra en termkatalog tillgänglig i elektronisk form, att medverka till utvecklings- och underhållsarbete av rekommenderade terminologier och att tillhandahålla ett nationellt kontaktnät för alla som är engagerade i terminologiarbete i andra organisationer och yrkesgrupper. I ett projekt som Socialstyrelsen och Landstingsförbundet gemensamt har genomfört, Nationella termer och regelverk inom hälso- och sjukvårdsstatistiken, har cirka ett 60-tal vård- och patientadministrativa termer definierats. Kartläggningen visade på stora olikheter mellan, och i viss mån inom, olika regioner i Sverige när det gällde begreppens innebörd. Förhållandet kan antas vara detsamma då det gäller socialtjänstens centrala begrepp. Att samordna ett språkbruk är svårt, men nyttan och nödvändigheten av det kan ses mot bakgrund av att tydlighet och förutsägbarhet är av största vikt för de människor som, med eller mot sin vilja, kommer i kontakt med socialtjänsten. I dagsläget måste vi konstatera att den tydligheten saknas. Som utgångspunkt för min framställning står frågan om ett praktiskt terminologiarbete öppnar möjligheter att granska olika tolkningar och skilda handlingsmönster. Kan ett praktiskt terminologiarbete också leda till enighet mellan samtliga berörda parter om vad centrala begrepp innebär och hur de bör definieras? Kan en strävan att samordna och enas om definitioner och lämpliga termer för socialtjänstens begrepp förbättra kommunikationen och, kanske framför allt, dokumentationen? Dokumentationen av vad man faktiskt gör inom socialtjänsten är en helt central aspekt, framför allt för möjligheterna att utveckla ett kunskapsbaserat socialt arbete: Strävan att systematiskt utveckla ett kunskapsbaserat socialt arbete måste ta sin utgångspunkt i intresset för vilka resultat och vilket värde som uppnås med verksamheten. Med resultat och värde avses här i första hand förbättringar i levnadsförhållanden, funktionsförmåga och livskvalitet för socialtjänstens klienter och brukare. (Socialstyrelsen, odaterat, s. 76) 11
Terminologi en teoretisk introduktion Språk och verklighet Språkets betydelse för vår vardagsverklighet kan knappast överskattas. Även om vi människor också kommunicerar med varandra på andra, ickeverbala sätt, utgör ändå tal- och skriftspråket en grundläggande förutsättning för att ett modernt samhälle i betydelsen industrialiserat och differentierat skall fungera och överleva. När vi resonerar och samtalar med varandra i vardagen utgår vi ifrån att vi befinner oss i en enda verklig och gemensam värld, en värld som vi tar för given (Pollner 1987). Vi utgår också ifrån att förståelsen av de ord och formuleringar som vi använder delas av andra inom den språkgemenskap som vi själva tillhör. Socialiseringen innebär bland annat att vi växer in i en specifik språkgemenskap, där ord och uttryck har förvärvat en betydelse med ett slags självklar karaktär. Vi lär oss att översätta eller benämna våra sinnesupplevelser på ett specifikt språkligt och kulturellt sätt. Språket som vi använder för att uttrycka våra subjektiva erfarenheter har en objektiv karaktär. Objektiviteten ligger i att vi, med hjälp av språket, kan typifiera individers erfarenheter i kategorier som är meningsfulla också för andra. Min biografiska erfarenhet kan, med hjälp av språket, bibehållas, ackumuleras och göras begriplig för andra människor. De språkliga symbolerna är i sig godtyckliga. Det faktum att vi benämner det som just nu håller på att växa fram på detta pappersark för en text, har inget inre samband med själva företeelsen. Orden är konventioner. De bygger på överenskommelser om vad vi skall kalla saker och ting. Språket som är vårt viktigaste symbolsystem är, liksom vardagsverkligheten, socialt konstruerat. Tingen har ingen essens, inga inneboende egenskaper som deras benämning refererar till. Inom den del av semantiken som har haft ett betydande inflytande över utvecklingen av terminologiläran, är förhållandet som beskrivs ovan grundläggande. Man skiljer på tecken, begrepp och referenter (Ogden & Richards, 1923). Begreppet är en abstraktion, en icke-språklig, kognitiv föreställning. Referenter är reella, konkreta eller abstrakta företeelser i verkligheten. Tecknet är själva den språkliga symbolen för begreppet och är, via begreppet, benämning på begreppets referenter. Tecken, begrepp och referenter bildar tillsammans den semiotiska triangeln (a.a). I terminologiläran förs en fjärde dimension in, (vid sidan av de förut nämnda tecken, begrepp och referenter) nämligen definitionen. De fyra dimensionerna, som utgör grunden i terminologiläran, bygger vidare på triangeln och kallas begreppstetraerden. Vi skall i det följande granska var och en av 12
