Informationsmeddelande

Transkript

1 Informationsmeddelande (19) Sjukpenning och samordnad rehabilitering lagändringar från 1 januari 2014 och vissa förtydliganden Här kan du läsa om lagändringar som gäller från 1 januari 2014 vissa förtydliganden av tolkning av befintlig lagstiftning Anledningen till meddelandet I normalfallet beskrivs lagändringar och eventuella förtydliganden i vägledningen 2004:2 Sjukpenning och samordnad rehabilitering som vanligtvis publiceras vid halvårs- eller årsskiften. Årsskiftet kommer dock ingen ny version av vägledningen att publiceras. Orsaken är att det under 2013 har gjorts ett omfattande arbete med att utveckla vägledningen för att i större utsträckning tydliggöra lagstiftningen, dess syfte och de bedömningsutrymmen som finns. Förändringen av vägledningen är så omfattande att det finns behov av särskilda informationsinsatser i samband med att vägledningen publiceras. Sådana insatser har med hänsyn till annat pågående förändringsarbete ännu inte kunnat planeras in. Därför presenteras de lagändringar som gäller från 1 januari 2014 istället i detta IM. Det innehåller också vissa förtydliganden av tolkningen av befintlig lagstiftning. Dessa förtydliganden gäller omgående. Lagändringar från 1 januari 2014 Som ett resultat av Försäkringskassans antikrångelarbete under våren 2012 kommer nu följande lagändringar. Ändringarna syftar till att förenkla den praktiska hanteringen för både de försäkrade och Försäkringskassan. Lagändringarna handlar om: att sjukpenning kan beviljas för upp till sju dagar före sjukanmälan (läs bilaga 1) 1 att den försäkrade ska styrka nedsättning av arbetsförmåga med läkarintyg senast från och med den åttonde dagen i sjukperioden (läs bilaga 1) 2 1 Ersätter befintlig text om 27 kap. 17 SFB i vägledningen. Framförallt beskrivs det i kapitel 7. Huvudkontoret Telefon Stockholm

2 2 (19) sammanläggning av dagar i sjukperioder (läs bilaga 2) 3 att rehabiliteringsplanen inte behöver innehålla uppgift om den beräknade kostnaden för ersättning under rehabiliteringstiden (läs bilaga 3) 4 Övriga författningsändringar Förordning 2009:1423 om bidrag till företagshälsovård med vissa insatser inom rehabiliteringsområdet upphör att gälla den 1 januari Istället föreslås att ett arbetsplatsnära stöd till arbetsgivaren ska införas. Beslut om detta kommer troligen att fattas under januari Riksförsäkringsverkets föreskrifter (1998:13) om kontroll i sjukpenningärenden och ersättning för merutgifter vid resa till och från arbetet, m.m. upphör att gälla vid utgången av december 2013 (läs bilaga 1). Förtydliganden av tolkningen av befintlig lagstiftning Under arbetet med att utveckla vägledningen har en del förtydliganden av tolkningen av befintlig lagstiftning gjorts. De förtydliganden som beskrivs i detta IM gäller omgående framför det som står i angivna vägledningar. För att en försäkrad som behöver rehabilitering ska ha rätt till samordning av rehabiliteringsinsatser räcker det att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Det krävs inte att den är nedsatt med minst en fjärdedel (läs bilaga 4) 6 För tid när den försäkrade begär sjukpenning istället för föräldrapenning kan, under de första 14 dagarna i sjukperioden, kalenderdagsberäknad sjukpenning betalas ut endast för de dagar som han eller hon skulle ha fått föräldrapenning (läs bilaga 5) 7 Begränsningen av sjukpenningen till 486 kronor per dag för arbetslösa gäller även för dagar då den försäkrade skulle ha fått föräldrapenning (läs bilaga 5) 8 Arbetsgivare ska i vissa fall betala flera sjuklöneperioder under en och samma sjukperiod (läs avsnitt i bilaga 6) 9 2 Ersätter befintlig text om 27 kap. 25 SFB i vägledningen. Framförallt beskrivs det i avsnitt Ersätter befintlig text om 27 kap. 51 SFB i vägledningen. Framförallt beskrivs det i avsnitt Ersätter befintlig text om 30 kap. 12 SFB i vägledningen. Framförallt beskrivs det i avsnitt Ersätter även befintlig text om 30 kap. 12 SFB i vägledning 2013:1 Sjukersättning. Framförallt beskrivs det i avsnitt Vägledningsavsnitt 9.10 om Företagshälsovårdens koordinerade insatser upphör. 6 Ersätter texten om detta i avsnitt i vägledningen. Ersätter även texten om detta i avsnitt 10.3 i vägledning 2013:2 Aktivitetsersättning. 7 Ersätter avsnittet i vägledningen. 8 Ersätter avsnittet Föräldralediga arbetslösa i avsnitt i vägledningen. 9 Ersätter avsnitt 5.4 i vägledningen och avsnitt 1.4 i vägledning 2011:1 Sjuklöneförmåner.

3 3 (19) För en försäkrad som avbryter sin tjänstledighet under en pågående sjukperiod kan en ny sjuklöneperiod börja. Det gäller om arbetsgivaren inte har betalat en hel sjuklöneperiod sedan den försäkrade senast arbetade en hel dag (läs avsnitt i bilaga 6) 10 Särskilt om de två sista punkterna Under 2013 års revidering av vägledningen har Försäkringskassan gjort en fördjupad analys av sjuklönelagen (SjLL) i förhållande till reglerna om sjukpenning i SFB. Det har lett till ett klargörande av vad som skiljer begreppet sjukperiod åt i SjLL och SFB. En sjukperiod enligt SjLL kan infalla när som helst under en sjukperiod enligt SFB. Det innebär dels att en arbetsgivare kan betala sjuklön flera gånger under en och samma sjukperiod enligt SFB, dels att en ny sjuklöneperiod kan börja för en försäkrad som avbryter sin tjänstledighet under pågående sjukperiod. Dessa förtydliganden påverkar stora delar av kapitlet om sjuklön i vägledningen, därför medföljer ett helt nytt kapitel om sjuklön som bilaga (bilaga 6). Kapitlet ersätter nuvarande kapitel 5 i vägledning 2004:2 Sjukpenning och samordnad rehabilitering samt kapitel 1 i vägledning 2011:1 Sjuklöneförmåner. Bilagor Bilaga 1. Lagändringar sjukanmälan och läkarintyg Bilaga 2. Lagändring sammanläggning av sjukperioder Bilaga 3. Lagändring förenklad rehabiliteringsplan Bilaga 4. Förtydligande rätt till samordnad rehabilitering Bilaga 5. Förtydligande beräkning av sjukpenning för föräldralediga Bilaga 6. Nytt vägledningskapitel om sjuklön 10 Ersätter avsnitt i vägledningen och avsnitt i vägledning 2011:1 Sjuklöneförmåner.

