Tema. HULEVIK Huleviks station. Årtal för fotot är okänt men det är, med all säkerhet, tagit före 1939. Lansen-plan kraschar. på Åsnen.

Västra Torsås NR Tema HULEVIK Huleviks station. Årtal för fotot är okänt men det är, med all säkerhet, tagit före 1939. Lansen-plan kraschar på Åsnen FRIGIVNA KRIGSFÅNGAR TAS OM HAND I HULEVIK

Västra Torsås www.vastratorsas.se redaktionen@vastratorsas.se Ansvarig utgivare, Agnetha Wendel agnetha@vastratorsas.se Redaktionen. Tema: Renée Markusson, renee@vastratorsas.se Ann Nilsson, ann@vastratorsas.se Agnetha Wendel, agnetha@vastratorsas.se Föreningsinformation och annonsering: Pia N Svensson, pia@vastratorsas.se Britt-Mari Andersson, britt-mari@vastratorsas.se Rolf Erlandsson, rolf@vastratorsas.se Korrektur: Ingrid Riis Webbmaster: Rolf Erlandsson, rolf@vastratorsas.se Distribution: Pia N Svensson, pia@vastratorsas.se Medarbetare i detta nr: Roland (Fille) Erlandsson, Bengt Qvistgaard, Marie Riis, Örjan Riis, Ingrid Riis, Bosse (i Kolmården) Petersson, Jan-Erik Petersson, Evan Karlsson och Ingvar Andersson. Grafisk form & produktion: Agnetha Wendel Tryck: TMG Tabergs. Västra Torsås Sockenblad utkommer med fyra nummer per år. Redaktionen ansvarar inte för insänt obeställt material. SOMMAR, TURISM OCH NATIONALPARK Vilken sommar vi haft, mycket sol och lite lagom med regn. Naturen omkring oss har fått visa sig i sin allra vackraste gröna prakt. Den mängd av turister som uppskattat vår bygd har överträffat alla tidigare år. Antalet bilar med svensk registreringsskylt har nästan varit i minoritet, och då kanske det varit en turist i den svenska bilen också. Våra stuguthyrare har väl aldrig haft så hög beläggning som detta år. Uthyrning för veckoboende har vi ju gott om, men de som vill stanna för en kortare period har lite svårare att finna boende på västra åsnensidan. Det borde finnas en stor potential när det gäller turister och där en källa till utkomst för oss västratorsåsbor. Vi kan se hur man lyckats i urshultstrakten. Ett lysande exempel på att skaffa sig lite extra inkomster är Gunnar Eriksson i Hulevik som ordnat boende och spännande arrangemang runt detta. Vi får hoppas att våra politiker tänker om lite så att han lyckas med resten av sina planer, även om det för tillfället ser lite mörkt ut. Våra gårdsbutiker utvecklas och får större sortiment. Detta gör att de får kunder mer än de två månaderna på sommaren då det är högsäsong och ju större del av året de får avsättning för sina produkter desto större möjlighet att få utkomst. Tågtidtabell från 1917 DET STÅR EN Mer om den i nästa GAMMAL CYKEL! numer av sockenbladet. Vad vi saknar i Västra Torsås är någon form av näringsställe. Flera har ju under årens lopp försökt, men inte lyckats, men snart är kanske tiden mogen. Om ett par år invigs Västra Åsnens Nationalpark, vilket ytterligare kommer att öka antalet besökare och därmed kundunderlaget. Om vi, några månader om året, hade någonstans att träffas och äta, skulle det säkert uppskattas av både bofasta och hitresta. Sockenrådet är bl. a engagerat i Destination Åsnen, vars uppgift är att stimulera och samordna verksamheter som ska öka turisttillströmningen runt Åsnen. Är ni intresserad kan ni kontakta sockenrådets styrelse eller www.destinationasnen.se På styrelsens vägnar Örjan Riis och Mats Runesson Fotograf Evan Karlsson 02

INNEHÅLL NR TEMA HULEVIK 04 E.ON INFORMERAR 05 FOTOTÄVLING 06 TEMA HULEVIK DET STORA HUSET I RINGSHULT MITT LIV SOM ULLHUND HULEVIKS FABRIKER ALBRECHT QVISTGAARD NYINFLYTTADE LANSEN-PLAN KRASCHAR PÅ ÅSNEN FRIGIVNA KRIGSFÅNGAR TAS OM HAND I HULEVIK JÄRNVÄGEN I KORTHET SLÄKTEN DANIELSSON ÄLGPASS I STOCKHYLTAN 18 EN TURISTENTREPRENÖRS VEDERMÖDOR 20 TORHULTS BY UNDER 1800-TALET 22 FÖLJETONGEN 23 MER OM C.M PAY 23 VEM VAR ALLAN? Mor Ingrid Läs om henne och övria släkten Danielsson på Örjanstorp sidan16 Sidan 9 Albrecht Qvistgaard och Huleviks fabriker Lansen-plan kraschar på Åsnen Sidan 11 FRIGIVNA KRIGS- FÅNGAR TAS OM HAND I HULEVIK Sidan 12 03

FÖRENINGSINFO E.ON informerar... E.ON kommer under sensommaren att avsluta de förbättringsarbeten som påbörjades efter Stormen Gudrun 2005. Större delen av ledningsprojekten har genomförts under åren 2009 till 2011. Den nya 130 kv/10 kv fördelningsstationen Finnanäs Högadal driftsattes på försommaren i år och efter det har inkopplingen av de 5 utgående facken pågått. Först ut att kopplas in var facket mot Lönashult. Totalt har ledningsprojekt för drygt 80 miljoner genomförts och lägger man till kostnaden för fördelningsstationen Högadal så hamnar slutnotan på strax över 110 miljoner kronor. 1072 kunder har därmed fått ett betydligt robustare elnät i området Västra Torsås Härlundaområdet. Ni som läser dessa rader vet att terrängen i det aktuella området är besvärlig och detta har inneburit att enorma mängder sten har grävts upp. KVINNOFRUKOST Lördagen den 13 september kl.9.00-11.00 kommer Christian Svahn, ambulanssjuksköterska och medarbetare på Wennergren Maskin i Grimslöv, till Församlingshemmet i Skatelöv och berättar bl.a. om bilsäkerhet. Vi börjar som vanligt med frukost! Välkommen med anmälan senast den 9 september till: Aina von Bredow, tel 0470-750393, e-post aina.vonbredow@telia.com Britt-Mari Andersson, tel. 0470-754262, e-post solbacken@vastratorsas.se Christian Svahn Ett Stort Tack till alla som stått ut med de besvärligheter som varit under byggtiden. Ett speciellt Tack riktar vi till Västra Torsås Fiber med Tommy Eriksson i spetsen för ett fantastiskt bra samarbete. E.ON Elnät Sverige AB Växjö Bild Tommy Eriksson 04

FÖRENINGSINFO I samband med att Västra Torsås Sockenråd fyller 25 år inbjuder vi till FOTOTÄVLING Björkbackens en fototävling med temat Vår bygd idag och visioner inför framtiden. Regler för fototävlingen: Bilderna ska så klart vara tagna i Västra Torsås. Bilderna ska vara fotograferade under år 2014. Varje tävlande får tävla med max fem bilder. Sockenrådet ska få rätt att använda bilderna utan vederlag. Om bilderna nyttjas skall klart framgå vem som är fotograf. Tävlingsbidragen ska vara inlämnade senast 1 oktober 2014. Jury är styrelsen för Västra Torsås Sockenråd. Juryns beslut kan inte överklagas. De tre bästa bilderna kommer att premieras. Bilderna skall vara i digitalt format. Tävlingen är öppen för alla, även de som inte bor i socknen. Bidragen sänds till orjanstorp@telia.com Styrelsen för Västra Torsås Sockenråd Föreningar Ni vet väl att ni i Sockenbladet, kan informera om er verksamhet. Skicka text och eventuella. bilder eller slå en signal/skicka ett mail om det är något ni tycker att vi ska uppmärksamma. utedansbana i Hynnenäs Av Tomas Olofsson Festplatsen kunde under 50-talet hyras ut till traktens föreningar, en i taget, som där fick pengar för sin verksamhet. På 60-talet började publiken att glesna, efter att en väldigt aktiv tid hade gått. Föreningen hade nu ändrat sitt namn till Hynnenäs Byggnadsförening, dess nuvarande namn. Minskat intresse för ideellt arbete gjorde att föreningen beslöt hyra ut dansbanan till Percy Rosenberg, som glasade in banan, grävde brunn och byggde ny serveringslokal. År 1975 till 1995 hyrde Gerd och Allan Svensson, Häradsbäck, festplatsen och höll den i ordning, men den började bli i behov av underhåll. Då Byggnadsföreningen övertog festplatsen fick man möjlighet till s. k. ALU-arbete vid festplatsen i fyra månader och underhållet förbättrades. SVÄN? DU SOM ÄR UTSOCKNES kan stödja arbetet med Sockenbladet genom ett medlemskap i Sockenbladets Vänner. Som medlem får du, givetvis, bladet hemskickat. Du som bor i socknen är också välkommen som medlem. Sätt in 200 kr på bg. 5162-0367 Glöm inte uppge namn och adress. 05