dessa dimensioner och se hur relationerna dem emellan ser ut. Inledningsvis ges emellertid en kort introduktion till terminologiläran. Terminologi och terminologilära Ordet terminologi syftar på två saker. Dels kallas en uppsättning facktermer för en terminologi. Det handlar alltså här om ett antal språkliga uttryck som ingår i ett fackspråk. Fackspråk, i sin tur, definieras som en språklig variant som används för kommunikation inom ett fackområde och som främst utmärks av en särskild terminologi (Nordterm 2, 1989). Ordet term indikerar alltså att ett uttryck ingår i ett fackspråk och inte är ett allmänspråkligt utryck. När en bransch eller ett verksamhetsområde har en särskild terminologi, och där termerna och de begrepp de betecknar är utforskade och tydliggjorda, vet de som arbetar i branschen att de talar om samma sak när de använder samma term. Terminologi kan också användas om den vetenskapliga disciplinen terminologi, men i den här framställningen används synonymen terminologilära i stället. Den terminologiskt korrekta definitionen av terminologilära är: Läran om hur terminologier skapas, utvecklas, används och presenteras. (Nordterm 2, 1989) Om man inom semantiken ägnar sig åt studiet av betydelsen av språkliga uttryck, studerar man inom terminologiläran ordförrådet inom ett fackområde. Inom terminologiläran, men även inom mer renodlade språkvetenskapliga inriktningar, talar man om det språkliga tecknets innehåll, å ena sidan (det vill säga en viss betydelse) och om tecknets uttryck, å den andra (det vill säga en viss form) (Svensén 1990). Terminologens begrepp svarar mot det språkliga tecknets innehåll, dess betydelse. Termen är det språkliga tecknets uttryck eller form. Som terminolog ser man begreppet som det centrala; begreppet har alltid prioritet framför termen. Finns det inget begrepp, finns det heller ingen term. Denna utgångspunkt kallas för onomasiologisk; man utgår från begreppet och rör sig sedan mot uttrycket (Hjulstad 1990). Terminologen börjar med att finna ett begrepp, beskriver det och sätter in det i sitt sammanhang. Därefter sätter han en namnlapp på det, nämligen en term. Alla begrepp har oftast en namnlapp på varje språk, men ett begrepp kan ibland ha flera namnlappar (a.a.). Med en lexikografisk 2 utgångspunkt, som kallas semasiologisk, arbetar man i stället utifrån tecknets uttryck och söker fastslå dess olika betydelser. Så 2 Verksamhet som består i att observera, samla, utvälja och beskriva enheter ur ett eller flera språks förråd av ord och ordkombinationer (...) Den typiska produkten av lexikografiskt arbete är en ordbok (Svensén 1990). 13
arbetar man vanligtvis då man skapar allmänspråkliga ordböcker. Då söker man ordets betydelse eller betydelser och slår fast dessa, men inte alltid bokstavligt i en definition. Lexikografernas ordförklaringar är beskrivande. I en terminologisk ordbok däremot, är definitionen av begreppet (betydelsen, innehållet) det mest väsentliga och arbetsprocessen bestäms i hög grad av det krav man har på definitionerna. Dessa skall kunna avgränsa ett begrepp från andra begrepp. Gränsen mellan ett lexikografiskt och ett terminologiskt arbete är emellertid inte alltid knivskarp. Svensén (1990) pekar på förhållandet att ett verksamhetsområde oftast redan har en mängd språkliga uttryck som fungerar som termer då terminologerna inleder sitt terminologiarbete. Men termernas relation till olika begrepp är kanske oklar och begreppen därtill inte heller systematiserade och definierade. Då måste terminologen ta sin utgångspunkt i de befintliga språkliga uttrycken, undersöka vilka begrepp och kännetecken som gömmer sig bakom dem och i nästa steg försöka avgränsa och definiera dessa begrepp (a.a. s. 107). Detta liknar mycket lexikografens arbetssätt. Lexikografen finner att ett ord används väldigt mycket och anser därför att detta ord skall finnas med i en allmänspråklig ordbok. I nästa steg letar lexikografen efter vilka betydelsekomponenter som kan finnas på innehållssidan. Oftast startar således både terminologen och lexikografen på uttryckssidan, för att sedan röra sig mot det innehållsliga. Terminologen måste emellertid tillbaka till uttryckssidan igen, för när begreppet är definierat gäller det att finna den adekvata termen (a.a. s. 109). Klart är emellertid att begreppet är det väsentliga för terminologen. I ett terminologiarbete ägnar man mycket tid åt att klargöra begreppsrelationer och upprätta begreppssystem. Anledningen