Arbetsresor i stället för sjukpenning

ISF Granskar och analyserar Rapport 2017:17 Arbetsresor i stället för sjukpenning En granskning av Försäkringskassans utredning av merkostnader för arbetsresor i sjukpenningärenden sf

ISF GRANSKAR OCH ANALYSERAR RAPPORT 2017:17 Arbetsresor i stället för sjukpenning En granskning av Försäkringskassans utredning av merkostnader för arbetsresor i sjukpenningärenden En rapport från Inspektionen för socialförsäkringen Stockholm 2017

Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) är en statlig myndighet som arbetar för en rättssäker och effektiv socialförsäkring som är hållbar för samhället och ger trygghet för individen. ISF:s rapporter har olika fokus: ISF Granskar och analyserar innehåller en omfattande granskning och analys ur flera olika perspektiv. Avsikten är att presentera så långtgående slutsatser som möjligt och lämna rekommendationer på önskvärda förändringar. ISF Redovisar presenterar fakta utan att analysera denna på djupet. Det kan till exempel handla om att redovisa statistik, en rättslig observation eller en sammanställning av existerande kunskap. ISF Kommenterar fokuserar på att synliggöra något som ISF tycker behöva uppmärksammas. Det kan till exempel handla om att kommentera en pågående debatt, effekterna av rättstillämpningen eller att synliggöra olösta problem. ISF Föreslår lämnar mer fullständiga och konkreta förslag till ändrade regler eller andra förändringar som skulle kunna få socialförsäkringen att fungera bättre. Publikationen kan läsas online, laddas ner och beställas på www.inspsf.se Inspektionen för socialförsäkringen Tryckt av Elanders Sverige AB Stockholm 2017 ISBN: 978-91-88098-85-6

Innehåll Innehåll Generaldirektörens förord... 5 Sammanfattning... 7 Summary... 11 1 Inledning... 15 1.1 Syfte... 16 1.2 Försöksverksamhet lade grunden för arbetsresor... 16 1.3 Reglerna för arbetsresor... 17 1.3.1 Försäkringskassans utbetalning av ersättning för arbetsresor... 19 1.3.2 Något oklart vad skälighetsbedömningen innebär... 20 1.4 Metod... 20 1.5 Rapportens disposition... 22 2 Försäkringskassans handläggning och utbetalning av ersättning för arbetsresor... 23 2.1 Organisation och handläggning av sjukpenning och arbetsresor... 24 2.2 Antalet försäkrade som beviljas arbetsresor har varierat över tid... 24 2.3 De flesta som beviljas arbetsresor har en fysisk diagnos... 26 2.4 Personer som beviljas arbetsresor har en högre inkomst... 28 2.5 Taxi är det vanligaste färdsättet vid arbetsresor... 29 2.6 Arbetsresor beviljas för i genomsnitt 30 dagar... 30 2.7 Arbetsgivare beviljar sällan arbetsresor under sjuklöneperioden... 31

Innehåll 2.8 Hälften av dem som får arbetsresor får också partiell sjukpenning... 32 2.9 Det finns utrymme för förbättringar i Försäkringskassans utredningar... 33 2.9.1 Försäkringskassan gör sällan någon skälighetsbedömning av resekostnaderna... 33 2.9.2 Kostnaden för resor ska vara högre än normalt... 34 2.9.3 Försäkringskassan informerar tydligt om att enbart resor till och från arbetet ersätts... 34 2.9.4 Försäkringskassan är alltför passiv i utredningen av arbetsresor... 35 2.10 Stora utlägg för de försäkrade men Försäkringskassans hantering är effektiv... 37 2.10.1 Många försäkrade ligger ute med flera tusen kronor... 38 2.10.2 Försäkringskassan betalar ut snabbt... 39 3 Utredning av arbetsresor... 41 3.1 Val av ärenden i granskningen... 42 3.2 70 procent har fysiskt tunga yrken... 43 3.3 Försäkringskassans utredningar av arbetsresor... 45 3.3.1 Försäkringskassan borde ha utrett arbetsresor i fler ärenden... 46 3.3.2 Även utredningarna om anpassade arbetsuppgifter brister... 48 3.4 Arbetsresor borde ha utretts men ansökan om sjukpenning och handläggning görs för sent i sjukfallet... 49 4 Slutsatser och rekommendationer... 53 4.1 Försäkringskassan bör ta fler initiativ... 54 4.2 Försäkringskassans hantering är effektiv men främst de med god ekonomi använder arbetsresor... 55 4.3 Det behövs ytterligare stöd för skälighetsbedömningen... 56 4.4 Retroaktiv ansökan om sjukpenning försvårar en aktiv sjukskrivningsprocess... 57 4.5 ISF:s rekommendationer... 58 Referenser... 59

Generaldirektörens förord Generaldirektörens förord Hur länge behöver du vara sjukskriven om du har brutit benet? Svaret beror på vad du arbetar med. Du ska vara sjukskriven om du inte kan utföra ditt arbete, inte annars. I många fall kan du arbeta även om du har brutit benet under förutsättning att du kan ta dig till arbetet. Om en försäkrad kan arbeta men har svårt att ta sig till arbetet kan Försäkringskassan ersätta merkostnader för resor till och från arbetet, så kallade arbetsresor, i stället för att bevilja sjukpenning. Det kan minska antalet sjukskrivningar, förkorta sjukperioden och underlätta rehabilitering. Dessutom kan det ha ett positivt signalvärde genom att det tydliggör att det är arbetsförmågan som bedöms i sjukförsäkringen, ingenting annat. Kunskapen om hur arbetsresor tillämpas i praktiken är begränsad. Den här rapporten bidrar med ökad kunskap med utgångspunkt från en aktgranskning av sjukpenningärenden för perioden oktober 2016 mars 2017. Granskningen är begränsad till 100 ärenden där arbetsresor beviljats och 200 ärenden där den försäkrade har varit sjukskriven på grund av vissa diagnoser där arbetsresor potentiellt borde kunna beviljas. Resultaten visar att Försäkringskassan sällan utreder möjligheterna till arbetsresor och att de utredningar som görs framför allt sker på den försäkrades initiativ. I de ärenden där den försäkrades diagnos potentiellt skulle kunna ha lett till att det var aktuellt med arbetsresor utredde Försäkringskassan möjligheten till arbetsresor i 10 och beviljade det i 3 procent av samtliga fall. ISF bedömer att möjligheten borde ha utretts i ytterligare 16 procent av de aktuella ärendena. Om urvalet återspeglar helheten indikerar detta att Försäkringskassan borde ha utrett möjligheten till arbetsresor i ytterligare knappt 5

