Attityder till Open Access vid Umeå universitet

Attityder till Open Access vid Umeå universitet Sociologiska institutionen Kandidatuppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap, 15 hp Handledare: Peder Karlsson Ht 2012

Innehållsförteckning Sammanfattning...1 Inledning...2 Bakgrund...2 Syfte...2 Frågeställningar...3 Utvärderingsbeskrivning...3 Avgränsning...4 Struktur...4 Vetenskapliga publikationer...6 Historiskt perspektiv...6 Humaniora i kontrast till naturvetenskap...11 Open Access...13 Om OA...13 Open Access direktiv...14 EU-direktiv...15 Openaccess.se...17 Vetenskapsrådet...19 Umeå universitet...20 Kritik mot OA...21 Metod...24 Intervjufrågor...24 Kvalitetskriterier...25 Urval...26 Resultat...27 Intervjudeltagarna...27 Resultat av intervjuerna...28 Publiceringsmönster val av tidskrift...28 Attityder till Open Access...32 Analys och slutsats samt rekommendationer...36 Avslutande diskussion...41 Källförteckning...42 Bilaga. 1 - Intervjuguide...44

Sammanfattning Detta är en utvärdering av hur väl Open Access mottagits av forskare vid humanistisk fakultet vid Umeå universitet. Empirin är samlad med hjälp av kvalitativ intervjumetod, intervjuerna hölls med ett antal forskare vid humanistiska fakulteten. Genom en sammanfattning av hur vetenskapliga publikationer har sett ut och förändrats genom historien går det att se att utvecklingen rör sig mot Open Access. Eftersom att det i dagsläget (2012) utformas nationell policy kring Open Access samt att forskningsfinansiärer börjar ställa krav på att forskare ska publicera sina forskningsresultat i Open Access är det intressant att se hur väl Open Access mottagits av forskare eftersom det är de som står för själva produktionen av materialet. Fokus för publikationsdebatten samt forskningen har varit inriktat på Naturvetenskap/ Medicin, därför är denna utvärdering inriktat på humaniora för att även denna aspekt ska täckas. Frågeställningarna handlar om att försöka fånga forskares attityder kring Open Access men går oundvikligt in på hur deras publiceringsmönster ser ut eftersom det leder in på vad det är som lägger grunden för ifall de publicerar sig i Open Access eller inte. Några frågor som besvaras: Vad är det som får en forskare att publicera sig i en viss tidskrift? Har publiceringsformen förändrats under den senaste tiden? Hur ser forskare på Open Access? Hur ser de på det traditionella publiceringssystemet? Intervjufrågorna som ställdes till forskare är formulerade efter publikationshistoria, de regelverk som talar för Open Access, samt kritik som Open Access har fått. Som resultat för utvärderingen går det att sammanställa några aspekter som är viktiga för forskare då de väljer publikationsform: Hur peer review går till, ifall publikationen är poänggivande, att impact factor och prestige är viktigt, samt hur lång tid redaktionsprocessen är innan en färdig publikation publiceras ses som en viktig aspekt så länge som kvalitén upprätthålls. De krav som ställs på forskare från universitetsledning och finansiär, är givetvis avgörande. Om Open Access anpassas till dessa kriterier kommer det att främja dess utveckling. 1

Inledning Bakgrund En utvärdering som gjordes på Kungliga bibliotekets programverksamhet openaccess.se av Leo Waaijers och Hanne Marie Kværndrup år 2006-2009 gjorde så att jag fick upp ögonen för att göra den här utvärderingen. Programverksamheten utvärderades positivt, dock sade den också att openaccess.se hade problem med att nå ut till en av huvudgrupperna, nämligen forskare. Denna utgång var något som jag fick ett intresse för - hur kan det komma sig att de inte når ut till forskare? Efter att jag sökte efter en anledning till detta fann jag texter och uppsatser som behandlade ämnet forskares attityder till Open Access. De flesta texterna hade en sak gemensamt de var inriktade på forskare inom ämnena Naturvetenskap och medicin. Detta fick mig att fundera representerar forskare inom naturvetenskap och medicin alla forskare? Givetvis är detta inte fallet. De tidigare texterna hade valt att fokusera på dessa forskare på grund av den publiceringstraditionen forskarna inom naturvetenskap/ medicin traditionellt använder sig av artikelpublicering i tidskrifter. Detta visar sig vara den optimala formen för Open Access och därför något som Open Access fokuserar på (vetenskapsrådet har policy angående OA för artiklar, men inte kapitel i böcker eller monografier). Humaniora har en tradition att publicera sig i form av böcker, bokkapitel eller monografier. Jag tänkte mig att även forskare i ämnet humaniora publicerar artiklar i tidskrifter och inte endast monografier. Det är med den utgångspunkten jag kommer in på mitt syfte för min utvärdering. Syfte Syftet för min utvärdering är att undersöka vilka attityder forskare inom humanvetenskapliga ämnen vid Umeå universitet har till Open Access. Det finns krav på att forskare ska publicera sig i Open Access ifrån bland annat universitetsledning och forskningsfinansiärer därför är det intressant att se vad forskare anser om detta eftersom det är de som står för själva produktionen av det material som ska publiceras. Anledningen till syftet är som nämnt ovan; att fokus på forskares attityder har fokuserats på naturvetenskap och därför utelämnat vad forskare i humaniora kan tänkas ha för attityder. För att uppnå 2