är att det är begreppet som skall definieras, det vill säga avgränsas, från andra begrepp. För terminologen är det nämligen viktigt att visa att begreppen ingår i system. Detta avspeglas i definitionerna och själva de grafiskt utformade begreppssystemen. Dessa begreppssystem är också viktiga i det praktiska terminologiarbetet. Terminologiläran har utvecklats alltsedan 1920-talet och är en tämligen ung och tvärvetenskaplig disciplin. De huvudsakliga teoretiska influenserna är kunskapsteori, lingvistik, logik och informationsvetenskap. Terminologiläran kombinerar element från flera olika teoretiska sammanhang där man velat beskriva, strukturera och överföra kunskap (SPRI 1999). Picht (1990, s. 19) använder ordet vitensformidlende och delar upp det i dess betydelsebärande element och åskådliggör på det viset den inom terminologiläran så viktiga åtskillnaden mellan begrepp och term: 14
Kunskap (s) Innehåll Begrepp Definition (Figuren är något modifierad.) Förmedlande Uttryck Term Den kunskap som skall förmedlas utgör uttryckets innehåll, det vill säga begreppets kännetecken, dess karakteristika. Begreppet/innehållet/ kunskapen beskrivs språkligt i begreppets definition. Förmedlingen sker genom uttrycket. När det gäller fackspråk sker förmedlingen genom termen. Terminologiläran är en disciplin med normativa syften. Man strävar ju efter att standardisera och effektivisera ett språkbruk inom ett fackområde (Laurén 1990). Därför är de terminologiska definitionerna av normerande karaktär. I detta skiljer de sig således från lexikografiska ordförklaringar, som är av beskrivande karaktär. Terminologin har beröringspunkter med fackområden som sysslar med klassifikationer och tesaurusar 3, till exempel biblioteksväsendet. En av biblioteksväsendets främsta uppgifter är ju att klassificera olika texter utifrån ämnesområde, att exempelvis avgöra om en text faller under ämnet pedagogik eller psykologi. Standardisering är ett annat område som ligger nära terminologin. En gemensam utgångspunkt är att, om kommunikationen inom ett specifikt område eller bransch som lämpar sig för standardisering skall säkerställas, måste innehåll och uttryck fastläggas. Med andra ord måste det språkliga uttrycket och den innehållsmässiga betydelsen av ett begrepp klargöras och fastställas (Laurén & Picht 1990). Genom att hävda att standardisering bara kan gälla fackspråk, inte allmänspråk, tillbakavisar Lauren och Picht den invändning som vissa lingvister har mot terminologiläran och som går ut på att språk inte kan standardiseras (a.a. s. 13). Behovet av terminologiarbete och principer för ett sådant har vuxit fram ur en alltmer internationaliserad handel och produktion, framför allt industriell produktion. En av förgrundsfigurerna inom terminologin, Eugen Wüster, sysslade till exempel på 1920-talet med internationell språknormering inom eltekniken (a.a. s. 6). Aktivt terminologiarbete i syfte att normera termerna inom ett visst fackspråk, en teknolekt, har hittills förekommit inom företrädesvis tekniska branscher, exempelvis inom maskinbyggnad och byggbranschen. På senare år har man dock kunnat iaktta ett ökat intresse för terminologiarbete också inom mer mjuka verksamheter, som hälso- och sjukvården. 3 tesaurus=en på förhand fastställd lista med hierarkiskt ordnade ämnesord. Varje databas har sin egen tesaurus. Tesaurusen är en skatt av ord ämnesord som beskriver ett innehåll till skillnad från fritextord som endast söker förekomst av ord, i vilket sammanhang de än står. 15
Tyngdpunkten för det terminologiska arbetet ligger där den materiella produktionen möter tillämpad vetenskap och teknik, det vill säga där: De som leder produktionen kommer i kontakt med teknikens och vetenskapens utövare på en högre teoretisk nivå. (...) Vid tillämpningen (av tekniken, min anm.) och vid produktionen måste olika expertgrupper ha ett gemensamt språk också i sina internationella kontakter. (Laurén & Picht 1990, s. 11) När det gäller teoretisk grundforskning menar Laurén och Picht att det finns mycket små möjligheter för terminologiarbete och normering. Inom till exempel samhällsvetenskaperna finns det en sådan rörlighet på teoretisk nivå att ett terminologiarbete blir svårt att genomföra. De tillägger emellertid att terminologiarbete kan finna en plats också i den samhällsvetenskapliga grundforskningen men under andra förutsättningar: Forskarna själva behöver de terminologiska principerna för att kunna utveckla sina begreppsförslag och kritiskt ta ställning till andras. (Laurén & Picht, 1990, s. 11) Sammanfattningsvis är det med