Projektarbete om HIV i Laos

Projektarbete om HIV i Laos

Rapport från min vistelse i Laos under ett par veckor för insamling av information kring HIV-situationen i landet. (december 2004) Jag har tidigare rest i Laos några gånger och beslutade mig för att göra ett arbete om landet under läkarutbildningens projektarbete. Min frågeställning var huruvida landet skulle klara av att förhindra den kommande HIV-epidemi som det bortom allt tvivel kommer att ställas inför. Jag hade ingen handledare eller kontakt med utbildningsväsendet i landet och utförde arbetet på egen hand genom intervjuer med diverse organisationer och privatpersoner. För att dra lite kort bakgrund var Laos gränser stängda för allmänheten mellan revolutionen 1975 fram till en reform 1991 och landet därför relativt isolerat. HIV-epidemin som framför allt etablerade sig i grannländerna Thailand, Kambodja och Vietnam nådde därför aldrig riktigt Laos. Men med ökande marknadsekonomi, en kraftigt tilltagande ström av turister och arbetskraftsutvandring (huvudsakligen till Thailand) kommer detta snabbt att kunna vända. Av den anledningen finns det många hjälporganisationer som uppmärksammat problemet och försöker göra någonting åt det hela. Trots allt rör det sig om ett av världens fattigaste länder med 65 % läskunnighet och över 80 % av befolkningen boende på landsbygden. Infrastrukturen är - rent ut sagt - värdelös. Å andra sidan är detta en bidragande orsak till att spridningen av HIV inte har exploderat. Jag kom till huvudstaden Vientiane en varm decemberdag, tog in på ett guesthouse ganska nära morgonmarknaden och inte mitt inne bland turisterna. Ägarinnan kände igen mig och skrattade och var glad, så efter en dusch och lite mat tillsammans med personalen gick jag ner till Mekongfloden för att se hur staden hade förändrats under det halvår sedan jag var där sist. Det här var just efter ASEAN-mötet och staden hade av den anledningen putsats upp något. För Vientianes del betyder det samma spruckna betongblock i trottoarerna, grästuvor som växer runt de ställen där asfalt är lagd på vägarna och samma mängd tuk-tuks och mopeder överallt. Men nu såg man landets och socialismens flaggor från nästan vartenda hus. Jag hade även fått berättat för mig att huvudvägen från vänskapsbron till Thailand var upprensad och lagad, men av detta hade jag inte märkt någonting av när vi färdades där. Nere vid Mekongfloden som utgör landets gräns brukade det alltid finnas försäljare, matställen och människor. Fast inga byggnader, så döm av min häpnad när jag ser en stor koloss som blivit uppförd och tydligen är landets enda femstjärniga hotell. Jag drog mig tillbaka till ett matställe för något mer i magen och en öl av det enda inhemska märket.

Lao P.D.R. (People s Democratic Republic) är ett land utan fria val och som styrs av (det enda) Partiet, detsamma som grep makten med våld 1975. Av det märker man naturligtvis nästan ingenting när man kommer som turist. Det finns visserligen bara BeerLao och inte en uppsjö lokala ölsorter och det finns inga 7- Eleven-butiker vid varje gathörn. Samtidigt är det inte riktigt samma hets att tjäna pengar på turister som i grannländerna. Allting går i sitt lugna tempo, folk har tid att stanna och prata en sväng, sätta sig ner för en kopp te eller kaffe, och sen gå tillbaka till sitt arbete. Jag hade stämt träff med i första hand olika FN-organ. UNFPA, UNICEF och UNDP för att vara exakt. MSF eller Läkare Utan Gränser som vi säger i Sverige var en annan, liksom den amerikanska ickeregeringsorganisationen PSI som bl.a. lanserade landets första inhemska kondommärke. Jag vågade inte kontakta någon av regeringens egna utskott för HIV/AIDS-bekämpning eftersom jag befann mig i landet på turistvisum, men de samarbetade till viss del med de utländska organisationerna. Det tog ett par dagar att få gjort intervjuerna, det mesta hade kanske gått snabbare i ett annat land, men trots att jag nästan bara pratade med utlänningar går det inte att ta med sig sina hetsiga seder och bruk. Jag pratade också med privatpersoner som befann sig i landet för studier, bl.a. en tjej från Umeå universitet. De kunde bekräfta och tillägga en hel del viktiga tankar och synpunkter till arbetet. När jag var klar med detta åkte jag de tre-fyra timmarna det tar till Vang Vieng, som är en liten by full med turister. Där träffade jag flera av mina laotiska vänner och hängde spontant med på en bröllopsfest för över 500 personer. Ett evenemang som för oss skulle ta två hela dagar och en natt att avsluta. Men det är en lång historia och inte i direkt relation till mitt arbete. Tanken var även att jag skulle hitta ungdomar att gruppintervjua om deras kunskaper om HIV och AIDS, men trots tappra försök och mutor till mina vänner lyckades jag inte med detta. Svårt att säga varför, men de var i allmänhet skygga för att prata i grupp. En och en, utan bandspelare, gick ganska bra och jag snappade upp många tankar och åsikter för mitt arbete.

Två dagar innan jul var det dags att resa tillbaka till Thailand och några veckor senare Sverige. Att åka till Laos är verkligen något jag kan rekommendera, det är ett av mina absolut bästa resmål någonsin. Tyvärr kan det vara svårt att ordna med utbyten inom hälsosektionen, men det behöver ju knappast vara något som gör upplevelsen sämre? Johan Dennefors