4 4 (19) Bilaga 1 Denna bilaga ersätter befintlig text om 27 kap. 17 och 27 kap. 25 SFB i vägledning 2004:2 Sjukpenning och samordnad rehabilitering. Framförallt beskrivs det i kapitel 7 och i avsnitt 9.6. Regler om sjukanmälan från 1 januari 2014 När en försäkrad blir sjuk och vill ha sjukpenning måste en sjukanmälan göras till Försäkringskassan. I SFB finns reglerna om sjukanmälan i 27 kap. 17 : Sjukpenning får inte lämnas för längre tid tillbaka än sju dagar före den dag då anmälan om sjukdomsfallet gjordes till Försäkringskassan. Detta gäller dock inte om det har funnits hinder mot att göra en sådan anmälan eller det finns särskilda skäl för att förmånen ändå bör lämnas. Som huvudregel ska alltså sjukpenning inte betalas ut för längre tid tillbaka än 7 dagar före anmälningsdagen. Vid hinder eller då det finns särskilda skäl går det dock att göra undantag. Läs mer om hinder för sjukanmälan och särskilda skäl i avsnitt 7.7 i vägledning 2004:2 sjukpenning och samordnad rehabilitering. Bakgrund till lagändringen om sjukanmälan Tidigare gällde att sjukpenning inte fick lämnas för tid innan sjukanmälningsdagen om det inte fanns hinder för att göra anmälan eller om det fanns särskilda skäl att ändå betala ut sjukpenning. Syftet med anmälningsskyldigheten var främst att Försäkringskassan omedelbart skulle få kännedom om sjukfallet och därigenom kunna vidta kontrollåtgärder. Idag är Försäkringskassan organiserad på ett annat sätt än när reglerna om sjukanmälan kom till. Sjukanmälningar tas emot på ett mer centraliserat sätt och verksamheten är delvis automatiserad. Det innebär att en handläggare normalt inte får kännedom om sjukfallet förrän den försäkrade ansöker om sjukpenning. (Prop. 2012/13:169 s. 18 f.) Lagändringen den 1 januari 2014 är en följd av Försäkringskassans förslag till regelförenklingar för de försäkrade och Försäkringskassan. I förarbetena till regeländringen anges att även om de flesta försäkrade till slut får sjukpenning även för tiden före sjukanmälan medför bestämmelsen olägenheter för de försäkrade och merarbete för Försäkringskassan eftersom orsakerna till att sjukanmälan inte gjorts måste utredas. (Prop. 2012/13:169 s. 19) I förarbetena anges att det därför är motiverat att införa en generell möjlighet att lämna sjukpenning upp till sju dagar före det att den försäkrade anmält sjukfallet till Försäkringskassan. Det finns även i fortsättningen möjlighet att bevilja sjukpenning för längre tid innan sjukanmälan i de fall det funnits hinder för att göra anmälan eller om det finns särskilda skäl för att sjukpenning ändå bör lämnas. Regeringen bedömer att reglerna om när det ska vara möjligt för Försäkringskassan att frångå huvudregeln om tid för anmälan inte behöver ändras. Den praxis som utvecklats kring denna undantagsregel kan alltjämt tillämpas, fast då för

5 5 (19) längre tid tillbaka än sju dagar före den då anmälan skulle ha gjorts. (Prop. 2012/13:169 s. 20) Övergångsbestämmelser Bestämmelsen träder i kraft den 1 januari 2014 och kan tillämpas på anmälningar som görs från och med det datumet. Det gäller även om anmälan gäller sjukfall som börjat före den 1 januari Det innebär att om en försäkrad anmäler ett sjukdomsfall den 2 januari 2014 som har påbörjats den 28 december 2013 kan sjukpenning betalas ut enligt de nya bestämmelserna från och med den 28 december (p. 1 och 5 i övergångsbestämmelserna till lagen [2013:747] om ändring i socialförsäkringsbalken och prop. 2012/13:169 s. 60) Läkarintyg från och med den åttonde dagen i sjukperioden Med anledning av lagändringen om sjukanmälan har bestämmelsen om när den försäkrade behöver lämna läkarintyg för att styrka nedsättningen av arbetsförmågan på grund av sjukdom ändrats. Den nya lydelsen av 27 kap. 25 SFB är: Den försäkrade ska styrka nedsättningen av arbetsförmågan på grund av sjukdom senast från och med den sjunde dagen efter sjukperiodens första dag genom att lämna in ett läkarintyg till Försäkringskassan. Genom den nya lydelsen knyts tidpunkten för styrkande av arbetsförmågans nedsättning till sjukperiodens första dag istället för som tidigare till sjukanmälningsdagen. Den försäkrade ska alltså styrka arbetsförmågans nedsättning på grund av sjukdom senast från och med den sjunde dagen efter sjukperiodens första dag, oavsett när sjukfallet har anmälts till Försäkringskassan. (Prop. 2012/13:169 s. 55) Övergångsbestämmelser Bestämmelsen träder i kraft den 1 januari 2014 men ska även tillämpas i sjukfall där sjukperiodens första dag infaller före den 1 januari (p. 1 och 6 i övergångsbestämmelserna till lagen [2013:747] om ändring i socialförsäkringsbalken och prop. 2012/13:169 s. 59 f.) 2 i Riksförsäkringsverkets föreskrifter 1998:13 upphör Med anledning av lagändringen upphör 2 Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1998:13) om kontroll i sjukpenningärenden och ersättning för merutgifter vid resa till och från arbetet, m.m. att gälla vid utgången av december Det beror på att det som tidigare stod där inte längre behövs i och med den nya lydelsen av 27 kap. 25 SFB.

