Barns rätt att komma till tals i LVU

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Barns rätt att komma till tals i LVU - Får barn komma till tals och får de sin vilja beaktad i mål enligt LVU 2 Kristin Werkander Examensarbete med praktik i processrätt, 30 hp Examinator: Annika Lagerqvist Veloz Roca Stockholm, Vårterminen 2012

Innehåll Förord...3 1. INLEDNING...5 1.1 Syfte och frågeställning...5 1.2 Metod och material...5 1.3 Avgränsning...6 1.4 Disposition...6 2. BARNKONVENTIONEN...7 2.1 Barnets bästa i barnkonventionen artikel 3...7 2.2 Rätten att komma till tals i barnkonventionen artikel 12...9 3. SVENSK RÄTT... 10 3.1 Barnperspektiv... 11 3.2 FÖRÄLDRABALKEN... 11 3.2.1 Rätten att komma till tals i föräldrabalken kapitel 6... 11 3.3 LVU... 12 3.3.1 Barnets inställning och vilja i LVU 1... 13 3.3.2 Rätten att komma till tals i LVU 2... 14 3.3.3 Barnets rätt till egen talan... 15 3.4 Det offentliga biträdet och ställföreträdare... 15 4. Praxis... 16 4.1 Rättsfallsreferat av underrättsavgöranden... 16 5. Analys... 26 1

5.1 Barnets rättigheter... 26 5.2 Barnets rätt att komma till tals i svensk domstol... 27 5.3 Barnets vilja... 29 6. Slutsats... 30 2

Förord Denna uppsats är det sista jag skriver på min fyra och ett halvt år långa utbildning inom juristprogrammet. Det hör säkert inte till normen att författaren till en uppsats skriver ett par personliga rader. Anledningen till varför jag vill göra det är för att få möjlighet att på detta sätt uppmärksamma och tacka min underbara familj. Min mor och far som alltid har funnits där med värme, stöd och råd för mig och mina systrar. Tack ni är de bästa som finns. Mina systrar vill jag tacka för ert stora stöd och för att ni finns. Tack ni är systrarna som alltid ställer upp. Min man och mina barn, ni är underbara, det har varit ett riktigt lagarbete och utan er värme, ert stöd och uppmuntran hade jag inte kunnat genomföra denna utbildning. Tack för att ni finns. Det är ni alla, min stora familj, som under denna resa varit mitt stora stöd och ni ligger mig så varmt om hjärtat. Stuvsta 17 februari 2012 Kristin 3

FÖRKORTNINGAR BK BO Förenta Nationernas konvention den 20 november 1989 om barnets rättigheter Barnombudsmannen FB Föräldrabalken (1949:381) FN FR HFD KR LR LVU Prop. RF SOU Förenta Nationerna Förvaltningsrätt Högsta förvaltningsdomstolen Kammarrätt Länsrätt Lag(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Proposition Regeringsformen Statens offentliga utredningar 4

1. INLEDNING Samhället har till uppgift att garantera att barnets rättigheter tillgodoses i verksamheter, beslut och åtgärder som rör det enskilda barnet. Det ligger också i samhällets uppgift att stödja och komplettera föräldrarna så att goda förutsättningar för en trygg uppväxt för alla barn kan garanteras. Lagstiftningen är ett medel för att uppnå detta varför en större del av barnen också växer upp under bra och trygga förhållanden. Domstolar och myndigheter ska tolka och tillämpa lagar och förordningar så att åtaganden enligt barnkonventionen och andra internationella överenskommelser som rör barnets rättigheter respekteras i beslut och åtgärder. Trots det så finns det ett begränsat antal barn som av olika anledningar växer upp i en otrygg och utsatt miljö. 1.1 Syfte och frågeställning Barn har idag enligt lag rätt att föra sin talan och få sin vilja hörd men frågan är om och hur denna vilja beaktas i rättsväsendet. Syftet med uppsatsen är att genom analys av ett antal fall där grunden för ansökan om vård är missförhållanden i hemmet enligt LVU 2 (så kallade miljöfall) undersöka huruvida domstolen vid rättstillämpningen låter barnet komma till tals och om man då tar hänsyn till barnets vilja. Uppsatsen berör följande frågeställningar: Får barnet komma till tals vid rättstillämpningen vid miljöfall enligt LVU? Tar man hänsyn till barnets vilja vid rättstillämpningen? 1.2 Metod och material Arbetets metod är i huvudsak rättsdogmatisk. Materialet utgörs av lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin. 5

Utöver det material som nämnts ovan har rättsfall från underinstanser använts till analysen, detta då det finns ett begränsat antal rättsfall från de högre instanserna som rör detta område. 1.3 Avgränsning Arbetets fokus ligger på barnets rättigheter. Arbetet kommer att behandla offentligrättsliga mål, enligt LVU 2. De civilrättsliga målen, det vill säga vårdnadsmålen, och de offentligrättsliga målen rörande de så kallade beteendefallen (LVU 3 ) ligger därmed utanför behandlingsområdet. De rättsfall som analyserats är domar där de berörda barnen är i åldern 9-14 år i förvaltningsrätten. Den nedre åldern har satts för att försäkra att barnens kommunikativa kompetens var sådan att barnen uppnått en ålder där de kunde uttrycka sin egen vilja. Den övre gränsen sattes för att utredningen enbart skulle beröra barn som saknade egen processbehörighet. Valet av de analyserade rättsfallen är därmed baserade på barnets ålder samt att det rör miljöfall (LVU 2 ). Rättsfallen är uttagna ur en databas där en manuell kontroll av barnets ålder och huruvida rättsfallet rörde miljöfall enligt LVU 2 utfördes. I övrigt är rättsfallen slumpvis utvalda. Som tidigare nämnts behandlar arbetet barnets rättigheter. Med barn avses alla personer som är under 18 år. I LVU används begreppen barn och unga med anledning av att LVU i vissa fall även kan tillämpas på personer i åldersgruppen 18-21 år. 1.4 Disposition Uppsatsen innehåller till en början en inledning som innefattar en beskrivning av syftet, frågeställning, metod samt avgränsningar. Därefter följer en beskrivning av de olika rättsregler som aktualiseras i syfte att få en god inblick i rättsområdet. Efterföljande del innehåller en rättsfallsstudie som omfattar avgöranden från underinstanserna. Dessa beskrivs och analyseras. Uppsatsen avslutas med diskussion bestående av dels en analys av rättsfall och dels vilka slutsatser som gjorts av utredningen. 6

