Utvärdering av Stödcentrum Nordväst för unga brottsoffer

Utvärdering av Stödcentrum Nordväst för unga brottsoffer Rapporten är framtagen av Madeleine Sackemark, konsult hos Studentkraft AB på uppdrag av Sigtuna kommun, mars 2010 Konsultchef: Susanna Edler

Sammanfattning Utvärderingen av Stödcentrum Nordväst har genomförts på uppdrag av dess huvudman Sigtuna kommun. Syftet har varit att se om Stödcentrum Nordväst för unga brottsoffer även i fortsättningen ska organiseras gemensamt av de åtta kommunerna Ekerö, Järfälla, Sigtuna, Solna, Sollentuna, Sundbyberg, Upplands Bro och Upplands Väsby. Samverkansprojektet inleddes vid årsskiftet 2007/2008 som ett treårsprojekt varför beslut om verksamhetens framtid måste tas av kommunerna innan sommaren 2010. De områden som utvärderingen har fokuserat på är stödcentrets organisation, dess metod och dess samverkan. Uppdragsgivaren var också mycket intresserad av att se hur de ungdomar som besökt Stödcentrum Nordväst uppfattat verksamheten. Metoden som använts har utifrån detta syfte varit enkäter som skickats ut till samtliga ungdomar som besökt stödcentret under 2009. Dessutom har intervjuer hållits med både ungdomar, personal och stödcentrets samarbetspartners. Personalen uppger att de har en stark arbetsgrupp med en bra närhet till chefen och en väl fungerande organisation. De svarande ungdomarnas uppfattning av stödcentret har varit mycket positiv. Stödcentret ger hjälp i form av stödsamtal och praktisk hjälp genom rättsprocessen. Samtliga hade upplevt negativa känslor efter brottet men 80 procent uppger att stödcentret har hjälp dem med dessa och att de kunnat återgå till en tillvaro liknande den de hade innan utsattheten. Alla uppger sig ha blivit bra bemötta och att det var positivt att stödcentret var lättillgängligt och personalen flexibel gällande mötesplatser och tider. Dock hade enbart 13 procent av de svarande hört talas om Stödcentrum Nordväst innan de själva fick kontakt med det, vilket tyder på att stödcentret behöver bli mer synligt för sin målgrupp. Speciellt eftersom stödjarna själva uppger att de skulle kunna få in betydligt fler ärenden både från allmänheten och från polisen. Någon form av marknadsföring av verksamheten torde således vara aktuell. Vad gäller samverkan har de intervjuade samarbetspartnerna lovordat stödcentret och dess personal. Poliser och åklagare uttrycker att de avlastar dem genom sin information till ungdomarna. Ett målsägandebiträde berättar att då en ungdom fått hjälp av stödcentret att bearbeta händelsen och släppa sin oro har han eller hon möjlighet att, vid en rättegång, få större skadestånd eftersom de kan uttrycka sig tydligare i rättssalen. Att ge stöd till brottsoffer är idag, enligt Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 11, en kommunal skyldighet. Detta innebär att varje kommun måste ge stöd åt brottsoffer och deras anhöriga då behov föreligger. Stödcentrum Nordväst med sina dryga tre heltidstjänster handhar idag åtta kommuner. Skulle det beslutas att verksamheten inte fortsättningsvis ska drivas som ett samarbete skulle varje kommun behöva ordna egna resurser för att tillgodose sina skyldigheter. Ekonomiskt skulle detta sannolikt bli betydligt dyrare för de individuella kommunerna med tanke på lokal, personal, nödvändig utrustning och dylikt. Eftersom kommunerna dessutom har ansvar för att medling genomförs vid behov är det ekonomiskt lämpligare att verksamheten fortsätter drivas som ett samarbetsprojekt mellan kommunerna. Stödmässigt är det svårare att svara på om verksamheten ska fortsätta drivas som ett samverkansprojekt. Det finns önskemål från intervjuade poliser att en stödjare ska sitta på varje närpolisstation för att få en närmre kontakt och på så sätt ett bättre samarbete. Troligtvis skulle stödjarna få fler ärenden om de var närvarande vid varje närpolisstation då de hela tiden skulle hålla sig aktuella för poliserna som är de som främst skickar ärenden. Sammantaget kan det dock sägas att till dess att stödcentret får fler ärenden antingen genom polisen eller genom att de blir mer synliga för allmänheten bör verksamheten fortsätta i sin nuvarande utformning. Även därefter bör kommunsamverkan gynna verksamheten genom den starka arbetsgruppen, även om stödjarna då i större utsträckning kan lokaliseras ut till de olika närpolisstationerna. 1

Innehåll Sammanfattning... 1 1. Inledning... 3 1.1 Syfte... 3 1.2 Frågeställningar... 3 1.3 Bakgrund unga brottsoffer... 3 2. Metod... 4 2.1 Tillförlitlighet... 4 3. Resultat... 5 3.1 Respondenter... 6 3.2 Organisation... 7 3.2.1 Syfte och målgrupp... 8 3.2.2 Personal och styrning... 8 3.2.3 Områdesfördelning och lokaler... 9 3.2.4 Tillgänglighet... 9 3.3 Arbetsmetod... 10 3.3.1 Vanliga reaktioner hos brottsutsatta ungdomar... 10 3.3.2 Den första kontakten... 11 3.3.3 Stödsamtalen... 12 3.3.4 Den praktiska hjälpen... 14 3.4 Samverkan... 18 3.5 Synlighet och marknadsföring... 22 3.5.1 Skolor... 23 3.5.2 Internet... 23 3.5.3 Media... 24 3.5.4 Ute på fältet... 24 3.5.5 Marknadsföringsteknik... 24 4. Avslutande diskussion... 25 4.1 Utökning av målgruppen... 26 4.2 Fler ärenden... 26 4.3 Fortsatt kommunsamverkan?... 27 4.4 Slutsats och rekommendationer... 28 Referenser... 30 Bilagor... 31 2