FULL FART i HULEVIK Dagligen rullar tågen in på perrongen och på stickspåret till fabriken. Där, i fabriken, är det full fart. Tågen lastas med leksaker, möbler och träull för vidare transport i Sverige och runt om i världen. En fackföreningsklubb har bildats (på fabriken) och på skytteföreningens paviljong dansas det till långt in på natten. De dagliga inköpen görs hos lanthandlare Riis på Brobacken och/eller hos Hugo Petterssons speceri- och diverseaffär. Förutom dans på paviljongen roar man sig med film och teater i föreningslokalen i Ringshult. Kanske är det inte lika full fart i Hulevik idag men Jag håller på och skriver om familjen Danielsson på Örjanstorp säger Ingrid Riis (Örjanstorpsbo som sedan en tid tillbaka bor i Lönashult). Ett mail från Roland (Fille) Erlandsson (uppvuxen och fortfarande boende i Hulevik) dyker ner. Jag har skrivit om de nyinflyttade (bifogar text och bild) och Evan Karlsson (boende i Hulevik) håller på med en artikel om militärplanet som störtade här i Hulevik. Ytterligare mail landar i inkorgen. Denna gång från Bosse (i Kolmården) Petersson (uppvuxen i Ringshult, strax norr om Hulevik). När det snart blir Hulevik som tema, kan kanske den gamla Föreningslokalen vara värd att nämnas, skriver Bosse. Själv försöker jag skriva en kortfattad historik om Huleviks fabriker. Jag skickar min artikel till Bengt Qvistgaard (Boende i Hulevik) för faktakoll och passar samtidigt på att fråga om han möjligen vet något om de koncentrationslägerfångar som kom till Hulevik vid krigsslutet. I svarsmailet skriver Bengt, Märkligt att du skulle fråga om detta. Jag har den senaste veckan funderat på just detta med avsikt att skriva vad jag kommer ihåg från denna händelse. Ytterligare ett pling i inkorgen Jag och Marie kommer eventuellt att bidra med en artikel som berör området runt Hulevik, skriver Örjan Riis (Örjan bor, tillsammans med hustrun Marie, på Örjanstorp strax utanför Hulevik). Några dagar senare dyker artikeln älgpass i Stockhyltan ner. Tror ni på redaktionen att ni kan ha någon nytta av min lilla berättelse så får ni gärna sätta in den i V Torsås sockenblad. Skriver Jan-Erik Petersson (Ringshult) i ett mail....full fart på Huleviksborna är det i alla fall TEMA Hulevik Vi minns den tid när i Hulevik det fanns järnväg, post och stor fabrik men av allt som här var Agnetha Wendel under fornstora da r finns ej idag ens en livsbutik. Bosse (i Kolmården) Petersson Hulevikssången Varje ort av rang behöver en egen sång för att kunna ta fram och sjunga vid gemensamma tillställningar. Här följer sången om Hulevik. Melodi: This land is your land (Det här är ditt land) Musik: Woody Guthrie Text: Vers 1: Mikael Wiehe Vers 2-4 Heidi Händle, Hanni Finger,Jörg Finger och Lars Wikenhed Det här är ditt land, det här är mitt land Från Ale stenar till norra Lappland Från Bohus klippor till Gotlands raukar Landet det tillhör dej och mej Det här är ditt land, det här är mitt land Från Ströbergs Torne till Ulvö svängbro Från Torsås kyrka till Ramnaberg Landet tillhör dej och mej Det här är ditt land, det här är mitt land Med gamla Blenda från Åsnens strand Vi far med vänner till Flakarna Landet tillhör dej och mej Det här är ditt land, det här är mitt land Jag fiskar gäddor i morgonluften I Hulevik trivs vi allra bäst Landet det tillhör dej och mej 06

TEMA HULEVIK Det stora huset i RingshultAv Bosse (i Kolmården) Petersson En knapp km norr om Hulevik, på höger sida av vägen mot Torne, kan man se en stor rödfärgad byggnad med valmat tak. Vi är många som minns, men bland yngre och infl yttade sockenbor fi nns det kanske några som undrar över det gamla husets bakgrund. I Hulevik bildades i början på 30-talet, efter initiativ från bland andra bygdens amatörteatergrupp, en ekonomisk förening med uppgift att planera, bygga och driva en samlingslokal, för föreningsverksamhet och evenemang av olika slag. Byggplats blev Ringshult och 1935 stod den nya fina Föreningslokalen klar att invigas. Fotograf Yvonne Petersson bygdens folk. En relativt kort men synnerligen berikande och händelsemättad tidsperiod, för alla de människor från förr och nu, som i olika sammanhang hade förmånen att få beträda golvtiljorna i Huleviks Föreningslokal. En längre artikel om aktiviteter i lokalen, var införd i Sockenbladet nr 4, 2011. Teatergänget hade nu fått sin efterlängtade hemmascen och bland de första att använda lokalen för sina möten, var sannolikt den relativt nybildade NTO-logen, 2676 Hulvik och ungdomsklubben SDUK. Exempel på andra föreningar och sammanslutningar som kom att ha möten och aktiviteter i lokalen, är den S-märkta Arbetarkommunen, JUF, 4-H, Fruktodlarföreningen, Huleviks GoIF och Pingstvännerna. Bland återkommande evenemang minns vi Folkbiografens torsdagsfilm, midsommardans runt majstången och den alltid lika uppskattade luciafesten. De då unga Bröderna Lindqvist och den omåttligt folkkäre smörsångaren Gösta Snoddas Nordgren samt trollerikonstnärerna Hector el Neco och Georg Neij, är ett litet urval av alla artister som framträtt på scenen här. Lokalen har även varit upplåten som krigsflyktingförläggning och för skolköksutbildning. Av andra förekommande verksamheter och begivenheter, kan nämnas exempel som, folkbildande föreläsningar, studiecirklar, idrottsträning, pingisspel och olika typer av auktioner. Stationen i Hulevik 1955 Fotograf okänd Under några år på 50-talet var det här huset en förutsättning, som mötesplats och dansgolv för Hul i Kul Club. Det var den tidens mycket populära, men smått kontroversiella, nöjesklubb för dans och underhållning. I mitten av 60-talet såldes fastigheten, som idag är i privat ägo. Kanske ser vår gamla lokal lite sliten ut, men den har ändå kvar sin speciella förmåga, att locka fram härliga minnesbilder hos många av oss. Närmare 30 år, var lokalen en levande social funktion för 07

TEMA HULEVIK Mitt liv som Ullhund (i Huleviks Fabrik) Av Jan-Erik Petersson Året var 1959, denna varma sommar då vattnet sinade i brunnarna, jag var 14 år gammal och jag jobbade nästan hela sommaren på Ulvö Torvströfabrik. Så brun som jag blev då har jag inte lyckats att bli senare, det kan bero på det starka solskenet i kombination med torvdamm och för lite vatten. Framåt sensommaren när all torv var bärgad och ny torv skulle skäras fick vi småpojkar sluta, det var ett alldeles för tungt arbete för oss. Istället fick jag anställning på Huleviks Fabrik som ullhund. Problemet var bara att prästen John Lindgren kallade till konfirmationsundervisning och den varade hela vintern och fram till pingst kommande år. Detta problem löstes dock som så att de dagar vi skulle ha andlig spis fick vi vara lediga från fabriken, jag tror att det var verkmästaren Karl Ströberg som hjälpte oss med denna lösning. Varför jag nu skriver i viform beror på att min skolkamrat Arne Nilsson också jobbade i fabriken, så vi båda fick ledigt från fabriken när prästen kallade. Min första dag som ullhund minns jag fortfarande mycket väl, för när jag svängde in genom grindarna med min cykel och parkerade den i cykelstället som fanns på norrsidan av hyvleriet så hade jag satt cykeln på fel plats. Jag blev genast tillsagd att flytta den och blev anvisad en annan plats. Lite tillplattad och slokörad gick jag sedan in till matsalen vars ingång var till vänster om skorstenen. En liten betongtrappa ledde upp till matsalen. När jag såg denna skapelse, där väggarna var reveterade och målade i någon gulvit färg med spindelväv och damm som täckte varje hörn, fick jag en obehagskänsla av fängelse. Vis av vad som hänt vid cykelstället så ställde jag mig i dörren, för jag visste inte vilket bord jag kunde sätta mig vid. En doft av kåda, svett och hyvelspån mötte mig också vid denna dörr och man var ju inte så katig första dagen på jobbet inför alla gubbarna som satt på sina platser och skärskådade mig. Men min fasters man Gunnar Karlsson räddade situationen för mig och ropade på mig: Kom och sätt dig här pojke,och sedan hade jag en plats också. med skottkärror. Det var mycket att undersöka och ett måste var ju att kolla hur allt fungerade. Alla hyvlarna och pressarna drevs direkt av ångmaskinen som var själva hjärtat i fabrikens produktion. Denna ångmaskin drev också en generator som gav energi till alla elmotorer i sågverket och maskinisten Klas Petersson visste exakt hur mycket han skulle brassa på med ytved för att det skulle vara rätt tryck i pannan. Detta jobb som maskinist var inget för en morgontrött person. Kl. 07.00 ljöd ångvisslan och arbetet skulle börja och då skulle trycket i pannan också vara på topp. Ångvisslan hördes långt och var ett rättesnöre för folket även utanför fabrikens område, för alla visste att när visslan ljöd kl. 12.00 så var middagen färdig och när den hördes 17.00 så var det dags att ta in korna för mjölkning. Även skorstenen var ett riktmärke, särskilt när man var på sjön. För att hitta de bästa abborrgrunden hade vi ofta skorstenen i linje med någon sten i sjön eller liknande och då kom man alltid rätt. Utdrag ur Svensk industrikalender 1936 Min korta sejour i Huleviks fabrik lärde mig hur arbetet på fabriken bedrevs och vilken stor betydelse den haft för hela bygden runt Hulevik. Är det någon som är intresserad av Huleviks historia rekommenderar jag att ni läser materialet som studiecirkeln, Hulevik förr och nu från 1986, tog fram. Själva jobbet som ullhund innebar att man skulle ta träullen från hyveln och lägga den i en våg som vid rätt vikt tömdes till pressaren. Vi skulle också förse hyvlaren med massavedsbitar som var cirka 50 cm långa och hämtades Tågen börjar rulla genom Hulevik Hulevik får tågstation (från början hade Torne och Ulvö stationer) Huleviks sågverk startar Brand i Huleviks fabriker Tillverkning av träull startas i Huleviks fabriker 1874 1876 1880 1911 1913 08

