ästhov (Tussilago farfara L.) Figur 1. Tussilago farfara L. (Köh ler, 1888-1890). Josefin Westblom andledare: Anders Backlund Farmakognosi 5p, Vt. 2006 Avdelningen för Farmakognosi, Instutitionen för Läkemedelskemi, Uppsala Universitet 1
Namn Tussilago farfara L. är det vetenskapliga namnet för hästhov eller tussilago. Namnet indikerar att växten tillhör släkten Tussilago och arten farfara och att Linne är auktor. Det svenska namnet hästhov tros syfta på bladens hästskoliknande form, liksom de danska, engelska och tyska namnen också gör. Släktnamnet Tussilago antas komma ur det latinska ordet för hosta, tussis, eftersom växten länge används i behandling mot hosta (Nielsen, 1991). I viss litteratur kan även läsas att namnet hästhov skulle syfta på hosthäv. Framför allt inom folkmedicinen används både blommorna, Farfarae flos, och bladen, Farfarae folium, som droger men även roten, Fararae radix, har används (Ennet och Reuter, 2004; Nielsen, 1991). Moderorganism I Sverige är hästhov en av de första vårblommorna som ibland blommar redan i februari, vanligtvis sker dock blomningen i april till maj (Anderberg, 2006). ästhov är en flerårig växt med starkt förgrenade fjällklädda jordstammar. Växten blir ca 5-20 cm hög. Blomstjälken är spindelvävshårig med brunrödaktiga stjälkblad (Mossberg och Stenberg, 2003). Växten som tillhör familjen Asteraceae, det vill säga de korgblommiga växterna, har en ensam blomkorg på varje stjälk. Stjälken växer till efter blomning (Anderberg, 2006). Blomkorgen kan vara ljusgul till mimosagul men hur färgen uppfattas påverkas även av bakgrundens karaktär. Lukten beskrivs som söt, fermenterad med en tendens att vara otrevlig (Wild et al., 2003). Frukten är 5-kantig och har vit hårpensel. Efter blomningen utvecklas 10-20 cm breda njurformade långskaftade rosettblad. Bladen är grovt och glest tandade med vit filtad undersida (Mossberg och Stenberg, 2003). I blomkorgen är kantblommorna med tunglika kronor honliga medan diskblommorna är hanliga. uvudkomponenterna av socker i nektarn är glukos och fruktos men i vissa exemplar förekommer även sukros. Den vanligaste besökaren av hästhov är ymenopterafamiljen med Apis melifera (honungsbiet) som huvudbesökare (Wild et al., 2003). Tussilago farfara växer i Europa, Asien, Nordafrika och har införts till Nordamerika. I Sverige förekommer hästhov som en vanlig växt i södra och mellersta Sverige, men norrom Jämtland är den mindre allmän. I fjällen kan hästhov växa upp till det lågalpina bältet. ästhov är vanlig på frisk och fuktig näringsrik mull, sand eller lera. Platser den ofta växer på är diken, banvallar, åkrar, bäckkanter, örtrika skogar, grustag, rabatter, källdrag och havs- och sjöstränder (Mossberg och Stenberg, 2003). istorisk användning Redan under antiken (600 f. Kr. -300 e. Kr.) hade hästhov medicinsk användning (Nielsen, 1991). I Sverige har hästhov, framför allt blommorna och bladen, använts som te mot hosta. ästhov har varit intagen i de europeiska farmakopéerna exempelvis drogen farfarae folium fanns med i den svenska farmakopén 1925 (Nielsen, 1991; Pharmacopoea Svecica, 1925). I Linne s verk Materiae Medicae från 1749 går det även att läsa att växten kan användas vid behandling av astma (Linne, 1749). I folkmedicinen i Europa har hästhov används vid fler indikationer exempelvis bladen och blommorna mot luftrörskatarr, roten mot aptitlöshet och bladen färska krossade blandade med honung på infekterade sår (Ennet och Reuter, 2004; Nielsen, 1991). Tidigare har hästhovsblad även rökts som hostdämapande medel (Lindeberg et al., 1982). 2
