tí o h S «H (ft -Ö b fe pfi S 0) tí to tí O O fl o M iß > > CS (fi O ÖD tí O o fl o CO >
insidan I detta nummer skulle läsaren egentligen ha fått ta del av de årliga verksamhetsberättelserna från länets museer och av länskrönikan för 1970. Eftersom glimtar av museernas aktiviteter ändå möter i varje nummer i tidskriften har styrelsen beslutat att låta årsberättelserna utgå - intresserade kan istället direkt rekvirera dem från vederbörande museum. Vad krönikan beträffar har vi inte funnit någon lämplig krönikör efter Torsten Cederberg - en liten ersättning bildar de västerbottniska pressfotografernas bästa bilder 1970. Kanske återuppstår själva krönikan längre fram i ny form. 0 Det artar sig till en händelserik sommar för museerna. I början av juni äger den fjärde svenska museipedagogiska konferensen rum i Umeå-Vilhelmina. Museimän från hela landet kommer att diskutera gemensamma undervisningsproblem, får titta på länsmuseets nya lokaler och ta del av experimentverksamheten med nya samarbetsformer för skola och museum som sedan några år pågår i Skellefteå. # i augusti startas ett kustetnologiskt inventeringsarbete lett från Statens Sjöhistoriska museum och med länets museer och Umeå universitet som deltagare. Avsikten är att kartlägga minnen av kustens sjöfartshistoria. # I sommar återupptas också slöjdfilmningarna, tack vare anslag från Kungafonden. Redan har Rickard Tegström filmat liesmide i Hötjärn, Lövånger och påbörjat en film om hampans beredning i Bursiljum, Burträsk. Nu väntar rödfärgsberedning i Nästansjö, Vilhelmina, näverkontflätning m. m. på filmaren och hans medhjälpare. # Som vanligt kommer en rad arbeten att pågå på forn- och kulturminnesvårdens område. Varom redaktörerna ska berätta när de åter sitter på sina stolar. Nu ut till sommaren!
"Fälan", färden, kallas kort och gott efter den västerbottniska kusten de säljaktexpeditioner i vårisarna som företagits i långliga tider. Det ger en aning om deras betydelse i kustbornas föreställningsvärld. Sven Ekman kallade dem 1910 "demest stor slagna jaktexpeditioner som någonsin företagits av svensk allmoge". Om jakten i teori och praktik handlar detta, häfte. säljakt 2/71*5:-
om västerbottnisk sälj akt Peter Gustafsson Med de sista säljägarna av "den gamla stammen", försvinner nu mycket hastigt alla våra möjligheter att dokumentera de sista spillrorna av en urgammal och ursprunglig näring i de bottniska kustområdena. Av otaliga generationer säljägare har det under många seklers lopp t. ex. skapats en terminologi och ett ordförråd, som är intimt förbundet med isförhållanden, säl och fångstmetoder. Mycket av allt detta har tyvärr redan försvunnit och det som ännu återstår glöms nu fort, då ingen längre idag eller i framtiden för sitt uppehälle måste vistas i de drivande sälisarna två månader varje år. Peter Gustafsson vid Skellefteå museum har - som denna tidskrifts läsare väl känner till - under flera år intresserat sig för allt som har med säljakt att göra. Resultaten av sina hittillsvarande undersökningar framlade han i form av en uppsats "Säljakten i norra Västerbotten under 1900-talet", som ventilerades inför seminariet för nordisk folklivsforskning i Uppsala. Uppsatsen återges här i något omredigerat skick. 66
sälarter När inlandsisen smälte undan, stod Östersjön under en lång period omkring 7-6000 år f. Kr. i förbindelse med omringliggande hav genom stora sund, dels över Mellansverige mot väster och Nordsjön och dels från Bottenviken över norra Finland mot nordost och Vita Havet. De sälarter vi idag har i östersjöbäckenet (gråsäl, vikaresäl och knubbsäl) invandrade genom dessa sund under denna tid. Grönlandssälen kom också in under denna tid och på stenåldersboplatser i Bjurselet har vi hittat ben av denna sälart. Den kan spåras i benmaterialet från förhistoriska boplatser ända fram till början av vikingatiden, men tycks sedan ha blivit utrotad. Den är lättjägad och det är främst grönlandssälen som blir utsatt för de ökända sälslakterna i norra Ishavet varje år. Öresund och de danska sunden är nu de enda förbindelserna mot andra hav och våra sälarter har alltså blivit instängda i Öster sjön. När de invandrade råddé ett mera arktiskt klimat, men de har gradvis anpassat sig till senare tiders mera tempererade förhållanden. Sälarna i Östersjön är alltså en arktisk relikt. I sjön Ladoga öster om Finska viken och i sjön Saimen i Finland finns det ännu idag vikaresälar, vilka genom landhöjningen blivit instängda i dessa (dock tämligen stora)sjöar. Vikaresälarna i Saimen är nu fridlysta. I alla dialekter längs våra kuster säger man inte "säl",utan "själ". Man kan även skriva det "skäl". Ungen kallas "kut". Sälarna har ett mycket fint väderkorn, mycket god hörsel, men inte särskilt god syn. Deras förunderliga förmåga att stanna länge under vattnet (upp till 20 minuter)beror på att de har nästan dubbelt så mycket blod som ett på land levande djur i samma storlek och viktklass. Och det är ju blodet som ombesörjer syretransporten i kroppen; sälarna kan alltså magasinera mycket syre i blomomloppet. Effekten av detta förstärks ytterligare därigenom att hjärtverksamheten i "undervattensläge" går ned till ett minimum. Underlag för faktauppgifterna är "Några uppgifter om Östersjöns sälarter", av fil. kand. Staffan Söderberg på Riksmuseet i Stockholm, vilken håller på att sammanställa sina resultat från flera års forskningar till en avhandling i zoologi om sälar. 67
gråsäl nyfödd hona hane kut medellivslängd år 35 25 vikt kg 250 300 4-6 längd m 2,5 3,0 0,6-1,0 Gråsälens (Halichoerus grypus) grundfärg vanligen grå, med ryggsidan ofta oregelbundet fläckig i svart och gulaktigt. Huvudet kan vara gulbrunt, utan fläckar. Buken ljusgrå eller svagt gulaktig. Gamla hanar vanligen mörka och enfärgade. Kuten föds på drivis under februari-april och den behåller sin vita embryonalpäls 2-4 veckor. Den går ej i vattnet förrän den slutat dia, efter 4-5 veckor. Gråsälen lever i smärre flockar och livnär sig nästan uteslutande av fisk. Den kan dyka till omkring 100 m:s djup och stanna under vattnet i 20 minuter. Vid vackert väder, i synnerhet under sommarmånaderna, söker sig flockarna gärna upp på ensligt belägna hällar och grund för att vila och sola sig. De låter då höra ylanden och råmanden och denna "sälsång" kan man höra på åtskilliga km:s avstånd, vid lämplig vind. 68