1. Inledning Under 2006 kontaktade Polismyndigheten i Stockholms län alla kommuner i Stockholm med syfte att starta stödcentrum kopplat till samtliga kommuner. Eftersom de åtta nordvästkommunerna har en tradition av samarbete och en gemensam socialjour sedan tidigare bestämdes det att de även skulle starta ett gemensamt stödcentrum för unga brottsoffer. Stödcentrum Nordväst invigdes i december 2007 som ett samarbetsprojekt mellan socialtjänsten i de åtta ansvarskommunerna Ekerö, Järfälla, Sigtuna, Sollentuna, Solna, Sundbyberg, Upplands-Bro och Upplands Väsby samt polismyndigheten i Stockholms län. Huvudman för Stödcentrum Nordväst blev Sigtuna kommun då socialjourens chef även kunde vara chef för stödcentret. Syftet med Stödcentrum Nordväst är att hjälpa brottsoffer mellan 12 och 21 år som bor i någon av samarbetskommunerna. Denna hjälp går ut på att ge ungdomarna stödsamtal för att underlätta bearbetningen av sin brottsutsatthet samt att ge praktiskt stöd genom rättsprocessen. Även unga vittnen och anhöriga till brottsutsatta ungdomar kan få hjälp genom samtal. Att ge stöd till brottsoffer är idag en kommunal skyldighet enligt Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 11, vilket innebär att varje kommun måste ge stöd åt brottsoffer och deras anhöriga då behov föreligger. Stödcentrum Nordväst var redan från starten ett treårsprojekt vilket innebär att innan sommaren 2010 måste ett beslut tas om samarbetet ska fortgå då treårsperioden går ut vid årsskiftet 2010/2011. Beslutas det att samarbetet ska förlängas ska det också avgöras om verksamheten ska fortsätta i sin nuvarande utformning. För att kunna ta beslut i frågan behöver kommunerna veta vilken effekt verksamheten haft under projekttiden. Denna utvärdering av Stödcentrum Nordväst genomförs således för att se huruvida de planerade målen uppnåtts. 1.1 Syfte Syftet med utvärderingen är att se om Stödcentrum Nordväst för unga brottsoffer även i fortsättningen ska organiseras gemensamt av de åtta kommunerna. 1.2 Frågeställningar Tillsammans med Sigtuna kommun har frågeställningar arbetats fram vilka kretsar kring områdena organisation, metod och samverkan och huruvida dagens kommunsamverkan är det mest effektiva både kostnads- och stödmässigt. 1.3 Bakgrund unga brottsoffer Ett flertal studier har visat att unga är utsatta för en högre andel integritetskränkande brott än befolkningen i övrigt. Med integritetskränkande brott avses brott som kränker en persons integritet såsom våldsbrott, sexualbrott, rån och hotbrott. Dessa brott går också under benämningen gatubrott eller brott mot person. Enligt Brottsförebyggande rådets (Brå) Nationella Trygghetsundersökning (2010) har ungdomar upp till 24 års ålder uppgett en dubbelt så stor utsatthet för integritetskränkande brott jämfört med vuxna. I Brå:s nationella skolundersökning om brott (SUB) som genomförts med niondeklassare vartannat år mellan 1995 och 2005 anger 28 procent att de utsatts för minst ett vålds- eller hotbrott under det senaste året (Brå, 2009, s 18). I en studie där gymnasieelever tillfrågats uppgav 60 procent att de någon gång råkat ut för ett våldsbrott, varav 12 procent utsatts för grovt våld (Socialstyrelsen, 2005, s 7). 3

Unga är, enligt de ovan nämnda siffrorna, en utsatt grupp när det kommer till brott mot person. Samtidigt polisanmäler ungdomar i mindre utsträckning än vuxna sin brottsutsatthet. Enligt den nationella skolundersökningen anmäler ungdomar lindrigt våld till 6 procent, hotelser till 12 procent och grövre våld till 20 procent. Med grövre våld avses i studien det våld som lett till att den utsatta behövt uppsöka sjukvård (Brå, 2009, s 18ff). Att de unga brottsoffren låter bli att göra en polisanmälan kan ha flera orsaker. De kan exempelvis vara rädda för repressalier från gärningspersonen, ha en misstro till rättsväsendet eller inte upplevt eller förstått att händelsen de råkat ut för var ett brott. Det går således att konstatera att målgruppen unga brottsoffer är betydligt större än vad som kommer till polisen eller annan myndighets kännedom. 2. Metod Den metod som har använts i utvärderingen har fastställts av Sigtuna kommun, som uppdragsgivare, tillsammans med Studentkraft AB. Författaren, som är kriminolog, har varit konsultanställd av Studentkraft under två månader för att genomföra och färdigställa utvärderingen. Utvärderingen har genomförts med hjälp av enkäter 1 som skickats med post till de ungdomar som besökt Stödcentrum Nordväst under år 2009. De har även erbjudits möjlighet att gå in via Stödcentrum Nordvästs hemsida och fylla i en webbenkät. Anledningen till att 2009 användes som urvalsår var att de unga som avslutat sin kontakt med stödcentret raderas ur systemet. De som besökt stödcentret under 2009 låg till stor del kvar medan tidigare kontakter till stor del var borttagna och inte gick att få tag på. Namnen och adresserna till de unga erhölls från personalen på stödcentret efter godkännande från uppdragsgivaren Sigtuna kommun. Totalt sändes 193 enkäter ut till ungdomar mellan 12 och 21 år där frågor ställdes angående deras kontakt med stödcentret och den hjälp de erbjudits. Efter tio dagar sändes en påminnelse ut och ytterligare en vecka senare skickade stödjarna ut sms till ungdomarna för att uppmuntra dem att svara på enkäten. I enkäten ställdes frågan om ungdomarna som var 15 år eller äldre kunde tänka sig att ställa upp på en djupintervju och svara på fler frågor om sina upplevelser av stödcentret. De unga som svarade att de kunde tänka sig att delta i en intervju ringdes upp med hjälp av telefonnummer som erhållits från respektive stödjare. Intervjuerna var planerade att genomföras i Studentkrafts lokaler vid Stadshagen men på grund av väderomständigheterna som rådde fick istället telefonintervjuer hållas. Totalt nio ungdomar har intervjuats. Intervjuer har genomförts enskilt med samtliga fem anställda på Stödcentrum Nordväst. Intervjuerna har rört samtliga utvärderingsområden, dvs. organisation, metod och samverkan. Med diverse representanter för samarbetspartners till stödcentret såsom polis, åklagare och målsägandebiträde har telefonintervjuer rörande samverkan genomförts. Stödcentrets föräldrakontakt och dess handledare/terapeut har också tillfrågats om samarbetet. Dessutom har Anette Bäckström som är chef för Stödcentrum Nordväst intervjuats gällande nuvarande organisation. 2.1 Tillförlitlighet Totalt skickades 193 enkäter ut till de ungdomar som besökt stödcentret under 2009. Av dessa kom 60 besvarade enkäter tillbaka vilket medför en svarsfrekvens på drygt 31 procent. Denna svarsfrekvens är relativt låg men antalet svar anses ändå vara så pass många att 1 Se Bilagor för enkät och intervjuguider. 4