2. BARNKONVENTIONEN FN:s konvention om barnets rättigheter ( barnkonventionen ) antogs av FN:s generalförsamling 1989. 1 Syftet med konventionen var, och är, att stärka barnets rättigheter. Sverige undertecknade och ratificerade barnkonventionen 1990. 2 Två av barnkonventionens centrala artiklar har särskild betydelse för barns deltagande i rättsprocesser, bestämmelserna i artikel 3 om barnets bästa och i artikel 12 om barnets rätt att komma till tals. 3 Barnkonventionen är inte direkt tillämplig rätt och domstolarna är inte bundna att tillämpa artiklarna som svensk lag. Sverige är emellertid folkrättsligt förpliktigad att följa konventionen efter ratificeringen 1990. Svensk lagstiftning är i huvudsak förenlig med barnkonventionen vilket innebär att regeltolkning i de allra flesta fall görs i överensstämmelse med barnkonventionen. 4 De svenska reglerna överstiger många gånger de minimikrav som ställs i konventionen. 5 2.1 Barnets bästa i barnkonventionen artikel 3 Principen om barnets bästa i artikel 3 är en av grundpelarna i konventionen. I barnkonventions artikel 3 stadgas att: 1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet. 1 Melin, S., Barnkonventionen i svensk rätt, Thomson Fakta AB, 2004, s. 9. 2 Schiratzki, J., Barnrättens grunder, 4 uppl., Studentlitteratur, 2010, s. 19. 3 Kaldal, A., Parallella processer, Jure Förlag AB, 2010, s. 129. 4 Melin, S., s. 11. 5 Ds 2011:37, s. 20. 7

2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder. 3. Konventionsstaterna skall säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn. Av artikel 3 framgår det att vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. Vad som är barnets bästa definieras inte i konventionen. Tolkningen av begreppet barnets bästa bör baseras på de enskilda rättigheterna som ska garanteras enligt konventionens övriga artiklar. 6 Innebörden förändras i takt med att ny kunskap växer fram och värderingar i samhället förändras. Varje barn är en individ med unika förutsättningar. Det som är bäst för barn i allmänhet är till exempel inte alltid bäst för ett visst barn. Principen om barnets bästa i artikel 3 ger inte någon heltäckande upplysning för tillämpning och förståelse varför artikeln måste användas tillsammans med andra artiklar i konventionen för vägledning. Artikeln om barnets rätt att komma till tals (artikel 12) är en av de artiklar som med hänsyn till detta bör uppmärksammas extra. 7 Principen om barnets bästa fanns i svensk lagstiftning före barnkonventionens ikraftträdande. I svensk lag finns principen om barnets bästa idag inom flera rättsområden som rör barn. 8 Barnets bästa är inte alltid avgörande för vilket beslut som fattas men ska alltid beaktas, utredas och redovisas. 9 6 Ds 2011:37, s. 38. 7 Melin, S., s. 18. 8 A a, s. 16 f. 9 A a, s. 23. 8

Vad är då barnets bästa? Det finns ingen officiellt förutbestämd definition av begreppet. Stefan Melin har utifrån huvudfaktorer som vägts in i olika lagförarbeten, däribland Barnkommitténs huvudbetänkande och i förarbetena till ändringar i socialtjänstlagen 1997 uttryckt det: Det som utifrån barnets egna önskemål, vetenskap och beprövad erfarenhet samt den hänsyn som måste tas i den specifika beslutssituationen bedöms vara bäst för barnet. 10 2.2 Rätten att komma till tals i barnkonventionen artikel 12 Artikel 12 är ytterligare en av grundprinciperna i barnkonventionen och hör till kategorin medborgerliga fri- och rättigheter. I barnkonventionen artikel 12 stadgas att: 1. Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. 2. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet. Av artikeln framgår det att barnet ska har rätt att fritt uttrycka sin åsikt i det som angår barnet, detta är en absolut rättighet. 11 Det betyder inte att barnet har någon skyldighet att uttrycka sin åsikt utan det är en möjlighet för barnet att uttala sig. Ett barns åsikt ska tillmätas betydelse och beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad. Det finns därmed inte någon nedre åldersgräns för när barnet får uttala sig. 12 I artikel 12 under punkten två betonas även att barnet ska beredas möjlighet att komma till tals, höras, i alla domstols- och administrativa förfaranden i alla frågor som berör barnet på ett mer personligt plan. Till skillnad från barnets rättighet att få uttrycka sin åsikt är det statens 10 Melin, S., s. 16. 11 SOU 2000:77, s. 73. 12 SOU 1997:116, s. 174 ff. 9

skyldighet att bereda barnet möjlighet att komma till tals. 13 Det föreskrivs däremot inte på vilket sätt barnet ska höras. 14 I LVU- utredningen framkom det att det kanske mest grundläggande och viktigaste enligt artikel 12 är att det barnet säger ska beaktas. Om det inte skulle beaktas riskerar rätten att komma till tals förlora sin betydelse. 15 Genom anslutningen till barnkonventionen är Sverige förpliktad att ha en svensk lagstiftning och rättstillämpning som är förenlig med konventionen enligt artikel 4 i barnkonventionen. 16 3. SVENSK RÄTT Barnkonventionens bestämmelser har implementerats i svensk rätt däribland genom bestämmelsen om barnets bästa och barnets rätt att komma till tals i föräldrabalken 6:2 a och LVU 1 st. 5. 17 När det handlar om tillämpningen av relevant lagstiftning är det nödvändigt med en väl fungerande tillsyn. Myndigheter som utövar tillsyn inom områden som berör barn bidrar till en systematisk uppföljning av barnets rättigheter och intressen. Dessa myndigheter är därför av stor vikt för att barnets rättigheter ska kunna tillgodoses. Det är därför av ytterst stor vikt att uppföljning och utvärdering av beslut och åtgärder som rör barnet utifrån ett barnrättsperspektiv sker så att varje enskilt barns rättigheter i varje tänkbar situation kan tillgodoses. 18 13 SOU 1997:116 s. 166 f. 14 SOU 2000:77 s. 73. 15 SOU 2000:77 s. 74. 16 Prop. 1997/98:182 strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige, s. 66. 17 Kaldal, A., s. 66. 18 Ds 2011:37. 10