6 6 (19) Bilaga 2 Denna bilaga ersätter befintlig text om 27 kap. 51 SFB i vägledning 2004:2 Sjukpenning och samordad rehabilitering. Framförallt beskrivs det i avsnitt Sammanläggning av sjukperioder För att kunna bedöma arbetsförmågans nedsättning enligt rehabiliteringskedjan måste man veta var i kedjan den försäkrade befinner sig. Om den försäkrade inte har haft några sjukperioder tidigare är första dagen i sjukperioden dag 1 i rehabiliteringskedjan. Har den försäkrade däremot haft tidigare sjukperioder ska dagar i sjukperioderna under vissa förutsättningar läggas samman. Den försäkrade hamnar då redan från början längre fram i rehabiliteringskedjan. Det följer av 27 kap. 51 SFB. Syftet med att införa rehabiliteringskedjan var att skapa en aktivare sjukskrivningsprocess med tidiga insatser. Lagstiftaren ansåg därför att ett kortare uppehåll mellan två sjukperioder inte ska leda till att rehabiliteringskedjan börjar om (prop. 2008/09:136 s. 70 f.). Det skulle sätta de fasta tidsgränserna för att pröva arbetsförmågans nedsättning ur spel, vilket skulle kunna innebära att en ur hälsosynpunkt nödvändig omställning till annat arbete inte kom till stånd. För att motverka detta infördes regeln i 27 kap. 51 SFB om att dagar i sjukperioder skulle läggas samman om den försäkrade hade förvärvsarbetat kortare tid än 90 dagar mellan sjukperioderna. (Prop. 2012/13:169 s. 23) Regeln medförde dock resurskrävande utredningar som i många fall resulterade i att sammanläggning inte var aktuellt. Eftersom de administrativa resurserna som krävdes för arbetet med sammanläggning av sjukperioder inte stod i proportion till syftet med regeln har den numera ändrats. (Prop. 2012/13:169 s. 23) Från och med den 1 januari 2014 har 27 kap. 51 SFB följande lydelse: Vid beräkningen av hur lång tid den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga enligt ska dagar i sjukperioder läggas samman om färre än 90 dagar förflutit mellan sjukperioderna. Vid beräkning av antalet dagar ska det bortses från dagar under vilka den försäkrade har deltagit i det arbetsmarknadspolitiska programmet arbetslivsintroduktion och fått aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning. Försäkringskassan ska nu endast räkna antalet dagar mellan sjukperioderna men bortse från dagar när den försäkrade faktiskt har deltagit i arbetslivsintroduktion och fått aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning. De dagarna räknas bort även om den försäkrade till viss del förvärvsarbetar samtidigt som han eller hon deltar i programmet (prop. 2012/13:169 s. 23). Skälen till att man ska bortse från dessa dagar är att arbetslivsintroduktion är ett program som erbjuds den som har fått sjukpenning i maximalt antal dagar. Programmet pågår normalt i tre månader. Om en ny sjukperiod startar efter arbetslivsintroduktionen är det inte rimligt att pröva den försäkrades arbetsförmåga mot det arbete som han eller hon hade för drygt två och ett halvt år sedan. (Prop. 2012/13:169 s. 23 f.)

7 7 (19) Att det är dagar i en sjukperiod som räknas innebär att en försäkrad flyttar framåt i rehabiliteringskedjan för varje dag som sjukperioden pågår. Det gäller även dagar när den försäkrade inte kan få sjukpenning trots att arbetsförmågan är nedsatt. Om den försäkrade efter perioden utan ersättning åter får sjukpenning, och Försäkringskassan bedömer att det fortfarande är samma sjukperiod, har alltså tiden i rehabiliteringskedjan gått på samma sätt som om den försäkrade skulle ha fått sjukpenning under tiden. Övergångsbestämmelser Bestämmelsen ska tillämpas när den försäkrade påbörjar en ny sjukperiod efter den 1 januari När Försäkringskassan bedömer om dagar i denna sjukperiod ska läggas samman med dagar i en tidigare sjukperiod ska även sjukperioder som har infallit före ikraftträdandet räknas med. (p. 1 och 7 i övergångsbestämmelserna till lagen [2013:747] om ändring i socialförsäkringsbalken och prop. 2012/13:169 s. 14 och 24)

8 8 (19) Bilaga 3 Denna bilaga ersätter befintlig text om 30 kap. 12 SFB i vägledning 2004:2 Sjukpenning och samordnad rehabilitering (beskrivs framförallt i avsnitt ) samt vägledning 2013:1 Sjukersättning (beskrivs framförallt i avsnitt ). Förenklad rehabiliteringsplan Enligt 30 kap. 12 SFB ska Försäkringskassan upprätta en rehabiliteringsplan för en försäkrad som behöver en rehabiliteringsåtgärd för vilken rehabiliteringsersättning kan lämnas. I 30 kap. 13 SFB regleras vilka uppgifter som en rehabiliteringsplan ska innehålla. Från och med den 1 januari 2014 har bestämmelsen följande lydelse: En rehabiliteringsplan ska ange 1. de rehabiliteringsåtgärder som ska komma i fråga, 2. vem som har ansvaret för rehabiliteringsåtgärderna, 3. en tidsplan för rehabiliteringen, 4. de uppgifter i övrigt som behövs för att genomföra rehabiliteringen I tidigare lydelse innehöll bestämmelsen också ett krav på att den beräknade kostnaden för rehabiliteringsersättning skulle anges i planen. Det kravet gäller inte längre från och med den 1 januari 2014 (p. 1 i övergångsbestämmelserna till lagen [2013:747] om ändring i socialförsäkringsbalken). Förslaget initierades av Försäkringskassan med motiveringen att uppgiften inte fyllde någon funktion. Regeringen instämde i denna bedömning. Av förarbetena framgår det dock att Svenskt näringsliv framfört att det är viktigt att det av planen framgår om en åtgärd behöver finansieras och i så fall vem som ska stå för kostnaden. Regeringen instämde i detta och ansåg att om rehabiliteringsåtgärderna behöver finansieras så bör det framgå av planen, liksom vem som ska stå för denna kostnad. (Prop. 2012/13:169 s. 24 f.) Ändringen innebär alltså att det i planen inte längre behöver finnas uppgift om den beräknade kostnaden för rehabiliteringsersättningen under rehabiliteringstiden. Om åtgärderna behöver finansieras bör det däremot framgå vem som ansvarar för kostnaden.

