1 S-O Lodin 2010-06-11 Innovation för tillväxt affärsplan Sverige IVA Arbetsgruppen för stimulans av FoU i små och medelstora företag Förslag till skattereformer Avskaffande av eller lättnader i underskottsavdragsspärren vid ägarskiften Bakgrund gällande lagstiftning Det är inte ovanligt att innovatörer inte har tillräcklig kapitaltillgång för att fullfölja ett kapitalkrävande projekt. För projektets slutförande kan då krävas ägarbyte. Kostnaderna härför påverkas starkt av möjligheterna för företaget att även efter ett ägarskifte i form av förlustavdrag få utnyttja de underskott som projektarbetet förorsakat. I Inkomstskattelagen kapitel 40 finns regler om förlustavdragsbegränsning vid ägarskifte. Kortfattat innebär de följande. Reglerna gäller när det bestämmande inflytandet i ett bolag övergår till annan ägare. Om det överlåtna företagets underskott uppgår till mer än dubbla köpeskillingen får företaget efter ägareövergången enligt den s.k. beloppsspärren inte längre utnyttja sitt förlustavdrag över huvud taget. Vid denna relation mellan gamla förluster och köpeskillingen torde lagstiftaren menat att ren förlustbolagshandel i skatteundandragande syfte föreligger. Emellertid torde idag denna situation med mycket stora utvecklingskostnader inte vara ovanlig när ägare till utvecklingsföretag på grund av kapitalbrist inte längre har möjligheter att fortsätta verksamheten även om den kan vara lovande. Om ett sådant företag har outnyttjade förluster på en miljon kronor måste köparen betala mer än 500 000 kr för företaget för att beloppsspärren inte skall slå till. Förlusten av förlustavdragen innebär i detta fall en merkostnad på 263 000 kr. På så sätt innebär beloppsspärr en betydande fördyring av verksamheten av en storlek att denna typ av ägarskiften oftast omöjliggörs och även lovande projekt läggs ner. För företagsöverlåtelser som klara beloppsspärren återstår den s.k. koncernspärren som i praktiken innebär att de förlustavdrag som det överlåtna företaget har under en femårsperiod inte kan utnyttjas mot koncernbidrag från andra bolag i den koncern som företaget nu ingår i.
2 Under denna tid kan förluster endast utnyttjas mot vinster som genereras i det överlåtna företagets egen verksamhet. Samhällsekonomiskt skadliga effekter av gällande regler De problem som förlustavdragsspärren förorsakar beror på en del på principen om beskattningsårets slutenhet. Utfallet av ett företags verksamhet bör egentligen ses i ett långsiktigt sammanhang som omfattar företagets hela livslängd. Företaget kan ha perioder av hög lönsamhet liksom perioder av svårigheter och till och med stora förluster. Först i efterhand kan man bestämma företagets nettolönsamhet och egentligen vilken skattekraft som verksamheten haft. Emellertid är en så lång bedömningsperiod i praktiken omöjlig att hantera vid beskattningen. För att få en hanterbar period för att bedöma ett företags skattepliktiga inkomst har man valt ett ettårsperspektiv som egentligen saknar en principiell grund. Man har också i flera avseenden gjort avsteg från ettårsprincipen. Så medger lagstiftningen resultatutjämning mellan olika år framåt i tiden. Företagen har rätt att få avdrag för tidigare förluster mot inkomster som uppstår under senare år utan tidsbegränsning, s.k. carry forward i vart fall så länge som inte väsentliga förändringar i ägarförhållandena inträffar. Däremot tillåter lagstiftningen inte att senare förluster i efterhand skall få avdras mot tidigare vinster, så kallad carry back. Det betyder att timingen av förluster liksom vinster får avgörande betydelse för ett företags skattbelastning. Ett exempel kan belysa effekterna. Om ett företag A under 5 år har en årlig förlust på 100 000 kr och därefter en vinstperiod på fem år med en årlig vinst på 100 000 kr, får de gamla förlusterna dras av mot de senare vinsterna och nettobeskattningen blir noll, vilket återspeglar nettoresultatet av den 10-åriga perioden. Ett annat företag B har den motsatta resultatcykeln först fem goda år följt av fem förlustår. Vid 30 procent bolagsskattesats får detta företag betala en årlig skatt på 30 000 kr på vinsterna. Men företaget får inte kvitta de senare förlusterna mot de tidigare vinsterna utan drabbas av en sammanlagd skatt på 150 000 kr trots att dess nettoresultat är noll och detsamma som företag A:s som slapp all skatt. Resultatet är en reell överbeskattning av B och därmed också av bolagssektorn. Staten får härigenom högre skatteinkomster än vad företagens samlade resultat borde ge upphov till. Ser man vidare på B:s situation kan företaget egentligen ha ett mycket lovande projekt som dock krävt stora utvecklingskostnader som förorsakat förlusterna. B:s ägare har dock inte finansiella resurser att driva projektet vidare fram till dess att de stora vinsterna kommer och
