kapitel 9 Gudarnas söner

kapitel 9 Gudarnas söner Skall jag väl någonsin få återse fädernas tegar, återse vårt fattiga hus med dess grönskande torvtak? Skall jag väl då få se ax på de fält, som förr var mitt rike? Skall väl en hänsynslös soldat bli min nyodlings herre, skördarna tas av en främling? O ve! Vart tvedräkt i staten leder olyckliga mänskor! Vergilius, början av 30-talet f.kr. 1 Yttersta tiden är kommen. Så säger oss Cumaes sibylla. Raden av sekler födes på nytt i styrka och storhet. Jungfrun kommer: med henne Saturnus lyckliga rike; Nu blir dess förstfödde sänd från himmelens mäktiga välvning. Det är en gosse som föds. Se vänligt till honom, Lucina! Under hans tid skall guldåldern stiga på nytt över jorden. [ ] Nu, under ditt konsulat skall seklernas härlighet börja, Pollio! Vergilius förutspår början av en ny guldålder år 40 f.kr. 2 Någon gång under år 41 f.kr., när relationerna till Fulvia och Lucius Antonius höll på att försämras, blev Caesar inspirerad till att författa en kort dikt om sin svärmor och Marcus Antonius hustru. Antonius ligger med Glaphyra, så Fulvia vill ligga med mig för att hämnas! Men ska jag ligga med Fulvia? Tänk om Manius tigger mig om att sätta på honom, ska jag göra det då? Inte om jag har något vett i skallen. Knulla eller slåss, säger hon. Ja, min kuk är mig kärare än mitt liv. Striden kan börja! 3

152 augustus Poeten Martialis citerade dessa rader över hundra år senare och bevarade dem därmed för eftervärlden. Han menade att om Roms förste kejsare kunde skriva snuskiga verser, så kunde han göra likadant. Det latinska originalet är synnerligen grovt och kan jämföras med texterna som hans soldater ristade in i sina blyprojektiler vid Perusia. Glaphyra var den högättade älskarinnan till lydkonungen av Kappadokien, och hon inledde ett förhållande med Antonius i hopp om att han skulle låta hennes son ärva tronen i samband med att triumviren organiserade om de östliga provinserna. (Just då gav han makten till någon annan, men några år senare hade gossen blivit kung, så hennes ansträngningar hade inte varit förgäves.) Ryktet om deras kärleksaffär hade uppenbarligen nått fram till Rom flera månader innan Antonius mötte Kleopatra och gav romarna ännu mer att skvallra om. Manius var en tung medarbetare till Antonius i Italien, och han skulle senare beskyllas för att ha hetsat upp stämningen och bidragit till att orsaka det perusinska kriget. 4 Även i jämförelse med den sedvanligt ohyfsade politiska tonen i Rom var den här versen ytterst vulgär, och det märktes att den var skriven av en ung man med ett kolossalt självförtroende och ett stort intresse för plumpheter. På bara några år hade Caesar blivit en av de två mäktigaste männen i världen och hade goda utsikter att en dag få överta sin faders position som enväldig regent. En sådan kometkarriär tyder på en stor och fokuserad ambition och politisk skicklighet, men den förutsätter också att man har tur. Liksom nästan alla framgångsrika statsmän var Caesar en opportunist. Om Julius Caesar inte hade blivit mördad, skulle hans karriär ha blivit helt annorlunda och gått betydligt långsammare i början, även om den kanske hade nått samma slutresultat. Caesar hade fått möjlighet att öka sin makt och skaffa sig legitimitet tack vare senaten under Ciceros ledning, och sedan hade han förvandlat sig till en lockande allianspartner till Antonius och Lepidus när ledarna för senaten bestämde sig för att undanskaffa honom. Ibland hade han misslyckats, som med den första marschen till Rom och hans vanhedrande roll i det första slaget vid Filippi. Han hade också tagit många risker. Han kunde ha förlorat slagen eller stupat i strid. Han hade överlevt två mycket allvarliga sjukdomsperioder, och han hade mött arga folkhopar och upproriska veteraner de senare hade vid ett tillfälle mördat

gudarnas söner 153 en centurion, som skickats ut för att lugna ner dem, och kastat liket framför Caesar och hans följe för att han inte skulle kunna undgå att se det. Den unge Caesar överlevde varenda gång och fick alltid som han ville till slut. De järtecken som beskrivs i de klassiska källorna är ofta efterhandskonstruktioner, men det vore underligt om triumviren inte hade blivit övertygad om att han hade turen med sig och att det var hans öde att segra. 5 Innan det perusinska kriget började hade han skilt sig från Claudia. En del hävdade att han med avsikt inte hade fullbordat äktenskapet därför att han räknade med att den politiska allians som det symboliserade inte skulle bli långvarig. Antagligen berodde det helt enkelt på att flickan var så ung, eftersom politiskt obekväma äktenskap brukade kunna rivas upp även om det fanns barn. Caesar och hans fältherrar besegrade Lucius Antonius tack vare passiviteten hos Marcus Antonius generaler. Caesar hade vunnit igen, och den tillfälliga motgången hade bara gjort honom starkare. Sedan hade han turen med sig ännu en gång. När provinserna omorganiserades efter Filippi blev Gallia Cisalpina en del av Italien och de övriga galliska provinserna tillföll Antonius, som styrde dem via sin medhjälpare Quintus Fufius Calenus. På sommaren 40 f.kr. blev Calenus sjuk och dog, och hans unge son fick överta ansvaret. Caesar som förmodligen inte var mycket äldre reste hastigt till provinsen och pressade Calenus till att ge honom befälet över legionerna. Nu hade han plötsligt ytterligare elva legioner. 6 Medan Caesar var borta återvände Antonius till Italien. Med sig hade han ett stort antal krigsfartyg eftersom han hade allierat sig med Lucius Domitius Ahenobarbus, före detta amiral under Brutus och Cassius. Fram tills nyligen hade Ahenobarbus plundrat Italiens kust, och när den gemensamma flottan kom fram till Brundisium hade garnisonen känt igen hans krigsfartyg och stängt hamnen. Antonius uppfattade detta som öppen fientlighet från Caesars sida och belägrade staden. Det rörde sig sannolikt om ett missförstånd, men i den upprörda stämning som uppstått efter det perusinska kriget var det säkert många aktörer på båda sidor som var nervösa. Caesar kom tillbaka från Gallien och förberedde sig på krig. Han mönstrade sina legioner och försökte än en gång värva frivilliga bland sina nyligen pensionerade veteraner. De var tacksamma för sina gårdar och responsen var god, ända tills de på omvägar fick höra att de skul-