Generaldirektörens förord 3 700 ärenden under urvalsperioden. Om så skett hade antalet sjukskrivna sannolikt reducerats eller sjukperioderna blivit kortare. Det kan därför finnas anledning att fundera över vad som krävs för att arbetsresor i högre utsträckning ska användas istället för sjukskrivning när detta är möjligt. Det handlar sannolikt om att Försäkringskassan i enlighet med lagstiftningen och myndighetens egna interna stödjande dokument ska ta ställning till förutsättningarna för arbetsresor i samtliga ärenden, och utreda det i de ärenden där det kan vara aktuellt. Dessutom kan det behövas regelförändringar av olika slag. ISF rekommenderar exempelvis att regeringen ska tydliggöra om arbetsresor i första hand ska användas för att minska kostnaderna för sjukpenning eller om rehabiliteringspotentialen ska vara vägledande i bedömningen. Det kan även finnas anledning för regeringen att överväga om Försäkringskassans ska få möjlighet att upphandla taxiresor. Det skulle öka sannolikheten att arbetsresor kan användas av alla, inte bara av dem som har en så god ekonomi att de kan ligga ute med stora belopp i avvaktan på att Försäkringskassan ska ersätta dem för deras utlägg. Rapporten har skrivits av Berit Hamrén (projektledare) och Martin Söder. Ola Leijon har bidragit till datainsamlingen. Stockholm december 2017 Maria Hemström-Hemmingsson 6

Sammanfattning Sammanfattning Försäkringskassan kan bevilja arbetsresor om myndigheten bedömer att en person har arbetsförmåga kan utföra sina arbetsuppgifter men har nedsatt förmåga att ta sig till och från arbetet på grund av sjukdom. Arbetsresor innebär alltså att Försäkringskassan istället för sjukpenning kan bevilja skälig ersättning för merutgifter som den försäkrade har för resor till och från arbetet, till exempel för taxi eller resor med egen bil. Arbetsresor kan göra att en sjukskriven person kan återgå tidigare än annars till arbetet eller helt kan undvika frånvaro från arbetet. ISF anser att ett rehabiliterande syfte bör kunna vägas in i prövningen av arbetsresor utöver de syften som nämns i förarbetena, vilka är att minska kostnaderna för sjukförsäkringen och att förkorta sjukperioden. Men det finns begränsad kunskap om hur arbetsresor används inom sjukförsäkringen. Det är därför angeläget att granska i vilken utsträckning Försäkringskassan utreder om det finns förutsättningar för att bevilja ersättning för arbetsresor samt hur myndigheten tillämpar bestämmelserna om ersättning för arbetsresor. Granskningen omfattar även frågan om lagstiftningen är ändamålsenlig. Antalet ärenden med arbetsresor har varierat över tid. Antalet personer som fick arbetsresor ökade från 2 737 personer år 2007 till 3 384 personer år 2013. Därefter minskade antalet arbetsresor. År 2016 fick 2 377 personer arbetsresor, vilket är det lägsta antalet under den aktuella tidsperioden. Av dem som blev beviljade arbetsresor är 66 procent kvinnor och 34 procent män. Könskillnaden när det gäller beviljade arbetsresor har ungefär varit densamma under samtliga år 2007 2016. Skillnaderna mellan kvinnor och män överensstämmer till stor del med könsfördelningen bland alla försäkrade som beviljades sjukpenning under år 2016, vilket var 64 procent kvinnor och 36 procent män. 7

Sammanfattning Av hela gruppen som beviljades arbetsresor någon gång under perioden oktober 2016 mars 2017 är det fysiska sjukdomar som dominerar. Det rör sig i huvudsak om sjukdomar inom diagnosavsnitten andra ledsjukdomar (M20 M25 enligt ICD-10-SE) och skador på knä och underben (S80 S89). ISF har i denna granskning gjort två aktgranskningar av sjukpenningärenden från perioden oktober 2016 mars 2017. Den första delen omfattade 100 ärenden där arbetsresor har beviljats. Syftet med denna del av granskningen är att undersöka om Försäkringskassan tillämpar bestämmelserna om arbetsresor effektivt och enhetligt och om lagstiftningen är ändamålsenlig. Den andra aktgranskningen omfattade 200 ärenden där en försäkrad har ansökt om sjukpenning inom diagnosavsnitten artros (M15 M19), andra ledsjukdomar (M20 M25), skador på knä och underben (S80 S89) och skador på fotled och fot (S90 S99). I denna del har 50 akter från respektive diagnosavsnitt granskats. Diagnosavsnitten har valts ut eftersom sjukskrivning för dessa diagnoser i kombination med ett icke-fysiskt belastande eller lätt rörligt arbete bör möjliggöra att den försäkrade kan få arbetsresor istället för sjukpenning. Syftet med denna del av granskningen har alltså varit att undersöka i vilken utsträckning och på vilket sätt Försäkringskassan utreder om det finns förutsättningar för att bevilja arbetsresor i ärenden om sjukpenning. Arbetsresor beviljas i genomsnitt för 30 dagar. Den del av granskningen som avser de försäkrade som har beviljats arbetsresor visar att de främst använder taxi som färdmedel vid arbetsresor. Av de 100 ärendena hade över 80 procent en kostnad under 600 kronor per enkel resa. Det är främst de försäkrade som tar initiativ till att ansöka om arbetsresor. Försäkringskassan tar däremot sällan initiativ till att utreda möjligheten till arbetsresor. Av akterna framgår också att arbetsgivaren i låg utsträckning beviljar ersättning för den anställda att åka till och från arbetet med exempelvis taxi under sjuklöneperioden. De försäkrade som beviljas arbetsresor har en betydligt högre årsinkomst än övriga försäkrade som får sjukpenning. En förklaring till detta kan vara att ersättning för arbetsresor oftast betalas ut i efterskott. Eftersom den försäkrade måste betala kostnaderna för arbetsresorna, ofta flera tusen kronor, kan de med lägre inkomster undvika att väcka frågan om arbetsresor med Försäkringskassan. 8

