;kultur # 1. västra götaland eldfesten. text Susanne Jansson foto Patrick Sörquist

Transkript

1 ;kultur västra götaland 203 text Susanne Jansson foto Patrick Sörquist Elden som aldrig slocknar. Elden. Symbolen för värme, ljus, kraft och rening. Tisdagen före vårdagjämningen har den sin alldeles egna dag då firas Eldfesten runt om i världen. Men allra störst sägs den vara i Göteborg.

2 Sagas mormor var rik. Hon tyckte att det var viktigt med pengar, och man skulle dela med sig av dem. Varje år bjöd hon hela kvarteret där hon bodde i Teheran på en Eldfest av högsta rang. Alla grannar firade tillsammans ute på gatan, mormor stod för mat, kakor, nötter och levande musik, det tändes eldar, dansades och firades. Och det delades ut släta sedlar direkt från banken. För varje sedel hennes mormor enligt traditionen gav till gästerna, så fick lilla Saga själv en i handen. Jag fick så mycket kärlek av min mormor säger hon. Och jag fick så mycket pengar. Det var med kärlek och pengar som man kunde skapa stor glädje hos folk tyckte hon. Vid tiden för Eldfesten är det vår i Iran. Saga förflyttas tillbaka hem. Minns musiken från dragspel och kastanjetter, doften av mynta och frukt träden som just börjat blomma. Minns känslan av att kunna gå i tunna kläder igen. Och det är just det man firar. Man firar det persiska nyåret, Norouz, som inträder på vårdagjämningen en eller ett par dagar senare och som för med sig värmen. Våren. Ljuset och glädjen. I Sverige är det annorlunda, åtminstone detta år. Det är i mitten på mars och det är riktigt jäkla svinkallt. Det känns som om det blåser isvindar från Nordpolen över Heden där tälten och scenen står uppställda och inväntar de uppemot besökare som förmodas komma hit om några timmar. Det väntas besökare från runt om i regionen, från Eskilstuna och Örebro och andra delar av landet. Busslaster från Danmark och Norge. Faktum är att arrangemanget i Göteborg tycks vara det största firandet av Eldfesten i hela världen. Jag fick så mycket kärlek av min mormor. Vänster: För Saga Hosseini är det persiska nyåret en tid då hon tänker extra mycket på sitt hemland. Ovan, delad bildtext: Flaggan med lejonet och solen förbjöds under Khomeinis styre. Den är en viktig symbol för de iranier som vill bli av med den nuvarande regimen. Mahmoud Moradi och hans familj säljer grillspetten Kubide under festen. Höger: Den traditionella soppan Ash Reshte innehåller bland annat nudlar, bladgrönsaker och bönor. 2/9

3 Det känns som om det blåser isvindar från Nordpolen över Heden där tälten och scenen står uppställda Stora bilderna: Vid årets arrangemang var popstjärnan Mansour det stora dragplåstret. Höger, nedan: Utöver de sju saker som börjar på S brukar man på det dukade nyårsbordet Haft sin även ha med något av de främsta persiska litterära verken. Saga Hosseini är med i Eldfestkommittén som står bakom alltsammans. Ett av hennes ansvars områden denna dag är att i ordningsställa bordet Haftstin i ett av tälten, vilket på persiska betyder de sju sakerna som börjar på S. En av sakerna är Sir, vitlök, som symboliserar hälsa. En annan är Senjed, en sorts söt frukt från lotusträd som växer i öknen under svåra förhållanden och symboliserar tålamod. Dessutom ska det finnas en spegel, målade ägg, en diktsamling av poeten Hafez och en skål med en levande guldfisk. Men det är för kallt för det idag, säger Saga medan hon kör mellan Hisingen och Heden för att hämta och lämna grejer. Så det får bli några äpplen istället, det går bra det med. Hon arbetade som sekreterare på radio- och tv-huset i Teheran när revolutionen bröt ut i slutet av 970-talet. Hon hade gift sig med en ljudtekniker på samma 3/9

