Ett år av kulturpolitik Ett reflekterande bokslut för Västra Götalandsregionens kulturår 2013
OM BOKEN De sex reportage som ligger till grund för boken som du håller i handen togs fram med start våren 2013 som en del i kulturnämnden i Västra Götalandsregionens digitala nyhetsbrev som riktar sig till allehanda mer eller mindre officiella makthavare och kulturintresserade i länet såväl som riket. Ambitionen med nyhetsbrevet är att inte bara erbjuda senaste nytt från Västra Götalandsregionens arbete med kultur, utan också uppmärksamma någon intressant del av kulturlivet som på ett eller annat sätt är kopplat till Västra Götalandsregionen. De digitala versionerna av reportagen innehåller länkar, ljud och rörlig bild och kan med fördel avnjutas på din läsplatta i hängmattan eller favoritfåtöljen. Nyhetsbrevet utkommer även fortsättningsvis med en upplaga om sex nummer per år. Du hittar dem på: www.vgregion.se/kultur/nyhetsbrev 2/72
Ett kulturpolitiskt år kan beskrivas på många sätt. Mycket av det politiska arbetet och beslutsfattandet reduceras ibland till siffror. Otvivelaktigt är siffrornas bild av verkligheten viktig och inte sällan sann. Men likafullt som det måste var på detta sätt, likafullt måste man tänka på ett kulturpolitiskt år bortom svarta siffror i värsta fall röda på vita papper. Bakom budgetar och årsredovisningar befolkas kulturens värld av människor som skapar och möts. Där ryms händelser, känslor och processer som kanske inte alltid låter sig fångas i tidsaxlar och kvantifieringar. Utmaningen med all politik kanske kulturpolitiken i synnerhet är att å ena sidan titta på siffrornas absoluta värld och å andra sidan på verklighetens omätbara och ständigt föränderliga mjuka värld. På de kommande sidorna finns ett antal olika berättelser om kulturella företeelser. Det är ögonblicksbilder av vad som hänt i Västra Götalandsregionens kulturlandskap under det gångna året. Men eftersom det bara är ett mikroskopiskt axplock, bad vi också de bolag och förvaltningar som Västra Götalandsregionen äger på kulturområdet att berätta för oss vilka siffror, tal och händelser som gjort dem allra mest glada, uppspelta och förväntansfulla från 2013. Tillsammans fångar inte siffrorna och reportagen hela det kulturpolitiska året 2013 i Västra Götaland på ett absolut sätt. I synnerhet inte eftersom Västra Götalandsregionens arbete med kultur även omfattar omkring 80 ytterligare aktörer som inte ägs av regionen, men som har ekonomiskt stöd för att driva sin verksamhet. Dessutom beviljar Västra Götalandsregionen stöd till hundratals kulturprojekt runt om i länet varje år. Förutom vårt kulturpris fördelar vi även 17 kulturoch arbetsstipendier årligen till några av de begåvade kulturskapare som vi är glada och tacksamma över att ha här i vår del av Sverige. Men detta är ändå en del av en mångfacetterad fresk. Förhoppningsvis kan den inspirera både politiker och kulturskapare på alla nivåer att fortsätta det viktiga arbete som gör Västra Götaland vackrare, intressantare och starkare! Alex Bergström Falköping, 14 maj 2014 Ordförande Västra Götalandsregionens kulturnämnd INNEHÅLL Eldfesten 4 Kulturfakta 13 Nossebro 14 Kulturfakta 24 Kulturpristagare 26 Kulturfakta 35 Barock 36 Kulturfakta 45 Litteraturscenen 46 Kulturfakta 56 Berättelser 58 3/72
ELDFESTEN TEXT SUSANNE JANSSON FOTO PATRICK SÖRQUIST LAYOUT IBIZ REKLAMBYRÅ ELDEN SOM ALDRIG SLOCKNAR. Elden. Symbolen för värme, ljus, kraft och rening. Tisdagen före vårdagjämningen har den sin alldeles egna dag då firas Eldfesten runt om i världen. Men allra störst sägs den vara i Göteborg.
Sagas mormor var rik. Hon tyckte att det var viktigt med pengar, och man skulle dela med sig av dem. Varje år bjöd hon hela kvarteret där hon bodde i Teheran på en Eldfest av högsta rang. Alla grannar firade tillsammans ute på gatan, mormor stod för mat, kakor, nötter och levande musik, det tändes eldar, dansades och firades. Och det delades ut släta sedlar direkt från banken. För varje sedel hennes mormor enligt traditionen gav till gästerna, så fick lilla Saga själv en i handen. Jag fick så mycket kärlek av min mormor säger hon. Och jag fick så mycket pengar. Det var med kärlek och pengar som man kunde skapa stor glädje hos folk tyckte hon. Vid tiden för Eldfesten är det vår i Iran. Saga förflyttas tillbaka hem. Minns musiken från dragspel och kastanjetter, doften av mynta och frukt träden som just börjat blomma. Minns känslan av att kunna gå i tunna kläder igen. Och det är just det man firar. Man firar det persiska nyåret, Norouz, som inträder på vårdagjämningen en eller ett par dagar senare och som för med sig värmen. Våren. Ljuset och glädjen. I Sverige är det annorlunda, åtminstone detta år. Det är i mitten på mars och det är riktigt jäkla svinkallt. Det känns som om det blåser isvindar från Nordpolen över Heden där tälten och scenen står uppställda och inväntar de uppemot 18 000 besökare som förmodas komma hit om några timmar. Det väntas besökare från runt om i regionen, från Eskilstuna och Örebro och andra delar av landet. Busslaster från Danmark och Norge. Faktum är att arrangemanget i Göteborg tycks vara det största firandet av Eldfesten i hela världen. Jag fick så mycket kärlek av min mormor. VÄNSTER: För Saga Hosseini är det persiska nyåret en tid då hon tänker extra mycket på sitt hemland. OVAN, DELAD BILDTEXT: Flaggan med lejonet och solen förbjöds under Khomeinis styre. Den är en viktig symbol för de iranier som vill bli av med den nuvarande regimen. Mahmoud Moradi och hans familj säljer grillspetten Kubide under festen. HÖGER: Den traditionella soppan Ash Reshte innehåller bland annat nudlar, bladgrönsaker och bönor. 5/72
# 1 ELDFESTEN Det känns som om det blåser isvindar från Nordpolen över Heden där tälten och scenen står uppställda. STORA BILDERNA: Vid årets arrangemang var popstjärnan Mansour det stora dragplåstret. HÖGER, NEDAN: Utöver de sju saker som börjar på S brukar man på det dukade nyårsbordet Haft sin även ha med något av de främsta persiska litterära verken. Saga Hosseini är med i Eldfestkommittén som står bakom alltsammans. Ett av hennes ansvars områden denna dag är att i ordningsställa bordet Haftstin i ett av tälten, vilket på persiska betyder de sju sakerna som börjar på S. En av sakerna är Sir, vitlök, som symboliserar hälsa. En annan är Senjed, en sorts söt frukt från lotusträd som växer i öknen under svåra förhållanden och symboliserar tålamod. Dessutom ska det finnas en spegel, målade ägg, en diktsamling av poeten Hafez och en skål med en levande guldfisk. Men det är för kallt för det idag, säger Saga medan hon kör mellan Hisingen och Heden för att hämta och lämna grejer. Så det får bli några äpplen istället, det går bra det med. Hon arbetade som sekreterare på radio- och tv-huset i Teheran när revolutionen bröt ut i slutet av 1970-talet. Hon hade gift sig med en ljudtekniker på samma 6/72
Röken från andedräkter och värmande eldar stiger mot himlen, doften av friterade munkar och grillspett blandas med ambitioner och hopp inför den nya varma årstiden. 7/72