slutsatser kan dras utifrån dessa. Dock bör det nämnas att det kan vara en särskild typ av ungdomar som svarar respektive inte svarar på enkäten vilket kan medföra en viss snedvridning i resultaten. Risken för detta anses dock vara låg med tanke på att de svar som inkommit har varit från respondenter med varierande ålder, kön, utsatthet, antal stödsamtal och inställning till stödcentret. Det förekommer ett mindre inre bortfall då alla 60 ungdomar inte har svarat på samtliga enkätfrågor. För enkelhetens skull är resultaten baserade på antal svarande i respektive fråga. Andelen ungdomar som i enkäterna svarade att de ville ställa upp på en intervju var förhållandevis högt även om alla inte sedan kunnat nås på grund av saknade telefonnummer och dylikt. Tillförlitligheten sjunker något i och med att intervjuerna med ungdomarna fick göras via telefon istället för personligen på kontoret som det var tänkt. Ansiktsuttryck och liknande kan inte läsas av och det kan finnas störande moment i ungdomens omgivning vid svarstillfället som ger kortare eller mer undvikande svar. Detta problem uppfattades vid ett fåtal intervjuer men de flesta var mycket angelägna att svara på frågorna. Problemet bedöms inte som stort och ungdomarna har upplevts svara sanningsenligt på frågorna. 3. Resultat 2 Totalt har det under de två hela verksamhetsåren 2008 och 2009 inkommit 579 ärenden till stödcentret. Av dessa var 249 pojkar och 292 tjejer. Resterande har varit anhöriga, såsom föräldrar och syskon. För att få en uppfattning om i vilken utsträckning var och en av de åtta kommunerna använt sig av Stödcentrum Nordväst redovisas ärendefördelningen för åren 2008 och 2009. Diagram 1: Antal ärenden som Stödcentrum Nordväst hanterat under verksamhetsåren 2008 och 2009 fördelat på respektive kommun. Diagrammet visar att det är en relativt jämn fördelning av ärenden på de flesta kommuner. Ekerö har inkommit med jämförelsevis få ärenden och Järfälla förhållandevis många ärenden under de två verksamhetsåren. Anledningen till skillnader i antal ärenden mellan de olika kommunerna kan till viss del vara dess folkmängd. Upplands Bro och Ekerö är de minsta kommunerna invånarmässigt medan Järfälla, Sollentuna och Solna har flest invånare. Med undantag för Solna, som inkommit med relativt få ärenden för sin storlek, kan det konstateras att folkmängden upplevs påverka antalet ärenden från respektive kommun. 2 För att få en snabb överblick av resultatet gå till den Avslutande diskussionen på sidan 25. 5

3.1 Respondenter Som tidigare nämnts var det 60 ungdomar som svarade på enkäten. För att få en bättre överblick redovisas först respondenternas karaktäristika. Av de 60 svarande var 18 pojkar och 42 flickor vilket innebär att 70 procent var flickor. Det visade sig också att flickorna var mer öppna för att låta sig intervjuas. Av de nio brottsoffer som intervjuades var sex flickor och tre pojkar. Det var endast tre av respondenterna som varit vittne till brott vilket tyder på att dessa kan vara svåra att nå. Diagram 2: Respondenternas procentuella åldersfördelning. Medelåldern hos respondenterna låg strax under 17 år vilket stämmer bra överens med personalens uppfattning att medelåldern på ungdomarna som besöker stödcentret är mellan 15 och 17 år. Totalt hade de 60 svarande råkat ut för 89 brott vilket innebär att en del unga hade utsatts för fler än ett brott. De 89 brotten hade skett vid totalt 73 olika tillfällen och hela 40 procent av respondenterna har uppgett att de utsatts för fler än ett brott. Dessa brott kan ha skett vid samma tillfälle, vid ett antal tillfällen alternativt över en längre tid. Som tidigare beskrivits är ungdomar speciellt utsatta för integritetskränkande brott såsom våldsbrott, sexualbrott, rån och hotbrott. Detta visade sig stämma mycket bra överens med brottsutsattheten i enkätsvaren. Hälften av de som svarade på enkäten hade utsatts för ett misshandelsbrott, en tredjedel hade råkat ut för ett sexualbrott och en tredjedel för hotbrott vilket redovisas i Diagram 3. 6

Diagram 3: Andelsfördelningen av brottsutsattheten för respondenterna. I enkäten ställdes frågan var brotten hade ägt rum vilket genererade varierande svar. Vanligast var att de unga råkat ut för brottet på allmän plats, nästan hälften av de svarande hade utsatts på exempelvis en restaurang, ett café, ett köpcenter eller en liknande plats. Denna kategori innehåller även de brott som skett utomhus. Något förvånande var det enbart 14 procent av ungdomarna som råkat ut för ett brott i skolan. Enligt tidigare forskning har skolan visat sig vara en miljö där många, både grövre och lindrigare, brott ungdomar emellan sker (Brå, 2006, s 28). 16 procent av brotten hade skett i en bostad och åtta procent hade ägt rum på fest. Resterande brott hade inträffat via internet, på eller i anslutning till transportmedel och liknande. Samtliga brott hade inträffat mellan åren 2006 och 2009. Tidigare redovisades fördelningen av samtliga ärenden som inkommit till Stödcentrum Nordväst under båda verksamhetsåren 2008 och 2009. Enkätsvar har kommit in från samtliga åtta kommuner och fördelningen är representativ för antalet ärenden per kommun. Järfälla som har haft flest ärenden under de två åren har också flest svarande med 25 procent och resterande fördelning är jämförbar med den i Diagram 1. 3.2 Organisation Stödcentrum Nordväst har Sigtuna kommun som huvudman då socialjourens chef Anette Bäckström hade utrymme att även bli chef för stödcentret. Sigtuna kommun har därför ansvar för organisation och personal men stödcentret tillhör ändå samtliga åtta kommuner lika mycket. Kostnaden för Stödcentrum Nordväst fördelas på kommunerna på samma sätt som inom socialjouren. Det innebär att 50 procent av kostnaderna fördelas till hälften på antalet invånare och till hälften på antalet unga mellan 12 och 20 år som kommunerna har per den 31 december föregående år. Resterande 50 procent fördelas på den tid som verksamheten lägger ner i form av antal ärenden från respektive kommun och dess tidsåtgång under innevarande år. Sigtuna kommun, som huvudman, tillsammans med styrgruppen bestående av socialchefer inom samtliga åtta kommuner fastställer budgeten utifrån verksamhetsplanen och fördelar kostnaderna. Enligt stödcentrets chef Anette Bäckström fungerar kostnadsfördelningen mycket bra. Polisen står för kostnaden av lokaler, kontorsmöbler, städning och fasta telefoner medan socialtjänsten står för driften i form av mobiltelefoner och datorer. 7