154 augustus le slåss mot Antonius och många av sina före detta kamrater. En del vände om och gick hem när de fick höra detta, och de som stannade kvar fortsatte motvilligt. 7 Moderna historiker brukar anse att Antonius hade en starkare position. Sextus Pompejus hade redan kontaktat honom och föreslagit att de skulle gå ihop mot Caesar. Antonius mor Julia hade flytt till Sicilien och Sextus beskydd i efterdyningarna av det perusinska kriget. Det är möjligt att hon verkligen var rädd, men egentligen är det osannolikt att hon var i någon verklig fara och mer sannolikt att det var en offentlig gest av fientlighet mot Caesar. Åtminstone valde han att tolka det så. Sextus välkomnade flyktingen, och som tidigare nämnts gav han henne eskort på resan österut för att hon skulle få träffa sin son. Antonius var tacksam, men just då ville han inte förbinda sig att delta i ett krig mot sin medtriumvir. Han hade goda skäl att iaktta försiktighet. Under vintern 41 40 f.kr. hade han tagit sig en skön semester i Kleopatras huvudstad Alexandria och när han reste därifrån var hon gravid och skulle senare föda tvillingar, en pojke och en flicka. Under de månaderna hade partherna invaderat Syria tillsammans med en romersk armé under befäl av Titus Labienus, en inbiten republikan som inte kunde vara med vid Filippi. Hans far hade varit Julius Caesars bäste legat i Gallien men sedan valt att kämpa på Pompejus sida i inbördeskriget och slutligen begått självmord efter nederlaget vid Munda 45 f.kr. De östra provinserna hade fått sina resurser uttömda av båda sidor i de romerska inbördeskrigen, så deras försvar var klent och kunde inte stå emot attacken. Partherna mötte bara ett mycket svagt motstånd när de erövrade Syria, och sedan skickade de mindre styrkor som intog Judeen och stora delar av Mindre Asien. 8 När Antonius steg i land utanför Brundisium hade han en krigsflotta, men bara en liten infanteristyrka. En del av hans härförare hade kvar legioner i fält i Italien och de västliga provinserna, men nu när Calenus legioner bytt sida hade Caesar ett kraftigt numerärt överläge. Med tanke på situationen i de östra provinserna skulle det bli svårt och politiskt riskabelt att värva trupper därifrån, och det skulle även i bästa fall ta flera månader. En allians med Sextus Pompejus skulle kunna ge många fler bemannade krigsfartyg, men få soldater. För ögonblicket var en militär allians med Caesar mer fördelaktig, oavsett hur maktbalansen skulle

gudarnas söner 155 se ut på längre sikt. Detta betydde dock inte att utgången av kriget var given på förhand, eller att det egentligen skulle gynna någon av dem att krossa den andre vid denna tidpunkt. Det skulle visa sig att de inte hade något val. När de rivaliserande styrkorna samlades runt Brundisium var det många veteraner från Julius Caesars fälttåg som kände igen varandra och började fraternisera. I början skämtade de med varandra, men sedan fylldes deras samtal av ett större allvar. Varken officerare eller meniga ville slåss mot sina gamla stridskamrater. Som vi vet var det inte första gången soldaterna försökte undvika konfrontation: under uppbyggnadsfasen av det perusinska kriget hade de i sista stund tvingat Caesar och Lucius Antonius till förhandlingar, men den gången hade missförstånd och ömsesidig misstänksamhet utlöst en skärmytsling innan mötet kom i gång, och sedan blev det inget av. Den här gången var soldaterna mer beslutsamma och de båda rivaliserande befälhavarna var uppriktigt intresserade av en kompromiss. 9 De båda männen förhandlade inte själva. Antonius representerades av Asinius Pollio och Caesar av en ung riddare vid namn Gaius Maecenas, en av hans närmaste förtrogna förmodligen en jämnårig ung man och kanske en av de ynglingar han hade gått i skola med. Bland de närvarande fanns också Lucius Coccius Nerva, en erfaren hög officer som hade arméns förtroende och verkar ha betraktats som neutral. Ingen var där för att föra Lepidus talan trots att han var ståthållare i Nordafrika, ett uppdrag som han fått därför att han förde befäl över en krigshär av en storlek som vid den här tiden betraktades som måttlig. Det slutade med att Caesar behöll Gallien och tilldelades alla de övriga västliga provinserna fram till Scodra i Illyrien. Antonius fick ansvaret för hela den del av riket som låg längre österut. Ahenobarbus och några fler benådades. Antonius informerade Caesar om att Salvidienus Rufus, en av Caesars mest betrodda härförare, i hemlighet hade försökt inleda förhandlingar med Antonius. Rufus greps och avrättades sedan Caesar fått senaten att fatta sitt yttersta beslut för att ge legitimitet åt processen. Antonius lät i sin tur avrätta sin medarbetare Manius på grundval av rykten om att han hade förfalskat dokument som uppmanade Lucius och Fulvia att göra uppror i triumvirens namn. 10 Försoningen underlättades också av rena tillfälligheter. Fulvia hade