# ELDFESTEN 1 arbetsplats och tillsammans hade de två små pojkar. Det var för osäkert att bo kvar. Dels för att fritänkande kultur- och mediaarbetare precis som politiskt medvetna stod lågt i kurs hos den nya islamistiska regimen, men framför allt för att det utbrutit krig mot Irak. De ville ge sina barn trygghet. Efter några år i Svappavaara i Kiruna hamnade familjen i Göteborg. Vid sidan om arbetet med Eldfesten är hon idag aktiv både på en närradiostation och i en pensionärsförening. Den ene sonen är artistansvarig på kvällens arrangemang och springer runt på Heden även han denna dag. Han är intresserad av traditionerna från föräldrarnas hemland, säger Saga. Den andre sonen, däremot, är ganska oengagerad. Barnbarnen växer upp ännu mer frikopplade från den persiska kulturen. Det är som det är. Det måste man respektera. Det är här de lever nu. I ett land med andra traditioner, som skapar en annan identitet hos många av dem som inte upplevt något annat. Reza Talebi är ordförande i Eldfestkommittén. Han minns den första Eldfesten i det nya landet. Det var 1992. Han hade kommit som politisk flykting under 1980-talet och saknade denna årets roligaste fest. Han drog ut till Delsjön med fyrtiotalet landsmän och en bilradio, tände eldar och försökte skapa feststämning i kylan. Det var dubbelt, säger Reza. Dels var det kul att få fira Eldfesten igen, men det var också med stort vemod. Det var inte samma stämning som man var van vid hemifrån. Han drog ut till Delsjön med fyrtiotalet landsmän och en bilradio, tände eldar och försökte skapa feststämning i kylan. STORA BILDEN: Mohammed Djafari har förvandlat sig till Amo Rouz, ett slags persisk jultomte i röd klädedräkt. OVAN: Blåsinstrumentet Zurna har en viktig roll i persisk folkmusik. I Sverige finns en liknande variant som kallas Skalmeja. 8/72
Reza och många av hans landsmän hade hoppats att situationen skulle förändras i Iran, att de skulle kunna resa hem snart igen. Istället var det allt fler som tvingades fly. Allt fler som kom till Sverige. Och allt fler som kände behov av att minnas hemlandet och samlas kring en gemensam tradition. Och så växte Eldfesten. Den passade perfekt. Dels krockar den inte med någon västerländsk högtid, dels är den en kärleksfull, inspirerande och vacker folkfest som inkluderar alla oavsett bakgrund, säger Reza. Firandet flyttade först till Hammarkullens fotbollsplan, sedan vidare till Heden. Gick från fyrtio deltagare till ett par tusen, till femtusen och uppemot tio tusen. Och så förra året, på Götaplatsen, beräknade polisen att 15 000 hade kommit. Och i år var det dags att landa på Heden igen. En tradition som vanligen firats i mindre grupper på gator, i trädgårdar eller i skogen har i Göteborgsversionen alltså blivit ett evenemang med stor scen och konserter. I år har man Mansour på programmet, en popstjärna från USA som får många unga att vallfärda. Här öppnas snart matstånd med soppa, te, munkar och sockervadd. Montrar med information signerad ABF och Folksam. Så går det till när traditioner överförs från ett land till ett annat. De vänder och vrider sig fram genom åren, över tiden, ömsar skinn och hittar sin form. Nu faller mörkret, allt fler människor samlas. Röken från andedräkter och värmande eldar stiger mot himlen, doften av friterade munkar och grill spett blandas med ambitioner och hopp inför den nya varma årstiden. Mohammed Djafari klär på sig den dyrbara klädedräkten i röd sammet och förvandlar sig till Amo Rouz, ett slags persisk jultomte som har godispåsar till alla barn. Folkdansgruppen Setin klär om backstage och lilla Ava, 7 år, tränar på sin arabiska magdans.detta är Rezas sista år som ordförande. Han ska lämna över stafettpinnen efter 21 år, för att, som han själv säger, undvika att bli som en gammal general i Sydamerika. Nu kliver han upp på scenen tillsammans med invigningstalaren Alexander Bengtsson från antirasistorganisationen Expo. Alexander talar om vikten av mötesplatser som Eldfesten för att manifestera den ständiga drömmen om ett samhälle där olika kulturer och identiteter kan leva sida vid sida. Där ingen makthavare vare sig han heter Åkesson eller Ahmadinejad kan bestämma 9/72 Så går det till när traditioner överförs från ett land till ett annat. De vänder och vrider sig fram genom åren, över tiden, ömsar skinn och hittar sin form. Nathalie Rostampoor dansar i gruppen Setin. Inför uppträdandet får hon hjälp med att fästa sjalen ordentligt. över vem som dansar med vem, vem som skrattar med vem och vem som blir varandras vän. Och man tänker på allt detta arbete som sker runt om i landet varje dag, i stort och smått, för att motverka polarisering och vi- och dom-tänkande. Och man tänker på att dessa ansträngningar ständigt möter motstånd och att detta motstånd kanske aldrig känts så starkt som under gårdagen, då migrationsminister Tobias Billström i en
# ELDFESTEN 1 Den här elden kommer aldrig att sluta brinna. DN-intervju talade om ögonfärg och hårfärg och om snälla svenska damer och fick många att känna att rasismens ansikte nu inte bara visat sig i Sveriges riksdag utan också i dess regering. Från scenen läser man sedan den årliga deklarationen mot den islamistiska regimen i Iran. Mot förtrycket av oliktänkande. Mot förbudet mot glädjeyttringar såsom denna fest som just nu firas här, tusentals mil från hemlandet. Så blir Eldfesten i Göteborg också en flamma i natten i kampen för frihet och respekt oberoende av religion, etnicitet eller politisk ståndpunkt. Den här elden kommer aldrig att sluta brinna. Orden lyser röda på storbildsskärmen, strömmar ut över Heden. Ut över många av dem som tvingats lämna allt och funnit sig tillrätta men som inte glömmer, ut över deras barn, deras fruar och män och barnbarn och vänner. Ut över ett hav av människor som tagit avstickaren från Avenyn för att det hände nåt kul där borta på Heden denna sällsynt kalla kväll. Sedan tänder man eldarna. Flera små eldar i långa rader som man enligt traditionen ska hoppa över och sjunga visan: Zardi-ye man az to Sorkhi-ye to az man! STORA BILDEN: Att hoppa över eldar är en central del av firandet. Det finns en bana för barn, och en för vuxna. som betyder ungefär: Min gula nyans (min blekhet) ger jag till dig! Din röda rodnad (din glöd och värme) får jag tillbaka av dig! LILLA BILDEN: Zoroastrismen är en av världens äldsta religioner. Faravahar är en av de främsta symbolerna och tros föreställa en skyd dande ande. 10/72
Kön växer. Hundratals människor vill hoppa. Några tar höga, spänstiga språng, andra hoppar jämfota. Några tar varandra i hand eller armkrok, andra släntrar fram över eldarna eller pratar i mobiltelefon medan värmen slickar deras ben. Ellinor från Göteborg står intill och tittar på tillsammans med sitt holländska sällskap. Hon var här förra året också, för att det är en kul happening. Denna eld. Symbolen för rening och kraft. Ett tillfälle att bränna det gamla och lämna plats för det nya. Men jag har inte bestämt mig för om jag vill hoppa än, säger hon. Det ska Roshad och Sihad som ännu står och värmer sig vid en av eldarna. De kommer hit för att alla är här, för att träffa kompisar och lyssna på musik. Jag har åkt hit från Uddevalla, säger Roshad. Det gör jag varje år. Denna eld. Symbolen för rening och kraft. Ett tillfälle att bränna det gamla och lämna plats för det nya. Och jag minns Sagas ord, från bilresan mellan Hisingen och Heden, att det handlar om att städa. Städa sitt hem, sin kropp, sina relationer. Lämna ohälsa bakom sig, konflikter. Men kanske, sa hon, är Eldfesten framför allt ett tillfälle att städa sitt hjärta. Rena det från svärta och fylla det med ljus och värme. Så egentligen borde man kanske ha en eldfest varje dag. Eller i alla fall en eld, tänker jag. En eld i hjärtat. Som aldrig slutar brinna.. För många är Eldfesten ett tillfälle att såväl begrunda det som varit, som att välkomna det nya. 11/72