3.2.1 Syfte och målgrupp Tanken med Stödcentrum Nordväst, likt andra stödcentra, är att snabbt fånga upp unga som utsatts för brott och ge dem stöd och hjälp för att komma över den kränkning en brottsutsatthet kan innebära. Stöd ska ges för den personliga bearbetningen av utsattheten och hjälp ska ges genom den rättsliga processens alla delar. Stödcentrum Nordvästs målgrupp är brottsutsatta ungdomar mellan 12 och 21 år som är bosatta i någon av de åtta samverkanskommunerna. Stöd för brott som innebär en personlig kränkning, främst våldsbrott, hotbrott och sexualbrott, ska kunna ges oavsett i vilken kommun eller stad ungdomen utsatts för brottet. Brottet behöver inte heller vara polisanmält för att stödcentret ska ge den unge hjälp och stöd att gå vidare. Ungdomar som råkat ut för relationsbrott eller brott inom familjen ingår inte i stödcentrets målgrupp. Idag kan de ta emot ungdomar som råkat ut för brott i nära relation men enbart om de har lämnat relationen bakom sig. Önskemål finns dock från flera av stödjarna att utvidga verksamheten till att även kunna ge stöd åt de ungdomar som utsatts för relationsbrott för att täcka in samtliga unga inom ålderskategorin. En sådan utökning av målgruppen kräver emellertid utbildning inom området relationsvåld och eventuellt ytterligare resurser då det skulle leda till fler ärenden. 3.2.2 Personal och styrning På Stödcentrum Nordväst är fem kvinnor anställda varav tre är anställda 75 procent som stödjare och två personer delar på en projektledartjänst. Sammanlagt delar de därmed på drygt tre heltidstjänster. Samtliga anställda är utbildade socionomer eller beteendevetare. Tillsammans har de en gedigen arbetslivserfarenhet sedan tidigare och varierande erfarenheter som de kan använda i arbetet med att stödja brottsutsatta ungdomar. Samtliga medarbetare uttrycker att de har ett bra samarbete och en stark arbetsgrupp. Till sin hjälp har de en handledare och terapeut som de, i grupp, träffar varannan vecka. Handledaren Hanna Olsson är utbildad för att möta professionella i sin yrkesutövning. Vid handledningstillfällena kan de diskutera alla aspekter av sitt arbete, de kan ta upp och diskutera fall och klienter samt förhållningssätt, synsätt och värderingar kring dessa. Då stödjarna arbetar med en svår målgrupp uppskattas denna handledning, med möjlighet till reflektion, mycket av personalen. Hanna Olsson har handlett gruppen sedan starten och upplever att det skett en mognadsprocess hos stödjarna och att de fått en ökad trygghet och säkerhet i sin yrkesroll. Som chef för Stödcentrum Nordväst sitter Anette Bäckström, som även är chef över socialjouren Nordväst (som finns i samma lokaler) och Barnahus Norrort. Hon har arbetsledaransvaret för stödcentret och det är till henne stödjarna vänder sig vid frågor. Hon har planeringsdagar med personalen två gånger per termin och håller även i medarbetar- och lönesamtal. Anette Bäckström sitter med i referensgruppen som främst har en rådgivande roll gentemot Stödcentrum Nordväst. Referensgruppen består av sektionschefer eller motsvarande som har hand om ungdomsärenden i varje kommun samt en polis från Norrort. Över referensgruppen sitter den tidigare nämnda styrgruppen som består av socialchefer och ansvariga chefer för individ- och familjeomsorgen i varje kommun. Anette Bäckström kallas till styrgruppsmöten ungefär två gånger per år för att berätta om det som är aktuellt för verksamheten. Styrgruppen beslutar sedan hur Stödcentrum Nordväst ska jobba. Anette Bäckström uppger att dagens organisation fungerar bra. Hon menar dock att det är ett specifikt område de arbetar inom där inga journalanteckningar förs utan: Det enda sätt stödcentrets arbete syns på är genom pinnar i statistiken. 8

Ann Hellströmer, vikarierande projektledare och stödjare på Stödcentrum Nordväst, håller med om att organisationen fungerar bra. Hon anser att de har ett mycket bra samarbete inom arbetsgruppen och att närheten till chefen Anette Bäckström är mycket positiv. Ann Hellströmer, som är initiativtagare till stödcentrum för unga brottsoffer, har erfarenhet från flera andra stödcentra och uppger att Stödcentrum Nordvästs organisation jämförelsevis fungerar mycket bra. Antalet anställda anses av samtliga tillfrågade vara tillräckligt även om några stödjare upplever att de, trots att de är anställda på 75 procent, snarare arbetar heltid. Om inte arbetsbelastningen ökar behövs ingen ytterligare stödjare anställas. Däremot finns det ett behov att marknadsföra verksamheten mer vilket är något som både personal, nyckelpersoner och ungdomar uttrycker. Personalen menar emellertid att det i dagsläget inte finns utrymme tidsmässigt för mer marknadsföring 3. Beslutas det att stödcentret ska bli mer synligt för allmänheten, anser personalen att en ytterligare person kan behöva anställas. Om ett sådant behov uppstår finns det önskemål från stödjarna att anställa en man då de idag enbart är kvinnor. Personalen uppger att det vid tidigare försök att anställa en man har varit svårt att hitta en manlig stödjare med adekvat bakgrund. 3.2.3 Områdesfördelning och lokaler Stödcentrum Nordvästs fem anställda stödjare har fördelat ansvarsområdena mellan sig. Projektledarna Ann Hellströmer och Anette Vennersten, som delar på en heltidstjänst, sitter på polishuset i Sollentuna där även socialjouren Nordväst är placerad. De har Sollentuna kommun som upptagningsområde. Stödjaren Jenny Ottosson sitter på polishuset i Järfälla och arbetar mot Järfälla och Upplands-Bro. Hon har där ett eget rum i anslutning till receptionen vilket byggdes till för stödcentrets skull. Jenny Ottosson arbetar också som medlingssamordnare åt de åtta kommunerna vilket innebär att hon överlämnar ärenden till lekmannamedlare som hon sedan handleder. Stödjaren Lill Ampuja Ström sitter på polishuset i Solna och arbetar mot Västerortskommunerna Ekerö, Sundbyberg och Solna. Stödjaren Maria Söreskog, som anställdes i september 2009, delar sin tid mellan polishuset i Sollentuna och Trygghetens hus i Upplands Väsby då hon arbetar mot kommunerna Upplands Väsby och Sigtuna. Rummet på Trygghetens hus finansieras av polisen och socialtjänsten gemensamt. Av den anledningen används rummet ibland av andra men det finns en förhoppning att de ska kunna lösa det så att hon skulle kunna sitta hela sin tid i Upplands Väsby. Ann Hellströmer beskriver fördelningen på ansvarsområden som mycket effektiv då personalen kan bli mer delaktiga i just sitt område. Om någon i personalen får för många ärenden under en period kan de alltid hjälpa varandra så fördelningen är inte låst på det sättet. De träffas en gång i veckan för avstämning och samarbetet i arbetsgruppen uttrycks som mycket värdefullt. 3.2.4 Tillgänglighet Stödcentrum Nordväst har öppet på dagtid under vardagar och tar då emot samtal, ärenden från polis och besök. Efter denna tid får de unga som behöver stöd vända sig till socialjouren Nordväst om ärendet är akut. Ett problem med tillgängligheten uppstår när polishuset stänger tidigare och stödjaren inte får sitta kvar själv i huset. Jenny Ottosson, som är placerad på polishuset i Järfälla, berättar att polisen ofta stänger vid kl. 16.30 på dagarna vilket gör att 3 Information och marknadsföring diskuteras vidare i resultatdelen. 9

