Pompeji på 2000-talet Vid inledningen av det nya millenniet hade Pompeji dryga 250 år modern historia bakom sig. Utgrävningarna började 1748, 1763 var platsen identifierad. Under det sena 1800-talet och vidare intensifierades arbetet och bedrevs emellanåt verkligen storskaligt. Ändå kan man kanske våga påstå att den vetenskapliga aktiviteten på platsen idag är större än någonsin - även om det nu är annorlunda villkor och arbetssätt som gäller. I månadsskiftet november-december 2002 anordnades en kongress med syftet att låta deltagare i pågående forskningsprojekt i Pompeji ta del av varandras arbete. Under tre dagar redovisades forskningsperspektiv, metoder och resultat, samtidigt som många korridordiskussioner och också vissa plenianförande rörde den oroande situation som är vardag i vår tids Pompeji: å ena sidan, underhållskostnader och förfall, å den andra, turismens ändrade former och ständigt ökade krav på upplevelse. En anledning till den stora vetenskapliga aktiviteten i Pompeji för närvarande är ett nödrop för internationellt stöd för bevarande som Pompejis stadsantikvarieämbete riktat både till potentiella kulturarvsfinansiärer och till vetenskapssamfundet. Kongressen hade fem arrangörer med Pompejis eget stadsantikvarieämbete på hedersplats. Fyra internationella forskningsinstitutioner i Rom stod för organisationen och öppnade sina lokaler för deltagarna. Bland dem har den Brittiska Skolan och den Holländska Akademin långvarig erfarenhet av arbete i Pompeji, medan de Svenska och Finska instituten är nyare aktörer på scenen. Svenska Institutets Pompejiprojekt påbörjades år 2000, och det Finska Institutet hade just genomfört sin första kampanj några månader före kongressen. Såväl arrangörernas olika hemhörighet som deltagarlistan visade det breda internationella engagemang som utmärker dagens Pompejiforskning. Av de tjugotvå stora projekt som anmäldes var bara fem italienska. Inget illustrerar väl klarare hur inställningen till kulturarv och rätt till forskningsinitiativ har förändrats sedan den tid då Pompeji började studeras. Då, för 250 år sedan, var utgrävningarna uteslutande kungariket Neapels angelägenhet. Andra fick besöka, men inte blanda sig i arbetet, eller vidareförmedla resultat. Den bourbonska äganderätten till "monumentet" var total. För Gustav III på resa i Italien 1784 utverkades exceptionellt ett tillstånd att ta med sig reproduktionen av ett avsnitt nyupptäckt Pompeija hem. En av Neapels då ledande souvenirmakare fick tillstånd att för den svenske kungens räkning framställa en storskalig modell, skuren i korkeksbark, av stadens Isis-tempel (Bild 1-2). Modellen, som fortfarande finns på Drottningholms slott, dokumenterar templet som det såg ut då, nära friläggandet i tiden. Många detaljer ur den rika uppsättning av stucker och målningar har försvunnit sedan dess, och modellen är en del av det material som dokumenterar det Pompeji som förlorats i modern tid. Den napolitanska protektionismen blev mindre kännbar under 1800-talet då konstnärer och arkitekter tilläts att röra sig friare bland Vesuviusstädernas ruiner. Avbildningarna ökade. Bland ett stort antal akvareller där de flesta avbildar berömda dekorationer, ger oss vissa glimtar av sådant som förlorats. Tyvärr kan mycket av den tidiga arkeologins dokumentation karakteriseras på samma sätt, som glimtar, eller i bästa fall selektiva avsnitt av de friläggda miljöerna. Därför återstår ett gigantiskt vetenskapligt räddningsarbete att utföra. Samtidens arkeologer i Pompeji har som första uppgift att se till att bilden av staden i fortsättningen skapas ur en rikare helhet. Därför har också basenheten för studierna gradvis ändrats - från enstaka fint dekorerade rum eller hus till hela kvarter. I detta vidgade perspektiv får dokumentationen större analytisk styrka, något som kom till klart uttryck under kongressen i Rom där många projekt deltog i en diskussion om stadens utveckling i tiden. När man försöker följa bebyggelsens utveckling, vare sig det sker genom murstudier eller genom utgrävningar eller en kombination av båda undersökningsmetoderna, är kvarteret är en klart bättre utgångspunkt än det ständigt ombyggda, ömsom utvidgade ömsom nedbantade huset. Det är förklarligt att gatunätet, kvarterets avgränsning,