3 har heller inte möjligheter att lånefinansiera utvecklingen. I stället måste ägarna söka nya ägare till hela eller delar av företaget. En väsentlig ägarförändring riskerar dock att medföra att de tidigare förlusterna inte kan utnyttjas som avdrag mot de hägrande framtida vinsterna. Härmed kan projektet fördyras med 150 000 kr i extra skattekostnader jämfört med om de ursprungliga ägarna haft finansiella muskler tillräckliga för att själva driva projektet vidare. Denna situation med stora utvecklingskostnader är inte ovanlig när ägare till utvecklingsföretag på grund av kapitalbrist inte längre har möjligheter att fortsätta verksamheten även om konceptet kan vara lovande. Om ett sådant företag exempelvis har outnyttjade förluster på en miljon kronor måste köparen betala mer än 500 000 kr för företaget för att beloppsspärren inte skall slå till. Förlusten av förlustavdragen innebär i det fallet en merkostnad på 263 000 kr. På så sätt innebär beloppsspärren en betydande fördyring av verksamheten av en storlek att denna typ av ägarskiften oftast omöjliggörs och även lovande projekt läggs ner. Koncernspärren innebär att skatteuttaget på ett utvecklingsprojekt, som bytt ägare och där förluster uppstått under utvecklingens första skede, också här blir högre än om den första ägaren haft tillräcklig finansiell uthållighet. Vid en diskonteringsfaktor på 10 procent, vilket är lågt räknat vid riskprojekt, sjunker värdet av förlustavdraget med ca 60 procent under femårsperioden fram till att det får utnyttjas. Om man tänker sig ett projekt som vid ägarbytet har en miljon kr i underskott, betyder det en kostnadsökning på nära 160 000 kr. Denna skattefördyring endast på grund av att ett företag byter ägare, innebär att svårigheterna att få en ny finansiär till projektet ökar även i de fall överlåtelsen klarar beloppsspärren. Följden blir i många fall att projekt måste läggas ner på grund av kapitalbrist. Härigenom går staten miste om möjliga skatter på projektet om det hade kunnat föras till ett lyckligt slut av den nye ägaren. Förbudet kan därför snarast leda till statsfinansiella förluster. Inkomstskattelagens bestämmelser förefaller utgå från att företag med förluster är misskötta eller utan framtid och saknar berättigande att på oförändrade skattevillkor fortsätta i en ny ägares händer. Det kan till en del stämma för hur näringslivet såg ut när de här principerna knäsattes. Men tiderna har förändrats. Dagens utveckling är mycket snabbare. De innovationsintensiva branscherna har blivit fler och utvecklingsverksamheten mer kapitalkrävande. I allmänhet krävs större kapitalresurser än tidigare. Det verkar som om man
4 helt förbisett att lovande företagsidéer ofta blir så kapitalkrävande att den förste företagaren saknar resurser att fullfölja projektet, trots att det pekar framåt mot god lönsamhet. Denna situation blir extra akut i tider, som nu under rådande finansiella kris när brist på riskkapital uppstår. Nuvarande regler medför att många lovande projekt aldrig kan fullföljas. Egentligen saknas över huvud taget bärkraftiga skäl för den gällande förlustavdragsspärren efter ägarskiften. Detta framhölls också 1999 av Lagrådet (se proposition 1999/2000:2, bilaga 6) i dess granskning av den nya inkomstskattelagens spärregler. Lagrådet skriver bl.a. att staten inte torde ha utgått från ett större skatteuttag från företagssektorn än 28 procent av sektorns nettovinst. Lagrådet fortsätter: Slopandet av rätten att dra av (kvitta) vissa underskott mot överskott leder till att det faktiska skatteuttaget blir högre än 28 procent av den samlade nettovinsten. För det enskilda företaget innebär förbudet mot kvittning att hela underskottet måste om företaget skall leva vidare täckas av beskattade medel. Endast det faktum att ett företag bytt ägare kan inte vara ett tillräckligt skäl för en skatteskärpning. Staten