9 9 (19) Bilaga 4 Denna bilaga ersätter texten om rätt till samordnad rehabilitering i avsnitt i vägledning 2004:2 Sjukpenning och samordnad rehabilitering och i avsnitt 10.3 i vägledning 2013:2 Aktivitetsersättning. Arbetsförmågan behöver inte vara nedsatt med minst en fjärdedel för rätt till samordnad rehabilitering Bestämmelserna om rehabilitering finns i 29 och 30 kap. SFB. Enligt 29 kap. 2 SFB är syftet med rehabilitering att en försäkrad som har drabbats av sjukdom ska få tillbaka sin arbetsförmåga och ges förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete (arbetslivsinriktad rehabilitering). Lagtexten ställer inget krav på att arbetsförmågan ska vara nedsatt i en viss grad för att en försäkrad ska ha rätt till samordnad rehabilitering. När det gäller rehabiliteringsersättning står det däremot i lagtexten att arbetsförmågan ska vara nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom för att den försäkrade ska kunna få rehabiliteringsersättning (31 kap. 3 SFB). Men något motsvarande krav finns alltså inte i lagtexten när det gäller rätten till samordnad rehabilitering. Det innebär att en person kan ha rätt till samordnad rehabilitering om han eller hon är försäkrad för arbetsbaserade eller bosättningsbaserade förmåner (23 kap. 4 SFB, 6 kap. 6 SFB och 5 kap. 9 SFB) och hans eller hennes arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom (29 kap. 2 SFB) och han eller hon behöver rehabiliteringsinsatser för att återfå sin arbetsförmåga (29 kap. 2 SFB) Försäkringskassan ansvarar för att samordna rehabiliteringsinsatser så länge den försäkrade har nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom och behovet finns. Det är rimligt att anta en försäkrad som har nedsatt arbetsförmåga i lägre grad än en fjärdedel vanligen inte behöver rehabiliteringsinsatser för att kunna återfå sin arbetsförmåga. Det innebär att förtydligandet troligen inte kommer att innebära någon större praktisk skillnad. Naturligtvis kan det dock finnas fall där arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom i lägre grad än en fjärdedel och den försäkrade har behov av samordnade rehabiliteringsinsatser för att kunna återfå sin arbetsförmåga. Även då ska Försäkringskassan samordna och utöva tillsyn över rehabiliteringsinsatserna enligt 30 kap SFB om den försäkrade önskar det.

10 10 (19) Bilaga 5 Denna bilaga ersätter avsnitt och avsnittet Föräldralediga arbetslösa i i vägledning 2004:2 Sjukpenning och samordnad rehabilitering. Beräkning av sjukpenning vid föräldraledighet Sjukpenning ska alltid kalenderdagsberäknas när den försäkrade får sjukpenning för tid då han eller hon annars skulle ha fått föräldrapenning. Det regleras i 28 kap. 6 första stycket 2 SFB. Sjukpenning är liksom föräldrapenning en dagersättning och det är bara för de dagar som den försäkrade annars skulle ha fått föräldrapenning som sjukpenningen kan kalenderdagsberäknas med stöd av 28 kap. 6 första stycket 2. För anställda försäkrade arbetstidsberäknas sjukpenningen normalt under de första 14 dagarna i sjukperioden (28 kap. 5 första stycket 1 SFB). Men eftersom sjukpenningen ska kalenderdagsberäknas för de dagar då den försäkrade annars skulle ha fått föräldrapenning kan en anställd försäkrad under de första 14 dagarna få kalenderdagsberäknad sjukpenning för vissa dagar och arbetstidsberäknad sjukpenning för andra dagar. Kalenderdagsberäknad sjukpenning betalas ut för de dagar då den försäkrade skulle ha vårdat barn med föräldrapenning. Arbetstidsberäknad sjukpenning betalas ut för de dagar då den försäkrade skulle ha arbetat, om arbetsgivaren inte ska svara för sjuklön för de dagarna. För de dagar i 14- dagarsperioden då den försäkrade varken skulle ha arbetat eller fått föräldrapenning kan sjukpenning inte betalas ut (27 kap. 10 och 11 SFB och 28 kap. 3, 5 och 6 SFB). Från och med dag 15 i sjukperioden ska sjukpenningen enligt huvudregeln kalenderdagsberäknas för alla dagar (28 kap. 4 6 SFB). Då saknar det betydelse för beräkningen om den försäkrade skulle ha fått föräldrapenning. För den som är arbetslös och skulle ha fått föräldrapenning ska sjukpenningen begränsas till 486 kronor per dag Arbetslösa försäkrade kan inte få sjukpenning med högre belopp än det som motsvarar det högsta dagpenningbeloppet inom arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär att till den del den försäkrade är arbetslös ska kalenderdagsberäknad hel sjukpenning betalas med högst 486 kronor per dag. Det regleras i 28 kap. 11 SFB. Sjukpenningen ska begränsas till 486 kronor per dag även för dagar då den arbetslöse annars skulle ha fått föräldrapenning.

