Utbildningspolitiska riktlinjer

Utbildningspolitiska riktlinjer 1

2

Innehållsförteckning Förord...4 Sammanfattning...5 Inledning...7 Utbyggnad av högre utbildning...9 Kvalitet och effektivitet i högre utbildning...12 Utbildning för arbetslivet...15 Återkommande utbildning...18 Bättre studiemedel vid återkommande utbildning...22 Grund- och gymnasieskolan...26 Referenser...30 3

Förord Utbildningens betydelse i dagens samhälle är svår att överskatta. Den snabba teknikutvecklingen och tilltagande globala konkurrensen gör att medarbetarnas kompetens är allt mer central för företagens utvecklingsmöjligheter och livskraft. För den enskilde tjänstemannen är tillgången till utbildning ofta avgörande för att kunna möta förändringar under arbetslivet. Insikten om behovet att finna flexibla lösningar för att fler, som vill och orkar, ska kunna arbeta längre upp i åldrarna har infunnit sig brett i samhället under senare år. Nu krävs det även en insikt om att förutsättningen är tillgång till utbildning genom hela arbetslivet. I morgondagens arbetsliv äger utbildning inte bara rum i ungdomen utan återkommande under hela arbetslivet. Ansvaret för att åstadkomma denna förändring är allas, det delas av individen, parterna på arbetsmarknaden, varje enskild arbetsgivare, staten, kommuner, lärosäten och lärare. De statliga regelverken för formell utbildning och studiestöd lägger den nödvändiga grunden att bygga vidare på. Liksom de flesta andra länder har Sverige byggt ut den högre utbildningen kraftigt under de senaste två decennierna. Anledningen till denna internationella trend är att det har betydelse för ländernas konkurrenskraft. Inget tyder på att utvecklingen kommer att avta. Unionen anser att svensk arbetskraft ska vara bland världens bäst utbildade. Det förutsätter höga ambitioner avseende både kvaliteten och omfattningen på den högre utbildningen. De reformer och satsningar vi lyfter fram i denna skrift ser vi som centrala för att Sverige ska nå framgång i den globala konkurrensen, för att fler jobb med goda villkor ska skapas och för att yrkesverksamma ska få möjlighet till vidareutbildning återkommande genom hela arbetslivet. De utbildningspolitiska riktlinjerna är framtagna av Jesper Lundholm på Unionens enhet för politik, opinion och påverkan och beslutades av Unionens förbundsstyrelse i oktober 2013. November 2013 Cecilia Beskow Samhällspolitisk chef på Unionen 4

Sammanfattning En förutsättning för att näringslivets konkurrenskraft ska upprätthållas och fler kvalificerade jobb ska skapas är att arbetskraften har rätt kunskap och kompetens. Det förutsätter en fortsatt utbyggnad av såväl universitet och högskola som yrkeshögskola. Ersättningen per högskolestudent behöver höjas för att möjliggöra mer lärarledd tid. Resurserna till högskolan bör även i högre grad fördelas efter utbildningarnas kvalitet, där utbildningens relevans för arbetslivet bör vägas in. Vidare bör ett utökat studieår utredas och mer lättillgänglig information om etableringen på arbetsmarknaden vid olika utbildningar erbjudas. Utbildningssamverkan mellan högskola och näringsliv är värdeskapande för alla parter. Utbildningssamverkan är fortfarande ojämnt fördelad mellan olika lärosäten och ämnesområden. Framförallt behöver relevant praktik och arbetsplatsförlagda moment erbjudas på fler utbildningar. Högskolelagen bör kompletteras med ett tydligt uppdrag om utbildningssamverkan och staten bör tilldela högskolorna särskilda resurser för ändamålet. Även näringslivet behöver generellt ta ett större ansvar för samverkan med högskolan. För att ge fler möjlighet till kompetensutveckling och för att klara samhällets kompetensförsörjning är det nödvändigt att högskolan får en utökad roll för återkommande utbildning av yrkesverksamma. Det förutsätter att det finns ett brett utbud av högskoleutbildningar som till form och innehåll är anpassade till yrkesverksammas förutsättningar. Högskolor och universitet behöver ha goda ekonomiska möjligheter att bedriva utbildning som vänder sig till yrkesverksamma. Viktigt är att lärosätena får ersättning för prövning av reell kompetens som utvecklats i arbetslivet. Studiemedelssystemet behöver anpassas till yrkesverksammas förutsättningar, med en högre bidragsdel i studiemedlet, en förskjutning av lånetrappan och en rätt till nya veckor med studiemedel efter en tid i arbetslivet. Studiemedlet behöver även anpassas så det går att kombinera med inkomster från deltidsarbete eller med annan finansiering, exempelvis från parterna på arbetsmarknaden eller eget kompetenssparande, utan 5