utgör ett mer stabilt ramverk för analys än de skiljeväggar som råkade definiera husen just vid katastrofögonblicket år 79. Trots de 250 årens utgrävningshistoria är vår kunskap om Pompejis tidiga stadsutveckling fortfarande liten. Under föregående sekels utgrävningsiver noterades inte de äldre nivåerna mer än undantagsvis, om de ens nåddes. Ansträngningarna riktades främst mot friläggning, inte mot djupgrävning. Det var det stående stadslandskapet som drog till sig uppmärksamheten. Att gräva på djupet i Pompeji innebär att begränsa sig till vissa, traditionellt sett mindre spektakulära delar av husen, såsom ekonomiutrymmen och trädgårdar, eller till det lapptäcke av små ytor där golv redan skadats eller saknas. Det krävs den moderna arkeologins teknologi för att möjliggöra utvärdering av sådana undersökningar. Att arbetet nu är på gång stod klart under kongressen. Flera anföranden visade hur vissa hypoteser om stadsutvecklingen har stärkts genom nyvunna upptäckter. Det brukar anses att "vårt" Pompeji, atriumhusens trädgårdsstad, kom till som en biverkning av det andra puniska kriget. Hannibal och hans arméer stannade flera år i det bördiga landet mellan Apenninerna och Neapelbukten, det "lyckliga" Campanien. Historieskrivarna berättar att Hannibal förvekligades av uppehållet, men den strategiska förhoppningen var att Roms allierade, till vilka Pompeji hörde, skulle förmås avfalla. Fiendens agerande, t.ex genom förstörelsen av Pompejis grannstad Nuceria, hade motsatt effekt. Resultatet blev troligtvis flykt från den pompejanska landsbygden till skyddet bakom stadens långa murar. Impulsen till ett mer intensivt utnyttjande av stadsplatån kan ha kommit då. Kanske gavs också plats åt flyktingar från Nuceria. Detta var tidpunkten då den sammankopplade stadsbild som fortfarande möter besökaren i dagens Pompeji skapades. Den verkliga urbaniseringen skulle alltså kommit igång kring 200 f Kr. De stora, luxuöst dekorerade hus som byggdes kring nästa sekelskifte, kring 100 f Kr, vittnar om stadens blomstring under de nya, fredliga förhållanden som följde på romarnas seger över Karthago. Då skapades några av Pompejis mest luxuösa miljöer. Delar av dem bevarades pietetsfullt ända fram till vulkanutbrottet två hundra år senare. Husens utformning och dekorationer liksom de arkeologiska fynden visar tydligt på tidens livligt utbyte både med den mäktiga romerska bundsförvanten i norr och med ett pärlband av nyskapade romerska provinser i nuvarande Spanien, Grekland och Turkiet. Under seklen som föregick 100-talets stora urbaniseringsperiod verkar utnyttjandet av stadsplatån ha varierat i intensitet. Under 300- och 400-talen f Kr hade det urbana livet troligen en svacka. Inga bestående monument skapades och det verkar som om "staden" begränsat sig till området kring det senare forum. Här avviker stadsbilden med sina oregelbundna svängda gator från den övriga stadens rutnätformiga rätlinjighet, vilket sedan länge tagits som ett argument för att man kan förmoda att Pompeji utvecklats från en gammal, oregelbunden bosättning till en "modern", planerad och rätvinkligt anlagd stad. På kongressen i Rom framlades för första gången fynd som talar för att det verkligen funnits en mur runt den oregelbundna stadskärnan. Men, att "Gamla stan" i Pompeji skulle ha varit den äldsta formen för samhällsbygge på platsen, verkar däremot inte stämma. Istället har en ny hypotes laggts fram: att "Gamla stan" i Pompeji egentligen var en trång nystad som skapats genom att en äldre, betydligt mer omfattande bosättning komprimerats i skydd av kortare och därmed mer lättbemannade murar. En äldre period, 500-talet f Kr, har skapat betydligt mer iögonfallande lämningar. Då byggdes två påkostade helgedomar av blandad italisk-grekisk typ. Intill stadskärnan anlades det första Apollontemplet och utanför, vid det så kallade triangulära forum med utsikt över hamnområdet, ett tempel som kanske var tillägnat resenären, Herakles, i sällskap med de stora hjältarnas beskyddarinna, gudinnan Athena. Den kraftfulla stadsplatån lämplighet för samhällsbildning är lätt att förklara. Den omges av ett bördigt jordbruksland och nedanför fanns en naturlig hamn. Idag, när