156 augustus fått ett mycket frostigt välkomnande av sin make när hon flydde till Grekland. Utmattad och djupt deprimerad som hon var blev hon snart sjuk och dog, vilket innebar att huvuddelen av skulden för det senaste kriget praktiskt nog kunde läggas på henne. Det finns så mycket hatfylld propaganda mot Fulvia att det i dag är svårt att göra en rättvis bedömning av hennes verkliga personlighet och den roll hon spelade, men för sin generation var hon helt klart en kvinna som var ovanligt synlig i politiken. Hennes död medförde också att Antonius återigen stod utan hustru. Det slumpade sig så att Octavias make Marcellus också hade dött under året, och därför arrangerades det raskt ett giftermål mellan Caesars syster och hans nygamle bundsförvant. Som tidigare nämnts stadgade romersk lag att det skulle gå tio månader innan en änka gifte om sig, så att faderskapet till eventuella barn inte behövde ifrågasättas. Caesar och Antonius gjorde stora ansträngningar för att få prästerna att ge dispens för ett tidigare bröllop, och det visade sig gå att ordna. 11 Octavia var i trettioårsåldern och hade redan en son med Marcellus. Överklassens kvinnor hade sällan något att säga till om när det gällde äktenskap, men under de följande åren gjorde hon sitt bästa för att bli en god och lojal hustru, och i början verkar de ha varit ett genuint lyckligt par. Den förnyade alliansen mellan Antonius och Caesar mottogs som en glad nyhet i Rom och hela Italien, framför allt därför att det betydde att det inte skulle bli något mer inbördeskrig. Detta var ett budskap som triumvirerna framhöll med glädje. Octavia avbildades bredvid sin make på nypräglade mynt den första kvinnan som förekom på romerska betalningsmedel. Asinius Pollio var en av konsulerna det året, och poeten Vergilius förutspådde att hans ämbetsperiod skulle bli början på en ny guldålder, som invigdes genom ett gossebarns födelse. Han nämnde inga namn, men det är uppenbart att han syftade på det barn som Antonius och Octavia förväntades få. Octavia blev också snart gravid, men barnet visade sig bli en flicka och spådomarna om fred och välstånd var alldeles för tidigt ute. 12 Caesar hade gift om sig före försoningen med Antonius. Hans nya hustru var Scribonia, som var cirka tio år äldre än han och redan hade varit gift flera gånger; hon var syster till Sextus Pompejus svärfar, Lucius Scribonius Libo. Caesar räknade antagligen med att förbättra sina chanser att lösa problemet med Sextus, även om Scribonius Libo var en

gudarnas söner 157 framstående man i sig själv och en av Sextus viktigaste bundsförvanter. Det nya äktenskapet bör åtminstone ha skakat om broderns lojaliteter en aning. 13 Neptunus son Sextus Pompejus var en alltför stor kraft för att kunna ignoreras. Han hade säkrat Sicilien år 42 f.kr. och sedan ockuperat Sardinien och Korsika. Från de baserna kunde hans kraftfulla och manstarka flotta göra strandhugg längs Italiens kuster och störa handelsrutterna så allvarligt att det uppstod livsmedelsbrist i Italien, framför allt i huvudstaden. Sextus hade inte deltagit i fredsuppgörelsen i Brundisium utan bara fått höra allmänna formuleringar om framtida förhandlingar, och under de månader som följde hade han ökat sina plundringsfärder. I vanliga fall fick huvudstaden en stor del av sin spannmålsförsörjning från Sicilien. När den uteblev, samtidigt som leveranser från platser längre bort ofta kapades, steg matpriserna till oroande nivåer och staten hade svårt att få tag i de mängder som skulle distribueras enligt Julius Caesars beslut. Rom hade i över ett år skakats av protester från missnöjda krigsveteraner, fördrivna bönder och fattiga stadsbor som ville bli av med de båda andra grupperna, och nu blev situationen ännu mer explosiv. 14 Sextus Pompejus fortsatte sina härjningar. Han var ung, även jämfört med de andra krigsherrarna under den här tiden antagligen inte mer än tre eller fyra år äldre än Caesar. Han hade ansetts för ung för att delta i slaget vid Farsalos men fått se sin far bli mördad i Egypten, och sedan hade hans äldre bror lett en armé mot Julius Caesar men blivit besegrad och dödad. Sextus kom undan och utlöste ett nytt uppror i Spanien. Med sina familjeband och sin egen karisma nådde han snabba framgångar. Hans män beslagtog eller byggde fartyg och gjorde plundringsräder över ett allt större område i västra Medelhavet. På våren år 43 f.kr. hade Cicero övertalat senaten att legitimera makten han hade tillskansat sig enbart därför att han var Pompejus den stores son, och då hade Sextus fått den formella titeln prefekt över flottan och havskusterna (praefectus classis et orae maritimae). Det plötsliga maktskiftet i slutet av året förvandlade honom från statlig ämbetsman till fredlös, eftersom han fördömdes i Lex Pedia tillsammans med medlemmarna i mordkomplotten trots