4 Röken från andedräkter och värmande eldar stiger mot himlen, doften av friterade munkar och grillspett blandas med ambitioner och hopp inför den nya varma årstiden. 4/9

5 arbetsplats och tillsammans hade de två små pojkar. Det var för osäkert att bo kvar. Dels för att fritänkande kultur- och mediaarbetare precis som politiskt medvetna stod lågt i kurs hos den nya islamistiska regimen, men framför allt för att det utbrutit krig mot Irak. De ville ge sina barn trygghet. Efter några år i Svappavaara i Kiruna hamnade familjen i Göteborg. Vid sidan om arbetet med Eldfesten är hon idag aktiv både på en närradiostation och i en pensionärsförening. Den ene sonen är artistansvarig på kvällens arrangemang och springer runt på Heden även han denna dag. Han är intresserad av traditionerna från föräldrarnas hemland, säger Saga. Den andre sonen, däremot, är ganska oengagerad. Barnbarnen växer upp ännu mer frikopplade från den persiska kulturen. Det är som det är. Det måste man respektera. Det är här de lever nu. I ett land med andra traditioner, som skapar en annan identitet hos många av dem som inte upplevt något annat. Reza Talebi är ordförande i Eldfestkommittén. Han minns den första Eldfesten i det nya landet. Det var 992. Han hade kommit som politisk flykting under 980-talet och saknade denna årets roligaste fest. Han drog ut till Delsjön med fyrtiotalet landsmän och en bilradio, tände eldar och försökte skapa feststämning i kylan. Det var dubbelt, säger Reza. Dels var det kul att få fira Eldfesten igen, men det var också med stort vemod. Det var inte samma stämning som man var van vid hemifrån. Han drog ut till Delsjön med fyrtiotalet landsmän och en bilradio, tände eldar och försökte skapa feststämning i kylan. Stora bilden: Mohammed Djafari har förvandlat sig till Amo Rouz, ett slags persisk jultomte i röd klädedräkt. Ovan: Blåsinstrumentet Zurna har en viktig roll i persisk folkmusik. I Sverige finns en liknande variant som kallas Skalmeja. 5/9

6 Reza och många av hans landsmän hade hoppats att situationen skulle förändras i Iran, att de skulle kunna resa hem snart igen. Istället var det allt fler som tvingades fly. Allt fler som kom till Sverige. Och allt fler som kände behov av att minnas hemlandet och samlas kring en gemensam tradition. Och så växte Eldfesten. Den passade perfekt. Dels krockar den inte med någon västerländsk högtid, dels är den en kärleksfull, inspirerande och vacker folkfest som inkluderar alla oavsett bakgrund, säger Reza. Firandet flyttade först till Hammarkullens fotbollsplan, sedan vidare till Heden. Gick från fyrtio deltagare till ett par tusen, till femtusen och uppemot tio tusen. Och så förra året, på Götaplatsen, beräknade polisen att hade kommit. Och i år var det dags att landa på Heden igen. En tradition som vanligen firats i mindre grupper på gator, i trädgårdar eller i skogen har i Göteborgsversionen alltså blivit ett evenemang med stor scen och konserter. I år har man Mansour på programmet, en popstjärna från USA som får många unga att vallfärda. Här öppnas snart matstånd med soppa, te, munkar och sockervadd. Montrar med information signerad ABF och Folksam. Så går det till när traditioner överförs från ett land till ett annat. De vänder och vrider sig fram genom åren, över tiden, ömsar skinn och hittar sin form. Nu faller mörkret, allt fler människor samlas. Röken från andedräkter och värmande eldar stiger mot himlen, doften av friterade munkar och grill spett blandas med ambitioner och hopp inför den nya varma årstiden. Mohammed Djafari klär på sig den dyrbara klädedräkten i röd sammet och förvandlar sig till Amo Rouz, ett slags persisk jultomte som har godispåsar till alla barn. Folkdansgruppen Setin klär om backstage och lilla Ava, 7 år, tränar på sin arabiska magdans.detta är Rezas sista år som ordförande. Han ska lämna över stafettpinnen efter 2 år, för att, som han själv säger, undvika att bli som en gammal general i Sydamerika. Nu kliver han upp på scenen tillsammans med invigningstalaren Alexander Bengtsson från antirasistorganisationen Expo. Alexander talar om vikten av mötesplatser som Eldfesten för att manifestera den ständiga drömmen om ett samhälle där olika kulturer och identiteter kan leva sida vid sida. Där ingen makthavare vare sig han heter Åkesson eller Ahmadinejad kan bestämma Så går det till när traditioner överförs från ett land till ett annat. De vänder och vrider sig fram genom åren, över tiden, ömsar skinn och hittar sin form. Nathalie Rostampoor dansar i gruppen Setin. Inför uppträdandet får hon hjälp med att fästa sjalen ordentligt. över vem som dansar med vem, vem som skrattar med vem och vem som blir varandras vän. Och man tänker på allt detta arbete som sker runt om i landet varje dag, i stort och smått, för att motverka polarisering och vi- och dom-tänkande. Och man tänker på att dessa ansträngningar ständigt möter motstånd och att detta motstånd kanske aldrig känts så starkt som under gårdagen, då migrationsminister Tobias Billström i en DN- 6/9