TEMA HULEVIK Utdrag ur Svensk industrikalender 1947 Albrecht Qvistgaard Huleviks fabriker Av Agnetha Wendel Från 1880-talet och fram till mitten av 1960-talet var Hulevik en blomstrande industriort. Från Huleviks fabriker exporterades, bland annat, leksaker och träull över hela världen. Albrecht Qvistgaard (Hulevik) bildade 1880, tillsammans med Carl Magnusson, Huleviks sågverk. Vid sekelskiftet, nu med Albrecht Qvistgaard som ensam ägare, utökades verksamheten. Ytterligare en fabriksbyggnad uppfördes och maskiner för tillverkning av svarvade produkter inhandlades. På fabriken tillverkades nu bland annat salongsbord, spelbord och stolar. 1903 ombildades företaget till aktiebolag med Albrecht Qvistgaard som VD. Förutom bord och stolar tillverkade man också trådrullar, handtag, leksaker och spelbrickor som gick på export till England. 1908 var aktiekapitalet förbrukat och fabriken övertogs av Wärends Träindustrier AB. Möbeltillverkningen fortsatte fram till 1911 då en brand ödelade fabriken. Tomten såldes, 1912, till bröderna Jöns och Anton Nilsson som lät bygga en ny fabriksbyggnad i tegel. Den nya byggnaden stod klar 1913 och träullstillverkningen kunde starta. (Träull användes bland annat till emballering och möbelstoppning). 1927 skulle ytterligare en brand ödelägga fabriken. En ny fabrik, dubbelt så stor, byggdes. Stora delar av produktionen exporterades till Kanarieöarna, Sydafrika och England. 1942 var det dags igen. En ny brand som även denna gång lämnade en ödelagd fabrik i sitt spår. Återuppbyggnadsarbetet påbörjades återigen och året därpå var produktionen igång. Några år senare, 1946, utökades produktionen med träullsplattor. Från Hulevik exporterades nu träull och träullsplattor till världens alla hörn. Bland annat till Marocko, Sydamerika och England. Produktionen fortsatte fram till 1962. 1965 köpte Göte Lundkvist fabrikslokalerna och startade blöjtillverkning. Kissemissblöjan blev en stor framgång och i fabriken jobbade man nu två-skift för att kunna möta efterfrågan. Trots framgångarna hade företaget usel ekonomi och 1970 såldes fabriken på exekutiv auktion. Albrecht Qvistgaard Albrecht Qvistgaard föddes den 28 september 1839 i Välinge socken, Malmöhus län. Han studerade vid Kungliga skeppsbyggeriinstitutet i Karlshamn där han, 1863, avlade examen som skeppsbyggmästare och skeppsmätare. 1869 tog han examen som civilingenjör vid Kungliga krigshögskolan. 1909 utarbetade Albrecht, på eget initiativ, ett förslag på en tunnel under Öresund som skulle förbinda Sverige och Danmark. Tillsammans med sin danske kollega, Henrich Orth presenterade Albrecht, till den danska och svenska regeringen, såväl ritningar som kostnadsberäkningar. De båda herrarna hade två förslag på var tunneln skulle byggas. Helsingborg Helsingör eller Malmö-Köpenhamn. Järnvägsbyggnadsbyrån fick i uppdrag att utvärdera förslagen. De bad, i sin tur, civilingenjör Erik Winell att yttra sig i ärendet. Två år senare kom han med sitt yttrande och 1919 togs följande beslut i ärendet: På grund av ekonomiska skäl föranleder ansökningen ingen åtgärd. Albrecht dog, 83 år gammal, i sitt hem i Hulevik. Källa; Boken Hulevik förr och nu artikel skriven av Östen Toft Återigen brinner det i Huleviks fabriker En fackföreningsklubb bildas på Huleviks fabriker Logen Hulevik bildas Bygget av föreningslokalen är klart Huleviks fabriker brinner igen 1927 1931 1933 1935 1942 09

TEMA HULEVIK Nyinfl ytt ade Text och bild Roland (Fille) Erlandsson Det är snart mitten på januari och jag går huvudgatan i Hulevik. Än har det inte kommit någon snö, det är plus fem grader, mörkt och lätt regn. På väg ner mot hamnen går jag förbi hus som när jag var ung hyste familjer som var i aktiv ålder, men nu står många av husen tomma. Jan på trappan till Lyckebo. Till höger, Brana, Baloo och Anders Däremot så har det kommit upp många nya fina hus som än så länge mest fungerar som sommarbostäder. Vi är förstås jätteglada och tacksamma för dessa människor som har valt att tillbringa sin fritid i vår by. Vad vi däremot skulle vilja se mer av är att fler tar steget att flytta hit permanent. Det är därför som jag är på väg neråt sjön; för att titta in till ett par som har tagit detta steg. Jan och Ingrid Jan och Ingrid Andersson, samt borderterriern Basse, från Virestad är nyinflyttade i Hulevik. Egentligen var det inte meningen att de skulle komma hit. För 4-5 år sedan började planerna på en sommarstuga växa fram. Valet stod att bygga något i Hällevik eller Mellbystrand. Men eftersom de med vänner hade varit på midsommarfirande i Hulevik i 25 år, älskade platsen och det helt plötsligt dök upp en fastighet till försäljning så var valet lätt. Den plats som hade bästa läge och fiske var Hulevik och då kunde planerna på sommarstuga läggas åt sidan och renovering av den befintliga fastigheten tog vid. Nu blev det en 1 ½-plansvilla i stället för en Västkuststuga. En stor renovering påbörjades. I stort sett hela huset utom stommen har bytts ut. Jan poängterar särskilt hur vackert han tycker det är här. Utsikten över sjön med morgonsol och en kopp kaffe på balkongen ser han fram emot nu till våren som blir deras första på denna plats. När huset nu är färdigt så undrar man ju vad tiden ska läggas på framöver. Både Jan och Ingrid säger med en mun att det absolut inte ska bli några som helst problem att hålla sig sysselsatta. Jan (och Basse) har stort intresse för jakt, och till sommaren blir det även fiske. Frågan är om Basse är med på detta också. Planer finns också på nytt garage och friggebod. Ingrid lägger gärna mycket tid på trädgården. Jag vet själv av erfarenhet att en trädgård blir aldrig färdig så där har hon och göra. Kan inflika ett kinesiskt ordspråk som säger: Vill du bli lycklig en dag drick dig berusad Vill du bli lycklig ett år skaffa dig en kvinna (man) Vill du bli lycklig ett liv odla din trädgård Efter en kopp kaffe och småprat tackar jag för mig. Jan säger då något som gör mig mycket glad. Han och Ingrid är mycket tacksamma för det fina välkomnande som de fått. Ett underbart mottagande är ord som värmer. Åter ute i mörkret och regnet är det som att stegen är lite lättare på hemvägen. Återigen lyser ljusen i husen i byn och det är nästan som att jag ser hoppet om en levande landsbygd kanske kan uppnås. Till saken hör att på ytterligare ställen i byn har det kommit bofasta. Anders och Brana Anders och Brana Örnvinsson är ett annat par som bosatt sig i Hulevik. De bodde tidigare i Torsåsby men när barnen var utflugna blev huset där plötsligt för stort och de började se sig om efter något mindre. Anders har sina rötter i Hulevik och när det dök upp ett mindre hus med bra läge tvekade de inte att slå till. Koncentrationslägerfångar tas om hand i Hulevik Huleviks GoIF bildas Går, 1959, tillsammans med VTIF Första sommaren som man har simskola i byn Ett lansenplan störtar i Åsnen utanför hulevik Göte Lundkvist köper Huleviks fabriker och startar blöjtillverkning 1945 1950 1955 1963 1965 10