158 augustus att han inte hade varit inblandad i mordet på diktatorn. Även om alla var fientligt inställda till triumvirerna fanns det inget aktivt samarbete medan Sextus och befriarna Cassius hade tidigare uttryckt en mycket låg uppfattning om Gnaeus Pompejus och kan mycket väl ha haft liknande invändningar mot hans bror. Både han och Brutus kan också ha varit negativt inställda till en man som räknade med att få ärva sin fars makt. 15 I likhet med Caesar åberopade Sextus respekten för sin far som grunden för sin egen rätt till makten. Vördnad (pietas) skulle man visa gudarna, fosterlandet och i synnerhet föräldrarna, och det var en djupt rotad romersk plikt. Caesar hänvisade till sin egen pietas när han hämnades sin fars död. Lucius Antonius gav sig själv tillnamnet Pietas och konsuls rang när han inledde ett uppror som representant för sin äldre bror. Sextus Pompejus kallade sig för Pius och lade dessutom till faderns smeknamn Magnus, så på hans mynt står det okonventionella namnet Magnus Pius. 16 Caesar och Sextus Pompejus liknade varandra på många sätt. Den senare avbildas på sina mynt med skägg, vilket var en symbol för sorgen över hans avlidna far och bror. Caesar avbildades på samma sätt, även under några år efter det att han med stora åthävor rakat av skägget efter befriarnas död. Men Sextus efterträdde en far som hade förlorat ett krig och blivit dödad när han var på flykt, inte blivit mördad på höjden av sin makt. Sextus inflytande var med nödvändighet baserat utanför Italien, och det byggde på hans och släktens prestige och inte på statens traditionella organisation. Caesar befann sig i republikens politiska centrum och lyckades arbeta sig ända in i statens hjärta. Det fanns ytterligare en stor skillnad, som för alltid bör avspeglas i Sextus eftermäle. När proskriptionerna inleddes erbjöd han asyl åt alla personer på dödslistorna och alla andra som flydde undan triumviratets välde. Hans krigsfartyg patrullerade längs Italiens kuster för att kunna rädda flyktingar, och Sextus betalade dubbla priset på de proskriberades huvuden till den som förde dem i säkerhet. Hundratals människor hade honom att tacka för sina liv. Även om det gav honom politiska fördelar, var det ett agerande som står i skarp kontrast till det utbredda mördandet under denna våldsamma tid. 17 Men Sextus ströp också en stor del av livsmedelsleveranserna till Rom. Hans strategi riktade sig mot triumvirerna, men det blev oundvikligen allmänheten, och i synnerhet de fattigaste, som drabbades av

gudarnas söner 159 konsekvenserna. I slutet av år 40 f.kr. var både Antonius och Caesar i Rom och firade ovationer för segern i Macedonia. Ingen av dem var populär, så folkmassorna beskyllde dem för matbristen eftersom man ansåg att de borde förhandla med Sextus. Majoriteten av befolkningen ville ha fred, precis som veteranerna, och de följde veteranernas exempel genom allt våldsammare protestaktioner för att tvinga sina ledare till förhandlingsbordet. I början av år 39 f.kr. möttes Caesar av en uppretad mobb när han hade ett ärende till Forum. Folket bombarderade honom med stenar, och det begränsade följe han hade med sig fick kämpa för att skydda sin ledare. Antonius kom till undsättning i spetsen för en grupp soldater i formering längs Via Sacra. Först ställde sig folkmassan i vägen utan att gå till angrepp, eftersom han uppfattades som mer vänskapligt inställd till Sextus. Men när Antonius befallde sina soldater att ta sig fram med våld, reagerade folket med ilska och drev tillbaka hans män med stenkastning. Soldaterna omgrupperade och fick förstärkningar. Sedan gick de in på själva Forum från två håll och högg ner alla som försökte hindra dem. Antonius män slog sig fram för att rädda Caesar och lyckades få ut honom, men folkmassan behärskade stadens centrum i flera timmar innan den långsamt skingrades. 18 Antonius och Caesar tog kontakt med Sextus mor och andra personer och lyckades med deras hjälp få i gång förhandlingar under våren. Förtroendet var litet på båda sidor, så det första mötet hölls i Neapelbukten nära stranden i Baiae där rivalerna och deras närmaste medarbetare stod på var sin plattform av trä som byggts upp ute i vattnet. Ingen överenskommelse slöts, men förhandlingarna fortsatte senare under sommaren vid den närbelägna udden Misenum, och den här gången var samtalen framgångsrika. Sextus fick återigen statens tillstånd att föra befäl över sina flottstyrkor. Han blev ledamot av senaten och fick som dess ombud ansvar för Sicilien, Sardinien och Korsika vilka han redan kontrollerade och även för Peloponnesos i Grekland. Antonius, som var augur, såg till att Sextus blev medlem av prästkollegiet, och dessutom skulle Pompejus son väljas till konsul år 33 f.kr. i ett val som kontrollerades av triumviratet. Misenumfördraget ledde till att blockaden mot Italien upphävdes, men för Sextus innebar det inga större fördelar eftersom det i stort sett bara legitimerade status quo. Dock lyckades han driva igenom att trium-

