Att vakna upp i paradiset, har länge varit en dröm. Nu menar jag ju det jordiska paradis. När vi kom till San Blas, som tillhör Panama, fick vi äntligen uppleva detta med små öar, vita stränder, vajande palmer och ett nästan blankt genomskinligt vatten. 2002-10-29 Loggbok nr 77 Oväntat möte När vi skulle klarera ut från Cartagena, så ingick det att vi skulle till immigrationsverket för att stämpla ut våra pass. Vi var lite sent ute, så därför beslöt vi ta en taxi och att gå hem. På några röda minuter var taxin framme vid en av Cartagenas finaste hus. En gammal och mycket ståtlig fastighet, som säkert hade tillhört en mycket förnäm släkt. I detta slottsliknande hus inrymdes immigrationsverket. Vi blev visiterade innan vi kom in innanför de höga stängslen och kunde komma fram till vaktmästarna. Där lade vi fram våra papper och pass och fick en kulsprutesalva av ord emot oss. Varken Spanienspecialist Gun-Britt, eller kroppsspråkstalande Ingmar, förstod ett enda ord. Inte kunde någon av vaktmästarna ett enda främmande ord, som vi förstod. Efter att ha sagt till dem att vi förstår inte ett ord, så försökte de igen. Denna gång lät det som från en tvåtaktar-saab. Eftersom vi är lite SAAB fans, så började det gå upp för oss, att immigrationsmyndigheternas kontor var stängt. Kom igen i morgon, förstod vi. Nehej Du, sa jag, då är vi på väg. Efter lite mer snack fram och tillbaka, förstod vi att personalen var på ett sammanträde och skulle komma tillbaka efter en timme. Vi köpte var sin kopp kaffe och satte oss på yttertrappan. Då kom det en välbekant figur, och för en gångs skull kopplade jag direkt. Denna man som kom emot oss, var en bekant, som hade hjälpt oss uppe i Canaima i Venezuela och han kände igen oss också. Det var ett trevligt återseende. Han berättade att han lämnat Canaima och försörjde sig som skeppsmekaniker och var lite överallt i Caribien och reparerade trasiga maskiner på båtar. Vi fick också sällskap av ytterligare en kille, som anslöt sig till oss tre. Han kunde lite engelska, så där kunde vi utsträcka samtalet lite mer omfattande. Han var sjöman och från Nicaragua. Han berättade om att han hade hyra på en båt i Florida, men hade suttit i fängelse i 3 år för narkotikasmuggling. Han hade nämligen inte fått betalt på ett år, så förmodligen var det av nödtvång han försökt sig på den olagliga smugglingen. Nu har de öppnat, ropade vakten. Vi skyndade in till vaktmästarna, som försåg oss med var sin identitetsbricka och sedan yrade vi runt lite i det stora huset, innan vi hittade det rum där folket med stämplarna satt. Det var knappast någon som noterade att det kom in två vilsna främlingar. Det var fötter och några breda rumpor på skrivborden, och snacket var intensivt. Vi fick i alla fall våra pass stämplade efter en god stund och kunde vandra genom Cartagena tillbaka till marinan och jolla ut till Stressless. Farväl Cartagena Det var faktiskt med lite vemod som vi jollade in till marinan för att säga farväl. Det känns alltid ledsamt att lämna nyfunna vänner, allra helst när de frågar när vi kommer tillbaka. Det var många kramar och pussar på kinden och lyckönskningar för våra vidare färder. Vi efterlämnade 17 broderade handdukar med deras namn, som på ett eller annat sätt hjälpt oss. Alla var förundrade över att det gick att göra så fina saker på en symaskin. Vi tog ju tillfället i akt att tala om vår stad och Husqvarnafabriken. Att rengöra ankaret tog en lång stund. Vi har ändå skaffat en borste som träs på kättingen och med hjälp av båtshaken, kan man föra denna borste upp och ned, så kättingen blir ren. De