torde dessutom i allmänhet inte göra någon skatteförlust om förlustavdragen kan utnyttjas av en ny ägare. Rätten att utnyttja förlustavdraget har ett värde som normalt höjer köpeskillingen och därmed säljarens eventuella vinst eller minskar förlusten. Härigenom blir värdet av förlustavdraget i princip beskattat hos den förste ägaren. Lagrådets tungt vägande argumentation beaktades emellertid inte av regeringen. Ser man dessutom till skatteintäkterna för hela bolagssektorn innebär handel med förlustbolag ingen förlust för staten jämfört med att samma företag i stället förmått fortsätta verksamheten. Det förefaller snarare som det är moraliska skäl som styrt lagstiftarens handlande. Uppenbart är dock att lagstiftaren hittills förbisett de negativa konsekvenserna av spärreglerna. Ny skärpning. Genom beslut i december 2009 har lagstiftningen skärpts ytterligare om skärpning av reglerna (Skr: 2008/09:225) så att även köparens kapitaltillskott efter förvärvet kan medföra att de tidigare förlusterna inte kan utnyttjas. Just denna skärpning kommer att särskilt drabba nya finansiärers övertagande av lovande men underfinansierade innovationsprojekt. Skärpningen gör systemet än krångligare och, vad värre är, i sin utformning också leder till ytterligare svårigheter för seriösa övertaganden av innovationsföretag med
5 utvecklingspotential. Den nya lagstiftningen, som införts i 40 kap 16 och 16a IL, innebär att ett kapitaltillskott till förlustbolaget i samband med ett ägarskifte vid tillämpningen av beloppsspärren skall räknas av från köpeskillingen om det inte är uppenbart att förvärvaren erhållit tillgångar av verkligt och särskilt värde. Till den del köpeskillingen efter reduktionen med tillskottsbeloppet uppgår till mindre än hälften av förlustavdraget i det förvärvade företaget går förlustavdragsrätten förlorad. Även om huvudskälet för denna skärpning varit att stoppa ett visst skatteflyktsbeteende, slår lagstiftningen hårt mot ett mycket vanligt för att inte säga typiskt förfarande vid inträde av nya finansiärer i ett innovations- eller utvecklingsprojekt. Ofta för att inte säga mycket ofta visar det sig att en innovatör har underskattat kostnaderna för projektets genomförande och därmed överskattat sina egna finansiella resurser för dess fullföljande. Lånefinansiering är oftast omöjlig då projektet ännu inte resulterat i några belåningsbara tillgångar som kan fungera som säkerhet för lån. Det krävs i allmänhet att nya finansiärer, som vill ha del i vinsten för sitt risktagande, träder till. Följden blir ofta att innovatören måste överlåta en del av eller hela sitt aktieinnehav och att de nya finansiärerna skjuter till nytt kapital genom en riktad nyemission i företaget för projektets fullföljande, kanske endast detta. Redan tidigare kunde förlustavdragsspärren medföra problem. Genom att nyemissionsbeloppet i den nya lagstiftningen skall dras av från köpeskillingen kommer kvarstående köpeskilling ofta att motsvara bara en bråkdel av förlustavdraget. Man skall nämligen komma ihåg att underskottet i ett innovationsföretag kan bestå av samtliga kostnader under företagets hittillsvarande livstid, då några inkomster ännu inte förekommit. Det kan därför vara fråga om mycket stora underskott i relation till företagets marknadsvärde vid tidpunkten för de nya finansiärernas inträde. Den utvidgade spärregeln skall dock inte slå till om det är uppenbart att förvärvaren erhållit tillgångar av verkligt och särskilt värde. Uttrycket uppenbart har i rättstillämpningen givits en mycket restriktiv innebörd, som torde göra det nästan omöjligt att i praktiken uppfylla uppenbarlighetskriteriet när det gäller immateriella tillgångar i form av idéer, planer, experimentresultat som ännu inte avspeglar sig som bokföringsbara tillgångar eller givit någon inkomst. För att komma till rätta med missbruksfallen bör det räcka med att man måste göra troligt att man förvärvar något av värde. Uppenbarhetskriteriet slår undan benen för många
