jag och min båt MAX SALMINEN segling till max Livet på vågorna har gett Max Salminen os-guld, ära och uppmärksamhet. Men framför allt har det utvecklat honom som människa. För mig har seglingen varit identitetsskapande, säger han. Text marcus olsson Foto martin magntorn 40 TROSSEN 2 2013
TROSSEN 2 2013 41
» Vi har inte fått någon bonus eller så. Vi fick en liten leksaksbuss av Sveriges Olympiska Kommitté, en dubbeldäckare.«max salminen, seglare När Max Salminen och Fredrik Lööf passerade mållinjen i Weymouth var de först över den. Men de visste inte vad det innebar. Några sekunder senare följde konkurrenterna efter. Då började kaoset. I vår båt. I alla andra båtar. På land. Fredrik sa till mig:»det kanske blev bättre än silver.«den brittiska båten fick inte vara bättre än sexa i mål för att svenskarna skulle vinna OS-guld. Max Salminen och Fredrik Lööf låg och guppade bakom mållinjen och försökte tolka i vilken ordning resten av båtarna seglade in. Det var omöjligt att se några vinklar, vem som var före någon annan. Plötsligt hörde vi hur engelsmännen började svära. De visste något som vi inte visste. Sedan såg vi på resultattavlan att guldet var vårt. I det avgörande medaljracet gick Max Salminen och Fredrik Lööf från bronsplats till OS-guld i starbåt. Då startade nästa kaos. Fotoblixtar, champagne, svenska nationalsången, intervjumickar, frågor, tvkameror, publikens jubel, tårar, skratt och glädje. Vi fick ett telegram från kungen, som gratulerade. Det är en konstig situation. Jag tänkte mest att det är sådant som händer när man vinner OS-guld. Jag antar att det ingår, att kungen ska höra av sig och så. Det jag kommer ihåg mest är alla frågor från medierna. Vi fick berätta samma sak om och om igen. Det var overkligt. Jag gjorde fler intervjuer där än vad jag tidigare hade gjort sammanlagt i hela mitt liv och var helt slut. Jag ville bara hem och sova. På några timmar förvandlades Max Salminens verklighet. Från okänd till idrottskändis. Segling är lite som sommarens curling på så sätt. När det är OS så är det helt plötsligt hela svenska folkets sport, och vi blir folkkära, ha ha. Vi är vana vid nästan ingen uppmärksamhet eller publik alls. Med det menar jag ingen alls. Typ bara närmaste sörjande, och någon gubbe som står på en strand med kikare. Folk följer tävlingarna mest på internet. Det filmas inte så värst mycket och det tv-sänds nästan aldrig. Är man riktig nörd kan man följa det genom GPS-plotting. Max Salminen har få lediga dagar. Efter OS var han träningsfri i två veckor innan han började om med lika hård träning igen. Egentligen är det helt oglamouröst. Det finns nog en fördom om att jag tjänar en massa pengar på det här. Men vi har inte fått någon bonus eller så. Vi fick en liten leksaksbuss av Sveriges Olympiska Kommitté, en dubbeldäckare. Det var bonusen, sa de. Höjdpunkten hittills i hans seglarliv är den där sommardagen i London-OS. Men allting började mycket tidigare, i vattnet utanför kärnkraftverket vid Barsebäck. Vi flyttade dit med familjen när jag var bara ett år gammal. Då kom mina föräldrar i kontakt med seglingen för första gången. De gick en nybörjarkurs när jag var fyra år gammal, och när jag hade fyllt sju sattes jag i seglarskola. Jag började med optimistjolle. Det är den vägen vi alla måste gå. Det visade sig att Max hade talang för segling, snabbt blandades tävling med lek. Jag fattade tidigt, det gick rätt lätt för mig. Efter fyra veckors seglarskola hade vi uppvisningstävling där vi skulle segla stafett och mitt lag vann. Då förstod jag att det här var något där man kunde sno åt sig lite uppmärksamhet, jag kunde hävda mig. Sedan var det väldigt kul också. Det var mycket jolle på den tiden, jag och syrran kappseglade mycket mot varandra. Barsebäck består av hamnen och byn. Max Salminen växte upp fem kilometer från båtarna. Många av kompisarna höll på med segling. 42 TROSSEN 2 2013