utgångspunkt i terminologiläran som man konstruerar terminologier, det vill säga uppsättningar av facktermer, och detta gör man i ett praktiskt terminologiarbete. I detta praktiska terminologiarbete analyserar man begreppen och försöker relatera dem till varandra i begreppssystem, man beskriver begreppens kännetecken i en definition och förser begreppen med lämpliga tecken. Syftet med terminologiarbete är att normera språkbruket inom en verksamhet, det vill säga att stipulera en viss definition för ett begrepp och att rekommendera att en viss term används för detta begrepp. I följande avsnitt kommer de fyra dimensionerna i tetraedern tecken, begrepp, referent och definition att presenteras och därefter kommer tillvägagångssättet i ett praktiskt terminologiarbete att diskuteras. Vad är ett begrepp? En förutsättning för att vi skall kunna uppfatta verkligheten och kunna kommunicera om den är att vi uppfattar dess olika komponenter och att vi kategoriserar det vi uppfattar. Denna kategorisering, som är en del av vår socialisation, bygger på att vi uppfattar gemensamma egenskaper hos ett visst antal objekt eller referenter och därför hänför dessa referenter till samma kategori, till ett begrepp. Enkelt uttryckt samlar vi ihop element som liknar varandra och begreppsliggör på så sätt verkligheten. Begreppet är den centrala dimensionen i terminologiläran. Den terminologiska definitionen av begrepp lyder: Mental föreställning om en referent eller om en grupp av referenter med likartade egenskaper. (TNC 100, 2001) 16
Motsvarande engelska term är concept: Unit of thought constituted by those characteristics which are attributed to an object or a class of objects. (ISO 1087) Begreppet samlar kännetecken som återspeglar referenternas egenskaper. Referenter är reella företeelser som har specifika kännetecken, och referenterna refererar till begrepp. Referenterna kan vara både abstrakta och konkreta. Det kan vara situationer, föremål, egenskaper, processer, väsen, fenomen eller händelser, allt som vi med våra sinnen kan uppfatta och sådant som vi kan föreställa oss i vår fantasi. Begreppet står i en direkt relation till de andra tre dimensionerna inom terminologiläran, det vill säga referenterna, termerna och definitionen, men har den helt överordnade positionen i förhållande till dessa. Det är begreppet som skall definieras och principiellt sett existerar begreppet oberoende av uttrycket. I en terminologisk undersökning eller i teknologiskt och tekniskt arbete kan man göra upptäckter som leder till att hittills icke omtalade begrepp förses med termer. (...) Nya begrepp utvecklas med tänkandet inom varje fackområde. (Laurén & Picht, s. 7, 1990) Relationen mellan referenter, definitioner och termer förmedlas genom begreppet. Begreppet finns alltid, även om något av de andra elementen fattas. För att ge några exempel: Tomten har, för de flesta vuxna, ingen referent. Som begrepp existerar emellertid tomten, i alla fall i de mindre barnens huvuden. För en icke-troende person har inte heller några av den religiösa sfärens begrepp någon referent, som exempelvis den Helige Ande. På samma sätt finns det referenter och begrepp som saknar termer, till exempel de små vita rundlarna som blir kvar efter hålslagning av pappersark (SPRI 1999). Men begreppet finns alltid. Begreppet har två olika dimensioner som är viktiga att identifiera i en begreppsanalys. Den ena dimensionen gäller vilken uppsättning referenter begreppet har, det vill säga vilket omfång, vilken extension, begreppet har. Den andra dimensionen gäller den uppsättning kännetecken begreppet har, då har vi med begreppets intension eller innehåll att göra. Dimensionerna extension och intension förhåller sig till varandra på följande sätt: När ett begrepp har stort omfång, är antalet kännetecken färre. Ett begrepp med få kännetecken samlar ju fler referenter. När antalet kännetecken för ett begrepp ökar, minskar således antalet referenter. Färre och färre referenter stämmer in på begreppet och begreppet får en högre grad av intension. När graden av intension ökar, snävas begreppet in och får en lägre grad av extension. Det ena behöver inte nödvändigtvis vara bättre än det andra; vida begrepp kan ha sina fördelar. Det väsentliga är att man vet vilken karaktär ett begrepp har. Det är i begreppsanalyser som man skaffar sig den kunskapen. 17