160 augustus virerna benådade alla proskriberade och alla andra som hade tvingats i landsflykt, att de fick återvända till Italien och att de fick tillbaka en fjärdedel av sina konfiskerade tillgångar. Det var enbart Julius Caesars mördare och ett fåtal andra som undantogs från amnestin. Det är möjligt att de många aristokrater som hade flytt till Sicilien pressade Sextus till ett fredsavtal därför att de ville återvända hem det är intressant att Caesars svåger Scribonius lovades att bli konsul 34 f.kr. Sextus kunde inte resa hem till Rom utan att bli av med befälet över flottan och dess baser, och han var lika ovillig till detta som Caesar och Antonius skulle ha varit inför att upplösa alla sina legioner. Det var enbart med hjälp av militär styrka som en krigsherre kunde behålla sitt inflytande och en känsla av trygghet på lång sikt. Antonius hade köpt Pompejus den stores hus och jordegendomar på auktion, bland annat det ståtliga huset i det fashionabla kvarteret Carinae på Esquilinens sluttning. Namnet betyder ordagrant kölar, och när Sextus hade Caesar och Antonius som gäster ombord på sitt flaggskepp, efter det att de hade bjudit honom på middag i land, skämtade han om att han numera hade sitt enda hem på kölarna till sina fartyg. Det var under detta gästabud som en av Sextus amiraler ska ha sagt att han kunde göra sin befälhavare till hela världens härskare genom att kapa ankartrossen och kasta gästerna överbord. Sextus ville inte begå en så svekfull handling och sade beklagande att det skulle ha varit bättre om amiralen hade gjort så utan att fråga. 19 Kärleksparet När de proskriberade reste hem stannade Sextus kvar på Sicilien, och det är osäkert om han någonsin tog den formella kontrollen över Peloponnesos. Antonius och Octavia reste österut för att tillbringa vintern 39 38 f.kr. i Athen, där han med förtjusning hängav sig åt det grekiska stadslivet. Athenarna kallade paret för de goda gudarna, utropade Antonius till den nye guden Dionysos och arrangerade ett ceremoniellt bröllop mellan honom och Athena, stadens skyddsgudinna. Denna ära hindrade honom inte från att kräva athenarna på en ny skatt i form av hemgift, men det är möjligt att stadsbornas entusiastiska mottagande av triumviren och hans hustru gav dem en viss nedsättning av beloppet. När våren kom tog Antonius formellt av sig sina grekiska,

gudarnas söner 161 civila kläder och började åter klä sig som en romersk fältherre. Hans general Ventidius hade redan drivit ut de parthiska inkräktarna ur de romerska provinserna. Under de kommande åren skulle det bli Antonius viktigaste uppgift att straffa partherna grundligt och äntligen utkräva hämnd för Crassus. 20 Caesar stannade kvar i Italien och började bygga fartyg för att skapa en stark örlogsflotta. Det enda uppenbara målet för en sådan flotta var Sextus, men den bräckliga freden höll ett tag till, och stämningen i Rom var mycket gladare nu när det åter fanns gott om mat och de landsflyktiga hade kommit hem. En av dessa var Tiberius Claudius Nero, som hade varit praetor 42 f.kr. och sedan något teatraliskt vägrat lämna sitt ämbete vid årets slut. Hans lojaliteter hade skiftat genom åren: först hade han stött Julius Caesar under inbördeskriget och sedan prisat hans mördare efter idus martiae. Under det perusinska kriget anslöt han sig till Lucius Antonius och började värva trupper bland dem som blivit hemlösa efter jordutdelningen till veteranerna. När upproret slagits ner blev han proskriberad och flydde som så många andra till Sicilien, men han tyckte tydligen inte att Sextus Pompejus tog emot honom med tillräcklig generositet och reste därför vidare till Grekland. Bekymren verkar ha följt efter honom, för vid ett tillfälle blev han tvungen att fly från Sparta, och hans ressällskap råkade ut för en skogsbrand och klarade sig nätt och jämnt oskadda. 21 Claudius Neros hustru var i alla avseenden en mycket intressantare person än sin make. Hon hette Livia, men kallades ofta för smeknamnet Drusilla, och även hon tillhörde den claudiska ätten men härstammade från den andra och mycket förnämare grenen av den stora patriciersläkten. Hennes familj hade stigit ännu mer i graderna när hennes far blev adopterad av Marcus Livius Drusus, ättling till en av de äldsta och mest framstående familjerna inom den plebejiska aristokratin. Livius Drusus var folktribun år 91 f.kr. och drev de italiska bundsförvanternas sak. Han blev mördad, och strax därefter utbröt det stora bundsförvantskriget som tvingade republiken att ge romerskt medborgarskap till de andra folken i Italien för att få slut på krisen. Det var många som mindes folktribunen med stor värme. Livias far blev proskriberad, kämpade på befriarnas sida och begick självmord efter Filippi. Vid det laget var hans dotter redan gift och i november 42 f.kr. födde hon sin make en son, som fick namnet Tiberius Claudius Nero. 22