11 11 (19) Bilaga 6 Denna bilaga ersätter kapitel 5 om sjuklön i vägledning 2004:2 Sjukpenning och samordnad rehabilitering samt kapitel 1 i vägledning 2011:1 Sjuklöneförmåner. 5 Sjuklön Här kan du läsa om: sjuklönens betydelse för sjukpenningen vad sjuklön är och dess syfte förutsättningar för rätt till sjuklön sjuklönens storlek och karensdag sjuklöneperioden i förhållande till sjukperiod enligt sjuklönelagen (SjLL) respektive sjukperioden enligt SFB återinsjuknanderegeln enligt SjLL. Sjuklönelagens regler om allmänt högriskskydd, särskilt högriskskydd och sjuklönegaranti beskrivs i vägledning 2011:1 Sjuklöneförmåner. 5.1 Sjuklönens betydelse för sjukpenningen Av 27 kap. 9 SFB framgår att Försäkringskassan inte kan betala ut sjukpenning till en försäkrad om arbetsgivaren enligt SjLL ska ansvara för sjuklön: Sjukpenning lämnas inte på grundval av anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod när den försäkrades arbetsgivare ska svara för sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön. Det innebär att Försäkringskassan måste ta ställning till arbetsgivarens skyldighet att betala ut sjuklön för att kunna avgöra om den försäkrade har rätt till sjukpenning. Det här kapitlet ska ge förutsättningar för detta genom att beskriva villkoren för att få sjuklön enligt (SjLL). 5.2 Syftet med sjuklönelagen Reglerna om sjuklön finns i lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL). Sjuklönen är grunden för ersättningen vid korta sjukdomsfall. Arbetstagare har rätt att under de första fjorton dagarna av varje sjukperiod (sjuklöneperioden) behålla en viss del av den lön och andra anställningsförmåner som de skulle ha fått om de kunnat utföra sina arbetsuppgifter. (Prop. 1990/91:181 s. 1) Sjuklönen infördes för att förtydliga arbetsgivarnas ansvar för arbetsmiljön och de anställdas hälsa men också för att ge de anställda en rättvisare

12 12 (19) kompensation för inkomstförluster till följd av sjukdom. Sjuklöneansvaret skulle dessutom ge arbetsgivarna ett ekonomiskt incitament till att förbättra de anställdas arbetsvillkor, eftersom en minskad sjukfrånvaro också innebär minskade kostnader för sjuklön. (Prop. 1990/91:181 s. 36 f.) 5.3 Förutsättningar för rätt till sjuklön I 1 SjLL finns en inledande bestämmelse som tillsammans med 3 och 4 i samma lag beskriver de grundläggande förutsättningarna för rätten till sjuklön: En arbetstagare har enligt vad som följer av denna lag rätt att vid sjukdom behålla lön och andra anställningsförmåner (sjuklön). Det innebär att en arbetstagare som lider av en sjukdom och uppfyller övriga kriterier i sjuklönelagen har rätt till sjuklön. Sjukdomsbegreppet Vad sjukdom är definieras inte i sjuklönelagen. Men av förarbetena framgår att den tolkning av sjukdomsbegreppet som används vid tillämpningen av sjukpenningreglerna (SFB) ska gälla även här (prop. 1990/91:181 s. 67). Läs mer om sjukdomsbegreppet i kapitel 4 i vägledning 2004:2 Sjukpenning och samordnad rehabilitering Sjukdom och nedsatt arbetsförmåga Att en arbetstagare har en sjukdom innebär inte att han eller hon därmed har rätt till sjuklön. I 4 SjLL anges en av de grundläggande förutsättningarna för rätten till sjuklön, nämligen att sjukdomen ska ha satt ned arbetsförmågan. Det finns inget krav på att sjukdomen ska ha satt ned arbetsförmågan i någon viss omfattning. Det räcker alltså att arbetsförmågan är nedsatt med någon del i förhållande till ordinarie arbetstid för att en arbetstagare ska kunna få sjuklön. Här skiljer sig bestämmelsen i SjLL från motsvarande bestämmelse om sjukpenning (27 kap. 2 SFB), som bara kan beviljas om arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel Vem är arbetstagare? Sjuklönelagen gäller bara arbetstagare, dvs. anställda. Uppdragstagare och egenföretagare omfattas inte. För dessa gäller reglerna i SFB från första dagen i ett sjukdomsfall (prop. 1990/91:181 s. 39). Den som har inkomster från både uppdrag och anställning för samma period kan få sjuklön och sjukpenning samtidigt. Försäkringskassan måste ta ställning till om en försäkrad har en anställning eller inte för att kunna avgöra om han eller hon har rätt till sjuklön enligt SjLL eller sjukpenning enligt SFB. Men varken SjLL eller SFB innehåller någon definition av begreppet arbetstagare. I de flesta fall är det ändå enkelt att fastställa vem som är arbetstagare. Om det uppstår en tvist i frågan får

13 13 (19) den avgöras efter arbetsrättsliga principer. Det kan i sådana fall bli aktuellt med sjuklönegaranti. Läs mer om sjuklönegaranti i vägledning 2011:1 Sjuklöneförmåner. Uppdragstagare och egenföretagare Gränsdragningen mellan arbetstagare och olika former av uppdragstagare och egenföretagare görs genom en helhetsbedömning av avtalet mellan parterna och övriga omständigheter. Om den som åtagit sig att utföra ett arbete är arbetstagare eller egenföretagare beror på omständigheterna. Sådant som har betydelse vid bedömningen är exempelvis om den som åtar sig arbetet är skyldig att personligen utföra det, vem som står för material, maskiner och liknande och hur ersättningen för arbetet bestäms. Detta framgår av SjLL:s förarbeten. (Prop. 1990/91:181 s. 39 och s. 67, som hänvisar till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.) Det krävs dock inget skriftligt avtal för att anse att någon är arbetstagare, och hur ett eventuellt sådant avtal är formulerat behöver heller inte ha någon avgörande betydelse. Det avgörande är de verkliga förhållandena. Har parterna varit överens om att den enskilde själv ska utföra arbetet och inte kunnat uppdra åt någon annan att göra det, så bör han eller hon normalt betraktas som arbetstagare. Behovsanställda Bedömningen av om en person ska anses som anställd och kvalificerad för sjuklön måste göras i varje enskilt fall utifrån formuleringar i anställningsavtalet och andra omständigheter. Det avtal som finns mellan arbetsgivare och arbetstagare behöver inte avse en fortlöpande anställning. Ett avtal om behovsanställning kan till exempel inte jämställas med en tillsvidareanställning men arbetstagaren kan ändå ha kvalificerat sig för sjuklön. Men det kan också vara så att en person som kallas in för att arbeta vid behov inte har rätt till sjuklön, även om det finns ett avtal om lön och andra förmåner som gäller tills vidare. Det beror på hur anställningsavtalet är formulerat. En dom från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) kan ge vägledning: HFD tog i målet ställning till om en försäkrad som arbetade utifrån sitt och arbetsgivarens behov var att betrakta som anställd eller inte vid en tidpunkt då inga arbetsdagar var avtalade. Mannen arbetade regelbundet som vårdare hos en och samma arbetsgivare sedan flera år tillbaka. Han hade dock ingen fast anställning, utan kom överens med arbetsgivaren om vilka dagar han skulle arbeta. Han var därför att betrakta som anställd enbart de dagar som han och arbetsgivaren kommit överens om att han skulle arbeta. Vid ett tillfälle skulle mannen opereras, och hade därför inte avtalat om arbete med arbetsgivaren vid tidpunkten för operationen. HFD fann då att arbetsgivaren inte var skyldig att betala ut sjuklön, eftersom det inte fanns något avtal om arbete för den aktuella perioden. (RÅ 2004 ref. 103)