TEMA HULEVIK Bild från artikel i Smålandsposten 22 januari 1963 Först gick tankarna på att ha huset som sommarstuga, men det övergick snart till att bli det nya hemmet. Efter renovering och tillbyggnad, det behövdes ju trots allt lite mer plats till allt, så flyttade de in permanent i våren 2013. Anders har sitt företag MT-svets i Grimslöv och Brana arbetar som tandsköterska i Räppe. På frågan om hur det känns att pendla svarar de båda att det inte är några som helst problem. Att komma hem och kunna titta ut över Åsnen från det nya uterummet kompenserar mer än väl den lilla extra tid det tar att komma till och från jobbet. Första vintern här har det inte heller varit några svårigheter att ta sig igenom. Vi hoppas att det blir många somrar och vintrar tillsammans framöver, och vi önskar Anders och Brana välkomna till byn. Tre rådiga Huleviksbor gav den svårt skadade spanaren första hjälpen. Fr.v. Bengt-Göran Pettersson, fabriksarbetaren Hugo Pettersson samt Mats magnusson Lansen-plan kraschar på Åsnen Rådiga Huleviksbor hjälpte spanaren av med syremask Av Evan karlsson Den 21 januari 1963 havererade en Lansen S 32 C i sjön Åsnen utanför Hulevik. Planet var ett av flera som den här dagen övade navigeringsflygning sträckan Nyköping- Emmaboda-Vislanda-Nyköping. Besättningen utgjordes av föraren Bengt Göran Johansson och navigatören Karl Erik Törn, båda från F 11 i Nyköping. Från sitt hus nära stranden mot Åsnen kunde Hugo Petersson och hans son Bengt-Göran se hela förloppet innan kraschen. Av allt att döma försökte piloten göra en nödlandning på isen. Landningen misslyckades och planet bröts mitt itu, vingarna slets loss och kabinen fortsatte en bra bit över isen. Hugo, sonen Bengt-Göran och Mats Magnusson sprang direkt ut på isen. Här fann de navigatören liggande på rygg. Han var vid liv och av hans gester kunde de förstå att syrgasmasken måste bort för att han inte skulle kvävas. Med gemensamma krafter fick man till slut av masken och räddade därmed livet på navigatören. Piloten hittades fastklämd i den illa söndertrasade kabinen. Här fanns inget man kunde göra. Han var redan död. Under tiden hade Anna-Lisa Kling, föreståndare för poststationen i Hulevik, larmat ambulans och polis. Hon hade också kunnat följa planet när det kretsade över samhället. Det var landsfiskalerna Kindgren och Dahlgren från Älmhult som tillsammans med ortens polis John Samuelsson såg till att området spärrades av och sattes under bevakning. Navigatören fördes till Växjö lasarett med benbrott och svåra ryggskador med brott på två kotor. Så småningom skulle han tillfriskna och fortsätta flyga. Under många år efter olyckan skickade Karl Erik Törn en bukett rosor till sina räddare i Hulevik. Blommorna anlände punktligt på årsdagen för olyckan. Det blev ett omfattande arbete att försöka plocka ihop delarna till planet som spritts över ett stort område. Det kraschade planet värderades till 6 miljoner kronor (motsvarar 62,8 miljoner 2014). Haveriet utanför Hulevik var ingen engångsföreteelse. Antalet haverier var stort under kalla krigets år. På 1960-talet hade Sverige runt sex gånger högre dödlighet per 100 000 flygtimmar jämfört med USA. Antalet omkomna under 1960-talet var i snitt tretton per år. I minneshallen i försvarsbyggnaden Tre vapen på Östermalm i Stockholm finns en hel vägg med mer än ett tusen namn på döda flygare, förolyckade sedan det svenska militärflyget startade för runt 100 år sedan. BLAD SOCKEN 11

TEMA HULEVIK De allra flesta namnen härrör från några decennier efter andra världskrigets slut. Sverige hade fred, men längs gränserna rasade det kalla kriget mellan öst och väst. Varför blev det så? Hur kunde man tillåta att så många dog i fredstid? Man kan peka på flera orsaker. Hotbilden uppfattades som skarp. Man var tvungen att komma fienden så nära som möjligt. Övningarna som skedde då skulle aldrig ha beordrats idag. Vissa plan hade också rena systemfel. Enligt flygsakkunniga skulle varken Tunnan, Lansen eller Draken ha blivit godkända idag. Hela parken skulle ställts av. En annan orsak var de låga åldrarna på flygarna. En fältflygare kunde börja som 17-åring. Ledningen var heller inte den bästa. Man drev på för hårt, det blev för grabbigt. Dagens piloter får gå igenom omfattande tester inte bara med hänsyn till fysiken utan i ökad omfattning vad avser psyket. Vildhjärnorna och chanstagarna kommer inte längre ifråga för utbildning till stridspiloter. Källor: Artikel daterad 22 januari 1963 i Smålandsposten. Artikel daterad 29 april 2013 i Expressen Nu utreds massdöden inom flygvapnet signerad av Arne Lapidus. Frigivna krigsfångar tas om hand i Hulevik Av Bengt Qvistgaard Under andra världskriget 1939-1945 var (Nederländerna) Holland ockuperat av Tyskland och fi ck utstå svåra umbäranden. Judeförföljelsen var mycket omfattande vilket väl de fl esta hört talas om inte minst genom den lilla fl ickan Anne som i sina efterlämnade dagboksanteckningar Anne Franks dagbok mycket väl dokumenterat detta. Motståndsrörelsen i Holland växte sig allt starkare genom åren vilket innebar att ockupationsmaktens förtryck ökade. Som exempel kan nämnas att drygt 20 000 medlemmar i motståndsrörelsen arresterades och att drygt 2000 av dem avrättades. Tyskarnas krigslycka vände och den 9 april 1945 blev den officiella fredsdagen, dock inte i Holland där ockupationsmakten höll sig kvar och de allierade tvingades återuppta befrielsekampen. Den 5 maj kapitulerade de tyska styrkorna i Holland. Just denna dag anlände en grupp, ca 25 holländare och 5-6 belgare, till Hulevik där en förläggning för frigivna krigsfångar hade iordningställts. När Folke Bernadotte i krigets slutskede på uppdrag av Röda Korset förhandlade med Heinrich Himmler, en av Hitlers närmaste män och chef för S S, om frigivning av tyska krigsfångar var det från början bara fråga om skandinaviska medborgare men efterhand också övriga europeiska fångar. De Vita bussarna blev symbolen för dessa fångtransporter. Ramlösa Brunn, utanför Helsingborg, var slutstation för transporterna varifrån fångarna därefter sändes vidare till snabbt iordningställda läger i Sydsverige. Varför just Hulevik blev en av dessa platser vet jag inte, kanske berodde det på att här fanns Hemvärn och Lottakår. Innan de frisläppta fångarna lämnade Ramlösa Brunn hade de ekiperats med, förutom nödvändiga underkläder, varsin kostym skjorta och slips. Föreningslokalen i Hulevik hade snabbt anpassats till förläggning för ett 30-tal personer. Robert på Vanstighultet och Per i Tykatorp tillverkade våningssängarna. Hemvärnsmän och lottor fyllde madrassvaren med halm. Filtar och övrigt oumbärligt införskaffades. Jag antar att det var civilförsvaret och andra myndigheter som stod för samordning och andra administrativa och ekonomiska åtgärder som krävdes för att genomföra projektet. Lokalen var naturligtvis inte någon idealisk byggnad för detta ändamål. Inga sanitära funktioner, inget rinnande vatten. Ett litet dåligt kök var vad som fanns. Den stora resursen var alla fantastiska människor som helt ideellt klarade av att få allt att fungera Jag minns inte namnen på alla men nämner här några. Förutom Robert och Per fanns Gustav Pettersson i Torne, Sven-Johan på Sjödalen m fl. hemvärnsmän. Majken Thuné, Ida Karlsson, Astrid Pettersson på Ringatorpet, Ninni Riis och Karla Qvistgaard var de lottor jag tror mig känna igen på samlingsfotot, liksom Karin Söderlund som också hjälpte till. Min mor som var sjukvårdslotta (varför vet jag inte eftersom hon inte var utbildad i sjukvård) kunde en del tyska och var den som tolkade lägrets behov och vilja att aktivera sig, att börja leva igen, att förbereda sig för det fria liv som väntade i hemlandet och som de i många år varit grymt fråntagna. Ett av mors första initiativ var att uppdra åt min bror Hans och mig att, utrustade med tvålar och handdukar, lotsa männen genom skogen till Abbanäs där de fick tvätta och löga sig i det fortfarande kalla vattnet, vilket de med förtjusning gjorde. En dramatisk 12