som konstruerat denna borste har nog gjort ett gott jobb, när det gäller lerig och muddig kätting. Men här växer det rejäla saker som inte borsten rår på. Det enda vi kan göra är att ankra på sandbotten och lägga ut all kätting, så att den skrubbas av sanden när båten svänger fram och tillbaka. Vi kom iväg i alla fall, men fick tyvärr gå med motor i den vindfattiga Cartagenabukten. Vi fick göra en rundsväng för att släppa förbi ett stort containerfartyg, som skulle ut i den smala ränna som förbinder den inre lagunen med den yttre, betydligt större Cartagenalagunen. Det var 25 distansminuter ner till Isla Rosario, som var vårt mål för dagen. Vi hade ytterligare en smal ränna som skulle passeras, nämligen Boca Chica. Det var samma ställe som vi kom in tidigt på morgonen den 26 april och nu var det onsdagen den 23 oktober, nästan 6 månader, men av de var vi ju hemma i 3. När vi väl var ute på havet, så började en svag vind blåsa. Vi rullade ut seglen och kunde konstatera att 1 knop gick det. Det skulle ta 20 timmar ner till Rosario. Men vad gör det när det var tid för 11-kaffe. Autopiloten styrde och vi satt och njöt av stillheten och av det Colombianska kaffet med jordgubbssylt på rostat bröd. Kan man ha det bättre? Titta, utropade Gun-Britt, vi har kommit upp i 3 knop, dagens toppnotering. Snart hade det blivit 4 också, och med denna hastighet steg snart de låga Rosario-öarna upp över horisonten. Vi rundade den västligaste och kunde efter lite trixande ta oss in genom en slalomport och ankra i det turkosfärgade vattnet. Vi var på väg. Ön Rosario Varför skulle vi till denna ö? Visserligen är det en vacker arkipelag, massor av fina vikar och mycket korallformationer. En del av dessa var bebyggda med hus, som såg ut att ligga på en flotte. Bara ett hus stod på korallerna och sedan bryggor på alla sidor. Ju större korallformationen var, desto större hus. Önskehus för Ingmar, för där var det inga gräsmattor som skulle klippas. Nästa dag kom våra vänner på den danska båten Kuta ner från Cartagena. Vi skulle ha seglat samtidigt, men de blev mycket mer försenade hos immigrationsmyndigheten än vi blev. Gemensamt tog vi vår jolle och jollade bort till den verkliga anledningen till att vi var på Rosario, nämligen delfinariet. Det finns ett akvarium på ön som skall vara sevärt. Kommer man sedan efter klockan halv 3, så kommer man in utan att betala, men man får inte se delfinernas uppvisning. Som ni förstår så kom vi strax före halv tre. Det är inte så mycket för detta med betalning, utan snarare det att det kommer en massa turister från fastlandet och det kan vara svårt att hitta en plats att lägga jollen. Faktiskt trodde vi att det skulle vara någon nedgången illa skött anläggning, vi skulle komma till. Vi kom till ett mycket trevlig ställe där sköldpaddor, hajar och massor av andra fiskar sam i ett kristallklart vatten och med stora inhägnader så de hade svängrum. Delfinerna var de mest nyfikna vi sett. Så snart vi närmade oss kanten på deras bassäng, så kom de simmande, med huvudet på sned, så de kikade på oss med ett öga. De var verkligen en intressant bekantskap. De var 6 stycken som simmade runt och så snart man böjde sig över nätet kom någon fram, ända tills de var förvissade om att vi inte hade någon fisk att ge dem. Verkligen intelligenta varelser dessa delfiner. Två tjejer i minimala bikini, hade charmat en av vakterna och fick bada med delfinerna. Så snart de kom ut på bryggan, så kom alla delfinerna emot dem. De fick vänta länge, för det krånglade med deras cyklop och ett gick sönder. Vilket öde! Ett gäng med vakter, det är nationalpark hela området, var mycket intresserade och alla 10 stod och var verkligen intresserade. Senare slog det mig, att det kanske inte var delfinerna som drog till sig uppmärksamheten.