3.1 Barnperspektiv Barnet ska inte ses som ett osjälvständigt skyddsbehövande objekt utan barnet ska ses som en självständig individ med egna behov och rättigheter. Utgångspunkten är alla människors lika värde, det vill säga, ett barn har samma värde som en vuxen. Barnperspektiv innebär att kunna se olika valmöjligheter eller beslutsalternativ ur barnets perspektiv, det vill säga med barnets ögon. Det räcker följaktligen inte att göra det man som vuxen anser vara till barnets bästa. 19 Barnets rätt att komma till tals och barnet vilja blir på detta sätt högaktuellt vid varje situation som rör vård i enlighet med LVU. Barnets rätt att komma till tals och barnets vilja är en del av barnperspektivet och barnets bästa. Barnperspektivet handlar om att sätta barnet i fokus och lyssna på barnet då barnet är expert på sin egen situation. 20 3.2 FÖRÄLDRABALKEN 3.2.1 Rätten att komma till tals i föräldrabalken kapitel 6 I Sverige gäller i linje med barnkonventionen att en domstol, som har att avgöra vad som är barnets bästa, ska ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad. Med stigande ålder och tilltagande mognad ökar även barnets rätt att få ta ansvar för sin egen person. Med hänsyn till detta infördes 1998 förtydliganden i föräldrabalkens 6 kapitel bland annat genom att FB 2 a infördes. Barnkommittén, som tillsattes (1996) för att undersöka hur svensk rätt förhåller sig till bestämmelserna i barnkonventionen, har uttalat att barnets bästa ska tolkas utifrån två perspektiv det objektiva och det subjektiva. Det objektiva ska baseras på erfarenhet och vetenskap och det subjektiva ska baseras på vad barnet själv uttrycker, barnets egen inställning och vilja. 21 Kommittén menar att en kombination av de båda perspektiven ger den bästa grunden för att kunna ta ställning till vad som är det bästa för barnet. 22 Vad som är 19 Melin, S., s.13. 20 A a., s. 14. 21 Schiratzki, J., s. 30. 22 SOU 1997:116, s. 134 f. 11

barnets bästa är relativt och saknar därför en närmare förklaring vilket innebär att barnets bästa bör avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella förhållandena. 23 Fördelarna med flexibiliteten i tillämpningen är att det lämnar utrymme för att ta hänsyn till det enskilda barnets behov, mognad och förutsättningar. 24 I föräldrabalken finns regler om förhållandet mellan barn och deras föräldrar. Barn har enligt FB 6:1 rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med respekt som person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Detta är målsättningen för barns uppväxtförhållanden. Det är barnets vårdnadshavare som bär ansvaret för att barnets behov enligt FB 6:1 tillgodoses. I enlighet med FB 6:2a kan en vårdnadshavares rätt till vårdnad, boende och umgänge begränsas om det finns risk för att barnet far illa. 25 Detta är ett uttryck för samhällets barnskydd, barnet skyddas av samhällets sanktionssystem. 3.3 LVU Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ( LVU ) är äldre än barnkonventionen, LVU trädde i kraft 1 juli 1990 och barnkonventionen började gälla i förhållande till Sverige 2 september 1990. 26 Barn och unga har rätt att få växa upp under trygga och goda förhållanden. Samhället har en skyldighet att ingripa när barn och unga far illa i sin hemmiljö. Samhällets ansvar för barn och unga regleras bland annat i LVU. Under senare år har barnets rättigheter stärkts och det märks bland annat i LVU. För att LVU ska kunna bli tillämplig krävs att tre rekvisit är uppfyllda: missförhållanden (LVU 2 miljöfallen) ska föreligga i hemmet, dessa missförhållanden ska innebära en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling och barnets vårdnadshavare, och barnet själv 23 Leviner, Pernilla, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, Jure Förlag AB, s. 101. 24 Kaldal, A., s. 68 f. 25 A a., s. 69. 26 SOU 2000:77 s. 332. 12

(om barnet fyllt 15 år), ska ha motsatt sig behövlig vård, det vill säga att vården inte kan ske på frivillig väg. Det är socialnämnden som ansöker och förvaltningsrätten som beslutar om tvångsvård enligt LVU. Ett barn kan således skiljas från föräldrarna mot deras vilja genom beslut om vård enligt LVU. 27 3.3.1 Barnets inställning och vilja i LVU 1 I LVU 1 stadgas att: Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna skall präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. Vård med stöd av 3 får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke. Vissa andra åtgärder får vidtas utan samtycke enligt 22 och 24. Vid beslut enligt denna lag skall vad som är bäst för den unge vara avgörande. Den unge skall få relevant information och hans eller hennes inställning skall så långt möjligt klarläggas. Hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad. Barnets delaktighet och inflytande ska garanteras. Att barnets bästa och barnets rätt att komma till tals ska beaktas lyfts fram i LVU 1. Detta ska ske ur ett barnperspektiv. Barnets ska ges tillfälle att påverka genom att få uttrycka sin åsikt oavsett vilken typ av åtgärd som 27 SOU 2000:77 s. 325. 13

planeras. Barnets åsikt ska tillföras rättens beslutsunderlag. Det framgår av LVU 1 att vård enligt LVU enbart får ske om det inte går att genomföras på frivillig väg. I LVU 1 framgår vidare villkoren för när ett omhändertagande får ske. 3.3.2 Rätten att komma till tals i LVU 2 I LVU 2 stadgas att: Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Grundläggande förutsättningar för att LVU 2 ska tillämpas är att det föreligger missförhållanden i hemmet. Sådana missförhållanden kan röra sig om fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet. Vidare framgår det av LVU 2 att det måste föreligga en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det är inte missförhållandena i sig som utgör grunden för LVU-ansökan, utan de konsekvenser som dessa får för barnet. Med det menas exempelvis att ett missbruk hos en förälder inte automatiskt ger anledning till ansökan om vård. Vad som istället är avgörande är vad denna problematik orsakar barnet genom att barnet till exempel riskeras utsättas för skada eller fara av föräldern, eller att föräldern inte kan eller förmår att skydda barnet mot vad andra utsätter barnet för. Den skadliga behandlingen av ett barn behöver inte vara medveten från föräldrarna. Socialnämnden måste kunna visa att bristerna hos föräldrarna är så allvarliga att barnets behov inte kan tillgodoses. 28 28 Flodström Nilsson, Hjördis, Vad säger LVU?, s. 25. 14