I den traditionella kinesiska örtmedicinen har blommorna från hästhov (kuandong ua) länge används vid behandling av hosta, astma och akut eller kronisk bronkit (Li och Wang, 1987). Drogen De båda drogerna Farfarae flos, som består av blommorna, och Farfarae folium, som består av hästhovsbladen, används och bereds som ett te av de torkade växtdelarna. I Tyskland anses endast bladen vara bevisat verksamma men blommorna används också ibland inom folkmedicinen (Ennet och Reuter, 2004). I den kinesiska örtmedicinen används däremot främst blommorna (Li och Wang, 1987). Insamlingen av blomhuvudena sker i mars och april under växtens normala blomningstid. Gamla blomknoppar som fallit ned till marken kan inte användas. Blomhuvudena torkas i tunna lager vid temperaturer upp till 40 C. Under maj och juni samlas bladen in utan bladstjälk. Eftersom bladen har en hög vattenhalt och möglar lätt, är det viktigt att ta vara på drogen snabbt. Bladen torkas sedan noggrant utspridda och utbredda vid högst 40 C (Ennet och Reuter, 2004). Infusionen (teet) bereds genom att ta en matsked drog ca 2,5 g och hälla över 150 ml hett vatten. Efter att teet dragit i ca 10-15 minuter silas det. Teet skall drickas två gånger dagligen helst på morgonen och kvällen och sötat med honung (Ennet och Reuter, 2004). Enligt W används även vätskeextrakt, sirap och tinkturer av Tussilago farfara, men hur dessa bereds saknas närmare information om (W, 2006). Tinkturer bereds allmänt genom extraktion av den obearbetade drogen med 5-10 delar etanol med varierande koncentration, utan att koncentrera den slutliga produkten (Samuelsson, 2004). Kemi Idag sker fortfarande mycket forskning kring Tussilago farfaras kemiska innehåll. Särskilt från Japan och Kina har en mängd nyisolerade kemiska föreningar rapporterats de senaste åren. Det är därför svårt att göra en fullständig sammanställning av vad de båda drogerna Farfarae flos och Farfarae folium innehåller. Farfarae flos innehåller eteriska oljor, terpener, flavonoider, växtsyror, slemmiga polysackarider, karotenoider, inulin och små mängder pyrrolizidinalkaloider (Ennet och Reuter, 2004; Bruneton, 1999). Farfarae folium innehåller slem, inulin, garvämnen, flavonider, växtsyror samt ibland mycket små mängder av pyrrolizidinalkaloider (Ennet och Reuter, 2004). Pyrrolizidinalkaloider är en grupp alkaloider som är biosyntetiska derivat från aminosyran ornitin (Samuelsson, 2004). Alkaloidinnehållet i växten har visat sig variera beroende av geografiskt ursprung (Bruneton, 1999). Tussilago farfara från Asien innehåller vanligen högre halter av alkaloider än växterna med europeiskt ursprung. Vanligtvis varierar också alkaloidinnehållet beroende på växtens ålder och klimatfaktorer (Lindeberg et al., 1982). Senkirkin (Figur 1) och senecionin är två omättade pyrrolizidinalkaloider isolerade från Farfarae flos. Senkirkin som konstaterats vara levertoxisk finns i högre mängd än senecionin. 3