162 augustus När maken gjorde uppror följde hans hustru som var i sjuttonårsåldern med honom på resan. Hon förblev vid hans sida under upproret och landsflykten, blev jagad och uthärdade strapatser. Två gånger ska den lille Tiberius ha varit nära att avslöja dem med sin gråt. Under flykten från Sparta blev Livias hår och kläder svedda av elden. När familjen kom hem till Rom hade de ont om pengar, och liksom för många andra blev det svårt för dem att få tillbaka ens den fjärdedel av de konfiskerade egendomarna som de hade lovats i Misenumfördraget. De lät Tiberius adopteras av en rik senator som gärna ville bli släkt med en gammal patricierfamilj. Politiskt sett kanske det inte var så välbetänkt. Mannens bror hade för inte så länge sedan misstänkts för att konspirera mot Caesar. Han fängslades och dog under oklara omständigheter. 23 Livias aristokratiska bakgrund var med andra ord oklanderlig genom både blodsband och adoption. Hon var dessutom ung och mycket vacker. Hon var extremt skarpsinnig långt senare skulle hennes barnbarn, kejsar Caligula, benämna henne Ulixes stolatus eller Odysseus i klänning och hennes intelligens och rappa tunga gjorde henne säkert ännu mer attraktiv. I januari 38 f.kr. skulle hon föda sin make en andra son, så hon måste redan ha varit gravid i några månader när hon kom hem till Rom. Det hindrade inte att Caesar fick ögonen på henne, kanske rent av under festen han ordnade i samband med sin tjugofyraårsdag för att fira att han hade rakat av sig skägget. 24 Caesars år av frivilligt celibat var ett minne blott. Scribonia var gravid och födde i slutet av år 39 f.kr. en dotter som givetvis fick heta Julia men det politiska behovet av det äktenskapet var inte längre lika akut och paret verkar inte ha stått varandra nära. Mannen jagade andra kvinnor. Antonius tog för tillfället lätt på sådana saker. Under senare år brukade Caesars vänner ursäkta hans kvinnohistorier med att han ofta förförde senatorsfruar för att få veta vad deras män tänkte och gjorde. Antonius skulle senare sprida ut att Caesar en gång mitt inför ögonen på en före detta konsul tog dennes hustru med sig från matsalen och gick in i ett sovrum. Sedan ledsagade han henne tillbaka till bordet, men då var hon blossande röd om öronen, och håret var i oordning. Trots sitt tillstånd blev Livia Drusilla snart hans nya älskarinna, men nu handlade det om mer än en övergående flirt eller om politiskt spionage. 25 Caesar förälskade sig i både hennes skönhet och hennes intellekt, och Livia besvarade med all sannolikhet hans känslor. Hon var förmodligen

gudarnas söner 163 inte särskilt imponerad av sin makes karriär eller av hans framtidsutsikter. Makt är som bekant attraktivt, och den unge Caesars kometkarriär hade gett honom både stor makt och ett enormt självförtroende. Livias förnäma bakgrund och förbindelser var politiskt värdefulla, men det var något som skulle ge utdelning på längre sikt och det fanns inga omedelbara politiska fördelar som uppvägde den bisarra skandal som följde. Den kan bara förklaras med att Caesar var van vid att få vad han ville ha, och att de unga älskande var fast beslutna att få sin vilja igenom utan dröjsmål. Caesar var fortfarande bara tjugofyra år och Livia hade ännu inte fyllt tjugo. Det kan rent av ha varit så att hon inte vågade vänta av rädsla för att hennes ombytlige älskare skulle komma på andra tankar. 26 Caesar skilde sig från Scribonia så snart hon hade fött dottern Julia. Den enklaste formen av romersk skilsmässa bestod i att mannen uttalade frasen Ta dina saker (tuas res tibi habeto). Caesar angav som skäl att han var utledsen på hennes besynnerliga sätt att uppträda, och det är omöjligt att avgöra om detta var sant eller bara ogrundad elakhet. Claudius Nero skilde sig lydigt från Livia, och i början av oktober 39 f.kr. blev Caesar och Livia trolovade. Prästkollegiet som Caesar tillhörde gjorde ett uttalande som verkar ha innehållit en officiell bekräftelse på att Livia var gravid och att Claudius Nero var fadern. Det hindrade inte att det gick rykten om att det var Caesars barn, men eftersom sonen måste ha avlats när Claudius Nero och Livia var i Grekland var detta omöjligt. Folk skojade om det lyckliga paret som fick barn efter bara tre månader. Nu flyttade Livia in i Caesars hem som hans trolovade, och det var där som hon den 14 januari 38 f.kr. födde sonen Drusus Claudius Nero. Pojken överlämnades i sin faders vård. 27 Den 17 januari gifte sig Caesar och Livia, bara tre dagar efter förlossningen. Brudens far var avliden och hon verkar inte ha haft så många nära manliga anhöriga; i stället var hennes före detta make närvarande vid ceremonin. Det var ett stort bröllop, och festen efteråt hade ett olympiskt tema där de sex männen och sex kvinnorna som deltog alla var klädda som grekiska gudar och gudinnor. Caesar föreställde Apollo. Mat och dryck konsumerades i stora mängder och det unga paret glänste med sin rikedom och makt. På den tiden brukade fina damer bli uppassade av deliciae, lättklädda slavgossar vid ett sådant här tillfälle kanske de fick föreställa amoriner som viskade bitska kommentarer