detta syfte har jag använt mig av kvalitativ intervjumetod (se metodavsnittet). Syftet med utvärderingen är också att man lättare ska kunna ge rekommendationer för att främja spridningen av Open Access. Jag har själv inkluderat rekommendationer i kapitlet Analys och slutsats samt rekommendationer. Frågeställningar Vilken strategi har forskare då de väljer publikation? - Detta ska belysa vad det är som får en forskare att välja tidskrift samt ifall publiceringsformen har förändrats inom forskarens ämne. Vad anser forskare om Open Access i relation till de traditionella publiceringsformerna? - Detta ska belysa vad de anser om Open Access och vad som får dem att publicera sig i Open Access. Frågeställningarna är givetvis formulerade för att genom dessa svara på syftet. De är utformade efter hur vetenskapliga publikationer har gått till och hur det har förändrats och ligger givetvis väldigt nära de frågor som jag ställer till respondenter under intervjutillfällena (se bilaga 1.) Utvärderingsbeskrivning Detta är en så kallad processutvärdering. På grund av att det inte är en programutvärdering eller projektutvärdering finns det ingen central ledning som har bestämda mål för hur utvecklingen ska ske. De värdekriterier som jag identifierat är baserade på vad högre instans har för mål/ visioner för hur Open Access ska utvecklas och det är utifrån dessa som mina frågor till forskare är utformat. Därför kommer analys/ slutsatsdelen innehålla information om hur det ser ut idag för Open Access och vad som man eventuellt skulle kunna göra för främja utvecklingen av Open Access. Denna utvärdering har ingen given målgrupp (så som en projektutvärdering skulle ha i form av exempelvis projektledare) utan är riktad till alla som kan tänkas vilja veta vilka attityder forskare inom humaniora har. Detta är en anledning till att mina rekommendationer i utvärderingens avslutande del har en utgångspunkt av generell karaktär. 3

Avgränsning Precis som mitt utvärderingssyfte beskriver har jag endast undersökt forskare vid Umeå universitet och endast forskare inom humanistiska fakulteten. Jag har valt ut forskare vid humanistiska fakulteten inom ämnena språkstudier, idé- och samhällsstudier, estetiska ämnen, och samisk forskning. Ämnen och forskare utöver dessa har jag inte undersökt. Under metod- samt urvalsdelen finns beskrivning över hur jag gick till väga för att definiera vilka forskare jag har intervjuat vilket bidrar till avgränsningsfrågan. Jag har valt att inte inkludera Open Access citation advantage i mina intervjufrågor, eftersom detta är något som vid det här laget är prövat och erkänt. Open Access citation advantage är ett begrepp som beskriver hur Open Access renderar fler citeringar än vad den genomsnittliga traditionellt publicerade artikeln gör på grund av spridningen som Open Access innebär. Jag har valt att inte ge ett genusperspektiv på min studie eftersom jag anser att det inte har någon betydelse för utgången. Jag har valt att intervjua forskare inom skilda ämnen för att få en så bred bild som möjligt, men har valt att inte definiera vem som studerar vad i resultatdelen av arbetet eftersom jag inriktar mig till den breda gruppen humaniora. Jag har valt att inkludera en kort beskrivning av vad som skiljer humaniora och naturvetenskap i kapitlet Vetenskapliga publikationer men detta är endast för att ge perspektiv till sammanhanget. Det är ingenting som återkommer i resultat-delen av arbetet eftersom attityder hos forskare inom naturvetenskap går att finna i andra arbeten. Struktur Min utvärdering är utformad i 3 delar. Först en introducerande del, som leder in i metodavsnittet som i sin tur kompletteras med resultatdelen. Jag har valt att börja min utvärdering med en historisk överblick över vetenskapliga publikationer eftersom detta krävs för att ge förståelse för hur Open Access har växt fram. Därefter går jag in på vad 4

Open Access är och vad det innebär för att sedan beskriva vilka aktörer som talar för Open Access och vad de inkluderar i begreppet. För att skapa en så fullständig bild som möjligt så har jag redovisat den viktigaste kritiken som Open Access-modellen har fått. Genom att se på dessa aspekter av vetenskapliga publikationer har jag kunnat definiera vilken metod som är den bästa samt vilka frågor som behövs svaras på utifrån den enskilde forskarens perspektiv. För att undvika så många upprepningar som möjligt har jag valt att placera metodavsnittet efter det att bilden av vetenskapliga publikationer klargjorts. Detta är också för att metoden och resultaten ska ligga så nära varandra som möjligt för att läsaren inte ska behöva gå tillbaka i texten. Utvärderingen avslutas med en kort diskussion. 5

Vetenskapliga publikationer Historiskt perspektiv För att få ett större perspektiv har jag valt att inkludera en kort beskrivning av hur vetenskaplig publicering har förändrats genom tiderna. Jag anser att detta är viktigt eftersom det nuvarande systemet förväntas av OA-förespråkare stå inför ett paradigmskifte samt att det är intressant att se hur systemet idag ser ut och vad som ligger bakom detta. Den tidigaste formen för vetenskaplig kommunikation var brevväxling, d.v.s. att forskare skickade brev mellan varandra för att informera och kommunicera och på det sättet driva forskningen framåt. Det var först i början av 1600-talet som de första vetenskapliga sällskapen formades. På 1600-talet hade boktryckarkonsten fått ett starkt grepp om hur information förmedlades vilket öppnade för kunna kommunicera snabbare samt att det fanns möjlighet att nå ut till många fler än de personer som fanns i forskarens adressbok (Linde, 2007 s. 2). De vetenskapliga sällskapen tryckte upp nyhetsbrev för att lättare kunna förmedla kunskap till sina medlemmar. En av de viktigaste nyhetsbreven som trycktes var Journal des sçavans i Frankrike. Enligt Jean-Claude Guédon (2001) var detta vetenskapliga nyhetsbrev dock inte helt tvärvetenskapligt utan var blandat med skvaller och andra nyheter. Guédon menar att den första tidskriften som var rent vetenskapligt lagd var Philosophical Transactions (the Royal Society of London) också förkortat Phil Trans, Guédon skriver: By contrast [to Journal des sçavans], Phil Trans, although it also dealt with new information, really aimed at creating a public record of original contributions to knowledge. In other words, the Parisian publication followed novelty while the London journal was helping to validate originality (Guédon, 2001). En av de viktiga aspekterna som de vetenskapliga tidskrifterna förde med sig var upphovsrätt. Det fanns ingen lag som garanterade att en författare inte skickade samma verk till flera olika tryckare, för 6