hon har svårt att hålla stödsamtal efter den tiden. Det hindrar tyvärr flexibiliteten till viss del, speciellt då föräldrar som vill följa med sina barn ofta har svårt att komma under dagtid. Genom att stödcentret på Sollentuna polishus kan ha öppet senare på dagarna och inte är beroende av polisens öppettider kan de i förekommande fall sitta där. Eftersom de sällan arbetar med akuta ärenden utan bokar in samtal med de unga så anser personalen att tillgängligheten är tillräcklig. Stödjarna kan dessutom, vid behov, vara flexibla med mötestider och platser vilket är något som många ungdomar talat gott om i enkäter och vid intervjuer. Flera av de intervjuade inom polisen har uppgett önskemål om att det ska sitta en stödjare på varje närpolisstation i de åtta kommunerna. Det skapar en närhet till stödjaren som i vissa fall upplevs saknas i dagens organisation. Stödjaren och poliserna skulle i så fall lära känna varandra bättre vilket skulle gynna samarbetet och leda till att fler ärenden skickas till stödcentret. En polis uttryckte att: De (polisen) vill ha en större delaktighet i verksamheten genom en samlokalisering. Tanken är i så fall, åtminstone ursprungligen, att de idag anställda stödjarna skulle dela sin tid mellan de åtta olika närpolisstationerna. En av stödjarna berättar: Om det satt en stödjare på varje närpolisstation skulle det underlätta och vara en drömtillvaro. Här uppstår dock problemet med polisens öppettider som i så fall behöver lösas innan en sådan omorganisering skulle kunna bli aktuell. Dessutom skulle stödjarna behöva ett rum att sitta i på varje närpolisstation som både utrustnings- och säkerhetsmässigt är funktionellt för sin verksamhet. Även om en samlokalisering i dagens läge skulle bli komplicerad så upplever personalen att det är positivt att önskemålet finns från polisens sida. 3.3 Arbetsmetod De stödjande metoder som stödcentret använder sig av är samtal och praktisk hjälp genom rättsprocessen. De hjälper också till med medling mellan målsägande och gärningsperson 4. För att få en uppfattning av vilka känslor och tankar de unga kan uppleva efter en utsatthet och som stödcentret kan hjälpa dem med inleds arbetsmetodavsnittet med en redovisning av dessa. 3.3.1 Vanliga reaktioner hos brottsutsatta ungdomar Många tidigare studier har konstaterat att unga, och även vuxna, som råkar ut för eller blir vittne till ett brott kan uppleva ett flertal olika negativa känslor och förändringar efteråt. Enligt Hellströmer och By (2008) var det vanligt att skolarbetet påverkades negativt, de unga brottsoffren fick uttalade sömnproblem, minskad aptit samt känslor av skuld, skam och rädsla (a.a. s 32). I enkäten ställdes därför frågan huruvida ungdomarna upplevt negativa känslor efter brottet. Samtliga respondenter har uppgivit sig ha negativa känslor, i större eller mindre utsträckning, efter brottsutsattheten. I Diagram 4 nedan redovisas fördelningen av dessa. 4 Detta kommer inte diskuteras här då medlingsverksamheten utvärderas separat. 10

Diagram 4: Andel av respondenterna som upplevt respektive negativa känslor efter brottet. Som diagrammet visar svarade drygt 80 procent av ungdomarna att de upplevt rädsla efter att de utsatts för eller blivit vittne till ett brott. Denna rädsla kan vara allt från att inte våga vistas just på brottsplatsen till att inte våga gå ut överhuvudtaget. Över hälften av de svarande upplever dessutom ilska och har sömnsvårigheter. Drygt 40 procent upplever hämndkänslor efter brottsutsattheten vilket, om de inte får stöd och hjälp, kan leda till att de faktiskt uppsöker gärningspersonen eller personer som liknar denna och hämnas. En 19-årig pojke som intervjuades berättar: De första tankarna som dök upp var att gå ut och ge igen för att komma över kränkningen. Genom hjälpen från stödcentret kunde han istället bearbeta dessa hämndkänslor på ett bättre sätt. Hade han agerat på dessa känslor hade han säkert ångrat sig efteråt och dessutom riskerat att förstöra sin egen framtid, uppger han. Genom hämndkänslor och liknande kan på så vis utsatthet för brott i värsta fall leda till egen kriminalitet. Dessa siffror tyder på att hjälp definitivt är nödvändig för att ungdomarna ska kunna återgå till ett liv som liknar det de hade innan brottet. I enkäten ställdes därför frågan om de tyckte att stödcentret hade hjälpt dem med sina negativa känslor efter brottet. Drygt 80 procent svarade att stödet hade hjälp och att de hade kunnat återgå till en tillvaro som liknade den de haft tidigare. Det frågades också huruvida de ansett hjälpen de fått från stödcentret tillräcklig. 88 procent ansåg att hjälpen varit tillräcklig medan 12 procent hade önskat sig mer hjälp. Den ytterligare hjälp de önskat sig var i form av fler stödsamtal eller hjälp med kontakter för vidare stöd. Slutsatsen kan alltså dras att även om många mår dåligt efter en brottsutsatthet så bedömer drygt 80 procent av de tillfrågade att stödcentret hjälp dem att komma över dessa känslor och gå vidare i livet. Detta får anses vara ett mycket bra betyg på den stödmetod som används. 3.3.2 Den första kontakten Personalen på Stödcentrum Nordväst uppger att de själva ofta tar kontakten med ungdomen via telefonsamtal, sms eller brev efter att de fått dennes personuppgifter från polisen. Polisen 11