vikaresäl nyfödd hona hane kut medellivslängd år 25 20 vikt kg 90 110 8 längd m 1,5 1,7 0,6-0,8 Vikaresälens (Phoca hispida) ryggsida grå, gråbrun eller brunsvart, med mer eller mindre tydliga ringformiga fläckar. Fläckarna och/eller de vågformigt vindlande teckningarna är vita eller vitgula, ofta ställda i rader. Buken vitgul, enfärgad eller med små fläckar. Kuten föds i en "vista" (snögrotta på isen) i fast is under februariapril. Den fäller sin vita embryonalpäls 2-4 veckor efter födseln och diar 4-5 veckor. I motsats till gråsälskuten, kan vikarekuten gå i vättnet genast efter födseln. Vikaresälen lever solitärt och rasbildningen är utpräglad. Dvärgformer förekommer inte så sällan; västerbottniska säljägare brukar kalla en sådan liten vikare för "nadd". Vikaren, som föredrar fast och grov is, är den sälart som anträffas längst mot norr i de mäktiga isarna kring Nordpolen. Den håller andningshål öppna hela vintern och kan dessutom med klornas hjälp svarva sig upp genom tämligen tjock is. Det är även den sälart som kan lägga på sig det tjockaste späcklagret. Det är en mycket tystlåten sälart och dess sällan hörda hesa grymtning säges förebåda dåligt väder. Hastigt sämre väderleksläge är också att vänta när man ser vikaresälen ihärdigt tumla omkring, upp och ned i vattenytan, frustande och plaskande. Vikaresälen lever mest av fisk, men äter även gärna allehanda kräftdjur. Dyktid 20 minuter. 69
gul, med talrika ojämnt fördelade bruna eller svarta fläckar. Mellan fläckarna bildar den ljusa färgen olika figurer, ofta ringar. Fläckarna kan delvis smälta samman, särskilt på ryggen och hos unga individer. Sidorna är ljusare och buken vanligen grå-eller gulvit. Kuten föds på sand- eller klippstränder under juni-augusti. Den vita embryonalpälsen fälls före eller vid födseln, efter vilken kuten omedelbart är redo att gå i vattnet. Den diar 4-5 feckor. Knubbsälen lever i små flockar och håller till vid låga skär och sandrevlar. Den livnär sig huvudsakligen av fisk. Dyktiden varar upp till 15 minuter. När den fiskar simmar den stundom med en hastighet av ända upp till 35 km/timme. Den simmar gärna upp i floder. 70
liten uppslagsbok om säl alg, alge vid västerbottenskusten sälhane, oftast gammal vikaresäl (se långvikare!). På t. ex. Åland och Gotland avses alltid hane av gråsäl. avlätting långvikare koxa kut maserare nadd rödbröstare årsunge av säl, som tidigt kommit ifrån modern och blivit underutvecklad. gammal vikaresälshane, oftast mycket mörk i pälsen, mager och (därigenom)lång. Mycket vaksam och svår att komma i håll för skott. Det lönar sig nästan aldrig att försöka. titta, se. Användes om säl som tittar upp ur vattnet för att andas och undersöka omgivningen. Man kan skjuta sälen på kox under höst och vinter när den är fet. På våren avstår man gärna, ty då är sälen mager och sjunker oftast när den är död. årsunge av säl. Gråsäls- och vikarehonan kutar, dvs föder under februari-april. Vitkuten har den vita embryonalpälsen kvar och går ogärna i vattnet. Svartkuten har fällt denna och gått i sjön. gråsälskut, som vid bortåt två månaders ålder beger sig på vandring söderut. en icke alldeles ovanlig dvärgform av vikaresäl. tveksamhet råder om vad detta är för sälart. Många erfarna säljägare menar knubbsäl, andra vikare. Sannolikt är det en vikaresäl. Den är emellertid tydligt rödbrun på bröstet och vanligtvis mycket fet, även på våren. Den är inte heller så noga med valet av is, när den vill gå upp. Ganska lätt att komma i håll. skrävlor sälens extremiteter stegsjäl vikare, som i april vandrar, "stiger", norrut genom Kvarken. stimmar e brunstig sälhane. stuv, därel sälens korta svansstump. valbilling = avlätting. vikarkall, -morsa hane resp. hona av vikaresäl. 71
sälj akten under äldre tid Förhistoriska fynd vittnar - som framgår av rutan härintill - om att säl fångats och spelat en roll i hushållningen under mycket lång tid i västerbottnisk kustbygd. Ockr så i tidiga historiska källor kan man hitta uppgifter om vilken roll säljakten spelat för bosättningshistorien häruppe. Härse Faleson, själakarl. När Johannes Buraeus, vår förste riksantikvarie, befann sig på sin berömda resa till Torneå vid sekelskiftet 1600, försummade han inte att i Bureå samla upplysningar om sin släkthistoria. I den uppteckning som i avskrift finns bevarad i Uppsala universitetsbibliotek finns bl. a. en rad uppgifter om Bure kloster (se VÄSTERBOTTEN 1931 och 1/69!). Där omtalas att Bure kloster stiftades av Härse Faleson, som utom att han var en mäkta lärd och vis man även var en mycket god "själakarl", dvs en duktig säljägare! Skelleftebygden börjar skymta i de historiska källorna under 1300- talets tidiga del. Freden i Nöteborg 1323 bidrog sannolikt i mycket hög grad till att det svenska riksstyret just vid denna tid började inse vil-, ka värden som fanns att hämta i utmarkerna i norr i form av vilt, skinn och fisk. Freden innebar nämligen att de vattenvägar, på vilka man ännu i dag med båt obehindrat kan färdas från Finska vikens östspets och till Bottenviken, kom att bli säkrade norr om gränsen, till fördel för de ryssar och karelare som sedan länge idkade sälfångst, fiske och handel på Vita havet och Bottenviken. 72 Under 1320-talet började Hansan enligt Helmer Tegengren också tillhandahålla lunebur ger salt, vilket förde med sig att de rika laxfiskena! norr ökade i betydelse. Saltet löste konserveringsproblemen (laxen är fet och svår att torka) och fiskena blev åtråvärda. Strax börjar också grälen om dessa mellan biskopsstolarna i Åbo och Uppsala. Vi kan i bevarade dokument skaffa oss kunskaper om dessa gamla laxfisken, men Bottenvikens sälrika och drivande vårisar var ingen "fast" inkomstkälla, som gick att mäta ut och förläna i donationsbrev e. dyl. Tillkomsten av Bure kloster eller gille kan ha samband med det politiska spelet under 1300- talet och det är i det sammanhanget upplysningen om att Härse Faleson var en god "själakarl" får sitt stora intresse. Olaus Magnus' sjökalvar. I sin "Historia om de nordiska folken" berättar Olaus Magnus i fyra kapitel i tjugonde boken om "sjökalvarna" som fanns "i stor mängd" i "Bottniska och Finska haven". Hans beskrivning är mycket intressant så tillvida att det med all önskvärd tydlighet framgår att det här är fråga om gråsäl! Jägaren, som iklädd en sälhund vaktar på sälen med spjut i drivisen, eller "kallar på sjökalven genom att böla som den", hade helt säkert blivit utan byte om det gällt den vaksamme, tyste och individuelle vikaren. Oalus Magnus berättar dessutom också att sälarna samlar sig i stora hjordar och går upp på land