att det begränsas. Exempelvis är det nödvändigt att fribeloppet justeras upp ytterligare. Studiemedel bör även beviljas från 25 procents studietakt. Den negativa resultatutveckligen i grundskolan måste brytas. Det krävs att resurser sätts in så tidigt som möjligt för elever med särskilda behov. Det är nödvändigt att skolan får stabila förutsättningar, vilket kan åstadkommas genom breda parlamentariska överenskommelser. En förutsättning för en positiv utveckling i skolan är att de bäst lämpade kan rekryteras till läraryrket. Staten och kommunerna har ett gemensamt ansvar att höja läraryrkets attraktivitet. Även resultaten i gymnasieskolan behöver höjas. En viktig satsning är att utöka den garanterade undervisningstiden i gymnasieskolan. Vidare behöver grundläggande högskolebehörighet ges på yrkesprogrammen. Teknikcollege kan tjäna som en förebild för hur mer attraktiva yrkesutbildningar kan skapas genom samverkan mellan näringsliv, skola och kommuner. 6

Inledning Det formella utbildningssystemet fyller flera viktiga syften. Utbildning har ett egenvärde och en betydande påverkan på den enskildes livsmöjligheter och samhällets utveckling. Utbildning har även betydelse för ett konkurrenskraftigt näringsliv, skapandet av jobb med goda villkor och framtida välstånd. Sveriges position i den internationella ekonomin, med ett näringsliv som i stor utsträckning konkurrerar med avancerade varor och tjänster på en global marknad, gör oss särskilt beroende av att arbetskraftens kunskap och kompetens hela tiden utvecklas för att upprätthålla produktivitet och konkurrenskraft. Sverige hör till de länder som lägger störst offentliga resurser på utbildningssystemet. Men Sveriges position är inte självklar. Den högre utbildningen byggs snabbt ut både inom OECD och i många starkt växande ekonomier, bland annat i Asien. Utvecklingen drivs på av teknikutvecklingen och ekonomins tilltagande internationalisering. Takten i strukturomvandlingen är omfattande. Mellan 1991 2009 ökade andelen anställda med eftergymnasial utbildning i näringslivet från 340 000 800 000, eller från 25 40 procent av de anställda. 1 Denna utveckling kommer av allt att döma fortsätta i oförminskad takt. Internationaliseringen för med sig utmaningar, men också möjligheter till ökat välstånd, för Sverige och andra länder. Eftersom de utbildningssatsningar som görs idag ofta ger full effekt långt senare är det nödvändigt att vi kontinuerligt fortsätter att satsa på utbildningssystemet och utvecklar det i takt med i viktiga konkurrentländer. Det är inte bara omfattningen på satsningarna som är av betydelse. När samhället nu tilldelar utbildningssystemet stora resurser är det viktigt att löpande se över hur utbildningssystemet i alla sina delar är uppbyggt och hur det kan vidareutvecklas. Detta för att uppnå bästa möjliga kvalitet och för att samhället ska kunna dra nytta utifrån centrala aspekter som konkurrenskraft, jobbskapande och omställningsmöjligheter på arbetsmarknaden. En stor utvecklingspotential ligger i att den högre utbildningen bör kunna få en betydligt större roll för återkommande utbildning av yrkesverksamma. Utökade möjligheter till vidareutbildning och karriärbyte är nödvändigt för att fler ska kunna arbeta längre upp i åldrarna. Det är även vitalt för företagens kompetensförsörjning, eftersom de redan 1 Heymann med flera (2013). 7

yrkesverksamma utgör en betydligt större del i näringslivet än nyinflödet av nyutbildade varje år. Även drivkrafter för att utveckla utbildningssamverkan med arbetslivet är viktiga förbättringsområden. Studenter efterfrågar återkommande bättre arbetslivskoppling och mer kontakter med arbetslivet i sin utbildning. En bättre utbildningssamverkan ger även ökad avkastning på samhällets investering i högre utbildning. Riktlinjerna är avgränsade till det formella utbildningssystemet. De behandlar både den utbildning som man tar med sig in på arbetsmarknaden och återkommande möjligheter till utbildning. Hur utbildningssystemet fungerar i relation till arbetslivet och arbetsmarknaden är ett fokus genom rapporten. Grundskolan behandlas endast översiktligt i detta dokument, men ges stor betydelse då den utgör den grund som hela utbildningssystemet vilar på. 8