Även när man har som bäst, måste vi tänka på kommande tider. Vi hade planerat att lämna Rosario strax innan solen gick ner, för att segla de 175 distansminutrarna till San Blas. Vi klargjorde vår båt och så även de danska vännerna på Kuta. Vi passerade slalombanan någon halvtimme innan solen gick ned och hade en brytpunkt 2 distansminuter från Rosario, vilken skulle ge oss fri väg ända ner till San Blas. Det var mörkt innan vi kom fram och kunde rätta in Stressless på rätt kurs mot paradisöarna i San Blas. Inte en vindgnutta och 1.5 knop i motström, gjorde att Pentan fick gå hela natten. Vi satt som vanligt vakt och kikade upp mot stjärnorna och tänkte att vi lever verkligen ett previligierat liv. Det är inte många som får uppleva denna stjärnglans och den ljumma fartvinden som smeker kinden. Att sedan bara sitta i kortkalsonger mitt i natten gör ju saken nästan otrolig. Stressless tuggade på och vi hade Kutas lanterna lysande strax om styrbord. Vi hade radiokontakt lite då och då och vi kom båda överens om att det var en förunderlig natt, men detta med motström gillade vi inte. Vi räknade och räknade på om vi skulle hinna fram i tid, innan solen gick ned. Vi hade ju startat med den förhoppning, att vi skulle vara framme precis när solen gick upp, efter andra natten. Då skulle vi få 12 timmar till om vi skulle bli försenade. Inte hade vi räknat med att vi skulle gå med 2.5 till 3.5 knops hastighet. Hela dagen gick åt att kolla och kolla och glädjen blev stor när vinden började dra och från nästan rätt håll. Vi kunde faktiskt stänga av motorn och ändå göra 4 till 4.5 knop och det med den 1.5 knop starka motströmmen. Dagen gick och med den vred vinden mer och mer emot, för att till slut stanna mitt i nosen. Nu var vi vankelmodiga igen. Skulle vi få tillbringa ytterligare en natt på havet. Den andra natten började ganska dramatiskt. Just när solskivan sjönk in i ett kompakt moln vid horisonten, så började vi urskilja att det blixtrade ordentligt. Åska ute på sjön är inte trevligt, och Gun-Britt började faktiskt rysa lite lätt. Även den annars så kavate skepparen, kände att han gärna skulle vilja krypa ner i en stålbåt istället. Vi satt och tröstade varandra i blixtljus ända tills vi konstaterade, att vi hörde ju inget buller. Det måste vara jättelångt från oss, konstaterade vi och tog fram termoskaffet istället. Mycket riktigt, allteftersom natten gick, så blev det längre och längre mellan urladdningarna och humöret steg på Stressless. Seriemördare Jag måste ju berätta lite om vår fiskelycka. Elena, en annan svensk båt, hade seglat samma sträcka för några dagar sedan. De hade inte fått något, utan fick ta fram fiskpinnarna. Därför sattes vårt gula bläckfiskdrag och med tre spott på kroken, skulle vi dra upp halva Atlantens fiskebestånd. Samtidigt med solens uppgång löpte fiskelinorna ut. Vi hade nästan gett upp hoppet på att komma fram till ankarplatsen, innan det blev mörkt. Så att bogsera några drag, skulle ju inte göra något på farten. Fram emot förmiddagen, upplevde vi samma fenomen som dagen innan, att vinden startade, fast nu var den 180 grader från igår, men det gjorde inget, utan vi kunde faktiskt motorsegla och det med ganska bra fart, efter omständigheterna. Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr lät det därbak från fiskerullen, när den första fisken satt på kroken. Det var en stridsvillig krabat, men den hade ingen chans mot Volvo Pentas 36 caballeros, som de säger på spanska. Vår nyrenoverade fiskehåv fick göra tjänst och snart sprattlade en Skipjack Tuna eller Oceanbonito, som den också kallas, i vår bruna plastbalja, för att där slutligen sluta sprattla. Till alla som tror att jag skojar, jag gillar fortfarande inte att klappa pumphandtaget i skallen, på de livfulla fiskarna. Men fisk är gott. Med segel och motor till hjälp och förhoppningsvis lite mindre ström invid land, såg vi på vår navigator att vi eventuellt skulle komma in till 18. På vår GPS, såg vi att solen gick ned klockan 17.52. Det skulle hänga på gärsgår n, om vi skulle komma fram i tid. Då upprepades