TEMA HULEVIK händelse var när en av männen drabbades av tyfus och fick föras till infektionsavdelningen på Växjö lasarett. Lyckligtvis utbröt ingen epidemi och mannen kunde efter tillfrisknande återkomma till lägret. I lägret fanns många olika intressen representerade. Där fanns duktiga fotbollspelare, någon skådespelare, några musiker mm. Allehanda aktiviteter startades. Fotbollsspelarna lyckades att i en utmaningsmatch slå Tornes duktiga elva. Vi hulevikspojkar tog naturligtvis holländarnas parti och konstaterade överlyckliga att vi slagit Torne i fotboll. Man skrev och framförde något litet spex eller skådespel som visades för intresserade huleviksbor. I mitt hem fanns en gammal taffel som några av de duktiga musikerna gärna trakterade. Jag minns också att en duktig hantverkare tillverkade fackinredning till ett silverschatull som fortfarande finns i hemmet. Några av holländarna blev personliga vänner i en del hulevikshem. De två äldsta männen i gruppen 50-55 år gamla sökte sig gärna till mitt hem. De hette De Baun (?) och Pieter Smolder. Smolder var gift och hans fru väntade hemma i Holland. Han skrev efter något år att han hade fått en son som hade döpts till Bengt. Jag minns också en ung student, Vessel Dellman, som upprätthöll förbindelsen med ett flertal huleviksfamiljer under många år. Han återkom också minst en gång till Hulevik. Hur länge lägret bestod kommer jag inte ihåg men tror att det var ungefär 3-4 månader. Jag minns däremot väl den glädje våra gäster utstrålade när de vinkades av på stationen där flertalet huleviksbor hade samlats för att önska dem lycka till. Bengt Qvistgaard skrev, i Västra Torsås hembygdsbok 1996, en mycket intressant och utförlig historia om järnvägens tillkomst och utveckling. All fakta kommer från den artikeln och den kursiva texten är Bengts ord. Järnvägeni korthet Vid pennan Agnetha Wendel Vid stadsfullmäktigesammanträdet i Karlshamn, den 15 juli 1864, framfördes önskemål om att låta utreda möjligheterna till en järnvägsförbindelse mellan Karlshamn och lämplig anknytningsplats till stambanan. Utredningen genomfördes och resulterade i ett förslag till bredspårig järnväg från Karlshamn, via Ålshult-Lönashult-Gottåsa- Vislanda (Exakt den sträcka som väg 126 har genom vår socken). Erik Danielsson (Örjanstorp) griper in, Åsnenalternativet Det var nu (efter förslag om sträckning)erik Danielsson kom in i bilden. Han var inte nöjd med den föreslagna sträckningen genom Västra Torsås utan ansåg att en sträckning utefter Åsnens västra strand skulle vara ett bättre alternativ. Erik Danielsson kontaktade Erik Sandell och presenterade sitt förslag. (Erik Sandell var ingenjör på Väg- och Vattenbyggnadskåren och hade under senare hälften av 1860-talet fått Riksdagens gillande för byggandet av ett billigare alternativ smalspåret ) Sandell blev klart intresserad och åtog sig att på Erik Danielssons bekostnad utföra en alternativ stakning och kostnadsförslag. (Järnvägsbolag-) Styrelsen fann Danielssons förslag vara långt bättre än den koncessionsansökta sträckningen över Lönashult. Sandell fick i uppdrag att omedelbart påbörja bygget. I februari 1872 var Sandell klar med förberedelsearbetena och hade anställt 6 st. ingenjörer varav en var Albrecht Qvistgaard. Med en arbetsstyrka på 1200 man bedrevs arbetena i ett högt temp. Den 29 juni 1874 invigdes högtidligen Karlshamn- Vislanda järnväg av ingen mindre än konung Oscar II. (Slutkostnad 2 448 373 Rkmt inklusive rullande materia.) 13

TEMA HULEVIK Släkten Danielsson på Örjanstorp Släkten Danielsson på Örjanstorp Örjanstorp har en lång och tidvis riktigt spännande historia. Från den förste Örjan, som för länge sen odlade upp en bit mark där, till den nuvarande ägaren med samma namn Av Ingrid Riis Gårdens registerbeteckning är Hagsverksmo, men det namnet används inte så ofta. Följ nu med på en resa i den gamla, men för många inte särskilt goda tiden, och lär känna den intressanta släkten Danielsson, som bodde på Örjanstorp en period på 1700- talet och 1800-talet. Visst är de borta nu de här människorna, men för den skull inte helt bortglömda: Erik Danielsson, Daniel Eriksson och ytterligare en Erik Danielsson, som blivit mest dokumenterad av de tre. Erik Danielsson d.ä., Vässlar-Eriken, levde mellan 1723 och 1793. Enligt den muntliga traditionen var hans samvete ganska rymligt. Bland annat ville man göra gällande att han hade lurat till sig Örjanstorp. Det skulle ha skett på gästgiveriet i Torsås Hinsegård en söndag efter gudstjänstens slut. Efter en del käbbel och intag av starka drycker bytte Erik den lilla gården Ringatorpet lika mot det betydligt värdefullare Örjanstorp. Man kan väl tänka, att han som blev lurad var den mest berusade av de båda. Är detta lögn eller sanning? Inte lätt att veta efter alla dessa år. Eriks ende son, Daniel Eriksson, som var född 1762, hade betydligt bättre anseende än sin far i bygden. Han hade uppdraget att vara sexman i socknen. Det innebar att han hade uppsikt över kyrkotukten, det vill säga, att han skulle försöka se till att människorna levde gudfruktigt, efter kyrkans normer. Daniel hämtade sin första fru i Flyaboda i Almundsryd. Hon hette Elin Karlsdotter.De bådas initialer samt årtalet 1798 finns på en järnhäll framför öppna spisen i farstukammaren i Röda Huset. Paret hade tre söner, som bosatte sig i Jätsbygd, Möllekulla och Odensvallahult i Urshults socken. I längden blev Daniels och Elins äktenskap olyckligt. Det slutade med skilsmässa, något som var väldigt ovanligt då. Den direkta orsaken ansågs ha varit hustruns o- trohet. När det gått en tid, och Daniel var 50 år, gifte han om sig med en soldatdotter från Opparyd Gunnarås. Det var den rejäla pigan Ingrid Svensdotter Trogen, som var 18 år yngre än sin man. De fick sex barn tillsammans. Ingrid ansågs ha viss hand med det övernaturliga, som hon vid flera tillfällen lyckades beveka. Daniel dog av lungsot 1831, och då var änkan bara 51 år och de flesta barnen minderåriga. Då maken skulle begravas, tog Ingrid linfrön och strödde på vägen vid grinden intill gården, där likfärden skulle gå fram. Detta för att den avlidne inte skulle gå igen. Som änka hade Ingrid länge undantag hos sin son Erik Danielsson d.y., som var född 1816, och som övertagit gården i unga år. Till undantaget hörde bland annat en egen ko. Den brukade gå ner till en källa i närheten för att dricka och sedan ta sig hem själv. En dag kom den inte tillbaka. Det visade sig då, att en varg hade varit framme och rivit ihjäl Ingrids ko. Det här berättade Axel Johansson i Stockhyltan för mig, bland mycket annat. Han var intresserad av vad som hänt på gården, eftersom han på sin mors sida härstammade från Daniel Eriksson via den ena urshultsgrenen. Erik Danielsson d.y.-s fru hette Ingrid liksom hans mor. Hon hörde hemma i gården Håralycke i Virestad. Ättlingar till Ingrids ene bror har varit bosatta där ända in i vår tid. Jag var bekant med en av dem, Greta Trollius, som avled i maj 2014. Hon berättade gärna om sina gamla anförvanter. Ingrids föräldrar var av den förmögna sorten, som försåg sina barn med rikliga hemgifter. Man sa, att det fanns drakaguld i huset. I bygden skämtades det med talesättet, att hästarna i Håralycke var försedda med skor av silver. Hugo Petterssons specerioch divärsehandel läggs ner Huleviks fabriker går i graven Sissta tåget rullar genom Hulevik Huleviks samhällsförening bildas Boken Hulevik förr och nu ges ut 1967 1968 1970 1982 1985 14