att försäkra sig om att detta inte skulle ske ville tryckaren äga hela texten och inte bara det utkast som författaren hade skrivit ned. Detta väckte givetvis den filosofiska frågan kring upphovsrätt, kan man äga en idé? Det som Royal Society of London gjorde för att lösa detta problem var att de erkände författaren som författare till texten som de publicerade vilket gjorde att upphovsmannen blev erkänd som författare trots att de inte längre ägde rätten till vad som stod i texten (Guédon 2001). För att intyga att det som trycktes i Phil Trans var korrekt infördes ett system som fortfarande är i bruk, nämligen peer review-systemet. Detta innebar att innan en artikel blev publicerad skulle den granskas och godkännas av andra forskare. Genom peer review-systemet kunde Royal Society erbjuda en tidskrift som innehöll både kvalitativa artiklar för läsaren samt prestige till författaren som fick sin text publicerad där (Linde, 2007 s. 3). År 1709 tillkom Copyright Act i England, vilket sa att endast upphovsmannen kunde ha fullständig rätt till sin skapelse d.v.s. intellectual property. För att bli publicerad var dock författare ofta tvungna att skriva över sin copyright till förlaget ifall de ville bli publicerade där. Dock medförde Copyright Act att bilden av Copyright förändrades till att det var författaren som var copyrighthållare snarare än tryckaren (Linde, 2007 s. 3). Under 1700-talet skapades väldigt många nya vetenskapliga sällskap, exempelvis The Brittish Museum (1753) och Svenska Akademien (1786), under slutet av 1700-talet var den vetenskapliga tidskriften väletablerad, man kunde även se tendenser till specialisering inom många ämnen. På grund av att det tillkommit så många tidskrifter började abstracts (en sammanfattande text) skrivas för att lättare kunna sammanfatta vad som står i artiklarna (Linde, 2007 s. 3). Under 1800-talet ökade publiceringen av vetenskapliga artiklar på grund av industrialiseringen samt att företag anställde forskare och att de blev finansierade ifrån den privata sektorn. Även telegrafen och telefonen hade givetvis stor betydelse för informationsförmedling, samt att trycktekniken förbättrades (Linde, 2007 s. 4). 7

Under 1930-talets lågkonjunktur, den stora depressionen, hade inte biblioteken mycket pengar att köpa in tidskrifter för, därför introducerades modellen som kallas för Bradfords Lag (1934). Bradfords Lag fungerar i kortet såhär: man har 5 tidskrifter som har 12 intressanta artiklar, ska man sedan försöka hitta 12 andra relevanta artiklar måste man beställa 10 tidskrifter, och på det sättet eskalerar det. Genom att anpassa en sådan modell kunde man bestämma sig för ett visst antal relevanta tidskrifter för att hålla nere kostnader samt ge större relevans. Men modellen har haft större betydelse för tidskrifterna än för bibliotekens ekonomiska situation, eftersom att man med hjälp av modellen kunde identifiera de viktigaste tidskrifterna för specifika ämnen, så kallade core journals, eller kärntidskrifter (Guédon, 2001). 1948 publicerades en artikel av Vannevar Bush som introducerade en ny texthantering som skulle vara möjlig med hjälp av en hypotetisk maskin som kallades the Memex. The Memex var endast en teoretisk idé men öppnade upp för möjligheten att skapa det som idag kallas för hypertext, men det var också en inspirationskälla till Eugene Garfield som var en av upphovsmännen till Institute of Scientific Information (ISI). Idén som Garfield fick var att skapa ett citationsindex för att skapa ett gigantiskt nätverk av kunskap (web of knowledge). Att indexera alla tidskrifter som fanns var inte en möjlighet men med hjälp av Bradfords lag kunde alla core journals identifieras, för att sedan slå ihop dessa och skapa det som kallas för core science som var ett mycket lättare material att arbeta med. Detta skedde under en tidsperiod kring början av 60-talet, resultatet blev basen för Science Citation Index (SCI). Under de sena 60- och till och med 70-talet började det spekuleras kring att skapa ett system för att objektivt kunna mäta vetenskapsmännens prestanda, Det bibliografiska verktyget SCI kom här till god användning. ISI började publicera den data som kallas för Impact Factor, d.v.s. hur en tidskrift presterar jämfört med andra tidskrifter vad gäller antal citeringar ifrån de artiklar som var publicerade i tidskriften. Detta ledde i sin tur givetvis till att de tidskrifter med högst impact factor var de viktigaste och mest prestigefyllda tidskrifterna, därför fick de också flest läsare (Guédon, 2001). En tid efter Andra världskriget var det ännu inte vanligt med privatägda tidskrifter utan de producerades främst av vetenskapliga sällskap och institutioner. På grund av att ISI publicerade impact factor, och den ökande mängden universitet och bibliotek, öppnades en marknad upp för att tidskrifterna skulle kunna inbringa förtjänst. Mot slutet på 60-talet var det speciellt kärntidskrifterna 8

som väckte intresse hos företagen eftersom de var något som alla inom det specifika ämnesområdet läste, vilket gjorde det till en säker inkomstkälla. Många tidskrifter blev på olika sätt uppköpta av företag, av bland annat Elsevier som år 2001 ägde ungefär 20% av alla kärntidskrifter (Guédon, 2001). Under 80-talet gjordes en viktig studie för hur mycket bibliotek betalar för att prenumerera på tidskrifter. Denna studie gjordes av Henry Barschall och visade hur stor prisskillnad det var mellan tidskrifter. Barschall kunde visa att kärntidskrifter kunde kosta så mycket som 1000 gånger så mycket som en mindre tidskrift, beroende på bland annat hur hög impact factor tidskriften hade. Frågan ställdes: vad är det som biblioteken egentligen betalar för?. Eftersom priserna på vissa tidskrifter var (och är) helt utan koppling till vad det kostar att producera tidskrifterna, kunde det inte bara vara ren information utan mer kopplat till prestige och utvärdering av forskare. Denna prisskillnad gjorde det svårt för bibliotek med stram budget samt bibliotek i fattigare länder att betala för de största och viktigaste tidskrifterna. De stigande priserna för tidskrifter väckte stor frustration hos bibliotek (Guédon, 2001). 1990-talet var en tid som erbjöd helt nya kommunikationsmetoder i och med bland annat persondatorns (pc) och internets utbredning. Förutom att kommunikationen blev betydligt snabbare så har internet också gjort den elektroniska publiceringen lättare och öppnat upp marknaden för att mindre tidskrifter ska kunna produceras eftersom många kostnader försvinner när man inte längre behöver göra fysiska exemplar av tidskriften samt att distributionskostnaden är betydligt lägre. Men även de större kommersiella aktörerna såg möjligheterna med digitala tidskrifter och agerade därefter. Elsevier höll 1991 i ett projekt som hette TULIP. TULIP var mjukvara som möjliggjorde att dokument gick att läsa lokalt utan att dokumentet kopierades till alla klienter. Detta innebar att dokumentet fortsatte att vara under kontroll av Elsevier utan att släppas som kopia. Detta är något som har präglat de digitala kommersiella tidskrifterna fram tills idag. Nämnvärt är att licensen för dessa tidskrifter gick över från att falla under patentlag till copyrightlag, vilket gav det samma rättsliga copyright som mjukvara har. Trots att systemet för digitala tidskrifter gjorde publiceringen mycket billigare för tidskrifterna blev det inte billigare för prenumeranterna. Även bibliotekets roll förändrades stort genom denna revolutionerade nya teknik eftersom tidskrifternas nummer inte längre var del av det fysiska beståndet på biblioteket vilket gjorde att biblioteket inte längre ägde lösnummer och därför inte längre hade 9