# ELDFESTEN 1 Traditioner är kulturens tidsaxel Enligt Mats Nilsson, docent i etnologi vid Göteborgs universitet, är det just traditionerna som ger oss en gemensam identitet och kultur. En tradition är en företeelse som 1) upprepas och 2) överförs till andra. Inom de nationella kulturerna kan det även finnas flera undergrupper, såsom överklass och arbetarklass, som har sina egna olika traditioner. En vidare definition av tradition är seder och bruk och kan också innefatta konventioner kring hur man uppför sig, hur man hälsar och så vidare. Utan traditioner kan ingen kultur överleva, säger Mats Nilsson. Traditioner är kulturens grundbult och tidsaxel. För att en utländsk tradition ska få fäste krävs det att tillräckligt många accepterar den och tar den till sig. Svenskar är exempelvis ofta mycket angelägna om att söka sig till varandra och bevara sina traditioner när de flyttar utomlands. Därmed Fakta / Eldfesten Eldfesten, eller Chaharshanbeh Soori som den heter på persiska, är en folklig högtid där man välkomnar det persiska nyåret, Norouz. Eldfesten firas alltid sista tisdagen före vårdagjämningen. (Nyåret infaller på vårdagjämningen och firas sedan i tretton dagar.) Med Eldfesten välkomnar man våren, ljuset och värmen samtidigt som man uppmanas lägga ohälsa och konflikter bakom sig. I traditionen ingår en soppa, Ash Reshte, och en speciell blandning nötter samt ritualen att hoppa över små eldar som placerats ut på marken. Eldfesten har firats i nästan fyratusen år av många olika folkslag utan att begränsas av nationsgränser och språkbarriärer. Den har i många fall betraktats som ett hot mot den nationella, religiösa eller etniska identitet som makthavarna strävat efter att etablera, och har därför under historiens gång varit förbjuden i flera länder. På många håll trotsas dock förbudet, och människor fortsätter att fira. inte sagt att vår svenska midsommar blir en nationell tradition i det nya landet, eller utgör något hot mot den spanska, amerikanska eller thailändska identiteten. Även i Sverige utövas flertalet traditioner som har en plats i vårt samhälle men som ändå inte betraktas som helsvenska, exempelvis romska och judiska traditioner. Ett motsatt exempel är Halloween, som aningen vilset letat sig fram till en plats inom ramen för de traditioner vi allt mer betraktar som våra egna. Där ska man inte underskatta de kommersiella krafternas påverkan. Jag tror att det fungerar hos oss eftersom bus och godis passar in i vår barnmiljö, säger Mats Nilsson. Utländska traditioner utvecklas ofta på olika sätt beroende på förutsättningarna i den kultur där de slår rot. På så vis förändras de, och blir i vårt land försvenskade versioner av ursprungstraditionen, precis som Eldfesten blivit i Göteborg. Sedan kanske det kan finnas saker vi inte alltid betraktar som traditioner men som ändå kan passa in i definitionen av dem. Som fotbolls-vm. Eller bokmässan. De upprepas ju, och delas av flera. Mats Nilsson tvekar. Nja... Kanske inte bokmässan i sig. Men att gå på bokmässan, det skulle kunna betraktas som en tradition. Eldfesten arrangeras i Göteborg och på andra håll i Västra Götaland med stöd från Västra Götalandsregionens kulturnämnd. Läs mer om stödet till kulturlivet på vgregion.se/kultur 12/72
GöteborgsOperan 2013 74062000 kronor i biljettintäkter 234190 antal besökare opera 77% dans 77% musikal 86% FAKTA OCH GRAFER Beläggning på Stora scenen 13/72
NOSSEBRO TEXT PIA NAURIN FOTO MIKAEL PILSTRAND LAYOUT IBIZ REKLAMBYRÅ HÄR HADE TIDEN STANNAT 1969. Det geografiska läget är prydligt antecknat på stationshuset. Höjd över havet 84,9 meter. Avstånd från Göteborg 70,3 kilometer. Men var befinner sig Nossebro i tiden? I nu eller då? Satsningen på retro slår broar över decennierna, är tanken. 14/72
Ett samtal för några år sedan blev avstampet. Visst är det fint här inget skräp, inget klotter, sa Tord Hallén, plan- och byggingenjör, till AM Alströmer, då nybliven kommunutvecklare i Essunga kommun. Se på de välskötta husen, fortsatte han och tog med henne ut för att visa. Så hittade AM Alströmer just det hon behövde till EU-ansökningarna, som ska fyllas i väldigt korrekt, för att pengar ska trilla in. Jag letade efter det unika. Här hade jag svaret: Nossebros välbevarade retromiljö. Och stoltheten över att man vårdat sitt samhälle så väl. En EUansökan till en förstudie godkändes av LEADER Västra Skaraborg, ett regionens retrocentrum började ta form. Mycket fanns redan på plats: dragplåstret Nossebro Marknad Power Meet dit folk kommer åkande i färggranna flashiga amerikanare, veteranmarknader, Eriksons Chark, Ahléns och Elins Bageri & Konditori och så vidare. Liljedals restaurangen, uppfyller alla retrokrav. Ingrid Carlsson, dryga 90 år och så still going strong att man blir rent avundsjuk, berättar förtjust om sina många ombyggnader: Jag åkte till Spanien och det var fint där, och när jag kom hem frågade jag om det gick att göra några spanska valv, och det gick bra. Ingrid är mycket förtjust i Sperring som tagit över, och som den här dagen serverar moussaka och thaimat till en grupp västgötska gillescouter som ska retroguidas. Ingrid Carlsson har byggt om Liljedals många gånger. 15/72
# 2 NOSSEBRO Elektriska affären är ett kapitel för sig. Här hade tiden stannat 1969 visade det sig när gardinerna drogs undan. Rune Johansson, av alla kallad Läkka, öppnade då ny butik på andra sidan Storgatan. Inget från den gamla fick följa med. Och inget slängdes. Elprylarna är kvar i sina fack, lampor från 60-talet ner till 20-talet hänger tätt, och från skivstället sjunger 60-talets schlagerstjärnor i all hemlighet ljudsätter de hela retrosatsningen (man kan höra om man lägger örat mot). Folk kom in och beställde skivor. Namn noterades i en liten prydlig bok. Gunnar Wiklund, Anna-Lena Löfgren, Östen Warnerbring. Anita Lindblom: Sånt är livet. 2 ex till Nossebro. Det var då nu får Sånt är livet över 650 000 träffar på Youtube, ett retroavtryck i sig. Kommunkören har också börjat sjunga retro, för övrigt. Anita Lindblom: Sånt är livet. 2 ex till Nossebro. 16/72
17/72 Stockholms auktionsverk var här och ville köpa. De fick nej förstås.