Utbyggnad av högre utbildning Unionen vill att den svenska arbetskraften ska vara bland världens bäst utbildade. Det förutsätter en utbyggnad av såväl universitet och högskola som yrkeshögskola. För konkurrenskraft och arbetstillfällen Med stigande utbildningsnivåer globalt och snabb teknikutveckling är medarbetarnas kunskap och kompetens allt mer central för företagens utvecklingsmöjligheter. Försprång i teknologier eller produktionsprocesser hämtas snabbt in av konkurrenter. Därför räcker det inte för ett kunskapssamhälle att arbetskraften kan ta till sig ny kunskap och teknik. För att upprätthålla svensk konkurrenskraft krävs att arbetskraften förmår utnyttja teknikens fulla potential till att utveckla nya tjänster, produkter och användningsområden. Högre utbildning bidrar till ökad utvecklings- och innovationsförmåga. En fortsatt utveckling av den högre utbildningen är därför avgörande för att företagen ska kunna utvecklas och för att nya arbetstillfällen kan skapas. För den anställdes möjligheter på arbetsmarknaden Den kraftiga utbyggnaden av universitets- och högskoleutbildningen under en tioårsperiod från tidigt 1990-tal har inneburit att yngre generationer har fått en avsevärd höjning av utbildningsnivån jämfört med äldre generationer. Utvecklingen är än mer markant bland Unionens medlemmar än i befolkningen totalt (se diagrammet nedan). Andelen av Unionens medlemmar med längre högskoleutbildning har nästan fördubblats för varje ny yngre generation. 2 Särskilt tydligt är att de åldersgrupper som har kunnat ta del av högskolan från och med slutet av 1990-talet har gynnats av den utbyggda högskolan. Högre utbildning ger en bra grund för att möta förändade kvalifikationskrav på arbetsmarknaden och för fortsatt utveckling både i arbetslivet och i det formella utbildningssystemet. Eftergymnasial utbildning minskar även risken för 2 Med generation avses här 10-årskohorter. 9

arbetslöshet. Det är därför väsentligt för kommande generationer att Sverige även fortsatt har höga ambitioner för den högre utbildningen. Andel med längre eftergymnasial utbildning 35 30 25 20 15 10 5 0 20-24* 25-34 35-44 45-54 55-64 Befolkningen Medlemmar i Unionen Diagrammet visar andelen med minst tre års eftergymnasial utbildning år 2011 per åldersgrupp. Källa: SCB. * I siffran för Unionen ingår även individer under 20 år. För Sverige som kunskapsnation Det är oroande att Sverige trots den snabba utbyggnaden av den högre utbildningen från tidigt 1990-tal och ett decennium framåt, har en lägre andel i befolkningen med eftergymnasial utbildning än flera viktiga konkurrentländer. Sett till andelen i befolkningen (25-64 år) med minst en tvåårig eftergymnasial utbildning ligger Sverige något över snittet för OECD, medan tretton länder har en högre utbildningsnivå (se diagrammet på nästa sida). Sett endast till längre eftergymnasial utbildning är utbildningsnivån högre i ett tiotal länder. 3 Utbyggnaden av högskolan i Sverige har planat ut sedan tidigt 2000-tal med undantag för en tillfällig topp i samband med finanskrisen. Samtidigt har den nuvarande regeringen satt ett kvantitativt mål för Sveriges del, inom EUs tillväxtstrategi fram till 2020, som är lägre än dagens utbildningsnivå. 4 Sverige riskerar därför att halka efter de länder som har en högre ambitionsnivå för högre utbildning. 5 10 3 OECD (2013) Education at a Glance. 4 Sveriges mål är att 40 45 procent av alla 30 34 åringar ska ha avslutat minst en 2-årig eftergymnasial utbildning 2020. 5 Högskoleverket (2012a) och Universitetskanslerämbetet (2013b).