de många r;en i förra stycket. Nu har vi en stor baddare på, sa jag till Gun-Britt. Det gick inte att direkt hala in den, för den gjorde så stort motstånd och jag vågade inte dra åt friktionsbromsen mer. Vi får låta den arbeta sig trött, sa jag, innan vi kan ta den ombord. Den körde fram och tillbaka bakom båten med minst 50 meter lina ute. Snart hade den stackaren i alla fall gjort sitt bästa för att återvinna friheten, men Svenssons nyvässade krokar, de sitter de. Den så fint renoverade fiskehåven hade stor brist, som vi nu upptäckte. Den snurrade på handtaget, så håven kom precis rakt upp och ner och då kunde ingen fisk komma in i den. Hur vi än försökte, så snurrade den bara. Till sist fick vi ta in fisken i bara reven och det var ett skärande jobb. Reven skar in i fingrarna, men vad gör man inte, när det sitter en stor fin Blackfin Tuna och gör allt för att ställa till det för banemannen. Ankomst Klockan var bara tio minuter över 17, när vi kom in i Canal Caobo och hade bara 2 distansminuter kvar. Vi gick efter våra brytpunkter, som vi fått av Björn och Marit på Norska Kuven. När vi närmade oss det smala ställe där vi skulle in i revöppningen, så låg Mats från Elena och Björn där med jollen och visade oss in resten av vägen. Strax innan solen dalade, fälldes ankaret och vi kunde titta upp på omgivningen. Det var faktiskt sant. Något finare, fridfullare än denna syn som mötte oss, är svårt att förmedla. Kuta var ett par timmar efter oss och allt organiserades, för att kunna ta in dem i mörkret. Vi hade ju gått framför dem och kollat alla brytpunkter eller waypoints som det så vackert heter. Nu var det kolmörkt och alla var på hugget, för att ta emot Henning och Kirsten på Kuta. Björn satt vid ena revkanten med ett blixtljus och Mats var ute med jollen vid första ön och vi på Stressless kollade allas positioner på vår radar. Det var spännande när Kuta närmade sig och alla sinnen var på helspänn. Det var totalmörkt, så det var inte lätt att avgöra avstånden till öarna, där Kuta skulle passera mycket nära. Men det är djupt ända intill dessa öar och det är sand. Det gällde att hålla sig närmare den mjuka sidan, inte korallsidan. Koraller gör ett djupare intryck på plastbåtar. Allt gick bra och snart låg Kuta uppankrad tillsammans med oss andra. Det måste varit ändå mer fantastiskt för dem att vakna upp morgonen efter och se detta Guds underverk. Vädret är fint, just nu bara 30 grader och det är sen eftermiddag. Dagen har försvunnit raskt. Jag började på denna loggbok samtidigt med att ljuset kom. Sedan har vi varit ute och simmat någon km och sett massor av koraller, fisk och två hajar. En revhaj och en sköteskehaj. Båda blev lika rädda som vi. San Blas Vad är nu detta San Blas? Det är ett område i östra Panama och omfattar en kuststräcka på ca 200 km. Området heter Comarca de San Blas eller Kuna Yala. Det finns 365 öar enligt en guidebok, en för varje dag på året, men enligt Kunaindianerna är det 378. Dessa 378, jag utgår från att de som bor här vet bäst, är öar från några kvadratmeters storlek, till ganska stora öar. Många är bara en liten rund ö med vit sandstrand och med några kokospalmer på. Andra är däremot bebodda av indianerna. Befolkningen uppgår till ca 50 000 och tillhör den sydamerikanska språkgruppen chibcha. Sedan 1502, då Columbus seglade här, har de i ovanligt hög grad bevarat sin indianska kultur, med bl.a. sina magiska och religiösa sånger. De använder fortfarande sin bildskrift vilket resulterar i fantastiskt fin textilkonst. Efter att blivit illa behandlade av Panama, gjorde Kunaindianerna revolt 1925 och dödade många polismän och barn av blandras, som levde i området. Detta hade kunnat sluta i en stor