Begreppssystem I terminologiläran utgår man ifrån att begrepp alltid är relaterade till varandra. När man arbetar med begrepp genomför man en begreppsanalys, där syftet är att finna begreppets väsentliga kännetecken och dess relationer till andra begrepp, i form av begreppssystem. Den terminologiska definitionen av begreppssystem lyder: Uppsättning begrepp förenade genom begreppsrelationer. (Nordterm 2, 1989) I ett begreppssystem får varje begrepp sin egen position fastställd i förhållande till andra begrepp och kan då tydligt avgränsas från andra, vilket är en förutsättning för att man skall kunna definiera begreppet. Begreppssystem framställs alltid i grafisk form. I en idealisk situation kan man tänka sig att samtliga begrepp, som är relevanta för en bransch eller ett verksamhetsområde, kan presenteras i ett och samma begreppssystem. Det finns några olika typer av begreppssystem som skiljer sig ifrån varandra, med utgångspunkt i hur relationerna mellan begreppen ser ut. Inget av dem är bättre än något annat. Man väljer den typ av begreppssystem som för det särskilda fackområdet bäst återspeglar de faktiska begreppsrelationerna. De blir således också hjälpmedel i det praktiska terminologiarbetet. Generiska begreppssystem Ett generiskt begreppssystem är hierarkiskt, vilket innebär att vi laborerar med överordnade respektive underordnade begrepp. En generisk relation mellan två begrepp betyder att båda har ett antal kännetecken gemensamma men att det underordnade begreppet, underbegreppet, har ytterligare ett eller flera särskiljande kännetecken. För att ge ett exempel kan man konstruera en generisk relation mellan begreppen utredning och barnavårdsutredning. Utredning utgör det överordnade begreppet, medan barnavårdsutredning är det underordnade; det har ett kännetecken som särskiljer det ifrån överbegreppet, nämligen att utredningen gäller specifikt social barnavård. Ett underbegrepp kan många gånger delas upp ytterligare. Partitiva begreppssystem Här har vi att göra med begrepp som kan stå i relation till varandra som delar av en helhet, vilket ju antyds av benämningen partitivt. Även denna typ av begreppssystem är hierarkiskt, men här utgör överbegreppet helheten, medan underbegreppen består av delarna Utgångspunkten för att inordna ett antal begrepp i ett partitivt begreppssystem är att överbegreppet således kan ses som en helhet. Ett exempel: ett överbegrepp är väg, som har underbegreppen körbana, cykelbana, gångbana och vägren. 18
Associativa begreppssystem Den tredje typen av begreppssystem utgörs av begrepp som har en associativ relation inbördes, som hör samman av semantiska skäl. Här är det inte fråga om något hierarkiskt förhållande, utan de olika begreppens relationer är av mer jämbördig karaktär. Det finns flera olika typer av semantiska samband, som till exempel: orsak verkan, process produkt, aktivitet aktör, verktyg funktion och den tidsmässiga relationen före efter (SPRI 1999). Behandling effekt är ett, för socialtjänstens del, närliggande exempel. Man kan även arbeta med blandformer av begreppssystem. Ett exempel på detta kan ges om man som utgångspunkt tar den ideala modell över utredningsprocessen som Sundell och Egelund (2000) presenterar. De hävdar att en utredning är en process över tid, som kan betraktas som bestående av fyra olika delar som de betecknar: frågeformulering, informationsinsamling, informationsvärdering och beslut. Ett partitivt begreppssystem konstrueras då på följande sätt: Utredning Frågeformulering Informationsinsamling Informationsvärdering Beslut I detta partitiva begreppssystem finns det emellertid också associativa samband. Ett associativt samband åskådliggörs med hjälp av pilar (se ovan). Konstruerandet av begreppssystem är ett hjälpmedel i den process som är själva syftet med ett terminologiarbete, nämligen att definiera begrepp och förse dem med adekvata termer. Definitioner Definitionen utgör den språkliga beskrivningen av ett begrepp. Det latinska verbet definiere betyder avgränsa, substantivet finir står för gräns, slut. En definition skall avgränsa ett begrepp i förhållande till andra begrepp. Definitionen skall också visa begreppsrelationer till andra begrepp och återspegla begreppets plats i ett begreppssystem (SPRI 1999, s. 12). Här kan en jämförelse med det lexikografiska ordboksarbetet återigen vara på sin plats. Den lexikografiska ordförklaringen är framför allt till för att öka kunskapen om ett specifikt ord. I ordböckerna beskriver man alla 19