Andel med minst två års eftergymnasial utbildning 60 50 40 30 20 10 0 Diagrammet visar andel i befolkningen (25-64 år) med minst två års eftergymnasial utbildning år 2011. Källa: OECD, Education at a Glance (2013). 11

Kvalitet och effektivitet i högre utbildning Unionen vill att mer resurser satsas per student för att kunna höja kvaliteten i högre utbildning. Även systemet för pris- och löneuppräkning behöver ändras så att det i högre grad följer de faktiska kostnaderna för att bedriva utbildningsverksamheten. att resurser till högskolan i större utsträckning än idag ska fördelas utifrån utbildningarnas kvalitet. Arbetslivsrelevans och inslaget av utbildningssamverkan bör vara ett av flera kriterier vid kvalitetsrelaterad ersättning. att de som söker högre utbildning ska ges en så god bild som möjligt av de olika alternativ som står till buds. Den samlade presentationen av resultateten vid utvärderingarna av utbildningars kvalitet bör därför kompletteras med mer samlad och lättillgänglig information även om etableringsgrad på arbetsmarknaden för tidigare studenter. att det tillsätts en utredning om att införa ett utökat studieår, med exempelvis längre terminer eller införandet av ett treterminssystem. En snabbare genomströmning i högre utbildning kan ge positiva effekter på både individ- och samhällsnivå. Högre ersättning per student Under de två senaste decennierna har anslagen till högre utbildning successivt urholkats. Det kraftigaste minskningen av resurserna per student ägde rum under 1990-talet, men utvecklingen har fortsatt även under de senaste tio åren. 6 Den huvudsakliga orsaken är statens principer för pris- och löneuppräkningen. Effekterna syns i form av stora undervisningsgrupper och få lärarledda undervisningstimmar. Svenska studenter har lägst antal lärarledda timmar inom hela EU, med i genomsnitt tolv timmar i veckan. 7 En TCO-undersökning visar att för stora studentgrupper är antalet lärarledda timmar betydligt färre än så. 8 Exempelvis 12 6 Högskoleverkets (2012a), Universitetskanslerämbetet (2013c) och SULF (2012). 7 Högskoleverket (2012b). 8 TCO (2013).

uppger nästan var fjärde ekonomistudent att de har mindre än sex timmar undervisning per vecka. För samhällsvetar- och humaniorastudenterna är motsvarande siffra ungefär fyra av tio. Även om det finns andra aspekter som påverkar utbildningens kvalitet går det inte att komma ifrån att lärarledd tid och undervisningsgruppernas storlek har avgörande betydelse. En utökning av den lärarledda undervisningen är även av stor vikt för att fler studenter ska klara av att genomföra sina studier på utsatt tid. Staten bör därför successivt höja anslaget per student och se över systemet för pris- och löneuppräkning så att det i högre grad följer utvecklingen av de faktiska kostnaderna för att bedriva verksamheten. Resurser efter kvalitet Även resurstilldelningssystemet bör i högre utsträckning än idag bygga på kvalitetsrelaterad resurstilldelning. Det nuvarande systemet där stor vikt läggs vid helårsprestationer främjar inte kvalitet, eftersom utbildningsanordnaren kan påverka resurstilldelningen genom att sänka kraven på studenternas prestationer. Den kvalitetsrelaterade resursfördelningen kan med fördel kopplas till systemet för kvalitetsutvärdering av universitets- och högskoleutbildningar. Detta bör dock förändras och breddas inför kommande utvärderingscykel som startar 2015. Dagens system lägger för ensidig vikt vid resultat i form av studenternas självständiga arbeten. Framöver bör även resultatet av själva utbildningen, det vill säga hur mycket studenterna har lärt sig under utbildningen, ingå i bedömningarna. Ett flertal kriterier bör ingå i granskningarna. Förutom lärarkompetens och forskningsanknytning är det viktigt att arbetslivsrelevans och samverkan med det omgivande samhället får vara viktiga kvalitetskriterier. Bättre information inför val av utbildning En högre utbildning är en avsevärd investering för individen, både i form av tid och ekonomiska resurser. Det är därför mycket viktigt att de sökande kan ges en så god bild som möjligt av de olika alternativ som står till buds. Idag presenteras samlad och lättillgänglig information baserad på kvalitetsutvärderingarna så att sökande kan jämföra kvaliteten på utbildningar vid olika lärosäten utifrån en tregradig skala. Informationen bör kompletteras med en mer samlad och lättillgänglig information även avseende studenternas etableringsgrad på arbetsmarknaden vid olika utbildningar. Etableringsgrad bör dock inte ingå i 13