6 innovationsprojekt. Då den idé som man köper in sig normalt inte är patenterade eller ens får bokföras som en tillgång i det överlåtna företaget. Just kapitaltillskott i form av riktad nyemission är ju standardförfarandet när man tar in nya finansiärer i innovationsprojekt. Som förslaget nu ligger är det så tillväxtfientligt som det över huvud taget kan bli. Förlustavdragsspärrarna vid ägarbyten kan ifrågasättas av många skäl. Försäljningsvinster på näringsbetingade aktier har gjorts skattefria för att inte förorsaka en kedjebeskattning och för att undvika en merbeskattning av bolagssektorns inkomster. Man har där helt riktigt varit beredd att betrakta bolagssektorn och dess skattebelastning som en enhet. Enligt detta synsätt som lagstiftaren varit beredd att anlägga på inkomstsidan, borde med lika starka skäl tillämpas också på förlustsidan. Förlustavdragsspärren ger en högre beskattning av projekt inom företag som byter ägare och som vid överlåtelsen har förlustavdrag jämfört med företag som inte byter ägare. Härigenom sker en överbeskattning av bolagssektorn. Att neka avdragsrätt för ett bolag på grund av ett ägarskifte leder till samma slags merbeskattning av bolagssektorn som nu undvikits vid beskattningen av bolagssektorns inkomster. Samma principer bör tillämpas i båda fallen. Men också redovisningsreglerna missgynnar i detta sammanhang investeringar i egna projekt för utveckling av immateriella tillgångar jämfört med investeringar i materiella tillgångar.. Utgifter för utveckling av immateriella tillgångar är normalt inte aktiveringsbara utan måste dras av omedelbart, vilket medför underskott före en aktieöverlåtelse, medan aktiveringsbara utgifter för materiella tillgångar, t.ex. byggnader, eller varulager inte ger upphov till avdrag förrän senare t.ex. i form av värdeminskningsavdrag eller försäljning av tillgången, vilket kan inträffa först efter ett ägarbyte. Förlustavdragsspärren, som nu inkluderar även nyemissioner i samband med ägarbytet, slår bara till när redovisningsreglerna framtvingat att utgifterna avdragits före ägarbyte. Härmed slår reglerna till just på typfallet för kapitalförstärkning i innovationsinriktade företag genom överlåtelse till nya finansiärer. I och med att kostnaderna inte kan materialiseras i en aktivpost i bokföringen är det ofta hopplöst att visa att köparen uppenbarligen förvärvat en tillgång av verkligt värde. En uppmjukning av kravformuleringen i 16a i 40 kap. till att det skall räcka med att man kan göra troligt att köparen har förvärvat egendom av verkligt värde skulle rädda många seriösa inhopp av nya finansiärer i innovations- och forskningsprojekt, som Ni nu slänger ut i kylan. En sådan formulering skulle ändå räcka för att hålla borta missbruksfallen.
7 Spärreglerna bör avskaffas eller i vart fall mildras Även om det saknas bärkraftiga skäl för spärrlagstiftningen över huvud taget, bör man åtminstone avskaffa spärren vid företagsöverlåtelser av andra skäl än att endast utnyttja förluster för att undgå skatt på vinster i en helt annan verksamhet. Så borde koncernspärren kunna avskaffas helt för överlåtelser av företaget med outnyttjade förluster, där verksamheten avses att fortsätta eller där tillgångar, materiella eller immateriella, personal eller metoder är av värde i en annan köparens verksamheter. Detta kriterium torde i allmänhet vara uppfyllt om köparen är verksam inom samma eller närliggande bransch. I sådana fall bör lagstiftningen utan villkor tillåta att förluster får utnyttjas. Detsamma bör gälla vid hel- eller delöverlåtelse av företag, som har InnovF-status. I andra fall måste den regel om dispens om samhällsekonomiska skäl föreligger utvidgas till att också gälla fall när det köpande företaget kan göra troligt att verksamheten avses fortsätta antingen i det förvärvade företaget eller annat företag inom koncernen. Denna dispensmöjlighet bör också gälla för beloppsspärren. Skatteverket torde här vara en lämplig dispensmyndighet. De ovan föreslagna förbättringarna i möjligheterna att utnyttja förlustavdrag i företag som bytt ägare torde avsevärt förbättra överlevnadsmöjligheterna för företag vars utvecklingseller affärsidé är god men där ägaren inte har tillräckliga kapitalresurser för att fortsätta verksamheten. Särskilt i den nuvarande finanskrisens spår kan det bli många företag. För att en lagstiftning som här föreslås om skattestimulans för innovationsföretag skall få full effekt är en förbättring av förlustavdragsreglerna en nödvändighet. För att svenskt näringsliv snabbt skall kunna återhämta sig den dagen krisen är över är det viktigt att den typen av företag kan överleva. Därför är en lagstiftningsändring brådskande.