de betydelser ett ord kan ha, eftersom ett ord nästan alltid kan ha flera betydelser. Det är ett uttryck för språkets flexibilitet (Laurén 1990, s. 44). Syftet med den terminologiska definitionen däremot, är att avgränsa ett begrepps betydelse i ett visst fackspråkligt sammanhang. Det är begreppet, den mentala föreställningen, som språkligt skall beskrivas i definitionen. Det är verkligheten bakom, det vill säga de referenter och deras egenskaper som den mentala bilden/föreställningen/begreppet samlar, som skall färga definitionen. Egenskaperna hos referenterna blir begreppets kännetecken. Definitionen skall framför allt avgränsa ett begrepp från andra, för att många människor skall veta att de talar om samma sak när de använder en särskild term. Intensionella och extensionella definitioner I begreppsanalysen söker man finna alla väsentliga kännetecken hos ett begrepp och undersöker vilka referenter som begreppet kan omfatta. Detta är ett viktigt led i själva arbetet med att skriva definitioner av begreppen. Det finns i huvudsak två olika typer av definitioner, omfångsdefinitioner (eller extensionella definitioner) och innehållsdefinitioner (eller intensionella definitioner). När det gäller omfångsdefinitionerna utgår dessa ifrån begreppets extension. När man definierar ett begrepp extensionellt räknar man upp ett begrepps alla underbegrepp. En omfångsdefinition av begreppet vecka skulle således bestå av en uppräkning av alla veckodagarna. Den intensionella definitionen tar sin utgångspunkt i de kännetecken som kan knytas till ett visst begrepp. När man definierar ett begrepp intensionellt anger man ett begrepps väsentliga kännetecken. Den intensionella definitionen är den vanligaste typen av definition inom terminologin och den härstammar från Aristoteles. Den uppfyller de krav på definitioner som man vanligtvis ställer inom filosofin: begreppet är utgångspunkten definitionen utformas så att inte stora skiljetecken behövs definitionen utformas så att den, utan ändringar, kan sättas i termens ställe i löpande text (Laurén 1990, s. 45). Den intensionella definitionen kan sägas utgöra en karakteristik av ett begrepp. Det gäller att finna de väsentliga kännetecken som karakteriserar ett specifikt begrepp. Den intensionella definitionen skall ange närmast överordnade begrepp till det begrepp som skall definieras och skall därutöver ange alla, från överbegreppet särskiljande, kännetecken. Ett första steg är att placera begreppet i rätt sammanhang av relaterade begrepp stol bland möbler, till exempel där begreppet möbler är överbegrepp och 20
utgör en sammanfattning av de mest väsentliga kännetecknen för begreppet stol (a.a.). Om vi exemplifierar med begreppet barnavårdsutredning kanske handläggning av ärenden kan konstrueras som ett överbegrepp. Ett särskiljande kännetecken skulle då kunna vara att utredningen är en tidsbestämd process som gör utredning till en specifik typ av handläggning av ärenden. Termer Den fjärde dimensionen i terminologiläran är termen. Definitionen av term lyder: språkligt uttryck för ett begrepp som tillhör ett fackområde (TNC 100). I den definitionen avgränsas term mot allmänord, det vill säga ord i allmänspråket. En viktig distinktion inom terminologiläran utgörs av denna skillnad mellan allmänord å ena sidan och facktermer å den andra sidan. Men man talar också om terminologiserade allmänord, respektive avterminologiserade facktermer. Beträffande terminologiserade allmänord gäller att de har varit, och kanske fortfarande är, allmänord, samtidigt som de frekvent används inom ett visst verksamhetsområde och därför också fungerar som facktermer. Ett exempel hämtat från hälso- och sjukvården är besök. Men ordet besök har ju i allmänspråket en vidare betydelse; förutom att vi kan besöka en läkare kan vi besöka till exempel ett museum eller en vän. Det motsatta gäller för avterminologiserade allmänord. Det är termer som har fått spridning i allmänspråket. Ett exempel är det omedvetna, ett begrepp som myntades och språkligt beskrevs av Freud och som är ett nyckelbegrepp i psykoanalytisk terminologi. Samtidigt har termen fått en allmän spridning, vilket innebär att många människor, på ett ungefärligt sätt, förstår betydelsen av det. Så långt den mer teoretiska diskussionen om terminologier och terminologilära. Innan vi övergår till presentationen av hur ett terminologiarbete kan gå till i praktiken, skall vi sammanfatta det ovan presenterade i ett exempel för att försöka åskådliggöra det hela ytterligare. Det språkliga uttrycket hus refererar för oss som talar svenska till en specifik kognitiv föreställning, det vill säga till begreppet hus, kategorin bakom det språkliga uttrycket. De språkliga uttrycken haus, casa eller house refererar på samma sätt för en tysk, en spanjor eller en britt till en liknande specifik kognitiv föreställning. De kognitiva bilder vi var och en så att säga sitter med i huvudet, ser alldeles säkert mycket olika ut. När vi samtalar med varandra i en vardaglig situation och använder det språkliga uttrycket hus, utan att just hus är det huvudsakliga samtalsämnet, kan vi oftast vara nöjda med att var och en sitter med sin egen specifika 21
