Riksförbundet BRIS YTTRANDE Karlavägen 121 2007-05-11 115 26 Stockholm Tel: 08-59 88 88 00 Fax: 08-59 88 88 01 Socialdepartementet Enheten för folkhälsa 103 33 Stockholm BRIS remissyttrande över förslag till nationellt program för suicidprevention S2006/10114/FH Sammanfattning Det är BRIS bestämda uppfattning att barn och ungdomar som lider av psykisk ohälsa kräver särskilda insatser från de samhällsaktörer som har ett gemensamt ansvar för dessa barn. Barn och ungdomar berättar regelmässigt om en hjälp som är bristfällig eller närmast obefintlig. Själva känner de ibland också ett stort motstånd mot att söka hjälp eller så vet de inte vart de ska vända sig. Många gånger är det svårt att hitta vuxna som kan hjälpa till och de kanaler som finns har ofta bristande tillgänglighet. Det är långa väntetider till BUP, vilket är en stor brist, barnen måste ha båda föräldrarnas tillstånd för att få vård och hjälp, vilket inte alltid är möjligt. Det är också allt för ofta som BRIS får höra att det inte är möjligt att nå skolsyster eller skolkurator när hjälpbehov uppstår. Mot den bakgrunden är det enligt BRIS nödvändigt att regeringen arbetar fram en nationell handlingsplan för suicidprevention. 1
BRIS anser att det övergripande målet för samhällets insatser inom ramen för ett nationellt program för suicidprevention ska vara att minska antalet suicid och andra självdestruktiva handlingar. BRIS delar förslagets uppfattning att skolan har en viktig roll och stödjer förslagen i den delen. BRIS tillstyrker de föreslagna strategierna i avsnitt 2, 3 och 4 utan särskilda kommentarer. Det är BRIS uppfattning att strategi 5 bör utvidgas till att även omfatta destruktiva beteenden i vilket vi även vill inbegripa ätstörningar. BRIS har inget att invända mot det ekonomiska stöd till SPES som föreslås. BRIS önskar däremot framhålla att strategins inställning till frivilligorganisationer måste formuleras på ett allmänt sätt för att ge möjlighet för andra frivilligorganisationer, befintliga eller tillkommande, att arbeta med de i förslaget viktiga frågorna. BRIS inledande synpunkter Alla barn har rätt till bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering. Sverige har en skyldighet att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälsooch sjukvård. Det framgår av FN:s konvention (Art 24) om barnets rättigheter (Barnkonventionen). I BRIS-rapporten 2007, Bilaga 1, beskrivs den psykiska ohälsa som barn och ungdomar förmedlar till BRIS. Det sammantagna intrycket från både barnens och de vuxnas berättelser är att barnen som hör av sig om psykisk ohälsa egentligen uppvisar adekvata reaktioner på en situation som under lång tid varit allt för påfrestande i hemmet, skolan och/eller kamratkretsen. Det kan handla om allt från utsatthet av misshandel och övergrepp till splittrade familjer där föräldrar och nya partners inte förstår eller accepterar barnets behov. Ofta finns också kombinationer av omständigheter bakom barnets psykiska ohälsa som ständigt familjebråk, missbruk i hemmet eller skilda föräldrar som använder barnet som slagträ. BRIS får ofta allvarliga signaler från barnen där deras symtom visar att de lever under stora påfrestningar. Det är en varningsklocka som ringer och där vissa barn behöver stödjande vuxenhjälp medan andra måste få professionell behandling för att kunna må bra igen. Barn och ungdomar berättar regelmässigt om en hjälp som är bristfällig eller närmast obefintlig. Själva känner de ibland också ett stort motstånd mot att söka hjälp eller så vet de inte vart de ska vända sig. Det är också många gånger svårt att hitta vuxna som kan hjälpa till och de kanaler som finns har ofta bristande tillgänglighet. Det är långa väntetider till BUP, vilket är en stor brist, barnen måste ha båda föräldrarnas tillstånd för att få vård och hjälp, vilket inte alltid är möjligt. Det är också allt för ofta som BRIS får höra att det inte är möjligt att nå skolsyster eller skolkurator när hjälpbehov uppstår. Det innebär att för barn, som inte kan vända sig till mamma eller pappa, är det ofta svårt att komma vidare till det system som är skyldigt att förse barn och ungdomar med hälso- och sjukvård. Det är BRIS bestämda uppfattning att barn och ungdomar som lider av psykisk ohälsa kräver särskilda insatser från de samhällsaktörer som har ett gemensamt ansvar för dessa barn. I dag anses den psykiska ohälsan vara ett av våra största folkhälsoproblem. Tyvärr saknas heltäckande uppgifter om hur omfattande den psykiska ohälsan är bland barn och ungdomar. Mellan 10 och 15 procent av alla barn söker barnpsykiatrisk konsultation under uppväxttiden. Mellan 1999 och 2003 fördubblades försäljningen av antidepressiva läkemedel till 15 19- åringar. I en jämförelse med hur det såg ut i mitten av 1980-talet, ser man att psykiska besvär 2