där de ligger och för ett väldigt oväsen. Man håller sig givetvis också till den lättfångade gråsälen - om han finns. Enligt Erik Bylund, var ett på det hela taget mycket varmt klimat med milda vintrar rådande under hela 1500-talet. Detta innebär att gråsälen, som på hösten vandrar mot norr ända tills den finner lämplig yngelis, fann dessa först uppe i norra Bottenhavet och Bottenviken, i vilka vatten den sannolikt också var talrikare året om än den är idag. Sälfångsten i 1500-talets skattlängder. En uppfattning om säljaktens omfång och karaktär ger oss skattelängderna, vilka föreligger från mitten av 1500-talet, då beskattning av sälfångsten för kronans räkning påbjöds (1550). Sålunda uppbar fogden i Umeå stor socken år 1556 vart nionde lispund sälspäck som skatt, vilket i allt för nämnda år utgjorde 2 skeppund, 3 lispund och 17 skålpund (1 skepppund = 170 kg, 1 lispund = 8, 5 kg och 1 skålpund = 0, 425 kg). Det skattades alltså för bortemot 3400 kg sälspäck det året. Räkenskaperna berättar också samtidigt att 68 sälar fångades av 22 båtar med 3 notar och 171 nät. Med utgångspunkt från dessa siffror får man fram en medelspäckvikt om c:a 44 kg, vilket väl motsvarar vikaresälens genomsnitts späck vikt om hösten, när den är fet. Det är alltså fråga om fångst av vikaresäl med nät om hösten och sannolikt då vid de bestämda sälstenar, -grund och -örar, vilka i skattelängderna räknade antalet 100, fördelade från Torneå till Umeå på den västra stranden av Bottenviken. Antalet fångade sälar längs denna kuststräcka är förvånansvärt lågt och uppges per år 1566, 1568 och 1569 till blott 190, 163 resp, 90 djur. Allmogen i Norr- och Västerbotten anhöll 1 612 om rannsakning av fisketräsken och i det sammanhanget även en revidering av längderna över de gamla fångstplatserna för säl, vilka nu till stora delar p. g. a. landhöjningen låg så långt upp i skogen att hela skattesystemet hotade att rasa samman. Revideringen verkställdes och antalet förhistorisk sälj akt 0 Lundfors, Gummark, 20 km SV om Skellefteå. Stenåldersboplats med primitiva kvartsredskap. Dateras till 4. 000 f. Kr. Brända ben blott av vikar säl ingår i fynden. Se VÄSTERBOTTEN 1/70! # Bjurselet, Byske. Stenåldersboplats med redskap av skiffer, kvartsit och flinta. Dateras till 2. 000 f. Kr. I ett rikt benmaterial med bl. a. inslag av grönlandssäl dominerar vikarsäl och sik. Se bl. a. VÄSTERBOTTEN 1/70! # Ö. Fahlmark, Bureå. Stenåldersboplats med kvartsitredskap. Dateras till 1. 000 f. Kr. Ben av bl. a. vikarsäl och svin. 73
fångstplatser för säl blev nu blott 20 (5 i Luleå, 5 i Piteå och 10 i Skellefteå). Helmer Tegengren håller före att säljakten på den svenska sidan vid denna tid skulle ha varit av helt underordnad betydelse i jämförelse med Österbotten, där han beräknar att omkring 15000 sälar årligen miste livet under de omfattande fångstresorna ut i drivisen, vilka varje år engagerade bortemot 90% av hela den skattskrivna manliga befolkningen i kustsocknarna. För Österbottens del konstaterar Tegengren en tydlig stagnation i säljakten i säljakten vid mitten av 1700-talet, vilket århundrade samtidigt uppvisar ett kraftigt uppsving inom jordbruket. Av detta drar man gärna slutsatsen att det mindre bör vara fråga om norr- och västerbottningar än österbottningar som jagade säl i Bottniska och Finska viken under 1500-talet. Det gynnsamma klimatet under 1500-talet torde ha kraftigt gynnat åkerbruk och boskapsskötsen i Västerbotten. 1600- och 1700-talen uppvisar en tydlig försämring och under det senare kan man även iakttaga entydlig stagnation på det agrara området. Kanske får säljakten under dessa århundraden ökad betydelse för västerbottningarna, vilka någon gång under denna tid tydligen tar upp långfärdsjakterna med fälbåtar, sannolikt efter österbottniskt mönster. "Skjälar fångas av någre på skären". När Abraham Hiilphers beskriver Skellefteå socken under 1780-talet, berättar han att "Åkerbruket är fördelacktigt, dock inte så swarande emot Folkmängden och Socknens vidd. I förra tider har 74 Säd härifrån ofta blifwit såld, men nu kan sällan något aflåtas. När missväxt infallit, har spanmål ibland måst köpas. " Om säljakt berättar han att "Skjälar fångas endast af någre, som bo åt skären, hwarifrån och säljes litet skjältran". Fångstredskapen är tinor och nät. Sälfångst sker även på flera andra sätt, han nämner skjitning på isen och i öppna sjön, hänvisade dock till J. D. Cneiffs beskrivning av säljakten i Österbotten, där denna näring skulle vara mer lönande. År 1556 skattades, som vi nyss sett, för c:a 3,4 ton sälspäck i Umeå socken. Vid 1800-talets mitt beräknas samma socken ge i medeltal 375 tunnor späck årligen, vilket om man räknar 97, 75 kg späck per tunna skulle motsvara närmare 37 ton. Om denna späckmängd representerade enbart nätfångade eller skjutna höstvikare, skulle antalet djur närma sig 1000. Det är ett orimligt gott byte. Man får nog förutsätta att merparten därför härrör från fälresorna i vårisen och att en hel del grå säl ingår i fångsterna. Fram till årtiondena omkring sekelskiftet 1800/1900, bedrevs säljakten med metoder och av orsaker som till sina väsentliga beståndsdelar förelåg redan under förhistorisk tid. Men allt eftersom jordbruket under det nya seklet snabbt utvecklas mot allt högre grader av effektivitet och bärkraftighet, glesnar skarorna i sälisen och vid säsongsfiskeplatserna och kvar blir bara de, som även fortsättningsvis måste fiska för sitt uppehälle. Emellertid upplevde fisket under tiden före första världskriget en liten revolution. Den maskinknutna nätslingan hade börjat vinna spridning med allt vad det innebar av tidsbesparingar och möjligheter att sätta
upp större och effektivare redskap. Fångsterna blev nu större och småbrukarna vid kusten kunde fortsätta att hävda sina små hemman, vilka mera gav produkter till det egna hushållet än till avsalu. Fisket bestod med kontanterna. Många nya arbetstillfällen uppstår också efter hand i skogsbruk, flottning och vid sågar, när träindustrin mot slutet av 1800-talet på allvar kommer igång i övre Norrland. Fisket hade börjat kräva alltmer tid, vilket innebar ytterligare en ökad stagnation i säljakten, därför att de yngre generationerna sökte sig till industrierna och de växande tätorterna i stället för att fortsätta på de små hemman där de vuxit upp. Sekelskiftet är en förändringarnas tid i flera avseenden och säljakten såväl som övriga binäringar blir hädanefter mer och mer beroende av den allt hastigare (och ännu pågående) utvecklingen inom teknik, kommunikation och konjunkturer på arbetsmarknad och inom näringsliv. Säljaktens avveckling under vårt sekel är bara en av många variationer på temat om övergången från ett rikt differentierat näringsliv till stora delar,baserat på naturahushållning och till våra dagars monokultur, där materiell välmåga enbart definieras i relation