har då vid anmälningsupptagande, förhör eller annan kontakt berättat om stödcentrum och frågat om den unge vill ha den hjälp de erbjuder. Ibland kommer även en polis in och hämtar stödjaren i samband med att de tar upp en anmälan. De kan då boka upp ett möte direkt och den unge kan känna sig tryggare med stödjaren då de redan har träffats en gång. I enkäten svarar två tredjedelar att de fått kontakt med stödcentret via polisen och på så vis personalen. I övriga fall är det ofta en förälder eller vårdnadshavare alternativt personal på skola eller en kompis som redan besökt stödcentret som tar kontakt. Att ungdomen själv tar kontakt är mycket sällsynt och händer bara i enstaka fall. Omgivningen är alltså viktig för att en ung person som råkat ut för eller blivit vittne till ett brott verkligen får information om vilket stöd som finns att tillgå och hjälp att förmedla en kontakt. Då kontakt har upprättats uppger de tillfrågade ungdomarna att det går relativt fort att få en tid för ett första stödsamtal. 63 procent har fått en tid inom en vecka från den första kontakten, ett fåtal till och med samma dag. Samtliga svarande har fått tid inom en månad från en första kontakt. Att det tagit lång tid säger vissa unga kan bero på att de själva har mycket annat eller inte känner sig redo att prata om det som hänt än. Möjligheten att snabbt få en tid för samtal har upplevts som mycket positiv. 3.3.3 Stödsamtalen Samtliga respondenter har utnyttjat möjligheten att få stödsamtal. Vid det första samtalet ger stödjaren en del information till ungdomen som då själv får avgöra om föräldrarna ska följa med. Stödjarna uppskattar att föräldrar följer med vid första samtalet då föräldrarna även ges möjligheten att ställa frågor. Den information som ges vid detta första samtal handlar om stödcentret, stödjarens tystnadsplikt och anmälningsskyldighet samt vanliga reaktioner efter en brottsutsatthet. Stödpersonen hör sig för hur den unge mår och föreslår att de inledande träffas tre gånger för att etablera en relation. De ber också den unge att skriva ner vad som hände vid brottstillfället då det kan vara terapeutiskt och för att det kan vara hjälpsamt vid en eventuell rättegång. I enkäten frågades vad de unga tyckt om bemötandet vid detta inledande möte. Samtliga respondenter ansåg att mottagandet varit bra och 80 procent av dessa att bemötandet varit mycket bra. Som en flicka på 17 år uttryckte det: Man kände sig välkommen och det kändes som man redan kände henne (stödjaren). Från och med det andra samtalet träffar stödjaren gärna den unge ensam då det ofta underlättar för honom eller henne att öppna sig och prata om sina upplevelser. Stödjarna berättar att de frågar hur den unge mår och ber denne berätta om sina känslor kring det inträffade. De tvingar dock inte fram en konversation om brottet utan kan prata om annat tills den unge ofta själv tar upp brottshändelsen. På det sättet skapar de en trygghet hos den unge som inte känner sig pressad att berätta förrän han eller hon är redo för det. Flera av de intervjuade ungdomarna har upplevt detta som positivt då de inte behöver känna sig tvungna att berätta allt på en gång utan kan ha ett mer avslappnat samtal. Stödjarna tar inga anteckningar vid samtalen och för heller inga journaler men kan efter att den unge lämnat stödcentret skriva några minnesanteckningar. Flera av de intervjuade har uppgett att de, innan det första samtalet, trodde att det skulle vara som ett psykologbesök eller ett förhör. En 16-årig flicka berättar: Jag trodde det skulle bli ett förhör men vi pratade bara och hon (stödjaren) brydde sig. Eller som en 17-årig flicka beskrev: 12

Innan trodde jag inte det skulle vara så bekvämt men sen ville jag vara kvar och prata. I enkäten frågades huruvida den unge upplevde att stödpersonen visade intresse för henne eller honom. 90 procent av respondenterna har uppfattat stödjaren som intresserad av det de hade att berätta medan 10 procent kände att de blev bemötta med litet intresse. Detta är en förhållandevis liten procent och anledningarna att de känner så kan variera. En 19-årig flicka uttryckte exempelvis: Jag tyckte att samtalen var lite ytliga och att hon (stödjaren) pratade för mycket om sig själv och sina upplevelser. Det var svårt att hålla fokus på det jobbiga, man behöver någon lite allvarligare för att dra i rätt trådar. Det var för lättsamt och jag ville att vi skulle göra en plan på hur vi skulle gå vidare och närma oss problemen. Jag hade behövt gå in på ett djupare plan och hade önskat mer handfasta och konkreta grejer. En 18-årig pojke anser att: Efter en misshandel så kan ingen person hjälpa en förutom en själv. Det är en personlig läkning som ingen kan beröra, därför finner jag verksamheter som denna onödig. En 16 årig flicka har en annan uppfattning om sina samtal på stödcentret: Jag kunde verkligen berätta hur jag tyckte och tänkte, vilket var riktigt skönt. Jag kände att jag blev förstådd. En 17-årig flicka uttryckte sin kontakt med Stödcentrum Nordväst så här: Stödcentrum har varit som en extra vän på sidan om, som finns där och låter dig släppa allt och kunna prata om dina tankar istället för att gå runt och låsa in de obehagliga tankarna i dagar och veckor. Stödcentrum har fått mig att hitta mig själv igen vilket behövdes för att klara av annat runt omkring som jag började släppa. Stödsamtalen som de unga varit på upplevdes följaktligen för det mesta som positiva med ett fåtal undantag. Något annat som också uppskattades var att stödjaren upprätthöll kontakten en tid efter avslutad samtalskontakt. Stödpersonen har i många fall skickat sms eller ringt under några månader efter sista samtalet för att följa upp och höra hur den unge mår. Det var emellertid ett fåtal av de som haft kortare stödkontakt som upplevde detta som tjatigt och att de bara ville gå vidare. 3.3.3.1 Samtalen praktiskt Stödsamtalen kan enligt Hellströmer och By (2008) inledningsvis med fördel hållas på själva stödcentret medan det senare i kontakten kan vara hjälpfullt att ses i en mer allmän miljö såsom ett café, ett museum, en park eller liknande. Att ses utanför kontorsrummet hjälper till att skapa kontakt och förtroende då stödjaren kan uppfattas som en människa och inte som en myndighetsperson (a.a. s 43). Enkätsvaren visar dock att alla utom en ungdom har träffat stödjaren på själva stödcentret. Vid intervjuerna framkommer att det många gånger har varit självvalt att inte ses utanför stödcentret. Ungdomarna berättar att de känner sig trygga i miljön på stödcentret och inte vill ses någon annanstans då det skulle kunna medföra en risk att träffa någon de känner. Dessutom uppger flera att de inte vill prata om sina känsliga upplevelser på ett café eller liknande. 13

Samtliga i personalen på Stödcentrum Nordväst uppger att fem stödsamtal med en brottsutsatt är medel då det är vad statistiken visar. De berättar däremot att vissa unga endast kommer en gång medan andra går på många samtal under lång tid. Diagram 5: Fördelningen av antalet samtal per person bland respondenterna. Diagram 5 visar att hälften av ungdomarna kommer på mellan två och fem stödsamtal vilket stämmer bra överens med personalens uppfattning. I övrigt är antalet samtal ganska spritt med en topp på 10 eller fler samtal. Denna topp bör förstås som de unga som behöver mycket stöd och hjälp och går på samtal under lång tid. Flexibiliteten som stödjarna uppvisar gentemot de unga både i form av när och var de ska träffas och i form av hur många samtal de ska ha har uttryckts som mycket positiv av respondenterna. En 17-årig flicka formulerar det så här: Stödpersonen var väldigt mån om att det skulle vara lätt för mig att träffa henne. Hon var väldigt snäll och omtänksam. Jag kände mig trygg och det kändes bra att prata med henne. Det hjälpte mig mycket att kunna bli normal igen. En 19-årig flicka uttrycker: Positivt att min kontaktperson anpassade mötet efter mig så jag inte behövde åka långt. Sammantaget kan det konstateras att stödsamtalen inte passar samtliga unga men att de mottas mycket positivt och anses hjälpsamma av de allra flesta. 3.3.4 Den praktiska hjälpen Stödcentrum Nordväst har, som nämnts, inte bara samtal med de unga utan kan också ge praktisk hjälp genom rättsprocessen. Denna hjälp ges i form av information om möjligheter att söka skadestånd och brottsskadeersättning samt information inför en eventuell rättegång. De kan också ge information till föräldrar och berätta var den unge kan vända sig för att få svar på diverse frågor. Stödjarna hjälper vid behov till att förmedla kontakter och följer med som stöd på rättegångar. För att få en överblick av hur mycket de olika formerna av praktisk hjälp utnyttjas redovisas fördelningen i Diagram 6. 14