kvalitetsutvärderingarna eftersom den är svår att mäta på ett rättvisande sätt, bland annat påverkas etableringsgraden på kort sikt i hög grad av karaktären på den regionala arbetsmarknaden. Även olika myndigheters bedömningar av arbetsmarknadens framtida behov av utbildning behöver utvecklas och samordnas i informationshänseende. Utökat studieår ger ökad effektivitet Uppehållet mellan terminerna på sommaren är långt. Det finns därför anledning att tillsätta en utredning om möjligheterna att införa ett utökat studieår, exempelvis genom att förlänga terminerna eller att införa ett treterminssystem. Ett utökat studieår innebär att studietiden kan förkortas och att inträdet på arbetsmarknaden därmed kan tidigareläggas. För individen innebär det en högre livsinkomst och pension. Samhället i sin tur får högre skatteintäkter när övergången till kvalificerat arbete påskyndas. Andra positiva effekter är att studenternas försörjning på sommaren underlättas och att andra grupper får mindre konkurrens om sommarjobb. Beroende på hur läsåret utformas kan det även ge ökade möjligheter för yrkesverksamma att delta i utbildning under sommarmånaderna. Givetvis måste en sådan reform vara fullt finansierad och ske med bibehållen kvalitet för att ge önskade positiva effekter. Exempelvis behöver ersättningen per student räknas upp med motsvarande antal veckor och den lärarledda undervisningstiden garanteras. En kommande utredning bör även väga in andra aspekter som är av central betydelse, som eventuell påverkan på universitetslärarnas möjligheter att bedriva forskning. 14

Utbildning för arbetslivet Unionen vill att det införs ett tydligt uppdrag om utbildningssamverkan i högskolelagen, motsvarande det som idag finns om att högskolan ska verka för att forskningsresultat ska komma till nytta. att universitet och högskolor ska tilldelas särskilda resurser för utbildningssamverkan. Det kan exempelvis ske som en del av resurstilldelningssystemet. Utbildningssamverkan bör även vara ett kriterium vid kvalitetsrelaterad resurstilldelning. Att det idag saknas stabil finansiering av utbildningssamverkan är ett hinder för det långsiktiga utvecklingsarbetet. att relevant praktik och annan arbetsplatsförlagd undervisning erbjuds på fler universitets- och högskoleutbildningar. Idag uppger stora grupper studenter att de inte får denna möjlighet. att universitet och högskolor ska upprätta planer och strukturer för utbildningssamverkan, vidta åtgärder för att öka personrörligheten mellan akademi och arbetsliv och bereda plats för representanter från näringslivet i styrelser och programråd. att yrkeshögskolan tillförs fler utbildningsplatser och att takten i utbyggnaden höjs. Den nuvarande dimensioneringen motsvarar inte arbetsmarknadens efterfrågan. Särskilda resurser för utbildningssamverkan Utbildningssamverkan mellan högskolan och näringslivet är värdeskapande för såväl individ, företag och samhälle. Utbyte av kunskap och teknik mellan näringsliv och akademi bidrar till högre kvalitet i utbildningen och tillför både högskola och näringsliv ny kunskap. Praktik och andra kontakter med näringslivet underlättar övergången från utbildning till arbete och minskar matchningsproblemen på arbetsmarknaden. Satsningar på utvecklad utbildningssamverkan skulle därför bidra till högre avkastning på samhällets investeringar i högre utbildning. 15