Sammanfattning Granskningen visar att Försäkringskassan är effektiv när det gäller utbetalning av arbetsresor till de försäkrade. I 81 procent av ärendena har Försäkringskassan betalat ut ersättningen inom sex dagar. I granskningen uppmärksammas att bedömningen av rätten till ersättning för arbetsresor försvåras av att en bedömning ska göras av om kostnaden för arbetsresor är skälig. Det är problematiskt att handläggarna inom ramen för aktuell lagstiftning inte får stöd i den skälighetsbedömning som ska göras vid utredningen av arbetsresor. Bedömningen innebär att handläggaren ska ta ställning till om resekostnaden är skälig i förhållande till fördelarna med arbetsresorna. Ett sidofynd i granskningen är den praktiska följden av att en försäkrad inte måste skicka in ansökan om sjukpenning och läkarintyg inom en viss tid. I mer än en fjärdedel av samtliga studerade ärenden i aktgranskning 2 kommer ansökan in efter att den försäkrade återgått i arbete. Detta försvårar Försäkringskassans handläggning betydligt när det gäller möjligheterna att ta initiativ till och utreda arbetsresor. Försäkringskassan utredde arbetsresor för den försäkrade i 10 procent av samtliga studerade ärenden. Försäkringskassan beviljade arbetsresor i totalt 3 procent av de granskade ärendena. ISF bedömer att arbetsresor inte behöver utredas på ett djupare plan i alla ärenden där diagnos eller yrke tydligt visar att arbetsresor inte är aktuellt. I 80 procent av samtliga granskade ärenden var omständigheterna sådana att de försäkrades yrke och/eller diagnos gjorde att arbetsresor inte var aktuellt. Av granskningen framgår att Försäkringskassan borde ha utrett möjligheten till arbetsresor i ytterligare 16 procent av ärendena. Granskningen av ärenden där sjukpenning beviljats och där de försäkrade har en huvuddiagnos, som eventuellt skulle kunna medföra att arbetsresor beviljas istället för sjukpenning, visar alltså att Försäkringskassan inte utreder möjligheten till arbetsresor i den omfattning som myndigheten borde göra. Om denna andel skulle appliceras på samtliga drygt 23 000 försäkrade som fick sjukpenning under perioden oktober 2016 mars 2017 skulle det innebära att Försäkringskassan borde ha utrett möjligheten till arbetsresor i totalt knappt 3700 ärenden. Det hade sannolikt lett till antalet sjukskrivna i denna grupp hade blivit färre eller att deras sjukskrivningsperiod blivit kortare. 9

Sammanfattning En ytterligare observation i granskningen är att Försäkringskassan i låg utsträckning utreder möjligheten till anpassade arbetsuppgifter eller omplacering hos arbetsgivaren. ISF lämnar följande rekommendationer. Regeringen bör överväga om Försäkringskassan ska få möjlighet att upphandla taxiresor, så att den försäkrade inte behöver betala taxibolaget direkt och ligga ute med kostnader för arbetsresor. Regeringen bör tydliggöra om arbetsresor främst ska ha till syfte att minska kostnaderna för sjukpenning eller om rehabiliteringspotentialen ska vara vägledande. Regeringen bör göra detta genom ett förtydligande i lagstiftningen. Försäkringskassan bör i högre grad i ärenden där arbetsresor kan vara aktuellt utreda om det går att förkorta sjukfallet eller minska omfattningen av sjukpenning med hjälp av arbetsresor. Försäkringskassan bör i högre grad informera de försäkrade om möjligheten till arbetsresor. Försäkringskassan bör utveckla stödet till handläggarna genom att förtydliga vilka faktorer som kan beaktas i bedömningen av vilka belopp som är skäliga. 10

Summary Summary Travel to work instead of sickness benefit A study of the Swedish Social Insurance Agency s work with approving compensation for travel to work The Swedish Social Insurance Inspectorate (Inspektionen för socialförsäkringen, ISF) is an independent supervisory agency for the Swedish social insurance system. The objectives of the agency are to strengthen compliance with legislation and other statutes, and to improve the efficiency of the social insurance system through system supervision and efficiency analysis and evaluation. The ISF s work is mainly conducted on a project basis and is commissioned by the Government or initiated autonomously by the agency. This report has been initiated by the agency. The Swedish Social Insurance Agency (Försäkringskassan) may approve compensation for additional expenses incurred during travels to and from the workplace (further on called travel to work) instead of paying sickness benefit, if an insured person s ability to travel to and from work is reduced due to sickness and the Swedish Social Insurance Agency assesses that the person could work. This means that the Swedish Social Insurance Agency remunerates additional expenses for travelling by taxi or in his or her own car. Travel to work could imply that a person on sickness leave could return to work earlier or avoid being absent from work. The knowledge relating to usage of travel to work is relatively small; therefore, it is important to study to what extent the Swedish Social Insurance Agency investigates if there are prerequisites for approving compensation for travels to work. It is also valuable to study how the Agency applies the regulations concerning travels to work. 11

Summary The amount of cases concerning travels to work has varied over time. The number of people receiving compensation for travels to work increased from the year 2007 to the year 2013. In 2007 a total of 2,737 people received travel to work compensation, increasing to 3,384 in 2013. Then the amount decreased. In 2016 2,337 people received travel to work compensation, which is the lowest amount in the time series in question. Around 66 percent of those who got approved travels to work is female. The difference between males and females were approximately the same during 2007-2016. The differences between males and females are generally consistent with the gender distribution among all insured who received sickness benefit in 2016; 64 percent women and 36 percent men. Regarding the total amount receiving approved travel to work from October 2016 to March 2017, it is evident that physical diagnoses are dominant, and mainly consisting of disorders in the ICD-10 diagnosis code section Other joint disorders (M20-M25 according to ICD-10) and Injuries to the knee and lower leg (S80-S89). In this study, the ISF has made two case file reviews of sickness benefit cases from October 2016 to March 2017. The first consisted of 100 cases where travel to work was approved. The purpose of this part of the review was to study if the Swedish Social Insurance Agency applies the regulations concerning travel to work efficiently and if the legislation is suited to its purpose. The other case review consists of 200 cases, where an insured person applied for sick leave within the diagnosis sections Osteoarthritis (M15-M19), Other joint disorders (M20-M25), Injuries to the knee and lower leg (S80-S89), and Injuries to the ankle and foot (S90-S99). 50 cases from each diagnosis section were reviewed. These diagnosis sections where chosen since sick leave, based on those diagnoses in combination with work with low physical impact or work with low mobility requirements, should make it possible for the insured to get approval for travel for work instead of sickness benefit. The purpose of the review is to study to what extent and how the Swedish Social Insurance Agency investigates if there are prerequisites for approval of travel to work in sickness benefit cases. The part of the review concerning those who got approved travels to work shows that the insured mainly use taxi transport for travels to work. In around four-fifths of the cases, the cost per single trip was under 600 SEK. The insured with approved travel to work had a 12