164 augustus om de andra festdeltagarna. Skämten var giftiga, vulgära eller rent av plumpa, och de uppskattades enormt av överklassen. Vid den här festen ska en pojke ha pekat på Claudius Nero, som befann sig på en divan på andra sidan bordet, och sagt till Livia: Varför är du på den här sidan, när din man är där borta? Under senare år talade kritikerna om hur Caesar hade rövat bort en annan mans hustru en typisk handling värd en tyrann. Detta var dock överdrift och politisk smutskastning, för Claudius Nero gjorde inga invändningar även om han i och för sig antagligen inte hade mycket att välja på. Det är svårt att tro att Livia inte skulle ha gått med på det brådstörtade giftermålet alldeles frivilligt, och kanske var det till och med hennes idé. Vid den här tiden rådde återigen livsmedelsbrist i Rom, och det omtalade överflödet vid de tolv gudarnas gästabud väckte mycket ont blod. Folk sade att Caesar förvisso var Apollo, men Apollo Plågaren, en av gudens mindre trevliga gestalter. Det spreds en nidvers som berättade att Caesar låtsades då i gudlös lek vara Foebus, när nya gudar till fest okyska lågo till bords. Alla de heliga gudar då vägrade stanna på jorden, själve Jupiter då flydde sin gyllene tron. 28 Imperator Matbristen som rådde i Rom berodde på att en ny konflikt hade blossat upp med Sextus Pompejus. Sjöröveri hade förekommit längs kusten och Caesar hävdade att tillfångatagna sjörövare under tortyr hade erkänt att de var utsända av Sextus. Oavsett om detta var sant eller inte och det är också möjligt att Pompejus inte hade kontroll över alla människor som anslöt sig till honom trodde Caesar att han var väl rustad att utkämpa och vinna ett sjökrig. En av Pompejus förtrogna amiraler, en frigiven slav vid namn Menas, hade gått över till Caesar, tagit med sig ett antal fartyg och gett honom kontrollen över Korsika och Sardinien. Under dåtidens inbördeskrig lade man stor vikt vid antalet soldater. Det gällde att kunna mönstra fler legioner än motståndaren, och det var en typisk romersk inställning att ett problem kunde lösas om man satsade stora resurser på det. Få romerska befälhavare, inte ens Julius Caesar, kunde anpassa sig till tanken att sjökrigföring var så mycket annorlunda än krigföring på land, och hans arvinge var inget undantag. Caesars planer inför invasionen av

gudarnas söner 165 Sicilien år 38 f.kr. präglas av övermod och bristande respekt för havets mäktiga och oförutsägbara krafter. 29 Italiens västkust saknar naturliga hamnar ända nedifrån Messanasundet (nuvarande Messina) upp till Neapelbukten. Detta innebar, i kombination med att Sextus män kunde anfalla vilken hamn som helst inom räckhåll från hans baser på öarna, att Caesars styrkor måste förbereda sig långt från målet. Planen var att Caesars två krigsflottor skulle mötas till havs och samordna sitt anfall mot Sicilien, men så skedde aldrig och i stället agerade de var och en för sig. Fartygen var nya, besättningarna oerfarna och deras befälhavare lika orutinerade med undantag för Menas. Sextus beprövade eskadrar klarade sig betydligt bättre i mötet med Caesars ena flotta, och tillfogade den andra ett förkrossande nederlag. Sedan tog vädret hand om resten. Det blåste upp till storm, en ovanligt kraftig sådan även för de opålitliga vattnen utanför Italiens västkust. Menas besättningar visste hur de skulle hantera situationen, men de flesta av de övriga kaptenerna hade ingen aning om vad de skulle ta sig till och deras skepp krossades mot land. Nästa dag hade Caesar förlorat mer än halva sin flotta och kriget var över. I Rom blev det upplopp och Maecenas skickades dit för att skapa lugn, men det gick inte att göra så mycket åt matbristen. Sextus hade haft en ofattbar tur, för ovädret hade brutit ut i exakt rätta ögonblicket. Med tiden började han klä sig i en havsblå mantel och kalla sig för Neptunus son. Caesar lär ha sagt att han minsann tänkte ordna så att han fick sin seger även mot Neptunus vilja, och nästa gång det var festspel i Rom ska han ha sett till att statyerna av havsguden inte fick bäras i processionen med de andra gudabilderna. De flesta romarna beskyllde triumviren och inte guden för livsmedelsbristen och det onödiga och katastrofala kriget. Eftersom det var allmänt känt att Caesar var förtjust i tärningsspel var det någon skämtare som vid den här tiden hittade på följande vers: Sedan han förlorat sin flotta två gånger, spelar han nu ständigt tärning för att till sist få en seger. 30 Caesar hade bett Antonius att komma till ett möte i Brundisium i början av sommaren, men sedan kunde han själv inte komma. Antonius orkade inte vänta utan seglade tillbaka österut. Efter sommarens katastrofala sjöslag skickade Caesar Maecenas som sändebud till Antonius för att planera nya överläggningar som kom att äga rum i Tarentum år 37 f.kr. Antonius kom dit eskorterad av 300 krigsfartyg, och som ett