havet sedan länge dragit sig tillbaka och inte ens kan skymtas bakom järnväg, motorväg och förortsbebyggelse kan det vara svårt att tänka sig att det låg så nära i antiken, där, på den plats där det moderna Pompeji ligger idag. Undersökningar av innehållet i borrkärnor som tagits i den låglänta terrängen mellan stadsplatån och vår tids kustlinje antyder att Sarnofloden mynnade ut i en lagun, där den mötte havet, och på så sätt gav naturligt skydd för båtar just vid foten av Pompejis stadsplatå. Förutsättningarna var alltså idealiska för en handelsplats. De båda helgedomarna, tillägnade internationella, eller kanske snarare "överetniska" gudar som Apollon och Herakles, tillkom kanske just därför att de kunde fungera som garanter för fredligt kulturmöte i en tid utan starka politiska institutioner. I templens skugga talades flera språk: oskiska (det lokala italiska språket i denna del av Mellanitalien), etruskiska och grekiska - och väl troligen också någon gång ibland, latin. Nya djupgrävningar som utförts av ett engelskt arbetslag i den östra delen av staden har visat att även områden långt från stadscentrum var intensivt utnyttjade. I de djupare lagren hittades grundmurarna till ett hus som redan på 500-talet f. Kr. hade orienterats efter samma gatusystem som dagens Pompeji. Rika fynd av bucchero-keramik antyder att ägaren kan ha varit etrusk. I vilket fall som helst visar det att etruskerna var en viktig grupp bland de "utsocknes" på platsen. Vid kongressen i Rom kunde ett japanskt grävlag rapportera om ett på annat sätt betydelsefullt fynd av etruskisk bucchero. Keramiken hittades i botten av ett schakt som grävts intill den idag stående senrepublikanska stadsmuren (till sin största del uppförd under sent 100-tal och tidigt första århundrade f Kr). Servisen låg in situ, vilande mot den äldsta typen byggnadsmaterial känt från Pompeji och använt för befästningsverket - tuffsten från Vesuvius. Därmed fördes ett nytt starkt argument till de som redan anförts till stöd för en tidig datering av den långa, hela det stora stadsområdet omgärdande muren, och därmed också det organiserade stadslivets ålder. Den samlade arkeologiska ansträngningen kommer säkert att avslöja mer om de ursprungliga kulturmötena på platsen, och om olika perioders varierande behov och möjligheter att markera sin passage i tiden. I det kvarter där det svenska fältarbetet bedrivs finns flera platser som kunde tillåta djupgrävning. En sammanhängande yta erbjuds i ett av husen i kvarterets norra del där golven från 79 års nivå troligen redan är förstörda. Av misstag lossades en bomb här under andra världskriget. Det "Bombade bageriet", som lokalen kommit att kallas av det svenska grävlaget - eftersom det ansetts att den fungerade som bageri vid tiden för vulkanutbrottet - kunde bli föremål för en undersökning av områdets tidiga historia. Den undersökningen väntar dock på att lämningarna ovan jord avgivit sin fulla evidens och på att medel är säkrade för den stora fyndhantering som alltid blir följden av utgrävning på klassisk mark. Det svenska Pompejiprojektet arbetar i stadens norra del, i det kvarter som kallas insula 1 i regio V, i enlighet med det namngivningssystem som upprättades av 1800-talets arkeologer. Vid tiden för vulkanutbrottet inneslöt det bebyggelse av olika slag: tre "patricierhus", flera mindre atriumhus och diverse affärslokaler (troligen en restaurang, den ungsförsedda lokal som kanske var ett bageri, ett färgeri för textilier, osv.). Bland de ståtligare residensen är bankiren Caecilius Iucundus hus det mest kända. Här hittades vid friläggningen på 1800-talet ett betydande affärsarkiv, samtidsdokumenterande reliefer föreställande följdverkningarna av jordbävningen år 62, en byst av den siste ägaren - eller kanske troligare hans far, samt ett antal mycket kvalitetsfulla väggmålningar. Trots att Iucundus nog blivit en av det antika Pompejis mest kända personer och att huset förr var del av det man absolut skulle se som fornkunskapare eller latinist på exkursion i Pompeji, är det fortfarande till stora delar odokumenterat och mycket litet studerat, annat än gällande just de enstaka, exceptionella fynd som gjorts där. Inga egentliga försök har gjorts för att sätta husets arkitektur och dekorationer i samband med ägaren. Hur bankirens familj förhöll sig till sina närmaste grannar och till affärsaktiviteten i kvarteret förtjänar också att utredas, liksom kvarterets inre dynamik i stort: hur samspelet mellan rikemansboende och annan aktivitet förändrats över tid.