Summary significantly higher yearly income on average than other insured receiving sickness benefit. Since the insured must pay for the travels, often amounting to several thousand SEK, and apply for compensation from the Swedish Social Insurance Agency later, the fact that the insured in the review had a higher income than average could imply that the insured with lower income avoid applying for travels to work through the Swedish Social Insurance Agency. On average travel to work is approved for 30 days. The review shows that the Swedish Social Insurance Agency is efficient in making disbursements for the insureds travels to work. When applying for travels to work the initiative mainly comes from the insured. The Swedish Social Insurance Agency seldom takes the initiative to investigate the issue if the suggestion doesn t come from the insured. The study finds that it is problematic that the administrative officers, within the current legislation, don t get support for the proportionality assessment during the investigation of travel to work. The assessment by the administrative officer consists of assessing the travel costs in proportion to the advantages with travels to work. How that assessment is to be performed is not stated in the legislation, neither in the legislative history. Another result of the review concerns the fact that the insured don t have to send in an application for sickness benefits and a doctor s certificate within a certain period. In more than a fourth of the cases, the application arrives when the insured already is back at work. The review of cases where sickness benefit is approved, and the insured has a primary diagnosis, which possibly might entail approval of travels to work instead of sickness benefit, shows that the Swedish Social Insurance Agency does not investigate the possibilities for travel to work to the extent the Agency should. Though the ISF assesses that a more thorough investigation of travels to work is not necessary in around 80 percent of the cases due to the occupation and/or diagnosis of the insured. The Swedish Social Insurance Agency investigated travel to work for the insured in 10 percent of the cases and approved travel to work in 3 percent. The case file review also shows that the Swedish Social Insurance Agency should have investigated the possibility for travel to work in 16 percent of the cases. If this amount is applied to the sample frame of around 13

Summary 23,000 insured, it entails that the Swedish Social Insurance Agency should have investigated the possibility of travel to work in 3,700 cases during the selection period of 6 months. This could probably lead to fewer people on sick leave in this group or that their sick leave periods would be shorter. In the report the ISF recommends the following: First, the Government should consider if the purpose of travel to work should be to reduce the costs for sickness benefits or if the rehabilitation potential should be the guiding principle when the Swedish Social Insurance Agency assesses if travel to work is suitable. The Government should consider if the Swedish Social Insurance Agency should be able to purchase taxi travels so that the insured don t have to pay the taxi company directly and wait for compensation for travel to work. The Swedish Social Insurance Agency should investigate more extensively if the period of sick leave could be shortened with travel to work. The Swedish Social Insurance Agency should inform the insured about existing possibilities for travel to work. The Swedish Social Insurance Agency should develop the proportionality assessment by clarifying which factors that need to be taken into account. 14

Inledning 1 Inledning Om en försäkrad har nedsatt förmåga att ta sig till och från arbetet på grund av sjukdom men Försäkringskassan bedömer att den försäkrade kan utföra sina arbetsuppgifter så kan Försäkringskassan bevilja skälig ersättning för merutgifter som den försäkrade har för resor till och från arbetet i stället för sjukpenning. Det innebär att Försäkringskassan ersätter merutgifter för exempelvis taxi eller resor med egen bil. Begreppet merutgifter innebär att Försäkringskassan bara ersätter de utgifter den försäkrade har utöver sina normala kostnader för resorna till arbetet, och att de sistnämnda räknas av innan Försäkringskassan betalar ut ersättning för arbetsresor. Försäkringskassan ska alltid ta ställning till om det är möjligt att bevilja en person ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning. Syftet är att den försäkrade ska ha möjlighet att förvärvsarbeta i stället för att vara sjukskriven. I rapporten används begreppet arbetsresor för att beskriva merutgifter för resor till och från arbetet. Arbetsresor kan göra att en sjukskriven person kan återgå till arbetet tidigare eller helt undvika frånvaro från arbetet. Det innebär i så fall att Försäkringskassan i mindre utsträckning behöver betala sjukpenning till försäkrade. Men det finns ganska lite kunskap om hur arbetsresor används inom sjukförsäkringen. Det är därför värdefullt att granska i vilken utsträckning Försäkringskassan utreder om det finns förutsättningar för att bevilja arbetsresor i ärenden om sjukpenning och att granska hur myndigheten tillämpar bestämmelsen om arbetsresor. 15

Inledning 1.1 Syfte Granskningen syftar till att undersöka om Försäkringskassan tillämpar bestämmelserna om arbetsresor effektivt och enhetligt i de ärenden där arbetsresor har beviljats. om lagstiftningen när det gäller arbetsresor är ändamålsenlig. i vilken utsträckning och på vilket sätt Försäkringskassan utreder om det finns förutsättningar för att bevilja arbetsresor i ärenden om sjukpenning. 1.2 Försöksverksamhet lade grunden för arbetsresor Möjligheten att få ersättning för arbetsresor för den som har rätt till sjukpenning har funnits sedan 1980-talet. Fem försäkringskassor inledde år 1986 försök med att erbjuda möjligheten till ersättning för arbetsresor. Från år 1987 utvidgades försöket till att gälla hela landet. Under försöksverksamheten fick den försäkrade själv välja om hen ville ha ersättning för arbetsresor eller vara hemma med sjukpenning. Försöken visade för det första att de flesta som utnyttjade möjligheten till arbetsresor var försäkrade som hade ortopediska diagnoser, till exempel ben- och fotskador. För det andra visade försöken att några personer med låg sjukpenninggrundande inkomst (SGI) nekades ersättning, liksom personer som hade allt för lång väg mellan bostaden och arbetet. Det berodde på att det under försöksverksamheten fanns ett tak för hur mycket ersättning en person kunde få för arbetsresor. Ersättningen fick inte överstiga det belopp som den försäkrade maximalt kunde få i form av sjukpenning. I de ärenden där ersättning för arbetsresor betalades ut under försöken låg antalet ersatta dagar för arbetsresor i snitt på runt 30 dagar, men i en fjärdedel av samtliga ärenden betaldes ersättning ut för färre än 10 dagar. Omräknat till hela riket pekade försöket på att en möjlighet att lämna ersättning för arbetsresor skulle kunna leda till en besparing på upp till 15 miljoner kronor per år om den infördes i hela landet. 1 Bedömningen baserades på beräkningar av hur försöket påverkade sjukpen- 1 SOU 1988:41, s. 307. 16