kontrollen över dem. Med andra ord blev biblioteken utlämnade till de kommersiella aktörernas kontroll av det digitala materialet eftersom de endast köpt den tillfälliga tillgången av materialet (Guédon, 2001). De stora kommersiella förlagen kom med ett affärsförlag som senare har blivit kallad för the Big Deal. Ett bibliotek som prenumererade på ett antal tidskrifter fick möjligheten att prenumerera på förlagets hela utbud för något mera pengar, exempelvis dubbla priset för fyra gånger så många tidskrifter. Givetvis lät det som en bra affär eftersom mera material innebar mera användning. Det blev problem när biblioteket väl fått tillgång till alla tidskrifter, eftersom inte längre kunde byta ner sig till färre tidskrifter när priset gått upp på hela samlingen. Detta skulle innebära att de skulle få färre tidskrifter än de tidigare hade fått för samma pris samt att användarna förväntar sig att hela utbudet ska finnas där. I dagsläget betalar biblioteken därför för mycket material som kanske inte används så ofta. Detta var ett genialt drag ifrån förlagen eftersom det inte kostar mer för dem att öppna upp hela samlingen istället för endast några enstaka (Guédon, 2001). Detta har givetvis fått negativ respons, men biblioteken är helt utlämnade till de kommersiella förlagen. Ifall ett bibliotek avslutar en prenumeration skulle det innebära att alla volymer av tidskriften inte längre vore tillgängliga, inte ens de som redan är utgivna. Som respons på den semi-monopolistiska situation som de vetenskapliga publikationerna befinner sig i startades bland annat Scholarly Publishing and Academic Resources Coalition (SPARC) år 1998. SPARC är som namnet antyder en koalition mellan bibliotek, författare, och förlag som arbetar för att bland annat stödja nya former av vetenskaplig publicering, ge finansiellt stöd till bibliotek och nystartade tidskrifter. SPARC rekommenderar att forskare publicerar sig i en relativt ny form av vetenskaplig publicering så kallad Open Access. Denna historiska överblick är övergripande på det plan att det endast visar på hur det generellt har sett ut vad gäller vetenskapliga publikationer knutet till tidskrifter, det är givetvis så att publikationer även sker i bokform och monografier. Detta format är det vanligaste inom ämnesavgränsningen humaniora historiskt sett (Myrdal, 2005 s 19). Dock har den politiska och ekonomiska diskussionen färgats av tidskrifternas historia efter som det är det grunden står på. 10

Humaniora i kontrast till naturvetenskap Examensarbete: Biblioteks- och informationsvetenskap (Umeå Universitet) Att särskilja ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap är inte helt okomplicerat. Många ämnen som inkluderas under fakulteten humaniora vid ett lärosäte kan vid andra lärosäten ligga under egen fakultet, exempelvis Uppsala som har egen fakultet för teologi och religion, eller inkluderat i fakulteten samhällsvetenskap. Ifall man tittar på ERIH (the European Reference Index for the Humanities) inkluderas även psykologi inom humaniora (humanities). Mycket forskning pågår även över fakultetsgränserna vilket gör det svårt att definiera viss forskning som ren humaniora. Under mitt arbete definierar jag humaniora efter den indelning som Umeå universitet har gjort, eftersom det är forskares attityder vid Umeå universitet som jag valt att inrikta mig på. Att monografier blivit det traditionella sättet att publicera sig i de humanistiska ämnena är lätt att förklara. Williams (Williams et al., 2009 s. 74) beskriver den längre texten som en nödvändighet för att det ska finnas plats för längre formuleringar av längre utlägg, eller som Myrdal (2009, s 11) beskriver det: Litteraturvetenskapen måste kunna tränga in i en författares text. Konstvetenskapen måste kunna beskriva målande och exakt. Den filosofiska texten måste kunna gå ut och in i en fråga. Utan sådana långa texter skulle frågornas svar inte bli så komplexa och motsägelsefulla som den mänskliga verkligheten kräver. Även om humanioras huvudsakliga publiceringsform är monografier så finns det givetvis många tidskrifter som är väletablerade och viktiga för forskaren att publicera sig i. Men för perspektivets skull nämner jag att två tredjedelar av alla tidskrifter är naturvetenskapliga (Myrdal, 2005 s. 47). Bland de framtidsvisioner som Janken Myrdal (2005, s 106) målar upp finns det inslag av att vetenskapliga publikationer kommer att övergå till artikelform även inom forskning vid humaniora. Myrdals iakttagelse är inte helt ologisk eftersom det enligt honom finns tendenser till ökad artikelpublicering bland humaniora. Dock är det inte säkert att forskare vid humaniora helt slutar med att publicera resultat i bokform eftersom detta har fördelar som en artikel per definition inte skulle kunna efterlikna, så som längd och därmed också innehållsmängd. Denna vision tycks inte delas av Björn Hammarfelt (2012) som hänvisar till studier i Belgien och vid University of Helsinki. Studierna 11