3.3.3 Barnets rätt till egen talan I LVU har barnets bästa en avgörande betydelse. Med barnkonventionen som utgångspunkt så ska det enskilda barnets rättigheter och behov sättas i främsta rummet, det ska ses ur ett barnperspektiv. I LVU-fall finns det inga andra intressen än barnets bästa som ska ges samma vikt vid bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas. 29 För att kunna avgöra vad som är det enskilda barnets bästa måste barnet själv få komma till tals och ge sin syn på sin situation. I LVU-mål är barnet alltid part och har talerätt. Barn saknar processbehörighet fram till att de är 15 år, det vill säga rätt att själva föra sin talan eller vidta egna bindande processhandlingar. Barnet har därför en egen företrädare genom det offentliga biträdet som också är barnets ställföreträdare när barnet är under 15 år. Genom sin ställföreträdare kan barnet överklaga beslut om vård med stöd av LVU. 30 Enligt huvudregeln i svensk rätt är det barnets vårdnadshavare som företräder barnet i kontakten med myndigheter och domstolar. I LVU-mål träder det offentliga biträdet och ställföreträdare i processen in i vårdnadshavarens ställe och företräder barnet i rättsprocessen (LVU 36 st. 2). Varför barnets offentliga biträde även är barnets ställföreträdare i processen är för att det i mål om tvångsomhändertagande ofta finns motstridiga intressen mellan barn och föräldrar. Barnet ska därför ha möjlighet att agera oberoende av föräldrarna och socialnämnden. 31 3.4 Det offentliga biträdet och ställföreträdare Det offentliga biträdet och ställföreträdaren har till uppgift att tillvarata barnets intresse och ta hänsyn till barnets självbestämmande i takt med barnets ålder och mognad i enlighet med FB 6:11. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren ska framföra de synpunkter och önskemål som barnet har. Om det offentliga biträdet och ställföreträdarens inställning skiljer sig från 29 Leviner, P., s. 103f. 30 Flodström Nilsson, H., s. 34. 31 Kaldal, A., s. 151. 15

barnets inställning ska det offentliga biträdet och ställföreträdaren redovisa båda uppfattningarna samt förklara varför de skiljer sig åt. 32 Att tillse barnets intresse som part innebär även att det offentliga biträdet och ställföreträdaren ska bevaka barnets rätt att överklaga. Vidare har det offentliga biträdet och ställföreträdaren till uppgift att se till barnets bästa i olika hänseenden. Denne ska fungera som barnets rådgivare, bevaka att nödvändig utredning angående barnets person och att nödvändiga utlåtanden med mera inhämtas. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren kan under socialnämndens barnavårdsutredning, men även senare under processen, påtala behovet av ytterligare utredning. 33 4. Praxis Nedan refererade rättsfall har valts ut genom databassökning. Sökorden har varit LVU 2, därefter kontrollerades att de valda rättsfallen rörde barn mellan 9-14 år och att det rörde sig om tvångsomhändertagande enligt LVU 2. Samtliga rättsfall är kammarrättsavgöranden. Innehållet i referaten är det som har varit väsentligt för frågeställningen och i arbetet för analysen. Samtliga rättsfallsreferat är numrerade för att det i analysen ska framgå på ett tydligt sätt vilket rättsfall som avses. 4.1 Rättsfallsreferat av underrättsavgöranden KamR 1693-10 (1) Stadsdelsnämnden ansökte om beredande av vård av en 14-årig 34 flicka på grund av brister i omsorgen enligt LVU 1 och 2. Som grund anförde nämnden att det förelåg brister i pappans beteende mot dottern och omgivningen samt att han inte samarbetade med nämnden. Vårdnadshavarna bestred bifall av ansökan. Pappan och mamman ansåg att vård kunde 32 Kaldal A., s. 155. 33 Flodström Nilsson, H., s. 34. 34 Flickan var 15 år (15 år och 20 dagar) när målet togs upp i kammarrätten. 16

tillgodoses på frivillig väg samt att det inte förelåg brist i omsorgen. Stadsdelsnämnden anförde att de fått ett mail från flickan där det framgick att föräldrarna tagit henne till Marocko samt att hon inte fick komma tillbaka till Sverige, vilket hon ville. Enligt stadsdelsnämndens mening var det flickans egen åsikt som kommit till uttryck i mailet. I förvaltningsrätten biträdde flickans offentliga biträde nämndens ansökan om LVU medan flickan i kammarrätten biföll föräldrarnas överklagan om upphävande av beslut om LVU. Flickan uppgav per telefon under förhandlingarna att hon ville komma hem till Sverige samt att hon ville gå i skolan och få tillbaka sitt gamla liv. Föräldrarna anförde att så länge beslut om LVU förelåg så skulle flickan stanna i Marocko. Kammarrätten upphävde förvaltningsrättens beslut om LVU då de såg till flickans bästa i enlighet med LVU 1 5 st. och menade att det tydligt framgått att flickan ville komma tillbaka till Sverige och föräldrarna inte skulle ta hem henne om inte beslutet om LVU upphävdes. Kommentar: I detta fall resonerade kammarrätten kring vad som var barnets bästa. Här resonerade domstolen även kring flickans vilja att komma hem. Det är dock svårt att avgöra om det berodde på att domstolens avgörande baserades på att det ansågs bättre för flickan att kunna vara under uppsikt i Sverige eller om det var flickans vilja att vara i Sverige som var utslagsgivande. KamR 448-11 (2) En 13-årig pojke och hans yngre syster (3 år) omhändertogs på grund av brister i omsorgen enligt LVU 1 och 2. Mamman, som var ensam vårdnadshavare, överklagade förvaltningsrättens beslut och anförde att det inte längre förelåg omsorgsbrist. Socialnämnden bestred bifall till överklagande och anförde att hemförhållandena och mammans beteende hade påverkat barnen på ett negativt sätt beträffande deras känslomässiga utveckling. Pojkens offentliga biträde och ställföreträdare biträdde mammans överklagande. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren anförde att pojken vid deras samtal mått dåligt, men att pojken sagt att de hade det bra hemma och att han längtade hem till sin mamma som han vill bo hos. Vidare uttalade pojken att det är mycket som var fel men att han inte var rädd för mamman och att hon varken slår honom eller systern. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren 17