Inledning ningkostnaderna. I den beräkningen drogs den totala resekostnaden för arbetsresor plus eventuellt utbetald sjukpenning av från den beräknade sjukpenningkostnaden för samma period. Antalet personer som beräkningarna byggde på var ganska litet, men för dessa personer var besparingen tydlig. 2 Två försäkringskassor följde också upp vad de försäkrade tyckte om försöket, dels genom en enkät på försäkringskassan i Göteborg och dels genom en intervjustudie i Västerbottens län. En klar majoritet av personerna var positiva till försöket och sa bland annat: En mycket bra reform som kan få stor betydelse för rehabiliteringen. Man känner sig oerhört priviligierad att få göra det man helst vill göra arbeta. Utmärkt sätt (och billigt) att hjälpa folk att sköta sitt arbete när man somi mitt fall (skadat fot) är i övrigt fullt arbetsför. Drygt en fjärdedel av både de som svarat på enkäten och de som intervjuats uppgav att de tillfrisknat snabbare tack vare arbetsresorna än vad de skulle ha gjort om de varit hemma med sjukpenning. 1.3 Reglerna för arbetsresor Försöksverksamheten med ersättning för arbetsresor upphörde år 1990 och reglerna permanentades då i lag. 3 År 1995 förändrades reglerna om arbetsresor. Den möjlighet som tidigare fanns för den försäkrade att välja att byta ut arbetsresor mot sjukpenning togs bort. 4 Förändringen innebar också att bestämmelsen om högsta ersättningsbelopp togs bort och ersattes av en bedömning av om resekostnaderna är skäliga. I 27 kap. 5 socialförsäkringsbalken finns bestämmelsen om arbetsresor: För att underlätta den försäkrades återgång till arbete i anslutning till ett sjukdomsfall får, i stället för den sjukpenning som annars skulle ha 2 SOU 1988:41, s. 272 f. 3 SFS 1990:1516. 4 SFS 1995:508. 17

Inledning lämnats, skälig ersättning lämnas för den försäkrades merutgifter för resor till och från arbetet. Ersättning lämnas endast om merutgifterna beror på att den försäkrades hälsotillstånd inte tillåter honom eller henne att utnyttja det färdsätt som han eller hon normalt använder för att ta sig till sitt arbete. I förarbetena till lagändringen 1995 påpekade regeringen att möjligheten att ersätta arbetsresor ska ingå i den bedömning som Försäkringskassan gör av den försäkrades arbetsförmåga. Sjukpenning ska enligt regeringen inte utges om Försäkringskassan vid sin bedömning kommer fram till att den försäkrades medicinska tillstånd inte är något hinder för att återgå i arbete. Regeringen framhöll att den försäkrade alltså inte längre ges möjlighet att själv välja att få sjukpenning istället för att arbeta och få ersättning för arbetsresor. 5 Försäkringskassan kan bevilja arbetsresor på deltid och samtidigt sjukpenning på deltid, om den försäkrade trots arbetsresor inte kan arbeta hela sin arbetstid. Men Försäkringskassan kan inte bevilja arbetsresor förrän sjuklöneperioden är slut, eftersom myndigheten bara kan bevilja ersättning för arbetsresor istället för sjukpenning. Sjukpenning kan betalas ut till anställda först från och med dag 15 i sjukperioden och därför kan inte heller arbetsresor beviljas före denna tidpunkt. Under sjuklöneperioden kan däremot arbetsgivaren välja att betala ersättning för arbetsresor för att den anställde ska kunna arbeta. Arbetsresor är bara avsedda att användas när den försäkrade tillfälligt är förhindrad att resa som vanligt. Enligt förarbetena bör arbetsresor bara undantagsvis komma ifråga för en längre period än 90 dagar. 6 Om behovet kvarstår längre än så kan den försäkrade istället vara berättigad till andra stöd, exempelvis bilstöd eller kommunal färdtjänst. 7 5 Prop. 1994/95:147, s. 23. 6 Prop. 1989/90:62, s. 25. Se även RÅ 2007 ref. 27 där HFD i ett mål om färdtjänst gällande rekvisitet "inte endast tillfälligt" hänvisar till förarbetena om arbetsresor och där tillfälligt ska motsvara maximalt 90 dagar. 7 52 kap. socialförsäkringsbalken och 7 lag (1997:736) om färdtjänst. 18

Inledning 1.3.1 Försäkringskassans utbetalning av ersättning för arbetsresor När det gäller utbetalningarna av ersättning för arbetsresor påpekade regeringen i förarbetena att det var viktigt att den praktiska betalningen av ersättningen för resorna löses på ett sätt som är acceptabelt för den försäkrade. Orsaken till påpekandet var bland annat hänsyn till att det inte längre var frivilligt att välja arbetsresor istället för sjukpenning. Regeringen ansåg att Försäkringskassan skulle kunna betala de kostnader för resor som uppstår direkt, till exempelvis till ett transportföretag, för att på så sätt göra det enklare för den försäkrade. 8 Försäkringskassan konstaterade i en skrivelse år 2013 till regeringen att den försäkrade kan begära att få betala med faktura och att den fakturan kan betalas av Försäkringskassan. Det är dock alltid den försäkrade som är betalningsansvarig för fakturan gentemot taxibolaget samtidigt som den försäkrade inte har full kontroll över betalningsprocessen. Det förekommer också ofta att taxibolaget kräver intyg från Försäkringskassan på att resorna kommer att ersättas, vilket kräver ett samtycke från den försäkrade om att bryta sekretessen. Försäkringskassan föreslog utifrån detta i skrivelsen att myndigheten skulle få tillhandahålla arbetsresor till den försäkrade genom att upphandla resorna, i stället för att betala ut ersättning för taxiresor. 9 Syftet var att förenkla för de försäkrade, Försäkringskassan och taxibolagen. Men förslaget har hittills inte lett till någon förändring. I november 2014 ändrade Försäkringskassan sina riktlinjer för hur de betalar taxiresor. 10 Tidigare kunde Försäkringskassan, som beskrivs ovan, betala direkt till taxiföretag under vissa förutsättningar. Men efter förändringen av riktlinjerna måste den försäkrade själv lägga ut pengar för sina resor. Försäkringskassan ändrade riktlinjerna för att inte bryta mot lagen (2007:1091) om offentlig upphandling. Om den försäkrade behöver resa med taxi eller hyrbil är det alltså hen som själv beställer taxi eller bokar hyrbil och ansvarar för att betala. 8 Prop. 1994/95:147, s. 22 f. 9 Försäkringskassan (2013). 10 Försäkringskassan (2014). 19