7 Den här elden kommer aldrig att sluta brinna. intervju talade om ögonfärg och hårfärg och om snälla svenska damer och fick många att känna att rasismens ansikte nu inte bara visat sig i Sveriges riksdag utan också i dess regering. Från scenen läser man sedan den årliga deklarationen mot den islamistiska regimen i Iran. Mot förtrycket av oliktänkande. Mot förbudet mot glädjeyttringar såsom denna fest som just nu firas här, tusentals mil från hemlandet. Så blir Eldfesten i Göteborg också en flamma i natten i kampen för frihet och respekt oberoende av religion, etnicitet eller politisk ståndpunkt. Den här elden kommer aldrig att sluta brinna. Orden lyser röda på storbildsskärmen, strömmar ut över Heden. Ut över många av dem som tvingats lämna allt och funnit sig tillrätta men som inte glömmer, ut över deras barn, deras fruar och män och barnbarn och vänner. Ut över ett hav av människor som tagit avstickaren från Avenyn för att det hände nåt kul där borta på Heden denna sällsynt kalla kväll. Sedan tänder man eldarna. Flera små eldar i långa rader som man enligt traditionen ska hoppa över och sjunga visan: Zardi-ye man az to Sorkhi-ye to az man! Stora bilden: Att hoppa över eldar är en central del av firandet. Det finns en bana för barn, och en för vuxna. som betyder ungefär: Min gula nyans (min blekhet) ger jag till dig! Din röda rodnad (din glöd och värme) får jag tillbaka av dig! Lilla bilden: Zoroastrismen är en av världens äldsta religioner. Faravahar är en av de främsta symbolerna och tros föreställa en skyddande ande. 7/9

8 Kön växer. Hundratals människor vill hoppa. Några tar höga, spänstiga språng, andra hoppar jämfota. Några tar varandra i hand eller armkrok, andra släntrar fram över eldarna eller pratar i mobiltelefon medan värmen slickar deras ben. Ellinor från Göteborg står intill och tittar på tillsammans med sitt holländska sällskap. Hon var här förra året också, för att det är en kul happening. Denna eld. Symbolen för rening och kraft. Ett tillfälle att bränna det gamla och lämna plats för det nya. Men jag har inte bestämt mig för om jag vill hoppa än, säger hon. Det ska Roshad och Sihad som ännu står och värmer sig vid en av eldarna. De kommer hit för att alla är här, för att träffa kompisar och lyssna på musik. Jag har åkt hit från Uddevalla, säger Roshad. Det gör jag varje år. Denna eld. Symbolen för rening och kraft. Ett tillfälle att bränna det gamla och lämna plats för det nya. Och jag minns Sagas ord, från bilresan mellan Hisingen och Heden, att det handlar om att städa. Städa sitt hem, sin kropp, sina relationer. Lämna ohälsa bakom sig, konflikter. Men kanske, sa hon, är Eldfesten framför allt ett tillfälle att städa sitt hjärta. Rena det från svärta och fylla det med ljus och värme. Så egentligen borde man kanske ha en eldfest varje dag. Eller i alla fall en eld, tänker jag. En eld i hjärtat. Som aldrig slutar brinna.. För många är Eldfesten ett tillfälle att såväl begrunda det som varit, som att välkomna det nya. 8/9