N C 3 Figur 2. Strukturformeln för senkirkin, en pyrrolizidinalkaloid isolerad från Farfarae flos (efter Bruneton, 1999). De två mättade pyrrolizidinalkaloiderna tussilagin och och isotussilagin har också isolerats från Farfarae flos men eventuellt är de endast föroreningar från extraktion (Bruneton, 1999). Andra pyrrolizidinalkaloider som isolerats och uppmätts i låga halter är integerrimin, senecifyllin, neosenkirkin (Sener och Ergun, 1993). En mängd nya seskviterpenoider har isolerats från Tussilago farfara de senaste åren. Den för tillfället mest uppmärksammade är tussilagon, en seskviterpenoidester (Figur 2) med farmakokologisk effekt som isolerats från asiatiska Farfarae flos (Bruneton, 1999). En mängd andra seskviterpenoider har också isolerats från Farfarae flos exempelvis tussilagonon, neotussilagolacton och farfaratin (Shi och an, 1996; Yang et al., 1989). Figur 3. Tussilagon en seskviterpenoidester isolerad från asiatiska Farfarae flos (efter Bruneton, 1999). Farmakologi Trots lång användning av Tussilago farfara vet man väldigt lite om dess farmakologiska verkningsmekanismer, men några få farmakologiska mekanismer har demonstrerats in vitro och i försöksdjur (Cho et al., 2004). 1987 rapporterades tussilagon som isolerats från ett extrakt av hästhovsblommor hämma aggregeringen av blodplättar genom att hämma PAF (wang et al., 1987). 1988 visade sig tussilagon isolerad från asiatiska hästhovsblommor vara en potent stimulerare av arteriellt blodtryck och respiration vid intravenösinjektion i hund, katt och råtta (Li och Wang, 1987). Några år senare, 1996, rapporterades hästhov hämma arakidonsyrametabolismen. Arakidonsyra är ett substrat för bildning av inflammatoriska mediatorer som prostaglandiner, tromboxaner, leuketriner och reaktiva syreradikaler, vilket indikerar att växten skulle kunna ha antiinflammatorisk effekt (Cho et al., 2004). 4
1999 visade sig en ny bisbolenepoxid isolerad från hästhovsblommor starkt hämma kväveoxidsyntesen i lipopolysackaridaktiverade makrofager i cellsystem (Ryu et al., 1999). 2004 rapporterades en extraherad fraktion från hästhovsblommor kunna hämma många olika neuronala skador i odlade kortikala råttceller, troligen beroende på att växten även har antiinflammatorisk effekt i CNS genom hämning av arakidonsyrametabolismen. Upptäckten av att olika fraktioner från hästhovsblommor har antinflamatorisk effekt skulle kunna vara en förklaring till varför Tussilago farfara traditionellt används vid inflammatoriska tillstånd som exempelvis astma (Cho et al., 2004). Klinisk erfarenhet Eftersom Tussilago farfara inte används som läkemedel i de flesta länder är den kliniska erfarenheten mycket begränsad. I stort sett finns endast de studier tillgängliga som finns omnämnda i avsnittet farmakologi. Biverkningar och toxiklologi Biverkningar rapporterade från oralt administrerad Tussilago farfara är diarré, anorexia, illamående, kräkningar, insomningsproblem, irriterbarhet och milt ökat blodtryck (W, 2006). Inga interaktioner finns rapporterade, men det finns rekommendationer att på grund av drogens alkaloidinnehåll begränsa användningen. Alkaloider kan vara levertoxiska i höga doser, främst har levertoxiska pyrrolizidenalkaloder isolerats från Tussilago farfara. Det rekommenderas att maximalt inta 1 µg alkaloider/dag, och som mest använda drogen 4-6 veckor/år (Ennet och Reuter, 2004). ästhov är kontraindikerad för gravida och ammande kvinnor (Bruneton, 1999). Barn under 6 år rekommenderas inte heller inta drogen (W, 2006). Kemiska studier på råttor har visat att unga torkade blommor från Tussilago farfara är carcinogena. Den levercarcinogena effekten hos råttor tros bero på den levertoxiska pyrrolizidinalkaloiden senkirkin (irono et al., 1976). Medicinsk användning Idag finns i Sverige inga registrerade läkemedel eller naturläkemedel innehållande hästhov. ästhov har varit mycket omdiskuterat de senaste åren på grund av