Inledning 1.3.2 Något oklart vad skälighetsbedömningen innebär I förarbetena framhöll regeringen att bestämmelsen om ett högsta ersättningsbelopp skulle tas bort, men att Försäkringskassan när de prövar om arbetsresor ska beviljas ska väga in om resekostnaderna blir skäliga. Försäkringskassan ska bedöma om resekostnaden är skälig i förhållande till fördelarna med en sådan lösning. 11 Men någon tydlig definition av vad som är skäligt finns inte. Högsta sjukpenning för år 2017 är 714 kronor per dag, men det nämns varken i förarbetena eller i Försäkringskassans interna styrande eller stödjande dokument att Försäkringskassan ska ta hänsyn till det beloppet när de bedömer om resekostnaderna är skäliga. Enligt Försäkringskassans vägledning om sjukpenning bör bedömningen utgå från syftet med regeln, det vill säga att underlätta för den försäkrade att återgå i arbete. Samtidigt kan Försäkringskassan, enligt vägledningen, givetvis inte ersätta hur höga kostnader som helst. Om resekostnaden blir oskälig kan den försäkrade i stället få sjukpenning. Av vägledningen framgår att utredningen behöver handla om vilka alternativa färdsätt som är möjliga och kostnaderna för dessa färdsätt. Handläggaren ska utifrån detta ta ställning till om den försäkrade ska få ersättning för arbetsresor i stället för sjukpenning och vilket belopp som i så fall är skäligt. En rimlig utgångspunkt är enligt vägledningen att Försäkringskassan ersätter det billigaste möjliga alternativet. Skälig ersättning omfattar generellt inte ersättning för ett dyrare färdsätt. 12 1.4 Metod Granskningen har genomförts i två delar, som båda bygger på granskningar av Försäkringskassans ärendeakter. Del 1 svarar på frågorna: Hur fungerar handläggningen? Är tillämpningen effektiv och enhetlig, i de ärenden där arbetsresor beviljats? Är lagstiftningen avseende arbetsresor ändamålsenlig? 11 Prop. 1994/95:147, s. 47 f. 12 Försäkringskassan (2015), s. 40. 20

Inledning Del 2 svarar på frågan: På vilket sätt utreder Försäkringskassan möjligheten till arbetsresor? Den första aktgranskningen genomfördes med 100 slumpmässigt utvalda akter. 13 Urvalsramen bestod av samtliga ärenden där den försäkrade hade beviljats arbetsresor under perioden oktober 2016 mars 2017. Den andra aktgranskningen genomfördes med 200 akter. 14 ISF beställde akter där anställda ansökt om sjukpenning och där sjukskrivningen gällde en diagnos inom fyra utvalda diagnosavsnitt. Anledningen till att diagnos användes som urvalsmetod var för att öka träffsäkerheten i urvalet till aktgranskningen och få ett urval där sannolikheten är hög att det kan vara aktuellt att utreda arbetsresor. Diagnosavsnitten artros (M15 M19), andra ledsjukdomar (M20 M25), skador på knä och underben (S80 S89) och skador på fotled och fot (S90 S99) valdes för att de gäller skador som kan tänkas påverka rörelseförmågan. De kan därmed påverka förmågan att åka med kollektivtrafik, promenera, cykla, köra bil och så vidare utan att de behöver påverka arbetsförmågan i övrigt. ISF beställde och granskade 50 slumpmässigt utvalda ärenden per diagnosavsnitt för personer som ansökte om sjukpenning under perioden oktober 2016 mars 2017. Totalt ingick alltså 200 ärenden i urvalet, varav 51 procent var kvinnor och 49 procent män. Könsfördelningen i urvalet kan jämföras med könsfördelningen bland de som fick sjukpenning någon gång under år 2016, där 64 procent var kvinnor och 36 procent män. 15 Utöver de två aktgranskningarna har ISF beställt statistik från Försäkringskassan om hur många personer som beviljats arbetsresor under åren 2007 2016. 13 1 akt uppfyllde inte kriterierna för granskningen och blev bortfall. 99 akter granskades. 14 3 akter uppfyllde inte kriterierna för granskningen och blev bortfall. 197 akter granskades. 15 Försäkringskassan (2017). 21

Inledning 1.5 Rapportens disposition I kapitel 2 beskrivs och analyseras resultaten när det gäller den första delen i granskningen, det vill säga hur handläggningen av arbetsresor fungerar och om konstruktionen är ändamålsenlig. Kapitel 3 besvarar frågan om förutsättningarna för arbetsresor utreds i relevanta ärenden eller inte. Kapitel 4 redovisar granskningens slutsatser och rekommendationer. 22

Försäkringskassans handläggning och utbetalning av ersättning för arbetsresor 2 Försäkringskassans handläggning och utbetalning av ersättning för arbetsresor Granskningen visar att Försäkringskassan i princip bara beviljar arbetsresor till de sjukskrivna som själva tar initiativ till att ansöka om förmånen. Försäkringskassan beviljar arbetsresor för i genomsnitt 30 dagar. Många försäkrade ligger ute med flera tusen kronor för arbetsresor men Försäkringskassans utbetalningar för att ersätta dessa utlägg är snabba. Resultaten visar även att det stödet till handläggarna behöver förtydligas när det gäller hur de ska bedöma om ersättning för arbetsresor är skäligt. I kapitlet beskrivs gruppen försäkrade som har beviljats arbetsresor och hur Försäkringskassans handläggning har fungerat i dessa ärenden. Resultatet baseras på en granskning av 100 akter där Försäkringskassan beviljat arbetsresor under perioden oktober 2016 mars 2017. Kapitlet inleds med en kort beskrivning av Försäkringskassans organisation för sjukpenninghandläggning (avsnitt 2.1). Därefter redovisas antalet personer som har beviljats arbetsresor under åren 2007 2016 uppdelat på kön och vilka diagnoser som är vanligast bland de som beviljas arbetsresor (avsnitt 2.2), baserat på statistik från Försäkringskassan. Därefter följer resultat från aktgranskningen del 1 i avsnitt 2.3 2.10. 23

Försäkringskassans handläggning och utbetalning av ersättning för arbetsresor 2.1 Organisation och handläggning av sjukpenning och arbetsresor Handläggningen av sjukförsäkringen sker inom Avdelningen för sjukförsäkringen på Försäkringskassan. Försäkringskassan har valt att differentiera sin handläggning utifrån vad de försäkrade har för förutsättningar och behov för att kunna återgå i arbete. Ärenden där den försäkrade redan återgått i arbete när ansökan inkommer till Försäkringskassan eller där Försäkringskassan bedömer att hen kan återgå i arbete inom 60 dagar utan insatser från Försäkringskassan handläggs enligt Försäkringskassans process i det som kallas kundflöde 1. I kundflöde 2 handläggs ärenden som gäller längre tillfälliga sjukfall, där de sjukskrivna förväntas återgå i ordinarie arbete utan stöd från Försäkringskassan. I kundflöde 3 handläggs ärenden med mer komplexa förutsättningar där den försäkrade behöver stöd för att kunna återgå i arbete. 16 Försäkringskassans process för sjukpenning anger också att när handläggaren utreder rätten till sjukpenning behöver hen i vissa situationer inte värdera den försäkrades förmåga att klara ett annat arbete. Detta gäller om den försäkrade har återgått i arbete eller förväntas göra det inom kort, det vill säga inom en så snar framtid att det inte bedöms vara möjligt att ytterligare förkorta sjukperioden. 17 2.2 Antalet försäkrade som beviljas arbetsresor har varierat över tid Antalet ärenden där den försäkrade har beviljats arbetsresor har varierat över tid. Antalet personer som fick arbetsresor från 2 737 personer år 2007 till 3 384 personer år 2013. Därefter minskade antalet arbetsresor. År 2016 fick 2 377 personer arbetsresor, vilket är det lägsta antalet under den aktuella tidsperioden. Cirka 66 procent av dem som beviljas arbetsresor är kvinnor. År 2014 var det 2 360 kvinnor som fick arbetsresor, vilket är den högsta noteringen under perioden. Den högsta noteringen för män var år 2013 då 1 269 fick arbetsresor. 16 Försäkringskassan (2009), s. 19 f, 31. (Försäkringskassans process har uppdaterats i en ny version efter den period som granskningen gäller). 17 Försäkringskassan (2009), s. 64. 24