# NOSSEBRO 2 Det är Läkkas dotter Marianne Johansson som visar runt den här dagen. Hon är barnmorska i Göteborg och värnar om sina rötter. Stockholms auktionsverk var här och ville köpa. De fick nej förstås. Affären är både familje- och Nossebrohistoria. Mariannes farfar var med och elektrifierade samhället. (Han byggde kristallmottagare flera år innan Stockholm Motala drog igång sändningarna 1925.) Hans knowhow var enormt, var det något med el som skulle fixas visste man vart man skulle gå. Marianne visar glaslampan som hängt i taket sedan affären öppnades 1923, hennes favorit. Att ingen ville köpa den? Men den var väl för dyr. Det är en Orrefors. Elaffären är ett av få hus på Storgatan som fått behålla sitt gamla stuk. Det är typiskt för tiden runt förrförra sekelskiftet, då tågen började tuffa in och utvecklingen tog fart. Innan dess var Nossebro en isolerad plats med några glest liggande gårdar. Med Västgötabanan blev världen nåbar, järnvägshotell växte fram och Storgatan pryddes av tvåvåningshus med butik i botten och handlarna i våningen ovanför. Åren efter andra världskriget byggdes Storgatan om till oigenkännlighet. Elaffären är ett av få hus på Storgatan som fått behålla sitt gamla stuk. Marianne Johansson visar släktens retroaffär. 18/72
För tio år sen skulle vi sagt att husen förstördes, säger Björn Ohlén som är byggnadsantikvarie och kulturarvsutvecklare på Västarvet. Nu har vi bytt glasögon. Vi kan se värdet i det renoverade. De där decennierna runt mitten på 1900-talet var länge om inte baktalade, så alldeles för vardagliga för att synas. I Retro Nossebro lyfts de fram i en genomgripande kulturhistorisk inventering, med tyngdpunkt på 1950 70-talen. Utan de inblandades intresse och engagemang, och en hel del ideellt arbete, hade inte mycket hänt. Som kommunutvecklaren och drivkraft nummer ett, AM Alströmer uttrycker det: Förankring, förankring, förankring. Bara om idéerna förankras, når man framgång. Är man dessutom en fena på att fylla i diverse ansökningar, till diverse sponsorer och institutioner, är det en fördel, ska tilläggas. För faktum är, att det finns ett antal småsamhällen runtom i landet som ser ut ungefär så här. Det som gör Nossebro speciellt är att man vet sitt värde och satsar på att odla det, förklarar Björn Ohlén. Nossebro har placerat sig mitt i en trend som snurrar på i hela västvärlden. Den sträcker sig över alla genrer prylar, mode, musik. Mycket kommers är det, på nätet och i svindyra designaffärer med höga pretentioner. Stig Lindbergkeramik och dansk teak konkurrerar med enkel loppiskuriosa recyc ling och miljötänk hör hit. Tänk även tv-serier som Mad Men (amerikanskt 60-tal), The Hour (engelskt 50-tal) och Upp till kamp (göteborgskt 60 70-tal). Lägg till filmen Monica Z, premiär hösten 2013. Den är inspelad i USA, Trollhättan och Råglannaparken, klassisk retro från folkparkernas storhetstid. Råglannaparken ligger i Främmestad, Essunga kommun, där Nossebro är centralort. Vi jobbar på att få hit premiären, säger AM Alströmer. Klart den ska visas på Stjärnan. Bio Stjärnan är retro utanpå och digital inuti och sänder direkt från Metropolitan i New York. AM Alströmer, som ser möjligheter överallt, plockar bland sina högar på kommunkontoret och hittar bilder på hålvägarna i Furet, Essunga kommun. En hålväg är en stig som användes under medeltiden, förklarar hon, när resande färdades till fots eller till häst. Århundraden av slitage nötte ner marken. När stigen blev för djup och vattenlerig måste man gå bredvid, varvid en ny hålväg uppstod. Fascinerande. Är hålvägar retro? Nej, men de kan ändå sägas höra ihop (om man tänjer lite på det) med väg 190, som är en del av retrosatsningen. 190:an har gamla anor och slingrar sig från Göteborg till Hällekis i Götene kommun. Den är nu utsedd till Retrovägen. Lanthandlar, kaféer, udda museer med mera ska synliggöras. Idén är förankrad i kommunerna längs vägen. Nossebroprojektets logga ser ut som en backspegel. Frågan är vad vi också letar efter i spegeln. Någon sorts idealiserat folkhem? Det är snarare bilden av 50-talet som driver trenden, inte 50-talet som det verkligen var, säger idéhistorikern Henrik Björck, Göteborgs universitet. Livet i det skaraborgska landskapet var inte rosenrött. Vatten och avlopp, till exempel, var inga självklarheter. Småkommunerna saknade ekonomiska muskler. Men sedan kom kommunsammanslagningarna och rekordåren och tron på att utvecklingen automatiskt går framåt att kurvan alltid pekar uppåt. Teknikoptimismen var enorm. Och kanske var livet lite mindre turbulent än idag. Mer förutsägbart lite enklare, funderar Henrik Björck. 19/72 Nossebro har placerat sig mitt i en trend som snurrar på i hela västvärlden AM Alströmer har tagit kontakt med Magdeburg i Tyskland och Stevenage, Herts i England. Det är städer som också driver retrotrenden aktivt. I Europa fanns efter kriget ett enormt behov av att se framåt. En bättre värld skulle byggas ovanpå ruinerna. Även i Sverige byggde vi och rev. Sverige har minst kvar av den äldre bebyggelsen av alla Europas länder, trots att vi undgick bombningarna. Åren 1945 1980 försvann på ett eller annat vis över 900 000 bostäder i det som nu kallas Den stora stadsomvandlingen. En del säger att det var ett kulturmord, en del menar att man inte visste bättre och en del av det som hände då klassas nu som retro. Nossebros 60-talsrenoveringar är, i det lilla formatet, ett exempel på denna stadsomvandling. Numera säger lagen att ändringar av byggnader ska utföras varsamt. Förnyelse OCH tradition betonas. Kurvan pekar inte uppåt längre, Europa hukar i börskrisernas spår. Då kan det vara frestande att längta tillbaka till den där tiden, när allt verkade möjligt. Det ger avtryck i politiken också, både i Sverige och på annat håll. Att ha retron som sin grej är inte helt oproblema tiskt, säger Björn Ohlén. Risken finns att trenden kapas av strömningar vi inte vill ha att göra med. Det kan märkas i vissa partiprogram som säger sig stödja Västarvet och kulturarvet. Vi ska vara vaksamma på detta och odla motkrafter.