kognitiva föreställning, sin egen bild av ett hus. Men det är lätt att förutse att det kan uppkomma en situation där förhållandet att våra kognitiva föreställningar inte överensstämmer, vilket leder till att vi måste precisera vad vi menar med hus. Det som är ett hus för mig kan för någon annan vara en stuga. Våra formuleringar och våra val av uttryck eller termer bör därför variera med kontexten. Olika situationer kräver olika precisionsnivåer. Om vi dagligdags sysslar just med hus, kanske som arkitekter eller byggnadsarbetare, krävs det en definition av termen hus för att särskilja det från andra typer av byggnader. Definitionen skall då avgränsa termen hus från andra byggnader genom att ringa in en precis betydelse och i det kunna beskriva begreppet bakom, den kognitiva föreställningen. Det är inte en ordförklaring fackmannen behöver utan just en definition. Tetraederns fyra dimensioner hör till tre olika nivåer eller världar: Verklighetens värld, där det handlar om referenter och deras egenskaper, tankevärlden, där det rör sig om begrepp och deras kännetecken som återspeglar referenterna och deras egenskaper och språkvärlden, med termer som benämner begrepp samt definitioner som beskriver begrepp och som skiljer olika begrepp åt. (SPRI 1999) 22
Det praktiska terminologiarbetet Det praktiska terminologiarbetet är ett utredningsarbete som syftar till att identifiera, analysera och definiera ett visst verksamhetsområdes viktigaste begrepp. De metoder man använder är utvecklade ur terminologiläran. Det är inte terminologer som i sin ensamhet sitter och arbetar fram terminologier. Ett praktiskt terminologiarbete genomförs i ett mycket nära samarbete mellan terminologer och representanter för branschen eller verksamhetsområdet. Det är i allra högsta grad ett grupparbete. Den viktigaste utgångspunkten för ett terminologiarbete är därför att initiativet till ett sådant kommer från branschen eller verksamhetsområdet självt. Intresset för att arbeta fram en terminologi måste således primärt finnas hos verksamhetsområdet eller branschen ifråga. Det praktiska terminologiarbetet inleds med att man försöker avgränsa det terminologiska fältet. Man måste då avgöra vilka begrepp som det terminologiska arbetet skall fokusera på och vad terminologin skall användas till. Man gör en detaljerad beskrivning av verksamhetsområdet i fråga och delar in det i ett antal adekvata delområden. Det är självfallet bara verksamhetsområdets representanter som har den kunskap som behövs för dessa första steg. Terminologens uppgift är att, med hjälp av sina kunskaper, guida verksamhetsområdets representanter i arbetet med att avgränsa det terminologiska fält som skall utvecklas. Excerpering När man skall arbeta med ett verksamhetsområdes begrepp använder man sig även av skriftligt material som underlag, utöver den fack- och språkkunskap som via arbetsgruppen är representerad i arbetet. När man bestämt sig för vilka begrepp och språkliga uttryck som man skall arbeta med, gäller det att avgöra vilka skriftliga källor som skall ingå i underlaget, det vill säga vilka källor som skall användas för excerpering. Excerpering innebär att man väljer ut textavsnitt där begreppen eller de språkliga uttrycken förekommer, för att få vägledning i hur de bäst skall förstås. De utvalda textavsnitten kallas för excerpter. Excerpterna kan hämtas ur olika slag av texter. Man kan till exempel använda sig av terminologiska ordböcker som har framställts inom andra verksamhetsområden, eftersom begreppen kan vara gemensamma för olika yrkesområden, det vill säga facköverskridande. Här bör man dock vara medveten om att det kan finnas olika slags preciseringar inom de olika fackspråken. Lexikografiska ordböcker, vars huvudsakliga syfte är att öka 23