Försäkringskassans handläggning och utbetalning av ersättning för arbetsresor Andelen som beviljas arbetsresor överensstämmer till stor del med könsfördelningen bland alla försäkrade som beviljades sjukpenning under år 2016, vilket var 64 procent kvinnor och 36 procent män. 18 Jämfört med de som får sjukpenning är det en låg andel som får arbetsresor (figur 1). Syftet med jämförelsen är att få en övergripande bild över antalet arbetsresor i förhållande till antalet sjukfall. Figur 1. 40 000 Antalet personer som beviljades arbetsresor under åren 2007 2016 jämfört med antalet sjukfall, 1 90 dagar långa, bland anställda i december respektive år 30 000 20 000 10 000 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 Arbetsresor kvinnor Sjukfall kvinnor Arbetsresor män Sjukfall män Källa: Försäkringskassan 18 Försäkringskassan (2017). År 2016 beviljades 64 procent kvinnor och 36 procent män sjukpenning. 25

Försäkringskassans handläggning och utbetalning av ersättning för arbetsresor 2.3 De flesta som beviljas arbetsresor har en fysisk diagnos Under perioden oktober 2016 mars 2017 blev 1 321 försäkrade beviljade arbetsresor, 70 procent var kvinnor och 30 procent var män. En övervägande andel av diagnoserna för dem som beviljades arbetsresor ingår i några få diagnoskapitel enligt sjukdomsklassifikationen i ICD-10-SE (tabell 1). 19 Det är främst försäkrade med olika former av fysiska diagnoser som beviljas arbetsresor. Det rör sig ofta om personer som har svårt att ta sig till arbetet, exempelvis efter en operation. Det är betydligt vanligare att kvinnor har sjukdomar inom diagnosavsnittet Andra sjukdomar i vävnader (M20 M25 enligt IDC-10). En vanlig diagnos för kvinnor inom det diagnosavsnittet är hallux valgus (M20.1, snedställd stortå). Män har i högre grad diagnoser inom avsnittet Skador på knä och underben (S80 S89). Personer med psykiatriska diagnoser beviljas också arbetsresor ibland (tabell 1). I urvalet till aktgranskningen fanns inte något sådant ärende, men det skulle exempelvis kunna röra sig om en person med affektivt syndrom 20 eller ångestsjukdom som kan ha svårt att resa med kollektivtrafiken. Att Försäkringskassan normalt sett bara kan bevilja arbetsresor i upp till tre månader kan vara en hindrande faktor vid sjukdomstillstånd som dessa, som ofta pågår längre. 19 ICD-10-SE står för Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem, svensk version. Se socialstyrelsens webbplats: www.socialstyrelsen.se. 20 Affektivt syndrom är sjukdom som medför förändring i stämningsläget, till exempel bipolär sjukdom eller depression. 26

Försäkringskassans handläggning och utbetalning av ersättning för arbetsresor Tabell 1. De vanligaste huvuddiagnoserna i antal bland de personer som beviljades arbetsresor under perioden oktober 2016 mars 2017 Diagnoskapitel och diagnosavsnitt (ICD-10-SE kod*) Kvinnor Män Totalt Psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar (F00 F 99) 28 8 36 Sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven (M00 M99) 369 120 489 varav: Artros (M15 M19) 46 31 77 Andra ledsjukdomar (M20 M25) 227 39 266 Andra sjukdomar i mjukvävnader (M70 M79) 34 15 49 Övriga diagnosavsnitt inom kapitlet 62 35 97 Sjukdomar i nervsystemet (G00 G99) 14 6 20 Skador, förgiftningar och vissa andra följder av yttre orsaker (S00 T98) 422 227 649 varav: Skador på höft och lår (S70 S79) 20 16 36 Skador på knä och underben (S80 S89) 284 177 461 Skador på fotled och fot (S90 S99) 72 15 87 Övriga diagnosavsnitt inom kapitlet 46 19 65 Övriga diagnoskapitel 91 36 127 Totalsumma 924 397 1 321 * ICD-10-SE står för Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem, svensk version. Eventuella bidiagnoser framgår inte i tabellen. Källa: Statistik från Försäkringskassan över samtliga försäkrade i urvalsramen. 27

Försäkringskassans handläggning och utbetalning av ersättning för arbetsresor 2.4 Personer som beviljas arbetsresor har en högre inkomst Personer som beviljas arbetsresor har en högre årsinkomst än övriga försäkrade som får sjukpenning. Den genomsnittliga årsinkomsten för de som beviljas arbetsresor är 448 000 kronor, vilket kan jämföras med 326 000 för samtliga anställda försäkrade som fick sjukpenning någon gång år 2015 (tabell 2). Samma mönster finns när det gäller medianinkomsten. Försäkrade som får arbetsresor har en medianårsinkomst på 420 000 kr, medan anställda som fick sjukpenning någon gång år 2015 hade en medianårsinkomst på 315 000 kr. 21 Årsinkomsten för de som beviljats arbetsresor baseras på uppgifter från akterna för perioden oktober 2016 mars 2017 medan information om årsinkomsten för anställda som fick sjukpenning år 2015 baseras på statistik från Försäkringskassan. 22 Slutsatsen är att personer som beviljas arbetsresor har en betydligt högre inkomst är de som får sjukpenning. Som framgår av tabell 2 nedan har de män som beviljats arbetsresor i genomsnitt högre inkomster än de kvinnor som beviljats arbetsresor. Dessa skillnader är inte förvånande eftersom inkomsterna i stort skiljer sig mellan könen. Skillnaderna i inkomst beror bland annat på att mansdominerade yrken tenderar att ha högre löner än kvinnodominerade yrken. Skillnaderna i inkomst beror också på att kvinnor i högre grad arbetar deltid och tar större ansvar för barnen när det gäller att ta ut föräldrapenning och ta hand om sjuka barn. 23 21 Försäkringskassan, ISF:s bearbetningar. I dessa uppgifter exkluderas de som är nollplacerade, egenföretagare och de som var anmälda som arbetssökande på Arbetsförmedlingen vid sjukanmälan. Den sistnämnda gruppen kan betraktas som arbetslösa som ansöker om sjukpenning. Dessa tre grupper exkluderades eftersom jämförelsen med de som får arbetsresor skulle bli så ändamålsenlig som möjligt. 22 Statistik som Försäkringskassan överlämnade i samband med ISF:s granskning 2016:10. 23 SCB (2016). 28