till antalet reda pengar. Att säljakten överlevde så länge beror på en rad tillstötande "konstgjorda" faktorer, som vi ska se i det följande rospiggar i sälisen På samma sätt som gävlefiskarna sökte sig upp mot Bottenviken för strömmingsfiske under somrarna, begav sig ännu under förra delen av 1800-talet roslagsbor om vårarna upp mot Kvarken för att delta i säljakten. Den tidigaste uppgiften om dessa jaktresor lämnar Åke Classon Rålamb 1702. Samuel Ödman skriver 1784 om hur befolkningen på öarna i Stockholms yttre skärgård "taga då flera månaders matförråd om bord på sina små öpna Kajutbåtar, och segla up emot och imellan hafs- isens flingor" och Gustaf Holmers i en beskrivning av säljägarna i Stockholms norra skärgård från 1828: "På en sådan kajutbåt förena sig ett så kallat lag, bestående af 3 till 4 man, och afsegla så fort de för is kunna komma hemifrån, wanligen i Mars eller April, till Ålands-haf, Qwarken och Norrbotten, tagandes kosan allt norrut så länge tills någon fast is eller större isfält anträffas, hwilket i sednare åren sällan händt förr än i Norra Qwarken eller trackten af Piteå eller Luleå". Den sista båt från Roslagen som i sådant ärende iakttogs i farvattnen kring Kvarken, skriven Sven Ekman 1910, var "slupriggad" och visade sig omkring 1860. 75
jaktredskap och jaktmetoder Harpun med lös spets. Detta av eskimåerna ännu använda jaktvapen är genom fynd känt från förhistorisk tid. Sålunda påträffades 1907 vid grundgrävning i Norrköping ett sälskelett med en harpunspets av ben sittande mellan revbenen. Samma fyndkombination är känd från Närpes och Uleåborg. Jakten med harpun nämns av Olaus Magnus och var vanligt i Roslagen ännu under 1800-talet. Harpunen kan ha använts både vid jakt från båt och vid jakt till fots på isen, en jakt som kunde bedrivas också med hund enligt uppgifter från Runö och Åland. Sälspjut. De säljägare, som avbildas på Olaus Magnus' Carta marina har sälspjut i högsta hugg. Redskapet med sin enkla hulling ingår ännu som en oumbärlig del av jägarens utrustning. Kallas vanligtvis "väckare". Skaftet skall vara så långt att väckaren kan användas som stöd för kikaren och det skall även innehålla så mycket trä, att väckaren flyter om man tappar den i sjön. Väckaren användes främst för att prova isens hållfasthet (man väcker = hugger i isen) men är även ett nödvändigt redskap i närkamp med illa skjutna sälar, eller för att hugga fast skjutna sälar som håller på att sjunka. 9 Sälnät. Möjligen vittnar förhistoriska fynd av kraftiga sänkstenar om att metoden med nätavspärrningar i sälens väg när han efter islossningen söker sig mot land på jakt efter sik och lax var praktiserad långt före vår tideräknings början. Detta passiva fångstsätt har sannolikt dominerat jakten längs den västerbottniska kusten under historisk tid - därom vittnar den vanliga termen"sälfiske" för sälfångst. De nät som användes var omkring 10 m långa och av grovt likargarn eller hampa, med en maskstorlek vanligtvis omkring 2 varv på alnen, eller ungefär 30 cm. Djupleken kunde variera mellan 3 och 5 m. Sälnätet saknade underteln och lidar (stadkanter). Flötena i övertelnen gjordes av svartbränt granträ, avlånga och spetsiga i ändarna som var fria, vilket skulle hjälpa till att trassla ihop nätet så mycket som möjligt när sälen hade gått på. Sälnäten sattes vid uddar eller hällar där sälen gärna gick fram eller ville gå upp att vila. Man kunde ofta sätta dem i anslutning till strömmings skotar eller sätta dem på tvären mot och under råkar i isen. Vanligtvis fick manvikaresälar med sälnät. 9 Sältina. Kvadratisk nätbur på trästomme, med ena sidan skjutbar i lodlinjen. Sältinan betades med fisk och gillrades på bottnen. När sälen simmade in i tinan och ryckte i agnet utlöste den samtidigt den uppgillrade och tungt belastade ena sidan, som åkte ner och stängde sälens reträttväg och den drunknade. 0 Fälan, eg. "färden". Avser den årliga fångstresan efter säl i de drivande vårisarna i Bottenhavet och Bottenviken. Man kunde långt in på 1930-talet "ligga i fälan" ända upp till två månader varje vår. Ordet brukades allmänt längs alla svensktalande kuster vid Bottenhavet och Bottenviken. Skredstång, sälskida. En c:a 4 m lång skida, för sedd med en vit tygskärm "seglet" i spetsen och försedd med järngafflar som stöd för geväret. Med foten i en speciell tårem och med "väckaren" (se nedan!) som 76
'ajsijojaasç/ vtla^ny SeiIwpwi/ 77
stav, kan man sparka sig fram med ansenlig fart vid gott före. Krypande på stången kan man närma sig sälen, skyddad av seglet, liksom man även på detta sätt lätt kan ta sig fram i lös och icke bärig is. Man kan även lägga den som spång och ta sig över råkar och slutligen också använda den som paddelåra när man paddlar över öppet vatten på ett litet isflak. Efter finskt mönster började man även under 1900-talet förse skredstången med utfällbara lemmar, att lägga den skjutna sälen på när man återvände efter skottet och ett uppfällbart handtag (ungefär som på en vanlig spark), vilket ger större stabilitet och bättre fart när man sparkar sig fram. # Klubba säl. När gråsälsflockar stängts inne i is utan möjlighet att nå öppet vatten har stora sälslag kunnat anställas lika dem som ännu i sen tid förekommit på Harstena. Säljärn. Stort slagjärn med taggade skänklar. Fästes i en träram och betades med fisk. Den gillrades på ganska stort djup vid hällar eller 78
uddar där sälen gärna gick fram, eller i anslutning till fiskeredskap, (strömmingsskötar o.dyl. ). Sälkätte. En drygt 3 m lång rektangulär låda utan botten, timrad i två varv och täckt med luckor som bara går att vika nedåt. Sälkätten ankras upp i öppna sjön och fångar sälar, som går upp att vila på den. Under kätten hänger en rymlig av grovt garn bunden nätpåse, där sälen kan vistas som i en sump och med lätthet gå upp och hämta luft. Redskapet kallas även sälstock. Det fick sitt nuvarande utseende av bröderna Oskar, Elis och Johan Markstedt i Fällbäcken under slutet av 1920-talet och förefaller vara en helt unik uppfinning av dessa bröder, utan motsvarighet någon annan stan. Den bygger på sälens förkärlek för att gå upp och vila på eller leka med drivande timmer och annat vrakgods vid lugnt väder. Sälkätten vittjades med lätthet i samband med att man tog upp strömmings skötarna eller tittade till ryssjorna. Vikar esälarna söker sig under försommaren gärna mot land och det var lätt att ta dem med sälkätten, ehuru man allteftersom sommaren led fick förankra dem allt längre ut till havs. Vid hårt väder hände det ofta att de slet sina förtöjningar och kom på drift och fångstmetoden spreds på så sätt till andra kustområden, där de drev iland och ånyo kom i bruk eller kopierades. 79