# 2 NOSSEBRO Och titta på kaffekopparna. Gustafsberg? Jag slängde mina, inte klokt. 20/72
Tillresta sextiplussare är förtjusta, unga trendnissar också. På 50-talet steg medellönerna mer än priserna. Folk fick råd att shoppa, och vad de shoppade kan studeras i trerummaren retrolägenheten Andra våningen, en trappa upp på Storgatan 1. Här kan man se hur en familj bodde på 60-talet, och här hörs aha-ropen: En sån askkopp hade ju jag. Och en sån transistorradio. Och titta på kaffekopparna. Gustafsberg? Jag slängde mina, inte klokt. Två av Nossebros eldsjälar, Monica Galle och Kerstin Abelsson, hittade den tomma lägenheten i gamla brandstationens hus, där kommunen hade sina lokaler förr. De inredde med prylar från egna samlingar och öppnade för visningar 2010. I maj 2013 hade 8 800 intresserade hittat hit (Essunga kommun har ca 5 000 invånare, Nossebro 1 800). Tillresta sextiplussare är förtjusta, unga trendnissar också, sådana som kallas hipsters och vet allt om stringhyllans design. 21/72
# NOSSEBRO 2 Den här dagen är det Gunnel som visar runt. Hon bodde i lägenheten som barn och är dotter till Henry Kam. Han bodde där ännu längre, i 52 år. Alla i Nossebro känner Henry Kam. Han var socialdemokratisk fackordförande och maktfaktor på den tiden då den stora hejaren på Necks verk städer dag och natt med dova slag stampade fram samhällets puls. Necks tillverkade linjebyggnadssmide till kraftverksstolpar och när det inte lönade sig längre gick man över till bilsmide. På 80-talet stannade hejaren för gott. Nossebro drog efter andan. Det hade inte varit så tyst sedan tågen slutade gå. Och sedan gick livet vidare. Numera rymmer huset annan verksamhet, men skylten på taket är kvar. Necks, står det, och under syns ett tomrum, eftersom verkstäder är bortplockat. Kvarteret med brandstationen och slangtornet, som ger Nossebros skylinekaraktär, heter Amiralen och har väckt starka känslor i åratal. Här finns också det nedlagda bryggeriet, som gjorde läsk, svagdricka och pilsner. Rivningshotet var länge akut. Debatten kan följas i trappuppgången till Andra Våningen där man samlar allt som skrivs kring Retro Nossebro. (Det är mycket.) Det vore ett direkt tjänstefel att inte använda ett så attraktivt läge till bostäder, sa dåvarande kommunalrådet till Nya Lidköpings-Tidningen i augusti 2010. Rubrik: Rivning av Amiralen. Retrolägenheten fick hyra på nåder, tre månader i taget. Och nu har det vänt. Björn Ohlén talar om ett samarbete med Chalmers och en så kallad Kulturblitz med workshops, som gett resultat. En vision är framtagen, förslag formulerade. En mix av företag i kvarteret Amiralen ska stärka turismen. En liten saluhall, kanske, med närodlat? Kan bryggeriet få nytt liv udda bryggerier är en bransch som växer. En neutral mötesplats behövs, bortanför kyrkliga verksamheter och idrottsklubbar, Amiralen kan vara ett alternativ. Nossebro drog efter andan. Det hade inte varit så tyst sen tågen slutade gå. Gunnel Melander bodde själv på andra våningen som barn. 22/72
Nostalgitrenden får inte stå i vägen för utvecklingen. Ett exempel på framåtrörelser är att Nossebro skola på tre år gått från att vara en av landets allra sämsta till att bli en av landets absolut bästa. Rektorn Johanna Lundén fick pris för detta i maj, experter studerar hur undret gick till. Trender är inget som står still. Man kan dra nytta av dem, fylla dem med nutid och se framtiden an. 80-talet är redan på gång. Tidaholms museum firar detta med utställningen Forever Young i sommar. Lili och Susie kommer. Sedan väntar fler decennier på återfödelse. Retro Nossebro ett projekt med stöd från Västra Götalandsregionens kulturnämnd. Läs mer om stödet till kulturlivet på vgregion.se/kultur 23/72
Vägus Kultur i Väst egen symfoniorkester med cirka 80 ungdomar i ensamblen. I åldrarna 13 20 år och från 20 kommuner. Frame En festival, mötesplats och tävling för filmare upp till 26 år. I år tävlade ett 80-tal filmer, vilket gör oss till en av de största regionerna inom ung film. Kultur i Väst Bokjuryn Tävlingen där barn och ungdomar över hela Sverige röstar på sina favoritböcker och samtidigt tävlar om fina priser. Antalet barn som röstar ökar för varje år. Barnens bibliotek 2013: 240 002 besök 1539 020 sidvisningar Barnens bibliotek är webbplats för barn och unga med boktips, författarporträtt och tävlingar. Barnens bibliotek har höga besökssiffror och är unik då den samlar så många barn och unga varje år. Utlåning av e-böcker 2013 3530 2012 2210 2011 1403 2013 2012 2011 35000 33000 31000 24/72
Regionteater Väst FAKTA OCH GRAFER Regionteater Väst på väg mot sina mål 30316 273 2012 482 2013 Antal föreställningar 18135 13769 2012 25237 2013 Publik på Regionteater Västs egna föreställningar ökade från 18 135 (varav barn 13 769) till 30 316 (varav barn 25 237). 39 kommuner i Sverige och 2 i Tanzania Regionteater Väst stannar längre och spelar fler föreställningar i avtalskommunerna, vilket gör att Regionteater Väst under år 2013 har besökt/spelat för 28 kommuner i Västra Götalandsregionen, ytterligare 11 kommuner i Sverige och två i Tanzania! 25/72
KULTURPRISET TEXT PIA NAURIN FOTO MIKAEL PILSTRAND LAYOUT IBIZ REKLAMBYRÅ Alla hjältar sänker huvudet någon gång... stormigt väder, är över för tillfället nu Sigge, syns hela södra Bohuslän HÅKAN TAR PRISET. Detta är Håkans år. Så har det låtit förut, men 2013 är det extra mycket sant: nya albumet, filmen, fantastiska konserter och recensioner och som om inte det var nog, får Håkan Hellström nu Västra Götalandsregionens stora kulturpris. Hjälten kan gå med huvudet högt.