Projektet vill försöka besvara den här typen av frågeställningar med hjälp av det noggranna dokumentationsarbete som utförs, och som också i sig är en viktig del av den samlade forskarinsatsen för Pompejis bevarande. Caecilius Iucundus hem finns idag på stadsantikvarieämbetets lista över hus i vanvård. Sedan länge kan det inte besökas annat än med specialtillstånd. Bakgrunden till stadsantikvarieämbetets aktion för att få internationell hjälp med studiet av Pompeji är stadens allt hastigare sönderfall. Besökare tillåts inte längre ströva fritt bland ruinerna eftersom varken deras egen eller de antika husens säkerhet kan garanteras. Den kraftiga jordbävningen i området 1980 satte problemen på sin spets. Trots att mer än tjugo år gått sedan jordbävningen är fortfarande 88 % av den utgrävda arealen stängd för besökare. Den lavinartat ökande strömmen turister (för närvarande ca tre miljoner om året) har inte avhjälpt missförhållandena utan snarare förvärrat dem. Det är klart att ett fornminne av Pompejis storlek och betydelse, som tar emot så många besökare, inte kan hållas öppet i sin helhet. Behovet av övervakning ökar ständigt medan medlen är kroniskt otillräckliga. Biljettintäkterna räcker inte ens för att betala vakternas löner. Kostnaderna bärs alltså av andra - väl närmast av de italienska skattebetalarna. Strida rapporter om illegala tillgrepp och åverkan avslöjar hela vidden av den svåra situationen. I april i år (2003) begicks t ex en stöld vars eko även nådde svenska medier. Då hackades två målningar ned från väggarna i ett av husen i den enda i vår egen samtid pågående storskaliga nyutgrävningen i Pompeji, stadsantikvarieämbetets på 1980-talet startade och ännu inte avslutade mönsterundersökning av det så kallade Casti amantikvarteret. Som ett tidens tecken skedde vandaliseringen i skydd av ett nytt experiment med nattligt öppethållande. Besökare rörde sig ett hundratal meter längre bort längs en upplyst rutt genom staden dit väl också huvuddelen av vaktstyrkan koncentrerats. Stölden utfördes så brådstörtat att freskfragment lämnades strödda över golven. Samtidigt som övervakningen kräver allt mer pengar blir också underhållet av de lokaler som hålls öppna allt mer kostnadskrävande. För att de skall kunna ersätta det romantiska strövtågets personliga upplevelse och ändå motsvara eller helst överträffa de många besökarnas förväntan måste de naturligtvis vara väl underhållna och helst utvalda så att de kombinerar flera säkert vinnande egenskaper, som t ex de nyöppnade suburbana baden med sina erotiska fresker i omklädningsrummet och sin lätta, luftiga och öppna arkitektur i själva badsalarna. Många besökare innebär också ett stort slitage och nya underhållskostnader, som i första hand måste återföras till de öppna husen. Ibland tvekar myndigheten att öppna nyrenoverade lokaler för den stora publiken. En skonsammare, men kanske ändå mer kostnadskrävande form av öppethållande är förhandsbokningens formel. Den används redan för ömtåliga utrymmen som de suburbana baden. Där släpps bara små grupper in, i sällskap med vakt. Det verkar ofrånkomligt att det nya sättet att möta Pompeji med krav på upplevelse och anslående miljöer i förlängningen bär på ett hot som slår mot de icke besökbara delarna. Kanske förvånar det inte att det finns röster som menar att man borde ta konsekvenserna av det omöjliga i dilemmat och fylla igen, istället för att låta "bakgårdsförfallet" växa. Tanken att dela ansvaret för underhållet mellan ett lika stort antal finansiärer som det finns kvarter i Pompeji har inte fått gensvar. Att en sponsor skulle kunna tillåta sig att fastna för en så "kollektiv" och samtidigt kostnadskrävande insats som underhållet av ett pompejanskt kvarter var nog en naiv förhoppning. Kvarteret förblir trots insatser ändå alltid ett i mängden. Pompeji består i sitt nuvarande tillstånd av 107 identifierade kvarter, varav 72 är helt frilagda. Pompejis styrka som levande historisk miljö, den utgrävda arealens storlek och homogena innehåll - den häpnadsväckande mängden snarlikt anlagda och utförda hus - är uppenbarligen inte en egenskap som attraherar sponsorer. Det krävs säkert det vetenskapliga perspektivet för att inse vidden av de enskilda detaljernas betydelse i den helheten, och det unika i att kunna närma sig antik livsform