14 14 (19) Aktiebolagsägare Enligt praxis anses den som arbetar som verkställande direktör och tar ut lön från ett aktiebolag vara anställd av bolaget - även om han eller hon äger samtliga aktier i detta (RÅ 1997 not 221) Vilka arbetstagare har rätt till sjuklön? I 3 SjLL beskrivs kvalifikationskraven för rätt till sjuklön: Arbetstagarens rätt till sjuklön gäller från och med den första dagen av anställningstiden. Är den avtalade anställningstiden kortare än en månad inträder dock rätten till sjuklön endast om arbetstagaren tillträtt anställningen och därefter varit anställd fjorton kalenderdagar i följd. Dag då arbetstagaren varit frånvarande utan giltigt skäl medräknas inte. Vid beräkning av kvalifikationstiden enligt första stycket skall tidigare anställningar hos samma arbetsgivare medräknas, om tiden mellan anställningarna inte överstiger fjorton kalenderdagar. En arbetstagare som anställts tills vidare omfattas alltså av SjLL från och med första anställningsdagen, liksom den som har ett tidsbegränsat anställningsavtal som gäller en månad eller längre. Men även kortare anställningar kan ge rätt till sjuklön. Sjuklön vid kortare anställningar Av 3 SjLL framgår också att en arbetstagare kan ha rätt till sjuklön vid kortare anställningstid än en månad. Då gäller vissa kvalifikationsvillkor. Arbetstagaren ska då ha tillträtt anställningen och varit anställd under fjorton kalenderdagar i följd för att omfattas av SjLL. Dagar då arbetstagaren varit frånvarande från arbetet utan giltigt skäl räknas inte med i fjortondagarsperioden. Vad som räknas som giltigt skäl beskrivs dock inte närmare i lagtext eller i förarbetena. Det är arbetsgivaren och arbetstagaren som måste avgöra om arbetstagaren haft giltigt skäl till frånvaron eller inte. I 3 SjLL står också att när man beräknar kvalifikationstiden ska tidigare anställningar hos samma arbetsgivare räknas med. Det gäller under förutsättning att tiden mellan anställningarna inte är längre än 14 dagar. En arbetstagare som på grund av kvalifikationsvillkoren inte har rätt till sjuklön kan i stället ha rätt till sjukpenning och sjukpenning i särskilda fall under de två första veckorna (27 kap , 28 a kap. 12 SFB) Sjuklön för den som har flera arbetsgivare Om en arbetstagare har flera arbetsgivare har varje arbetsgivare för sig skyldighet att betala sjuklön i fjorton dagar, med undantag av karensdagen (prop. 1990/91:181 s. 39). Den som får sin arbetsförmåga delvis nedsatt kan därmed få sjuklön från en arbetsgivare även om han eller hon kan arbeta hos en annan.

15 15 (19) En arbetstagare med flera arbetsgivare kan alltså ha flera sjuklöneperioder som också kan infalla vid olika tidpunkter. Sjuklöneperioden påbörjas den första dagen som arbetstagaren på grund av sjukdom avhåller sig från arbete hos respektive arbetsgivare. Den försäkrade kan därför ha rätt till ersättning från både Försäkringskassan och en arbetsgivare för samma kalenderdag. Den situationen uppstår exempelvis om sjuklöneperioden hos en arbetsgivare löpt ut samtidigt som det fortfarande pågår en sjuklöneperiod hos en annan Situationer när arbetsgivaren inte är skyldig att betala sjuklön Sjuklönelagen beskriver ett antal situationer då arbetsgivaren inte är skyldig att betala sjuklön till en arbetstagare som uppfyller kvalifikationsvillkoren. Dessa bestämmelser finns i 4 a SjLL. En arbetsgivare är inte skyldig att betala sjuklön vid sjukdom under sådan tid som omfattas av bestämmelserna i 37 kap. 3 SFB, s.k. steglös avräkning (4 a 1 SjLL). Läs mer om steglös avräkning i vägledning 2013:3 Sjukersättning och aktivitetsersättning beräkning, steglös avräkning m.m. om arbetstagaren inte helt har återgått i arbete och utfört arbete under minst en dag hos arbetsgivaren efter det att sjuklön för en hel sjuklöneperiod har betalats ut av arbetsgivaren (4 a 2 SjLL). Bestämmelsen i den andra punkten började gälla den 1 juli Bakgrunden var ett förslag från Svenskt Näringsliv (S2010/3649/SF). De hävdade att det inte är rimligt att arbetsgivaren ska behöva betala sjuklön till en arbetstagare som först får sjukpenning i 914 dagar, sedan deltar i arbetslivsintroduktion och därefter återigen sjukanmäler sig. De menar att arbetsgivarna därför inte borde vara skyldiga att betala sjuklön till en arbetstagare som inte har återgått i arbete sedan den föregående sjukperioden upphörde. (Jfr prop. 2011/2012:81 s. 7 f.). Denna bestämmelse riktar främst in sig på situationen som beskrivits ovan, dvs. när den försäkrade återigen begär sjukpenning efter en period i arbetslivsintroduktion. Men den ska tillämpas även vid andra tillfällen. Den gäller till exempel när den försäkrade varit tjänstledig, fått aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning i ett arbetsmarknadspolitiskt program eller haft semester mellan två sjukperioder. Arbetstagaren ska alltså ha återfått arbetsförmågan helt och ha återgått i arbete i ordinarie omfattning, innan arbetsgivaren är skyldig att på nytt betala sjuklön. I förarbetena beskrivs vad som menas med att arbetstagaren ska ha återgått helt i arbete. Om den anställde har beviljats ledighet av någon annan anledning än sjukdom för del av dag, till exempel föräldraledighet, ledighet för tandläkarbesök etc., ska arbetstagaren anses helt ha återgått i arbete om han eller hon har utfört arbete den resterande tiden av dagen. (Prop. 2011/12:81 s. 8)