TEMA HULEVIK En dag kom den unga Ingrid till sina föräldrar och anförtrodde dem, att Germund i granngården Mölleryd och hon tyckte om varandra och ville gifta sig. Då fick hon klart besked av sin far, Peter Olsson. Det där med Germund fick hon allt slå ur hågen med detsamma. För Daniel Eriksson på Örjanstorp och han, Peter Olsson, hade för länge sedan kommit överens om, att deras barn Erik och Ingrid skulle ha varandra. Ingrid blev grymt besviken. Men vad kunde hon göra annat än lyda far sin. Ingrid Petersdotter och Erik Danielsson, 19 och 21 år gamla, förenades i ett äktenskap, som var så tydligt arrangerat. Men Ingrid hade svårt att förlåta sina föräldrar. I flera år vägrade hon att hälsa på i Håralycke. Men tiden gick, och för en husmor i ett dåtida allmogehem med mångahanda dagliga bestyr blev det väl inte så mycket tid över till kärleksfunderingar. Den krassa verkligheten tog över. Kanske fick Erik och Ingrid ett någorlunda drägligt liv tillsammans. Några ekonomiska problem var det knappast tal om. Nio barn såg dagens ljus på gården. Bara fem nådde mogen ålder. Erik Danielsson hade ord om sig att vara en krävande husbonde. En gång, när han var bortrest, blev det mycket strul med arbetet hemma på gården. Då lär Ingrid ha suckat uppgivet: Ja, inte är det lätt när Hålle är hemma, men det blir minsann inte bättre när han är i väg. Hålle var en dialektal benämning på en, som ville hålla sträng ordning. Kanske var Erik inte så olik andra arbetsgivare vid den här tiden. Levnadsvillkoren var verkligen mycket hårda för många. Tjänstefolk hade långa arbetsdagar, och lönen för mödan var ringa. Ofta hade man stora barnkullar, och det gällde att kunna sätta fram mat på bordet varje dag. Människovärde, ja det var väl i regel något som knappast ansågs gälla den fattige. Ingrid kallades allmänt för mor Ingrid och blev känd för att vara en hjärtego kvinna. Vid den här tiden fanns det många tiggare, som strök omkring längs vägarna. De behövde aldrig gå iväg hungriga från mor Ingrid i Stora Kök på Örjanstorp. Särskilt under nödåren 1868 och 1869 kom det många till gården och sökte arbete. Ibland var de nöjda med bara maten som ersättning. Lyckligtvis kunde arbete erbjudas, eftersom man höll på att dika och odla upp en stor mosse, Näset. I våra dagar är det området ängsmark som delas mellan Åke Karlsson och Roy Nyberg. En sak är helt säker; Erik Danielsson var en synnerligen handlingskraftig karl. Han utvidgade sina domäner genom att köpa gårdar både i närheten och längre bort i Härlunda och Almundsryds socknar. Han var med när Skatelövs & Västra Torsås sparbank grundades och tillhörde länge dess styrelse. 1879 kunde man i februari läsa i bankprotokollet: Enär kyrkovärd Erik Danielsson ej längre kunde fungera som ord. Ledamot i direktionen, beslöt denna enhälligt att välja honom till hedersledamot, för att vid dir.-sammanträden lämna sina alltid mogna råd; med sitt namn, då så erfordras, vara behjälplig att bispringa banken under tider då banken möjligen blev i behov av goda och värdefulla namn. Redan i unga år valdes Erik Danielsson till kyrkvärd. Sockenkyrkan fanns då i Torsåsby nära den nordöstra gränsen. Att ta sig dit på dåliga vägar från den södra delen av Torsås var inte det enklaste. Ulvöborna färdades först tvärtomsvägen till Örjanstorp, den vägbit som Örjan Riis nu så lämpligt kallar Gamla kyrkvägen. Den raka vägen mot Hulevik, som vi har i våra dagar, fanns inte då. Man åkte vägen strax norr om Röda Huset upp mot det vi kallar Högelid. Så bar det av fram till den slingriga Holländarvägen. Väl där åkte man först uppför branta backar vid Ramnaberg och sedan neråt. Sen körde man uppför nya backar vid Norregården. Flogmyra, Fårshult och Åsen passerades, och sedan var man snart framme vid målet, den gamla träkyrkan från 1700-talet. Ja, nog var det krångligt för örjanstorpare och andra långväga att åka till kyrkan. Men hur svårt var det då för de sockenbor, som inte hade tillgång till häst och vagn. I december 1873 lämnade Erik Danielsson sitt uppdrag i kyrkans tjänst efter 28 år. Då hade han tidigare under året tjänstgjort vid den nya kyrkans högtidliga invigning på Kristi Himmelsfärdsdagen. Kyrkan, som efter så många stridigheter om placering, äntligen var på plats- i Lönashult. En vällingklocka anskaffades till gården från Nyby bruk. Den fästes i en stapel och blev placerad på drängstugans tak. Det var vällingklockan, som talade om för tjänstefolket, när det var dags att ta paus för att äta. På klockan står årtalet 1861, så det är många människor som under årens lopp har lyssnat på dess klang. Sedan drängstugan rivits, finns klockan nu på ett av uthusen. I våra dagar brukar familjen ringa i vällingklockan vid tolvslaget på nyårsnatten. Även vid andra speciella tillfällen får klockan klämta en stund. Det har förstås också hänt, att barnen på gården har roat sig med att okynnesringa. Under 1800-talet tillverkade man brännvin i ett ångbränneri på Örjanstorp. Byggnaden låg en bit österut räknat från gårdsmiljön vid den nuvarande skogskanten. Jag har hört berättas, att man ofta hämtade potatisråvaran från odlare på andra sidan Åsnen. Potatisen forslades då med båt över sjön till Ulvö, där dagasverkstorpare lastade av och transporterade den hem till bränneriet. Ibland kunde det bli förseningar, så att man fick hålla på fram mot midnatt. Någon övertidsersättning var det väl knappast tal om, nej det tror jag inte. BLAD SOCKEN 15

TEMA HULEVIK Det är svårt att föreställa sig nu, hur det såg ut vid bränneriet, när produktionen var i full gång. Några stora stenar från den gamla husgrunden är det enda som finns där nu. Kvar finns däremot magasinet, ett stabilt timmerhus med gallerförsedda fönster. Där förvarade man den färdiga produkten. I tunnor, förmodar jag. Ett gammalt polhemslås till ena dörren finns bevarat. Magasinets nuvarande ägare Torsten Riis och hans Laila har allvarliga tankar på att låta restaurera byggnaden på ett så pietetsfullt sätt som möjligt någon gång framöver. Olof Eriksson från Horgenäs berättade på gamla dar om bränneriet för Stig Tornehed i ett radioprogram. Olof växte upp i Horgemo Södergård. En söndag fick man främmande oväntat i hans hem. Då sa Olofs far till honom: -Olof, här har du en 50-öring. Spring nu så fort du vinger te Örjanstörp och köp en kanna brännvin! En kanna motsvarade 2,66 liter. Något annat som minner om bränneritiden är drankahålan, som är belägen snett framför ladugården. Där i den stensatta hålan förvarade man dranken, som var en restprodukt vid brännvinstillverkningen. Den proteinrika massan hade man som foder åt kreaturen. Längs med den fyrkantiga hålans sidor har nu gårdsfolket planterat vackra, gammaldags växter. Under Erik Danielssons tid kom järnvägen till vår bygd. Först hade man planerat en sträckning, som gick från Gottåsa söderut över Lönashult. Erik Danielsson var missbelåten, för han ville ha järnvägen på närmare håll. Han hjälpte till att bekosta en ny stakning utmed Åsnens västra strand. Detta förslag visade sig förmånligt på flera sätt och godkändes. Järnvägen var klar för invigning 1874. Med premiärtåget åkte landets nye kung Oscar II. Tågen kom att stanna på tre ställen inom vår socken, i Torne, Hulevik och Ulvö. Under en följd av år var de här byarna väldigt livaktiga. Tyvärr blev järnvägsepoken inte så lång, bara knappt hundra år. I maj 1970 gick sista tåget. En person, som hade en viktig roll vid järnvägens tillkomst, var ingenjören Albrecht Qvistgaard, som hade danska anor. Han gifte sig med Erik Danielssons dotter Blenda, och de båda bosatte sig på Huleviksberg. Gun, Hans och Bengt är barnbarn till Albrecht och Blenda Qvistgaard. Och förstås barnbarnsbarn till Erik Danielsson och Ingrid Petersdotter. Albrecht Qvistgaard hade ett varmt kulturintresse och var en driftig man, som bland annat startade Huleviks Fabriker. En annan av Erik Danielssons döttrar, Christina, gifte sig med Johan Petersson i Östregård, storodlare och brännvinskung i Torsåsby. 1881 lät Erik Danielsson uppföra ett präktigt undantagshus hin sidan vägen, det vi nu kallar Gula Huset. Men han hann aldrig flytta ditin, för han avled i april 1882 och fick stå lik i det nya huset. Efter hans hädangång kunde man läsa i Smålandsposten den 27 april: I går afled å sin egendom Hagsverksmo i W. Thorsås en af våra större jordegare bland den gamla allmogestammen, kyrkvärden Eric Danielsson, hvilken med en jämförelse ringa ärfd förmögenhet som grundplåt förstått att upparbeta sig till ett för småländska förhållanden ansenligt välstånd. Under en sträf och mera hård yta gömde den aflidne ett redbart sinne. Mor Ingrid levde i elva år efter makens bortgång och bodde kvar i mangårdsbyggnaden. Till sin hjälp med gårdens drift hade hon en rättare, som hette Magnus Kristiansson. Han bodde i Norratorp. Förutom arbetshästar och möjligen oxar, hade man ett varmblodigt sto, som lystrade till det flotta namnet Aspasia. Magnus tyckte om att köra snabbt med stoet spänt för vagnen. Då var det några fruntimmer, som skvallrade hos Ingrid och påstod, att Magnus var en djurplågare. Av den anledningen blev han inkallad på förhör hos husmor: -Dom säjer att Magnus kör alldeles för fort med Aspasia. -Ja, det gör jag kanske, svarade Magnus, -men kärringarna springer fortare. Den här historien, berättade Ingrids barnbarn Gunnar Qvistgaard på gamla dar gång på gång med stor förtjusning. När pojkarna häromkring hade byggt en kolmila för en del år sedan, skulle den förstås ha ett namn. Visst var det väl trevligt, att den fick heta Aspasia? Så dog mor Ingrid 1893 vid den då relativt höga åldern 75 år. Arvingarna sålde gården, som nu efter många år gick ur släkten Danielsson. Nya ägare blev familjen Lundström från Gnarp i Hälsingland. - norrlänningarna. Nu började en ny tid för Örjanstorp. Men se det är en helt annan historia. Mor Ingrid 16