påpekade att hon hade en annan bild av pojken än den som framkommit av utredningen. Hon ansåg att det var tveksamt att det förelåg omsorgsbrister. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren påtalade också att då pojken är 14 år är hans uppfattning i vårdfrågan viktig. Kammarrätten påtalade i sin dom att då pojken är 14 år måste hans uppfattning beaktas. Kammarrätten fann det anmärkningsvärt att skillnaden mellan utredningens och ställföreträdarens beskrivning av pojken skilde sig så mycket åt. Kammarrätten biföll överklagandet. Kommentar: Kammarrätten sa uttryckligen i sin bedömning att då pojken var 14 år måste hans uppfattning beaktas. Detta vägdes in i bedömningen tillsammans med andra observationer, däribland den relativt korta bedömningstiden och den utsatta situationen som familjen befunnit sig i. Det är dock svårt att avgöra om kammarrätten bedömde pojkens uppgifter som tillförlitliga eller om det var pojkens vilja som tillmättes större betydelse. KamR 1669-11 (3) En 12-årig och en 10-årig flicka samt deras yngre syster (6 år) omhändertogs på grund av brister i omsorgen enligt LVU 1 och 2. Pappan överklagade förvaltningsrättens beslut. Han anförde att hemförhållandena tidigare varit problematiska men att dagens förhållanden var stabila. Vidare anförde pappan att om rätten ansåg att grund för vård förelåg, saknades ändå skäl för att besluta om tvångsvård då han samtyckte till den vård som krävdes. Pappan anförde även att den 12-åriga flickan ville komma hem till honom. Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde att barnen på olika sätt farit illa på grund av missförhållandena i föräldrahemmet. Flickornas offentliga biträde och ställföreträdare motsatte sig pappans överklagande. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren anförde att den 10-åriga flickan vacklat i om hon ville komma hem eller inte. Den 10-åriga flickan hade även sagt att hon visste att det var bättre i hemmet nu men att hon ville ha en utomstående i hemmet om hon skulle flytta hem. Vidare anförde det offentliga biträdet och ställföreträdaren att den 12-åriga flickan enbart uttryckt att hon ville hem och att hon utöver det varit mycket avvisande. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren anförde även att familjehemsmamman trodde att den 12-åriga flickan agerat som pappan ville. Kammarrätten avslog pappans 18

överklagande då de ansåg att det än inte gick att säga att den positiva utvecklingen av hemförhållandena skulle vara fortsatt stabil. Kammarrätten ansåg även att både den 12-åriga flickan och den 10-åriga flickan hade särskilt stödbehov med hänsyn till deras bristande känslomässiga trygghet. De menade att pappans samtycke till vård var avhängigt den 10-åriga flickans inställning till vård, vilken varit vacklande. Skiljaktig mening en av nämndemännen i kammarrätten var skiljaktig. Denne ansåg att den 12-åriga flickan med stödinsatser kunde placeras i hemmet och därmed borde LVU upphöra för flickans bästa. Vad gällde den 10-åriga flickan ansåg dock nämndemannen att hon skulle beredas vård enligt LVU då detta torde vara hennes vilja. Kommentar: I kammarrätten fördes inget explicit resonemang kring barnens vilja. Dock förde den skiljaktige nämndemannen ett explicit resonemang kring den 10-åriga flickans vilja där det framgick att nämndemannen ansåg att rätten borde lyssna på den 10-åriga flickans vilja att beredas vård enligt LVU. KamR 770-10 (4) En 9-årig flicka och en 11-årig pojke omhändertogs på grund av brister i omsorgen enligt 1 och LVU 2. Mamman och pappan överklagade länsrättens beslut. Mamman anförde att pappan inte utövade våld mot henne eller barnen i hemmet. Pappan tillbakavisade alla påståenden om att han skulle ha slagit barnen. Vidare anförde pappan att den 9-åriga flickan vid samtal uppgett att våld inte förekommit i familjen under de senaste två åren varför ett omhändertagande inte var nödvändigt. Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och som grund anförde nämnden våld i hemmet samt bristande i den praktiska omsorgen om barnen vad gäller klädsel och hygien. Vidare anförde nämnden att föräldrarna tagit avstånd och tackat nej till hjälp från socialtjänsten. Barnens offentliga biträde och ställföreträdare bestred föräldrarnas överklagande och anförde att det i målet framkommit tydliga indikationer på att det förekommer våld i barnens hem och att våldet riktas mot barnen. Vidare anförde det offentliga biträdet och ställföreträdaren att barnens säkerhet måste sättas främst och att de därför behöver beredas vård enligt LVU. Kammarrätten biföll överklagandet. Kammarrätten 19

ansåg att det som framkommit i målet gett en oklar bild om våld förekommer i familjen samt att flickan tagit tillbaka sitt tidigare påstående om att pappan slagit henne. Skiljaktig mening Kammarrättslagmannen och kammarrättsrådet var skiljaktiga. De menade att överklagandet skulle avslås då det inte framkommit något som gett anledning att frångå länsrättens bedömning vad gällde våldet i hemmet och att vård enligt LVU behövdes. Kommentar: I detta fall resonerade kammarrätten kring den 9-åriga flickans tidigare påstående att pappan skulle ha slagit henne och hur hon sedermera tagit tillbaka detta påstående. Det är dock oklart om kammarrättens beslut baserades på barnens vilja eller om kammarrätten gjorde en trovärdighetsbedömning av barnens berättelse. I övrigt har kammarrätten inte explicit fört något resonemang kring barnens vilja i detta fall. Detta kan dock bero på att inga ytterligare uppgifter från den 9-åriga flickan och den 11-åriga pojken framkommit i kammarrätten. Varken socialnämnden eller ställföreträdaren har i kammarrätten anfört vad barnen har sagt under utredning eller i samtal. KamR 169-09 (5) En 10-årig pojke omhändertogs på grund av brister i omsorgen enligt LVU 1 och 2. Vårdnadshavarna överklagade länsrättens beslut. Mamman och pappan anförde att det inte förelåg sådan omsorgsbrist att vård enligt LVU krävdes utan att det fanns en nära och varm relation i familjen. Socialnämndens vård- och omsorgsutskott bestred bifall till överklagandet och anförde att den varma relationen i familjen baserades på pojkens vilja att sätta föräldrarnas mående i första hand. Utskottet menade att pojken gjorde allt för att inte själv orsaka sorg eller ilska hos sina föräldrar. Vidare anförde utskottet att pappan saknade insikt om sin alkoholkonsumtion och sitt häftiga humör och att mamman vid flera tillfällen uttalat en oro för pojken. Pojkens offentliga biträde och ställföreträdare bestred föräldrarnas överklagande. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren anförde att pojken sagt att han trivdes bra i familjehemmet. Pojken har även sagt till det offentliga biträdet och ställföreträdaren att han blir ledsen när hans mamma blir ledsen. Vidare anförde det offentliga biträdet och ställföreträdaren att pojken saknade sina föräldrar och allra helst ville han hem och om inte det gick så ville han stanna i familjehemmet. Det offentliga biträdet och 20