som irritation, nervositet, sömnsvårigheter och att känna sig nere har ökat bland barn. Exempelvis var det drygt 30 procent av de 15-åriga flickorna som år 1985/86 kände sig nere minst en gång i veckan. År 2001/02 hade andelen ökat till 55 procent. Det är en förvånansvärt stor andel av 10 18-åringarna som tycker att de ofta känner sig ledsna och nere. Särskilt gäller detta flickorna. Bland 16 18-åringarna är det 28 procent av flickorna, men bara 11 procent av pojkarna som håller med om påståendet Jag känner mig ofta ledsen och nere. Även bland de yngre flickorna, 10 12 år, är andelen stor, 17 procent. (Källa: SCB, Undersökningen av levnadsförhållanden 2002) Under åren 1988 till 1997 vårdades i genomsnitt 27 flickor per år i sluten vård för avsiktligt självtillfogad skada med skärande eller stickande föremål, och under åren 1998 till 2002 vårdades i genomsnitt 37 flickor per år. Under samma tidsperioder vårdades i genomsnitt 9 pojkar per år för dessa problem. År 2002 vårdades 39 flickor inom sluten sjukhusvård för självtillfogade skador. (Källa: Socialstyrelsen 2004, Flickor som skadar sig själva. En kartläggning av problemets omfattning och karaktär) Tillgänglig statistik för suicidförsök upptar endast de fall som innebär att man lagts in på sjukhus minst ett dygn. Därför är det svårt att uttala sig om hur vanligt det är. Det finns större risk för fullbordad suicid bland dem som tidigare gjort ett eller flera försök än bland dem som inte har försökt tidigare. Betydligt fler flickor gör suicidförsök än pojkar, medan det är fler pojkar än flickor som avlider till följd av fullbordad suicid. Pojkar använder sig ofta av mer aggressiva metoder. När såväl säkra som osäkra fall medräknas är det ungefär 20 personer under 18 år som årligen avlidit genom suicid under tidsperioden 1980 2000. Siffrorna har gått upp och med korta intervall, vilket är vanligt när det gäller små tal. Före 15 års ålder är suicid ovanliga. (Källa: SOU 2003:127, Från barnolycksfall till barns rätt till säkerhet och utveckling.) Samtidigt som skoltrivseln minskar med åldern ökar känslan av att vara stressad av sitt skolarbete och i 15-årsåldern känner sig flickorna mer stressade än pojkarna. En kraftig ökning har skett från 1997 då 49 procent av flickorna kände sig ganska eller mycket stressade av sitt skolarbete till år 2005 då 68 procent gav detta svar. Motsvarande andel för pojkarna var 36 respektive 42 procent. Den stora anledningen till oro är att både de psykiska och somatiska självrapporterade besvären hos framförallt 15-åriga flickor fortsätter att öka. I Folkhälsoinstitutets undersökning svarade 31 procent av flickorna att de under de senaste sex månaderna haft huvudvärk minst en gång i veckan jämfört med 13 procent då första undersökningen gjordes år 1985. Minst en gång i veckan är det 37 procent som känner sig nere år 2005 jämfört med 14 procent 1985. (Källa: Folkhälsoinstitutets undersökning, Svenska skolbarns hälsovanor 2005.) YTTRANDE Mot bakgrund av BRIS inledande synpunkter lämnas härmed följande yttrande. Tillgänglig statistik talar för att suicidfallen bland unga under 15 års ålder är ovanliga, däremot visar en rad undersökningar på en oroande utveckling när det gäller barn och ungdomars psykiska hälsa. Det sistnämnda styrks också av och beskrivs i BRIS-rapporten 2007. Av Socialstyrelsens rapport statistik över skador bland barn avsiktliga och oavsiktliga framgår att drygt 1 000 barn per år vårdades till följd av avsiktligt självdestruktiv handling. 3
Tre fjärdedelar av dem var flickor. För självdestruktiv handling (vanligtvis med läkemedel) har trenden varit stigande för flickor sedan slutet av 1990-talet. För pojkar ses inte samma uppgång. Övergripande mål Det övergripande målet för preventionsprogrammet, att minska antalet suicid, är logiskt sett i relation till regeringens uppdrag. Men dagens kunskapsläge, som till del återges i remissen, visar att olika former av självdestruktiva handlingar som inte klassas som suicidförsök också utgör ett betydande problem. Då de bakomliggande orsakerna till suicidalt beteende och självdestruktiva handlingar kan antas i allt väsentligt vara desamma är det rimligt att detta avspeglar sig i formuleringen av preventionsprogrammets övergripande mål. BRIS anser att det övergripande målet för samhällets insatser inom ramen för ett nationellt program för suicidprevention ska vara att minska antalet suicid och andra självdestruktiva handlingar. Strategi 1: Insatser som främjar goda livschanser för mindre gynnade grupper Trots den utbyggda välfärd som finns i landet har vi betydande sociala skillnader och antalet suicidfall är oroande. Det behövs fler konkreta förslag på hur samhället kan organiseras för att ge alla medborgare goda förutsättningar att få en god livskvalitet. BRIS delar förslagets uppfattning att skolan har en viktig roll och stödjer förslagen i den delen. BRIS de föreslagna strategierna i avsnitt 2, 3 och 4 utan särskilda kommentarer. Strategi 5: Medicinska, psykologiska och psykosociala insatser Med hänvisning till BRIS uppfattning om hur preventionsprogrammets övergripande mål borde formuleras är det BRIS uppfattning att strategi 5 bör utvidgas till att omfatta också destruktiva beteenden i vilket vi även vill inbegripa ätstörningar. BRIS tillstyrker de föreslagna strategierna i avsnitt 6, 7 och 8, men önskar att perspektivet vidgas till att omfatta även olika former av destruktiva beteenden. Strategi 9: Stöd till frivilligorganisationer BRIS har noterat att rubriken talar om frivilligorganisationer, men att den efterföljande texten här liksom under avsnittet Kostnadsberäkningar pekar endast mot en organisation, nämligen SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd). BRIS har inget att invända mot det som sägs om stödet till SPES men vill framhålla att strategins inställning till frivilligorganisationer måste formuleras på ett allmänt sätt för att ge möjlighet för andra frivilligorganisationer, befintliga eller tillkommande, att arbeta med de i förslaget viktiga frågorna. 4
Stockholm som ovan Göran Harnesk Generalsekreterare Bilagor: 1. BRIS-rapporten 2007 med tillhörande statistik 5