Att universiteten och högskolorna ska samverka med det omgivande samhället slogs fast i högskolelagen för snart två decennier sedan. 9 Det har sedan dess skett en successiv förbättring, men både omfattningen och kvaliteten på samverkansarbetet är fortfarande ojämnt fördelat mellan olika lärosäten och utbildningsinriktningar. Undersökningar visar exempelvis återkommande att stora grupper studenter inte får möjlighet att göra praktik under sin utbildning och att många upplever stora brister i utbildningens arbetslivsanknytning. 10 Högskolelagen bör därför kompletteras med ett tydligt uppdrag om utbildningssamverkan, på samma vis som det idag klargörs att högskolan ska verka för att forskningsresultat ska komma till nytta. Hittills har samverkansuppgiften huvudsakligen finansierats genom korta projektanslag vilket har försvårat ett långsiktigt arbete. Dessutom har en mycket liten andel av resurserna gått till utbildningssamverkan. Osäker finansiering ger såväl lärosäten som enskilda forskare lägre incitament att satsa på samverkan. Staten bör därför tilldela högskolorna och universiteten särskilda resurser för utbildningssamverkan. Det kan exempelvis ske som en del av resurstilldelningssystemet. Utbildningens arbetslivsrelevans och utbildningssamverkan bör även vara ett kriterium i kvalitetsrelaterad resurstilldelning. Eftersom varje lärosäte har unika förutsättningar i form av utbildningsstruktur och omgivande näringsliv bör staten inte reglera hur utbildningssamverkan ska utformas utan snarare bedöma strukturer, utvecklingsarbete och resultat. Även högskolor och näringsliv kan göra mer Ansvaret för en bättre samverkan ligger även på utbildningsväsendet och näringslivet. Universitet och högskolor behöver vidta åtgärder för att öka personrörligheten mellan näringsliv och akademi och bland annat premiera arbetslivserfarenhet vid tillsättning av tjänster. Det är även viktigt att representanter från näringslivet bereds plats i styrelser och andra organ, inte minst i de programråd, utbildningsråd och branschråd som är forum där enskilda utbildningars utformning kan diskuteras. Genom dessa råd kan lärosätet ge arbetslivet ett ökat inflytande över utbildningarna. Näringslivet måste i sin tur bli bättre på att tydliggöra sina behov. Viktigt är även att näringslivet och dess organisationer tar ett utökat ansvar för att ta emot studenter på arbetsplatserna i samband med praktik och examensarbeten. En kompletterande möjlighet utanför det formella utbildningssystemet kan vara att anställa studentmedarbetare. Lärosätena bör även använda samverkansresurser till att bygga ut funktioner som karriärcenter och till att utveckla sina 16 9 Högskolelagen (1992:1424) 1 kap. 2. 10 Se exempelvis TCO (2013), där 45 procent av de tillfrågade studenterna svarar att deras utbildning sällan eller aldrig haft anknytning till arbetslivet. Mer arbetslivsanknytning är även den åtgärd som skulle bidra mest till att höja kvaliteten i undervisningen enligt studenterna.

uppföljningar av tidigare studenters framgång på arbetsmarknaden. Eftersom studenterna tydligt efterfrågar mer koppling till arbetslivet i de akademiska utbildningarna borde det finnas en rekryteringspotential i utökad utbildningssamverkan. Yrkeshögskolan Yrkeshögskoleutbildningarna är ett exempel på framgångsrik samverkan mellan arbetsliv och utbildningsanordnare. Till skillnad från högskoleutbildning beviljas yrkeshögskoleutbildningar bara om det finns ett dokumenterat behov på arbetsmarknaden i närtid. Arbetslivet är direkt involverat i utbildningen exempelvis via ledningsgruppen som ansvarar för utbildningens innehåll. Arbetsgivare tar även emot studerande under så kallat lärande i arbete (LIA) och står för kostnader som är relaterade till denna. Efterfrågan på yrkeshögskoleutbildade är stor och upp emot nio av tio som gått en yrkeshögskoleutbildning har jobb inom ett år enligt myndighetens enkätundersökningar. 11 Den höga efterfrågan speglas även i det stora antalet ansökningar om att starta utbildningar. Myndigheten för yrkeshögskolan har under flera år kunnat bevilja mellan en fjärdedel och en tredjedel av alla ansökningar, men hade med större resurser kunnat bevilja ungefär det dubbla utan att göra avkall på kvaliteten. Resursbristen för med sig att många ansökningar får avslag, trots att det finns ett uttalat behov på arbetsmarknaden. Resurserna till yrkeshögskolan bör därför öka. Yrkeshögskoleutbildningar bör även fortsättningsvis beviljas utifrån aktuella analyser av behovet på arbetsmarknaden och i konkurrens mellan anordnare. Samtidigt kan det finnas anledning att se över möjligheten att bevilja fler omgångar till vissa utbildningar där det finns en stadig efterfrågan. Det skulle göra det lättare att räkna av investeringar i maskiner och bygga upp kompetensen kring utbildningen. En annan fråga som behöver ses över är hur övergången mellan gymnasieskolans yrkesutbildningar och yrkeshögskolan fungerar. Eftersom det finns ett uppenbart behov av att kunna rekrytera vuxna med yrkesutbildning inom vissa branscher, behövs det även möjligheter för den som gått en studieförberedande gymnasieutbildning att komplettera med kurser som krävs för att bli behörig till vissa yrkeshögskoleutbildningar. Det skulle exempelvis kunna ske genom yrkesvux eller inrättandet av preparandutbildningar. En sådan möjlighet skulle bland annat underlätta för industrins kompetensförsörjning. 11 Statistiken bygger på enkätundersökningar. Dessa bör kompletteras med regelbundna uppföljningar av yrkeshögskolestudenternas etableringsgrad på arbetsmarknaden på kort och lång sikt genom registerdata, på liknande sätt som Universitetskanslerämbetet följer upp de högskoleutbildades etableringsgrad, Universitetskanslerämbetet (2013a). 17