166 augustus led i det nya fördraget lånade han ut 120 av dem till sin svåger, som i sin tur lovade att skicka honom soldater till hans invasion av Parthien. Octavia tros ha hjälpt till med förhandlingarna och övertalat sin make att lägga till tio mindre fartyg, medan hennes bror gav Antonius 1 000 elitsoldater ur praetoriangardet. På det formella planet förnyades triumviratet, eftersom den femårsperiod som ursprungligen hade fastställts år 43 f.kr. nu hade löpt ut. Detaljerna i denna konstitutionella fasad är okända för nutidens historiker och kan mycket väl ha varit otydliga redan från början, eftersom det inte fanns något tidigare exempel på ett sådant utvidgat maktinnehav. Antyllus, Antonius tioårige son med Fulvia, blev trolovad med Caesars lilla dotter Julia så att fördraget kunde beseglas med det numera nästan rutinmässiga äktenskapslöftet. 31 Caesar planerade ett nytt anfall mot Sextus och ägnade hela år 37 f.kr. och det följande halvåret åt förberedelser. Befälhavare var Agrippa, hans gamle ungdomsvän som hade varit med i Apollonia år 44 f.kr. och som sedan dess hade tjänat honom på allt högre positioner. Agrippa hade missat den första sammandrabbningen med Sextus. Då hade han varit i Gallien där han hade slagit ner ett uppror i Aquitanien och härmat Julius Caesar genom att slå en bro över Rhen och leda en expedition mot de germanska stammarna. Skicklighet och kompetens, som general, ingenjör eller administratör, skulle känneteckna Agrippa under hela livet i kombination med en absolut lojalitet mot Caesar och en utstuderad ödmjukhet. När han fullt rättvist tilldelades en triumf valde han att inte fira den för att inte dra uppmärksamheten till sin ledares motgångar. I stället ledde han uppbyggnaden av en ny, kraftfullare flotta. Bakom Cumae vid Neapelbukten lät han gräva en kanal som via en mindre sjö förband Avernosjön med havet, så att det bildades en rejäl hamn och en trygg vattenyta där besättningarna kunde öva. Roddarlagen fick börja träna på land i uppbyggda bänkar som föreställde insidan av ett krigsfartyg. Många av dessa män var före detta slavar som tagit värvning mot att de blev fria ett av de få tillfällen då slavar använts i krigsmakten. Hollywoodbilden av galärslavar som sitter fastkedjade vid årorna är en myt krigsfartyg bemannades alltid med fria och avlönade sjömän och roddare. Själva fartygen byggdes för att bli stora och starka, däcken var övertäckta för att skydda roddarna, och många hade någon typ av nedfällbart torn varifrån projektiler kunde

gudarnas söner 167 kastas eller skjutas ner på fiendens fartyg. De hade också ett hemligt vapen som kallades harpax, en krok fäst i ett rep. Den avlossades från en katapult för att fastna i fiendefartyget så att man kunde hålla fast det med repet och borda det. 32 Även Sextus hade mycket att göra. Nu mönstrade de båda krigsherrarna över 300 fartyg var, och båda hoppades på att kunna förgöra fienden. Vissa av problemen från år 38 f.kr. kvarstod eftersom Caesars flottor måste förberedas på olika ställen och hans trepunktsattack mot Sicilien var svår att samordna när fälttåget inleddes i början av juli. Neptunus verkade vara på dåligt humör även denna gång, och Agrippa förlorade flera fartyg i hårt väder. Vid det första försöket kunde endast Lepidus, som kom seglande från Nordafrika, landsätta sina legioner på ön, och hans förstärkningar gensköts och nedgjordes av fienden. Agrippa vann en sjöstrid utanför Mylae. Hans stora, kraftigt byggda skepp visade sig vara svåra att skada för fiendens mer lättmanövrerade men också klenare fartyg. Kort därefter besegrades Caesar av Sextus utanför Tauromenium (dagens Taormina), blev av med de flesta av sina fartyg och tvingades fly i land. Ett tag hade han bara en enda livvakt med sig och var nära utmattning när de stötte på vänskapligt sinnade styrkor. Men under de följande dagarna skulle fler och fler soldater landstiga på Sicilien, tills det fanns ett tjugotal legioner och hjälptrupper på ön. Pompejus soldater angrep en del av dessa enheter och ansatte dem svårt, men var inte tillräckligt många och beslutsamma för att kunna utplåna någon av dem. Oddsen började vända mer och mer i takt med att Sextus baser en efter en belägrades och intogs. Snart hade han inget annat val än att utkämpa ett stort sjöslag. Den 3 september stod slaget vid Naulochus, och det är möjligt att tid och plats var överenskomna på förhand. Agrippa förde befälet från sitt flaggskepp och Caesar följde striden från land. Det sades att han hade somnat av utmattning och endast med svårighet kunde väckas så att han kunde ge signal till strid. Antonius skulle senare häckla honom med påståendet att han hade varit förlamad av fasa och inte ens vågat titta på fienden, ännu mindre bekämpa den. Men det visade sig att hans närvaro inte behövdes. Den allt skickligare amiralen Agrippa, och hans större fartyg som var bemannade med allt mer duktiga och självsäkra soldater, krossade fiendeflottan och förstörde de flesta av fartygen medan Pompejus styrkor försökte

168 augustus fly. Caesar belönade honom med en egen blå flagga, eller vexillum, och en nyskapad guldkrona prydd med små rammar från krigsfartyg kallad corona navalis. 33 Caesar hade åter segrat, även om kriget mot Sextus Pompejus hade visat sig bli en av de värsta prövningarna i hans liv. Det var tur för honom att Pompejus aldrig hade tillräckliga landstyrkor för att invadera Italien, eftersom han inte hade tillgång till något bra rekryteringsunderlag som kunde ge upphov till många legioner. Caesar tog risker under konflikten och råkade illa ut när det gick på tok. Det finns många historier om hans personliga eskapader, bland annat om hur han nätt och jämnt kom undan med livet i behåll. Historierna påminner starkt om de berättelser som handlade om proskriptionernas flyende offer och som romarna fängslades av. De flesta skildringarna härrör antagligen från hans memoarer och blottar en helt annan berättarstil än Julius Caesars sakliga redogörelser från hans fälttåg, där det inte sägs så mycket om generalens bedrifter. Det var en annan genre, och framför allt var diktatorn ödmjuk i beskrivningarna av sina egna segrar. Hans arvinge, däremot, skildrade både sina egna misslyckanden och sina underlydandes militära segrar i ett heroiskt ljus. Även om han år 36 f.kr. var listig nog att erkänna att han var beroende av begåvningar som Agrippa när det blev dags för strid, var han också skicklig när det gällde att ta på sig det ärofyllda huvudansvaret och framställa sina egna insatser på ett så spännande sätt som möjligt.