Diagram 6: Andel av respondenterna som utnyttjat de olika formerna av stödcentrets tillgängliga praktiska hjälp. 3.3.4.1 Information om skadestånd och brottsskadeersättning Hälften av de svarande har berättat att de fått hjälp med information om sina möjligheter att söka skadestånd och brottsskadeersättning. Skadestånd kallas den summa som begärs från förövaren vid rättegång medan brottsskadeersättning är det som kan yrkas från Brottsoffermyndigheten efter det att domen vunnit laga kraft och inget skadestånd utdömts. Brottsoffermyndigheten gör vid begäran om brottsskadeersättning en egen bedömning av vilken summa som eventuellt ska betalas ut. När det gäller skadestånd kan stödjarna informera om möjligheterna att begära detta och om riktlinjer kring summor. De skickar ofta frågor om skadestånd vidare till målsägandebiträdet som är kunnigare inom området och som kommer att vara ansvarig för frågor om skadestånd i rätten. Barnjuristerna, som Stödcentrum Nordväst samarbetar mycket med, ger exempelvis den unge två timmars gratis rådgivning under vilken de bland annat informerar om skadestånd. I de fall den unge inte har ett målsägandebiträde kan stödjarna ringa och höra sig för hos ett sådant för att kunna ge ytterligare information om skadestånd. Stödpersonen kan också lämna ett intyg till rätten som underlag för en skadeståndsbedömning. I intyget berättar de om sin kontakt med den unge och hur denne har mått efter utsattheten. De tar också upp eventuell sjukskrivning då den unge mått akut dåligt. Ett målsägandebiträde som har mycket samarbete med stödjarna berättar att chanserna att få ett större skadestånd ökar efter kontakt med stödcentret. Hon berättar: Det är en väldigt stor skillnad när de (unga brottsoffren) har fått prata om och normalisera sina besvär, de har förstått att det är helt okej och normalt att till exempel inte kunna sova, att vara rädd och liknande. De har lättare att berätta i rättssalen och möjligheterna att få större skadestånd ökar. Det ger effekt att kunna formulera det man har varit med om, de har bättre självkännedom i rättssalen. Det som kan konstateras är att samarbetet med målsägandebiträden är viktigt när det kommer till skadeståndsfrågor då stödjarna inte är utbildade jurister och därför har 15

begränsad kunskap inom området. De kan dock ge adekvat grundinformation och hjälpa ungdomen genom intyg till rätten och samtal som kan leda till högre skadestånd. För brottsskadeersättning, som kan sökas först efter att domen vunnit laga kraft, kan stödjaren hjälpa till med information och även att beställa och fylla i ansökningspapprena som ska skickas till Brottsoffermyndigheten. Denna hjälp har uppskattats av respondenterna i de fall det varit aktuellt. 3.3.4.2 Information inför rättegång En stor del av stödpersonernas praktiska arbete går ut på att ge information inför en eventuell rättegång. Informationen ges inte enbart till de unga vars ärende har gått till rättegång utan kan ges tidigare i processen för att stilla en ängslan beträffande vad en rättegång går ut på. Beroende på den unges situation och oro har stödjarna olika metoder för att ge information om rättegången. Det enklaste sättet är att de berättar hur rättssalen ser ut, vilka som sitter var och i vilken ordning saker kommer ske. Ofta ritar stödpersonen upp rättssalen på ett papper medan hon berättar för att göra det tydligt. När den unge har fått en kallelse till rättegång, antingen som målsägande eller vittne, kan ytterligare information kännas nödvändig för att lugna nervositeten. Stödjarna kan då ha rollspel där de ställer frågor till den unge i likhet med de som kan dyka upp i rättssalen. Det här är bra på så vis att de unga inte blir lika chockade om de sedan får jobbiga frågor i rättssalen. Stödpersonen har också möjlighet att ta med den unge antingen till en tom rättssal eller till en pågående rättegång så de får se hur det kommer se ut och gå till. Detta brukar ha en lugnande effekt och som en åklagare uttrycker det: Har de haft svårigheter innan och fått hjälp från stödcentrum att släppa sin oro brukar det inte vara några problem vid rättegången. Den intervjuade åklagaren brukar själv skicka unga till stödcentret när han upplever att de är nervösa inför rättegången. Nervositeten släpper ofta inte helt men minskar med informationen. När rättegången närmar sig kan stödjarna hjälpa till med klädsel inför rättegången och ge andra tips och råd som kan fungera lugnande. Av de 60 unga som svarade på enkäten har 24 ärenden gått upp i rättegång 5. Det är 40 procent vilket är ett relativt högt antal. En teori är att de unga vars ärende gått till rättegång är mer benägna att svara på enkäten då de i större utsträckning kunnat lämna ärendet bakom sig. Av de 24 ärenden som gått till rättegång har 23 stycken svarat att de fått information om rättegången från stödcentret. 21 stycken av dessa uppger att de är mycket nöjda med informationen och att det var en stor hjälp både inför och under rättegången. 3.3.4.3 Stödperson som sällskap vid rättegång Samtliga stödpersoner berättade att då en ungdom vill det så prioriterar de att följa med som stöd vid rättegången. De ställer alltid frågan till den unge som får bedöma om han eller hon vill ha stödjaren med sig. Vissa har ett starkt nätverk omkring sig eller en bra kontakt med sitt målsägandebiträde och anser det inte nödvändigt. Ett målsägandebiträde uttrycker: Eftersom det vid rättegången är mycket fokus på gärningspersonen är det bra med ett ordentligt stöd kring offret. 5 Några polisutredningar pågår dock fortfarande varför denna siffra inte är absolut. 16