visar på att artikelpublikationer i tidskrifter inom samhällsvetenskapliga ämnen ökar, medan det inte går att se en ökning inom humaniora. Däremot nämner han att trots detta finns det en bild bland forskare och administratörer att artikelpubliceringar ökar (Hammarfelt, 2012 s. 29) inom humaniora. Williams (2009, s 70) däremot, beskriver att publiceringar i monografi-form har minskat vilket har bland annat att göra med det minskande finansiella intresset av monografier. Allt mera resurser läggs på digitala tidskrifter vilket medför att inte lika mycket av bibliotekets budget finns över för att köpa monografiska skrifter. Peer review systemet som är implementerat i vetenskapliga artiklar har inte samma utbredning i humanistisk forskning som i naturvetenskaplig på grund av skillnad i publiceringsmetod. Resultat i humaniora granskas ofta istället i samband med seminarier, ibland med inbjudna experter (Myrdal, 2005 s. 27-28). Den hastighet som de digitala publiceringarna möjliggör (pga internet, istället för post etc.) är något som i största utsträckning berör naturvetenskaperna eftersom den naturvetenskapliga forskningen ofta drivs av att resultaten publiceras så snabbt som möjligt på grund av konkurrensen inom vissa ämnen (därav de korta men intensiva artiklar i vilket naturvetenskaplig forskning främst publiceras) (Myrdal, 2005 s.26). Humanvetenskaperna har som sagt ovan, inte samma publikationsform traditionellt, vilket gör att internets hastighet inte är något som det behövs läggas speciellt stor vikt på angående humanistiska publiceringar. Enligt Myrdal (2005, s 62) skrivs oftast humanistiskt forskningsresultat på det språk som upphovsmannen behärskar bäst, d.v.s. på franska om hon är fransman och på svenska om hon är ifrån Sverige, detta för med sig att humanvetenskapen ligger efter i den internationalisering som är genomgående i vetenskapen. Däremot menar han att humanvetenskapen rör sig emot naturvetenskapens publiceringsmetoder, alltså artikelform (Myrdal, 2005 s. 46). 12

Open Access Om OA Open Access har växt fram på grund av missnöje (bland annat ifrån biblioteken) med den existerande publiceringsformen, d.v.s. de traditionella tidskrifterna som idag främst ägs av vinstdrivande företag. Det ligger ett problem i att forskarna är anställda av universitetet och får sin lön därifrån, samtidigt som de söker forskningsstöd ifrån bland annat Vetenskapsrådet/ Riksbankens jubileumsfond eller liknande. Detta är givetvis inte ett problem i sig, utan problemet uppstår när forskarens resultat ska publiceras. Det är främst tidskrifter som publicerar resultat och dessa tidskrifter kostar pengar för universitetens bibliotek att prenumerera på. Alltså betalar universiteten för forskningen vars resultat de sedan får betala för igen ifall de vill ta del av det. Detta problem är något som Open Access rörelsen har påpekat och valt att göra något åt. Open Access kan översättas som fri tillgång eller öppen tillgång och är som namnet antyder, att göra den vetenskapliga publikationen fri att läsas, citeras och kopieras (givetvis utan att förvränga innehållet). Genom att frigöra det vetenskapliga materialet menar förespråkarna för Open Access att forskningen utvecklas snabbare och är billigare samt ger fler citeringar (ju fler som har möjlighet att läsa, desto fler kan citera). Idén om OA är väldigt ung och skulle inte kunna vara möjlig utan dagens informationsspridningsmöjligheter, d.v.s. internet. Genom att internet och kanske framförallt bredbandet har blivit allt vanligare finns det en väldigt stor publik som kan ha möjlighet att läsa det som publiceras. Kostnader som den fysiska tidskriften medför har kunnat elimineras så som tryckning och spridning, vilket gör den digitala tidskriften mycket billigare att underhålla. Det är givetvis inte gratis att hålla en digital tidskrift öppen och uppdaterad, men det är betydligt billigare än den traditionella formen. BOAI (Budapest Open Access Initiative) var de som myntade termen Open Access men de var inte de första som utövade Open Access. BOAI är ett initiativ (som namnet beskriver) för att skapa en central plats för alla de som utövar fri tillgång till vetenskapliga publikationer och tillkom efter ett möte som 13

Open Society Foundation höll år 2001 i Budapest. BOAI skapades för att: work together to achieve broader, deeper, and faster success för fria publikationer (Budapest Open Access Initiative, 2010). De är viktiga att nämnas i sammanhanget eftersom deras arbete har haft stor inverkan för Open Access-rörelsen, inte bara för att deras rekommendationer ligger till grund för Berlindeklarationen men också för att de definierat vilka mål som bör uppnås och hur man bäst anpassar Open Access. BOAI har beskrivit två vägar att gå för att uppnå OA. Det kallas för den Gröna (Green) respektive Gyllene (Golden) vägen. Den gröna vägen uppnås genom att författaren publicerar en kopia av sitt verk i ett öppet arkiv. DiVA är ett exempel på ett sådant arkiv. Detta kan också göras genom parallellpublicering d.v.s. att författaren först publicerar sig på traditionell väg för att sedan deponera en kopia av sitt verk till ett öppet arkiv. Detta är givetvis beroende av vilket avtal som tecknas vid det ursprungliga publiceringstillfället, men det vanligaste är att exempelvis en artikel släpps fri 6 månader efter första publicering. Den gyllene vägen uppnås genom att publicera sig i en tidskrift som anpassar en Open Access-modell vilket frigör materialet vid första publiceringstillfälle. Den gyllene vägen har sina fördelar över den gröna på det sättet att materialet inte behöver vänta på att synliggöras, men de flesta Open Access tidskrifter är idag fortfarande unga och har därför inte fått lika hög Impact Factor som många av de traditionella tidskrifterna, vilket gör att forskare kan avskräckas ifrån att publicera sig i dessa (mer om detta i avsnittet Kritik mot OA ). Open Access direktiv SUHF (Svenska Universitets- och Högskoleförbund) skrev under Berlindeklarationen 2005 (SUHF, 2004). Berlindeklarationen var en milstolpe inom Open Access rörelsen och är skriven på initiativ av Max Planck Society som arbetar aktivt med att göra vetenskapliga publiceringar så öppna som möjligt ( OA MPG, n.d.). Deklarationen är skriven utifrån BOAI, ECHO (European Cultural Heritage Online), och Bethesda Statement on Open Access Publishing och talar främst för att institutioner, högskolor, etc. ska rekommendera Open Access för de verksamma forskarna. Berlindeklarationen erkänner öppen publicering över internet som den optimala publiceringsformen idag och menar att 14