dess innehåll av pyrrolizidinalkaloider. Socialstyrelsen avråder från användning av hästhovsblad som finns med på livsmedelsverkets lista över växter olämpliga i livsmedel (Lindeberg et al., 1982; Livsmedelsverket, 2006). I Tyskland finns dock fortfarande en viss användning av hästhovsblad och blommor, men användningen rekommenderas att begränsa (Ennet och Reuter, 2004). I Bulgarien finns exempelvis ett registrerat läkemedel, slemlösande hostmedicin, innehållande extrakt av Tussilago farfara (W, 2006). Inom den Kinesiska örtmedicinen används fortfarande främst blommorna från Tussilago farfara (Ryu et al., 1999). Referenser Anderberg, A. Den virtuella floran. URL: http://linnaeus.nrm.se/flora/di/astera/tussi/tussfar.html 2006-03-08 Bruneton, J. Pharmacognosy, Phytochemistry, Medicinal Plants. Tec-Doc Lavoisier: Paris, Frankrike 1999; 2th ed. Cho, J., Kim,. M., Ryu, J.-., Jeong, Y. S., Lee, Y. S. och Changbae, J. Neuroprotective and antioxidant effects of ethyl acetate fraction prepared from Tussilago farfara L. Biol. Pharm. Bull. 2005, 28(3), 455-460. 5
Ennet, D. och Reuter,. D. Lexikon der eilpflanzen: Wirkung, Anwendung, Botanik, Geschichte; Nikol Verlagsellschaft mb & Co.KG: amburg, Tyskland 2004. irono, I., Mori,. och Cluvenor, C. C. Carcinogenic activity of coltsfoot, Tussilago farfara L. Gann 1976, 67(1), 125-9. wang, S.-B., Chang, M. N., Gracia, M. L., an, Q. Q., uang, L., King, V. F., Kaczorowski, G. J. och Winquist, R. J. L-652,469- A dual receptor antagonist of platet activating factor and dihydropyridines from Tussilago farfara L. European Journal of Pharmacology 1987, 141, 269-281. Köhler, F. E. Medizinal-pflanzen. Verlag von Fr. Eugen Köhler Ramm & Seemann: Leipzig, Tyskland 1888-1890; Band II. Li, Y. P. och Wang, Y. M. Evaluation of tussilagon: A cardiovascular-respiratory stimulant isolated from Chinese herbal medicine. Gen. Pharmac. 1988, 19, 261-263. Lindberg, I. et al., Eds. Örtmedicin och Växtmagi. Reader s Digest AB: Stockholm, Sverige, 1982. Linné, C. Materiae Medicae. Wolfgang Walter: Leipzig & Erlangen, Tyskland 1749. Livsmedelsverket URL: http://www.slv/upload/dokument/mat_alsa/saker_mat/listavolm_viii_maj05.pdf 2006-03-08 Mossberg, B. och Stenberg, L. Den nya nordiska floran. Repro, tryck och bokbinderi; PDC Tangen: Norge 2005. Nielsen,. Läkeväxter förr & nu; Forum AB. Centraltryckeriet AB: Borås, Sverige 1991. Pharmacopoea Svecica, Kungliga Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner: Stockholm, Sverige 1925; Ed. X. Ryu, J.-., Jeong, Y. S. och Sohn, D.. A new bisbolene epoxide from Tussilago farfara, and inhibition of nitric oxide synthesis in LPS-activated macrophages. J. Nat. Prod. 1999, 62(10), 1437-1438. Samuelsson, G. Drugs of Natural rigin: A textbook of pharmacognosy; Swedish Pharmaceutical Society, Swedish Pharmaceutical Press: Stockholm, Sweden 2004; 5th ed. Sener, B. och Ergun, F. Pyrrolizidine alkaloids from Tussilago farfara L. Journal of Faculty of Pharmacy of Gazi University 1993, 10(2), 137-41. Shi, W. och an, G. Chemical constituents of Tussilago farfara L. Journal of Chinese Pharmaceuetical Sciences 1996, 5(2), 63-67. W Micromedex ealth Series: nline database; accessed 2006-03-13 6
Wild, J.-D., Mayer, E. och Gottsberger, G. Pollination and reproduction of Tussilago farfara (Asteraceae). Bot. Jahrb. Syst. 2003, 124, 273-285. Yang, J., Zheng, Q. T. och e, C.. Chemical studies of flower buds of Tussilago farfara L. Acta pharmaceutica Sinica 1989, 24(12), 913-6. 7