Mediearkivet har registrerat ca 12 000 artiklar på hans namn. Ett antal av dem tar avstamp just där vi står, på kajen vid Feskekörka. För kontrastens skull, borde vi kanske dragit med honom till någon antigöteborgsk ickeplats, en avkrok helt utan charm? Han har fått bestämma själv. Feskekörka är på gångavstånd från lägenheten i Haga, och den här dagen har han sällskap av sonen Sigge, som är skollovsledig. Detta är hans kvarter. De ingår i hans ständigt pågående tonsatta berättelse. Som i låten Tro och tvivel: Min lille son ler mot manshororna när vi går förbi hand i hand vid Fiskekyrka. Och ändå hurricane, när de skrev om mig i tidningen sa du som det var glöm det aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta, men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka. Även hans bolag heter Tro och tvivel, för övrigt. Vad ekonomin anbelangar råder inget tvivel om att parkbänkslivet är långt borta. Att söka på Håkan Hellström på nätet är som att gå in i ett allomfattande Håkan-land, youtube har hur många länkar som helst, folk lägger ut egna filmer, radio- och tv-inslag radas upp, han har sjungit Allsång på Skansen sju gånger, han har pratat med Skavlan två och GP, Sveriges näst största morgontidning har en Hellström-sajt som uppdateras allteftersom. Han borde vara blasé. Men är det inte och det tål att upprepas: han är inte blasé. Ett motsatsens ord dyker upp: ödmjuk. Det är det han är? Det är det han förefaller vara. Vi kommer i tid men han är redan på plats (känd för att passa tider) solglasögon på, smala ben i vita jeans, lite magert kutryggig, vänligt avvaktande. 27/72
# KULTURPRISET 3 Vi följer kajen bort till Språkkaféet, där Sigge kan få en dricka och sitta i en hörna och lyssna på musik, medan pappa blir intervjuad. De går hand i hand, en lång och en kort, och ser ut som far och son vilka som helst, och det säger han i förbifarten, att han är som vem som helst. Han vill i alla fall vara det, bortanför scenen. Om artistlivet snurrar mycket fort, är det gott med vanlig vardag inemellan, hämta barn på bestämda tider, rutiner, kontroll. Inte långt härifrån finns andra kända Hellström-miljöer: i kultlåten Kom igen nu, Lena nämner han Andra Långgatanflickorna, som har hjärtat av på mitten och i nya låten Det tog så lång tid att bli ung heter det: Jag har drivit från Stigbergstorget till hamninloppet. Lägg märke till titlarna. De är som mångtydiga kortdikter. De skulle funka bra som romantitlar också. Kan det vara så att texterna betyder mest för honom? Nej. Det gör de inte, säger han, utan minsta tvekan. Texterna är i perfekt balans med musiken. Det ena hänger ihop med det andra och även med liveframträdandena. Publiken kan text och musik by heart. Konserterna blir till terapeutiska glädjefester med skratt och tårar och stark identifikation. Det finns inte en ungdomskärlek som inte har en Håkan-låt kopplad till sig, var det nån som sa. Även ickeunga identifierar sig, kan tilläggas. Men det är lätt att gå vilse i det där mediala Håkan-landet. Risken är att man får för sig att man känner honom. Det kanske man gör? svarar han. De som läser och lyssnar mycket kanske vet mer om mig, än jag vet själv? Det finns en textrad som passar här också: Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din. Kanske är han inte din, utan allas: folkkär med andra ord. Konserterna blir till terapeutiska glädjefester med skratt och tårar och stark identifikation. Så vem som helst är han verkligen inte, även om det i hans egen berättelse ingår en blyg underdog, en klassisk glasögonorm (hans ordval). Han tjatade till sig linser i fjärde klass och fick vara lite cool några terminer, innan finnarna dök upp och ridån gick ner, i sju år. Ungdomstiden minns han med obehag, spyan satt högt upp i halsen i flera år. Citatet är hämtat ur fotoboken som kom häromåret. Tonen är Hellströmsk: så campade vi i vår 28/72
Hans konstnärsskap är fullt av blinkningar och lån från både den äldre traditionen och samtiden. 29/72
# KULTURPRISET 3 lilla båt för att ha någonstans att bo när vi åkte runt bland öarna i södra Bohuslän... Västkusten är tydligt förankrad i barndomen, i nostalgi och uppväxt och värme. Bohuslänska skärgården finns med i nutid också. När han köpte hus på Brännö blev det kvällstidningsrubriker, allt han gör blir rubriker, det är en del av livet. Det finns journalister som lusläst alla hans uttalanden sedan det brakade loss för tretton år sedan och letat motsägelser. Senast blev han ställd till svars som inför en domstol: varför ljuger du Håkan? Jag blev rätt störd av den vinkeln, säger han. Dessutom ville de stajla mig som clown. Det ville inte jag. Fotoboken avslutas med bilden på mamma Christina. Det är förstås härifrån jag kommer. Det är rötterna. Och när han får frågan om vem han imponeras av kommer svaret direkt. Farsan. Hans tålamod. Det är oändligt. Musiken fanns där hemma, både Harry Belafonte och Lasse Dahlquist, som var avlägsen släkting. Han lyssnade på Beatles och The Jam, han mimade framför spegeln hemma i villan i Västra Frölunda och föreställde sig att Elvis röst kom ur min mun. Det var hans bror Thomas som introducerade svenska klassiker, Nils Ferlin och Pär Lagerqvist, och det fanns en svensklärare som hjälpte honom på traven, hör till historien. Jag reciterade Ferlin och plinkade gitarr. En massa E-mollackord och några A-moll. Det var bra att ha gitarren att gömma sig bakom när det var tjejer med. Väggmålning Andra Långgatan. Konstnär: Benny Cruz. Och jag var blyg. föredrag i skolan, Vågade inte hålla vägrade till och med. Hur många killar har startat sin musikkarriär av det skälet? Många, är svaret. Jag är en av dem, säger han. Mycket handlade om det, om få tjejer allt kanske rentav. Och jag var blyg. Vågade inte hålla föredrag i skolan, vägrade till och med. Hellre spela än snacka var principen. Uppsatsen Jag och Frank Sinatra blev en brytpunkt. Han skulle läsa högt, var mycket nervös, succén uteblev, bara två räckte upp handen och sa att de gillade den. Men det var en ärlig text det gick alltså att vara öppen om sina känslor. I debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg förenade han