katastrof, då Panamas arm e stod färdiga att anfalla. USA förhindrade blodbadet och 1938 kunde de ledande i San Blas nästan åtnjuta full frihet från de styrande i Panama. Det är ju sällan som regeringar släpper makten så totalt, men det har sin anledning. Kunaindianerna lever nämligen i harmoni med naturen. Inne på fastlandet är det regnskog och som alla vet, så skövlas regnskogen idag. Kunaindianerna är inga stora jordbrukare, utan de enda träd som fälls är de som går åt när kanoterna tillverkas. Denna regnskog är väldigt viktig för Panama. Den stora regnmängd som skogen åstadkommer, fyller vattenmagasinet till Panamakanalen. Då kanalen står för 90% av Panamas inkomster, förstår man verkligen att regnskogen är viktig. Kunaindianernas styressätt har en hierarkirisk sammansättning i både nationen och i byarna, och detta gör att denna indianstam har en mycket stark sammanhållning. Deras lag om att allt land tillhör alla Kunas, har inte skapat det habegär som vi har, och hjälpt dem att bevara sig själva, som ägare av detta underbara välsignade land. Kunaindianernas arbetsdag börjar strax innan solen går upp. När ljuset kommit kan man se dessa urholkade trädstammar som kallas cayoce komma seglande in mot fastlandet. Där har Kunaindianerna små områden där de odlar ris, yams, yucca, bananer och ananas. Vid middagstid återvänder de till byn för mat och vila. Ute i lagunerna finns mycket fisk, skaldjur mm som fångas med primitiva redskap. Deras bostäder består av palmtak uppburna av bambukäppar och står mycket tätt. Det finns bara små stigar emellan husen. I varje by finns ett litet större hus som kallas Congresso. Där avhandlas de flesta spörsmålen. Sekreteraren i Congresso för bok och skriver ut tillstånd. En Kunaindian måste nämligen ha tillstånd till att besöka en annan Kunaby. Om avsikten är att förhindra oönskad avkomma, vet jag inte. Det föds nämligen rätt många månskensbarn dvs. barn utan något pigment och detta beror nog till stor del på inavel. Stackars barn, de måste lida fruktansvärt i detta solbelysta land. Kokosnötter är deras stora handelsvara och är av hög kvalitet. Den samlas in av Kunaindianerna, som efter turordning samlar in dem från de obebodda öarna. Det är alltså inte tillåtet för oss att ta hand om nedfallna nötter, utan köpa dem från indianer som kommer förbi. Molas Kvinnorna behöver ett kapitel för sig själva. De är fantastiskt färggrant klädda, även till vardags. Uppifrån bär de ett färggrant tygstycke som sveps runt huvudet. I ansiktet har de färgat näsryggen och en del av pannan. I näsan sitter en guldring och en del bär ringar i öronen. Massor av halsband och ibland bärs en bröstplatta (inte i vardagsslag). Sedan kommer det en blus med ett insytt rektangulärt textilkonstverk. Det är detta tygstycke som kallas mola. Det består av många lager tyg av olika färg och som klipps i de mest fantastiska figurer. Sedan fäst kanterna med små, små stygn. På armar och ben har kvinnorna lindat radbandskulor som rätt lindade bildar otroliga mönster. Hur de får till det måste vara ett matematiskt underverk. Varje ben har ju sin omkrets och jag undrar hur de får till mönstren. En kvinna som var här hade till och med nagellack på tårna, så lite inflytande har omvärlden haft. Dessa molas säljs idag nästan världen över och kan i vissa handarbetsaffärer betinga ett pris av flera hundra dollar. De dyraste vi sett här nere är 25 dollar, och då är det verkligen mycket arbete nedlagt på dem. När de skall gifta sig, är det karlen som tar sina kläder och macheten och flyttar in till kvinnans familj och hydda. Så fort han har fått ihop tillräckligt med slantar, så köper han sig ett cyklop och simfenor och slår sig samman med de andra för att dyka efter lobster, bläckfisk och därmed bidraga till landets försörjning.
Här kommer vi att stanna ett bra tag så det blir nog fler loggböcker från denna del av världen. Den ligger vid sidan av allfartsvägen och det märks. Här finns, som tidigare nämts, inga supermarknader, så vi får lita till de välfyllda föråden. Det ligger en kokosnöt uppe på däck och som väntar på sin delning. Får se om Povel Ramels kokosnötsvisa har verklighetsförankring. Ha det bra önskar Gun-Britt och Ingmar