För sin uppfinning erhöll bröderna Markstedt ett pris om 400 kr av länets hushållningssällskap. I en kätte kunde stundom ända upp till fyra sälar fångas på en gång. Gevär. Skjutvapen i kombination med smygjakt i vit skyddsdräkt är den metod man närmast förknippar med säljakten. Visserligen har eldvapen använts vid säljakt ända sedan 1500-talet, men man får inte överdriva betydelsen av denna tekniska landvinning. Huruvida eldvapen i någon större utsträckning användes vid säljakt redan vid denna tid är ovisst. I en fiskelängd från Ostvik i Byske 1566 omnämnes dock skredstången, på vilken man smyger sig till skotthåll och på vilken bössan vilar i järngafflar under färd i isen. Skredstången förefaller att vara helt avhängig av bruket av eldvapen vid säljakt, men därtill är den ett förträffligt fortskaffningsmedel i lös is och man drar även behändigt dödade sälar på den. Dock att den är okänd såväl på Åland som Runo. En bouppteckning hos Anders Johansson i Västerhiske (Umeå) år 1761 upptar en halv fälbåt och "1 större själbyssa", vilket inte bara talar om för oss att eldvapen nu är i bruk utan även att de kända långfärderna redan vid denna tid är en institution. Skottvidden hos de gamla, upp till 12 kg tunga, sälbössorna var ganska blygsam, laddningsproceduren omständlig och tidskrävande och kulor och krut kostsamt. Och även om träffsäkerheten ibland kunde vara förbluffande god så hände det sig ofta att framstocken drog åt sig fukt, svällde och skränkte bösspipan så att skottet gick fel. Först med mausergeväret (modell 1896) fick säljägarna ett verkligt effektivt och lätt vapen, som kunde skjuta sex skott i rask följd, med stor precision och på långa håll. Mausern slog igenom strax efter sekelskiftet och redan före första världskriget kunde man dessutom börja förse den med kikarsikte. Mången gammal sälkarl höll ännu fast vid sin gamla bössa och misstrodde djupt de nya lättviktarna, som ju inte hade på långt när så mycket järn i stocken som de gamla kanonerna. Det var naturligtvis inte lätt att inse att en 6. 5 mm:s liten spetsig kula kunde åstadkomma större verkan än en massiv blydank om 16-20 mm! Men den väsentligt ökade utgångshastigheten i kombination med att man filade av spetsen på mauserkulan hade såväl bildligt som bokstavligt en förkrossande effekt på en sälskalle, vilket inte alltid var fallet med de gamla sälbössorna; även vid en hygglig fullträff med dessa kunde sälen i dödsögonblicket göra en liten överhalning, tillräcklig för att den skulle glida ner i sitt hål och sjunka död till botten. När mausergeväret med kikarsikte vinner spridning, avtar bruket av de gamla sälnäten och sälsaxarna. Det var väsentligt enklare att skjuta sälen "på kox" när den drog fram och tjuvvittjade skotar och nät, än att sätta sälnät och slagjärn i deras färdvägar. 80
sälj akt vid ratan 1828 Den tyske friherren Daniel von Hogguér gjorde 1828 en resa i Västerbotten. I hans reseanteckningar (utgivna av Harry Blomberg 1928) finns följande säljaktskildring från Ratan. "Huvudnäringarna i Västerbotten äro som i hela Norrland återbruk, boskapsskötsel, jakt, fiske, tjärbränning och en smula handel. En jakt som är vanlig fastän förbunden med stora risker är säljakten, som man uteslutande idkar vintertid. När kusterna frysa till komma sälarna intill stranden och sova några timmar om dagen eller natten - särskilt vid soloch månsken - på isflaken. Sälen kommer gärna tillbaka till samma ställe och den ivrige jägaren, som ofta i åtta, tio dagars tid håller sig kvar på samma plats utan att mödan och tålamodet alltid belönas, har därför goda möjligheter att passa honom. Ofta händer det att ett plötsligt töväder eller en häftig isgång förorsaka stora olyckor, i det att flaket, som jägaren befinner sig på, driver till havs. Trots att myndigheterna äro mycket vaksamma och jakten beivras i görligaste mån, så hängiva sig dock så många åt den, att sällan något år förgår utan att en eller flera jägare förolyckas. Vid Ratan deltog jag själv i en sådan jakt. Det var en smällkall natt med så klart månsken, att man gott kunde läsa i det fria. Med laddade karbiner och klädda i tjocka pälsar, över vilka vi dragit vita skjortor för att synas så litet som möjligt mot snön, ryckte vi tre man högt ryst fram mot ett ställe vid havsstranden, där höga och egendomligt bildade klippor erbjödo oss ett gott gömställe utan att hindra sikten utåt havet, och där redan två jägare sedan tre dygn passade på sälarna. Vi ställde oss på ungefär fyrtio stegs avstånd från varandra och väntade under djupaste tystnad på att djuren skulle uppenbara sig. Kylan, tystnaden och det stränga förbudet att röra mig det minsta hade så när kommit mig att somna och jag kunde knappt hålla ögonen öppna. Äntligen efter tre timmars väntan såg jag långt borta ett huvud dyka upp över isen, därefter följde enkropp, en säl kravlade sig upp, såg sig skyggt omkring, kavade hit och dit och lade sig efter ett par minuter. Strax efter sällade sig ännu två till honom, som också efter något sölande lade sig. Nu var stunden kommen! Jägaren som stod bredvid mig stötte till mig med foten, vi slängde upp bössorna till kinden och läto skotten gå samtidigt som vi hörde ett tredje skott braka. Två sälar försvunno i vaken, en blev liggande, ty två kulor hade träffat, och vi hämtade honom genast på en för detta syfte iordningsställd kälke. Djuret tillhörde arten Phoka hispida, i Norrland kallad havssäl eller gråsäl. Han mätte sju fot och tre tum, stjärten ej medräknad; färgen var mörkgrå med svarta fläckar; huvudet var mycket stort nästan som en människas, och med stora runda mörkblå ögon. Jägarna som voro med mig sade, att denna sälart mycket sällan skjutes vid Norrlandskusten, emedan den nästan aldrig uppträder där utan oftast uppehåller sig i öppna havet, och att de vanligaste arter som skjutas äro fjärdsälen eller skärvingen, Phoca foctida, även phoca annelata. Mina jaktkamraters glädje var obeskrivlig; sälen fördes i triumf hem till en av dem, och för att inte störa deras fröjd var jag tvungen att tillbringa hela natten tillsammans med dem och vid punschglaset höra på alla möjliga jaktäventyr. 81