Max om...... att bada:»det händer sällan. Bara i Barsebäck på sommaren.«... att åka motorbåt:»helst inte. Det undviker jag så mycket jag bara kan.«... att meka med båtar:»lite mer än ett nödvändigt ont. Men jag lär mig i alla fall något på det.«trossen 2 2013 43
44 TROSSEN 2 2013
» Segling är lite annorlunda än andra sporter. Man är utlämnad till sig själv på ett speciellt sätt. Det är det som formar ens identitet.«max salminen, seglare Det är något väldigt centralt i den lilla orten, alla har genomgått seglarskolan. Alla lever båtliv på ett eller annat sätt. Seglingen har varit identitetsskapande. Av andra har jag nog alltid setts som seglaren Max. Det är lite annorlunda än andra sporter. Man är utlämnad till sig själv på ett speciellt sätt. Det är det som formar ens identitet, kanske att man ses som lite nördig utifrån. Familjen, som först var okunniga amatörer, har förvandlats till engagerade seglarmänniskor. Lillasystern Matilda är fyra år yngre och har varit med i två ungdoms-vm. När Max Salminen skulle välja skola var valet inte hans. Jag fick inte gå på seglingsgymnasium. Det fanns ett i Ängelholm, men jag var inte tillräckligt mogen för att bo själv. Mamma tillät mig inte. Jag hade aldrig fixat allt på egen hand när jag var 15 eller 16 år. Att ha ordning på sig själv, seglingen, skolan, läxor och det vardagliga livet. Att tvätta, laga mat och få allt runtomkring att stämma. Något skulle ha blivit lidande, fast det hade nog inte blivit seglingen i alla fall. Då tvekade han på om han skulle fortsätta segla. Jag stod inför ett byte av båt också, från e-jolle till laser. Det var ett vägskäl. Det var dags fakta max salminen Ålder: 24 år. Familj: Mamma, pappa, lillasyster och flickvän. Yrke: Seglare. Bor: Delar tiden mellan Köpenhamn, Barsebäck och på resande fot. Gör just nu: Tränar i Valencia och Köpenhamn inför en nysatsning i finnjolle. Båt: Devoti Finnjolle från 2003. Läser: David McRaneys You are not so smart. Inte mycket skönlitterärt, utan mest»tänkarböcker«. Ser på tv: Modern family. Drömbåt: Som kölbåt, en Scan-kap 99. för seniortävlingar och olympiska grenar, och blev mer på riktigt. Då måste man satsa. Det gjorde Max. Sedan dess har han bland annat varit med och designat sina egna tävlingsbåtar och utvecklats till en av världens bästa seglare. Vid OS i Rio de Janeiro 2016 seglar han förmodligen en egenkonstruerad finnjolle. Att vara med om att ta fram en båt är speciellt. Det är små detaljer hela tiden, men det pressar hur man kan använda materialen. Det är först senare som man kanske märker att man drivit fram utvecklingen av ett material såpass mycket att det till och med kan ge någon nytta för andra människor, kanske hela mänskligheten, säger han och fortsätter: Även om vi håller på med något helt meningslöst alltså att vi seglar lite fortare än vissa andra runt en bana ute i vattnet, så kan man i förlängningen vara med och bidra till effektivare användning av material. Eller så lurar jag mig själv. Träningen i Valencia på spanska östkusten och utanför Köpenhamn handlar för honom om att utveckla sig själv, tekniken, sättet att läsa av väder och båtens beteende i olika förhållanden. Oftast gör han det så tävlingslikt som möjligt, helst i simulerade matcher mot andra skickliga seglare. Seglare är som kampsportare. Vi dras med samma problematik, att man måste utmana sig själv och testa olika saker. Och det kan man bara göra med motståndare. Det är olika mycket vind varje dag, och då seglar man ju olika snabbt. Man kan aldrig klocka sig. Man måste alltid ha en annan båt att sparra mot. När han är helt ledig från jobbet som seglare brukar han koppla av med mer segling. Det är rätt mycket fritid till sjöss. Vattnet är min arbetsplats, mitt kontor. Men jag måste ha minst en seglingsvecka om året när jag inte jobbar på båten. Är jag ledig så sicksackar jag gärna med familjens 806:a i Öresund. «TROSSEN 2 2013 45