Försäkringskassans handläggning och utbetalning av ersättning för arbetsresor Tabell 2. Medelinkomsten och medianinkomsten för de försäkrade som ingick i urvalet för aktgranskningen Kvinnor Män Totalt Antal personer och andel 70 (71 %) 29 (29 %) 99 (100 %) Årsinkomst medelvärde (kr) 433 000 485 000 448 000 Årsinkomst medianvärde (kr) 399 000 455 000 420 000 Källa: ISF aktgranskning del 1. Uppgifterna baseras på den årsinkomst som den försäkrade uppgav i ansökan om sjukpenning och som Försäkringskassan godtog och lade till grund för den sjukpenninggrundande inkomsten, SGI. 2.5 Taxi är det vanligaste färdsättet vid arbetsresor Granskningen visar att taxi är det i särklass vanligaste färdsättet för de personer som beviljas arbetsresor 88 procent av resorna sker med taxi. För resterande ärenden med arbetsresor beviljades 6 procent ersättning för resa med bil, 5 procent för resa med kollektivtrafik och 1 procent för resa med hyrbil. Det är den försäkrade som väljer färdsätt men Försäkringskassan ska i förekommande fall utreda om det är det billigaste färdsättet. De försäkrades ordinarie färdsätt till arbetet när de inte är sjukskrivna är i 43 procent av ärendena kollektivtrafik. Bil eller motorcykel används av 35 procent av de försäkrade. 22 procent tar sig till arbetet med hjälp av cykel medan 9 procent promenerar. Resans längd och kostnaden för taxi I över 80 procent av ärendena hade den försäkrade en kostnad för arbetsresor som var under 600 kronor enkel väg. Bland ärendena i aktgranskningen fanns ett ärende där en resekostnad på drygt 3 000 kronor per arbetsdag beviljades och i ett annat ärende cirka 2 000 kronor per arbetsdag. 29

Försäkringskassans handläggning och utbetalning av ersättning för arbetsresor Resvägens genomsnittliga längd vid arbetsresor var nästan 20 kilometer (tabell 3). Medianlängden var 13 kilometer. Kvinnorna har i genomsnitt längre väg att resa till arbetet än männen. Vad skillnaderna beror på kan denna granskning inte svara på. Arbetsresans längd var 3 kilometer vid den 10:e och 39 kilometer vid den 90:e percentilen. Det betyder att medianen på reslängden var 3 kilometer för de 10 procent av personerna som hade kortast resväg och 39 kilometer för de 10 procent med längst resväg. Tabell 3. Arbetsresornas längd i kilometer Kvinnor Män Totalt Medellängd (km) 21 15 19,5 Medianlängd (km) 14,5 10 13 Källa: ISF:s aktgranskning, del 1. 2.6 Arbetsresor beviljas för i genomsnitt 30 dagar Arbetsresor ska normalt beviljas för maximalt 90 dagar. I genomsnitt var den period som de försäkrade beviljades arbetsresor 30 dagar. Den som behöver få hjälp med arbetsresor under en längre period kan i stället ansöka om färdtjänst. Aktgranskningen visade att Försäkringskassan informerar om denna begränsning i hög utsträckning. Det var dessutom mycket få ärenden som var i närheten av 90 dagar. Män beviljades i genomsnitt arbetsresor under en betydligt längre period än kvinnor. Vad skillnaden beror på kan denna granskning inte svara på. Tabell 4. Antalet dagar med beviljade arbetsresor Kvinnor Män Totalt Medel 27 dagar 40 dagar 30,5 dagar Median 22 dagar 35 dagar 25 dagar Källa: ISFs aktgranskning del 1 30

Försäkringskassans handläggning och utbetalning av ersättning för arbetsresor 2.7 Arbetsgivare beviljar sällan arbetsresor under sjuklöneperioden Försäkringskassan kan ersätta en försäkrad för arbetsresor först efter sjuklöneperioden om 14 dagar. Under denna tid är det arbetsgivaren som ska lämna ersättning för sjukdom, bortsett från en karensdag. Den försäkrade kan beviljas arbetsresor av arbetsgivaren under sjuklöneperioden. Ett annat alternativ som kan förekomma för arbetstagare som har ett stillasittande arbete är att den försäkrade arbetar hemifrån under den period som förmågan att resa till arbetet är nedsatt. Men en viktig aspekt i sammanhanget är att om den försäkrade arbetar hemifrån under de första 14 dagarna så har den försäkrade enligt reglerna inte insjuknat, och därmed har inte sjuklöneperioden påbörjats. En sjuklöneperiod startar först när den anställde avhåller sig från arbete hos arbetsgivaren eller när arbetstagaren får ersättning för arbetsresor. 24 I 6 procent av de granskade ärendena fick den försäkrade arbetsresor betalda av sin arbetsgivare. I resterande ärenden hade arbetsgivaren antingen inte beviljat arbetsresor eller så fanns det inte någon information i ärendeakterna om vad som skedde under sjuklöneperioden. I ungefär 10 procent av ärendena hade de försäkrade arbetat hemifrån på hel- eller deltid. Det var vanligt att en försäkrad arbetade vissa dagar hemma och vissa dagar åkte till arbetsplatsen med hjälp av arbetsresor. I ett ärende hade den försäkrade arbetat hemma ett antal dagar under perioden då hen beviljats arbetsresor. I ett annat ärende arbetade den försäkrade heltid under en period när hen vårdades på sjukhus. Därefter arbetade hen med hjälp av taxiresor betalda av arbetsgivaren samt, avslutningsvis, med hjälp av arbetsresor som ersattes av Försäkringskassan. På så sätt kunde den försäkrade fortsätta arbeta heltid utan avbrott. 24 7 sjuklönelagen (1991:1047) och 27 kap. 26 socialförsäkringsbalken. 31