Stödpersonerna upplever att det är få ärenden som går till rättegång. Av de 24 svarande som angett att deras ärende gått till rättegång har en stödjare följt med som sällskap vid åtta tillfällen. Av de 14 6 unga som inte haft sällskap av en stödjare vid rättegången uppger fem stycken att de hade velat detta. Anledningar till att de inte hade det kan vara flera såsom att stödpersonen inte hade möjlighet, att de inte blev tillfrågade eller att de avslutat sin kontakt med stödcentret. Om stödjaren har fortsatt samtalskontakt med ungdomen även efter rättegången kan det vara bra att ha varit närvarande vid rättegången. Stödpersonen vet då vad som hände under rättegången och den unge behöver inte återge detta, något som kan vara jobbigt och upprivande. Det kan vara bra att prata om rättegången med någon som förstår även om de flesta unga enbart kommer någon gång efter rättegången om alls. De anser ofta ärendet avslutat i samband med domen. 3.3.4.4 Föräldrastöd En annan av stödcentrets uppgifter är att ge stöd till föräldrar. 95 procent av respondenterna uppger att deras föräldrar känner till att de besökt stödcentret. De fem procent vars föräldrar inte känner till kontakten med stödcentret är alla över 18 år. Närmre hälften av de unga uppger att deras föräldrar har haft egen kontakt med stödcentret. En del föräldrar har pratat med stödjaren på telefon eller följt med den unge på samtal medan andra haft eget möte på stödcentret. Åtta procent av respondenterna har föräldrar som varit på egna möten med stödjaren. Vilka föräldrar som behöver stöd är varierande men det finns några mönster. De föräldrar vars barn utsatts för ett grovt brott, förändrats mycket efter en utsatthet eller är mycket ungt är ofta i störst behov av stöd. Har föräldern själv råkat ut för ett brott kan denna egna utsatthet rivas upp i samband med barnets utsatthet och det kan då vara bra att tala om det med en stödperson för att inte belasta barnet. Stödjaren träffar föräldrarna separat eftersom stödsamtalen med den unge gärna hålls ensamma eller så träffar föräldrarna Lena Vennersten som är Stödcentrum Nordvästs föräldrakontakt. Hon berättar: När en ungdom råkar ut för ett brott blir det en kris för hela familjen. Jag har samtal med dem (föräldrarna) och de kan prata om hur det känns för att på bästa sätt kunna trösta och stå ut med ungdomens förändring. Anledningen till att stödcentret har en separat föräldrakontakt är att det ibland kan vara jobbigt för en stödjare som träffar ungdomen att också ha samtal med föräldrarna. Det kan vara så att ungdomen inte har berättat allt för föräldrarna och kanske heller inte ska göra det. Lena Vennersten träffar föräldrar i Stödcentrum Nordvästs lokaler, ofta på kvällstid, och det är föräldrarnas behov som styr hur många samtal de har. Tidigare hade Stödcentrum Nordväst en föräldragrupp där de träffade föräldrar till barn som råkat ut för olika brott. Det uppstod dock vissa svårigheter då kränkningen både hos den unge och hos föräldern kan vara så olika beroende av brottstyp. Funderingar finns nu på att starta en mamma- och en pappagrupp för de föräldrar vars döttrar har utsatts för våldtäkt. Anledningen att de vill starta en grupp just för våldtagna flickors föräldrar beskriver Lena Vennersten så här: 6 Det var här ett inre bortfall då två unga valt att inte besvara denna fråga. 17

Våldtäkt är ett oerhört kränkande brott och förundersökningen blir ofta nedlagd vilket skapar mycket oro hos föräldrarna. Varför de vill ha en separat mamma- och pappagrupp beror på att kvinnor och män ofta reagerar olika då deras döttrar utsätts för ett sexualbrott. Män och kvinnor kan behöva prata om olika saker och vara i behov av olika stöd varför de vill dela upp föräldrarna i två grupper, uppger Lena Vennersten. 3.3.4.5 Hjälp med kontaktuppgifter En ungdom som utsatts för ett brott kan behöva ha kontakt med andra myndigheter, organisationer och dylikt utöver stödcentret. Personalen kan då hjälpa den unge genom att berätta vart denne kan vända sig med respektive frågor. De kan också ta fram kontaktuppgifter och vid behov själva ringa och boka en tid. Ibland kommer den unge själv med frågor om var han eller hon ska vända sig med en fråga medan det andra gånger är stödjaren som måste dra en gräns och sända den unge vidare. Stödpersonen måste se till att samtalen med ungdomen håller sig inom ramen för verksamheten. Det kan vara svårt med gränsdragningen, uttrycker sig flera i personalen, men de ska inte ge brottsoffren terapi utan samtalsstöd. Upptäcker de att den unge behöver hjälp från exempelvis BUP, en psykolog eller Center för våldtagna kvinnor för att få ytterligare stöd så hjälper de till att förmedla den kontakten. Det finns också unga som kommer in och pratar om preventivmedel och liknande som stödjaren då skickar till en ungdomsmottagning där de kan få bättre hjälp med de frågorna. Stödcentret kan på så sätt förmedla kontakter för den unge med en mängd olika verksamheter och samarbetspartners. På samma sätt kan andra myndigheter och organisationer vara mellanhand vid kontakt mellan den unge och stödcentret. 3.4 Samverkan Stödcentrum Nordväst har en rad samarbetspartners. För att få en överblick över i vilken utsträckning respondenterna haft kontakt med dessa visas en fördelning av ungdomarnas övriga kontakter i Diagram 7. Alla redovisade institutioner är inte direkta samarbetspartners men kontaktas av stödcentret vid behov varför de inkluderats. 18

Diagram 7: Andelen kontakter förutom Stödcentrum Nordväst som de svarande uppgett sig ha i samband med det aktuella brottet. 3.4.1 Polisen Stödcentrum Nordvästs främsta samverkanspartner är polisen. Stödjarna sitter i polisens lokaler och har det närmaste samarbetet i ärendena. I enkäten svarar 97 procent att det brott de råkat ut för eller blivit vittne till har polisanmälts. Polisen är de som i första hand lämnar över ärenden till stödcentret. När en polis tar emot en anmälan har de skyldighet att berätta om tillgängligt stöd och fråga den unge om han eller hon vill ha kontakt med stödcentret. Mindre än hälften, 46 procent, av de tillfrågade ungdomarna uppger emellertid att de fick frågan om stöd från polisen vid anmälningsupptagandet. Förmedlingen av ett ärende från polisen till stödcentret kan ske på flera olika sätt. Ett sätt är att skriva den unges namn, telefonnummer och vilket brott det gäller på en lapp och lämna till stödjaren. Möjligheten finns också, för polisen, att ringa till eller komma förbi stödjaren och berätta om ett aktuellt ärende. Stödpersonen ringer sedan upp ungdomen eller dennes föräldrar för att boka en tid. Detta får hon inte göra om inte polisen först har frågat om de får lämna ut den brottsutsattes personuppgifter. Det är således mycket enkelt för den anmälningsupptagande polisen att förmedla ärenden till stödcentret och som en intervjuad brottsoffersamordnare konstaterade: Det är bättre att skicka ett ärende för mycket. Det har dock visat sig att alla inte delar den uppfattningen. Den polis som tar emot brottsanmälan glömmer ofta att fråga eller gör bedömningen att stöd inte är nödvändigt. Detta uppger både stödcentrets personal och intervjuade poliser, och menar att det upplevs vara vissa poliser som inte tycker att stödjande verksamheter är nödvändiga och därför av princip inte frågar den unge. Det är emellertid många poliser som alltid frågar den unge om stöd, antingen vid anmälningsupptagandet eller vid förhör. Det sitter också två personer i Sigtuna och ringer upp brottsoffer och informerar om stöd. Det går till så att när polisen får in en brottsanmälan, exempelvis med ett ungt brottsoffer, skickas detta ärende till Sigtuna varifrån de ringer upp brottsoffret. De ger information om tillgängligt stöd och frågar huruvida det unga brottsoffret vill ha sådant stöd. Genom detta behöver inte poliserna 19