från nyttodjur till skadedjur 82 Enligt "stadga och ordning för rikets hafs-, skär-, ström- och insjöfisken" av den 14 november 1766 var det var och en tillåtet att döda säl, "dessa fiskdödande skadedjur", utom på vissa skattelagda fångstplatser. I 1808 års stadga fanns den bland de djur för vilkas dödande statliga premier utgick. I stadgan från 1864 räknades den inte som ej för premiegillt skadedjur, men fick skjutas och behållas av vem som helst som påträffade den var som helst. Från och med år 1900 ( och än i dag) utbetalas regelrätta skottpremier för dödande av säl. Detta år fick Kungl. Maj:t riksdagens medgivande att använda 5000 kr till belöning för dödande sälar och redan 1901 höjdes detta anslag till 7000 kr. Beloppet per säl var dock oförändrat 3 kr. Under 1900-talets första decennier stod sälen roll som skadegörare på fisket under livlig debatt (en naturlig följd av fiskets tidigare omnämnda uppsving med moderna, effektiva men ömtåliga och kostsamma redskap) och det gick t. o. m. därhän att vissa östersjöstater avslöt en konvention, vilken även Sverige biträdde, där man förband sig till att medverka till sälstammens decimering i Östersjön, bl. a. genom att utbetala skottpengar. Från och med år 1913 betaides i Sverige 4 kr för varje dödad säl. År 1925 höjdes beloppet till 6 kr, 1928 till 10 kr, 1948 till 15 och 1965 till 30 kr. Sälen hade i årtusenden varit ett nyttodjur, men i och med sekelskiftet blev den alltså plötsligt förklarad fredlös, icke önskvärd och belagd med skottpengar. Och till kampen mot dessa nya skadedjur begåvades man samtidigt med ett nytt och synnerligen effektivt vapen, mausergeväret. Därtill hade ishavsfångsten under det slutande 1800-talet alltmer mekaniserats, vilket omkring sekelskiftet började drabba östersjöområdets säljägare i form av sjunkande priser på späck och tran. Kilopriset på sälspäck sjönk under årtiondena 1890-1910 från 4-5 kr/lispund (0, 47-0, 58 kr/kg) till 1, 5-2 kr/lispund (0, 17-0, 23 kr/kg) och säljakten var i kraftig stagnation. Sven Ekman berättar att antalet fälbåtar vid denna tid i Västerbotten var blott 6 mot 30-40 tidigare och i Norrbotten endast 9 mot 30-50. Onaturliga och våldsamma konjunktursvängningar i samband med två världskrig åstadkom sedan emellertid för kortare perioder plötsliga och mycket kraftiga prisstegringar på fettämnen, vilket kunde resultera i att Per Lundgren i A van t. ex. år 1918 kunde få ut 256 kr för en vikaresäl! Flere författare konstaterar redan tidigt säljaktens dåliga lönsamhet. Utrustningen var omfattande och kostsam och den tid som jakten tog i anspråk mycket lång. Och naturligtvis har dessa författa^ re rätt. Den ren kontantförtjänsten stod sällan i rimlig proportion till de värden som dessa författare tillmäter tiden, arbetsinsatsen och utrustningen. I bästa fall gick det jämnt upp. Säljaktens ekonomiska betydelse låg dock inte så mycket i den rena förtjänsten, utan be-
tingades mera av säljaktens ställning i den gamla naturahushållningen vid kusten. Vi har sett hur jaktlagen ger sig iväg ut i isen under slutet av mirs och början av april, för att sedan återvända först mot mitten av maj. Under mars månad kunde man ännu arbeta i skogen och man högg och körde hem sina förråd av husbehovsvirke och vedbrand. Gödsel kördes ut på åkrarna och de sista foderlassen skulle köras hem från ladorna. Allt detta skulle helst vara klart när dagsmejan satte in och det blev dåligt före. Inom jordbruket vidtog nu en period av relativ vila med få sysselsättningar. Och isarna var nu så mäktiga att man inte kunde fiska. Det var ännu långt till vårbruket, för vilket Ersmäss (18 maj) var märkesdatum. Fälresorna fyller väl tiden mellan de sista sysslorna på vinterföret och vårbruket! När vinterförråden av mat började sina, försvann merparten av manfolket Bilden: Matrast någonstans mitt i Bottenviken. Ivar Lundgren från Nedre Bäck värmer köttsoppa på fotogenköket. I sjölien har stjälpts på kant för att ge lä för det bitande kalla östanvädret. Foto i april 1969 förf. i hushållet ut i sälisen medförande ett litet matförråd, som fick utgöra basen i en kost, som till stora delar bestod av sälblodspalt, sälkött och sällever. Blev fångsten god, betydde det dessutom kontanta pengar vid hemkomsten: man sålde späck och skinn och kunde (efter sekelskiftet 1800/1900) kvittera ut skottpengar. Emellertid behöll man för eget bruk både sälskinn och späck. Vi ska senare återkomma till detta, men först någon undersöka hur den rena kontantförtjänsten av skinn, späck och skottpremier har utvecklats från sekelskiftet och fram till idag. Vi har tidigare sett hur säljakten under årtiondena omkring 83
sekelskiftet gick tillbaka. Trots att kilopriset på späck länge låg på en bottennotering av 17-23 öre kan man skönja en ökning i avskjutningsstatistiken omkring 1910, som nog får tillskrivas de nya mausergevären och skottpengarna. Fram till tiden för första världskriget var en säl värd i genomsnitt 10 kr. Av dessa kom 3 kr på skinnet, 3 kr på skottpremien och omkring 4 kr på späcket. Skottpremien var alltså nästan lika hög som späckvärdet! Det är emellertid på sin plats att redan nu varna för ett okritiskt utnyttjande av avskjutningssiffrorna som indikator på säljaktens omfattning och/eller lönsamhet. Under milda isvintrar brukar utbytet av jakten bli gott, ty sälen har då mindre is att hålla sig till. Under isvintrar med kraftig isbildning blir resultaten i allmänhet sämre, beroende på svårigheterna att ta sig fram och hitta sälen i den kraftiga isen. Väder och vind under senhöst och förvinter är avgörande för sälisens beskaffenhet och var den bildas. Det kan således även under svåra isvintrar slumpa sig så, att lämplig sälis bildas nära kusten någonstans, till stor fördel för de jägare som råkar bo just där. Det kan även under sådana vintrar hända att gråsälsflockar genom stark kyla eller is skjutning blir avstängda från öppet vatten och ett lätt byte för de som träffar på dem. Har man detta i minnet kan dock statistiken ganska väl spegla på den allmänna tendensen. 1913 höjdes skottpremien till 4 kr och vid första världskrigets utbrott är en säl värd i genomsnitt 15, 50 kr. Skinnpriset är 5 kr och kilopriset på späck stiger till 0, 50 kr. 1914-1918 är mycket goda år för säljägarna. Efterfrågan på fettämnen stegrades hastigt under krigsåren och 1918 är en säl 84 «sevärd i genomsnitt 200 kr. För späck kunde nu jägaren få ut ända upp till 8 kr per kilo trots att myndigheterna hade maximerat det till 5 kr. Handeln med späck skedde under såväl första som andra världskriget svart, vilket innebär att det är svårt att få fram fakta om försäljningen under dessa tider. På svarta pengar betalade man ingen skatt. De som var aktiva och sålde späck under sista kriget vill ju natur- Bilden ovan: säljägare i vit skyddsdräkt. I handen håller han en "väckare". Foto förf. 1969. Bilden på nästa sida: på skridstången sparkar sig jägaren fram med väckarens hjälp. Foto Bertil Ekholtz, maj 1941.