ställföreträdaren menade att hemförhållandena och pappans alkoholbruk påverkat pojken negativt samt att föräldrarna saknade insikt i pojkens behov och mående. Kammarrätten avslog överklagandet. Kammarrätten ansåg att det inte var tillräckligt med stödåtgärder i hemmet, utan att bristerna i omsorgen var mer omfattande varför vård enligt LVU var nödvändigt. Kammarrätten påtalade att det i utredningen framkommit att pojken vid flera tillfällen uttalat suicidtankar samt att det inom familjen fanns en stor rädsla för pappan på grund av dennes alkoholbruk och hetsiga humör. Kommentar: I kammarrätten fördes inget explicit resonemang kring betydelsen av pojkens åsikt. Kammarrätten resonerade kring pojken och hans familjs rädsla för pappans beteende. Vidare förde kammarrätten resonemang kring pojkens tidigare uttalade suicidtankar. Det är dock oklart huruvida det har varit grund för kammarrättens beslut. KamR 6791-11 (6) En 11-årig flicka omhändertogs på grund av brister i omsorgen enligt LVU 1 och 2. Vårdnadshavarna överklagade förvaltningsrättens beslut. Mamman anförde att hon inte kunde lastas för pappans uppträdande och att han tagit intryck av sitt tidigare agerande. Hon anförde att hon ställt upp på nämndens alla initiativ. Pappan anförde att det saknades anledning att anta att han och barnens mammas samtycke till frivillig vård inte var allvarligt menat. Flickans offentliga biträde och ställföreträdare bestred bifall till överklagandet och anförde att flickan förstod skillnaden mellan tvångsvård och frivillig vård och att hon var orolig över vad som skulle ske om tvångsvård inte blev aktuellt. Vidare har flickan varit väldigt tydlig med att hon vill bo hos kontaktfamiljen och hon har sagt att hemma får hon agera mamma till de yngre syskonen. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren anförde att det inte fanns anledning att ifrågasätta flickans uppgifter. Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde att föräldrarnas tidigare agerande visat att de inte velat eller förmått att medverka i frivilliga insatser. Nämnden anförde även att det förekommit berusning med slagsmål och bråk i hemmet samt att de större barnen fick se till att de yngre barnen fick mat. Flickan har sagt till nämnden att hon inte vill bo tillsammans med sin mamma och flickan har även varit väldigt tydlig med att hon har blivit fysiskt och psykiskt misshandlad samt att föräldrarna 21

dricker mycket. Kammarrätten ansåg att flickan utsatts för grava omsorgsbrister på grund av föräldrarnas missbruk och genom konfliktfyllda och stökiga hemmiljöer. Kammarrätten avslog överklagandet. Kommentar: I detta fall har inget explicit resonemang kring flickans vilja eller åsikt förts. Kammarrätten resonerade i sin bedömning att de fortfarande förelåg brister i omsorgen och att vård därför var nödvändigt. KamR 6421-11 (7) En 11-årig flicka omhändertogs på grund av brister i omsorgen enligt LVU 1 och 2. Föräldrarna överklagade förvaltningsrättens beslut. Mamman anförde att det inte förelåg sådana omsorgsbrister att ett omhändertagande var aktuellt. Om rätten skulle ha den uppfattningen ansåg hon att vård kunde ske på frivillig väg. Pappan anförde att flickan hade ett vårdbehov och att han samtyckte till vårdplanen. Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde att hemförhållandena och föräldrarnas bristande insikt att deras bruk av alkohol hade påverkat flickan på ett negativt sätt. Flickan hade bland annat uppgett för nämnden att hon var rädd för sin pappa. Flickans offentliga biträde och ställföreträdare bestred bifall till överklagandet. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren anförde att flickan tyckte att det blivit bättre hemma och att föräldrarna inte drack alkohol när hon var där. Vidare hade flickan uttalat att hon gärna ville flytta hem igen men att hon inte visste hur hon ville bo. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren framförde även att flickan trivdes i jourhemmet men att hon inte ville stanna där så länge, så att hemma inte längre kändes som hemma. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren ansåg att föräldrarna verkade ha tagit situationen på allvar men att det fortfarande saknade insikt i hur deras eget beteende påverkat flickan. Kammarrätten avslog överklagandet. Kammarrätten uppmärksammade att flickan uttryckt att det blivit bättre hemma och att föräldrarna inte drack när hon var där. Kammarrätten ansåg att flera positiva förändringar förvisso skett men att det gått för kort tid för att kunna bedöma förändringsarbetet föräldrarna påbörjat. Kammarrätten ansåg därför att det kvarlåg sådana brister i omsorgen att ett omhändertagande fortfarande var aktuellt och att det heller inte kunde ske på frivillig väg. 22