genom kvantitativa data. Den krassare sanningen är väl den att en sponsor som är beredd att gå in med stora medel för att synliggöras genom kulturarvet söker på annat vis unika objekt. Budgivningen inför "inhandlingen" av rättigheten att synas på sponsorplats för monument såsom Colosseum och Piazza del Popolo i Rom visar i klarspråk när affärsvärlden tycker att det är värt att satsa stort. En riktigt stor donationen har ändå kommit Vesuviusområdet till del i början av det nya milleniet. Det initiativet kom från en enskild, antikintresserad välgörare. Men även så, har insatsen vänts mot ett mer hanterligt objekt - inte det stora frilagda ruinområdet i Pompeji utan det mindre Herculaneum. Sponsoraktioner i Pompeji är istället mindre punktinsatser. Små "juveler", som nyligen C. Vestorius Priscus grav utanför Vesuviusporten eller Sallustius hus (bombat av amerikanskt flyg under andra världskriget och därför speciellt behjärtansvärt för amerikansk insats) rustas upp med sponsormedel. I motprestation kan sponsorn få en skylt på plats och rätten att låta monumentet figurera i företagets presentation av sig själv mot omvärlden, på hemsidor eller i utställningsproduktioner. Hur det breda underhållet av Pompeji skall finansieras är en olöst gåta som man inte avundas stadsantikvarieämbetet att ha att brottas med dagligen och stundligen. Forskaren eller studenten på fältarbete i Pompeji lever i en enklare verklighet, och kan tillåta sig arbeta i övertygelsen att allt som görs är meningsfullt. Ibland får ansträngningarna oväntade resultat utöver de mål som sätts av den vetenskapliga planeringen. Så har det svenska arbetet i insula V 1 uppenbarligen bidragit till att stadsantikvarieämbetets uppmärksamhet riktats mot kvarteret. I somras fördes Caecilius Iucundus hus upp till högst prioriterade miljö för restaurering. Konservatorerna skall vara på plats redan nästa år, 2004. Dokumentation och reflektion är arbeten som stärker kunskapen om Pompeji men som också spelar över vidare fält. Kring år 2000 låter vi gärna samtidens problemställningar leda studiets frågeställningar. I dagens Pompejiforskning söker man gärna efter argument som kan besvara frågor om hur man i antiken förhöll sig till kulturmöten, skapade identitet, upplevde etnicitet och mer eller mindre aktivt formade en egen, eller anslöt sig till tidigare formulerade vägar för minnesbildning. Intresset att utreda, förstå och ge en beskrivning av sociala mönster och värderingar som uttrycks i stadsbilden och i lämningarna efter ett boende som på många sätt verkar så likt vårt eget, men som ändå vid närmre påseende så märkbart skiljer sig från vårt är en utmaning till att ständigt söka formulera nya förklaringsmodeller för att beskriva antikens livsform. Antikens livsform studeras inte längre såsom förebildlig eller exemplarisk utan istället som annorlunda. Det är uppenbart att man inte längre letar efter rötter så mycket som efter mångfald. Kongressen i Rom visade dock entydigt att den detaljerade dokumentationen, utförd utan forskningsföreträde för de enstaka väldekorerade eller spektakulära miljöerna, intar den helt oomtvistliga förgrundsplatsen för alla pågående större projekt i Pompeji. På den vilar den vetenskapliga närvarons legitimitet idag. Det är vårt ansvar att även de som följer oss i tiden skall få en lika god chans som vår att ge sitt nu en rätt till delaktighet i byggandet av bilden av det förgångna. Anne-Marie Leander Touati Projektledare