ligtvis inte prata så där förfärligt högt om det och få återstår idag av dem som kan berätta om förhållandena under första kriget. Per Lundgren i Avan i Lövånger är emellertid en som väl minns hur det var redan under första kriget. Han började då själv fara i fälen varje år. Han berättar att man 1918 hade "gjort bort jakten" på bara tio dagar. Formuleringen ger en liten antydan om att en fälresa vid denna tid inte bara var en nöjestripp. Mycket säl blev det inte det året, men späckpriset var så högt att var och en i båtlaget fick en nettobehållning av 3000 kr, vilket då var en oerhört stor ssumma pengar. En årsinkomst i industri och handel var detta år i genomsnitt 2236 kr! Späcket såldes i befintligt skick till garvare Westerlund i Burträsk för 5 kr kilot. Per Lundgren berättar att han tyckte det skulle varit oskäligt att ta ut de 8 kr per kilo han kunde fått. Emellertid var ju handeln likväl olaglig, ty späcket skulle först ha passerat kontrollmyndigheterna i Skellefteå. Per Lundgren låg i fälan oavbrutet varje år till 1931. Han ligger fortfarande ute på säljakt den dag som idag är, men sedan 1932 har turerna "bara" varat 2-3 veckor och man har vanligtvis använt motdrbåt och det vill inte Per Lundgren kalla att ligga i fälan! Han menar att säljakten redan efter första världskriget för hans del var underlägsen fisket i lönsamhet och att man fortsatte färderna för den förtjänsten 85
det gav, men också för att det var någonting man inte gärna upphörde med sedan man en gång prövat på det. Och i Per Lundgrens fall, med jordbruk och fiske som huvudnäringar, kunde man fortsätta att utnyttja tiden mellan vinterföret och vårbruket på ett både angenämt och lönsamt sätt. Fiskaren Johan Berglund i Boviken berättar däremot att fälresornastid var ute i och med slutet av första världskriget; detta avser byarna Boviken och Fällbäcken. Närheten till det snabbt expanderande Skellefteå med dess växande befolkning gjorde att fisket i dessa byar kunde bedrivas i allt större skala. Det var ingen svårighet att bli av med stora mängder färsk fisk nästan vilka tider på året som helst. Flere industrier i stadens hägn sög upp till fällig arbetskraft och dessutom ny arbetskraft, vilket naturligtvis inverkade negativt* på nyrekryteringen till sälisarna om våren. När Sävenäs såg m. fl. gick omkull omkring 1930, fanns sedan 1926 det nya anrikningsverket Rönnskärsverken i Skelleftehamn, som en följd av det nyupptäckta bolidenguldet. Så inte ens under depressionens år drog man i fälan från detta område. Det var nu främst träindustrin som drabbades av de svåra åren. Säljakten fortsatte emellertid i så måtto att man fiskade säl med sälkätte, vilken metod väl lämpade sig i kombination med ett effektivt fiske.. I Avan i Lövånger var läget annorlunda. Lövångerskusten har en utpräglad jordbruksbygd med fiske som viktig binäring; tätortsbildningar och industrier saknas i området. Säljaktén fortlevde här och förutsättningar fanns för en blygsam, men dock succession i jaktlagen. Likt Per Lundgren drog många ännu i fälan på 1930-talet 86
från t. ex. Bjurön, Jaktfärderna fortsätter, men också här övergår man gradvis till kortare resor med motorbåtar. Maskiner i fiskebåtarna hade börjat bli allmänna på 1930-talet och resorna blev kortare därför att man nu väntade tills den fasta landisen gått upp innan man for. Motorbåtar är både tunga och ömtåliga och därför synnerligen olämpliga att släpa med sig i grov havsis. I denna form och i kombination med kortare dygnsturer lever säljakten på några få platser kvar ännu idag. 1913 kunde en säl, som vid tidigare sett, vara värd upp till 256 kr. Efter kriget och under hela 1920-tälet ligger dock genomsnittsvärdet bara omkring 13, 50 kr. Skottpremien är oförändrad, 4 kr. För skinnet betalas 2, 50-3, 00 kr och kilopriset på späck är 40 öre. Detta leder helt naturligt till avmattning i säljakten och den vikande tendensen står sig, trots att skottpremien 1925 höjs från 4 till 6 kr. För att ytterligare uppmuntra till säljakt höjs redan 1928 skottpremien från 6 till 10 kr. För 1927 utbetaldes i Västerbotten skottpremier för 916 dödade sälar och man skulle ha väntat sig att denna siffra visade en kraftig ökning 1928. Så är emellertid inte fallet och bara 418 sälar redovisas för det året. 1929 redovisas emellertid 1038 dödade sälar för länet och siffran för hela riket detta år är 4085, vilket ger en uppfattning om den västerbottniska jaktens betydelse. 1930 är motsvarande siffra för Västerbotten 2068 dödade sälar! Hela riket 7396. Depressionen drabbar nu stora delar av landet, men västerbottningarna i norra länsdelen klarar sig förhållandevis lindrigt undan. I Lövånger fanns inga industrier eller tätorter och Rönnskärsverken och Bolidengruvan tog upp mycket arbetskraft från den sviktande träindustrin i Skellefteoch byskeområdena. Renholmens såg i Åbyn i Byske t. ex. gick omkull 1930. En timmerhuggares dagsförtjänst detta år uppgick sällan till 5 kr. Ett välriktat skott i sälisen gav alltså minst två sådana dagsförtjänster. De höga avskjutning ssiffrorna detta år får nog tolkas så, att många arbetslösa från träindustrin sökte en tillfällig utkomst i sälisen. Det torde dock inte så mycket ha varit frågan om en nyrekrytering till sälisarna; de yngre sökte sig till andra orter. De äldre arbetarna inom träindustrin hade emellertid ofta etablerat sig med egna-hem, somliga hade ett och annat husdjur och många fiskade vid sidan av det ordinarie arbetet. Man kunde stå med ena foten i brädgården och den andra i skötbåten. Dessa hade alltså båtar, redskap och en viss vana och därmed möjligheter att göra det bästa av situationen och utnyttja en hög skottpremie på säl. Trots en 150%-ig höjning av skottpremien från 1924 till 1928, stiger dock inte genomsnittsvärdet på en säl mer än till drygt 15 kr år 1930. Hela 1930-talet bjöd ett mycket milt vinterklimat och betingelserna för säljakt var gynnsamma. Trots detta märks nu, efter depressionen, en tydlig avmattning i jaktintensiteten under hela detta decennium. Denna trend bryts dock plötsligt av ännu ett krig, som trissade upp späckpriset till 4, 75 kr per kilo. För skinnet kunde man få upp till 30 kr. Skott-premien var oförändrad 10 kr, vilket allt gjorde genomsnittsvärdet på en säl un- 87