Kommentar: I detta fall har flickan fått komma till tals via sitt offentliga biträde och ställföreträdare. Kammarrätten har dock inte fört något explicit resonemang kring flickans vilja. Beslutet torde i stället ha grundat sig på att det fortfarande förelåg brister i omsorgen. KamR 9444-11 (8) En 14-årig flicka omhändertogs på grund av missförhållanden i hemmet enligt LVU 1 och 2. Vårdnadshavarna överklagade förvaltningsrättens beslut. Föräldrarna anförde att flickan inte var föremål för hedersrelaterat våld och förtryck. Vidare anförde de att de tidigare inte förstått att flickan mått dåligt men att de nu förstod att de behöver hjälp med kommunikationsvägar till deras dotter och ville gärna samarbeta med socialnämnden. Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde att flickan uttalat en rädsla för sina föräldrar samt att flickan har beskrivit en svår hemsituation med inslag av hot, våld och kränkningar, däribland hot om att skickas tillbaka till hemlandet och dödas då föräldrarna fått kännedom om att flickan haft kontakt med en pojke. Vidare anförde nämnden att flickan och föräldrarna haft stora svårigheter i sin relation och kommunikation. Nämnden menade även att flickan vidhållit samtliga händelser i den ursprungliga berättelsen varför det gav berättelsen tyngd. Flickans offentliga biträde och ställföreträdare bestred bifall till överklagandet. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren anförde att flickan bekräftat uppgifterna hon uppgett i utredningen samt att flickan uttalat att hon kände rädsla och tagit hotelserna på allvar vilka hon dessutom trodde att föräldrarna var kapabla att genomföra. Vidare anförde det offentliga biträdet och ställföreträdaren att flickan uttryckt en stark önskan om att få flytta till ett familjehem och att flickan upplevde umgänget med familjen som positivt så länge det var ett bevakat umgänge. Det offentliga biträdet och ställföreträdare menade att hotbilden och rädslan hos flickan var bestående samt att flickan farit illa under en längre tid och var i behov av vård och omsorg för att bearbeta tidigare upplevelser. Kammarrätten avslog överklagandet. Kammarrätten ansåg att på grund av den djupgående relationsproblematiken mellan flickan och hennes föräldrar, den påtagliga risk som förelåg för flickan och flickans vilja att placeras i familjehem, så skulle vård ske utanför hemmet. 23

Kommentar: Kammarrätten har i sin bedömning i detta fall uppmärksammat och diskuterat flickans uppgifter och vilja på ett tydligt sätt. Vidare framgår det tydligt att rätten tagit hänsyn till flickans vilja vid beslutsfattandet om vård. I detta fall är det extra tydligt då kammarrätten även påtalar att det inte funnits några objektiva uppgifter som styrkt den ena eller andra berättelsen utan att rätten valde att ta flickans berättelse och vilja på allvar. KamR 9049-11 (9) En 13-årig flicka omhändertogs på grund av brister i omsorgen enligt LVU 1 och 2. Vårdnadshavarna överklagade förvaltningsrättens beslut. Mamman anförde att hon aldrig misshandlat flickan eller sett att någon misshandel i hemmet och att flickans pappa frikänts från anklagelserna om bland annat misshandel av dottern. Vidare anförde mamman att flickan mår bäst av att bo hemma och att den erforderliga vården kunde ges i hemmet varför mamman var beredd att ta emot hjälp från socialtjänsten. Pappan anförde att det inte funnits något som talat för att situationen i hemmet skulle varit sådan som flickan beskrivit utan att det snarare var ett tecken på att flickan mått dåligt. Vidare anförde pappan att han samtyckte till hjälp av socialtjänsten för flickan och familjen. Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde att flickan hade hållit fast vid sin berättelse och att hon ett mycket trovärdigt intryck. Nämnden anförde vidare att Gryning Vård som arbetar med hederrelaterat våld ansåg att flickans berättelse var mycket trovärdigt och att hon behövde skydd. Nämnden ansåg att flickans berättelse var tillräcklig för att påvisa att missförhållanden förelegat i hemmet. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren bestred bifall till överklagandet och anförde att flickans berättelse hade bedömts som trovärdig av socialnämnden, boendet och polisen. Vidare anförde det offentliga biträdet och ställföreträdaren att flickan var rädd och inte ville ha någon kontakt med sina föräldrar. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren menade att på grund av detta och med hänsyn till flickans inställning att det fanns skäl för fortsatt vård enligt LVU. Kammarrätten avslog överklagandet. Kammarrätten ansåg att trots att det inte gick att objektivt påvisa de missförhållanden som flickan berättat om så måste flickans rädsla tas på stort allvar. Kammarrätten ansåg att då föräldrarnas beskrivning av hemförhållandena skilde sig från flickans beskrivning i väsentliga delar och med beaktande av 24

flickans rädsla inför att återvända hem var det klarlagt att flickan behövde vård utanför hemmet. Kommentar: Kammarrätten har i detta fall på ett tydligt sätt visat att flickans berättelse haft betydelse och hänsyn till flickans berättelse tagits vid rättens beslut. Detta framgår då kammarrätten även påtalade att det inte objektivt gick att påvisa missförhållandena flickan beskrivit men att flickans rädsla måste tas på allvar. Kammarrätten har vid riskbedömningen uttryckligen sagt att hänsyn till flickans mående skulle tas då rätten beslutade om vård enligt LVU. KamR 3279-11 (10) Socialnämnden ansökte om att en 12-årig pojke skulle beredas vård enligt LVU 1 och 2. Förvaltningsrätten avslog nämndens ansökan. Socialnämnden överklagade förvaltningsrättens beslut. Socialnämnden anförde att pojken far illa på grund av hemförhållandena och mammans beteende. Pojken ska enligt nämnden beskrivit att han fått ont i magen då han oroat sig för att mamman varit onykter när han kommit hem efter skolan. Vidare anförde socialnämnden att mamman verkade sakna insikt till sitt alkoholmissbruk som är en av anledningarna till varför pojken far illa. Mamman, som bodde tillsammans med pojken, bestred bifall till överklagandet och anförde att det inte förekom något bruk av alkohol och att det inte fanns något tillräckligt stöd för LVU-vård. Pappan, som även han var vårdnadshavare men inte bodde tillsammans med pojken, medgav bifall till överklagandet. Pappan anförde att han var orolig för pojken på grund av hur han hade det hos mamman och mammans alkoholkonsumtion. Vidare anförde pappan att pojkens eget beteende, utåtagerande, kunde vara en reaktion på att pojken inte hade det bra och tryggt hos mamman och att det därför inte var lämpligt att pojken bodde hos mamman. Pojkens offentliga biträde och ställföreträdare medgav bifall till överklagandet och anförde att pojken uppgett att allt fungerade bra hemma och att han ville bo hos sin mamma. Vidare anförde det offentliga biträdet och ställföreträdaren att pojken skyddade sin mamma. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren menade att pojken behövde beredas vård enligt LVU med grund i hur pojkens eget beteende försämrats och vad som i övrigt framkommit i socialnämndens överklagande. Det offentliga biträdet och ställföreträdaren framförde att pojken själv ville bo hos sin mamma. 25