vetenskaplig publicering står inför ett paradigmskifte, detta nya paradigm är Open Access. Material som publiceras i Open Access kan vara originaldokument, rådata, metadata, upphovsmaterial (source materials), digitala representationer av grafiskt material, och multimedia material. Detta material måste uppfylla två villkor: 1. Författaren och Copyright-hållaren ska ge fri tillgänglighet att läsa, använda, sprida, kopiera och presentera materialet officiellt via eget val av digitalt medium. Detta oavsett ändamål och till alla över hela världen. [givetvis ska upphovsmannen refereras till, men det kravet ligger hos användaren] 2. En komplett version av arbetet och alla kompletterande (supplementary) material, samt en bifogad text som förklarar att upphovsmannen ger ut materialet till de som omnämns i punkt 1., ska med lämpligt format införas i minst ett Open Access online arkiv. Detta arkiv ska drivas av en akademisk institution, vetenskapligt sällskap, statligt organ (governmental agency), eller annan väletablerad organisation som strävar efter öppen tillgänglighet och obegränsad distribution, interoperabilitet och långsiktig arkivering. Ovanstående ska enligt Berlindeklarationen uppnås genom att sprida information och uppmuntra vetenskapsmän att publicera sig i OA samt att få innehavare av kulturarv att öppna arkiv och sprida informationen till allmänheten. Genom att utveckla sätt att utvärdera material för att främja vetenskaplig kvalitet samt marknadsföra Open Access-publikationer kommer detta att uppnås. Utvecklingen av OA-infrastrukturen ska också främjas genom att utveckla plattformar för publicering för att underlätta för forskare samt arbeta för bättre metadata ( OA MPG» Berlin Declaration, n.d.). EU-direktiv Consilium (Council of the European Union eller Europeiska Unionens Råd) hade ett möte i Bryssel 22-23 november 2007 (CONSILIUM), utgången för mötet blev att det skapades rekommendationer som främjar utvecklingen av Open Access. De beaktar bland annat: Att tillgången till vetenskapliga publikationer är nödvändig för vetenskaplig utveckling och hjälper till för att öka innovation. 15

Att internet inte bara blivit en viktig del av både vetenskapligt arbete, men också skapat möjligheter för att sprida samt dela och utveckla vetenskapliga resultat. Att de vetenskapliga publiceringssystemen har en viktig roll för vetenskaplig kommunikation samt att kvalitetsgranskning är viktigt, framförallt via peer review systemet. Universitet, bibliotek, finansiärer och vetenskapliga förlag har den senaste tiden spenderat mycket resurser för att göra vetenskapliga resultat så tillgängliga som möjligt. Effektivisering av långvarigt bevarande av vetenskaplig information är nödvändig för vetenskapens framtid. De erkänner debatten kring de vetenskapliga publikationerna i form av att internet har lagt grunden för att tillgången till vetenskapligt material skulle kunna nå många fler än det gör idag. De upplyser också om att forskares tillgång till ett brett utbud av vetenskapliga publikationer har blivit lidande då bibliotek fått svårigheter att betala de stigande priserna på vetenskapligt material. Consilium understryker: Nödvändigheten av snabb och större tillgång till offentligt finansierad forskning. Betydelsen av att offentligt finansierat vetenskapligt material blir fritt tillgängligt efter Open Access principer (inkluderat parallellpublicering). Att den befintliga tekniken har rätt förutsättningar för att möjliggöra Open Access. Att medlemsstater utvecklas i olika hastighet gällande policys och praktik av vetenskapliga publikationer. Vikten av effektivt samarbete mellan finansiärer, forskare samt vetenskapliga institutioner med fokus på Open Access. Consilium har efter dessa betraktelser formulerat en uppmaning till att medlemsstater ska arbeta för att maximera tillgängligheten av vetenskapliga publikationer för studenter och forskare, öka samordningen mellan medlemsstater samt att säkerställa långsiktigt bevarande av vetenskapligt material. Detta ska ske efter följande punkter: 1. Nationell strategi medlemsstater ska formulera en nationell policy för vetenskapliga publikationer som fokuserar på att ge klara riktlinjer för spridning och tillgång. Policyn ska också inkludera finansiell 16

planering för detta ändamål. Genom denna policy ska fri tillgång till vetenskapliga publikationer genom internet göras tillgängligt kostnadsfritt för läsaren, med hänsyn till de finansiella aspekterna. De öppna arkiven ska se till att det vetenskapliga materialet bevaras, möjliggörs samt underlättar publicering. Genom en nationell policy ska intressenter (stakeholders), forskare, finansiärer, bibliotek, och förlag samlas. 2. Förbättra samarbetet mellan medlemsstater genom att undersöka möjligheten av nationell finansiering för att definiera grundläggande gemensamma principer kring Open Access. Med offentlig finansiering ska insynen av så kallade Big Deal -avtal ses över för att bedöma möjligheten att samarbeta finansiellt (eventuellt för att genom samarbete dela på kostnaden). De öppna arkiven ska arbeta för internationellt samarbete för att främja interoperabilitet mellan arkiv. 3. Långtidsbevarande av vetenskapliga resultat medlemsstaten ska definiera tillvägagångssätt för att bevara vetenskapligt resultat genom nationella direktiv. Men måste se till att ramverket inte är destruktivt för vissa ämnen och måste därför anpassas för ämnesspecifika tillvägagångssätt. Openaccess.se KB (Kungliga Biblioteket) har en programverksamhet som heter openaccess.se vilket består av en intressegrupp som arbetar för att främja OA publiceringar vid svenska universitet och högskolor. Med i styrgruppen för programmet är personer ifrån KK-stiftelsen, Kungliga Vetenskapsakademien, Riksbankens Jubileumsfond, SUHF (Sveriges Universitet- och Högskoleförbund), Vetenskapsrådet samt Kungliga Biblioteket. Openaccess.se har fått i uppdrag att formulera en nationell policy för OA men det är i dagsläget inte färdigställt ännu. Openaccess.se har som mål att främja tillgängligheten av resultaten ifrån vetenskaplig forskning, lärare och studenter. Detta gör de genom att stödja OApublicering vid svenska lärosäten (Openaccess.se). Openaccess.se har i ett dokument skrivit vad de arbetar för åren 2011-2013. Deras huvudsakliga mål för den här perioden är precis som deras verksamhetsmål d.v.s. att bidra till att öka andelen fritt tillgängliga forskningspublikationer på Internet. Openaccess.se är noga med att påpeka att 17