soul, rock, pop och punk. Hans konstnärsskap är fullt av blinkningar och lån från både den äldre traditionen och samtiden. Ett av hans album heter Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått och helt i linje med detta fick 30/72
han den lyckliga allsångspubliken att sjunga med i Kai Gullmars Ungmön på Kärringön, i somras. Den enda röda tråden är jag att jag tycker om alltihop. Han blev ifrågasatt från två håll första gången han var med på Skansen. Vad hade en ung popmusiker att göra i en så traditionell miljö, var inte det ett nerköp för båda parter? Det var inget stort kliv för mig. Jag gillade Bosse Larsson och Lasse Berghagen och jag är förtjust i generationsmöten. Skansen är en sån arena där det syns att vi är olika men lika ändå. Han värjer sig mot ordet folkkär. Vad är det? Folket är inte en avgränsad kategori. Sånt som är likriktat ger ingen energi. Jag avskyr flockmentalitet, fortsätter han och låter nästan arg, trots att han just sagt att han inte går igång på ilska. Frågor om utanförskap står i centrum. Att ställa sig utanför gruppen kräver stort mod. Så om jag möjligen kan vara till inspiration för dem som försöker frigöra sig, är det bra. Jag vill göra låtar för dem som är på gränsen till någonting annat. Alla är konstant utsatta för olika typer av grupptryck, inte minst unga människor, som tvingas att ständigt pröva sig själva, i skolkorridorerna och på gatan, överallt. Om jag kan visa på alternativ att det finns andra vägar att gå jag gillar fria fåglar, så är det. Han har ingen politisk tillhörighet, förklarar han. Men jag tror på kulturens makt. När vi känner igen oss i andras tolkningar av livet det kan vara en dikt, en roman, eller en låt på fyra minuter när vi identifierar oss, blir vi starkare. Sommarens allsång följdes av en direktsänd timme Hellström, som programledaren Måns Zelmerlöv senare rankade som säsongens höjdpunkt. Publikrekord slogs och förmodligen glädjerekord också. En av gästerna var Tomas von Brömssen. Dessa två göteborgare har något ihop, inte bara det faktum att båda har sina namn på en spårvagn (stort nog). Det var jag som tog kontakt med Tomas. Jag älskar honom för hans skådespeleri. Såg du honom i Widerbergs Lust och fägring stor? Så lysande. Tomas von Brömssen spelar farfar i filmen Känn ingen sorg, som hade premiär i somras. Historien bygger på Håkans text och musik. Det myllrar av figurer i hans sånger, en del har förlagor i verkligheten, andra inte. Det är från detta myller regiduon Måns Mårlind och Björn Stein (och manusförfattaren Cilla Janckert) hämtat sin filmberättelse. Det är frestande att leta likheter. Huvudrollen är porträttlik, har glasögon och scenskräck och spelar trummor med ögonbindel för att slippa se publiken. Håkan är glad över filmen, han gillar musikaler. Filmteamet har fattat vad hans låtar handlar om: att göra saker vackrare och enklare. Men detta är inte filmen om hans liv. Och scenskräck har han inte. Däremot skulle jag inte våga mig på att hålla föredrag men att uppträda på scen är något annat. Där har jag en mikrofon att hålla i och en musikantroll att spela. 31/72 Jag gillar fria fåglar, så är det Huvudrollen är porträttlik, har glasögon och scenskräck och spelar trummor med ögonbindel för att slippa se publiken.
# 3 KULTURPRISET Jämförelser med Evert Taube har gjorts. Texterna inleds med att etablera platsen, presentera personerna för att sedan beskriva händelsen. Liksom Evert skriver Håkan enkelt och tydligt för att fånga lyssnarens intresse, hette det när han fick Onsalas Taube-pris tidigare i år. Vi skulle bara göra ett par föreställningar, Publikens åsikter är alltid viktigare än elitens men det blev femton, plus radio och tv. Och om Tomas von Brömssen då och då syns live på hans scen, så kan det hända att Evert är med i form av pappfigur. Jag är Taubefreak, säger han. Här finns en inspirerande kärna av äkthet. När han uppträdde med Sven-Bertil Taube i Berwaldhallen strömmade en nyfiken publik till. Killen med rötter i Göteborgs ökända kaosband Broder Daniel möter den stilrene gentlemannen med visskatten i blodet, skrev Svenskan. Succé, igen. Vi skulle bara göra ett par föreställningar, men det blev femton, plus radio och tv. Och ja, det är sant att jag lät skräddarsy ett par byxor för att kunna matcha Sven-Bertil. Med sydda pressveck dessutom. Det var ett sätt att visa respekt. 32/72
NÖRDFAKTA Bror: storebror Tomas är professor i Lund. Platina: senaste albumet Det kommer aldrig vara över har sålt platina. Broder Daniel: gjorde musiken till filmen Fucking Åmål. Honey is cool: indieband där Håkan var trummis. Club Lolita på Jazzhuset: där startade hypen med Känn ingen sorg.. Rio de Janeiro: där Håkan blev kär i sin Natalie. Hemulen: viktig klubb på Magasinsgatan, Göteborg. 411: spårvagn döpt efter Håkan Hellström 2003. Annars är det sjömanskostymen som är mest berömd. Den finns numera på Sjöfartsmuseet i Göteborg. På Skansen bar han hög hatt han har synts i hipsterkeps också och blivit utsedd till årets bäst klädda man. Utvecklingen av klädstilen analyseras i media, som allt annat. På Way Out West var han slimmat svartklädd. Hur kommer man ner på jorden efter en sån succéföreställning? Han gör en gest med handen, som om han tömmer ett litet låtsasglas och antyder huvudvärk dagen efter. Och bekräftelsebehovet? Hans liv fylls ständigt på med bekräftelse. Han vet inte vad som skulle hända om flödet skulle stängas av, säger han, utan att låta särskilt orolig. Egentligen trivs jag bättre under de lugna perioderna, då jag skriver låtarna. Men han är mycket medveten om att han för varje ny framgång tar ett kliv till, upp på den allt högre piedestalen. Jag är så uppskriven nu att det finns ett stort journalistiskt behov av att peta ner mig. Jag känner till de mediala lagarna, säger han. Han har ändå lyckats leva förhållandevis skandalfritt. När Peace and Love-festivalen kraschade i somras fanns visserligen kvällstidningsrubriker om hur mycket Hellström tjänade på konserten som inte blev av det vill säga mycket men det fanns också de som ryckte ut till hans försvar: han hade faktiskt ett kontrakt och han ville ju spela? De är vaksamma på vartenda litet steg jag tar. Men bara de vet om att jag vet om det River en vacker dröm, som jag skrev för några år sedan handlar om detta. När alla vill se dig dala nu som Håkan Hellström Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge När de dunkade mitt huvud i stengolvet Kändes det bara riktigt på nåt sätt Jag hörde nån säga där inne Du kommer inte stanna här länge 33/72