Återkommande utbildning Unionen vill att högskola och universitet får en utökad roll för återkommande utbildning. En förutsättning är att det finns ett stort utbud av utbildningar som till form och innehåll är anpassade till yrkesverksammas behov och möjligheter, som kvälls- och distansundervisning. Högskolor och universitet behöver ha lika goda ekonomiska förutsättningar att bedriva utbildning som vänder sig till yrkesverksamma som till traditionella studenter. att staten tillför universitet och högskolor resurser för att kompensera för högre kostnader i samband med prövning av reell kompetens för behörighet. att universitet och högskolor får ersättning för de poäng som tillgodoräknas vid bedömning av reell kompetens. att gymnasiala vuxenstudier ska vara en rättighet för den som saknar avslutad gymnasial utbildning eller behörighet till högskole- eller yrkeshögskolestudier. Även den som redan har en gymnasieutbildning men har behov av gymnasial utbildning för omskolning eller vidare studier bör erbjudas sådan utbildning. Utnyttja högskolans potential för vidareutbildning Högskolan bör få en betydligt mer framträdande roll för återkommande utbildning. Att Sverige har en väl geografiskt spridd högre utbildning utgör en bra grund men är långt ifrån tillräckligt. Eftersom yrkesverksamma sällan har möjlighet att delta i reguljära utbildningar på dagtid är de beroende av ett stort utbud av utbildningar som ges i form av kvälls- eller distansundervisning. Det bör därför vara lika ekonomiskt fördelaktigt för högskolor att bedriva sådan utbildning som traditionell campusutbildning. Vid utformningen av resurstilldelningssystemet är det viktigt att det tas hänsyn till att yrkesverksamma ofta har andra förutsättningar och mål med sitt lärande än traditionella studenter. Exempelvis tar de färre tar poäng i genomsnitt, vilket bland 18