kvalitetskraven i Sverige kommer att vara detsamma för Open Access som det varit hos de traditionella publiceringsmetoderna. Alltså ska Open Access enligt openaccess.se garantera den vetenskapliga kvalitén och främja kvalitetshöjning, vara ekonomiskt hållbart, vara effektivt och smidigt för både författare och användare, samt att de vetenskapliga publikationerna ska vara tillgängliga även på lång sikt. Openaccess.se menar att det inte är så viktigt vilken metod av OA (Grön/ Gyllene) som brukas av forskaren, de säger att de öppna arkiven kompletterar de öppna tidskrifterna. Openaccess.se har pekat ut några olika aspekter som kräver mer jobb för att främja den fortsatta utvecklingen av OA i Sverige. De menar att det krävs tydliga krav ifrån lärosäten och forskningsfinansiärer och mera information om OA till forskare (för att öka förståelsen av värdet av OA). Det behövs flera avtal och lösningar för att underlätta den ekonomiska aspekten för forskare att publicera sig i OA, samt att det behövs enkla och kraftfulla tjänster för att underlätta parallellpublicering (Strategi för OpenAccess.se för 2011-2013, 2011). Openaccess.se har delat upp programmets verksamhet i tre arbetsområden Policy, Information och rådgivning, och Infrastruktur och användartjänster: 1. Policy har som mål att utforma den nationella policy som omnämnt ovan men också se till att det finns rätt förutsättningar för en sådan. Genom att det skulle finnas en med regeringen fastställd nationell policy menar openaccess.se att det skulle finnas större tyngd åt det fortsatta arbetet med OA. Policyn som de utarbetar ska visa vad Open Access kan göra för framtida forskning i och med internationalisering, samverkan mellan forskare, och kvalitetshöjning av forskning. Policyn ska också innehålla vilka åtgärder som bör tas för att främja Open Access. Ett annat mål som arbetsområdet har är att de ska verka för att det utformas tydliga krav på Open Access vid lärosäten och forskningsfinansiärer. De menar att det i dagsläget finns stor variation av hur OA-rekommendationer ser ut vid olika lärosäten, genom att utforma en policy för dessa ökar samordningen mellan lärosäten och finansiärer (Strategi för OpenAccess.se för 2011-2013, 2011). 2. Information och rådgivning har som mål att verka för att alla forskare ska veta vad OA är och vad det innebär. Arbetsområdet ska verka för att informationen om OA håller hög kvalitet som uppmuntrar 18

forskare att publicera i OA. De har också ett delmål som angår webbportalen www.openaccess.se. De arbetar för att portalen ska fungera som första ingång samt fördjupning till Open Access och ska innehålla information om OA till forskare och allmänhet på både ett nationellt och ett internationellt plan (Strategi för OpenAccess.se för 2011-2013, 2011). 3. Infrastruktur och användartjänster har som mål att främja utvecklingen av infrastrukturen kring OA genom att stimulera hög kvalitet och användarvänlighet. Som delmål ska de arbeta för att Swepub (nationell söktjänst för vetenskaplig publicering vid svenska lärosäten) ska få större täckning och högre kvalitet samt att lärosätenas öppna arkiv underlättar parallellpublicering genom användarvänlighet och tjänstkvalitet. De arbetar också för att det med anslutning till DOAJ (Directory of Open Access Journals) och nuvarande bidragsformer ska finnas samordnat stöd för OA-tidskrifter. De vill att den största andelen svenska tidskrifter ska vara antingen OA eller tillåta parallellpublicering inom 6 månader samt att det ska finnas en betydande andel monografier i OA (via exempelvis parallellpublicering). De säger att materialet som publicerats hos svenska lärosätens öppna arkiv ska infogas i KB:s arbetsflöden för digital insamling och bevarande (med stöd för en kommande lag om pliktleverans av digitalt material) samt att det ska finnas standardiserad data om användning av öppna arkiv (Strategi för OpenAccess.se för 2011-2013, 2011). Openaccess.se menar att dagens utveckling talar för att inom de senaste åren kommer ungefär 50% av de svenska vetenskapliga publikationerna vara tillgängliga i Open Access (Strategi för OpenAccess.se för 2011-2013, 2011). Idag finns det några betydande svenska forskningsfinansiärer som har krav på OA, exempelvis Vetenskapsrådet, Formas, Riksbankens jubileumsfond, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Östersjöstiftelsen, samt Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS) (openaccess.se). Vetenskapsrådet Som openaccess.se belyste (se ovan) så kan kravet på Open Access skilja sig något beroende på vilken policy som forskningsfinansiären som finansierar den enskilde forskarens anpassar. Som exempel på en 19