16 16 (19) Vid bedömningen av om en arbetstagare helt har återgått i arbete hos arbetsgivare ska Försäkringskassan bortse från sådan nedsättning som arbetstagaren får aktivitetsersättning, sjukersättning eller livränta för (prop. 2011/12:81 s. 8). En försäkrad som inte har rätt till sjuklön från sin arbetsgivare i de situationer som beskrivs ovan kan ha rätt till sjukpenning i stället Sjuklön om en försäkrad får sjukersättning, aktivitetsersättning eller livränta I 4 SjLL anges att en försäkrad som får sjukersättning, aktivitetsersättning eller livränta inte kan få sjuklön för samma nedsättning av arbetsförmågan som ligger till grund för någon av dessa ersättningar. När man bedömer om och i vilken utsträckning arbetsförmågan är nedsatt ska man bortse från sådan nedsättning av arbetsförmågan som ligger till grund för ersättning till arbetstagaren i form av sjukersättning eller aktivitetsersättning enligt socialförsäkringsbalken, eller livränta vid arbetsskada eller annan skada som avses i kap. SFB. 5.4 Karensdag enligt SjLL och sjuklönens storlek Bestämmelserna om karensdag och sjuklönens storlek finns i 6 SjLL. För dagar i en sjuklöneperiod enligt 7 som arbetstagaren gått miste om lön och andra anställningsförmåner till följd av nedsättningen i arbetsförmågan gäller 1. att sjuklön inte utges för den första dagen för vilken sjuklön kan utges enligt 8 första stycket, och 2. att sjuklönen för de därpå följande dagarna utgör 80 procent av anställningsförmånerna. Det som sägs i första punkten i den citerade paragrafen är att sjuklön inte ska betalas till arbetstagaren den första dagen som han eller hon har rätt till sjuklön enligt 8 i samma lag, dvs. den dag då sjukdomsfallet anmälts till arbetsgivaren. Det innebär att sjuklön inte ska betalas ut för anmälningsdagen, som alltså blir en karensdag. I vissa fall kan karensdagen infalla tidigare än sjukanmälan. Det gäller när en försenad sjukanmälan kan godtas enligt bestämmelserna i 8 SjLL. Då blir karensdagen den första dagen som arbetstagaren behövt avstå från arbete på grund av sjukdom, trots att sjukanmälan gjordes senare. Läs mer om sjukanmälan till arbetsgivaren i avsnitt 7.1 i vägledning 2004:2 Sjukpenning och samordnad rehabilitering. En arbetstagare som har flera arbetsgivare kan ha flera sjuklöneperioder, och därmed också flera karensdagar. I det fallet blir sjukanmälningsdagen hos varje arbetsgivare karensdag. Från dag två till och med dag fjorton i sjuklöneperioden har arbetstagaren rätt till 80 procent av den lön och andra anställningsförmåner som han eller hon gått miste om till följd av nedsättningen av arbetsförmågan. (6 SjLL)

17 17 (19) 5.5 Sjuklöneperiod enligt SjLL Sjuklöneperioden omfattar de första 14 dagarna av en sjukperiod enligt SjLL. Bestämmelserna om sjuklöneperiod finns i 7 SjLL. Sjuklöneperioden omfattar den första dag arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tretton kalenderdagarna i sjukperioden. En sjuklöneperiod börjar inte om arbetstagaren inte avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren. En sjuklöneperiod börjar dock senast dag för vilken arbetstagaren erhåller sådan reseersättning som avses i andra stycket. En sjuklöneperiod som börjat löpa bryts om anställningen upphör. Läs mer om reglerna för sjuklöneperiod när en anställning upphör i avsnitt i denna bilaga Sjukperiod enligt SFB och sjukperiod enligt SjLL Begreppet sjukperiod finns i både SjLL och SFB. Dessa är lätta att förväxla, men måste hållas isär eftersom respektive sjukperiod har en egen betydelse. För att kunna avgöra om en försäkrad kan få sjukpenning enligt SFB eller har möjlighet att få sjuklön enligt SjLL så måste man förstå vad som är en sjukperiod enligt de två regelverken. Sjukperiod enligt SFB En sjukperiod enligt 27 kap. 26 SFB är en period när den försäkrade i oavbruten följd har en nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel på grund av sjukdom. Sjukperioden bryts när arbetsförmågan inte längre är nedsatt i den omfattningen. Nedsättningen med en fjärdedel bedöms utifrån den försäkrades normala arbetstid (27 kap. 46 SFB). För den som har partiell anställning och är partiellt arbetslös eller har flera partiella anställningar innebär det att sjukperioden pågår så länge som arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel utifrån den försäkrades hela normala arbetstid - oavsett vilken sysselsättning han eller hon måste avstå ifrån på grund av sjukdomen. Läs mer om sjukperiod enligt SFB i kapitel 6 i vägledning 2004:2 Sjukpenning och samordnad rehabilitering. Sjukperiod enligt SjLL En sjukperiod enligt SjLL är när arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt i någon omfattning i förhållande till arbete hos sin arbetsgivare. Sjukperioden bryts när personen är åter i arbete hos arbetsgivaren, dvs. arbetar hela sin arbetstid en dag. Sjukperioden enligt SjLL bryts även om personen av medicinska skäl förlägger sin arbetstid så att han eller hon arbetar hela dagar. (KRNG , Domsnytt 2013:013). För en person som har en partiell anställning bryts sjukperioden hos arbetsgivaren när han eller hon återgår i arbete i tidigare omfattning. Men sjukperioden enligt SFB kan fortfarande pågå om han eller hon har fortsatt nedsatt arbetsförmåga i en annan anställning eller gentemot ett normalt förekommande arbete.