TEMA HULEVIK Älgpass i Stockhyltan Av älgjägarna Marie och Örjan Riis Stockhyltans älglag har funnits länge. Det äldsta protokollet som finns bevarat är från 1967, men laget fanns innan dess. Vårt jaktområde sträcker sig från Stockhyltan i norr, till Ulvö i söder. Under årens lopp har det skapats namn på olika pass och namnen har ofta då en historia bakom sig. Vi har gått igenom passen för att bevara detta stycke kulturhistoria för fram tiden. Alldeles säkert har många älglag samma tradition av att döpa annars anonyma ställen runt om i markerna. Nedan följer några av dem med sin historia. Träbössepasset Utmed vägen till norra Stockhyltan. I början av 1970-talet bommade en man en älg här och han hade ett gevär med helstock i trä, därav passnamnet. Bussen Nära vändplanen på Flyavägen från Stockhyltan stod en gång en gammal övergiven buss. Bussen Det fanns även en buss i gränsen mellan Bokhultet och Hagsverksboda. Denna buss nyttjades av en skogshuggare, John Johansson i Kvarnäng, som rastkoja. Medan han arbetade här i skogen fick han en hjärtinfarkt och avled samma kväll. Bussen blev kvar. Rättningen Raksträckan när man kommit in på Ulvövägen från väg 126. Tinas pass Strax invid rättningen på Ulvövägen i tallskog sköt Tina Steinberg sin första älg. Stenstorp Utmed vägen mot August Magnussons från Ulvövägen finns en väldigt stenig plats som kallas Stenstorp. Kjells odling Tornet i gränsen mellan Örjanstorp och Ulvö där Gamla Kyrkvägen kommer ut på Ulvövägen. Passet är döpt efter Kjell Petersson. Leahålet Detta pass utgörs av en öppning i stengärdsgården vid Sjöstens på Holländarevägen. Fårastängslet Hagsverksboda åkrar. Vid detta pass fanns en öppning i fårstängslet. Stängslet är borta men namnet lever kvar. Kalkhögen Strax norr om gården Truvedsmåla låg på vänster sida av Stockhyltevägen en hög med kalk. Fågelholken Strax söder om vägen till Johannelund har Olle Olsson satt upp en fågelholk. Spånbunken Det finns flera olika spånbunkepass. Dessa är uppkallade efter platser där man täljde bjälkar och sleepers. Spånorna är restprodukter från tillverkningen. En spånbunke finns strax efter infarten på Stockhyltevägen från väg 126. Tjärbacken På Flyavägen från Stockhyltan finns en stor tjärdal. Pålen På platsen fanns en gränspåle mellan Fridaforsskogarna och Erik Axelssons ägor. Pålen ligger utmed väg 5. Mellan Fållen och Skogs Ligger strax norr om byn Stockhyltan. Lille Plan Pass innanför Johannelund där det en gång funnits ett torp. Tegelpannorna På väg 5, strax bakom Tommy Erikssons, har en skogsväg förbättrats med gamla tegelpannor. Ramnagårdsskiften Pass i tallskog strax innanför norra Ulvö 6-vägskälet från väg 126. Hallarna Stora stenblock på vägen ner mot Ulvamossen från Flyavägen. Myrholmen En skogsklädd backe i en myr strax söder om stora Nävsjön. Maries torn Mellan Örjanstorp och Hagsvarten sköt undertecknad sin första älg. När skogen växt upp vid detta pass byggdes ett nytt torn, alldeles vid Oskars väg, och det är nu Maries nya torn. Flyahällan Sluttning ner mot Flyens östra sida. 17

TEMA HULEVIK INSÄNT MATERIAL Ormagranen Drygt 1 km in på Högelidsvägen står en ormgran på höger sida. Passet är i sluttningen ner mot Hagsvarten på andra sidan grusvägen. Det brända Pass mellan transformatorn och Sakrestue vägskäl vid kanten på brandområdet från 1969. Ragnars odling Pass på Jörgen Christensens mark i en öppning ner mot Hagsvarten. Det finns flera odöpta pass idag som kanske kan se fram emot att bli döpta och dokumenterade efter nästa älgjakt. Älgpassen Myrholmen och Fågelholken. Fotograf Örjan Riis Av Gunnar Eriksson En turistentreprenörs vedermödor Jag köpte Hulevik 1:16 den 5 juni 2011 och till fastigheten hörde ett då tämligen fallfärdigt hus och dito trädgård på Fiskarvägen 23. Vid den tidpunkten bodde jag och min familj i Lenhovda socken i Uppvidinge kommun. Jag kom i kontakt med Hulevik genom min hustru Mayvor Möller i början av 80-talet. Mayvor är barnfödd i Hulevik på villa Tillflykten som Mayvors morfar lät bygga på 30-talet. När jag kom dit var det en plats där Mayvors mor Kerstin Möller och hennes syskon brukade träffas på sommaren och där vem som ville i släkten fick ta in i mån av plats. 1987 när min familj kom tillbaka efter några år i Kenya hade svärmor köpt en tomt på Fiskarvägen 38 där hon låtit bygga ett litet hus. Ett litet hus som vi efter att Mayvor tagit över byggt ut med virke efter stormen Gudrun och därefter döpt det till Lilla Tillflykten. Under tiden som gått har jag mer och mer blivit förälskad i platsen Hulevik. Här är ett otroligt lugn som endast störs på morgonen av knastret i gruset när en bil passerar på Fiskarvägen eller av någon hund som skäller. När sen gräsklipparna drar igång på sommaren vet man att nu är det hög tid att stiga upp. Hulevik och dess omgivningar brukar jag beskriva för människor som aldrig varit där som fastlandets Saltkråkan. Vi har ju en fantastisk skärgård med alla öar rakt ut från vår lilla hamn och fin badstrand. Fortfarande finns ett antal fastboende och en aktiv samhällsförening som borgar för att idyllen underhålls. Utan fastboende med arbetsplatser på rimligt avstånd dör den här typen av samhällen ut. Jag har jobbat med projektverksamhet större delen av mitt liv och bl.a. som vatteningenjör vid svenska fredskåren i Tanzania. Tanzania som efter självständigheten 1961 anammade ett planekonomiskt styrelseskick där inriktningen på landsbygden var att samla folket i ujamaa byar. En underliggande tanke var att därigenom på ett kostnadseffektivt sätt förse sin befolkning med investeringar i infrastruktur som skolor, sjukhus, vatten etc. i dessa centra. Tanken var god men man glömde fråga människorna om de var villiga flytta från sina hem till dessa uppbyggda byar. När jag kom till landet kunde vi redan konstatera att man inte ville det. Folket levde vidare som man alltid gjort med sitt smutsiga vatten från vattenhål kilometervis bort från sina hem. Barnen fortsatte att valla boskapen som man alltid gjort och man fortsatte gå till sin lokala medicinman. 18