annat kan bero på att det ibland snarare är kompetensen de vill åt än den formella meriten. Eftersom en betydande del av lärosätets ersättning är knuten till poängproduktionen blir det mindre lönsamt för lärosätet att bedriva denna typ av undervisning. Ur ett kompetensförsörjningsperspektiv är det kompetensen i sig och inte den formella meriten, som är av intresse. Att den högre utbildningen kan användas även för denna typ av fortbildning är viktigt för näringsliv och samhälle. Den snabba utvecklingen av it-baserade utbildningssystem kommer sannolikt att förändra den högre utbildningen. Skillnaden mellan campusförlagd utbildning och distansutbildning håller på att suddas ut enligt de svenska lärosätena. 12 Ett exempel är att så kallade lärplattformar som ger ökad flexibilitet i tid och rum används allt oftare även på campusstudier. Tekniken gör det även möjligt att använda föreläsningar från utländska experter i undervisningen. Parallellt sker det en snabb tillväxt av så kallad öppen undervisning, där det är möjligt att delta i utbildning i olika delar av världen utan geografiska begränsningar. Eftersom det inom distansutbildningen ryms många olika former av utbildningar är det svårt att fastställa någon generell kostnadsbild för att bedriva distansundervisning. Kostnadsfördelningen är dock ofta en annan än inom traditionell campusundervisning. Det är därför viktigt att staten ser till att det finns en resurstilldelning som ger goda förutsättningar att utveckla olika former av it-baserad undervisning. System som tar tillvara reell kompetens För att ta tillvara den kompetens som finns i samhället och ge fler tillgång till högre utbildning behöver det finnas fler vägar in till universitets- och högskoleutbildning. Kunskap och kompetens som förvärvats i arbetslivet eller i andra sammanhang måste kunna valideras och användas för att söka till högre utbildning. Idag kan den som saknar formell behörighet till högskolan ansöka om att få sin så kallade reella kompetens prövad. 13 Utvärderingar tyder dock på att det förekommer i relativt begränsad omfattning. Processen är mer resurskrävande och ställer andra krav på utbildningsanordnaren än vid vanlig behörighetsprövning via gymnasiebetyg. Att högskolorna inte kompenseras för dessa kostnader innebär att få högskolor arbetar aktivt med detta idag. Av högskoleförordningen framgår även att den som har blivit antagen och inskriven på en högskoleutbildning har rätt att ansöka om att få sin reella kompetens prövad för tillgodoräknande. 14 Syftet är man inte ska behöva ägna tid åt de delar av en utbildning där man redan uppfyller 12 Högskoleverket (2011). 13 Högskoleförordning (1993:100) 7 kap. 5, 8, 24, 25, 28, 32. 14 Högskoleförordning (1993:100) 6 kap. 6 7. 19

målen. På så vis kan utbildningstiden kortas ned. Även detta förekommer idag i begränsad omfattning. En viktig förklaring som framhålls av högskolor vid utvärderingar är att processen innebär dubbla ekonomiska minusposter för dem. 15 Prövningen är mer resurskrävande än traditionell utbildning och de poäng som kan tillgodoräknas i prövningen berättigar inte institutionen till någon ekonomisk ersättning. Om den sökande däremot deltar i hela kursen får institutionen full ersättning. Det krävs alltså ändringar i resurstilldelningssystemet. Prövning av reell kompetens innebär en kostnadsbesparing för både individ och samhälle men hindras av att det innebär ökade kostnader inom ramen för högskolornas egen ekonomi. Lärosätena bör tilldelas särskilda resurser för prövning av reell kompetens för behörighet. Att pröva reell kompetens för tillgodoräknande bör vara kostnadsneutralt för lärosätena i relation till att bedriva undervisning. Åtminstone bör de poäng som tillgodoräknas vid prövningen kunna berättiga lärosätet till ersättning i form av så kallade helårsprestationer. Högskolorna får själva bestämma vilka urvalsgrunder som ska användas för högst en tredjedel av platserna inom grundutbildningen. Denna möjlighet är frivillig och utnyttjas endast i liten utsträckning. Det förekommer främst på vissa elitutbildningar för att skilja ut de bäst lämpade bland sökande med redan höga meriter och på konstnärliga utbildningar. Den som blivit bedömd som formellt behörig utifrån reell kompetens och saknar formella meriter att konkurrera med, har alltså fortfarande en mycket liten chans att få sin reella kompetens prövad vid en urvalssituation. Den möjlighet som återstår är högskoleprovet. En orsak till att det alternativa urvalet inte förekommer i större utsträckning är sannolikt att det är mer resurskrävande än bedömningar av formella meriter. Staten har gett högskolan i uppdrag att arbeta med att bredda rekryteringen utan att det har åtföljts av ekonomiska resurser. Ska de alternativa behörighets- och urvalsformerna få annat än marginell betydelse behöver staten även anpassa resursfördelningen. Gymnasial vuxenutbildning vital för kunskapsförsörjningen och individers möjligheter En gymnasial utbildning är med få undantag ett krav på arbetsmarknaden, och ett avstamp mot olika former av högre utbildning. För dem som saknar fullständig gymnasial utbildning, eller behörighet till högskolan, måste därför gymnasial vuxenutbildning vara en rättighet. 20 15 Högskoleverket (2009).