der andra världskrigets år till omkring 115 kr. Säljakten upplevde på nytt en liten renässans och många som aldrig tidigare varit ute på långresor i isen gav sig nu iväg, bland dem t. ex. fiskaren Elof Persson i Jävrebodarna, vilken under dessa år även började fånga säl med kätte. Redskapet var för honom helt okänt, när en sälkätte någon höst under de första krigsåren kom ilanddrivande med sydostlig storm. Elof Persson snickrade sig nya och delvis förbättrade sälkättar. Under krigsåren fiskade han med ca 20 varje höst. Detta gav en årlig extrainkomst på minst 2000 kr. Elof skrattar gott när han berättar, att han en höst ålades att skatta för 1000 kr mer än han uppgivit i sin kdeklaration och menar att nog hade han fiskat säl för mer än så. Att sälkätten kom drivande till Jävrebodarna under andra världskriget tyder på att den kom flitigt i bruk på något annat ställe just under denna tid. Vi vet att den emanerade från bröderna Markstedt i Fällbäcken (där den varit i bruk sedan slutet av 1920-talet), vilka även under denna tid utökade sitt antal av detta fångstredskap. I Bjuröområdet hade den blivit vanlig under 30-talet men längre ner än till Avan torde inte denna uppfinning ha spritt sig. Per Lundgren i Avan känner till den och berättar att han även själv stod i begrepp att bygga sig en sälkätte, men att det av någon anledning ej blev av. Handeln med sälspäck skedde, som vi tidigare sett, redan under första världskriget, svart. Per Lundgren i Avan levererade fortfarande sitt späck till garvare Westerlund i Burträsk och Elof Persson i Jävrebodarna sålde det till garvare i Piteå och Sandlunds 88 garveri i Roknäs. Johan Berglund i Boviken, som också under denna tid började fiska med sälkättet, sålde späck till Stenmans garveri i Kåge och Kågeströms garveri och skoaffär i Skellefteå, Lotsen Åke Sjöstedt och andra säljägare i Bjurön och Bjuröklubb sålde späcket till garvare Öhmark i Bodan, Lövånger. Garvarna köpte även upp skinnen. Priset på sälprodukter stod sig oförändrat under hela 40-talet och ännu omkring 1950 och ären närmast därefter kunde man ännu få ut ca 100 kr för en säl. Men sedan tar handeln med sälspäck definitivt slut. När sjöfarts spärrarna lossade och rans oneringstiden tog slut under det slutande 40-talet började det komma en billig tranolja, främst från Norge. Garverierna köpte nu denna istället för sälspäck, trots att detta var bättre. De gamla garverierna började nu också upphöra ett efter ett. De garvare som ännu under 1950-talet funnos kvar i verksamhet var de sista representanterna för detta hantverk. Sälfångsten med kätte bedrevs ännu av ett fåtal fiskare under 50-talet och ända in på 1960-talet, av vilka kan nämnas fiskaren Harald Dyhr i Bjuröklubb och Johan Berglund i Boviken. När säljakten efter andra världskriget än en gång blev mer olönsam uppmuntrade man på samma sätt som tidigare till förnyad jakt, nämligen genom att höja skottpremien från 10 till 15 kr och det var. väl främst härför som t. ex. Johan Berglund fortfor att fånga säl och delvis för att locka bort dem från de storryssjor och and- Övre bilden: Krypning på skridstång. Nedre bilden: I skjutläge. Båda bilderna tagna öster om Stora Fjäderägg i maj 1941 av Bertil Ekholtz.
89
ra dyra fiskeredskap, som salarna annars brukar kunna gå ganska illa åt. Av späcket blev, som vi ska se, främst målarfärg till utomfausbruk, när möjligheterna att försälja försvann. Under 1940-talet sköts i Västerbotten i genomsnitt 503 sälar per år, under 1950-talet 130 samt under 1960-talet 76. Dessa siffror talar ett tydligt språk. En fördubbling av skottpremien 1965, från 15 till 30 kr, kunde inte uppmuntra till förnyade ansträngingar i sälisen, och just i dessa dagar diskuteras på naturvårds sidan livligt skottpremiens avskaffande, samtidigt som Ostkustfiskarnas Centralförbund förordar en höjning av densamma. Den urgamla sälfångsten försvann definitivt ur den västerbottniska kustbefolkningens näringsliv i och med utgången av 1960- talet. Under 1950-talet förekom ännu, fångst med sälkätte i Boviken och Bjuröklubb och man kunde då fortfarande betrakta det visserligen som en mycket liten, men dock binäring. Fiskaren Johan Berglund i Boviken fortsatte fångsten med detta redskap även in på 1960-talet, om än i blygsam omfattning. Han innehar nu Skandinaviens enda och av länsstyrelsen i Umeå utfärdade tillstånd att fånga säl med sälkätte. Han fick det förnyat under hösten 1969, men det var sannolikt för den allra sista tvåårsperioden i historien. Skellefteå Museum do- Bilden nedan: Finsk fälbåt under segel fotograferad 1938 av säljägaren Emil Sandberg, Obbola. Bilden t. h. : Finskt jaktlag på isen i östra Kvarken fotograferat i maj 1941 av Bertil Ekholtz. 90