Kammarrätten biföll överklagandet. Kammarrätten ansåg att den sammantagna bilden av att förhållandena var påfrestande för pojken och att mammans missbruk och aggressiva beteende utgjorde en påtaglig risk för pojkens hälsa och utveckling samt att samtycke från mammans saknades varför vård enligt LVU skulle ske. Kommentar: I detta fall har kammarrätten förvisso uttryckligen tagit upp ett resonemang kring barnets bästa och att hänsyn skulle tas till hur hemförhållandena påverkat pojken. Det som saknas här är beaktande av vad pojken sagt och velat. Det framkommer inte i kammarrätten vad pojken har berättat. 5. Analys Syftet med analysen är att få en uppfattning om hur barnets rätt att komma till tals och om rätten har beaktat barnets vilja och därmed om barnets rättigheter tillgodoses i rättsprocessen. De analyserade rättsfallen är i antal för få för att kunna dra några långtgående slutsatser de kan visa en antydan på hur det ser ut vid rättstillämpningen. Analysen är grundad på de ovan refererade rättsfallen och vad som tidigare framkommit i arbetet. 5.1 Barnets rättigheter För att stärka barnperspektivet i den svenska rätten samt för att tydliggöra barkonventionens innebörd har det i föräldrabalken och LVU införts uttryckliga bestämmelser om att barnets bästa ska vara avgörande vid beslut som rör barnet och att barnets rätt att komma till tals ska tillgodoses. Frågan är dock om barnets rättigheter att komma till tals och få sin vilja beaktad i den praktiska tillämpningen respekteras och efterlevs. Frågan kommer att besvaras nedan. Barns rättigheter ska tillgodoses av vuxna och i första hand är det föräldrarna som har ansvaret för det. I de fall en rättsprocess där vård enligt LVU blir aktuell är det även socialnämnden, barnets offentliga biträde och ställföreträdare samt domstolen som ska bevaka och tillgodose barnets bästa och barnets rätt. Detta då barnet har en bristande processbehörighet. Dessutom är föräldrarna barnets ställföreträdare vilket gör att barnet är i en beroendeställning eller i vart fall ofta känner en lojalitet till sina föräldrar och det kan vara 26

svårt för barnet att kräva sina rättigheter. Vidare kan det vara så att barnets och föräldrarnas intressen går isär och då behöver barnet ha någon annan vuxen som företräder barnet och ser till barnets bästa och barnets rätt. En förutsättning för att kunna se till barnets bästa samt för att kunna vidta rätt åtgärder är at beslutsfattaren intar ett barnperspektiv. Barnperspektivet handlar om att ta reda på hur barnet uppfattar och upplever sin situation och eventuella förändringar. Sättet att gå tillväga bör då vara att låta det enskilda barnet komma till tals och att barnets vilja även får komma till uttryck och slutligen beaktas. 5.2 Barnets rätt att komma till tals i svensk domstol Utifrån de rättsfall som har analyserats i detta arbete så är svaret på frågan Får barnet komma till tals vid rättstillämpningen vid miljöfall enligt LVU? både ja och nej. Det föreligger en viss inkonsekvens och otydlighet. Inkonsekvens och otydlighet medför också rättsosäkerhet. En bedömning vid varje enskilt fall måste givetvis göras huruvida barnet överhuvudtaget är moget eller villigt att komma till tals i en större utsträckning men det föreligger dessutom en risk för att låta gammal vana ta över om man inte ser till varje enskilt fall. Att göra en bedömning i varje enskilt fall kommer alltid att medföra en viss inkonsekvens, frågan är dock vilket som väger tyngst, konsekvens eller barnets bästa i varje enskilt given situation. Det kanske inte går att uppnå konsekvens och tydlighet utan att det riskerar påverka barnets bästa. I nio av de tio rättsfall som är refererade ovan visade det sig att barnet fått komma till tals i kammarrätten. Barnet ska ges möjlighet att höras, endera direkt eller genom företrädare i alla domstolsförfaranden. Det var dock enbart i ett av de analyserade rättsfallen som barnet hördes direkt, via telefon, i rätten. I de övriga nio rättsfallen fick barnet uttala sig i socialnämndens utredning eller via ställföreträdaren för barnet vilket sedermera redovisades i kammarrätten. 27

Det finns förvisso inget i varken barnkonventionen eller i svensk rätt som talar om hur barnet ska få komma till tals i rätten. Det finns dock en gängse uppfattning att de yngre barnen inte bör delta personligen i en rättegång. 35 De anledningar som framhållits är bland annat att barnet kan skadas på grund av obehag och rädsla samt att risken finns att barnet säger vad barnet tror att rätten vill höra. 36 Sett från en annan synvinkel kan det vara så att barnets möjlighet att få höras direkt i rätten skulle kunna leda till en terapeutisk effekt för barnet. Med det menar jag att barnet får en möjlighet att känna sig mer delaktig och därmed får lättare att bearbeta situationen som barnet befinner sig i. Det skulle för rätten tydligare innebära att det blir barnets ord och inga mellantolkningar som står till grund för rättens beaktande. På detta sätt så kan man även skapa en kortare kedja i processen. Givetvis behöver en bedömning vid varje enskilt fall göras för att avgöra om det är lämpligt att barnet deltar på detta sätt och även barnets ålder och mognad kan få betydelse i dessa fall. Grundsyftet är ändå att barnets rättigheter ska tillgodoses samtidigt som barnets ska skyddas. Två av rättsfallen (8, 9) ovan var av hedersrelaterad karaktär. Vid dessa två rättsfall gjorde rätten en subjektiv bedömning vilket även visar att rätten har möjlighet att göra detta i de fall där de anser att det är nödvändigt. Rätten gjorde sin bedömning helt på flickornas berättelse och vilja och beslutade att vård enligt LVU skulle ske trots att det saknades objektiva beslutsunderlag. Enligt min mening avviker besluten i dessa två rättsfall från de övriga rättsfallen i utredningen. En anledning skulle kunna vara att hedersrelaterat våld är dagsaktuellt och omdebatterat i vårt samhälle och det får inte föreligga någon som helst risk för att barnet kommer till skada varför rätten väljer både hängslen och livrem i sitt beslutstagande. Att flickorna kommit till tals och fått sin vilja beaktad framgår tydligt genom rättens explicita resonemang. Ett av rättsfallen (4) rörde en 9-årig flicka och en 11-årig pojke. I detta fall torde det inte vara att anse att barnen fått komma till tals. Det som framkom i kammarrätten var att pappan i sitt anförande menat att flickan skulle vid samtal ha uppgett att våld inte förekommit i hemmet 35 Melin, S., s. 28. 36 Melin, S., s. 28. 28