9 Traditioner är kulturens tidsaxel Enligt Mats Nilsson, docent i etnologi vid Göteborgs universitet, är det just traditionerna som ger oss en gemensam identitet och kultur. En tradition är en företeelse som ) upprepas och 2) överförs till andra. Inom de nationella kulturerna kan det även finnas flera undergrupper, såsom överklass och arbetarklass, som har sina egna olika traditioner. En vidare definition av tradition är seder och bruk och kan också innefatta konventioner kring hur man uppför sig, hur man hälsar och så vidare. Utan traditioner kan ingen kultur överleva, säger Mats Nilsson. Traditioner är kulturens grundbult och tidsaxel. För att en utländsk tradition ska få fäste krävs det att tillräckligt många accepterar den och tar den till sig. Svenskar är exempelvis ofta mycket angelägna om att söka sig till varandra och bevara sina traditioner när de flyttar utomlands. Därmed Fakta / Eldfesten Eldfesten, eller Chaharshanbeh Soori som den heter på persiska, är en folklig högtid där man välkomnar det persiska nyåret, Norouz. Eldfesten firas alltid sista tisdagen före vårdagjämningen. (Nyåret infaller på vårdagjämningen och firas sedan i tretton dagar.) Med Eldfesten välkomnar man våren, ljuset och värmen samtidigt som man uppmanas lägga ohälsa och konflikter bakom sig. I traditionen ingår en soppa, Ash Reshte, och en speciell blandning nötter samt ritualen att hoppa över små eldar som placerats ut på marken. Eldfesten har firats i nästan fyratusen år av många olika folkslag utan att begränsas av nationsgränser och språkbarriärer. Den har i många fall betraktats som ett hot mot den nationella, religiösa eller etniska identitet som makthavarna strävat efter att etablera, och har därför under historiens gång varit förbjuden i flera länder. På många håll trotsas dock förbudet, och människor fortsätter att fira. inte sagt att vår svenska midsommar blir en nationell tradition i det nya landet, eller utgör något hot mot den spanska, amerikanska eller thailändska identiteten. Även i Sverige utövas flertalet traditioner som har en plats i vårt samhälle men som ändå inte betraktas som helsvenska, exempelvis romska och judiska traditioner. Ett motsatt exempel är Halloween, som aningen vilset letat sig fram till en plats inom ramen för de traditioner vi allt mer betraktar som våra egna. Där ska man inte underskatta de kommersiella krafternas påverkan. Jag tror att det fungerar hos oss eftersom bus och godis passar in i vår barnmiljö, säger Mats Nilsson. Utländska traditioner utvecklas ofta på olika sätt beroende på förutsättningarna i den kultur där de slår rot. På så vis förändras de, och blir i vårt land försvenskade versioner av ursprungstraditionen, precis som Eldfesten blivit i Göteborg. Sedan kanske det kan finnas saker vi inte alltid betraktar som traditioner men som ändå kan passa in i definitionen av dem. Som fotbolls-vm. Eller bokmässan. De upprepas ju, och delas av flera. Mats Nilsson tvekar. Nja... Kanske inte bokmässan i sig. Men att gå på bokmässan, det skulle kunna betraktas som en tradition. ;k Eldfesten arrangeras i Göteborg och på andra håll i Västra Götaland med stöd från Västra Götalandsregionens kulturnämnd. Läs mer om stödet till kulturlivet på vgregion.se/kultur 9/9