kunskapen om olika ord, kan också komma till användning. Men även andra typer av texter kan förekomma: Handböcker, lagtext, pressmaterial, webbinformation. Det finns emellertid ingen strävan att maximera antalet textavsnitt.tyngdpunkten i underlaget för terminologiarbetet ligger i arbetsgruppens samlade erfarenheter. Arbetsprocessen Med excerpter som underlag, och med den samlade fackkunskapen i gruppen, börjar man sedan med vad man skulle kunna kalla brainstorming kring de språkliga uttrycken och begreppen. Några av de frågor som kan vara vägledande i denna fas av terminologiarbetet kan formuleras som följer: Vad ligger bakom det språkliga uttryck som vi använder oss av? Hur kan begreppet språkligt fångas och avgränsas gentemot andra begrepp i en definition? Vad menar vi när vi använder uttrycket? Vilka reella företeelser, konkreta eller abstrakta, omfattas av begreppet, det vill säga: vilka är referenterna och vad kännetecknar dem? Är det språkliga uttryck som vi använder för begreppet adekvat eller skall vi förse begreppet med en annan term? Är det måhända så att vi behöver spjälka upp begreppet? Är det ett alltför extensivt begrepp, som omfattar alltför många referenter? I det gruppbaserade praktiska terminologiarbetet försöker man alltså språkligt beskriva den verklighet som begreppen omfattar. Detta kan också innebära att tidigare oartikulerade kognitiva föreställningar kan ges en språklig form. De icke-språkliga begreppens kännetecken är ju i terminologiläran återspeglingar av referenternas egenskaper. Terminologiarbetet består av att finna ett begrepps väsentliga kännetecken, det vill säga de kännetecken som syftar till att på önskat sätt avgränsa begreppets omfång och innehåll. Ett exempel: Det språkliga uttrycket besök används i allmänspråket i en vid betydelse. Vi är på besök hos våra vänner eller släktingar då vi hälsar på dem i deras hem. Men besök används även inom socialtjänsten och sjukvården, bland annat i statistikföringen. Både läkaren och socialsekreteraren tar emot besök, men då uttrycket används i dessa sammanhang är det fråga om ett besök som till sin karaktär och innebörd är insnävat, i förhållande till det besök som omfattas av den allmänspråkliga betydelsen av uttrycket; det har terminologiserats (jfr s. 19). För att kunna få fram den specifika mening som gäller i hälso- och sjukvården och socialtjänsten, har man i ett tidigare terminologiarbete vaskat fram de extra kännetecken som begreppet besök har som fackterm inom hälso- och sjukvården. Man har därefter skrivit en definition och rekommenderat att man använder 24
termen besök med just den betydelse som termen ger. Den framtagna definitionen av termen besök lyder: Vårdkontakt inom öppenvård som innebär personligt möte mellan patient och vårdgivare. (SPRI 1999) I förlängningen finns här ett instrument som kan säga något om verksamhetens omfattning och ge en korrekt bild av hur många människor som kommer i kontakt med någon personal inom sjukvården. När man identifierar referenternas kännetecken, och då specifikt de särskiljande kännetecknen, kan det leda till att nya begrepp tydliggörs eller skapas. Ett begrepp kan kännas för vitt eller för snävt. Då kan nya begrepp behöva skapas, antingen fler preciserade begrepp som avgränsas med särskiljande kännetecken, eller, om man upptäcker att ett begrepp är alltför snävt, ett nytt, mer överordnat begrepp som har färre kännetecken. Detta leder oss in på ett av de mest väsentliga hjälpmedlen i ett terminologiarbete, nämligen upprättandet av ett begreppssystem. Begreppssystem ett hjälpmedel i terminologiarbetet Begrepp är relaterade till varandra och kan sägas formas i begreppssystem även i vårt medvetande. Grafiskt brukar dessa begreppssystem visas i form av olika typer: det generiska, det partitiva och det associativa. Genom att relationerna mellan begreppen på detta sätt tydliggörs, ser man också vad som skiljer dem från varandra. På så sätt kan man, med hjälp av begreppssystemen, lättare få fram särskiljande kännetecken mellan begrepp. Det är först efter detta arbete som definitioner kan formuleras. Definitionen skall ju språkligt beskriva begreppet genom att dels ange alla de väsentliga kännetecken som begreppets referenter har, dels och framför allt formulera särskiljande kännetecken mellan näraliggande begrepp. Definitioner Den sista fasen i det praktiska terminologiarbetet innebär att definiera begreppen, att språkligt beskriva dem. Det är vissa aspekter av begreppet som skall återspeglas i definitionen av begreppet. Vilka de väsentliga kännetecknen för ett visst begrepp är, kan variera utifrån vilken yrkesgrupp som har tagit initiativ till, och efterfrågar, terminologiarbetet. Laurén (1990) exemplifierar detta med något som i och för sig ligger långt från socialtjänsten och dess begrepp, men som väl åskådliggör perspektivets eller kontextens betydelse och som därför förtjänar att citeras här: Det begrepp som en term står för kommer att definieras olika beroende på vilket sammanhang det ses i. Så till exempel kommer inom kemin följande definitioner kunna ges för bas och syra: 25