18 18 (19) En sjukperiod enligt SjLL är alltså den tid som arbetstagaren är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom hos sin eller sina arbetsgivare. Detta innebär att flera sjukperioder enligt SjLL kan pågå under en och samma sjukperiod enligt SFB men även att en arbetsgivare kan vara skyldig att betala flera sjuklöneperioder under en och samma sjukperiod enligt SFB. Det kan till exempel vara så att en försäkrad har två halvtidsanställningar hos två arbetsgivare. Om den försäkrade då blir helt sjukskriven börjar en sjukperiod enligt SjLL hos båda arbetsgivarna. Om sjuklöneperioden sedan följs av sjukpenning så har en sjukperiod enligt SFB börjat samtidigt som sjuklöneperioden började. Efter en tid kan den försäkrade återgå i arbete, men bara hos en av arbetsgivarna. Sjukperioden enligt SFB fortsätter då, eftersom arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel. Sjukperioden enligt SjLL fortlöper hos en av arbetsgivarna, men bryts hos den arbetsgivare där den försäkrade har återgått i arbete. Efter ytterligare en tid blir den försäkrade återigen helt oförmögen att arbeta. Samma sjukperiod fortsätter enligt SFB. Samma sjukperiod fortsätter också enligt SjLL för anställningen hos den ena arbetsgivaren, där den försäkrade inte hann gå tillbaka i arbete innan han eller hon blev sjuk igen. Men hos den andra arbetsgivaren börjar en ny sjukperiod enligt SjLL, som inleds med en ny sjuklöneperiod. Den arbetsgivaren måste alltså betala en andra sjuklöneperiod under en och samma sjukperiod enligt SFB Sjuklön efter en period med frånvaro från arbetet För en försäkrad som har nedsatt arbetsförmåga när en period med exempelvis tjänstledighet, semester, studier eller aktivitetsstöd/utvecklingsersättning upphör eller avbryts, påbörjas en sjuklöneperiod. En förutsättning för detta är dock att den försäkrade inte har fått sjuklön för en hel sjuklöneperiod sedan han eller hon senast arbetade hela sin ordinarie arbetstid. Detta beror på att den första dagen efter tjänstledigheten, semestern, studierna eller perioden med aktivitetsstöd/utvecklingsersättning i dessa fall är den första dagen som arbetstagaren avhåller sig från arbete hos arbetsgivaren på grund av sjukdom (7 SjLL) Sjuklöneperioden när en anställning upphör och en ny börjar När en anställning upphör bryts sjuklöneperioden (7 SjLL). Om arbetstagaren påbörjar en ny anställning börjar om kvalifikationskraven är uppfyllda en ny sjuklöneperiod att löpa hos den arbetsgivaren (prop. 1990/91:181 s. 73). Det innebär att om en arbetstagare påbörjar en ny anställning under en pågående sjukperiod enligt SFB blir den arbetsgivaren skyldig att betala sjuklön i 14 dagar, oavsett om den nya anställningen påbörjas under de 14 första dagarna eller senare i sjukperioden enligt SFB.

19 19 (19) Arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön i 14 dagar oavsett om den nya anställningen är hos samma arbetsgivare som tidigare eller hos en ny arbetsgivare. En arbetstagare som får en ny anställning under en pågående sjukperiod kan därför få sjuklön flera gånger under en och samma sjukperiod. Vid övergång av ett företag, en verksamhet eller del av verksamhet från en arbetsgivare till en annan börjar ingen ny sjuklöneperiod eftersom rättigheter och skyldigheter enligt anställningsavtalet då övergår till den nya arbetsgivaren. (6 b lagen [1982:80] om anställningsskydd [LAS]) Här inbegrips rättigheter enligt SjLL. 5.6 Återinsjuknanderegeln i SjLL Återinsjuknanderegeln innebär att en arbetstagare som haft en karensdag i den första sjukperioden enligt SjLL får sjuklön från och med den första dagen i den nya perioden, om den börjar inom fem dagar från den föregående sjukperioden. Med fem dagar menas fem kalenderdagar. (Prop. 1992/93:31 s. 45) Återinsjuknanderegeln enligt sjuklönelagen berör de försäkrade som har ett anställningsförhållande som innebär att de omfattas av sjuklönelagen. För övriga försäkrade gäller återinsjuknanderegeln enligt SFB. Återinsjuknanderegeln i SjLL finns i 7 : Om en sjukperiod börjar inom fem dagar från det en tidigare sjukperiod avslutats skall sjuklöneperioden omfatta endast så många dagar att den tillsammans med en sjuklöneperiod hos samma arbetsgivare under den tidigare sjukperioden utgör fjorton kalenderdagar. Vid tillämpning av 6 skall beaktas dagar i den tidigare sjuklöneperioden. När man skriver sjukperiod i bestämmelsen så avses sjukperiod enligt SjLL. Läs mer om sjukperiod enligt SjLL i avsnitt i denna bilaga. Bestämmelsen infördes i sjuklönesystemet för att den som varit sjuk inte skulle avvakta med att återgå i arbete för att inte riskera att direkt drabbas av en ny karensdag (prop. 1992/93:31 s.45 f.). Det finns inget krav på att arbetsförmågan måste vara nedsatt till en viss grad för att återinsjuknanderegeln enligt SjLL ska vara tillämplig. Om en försäkrad insjuknar inom fem dagar från en tidigare sjukperiod räcker det alltså att han eller hon har varit frånvarande till någon del den femte arbetsdagen. Regeln innebär också att de dagar med sjuklön som arbetsgivaren har betalat till arbetstagaren i den föregående sjukperioden ska räknas med när man beräknar hur många dagar med sjuklön arbetstagaren ska få. Om arbetsgivaren redan har betalat 14 dagar med sjuklön (karensdagen inkluderad) i den föregående sjukperioden betalas ingen sjuklön i den nya sjukperioden. För den som har flera arbetsgivare gäller återinsjuknanderegeln hos varje arbetsgivare för sig.