# KULTURPRISET 3 Detta hindrar inte att han kallar det senaste albumet Det kommer aldrig att va över för mig. Bland alla rosorna fanns även ett stickigt ris. Frågan som ställdes var, har Håkan Hellström, 39 år, fortfarande mandat att sjunga om utanförskap och ungas känslor, han som är etablerad tvåbarnspappa med bostadsrätt och sommarhus? Borde inte det synas i texterna? Ett sorts sanningskrav framfördes, en mindre kultursidesdebatt utbröt. Någon kallade mig pojkman. Fy fan Håkan, väx upp nu, ungefär. Man hade väl bestämt sig för att hitta nåt skit om Hellström, funderar han. Men vad är egentligen rock n roll? frågar han sedan och svarar själv: rock n roll handlar i grunden om att rikta en spark mot åldrande och död. Det är det första. Det andra är: vad är det som säger att mina låtar handlar om ungdomar? Och hur kan man sätta sanningskrav på konst? Ska man i så fall granska tavlor på samma vis: det här är inte realistiskt, så här ser konstnärens vardag inte ut? Det är en märklig diskussion. Grunden till konst är något helt annat. Han är en fri berättare och inte en dokumentärskildrare och han måste inget annat än att vara sann mot sig själv. Men visst, kritik är sunt, så länge den inte är gjord för att såra. (Ser han sårad ut när han säger det? Kanske.) Han pekar ut genom kaféfönstret: Där går en recensent, och där går en till. Alla är recensenter, alla har rätt att tycka. Skillnaden är att bara elittyckarna har tillgång till offentligheten. Blir han petad ner från piedestalen, ramlar han mjukt, i en hel hög priser; P3 guld, Lisebergsapplåden, Evert Taube-stipendiet (inte att förväxla med Onsalapriset) Grammis Han fick just för elfte gången Rockbjörnen, magiskt är hans kommentar. Priser som publiken röstat fram värderar han högst. Publikens åsikter är alltid viktigare än elitens. Och nu är han Västra Götalandsregionens yngste kulturpristagare någonsin. Klart jag är stolt. Men egentligen har jag redan peakat: när jag gjorde mål för Gais mot Brage. Det var det största som hänt mig. Det här kan jag aldrig överträffa, tänkte jag. Han var fjorton år och vänsterback, tränade jämt, men måste sluta tvärt när skolbetygen blev urusla. I samma veva var han med och startade Broder Daniel och på den vägen är han. Gaisare är han fortfarande. Gårdakvarnar och skit ur albumet Ett kolikbarns bekännelser spelas som hymn under hemmamatcherna. Vem skulle han själv vilja se som pristagare? Han har svar direkt. Henrik Wallgren, kulturarbetare inom alla möjliga genrer, genuin eldsjäl. I 20 års tid har Henrik slitit för att göra den här stan ännu mer fantastisk. Frågan är också, vad händer sen, efter allt detta rabalder. Han ser ut genom fönstret igen. Jag gör som jag brukar, skriver låtar, antar jag. Det är det jag gör. Någon favoritlåt kan han inte plocka ut, men Sigge kan. Livets teater är bäst, säger han och låter mycket bestämd. (Den finns i senaste albumet: när man är yngre vill man ha åldern, när man är äldre vill man ha elden ) Utsökt svar, godkänt av pappa! säger Håkan. Och han reser sig och blir plötsligt mycket synlig för de andra kafébesökarna. Den ena efter den andra skyndar fram med mobiler och vill bli fotograferade med honom, det hör också till. Han ställer upp, ler vant och snällt, Sigge håller sig i bakgrunden. Familjen är en privatsak. Så måste det vara.. Läs mer om kulturpriset på vgregion.se/kultur DISCOGRAFI 2000 Känn ingen sorg för mig Göteborg 2002 Det är så jag säger det 2005 Ett kolikbarns bekännelser 2005 Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått 2008 För sent för edelweiss 2010 Samlade singlar 2000 2010 (samlingsalbum) 2010 2 steg från Paradise G 2013 Det kommer aldrig va över för mig 34/72
SO Göteborgs Symfoniker 130.000 FAKTA OCH GRAFER Antal sålda biljetter i abonnemang 33.820 42.821 Unika besökare GSOPlay 2012/13 2013/14 35/72 6.000 2012 2013
# 4 BAROCKFESTIVAL TEXT SUSANNE JANSSON FOTO SERGIO JOSELOVSKY LAYOUT IBIZ REKLAMBYRÅ B AROCK- FESTIVAL I DUR OCH MOLL. Brodera en tavla. Bada i en sjö. Gå på koristkurs och lär dig barock- interpretation. Men framför allt: Låt dig omslutas av musiken. Barockfestivalen i Vallebygden vill vara en festival för alla sinnen.
Det lovades regn, men det blev sol. En riktig festivalsol. En sån där som får folk att luta sig tillbaka i campingstolarna, kisa glatt med ögonen och hänga tröjor på huvudet. Sensommarvärmen breder ut sig över den torra slänten, över de tusentals åhörarna. Ner mot den stora draperade scenen i svart, där Göteborg Baroque spelar upp, ner mot Hornborgasjön och skogarna i horisonten. Vi befinner oss på en åker bakom Löfwings Ateljé och Konstcafé utanför Falköping, alldeles nära den så kallade Vallebygden i gränslandet mellan Skara och Skövde. Det är barockfestival i trakten och just där och då känns det verkligen som festival, med bajamajor och allt, förutom möjligen då att den enda som ser lite full ut är en glad ettåring på vingliga ben. Vallebygden blomstrade under den tidiga barocken på 1600-talet Dagens konsert är en slags Barockens Greatest Hits, med såväl Bellmans Märk hur vår skugga som stycken ur oratoriernas oratorium, Händels Messias, och Halleluja som slutligen ljuder över dalen. För ett otränat öra gör sig pukorna bra i det fria, liksom violonen, flöjterna, fagotterna, hornen, cembalon, teorben och de andra instrumenten. För att inte tala om de barockskolade sångrösterna, inte minst sopransolisten Anna Jobrants. Men vidsträcktheten och den höga himlen är inte optimal för ensemblen. Musiken är gjord för ett annat rum, för kyrkor eller salonger. Efterklangen finns ju inte här, skrattar solisten Karl-Peter Eriksson efteråt. Men visst är det fantastiskt att kunna möta folk på det här viset, säger han och gör en gest över publikhavet. 37/72