INSÄNT MATERIAL Vår uppgift var att fortsätta projektera för nya ujamaa byar trots dessa negativa resultat. Så var ju direktiven från huvudstaden Dar es Salaam. När jag som ny vatteningenjör i Mwanza projekterade för nya projekt med ledningsdragningar rakt genom existerande byar och bosättningar föreslogs vattenposter även på dessa platser i strid med gällande direktiv. Protester kom genast från den lokala administrationen men då vi kunde visa att den företagsekonomiska kostnaden var låg för dessa extra poster och den samhällsekonomiska nyttan stor då de låg längs linjen godtogs förslagen. (Efter oljekrisen 1973 raserades dock snabbt även våra nya inkluderande projekt då lokalsamhället inte längre hade råd att köpa diesel till de av oss projekterade stora dieseldrivna pumparna.) Men det planekonomiska Tanzania visade i början på sjutiotalet i ovanstående exempel prov på flexibilitet och visionär förmåga genom att se förbi givna direktiv och godkänna projektförslag som gick något utanför givna ramar. 2011 var det tämligen igenvuxet kring huset i Hulevik och i skogen ner till nedre Nävsjön likaså. Så sommaren 2011 ägnades bara åt att röja skog. Hösten och vintern 2011 eldades en del på tomten och 2012 började planering och renovering av det gamla huset från början/mitten av 1800-talet. Först på plats var en två man stark delegation från Alvesta sotningsdistrikt som i en okulärbesiktning dömde ut alla gamla kakelugnar inklusive skorsten. Kakelugnsmakare tillkallades och de två som fortfarande finns på rimligt avstånd lämnade anbud på renovering. Kakelugnsmakarna uttryckte förvåning över att ingen provtryckning utförts. Efter att jag framfört detta till sotningsdistriktet kom den två man starka delegationen åter ut och genomförde en provtryckning och kunde konstatera att de haft rätt i sin okulärbesiktning. Trots protester från mig fick jag betala även denna provtryckning som enligt mig och kakelugnsmakarna borde utförts vid första tillfället. Sen behövde en ny entré byggas till på huset. För detta och besök på platsen fick nya avgifter erläggas till Alvesta kommun trots att huset ligger utanför stadsplanelagt område. Därefter skickades in en anmälan/ansökan om att få borra för bergvärme. Ny i detta fall liten avgift att betala. Sedan köpte jag in en badtunna för uteplatsen och anmälde detta till kommunen. Ny avgift, sammanträdesavgift denna gång + stränga förhållningsorder på skötsel av badtunna och vattenprover för att hålla koll på vattenkvalitén då vattnet tas från egen brunn. Denna självkontroll ska sedan registreras i en form av loggbok som ska finnas tillgänglig vid inspektioner. Dessutom aviserades återkommande kontrollavgifter från kommunens sida på 5x730 kr per gång. Här gick man mig lite till mötes då jag protesterade och sänkte avgiften från 5x730 kr till 3x730. Hur många gånger per år jag kan förväntas få betala dessa avgifter framgår inte och nu är det mycket tveksamt om jag har råd att använda badtunnan i kommersiellt syfte då det kan bli svårt att få ekonomi i verksamheten. Under förra året byggde jag en väg genom mitt skogsskifte förbi den försumpade nedre Nävsjön. I samband med detta begärdes en strandskyddsdispens för att få bygga en pir ut till kanten av den ursprungliga sjön. Tanken har hela tiden varit att här anlägga ett enkelt stolphus i den tidigare strandkanten där intresserade ska kunna sova och turas om att studera djurlivet som rör sig i området. I månsken eller genom mörkerkikare. Alvesta kommun godkände byggande av piren och länsstyrelsen hade inget att invända då sjön inte har några speciella naturvärden. Till båda instanserna fick jag naturligtvis betala avgifter. I år ansökte jag så åter om strandskyddsdispens för att bygga stolphuset. Att jag ville bygga ett stolphus framgick aldrig av min ursprungliga ansökan. Detta nämndes bara muntligen som min idé till granskande tjänstemän. I min ansökan nu begärde jag också kommunens synpunkter på mina planer att i nästa steg bygga en mindre sommarrestaurang och fler hus i närheten av denna. I min oskuld trodde jag att det moderatstyrda Alvesta kommun skulle välkomna den här typen av privat initiativ särkilt nu med tanke på att Kronobergs läns första Nationalpark sannolikt kommer till bygden och att den ena anslutningen till parken blir I Gamla Hulevik. Men också för att moderater alltid gett uttryck för att människornas egna beslut och initiativkraft ska stödjas. Resultatet i nämnden för Samhällsplanering blev att min ansökan röstades ned med röstsiffrorna sju mot sex efter en enligt uppgift lång debatt. Moderater och Alvesta Alternativet röstade tillsammans med en folkpartist mot och socialdemokrater och centerpartister reserverade sig mot beslutet och röstade följaktligen för min ansökan. I motiveringen till sitt beslut anges främst att man ser min lilla plattform som en privatisering!? I protokollet anges naturligtvis att jag ska beläggas med avgifter då ärendet är avslutat. Min begäran om yttrande angående mina planer på byggande av sommarrestaurang och ytterligare hus nämns inte med ett ord. Jag har överklagat beslutet men har inga illusioner vad gäller resultatet. Huset är nu i det närmaste färdigt och redo för att ta emot sina första gäster. Huset som hade två kök har fortsatt två kök men nu med en ingång till övervåningen från utsidan. Ursprungligen var det en trappa upp till övervåningen 19

INSÄNT MATERIAL och dessutom dörrar mellan alla sovrum något som vi idag inte uppskattar och därför finns nu bara en dörr till varje sovrum. Det är nu alltså två ganska likvärdiga lägenheter med kök, badrum och två sovrum med 2 + 4 sängar. Alltså totalt 12 sängplatser. Detta innebär överskridande av gränsen för icke anmälningspliktigt antal sängplatser (9) och nya avgifter. Denna gång till polisen. Dessutom kopplades brandvärnet in och larm, eldsläckare, instruktioner etc måste in i huset plus utanpåliggande stege från ävervåning. 20 m väster om huset har anlagts en uteplats och där finns nu den vedeldade badtunnan och en grillplats. När jag tillfrågades av samhällsföreningen på försommaren om att skriva om mina planer hade jag tänkt mig berätta om visioner med sommarrestaurang etc. Men som i sagan blir berättelsen inte någon grandios klädesdräkt utan möjligen bara en tumme. Och tummen är väl gott nog! Vi i familjen tycker fortsatt om Hulevik och barnen och hustrun är nog närmast glada över att pappan och maken lägger sina projekt åt sidan och istället njuter av livet som det ter sig här i det idylliska Hulevik. Torhults by under 1800-talet Text och bild Leif Jaxmar Karl Svensson i Torhult köpte sin gård 1937 av sin far August Svensson. 1941 gifte han sig med Karin från Mannatorp. Döttrarna Majlis och AnnaKarin har växt upp på gården och som barn kunnat plocka smultron, kantareller, lingon och blåbär runt omkring. Karl och Karin brukade skogen och det lilla jordbruket fram till slutet av 1970-talet. Efter att hästen sålts var det bara hönsen kvar. Åkerjorden var då sedan en tid utarrenderad. Här fick jag, som svärson, under några år återuppleva min barndoms höhässjning, såväl som tillsammans med Anna- Karin och våra två barn glädjas åt promenader i en skog så vacker och välhållen. Det berättades om gården och bygden runt omkring. Jag fick veta att det gamla numera rivna boningshuset skulle ha rullats från en plats bortåt Ernsts håll. Det hade funnits en sjö Linnen som blivit torrlagd. Det finns spår av en stärkelsefabrik bara hundra meter från gården och mycket annat därtill som väckt mitt intresse. I en gammal kista i källaren förvarades en bunt gamla dokument och brev, det äldsta daterat redan 1758. Efter Karl och Karins bortgång fick jag förtroendet att förvalta dessa dokument och kunde snart börja fördjupa mig i dess spännande innehåll. Dessa dokument, kyrkoböcker, bouppteckningar och Lantmäteriets historiska kartor gjorde det möjligt att glänta lite på dörren till historien om Torhults by och Karls förfäder. På Ortsnamnsregistret i Lund finns en uppgift om att Torhults by omnämns redan år 1667, men byn är förmodligen ännu äldre. Karls farfars farfar, Olof Gummesson och hans hustru Anna Jönsdotter, var de som år 1778 förvärvade den blivande släktgården i Torhults by, detta med hjälp av bytesbrev för andra gårdar de på något sätt haft del i. Från 1808 års storskifte för Torhults bys inägor framgår att det då fanns fyra hemmanslotter inom byhemmanet. Dess ägare var bröderna Sven och Jöns Nilssöner, Sven Jonsson, Olof Gummesson och Sven Fredricsson. Utöver att kartan visar hur inägorna efter skiftet var fördelade mellan de olika hemmansägarna får vi också en god bild över hur Torhults by såg ut. Eftersom ägandeskapet av alla små kålgårdar, tomter och gårdsplaner runt husen är mycket väl beskrivet i protokollet, kan man också med god sannolikhet peka ut vem som bodde i byns olika hus. Byns gemensamma utägor runt omkring berörs inte i detta storskifte. I vattendraget från sjön Linnen, på inägornas norra del, det som idag benämns kanalen, visas på dessa kartor två eller tre så kallade skvaltkvarnar. Skvaltkvarnen var en enklare och mindre form av vattenkvarn, där bönderna i byn malde sin säd för eget behov. Skvaltkvarnar var sällan skattelagda och då fick bara den egna säden malas på den. När väl säden var mald hade mjölet inte någon hållbarhet, därför malde man vad som behövdes för det närstående baket. Ett problem var att kunna hålla säden tillräckligt torr för att den inte skulle kleta ner och göra kvarnstenarna obrukbara. När detta inträffade fick den bonden, som hade ställt till det, själv rensa och eventuellt hacka stenarna innan nästa bonde kunde mala. Här skall ovänskap lätt ha uppstått mellan byns bönder. Kulturen i Lund har i sin årsbok för 1938 ingående beskrivit hur dessa kvarnar fungerade och användes. Bra artiklar i ämnet finns också i många Hembygdsföreningars skrifter, med flera. 1838 genomfördes ett Laga skifte för hemmanet Thorhult, denna gång inte bara på inägorna utan på byns samtliga markegendomar, enskilda såväl som gemensamma. Skiftet innebar också att byn nu kom att splittras, eftersom några av ägarna fick flytta ut från bygemenskapen. Intressant med kartan från detta skifte är markeringen av det som måste ha varit fägator, speciellt söder om byn. Än idag är gatorna intakta med sina stengärdsgårdar på båda sidor. Vid skiftet 1838 var hemmansägarna de samma som år 1808. Olof Gummesson avled dock redan 1809 men gården drevs i hans namn av hans sonhustru, Märtha Jönsdotter även hon änka 1838, och hennes två söner, Olof d.y. och Sven Gummesson. 20