policy tar jag upp VR:s (Vetenskapsrådets) policy om OA: Examensarbete: Biblioteks- och informationsvetenskap (Umeå Universitet) Vetenskapsrådet har sedan 2010 ett regelverk kring Open Access. De har sedan dess ett krav på att alla forskningsresultat som finansieras av VR ska finnas tillgängligt att läsas och laddas ned via internet för alla som har ett intresse av det. Forskaren har friheten att välja ifall de vill ladda upp sitt resultat i öppna arkiv eller att publicera sig via en OA-tidskrift. Regeln verkar inte retroaktivt d.v.s. forskare som innan 2010 fått forskningsstöd från VR har inget krav på att publicera sig efter de nya reglerna, men de poängterar att de gärna ser att allting ändå ska publiceras i OA. Som försvar för deras beslutsfattande hänvisar de till att det finns studier som visar att forskning som publiceras i Open Access sprids fortare och citeras oftare. VR skriver att de som blivit beviljade forskningsstöd ska antingen direkt eller sex månader efter initialt publiceringstillfälle publicera sig i OA. För att undvika förvirring hänvisar de till svenska lärosätens öppna arkiv (exempelvis DiVA), de har också länkar till lärosätenas kontaktpersoner på sin webbplats för de som är osäkra för hur de bör gå tillväga samt för mer information. Om vid tillfälle att forskarens valda tidskrift inte accepterar att materialet parallellpubliceras efter 6 månader måste forskaren kräva att ett undantag görs. Detta kan göras med hjälp av ett tilläggsavtal, utformat av SPARC, som de länkar till. Ifall det är så att tidskrifter inte accepterar detta måste forskaren söka sig till annan tidskrift. Dock tillägger de att vid specialfall kan undantag godkännas att resultatet parallellpubliceras upp till tolv månader efter första publicering, men då måste forskaren kunna visa upp dokumentation över vilka ansträngningar som forskaren gjort för att uppnå kravet på sex månader. Kravet på OA gäller endast texter i tidskrifter och inte monografier eller bokkapitel. Kravet är utarbetat tillsammans med SUHF (Svenska Universitets- och Högskoleförbund) ( Fri tillgänglighet Open Access - Vetenskapsrådet, n.d.). Umeå universitet Trots de riktlinjer som högre direktiv rekommenderar ligger fortfarande ansvaret kvar hos det enskilda lärosätet för hur vetenskapliga publikationer hanteras, givetvis med hänsyn till finansiärer. Efter rektorsbeslut har Umeå universitet sedan december 2011 en policy för Open Access. Denna policy går i linje med Berlindeklarationen och trädde i kraft januari 2012. Policydokumentet säger att forskare vid Umeå universitet ska placera en kopia av alla forskningspublikationer i universitets öppna arkiv DiVA, 20

referens till textens ursprungliga publikation ska även infogas. Att referensen ska finnas i DiVA var något som tillkom efter ett rektorsbeslut redan 2006. Universitet poängterar att normalfallet för att en publikation får parallellpubliceras är efter sex månader, men ifall förlaget inte tillåter detta ska en dold kopia finnas kvar i systemet för att offentliggöras i DiVA när detta är tillåtet. Umeå universitet rekommenderar att forskare publicerar sig i Open Access-tidskrifter. Avhandlingar, rapporter, och andra forskningspublikationer från universitet ska i första hand publiceras i DiVA, detsamma gäller externa författare ifall publikationen kommer ifrån Umeå universitet. Även detta är en äldre bestämmelse ifrån rektorsbeslut 2003. Vad gäller studentuppsatser ska även dessa publiceras med fulltext i DiVA ifall fakulteten eller institutionen beslutar detta, givetvis med upphovsmannens (studentens) tillstånd. Obligatoriskt är dock att uppgifter kring uppsatsen så som författare, titel, sammanfattning, institution, etc. ska göras fritt tillgängligt oavsett om fulltexten godkänns för fulltextpublicering (Umeå universitet). Kritik mot OA Christina Moberg skriver i en debattartikel 2009 (Moberg, 2009) att det finns vissa risker eller problem med Open Access. En av de punkter hon tar upp är att vetenskapliga publikationer inte intresserar allmänheten, eftersom de bland annat är skrivna på ett språk som inte är tillgängligt för vanliga människor, och att vetenskapliga publikationer främst är riktade till forskare och kollegor till upphovsmannen. Denna kritik håller inte riktigt efter vad Hammarfelt (2012, s 30) skriver: Research in the humanities is directed to three different groups: scholars on the international 'research frontier', scholars on the national or regional level, and a non-scholarly public., där allmänheten (non-scholarly public) faktiskt är en av de tre fokusgrupper som forskningen inriktar sig till. Samma sak säger Morrison och Waller när de nämner att mycket forskning bedrivs av glada amatörer som kommer med värdefull forskning, exempelvis astronomi. Påståendet är inte direkt riktat till humaniora utan kanske närmare till naturvetenskap men jag anser att det ger ett validerat svar till kritiken. Moberg (2009) kritiserar också OA:s peer review system. Hon menar att Open Access faller i kvalitet under den vetenskapliga granskningen, på grund av att kostnaden för en granskning av hög kvalitet kostar mycket pengar vilket hon menar Open Access saknar. Förslaget som VR nämnt som en alternativ OA-publicering att forskaren publicerar sitt sista manuskript innan den officiella publiceringen, är 21

något som Moberg inte tycker är en god lösning eftersom manuskriptet inte är det slutgiltiga materialet. Dessa två moment, granskning och manuskriptpublicering, anser Moberg (2009) i slutändan kommer att sänka den vetenskapliga kvalitén. Omfattande kritik mot OA har riktats mot hur tidskrifter/ arkiv och publikation ska finansieras. Eftersom Open Access är relativt nytt är den finansiella framtiden fortfarande oviss. Några olika metoder har provats: Att överlåta kostnaden av publikationen på forskaren som har visats sig vara ganska stora summor. Detta är inte ett problem för forskare som har stor budget för sin forskning men för de som inte har lika stora forskningsbidrag, som de inom exempelvis humaniora (Morrison and Waller, 2004 s. 3), kan det uppstå problem. Tidskrifter kan få mera pengar beroende på hur många som de låter publiceras detta har en indirekt påverkan på kvalitén av forskningen som publiceras. Men denna kritik menar Kate Worlock (2004) även går att överföra på de traditionella tidskrifterna, eftersom förlagen motiverar det höga priset (förutom prestige och kvalitet) på hur många artiklar tidskriften innehåller. Att överlåta kostnaden på institutioner Worlock (2004) menar att det finns en risk att betalningen kommer att ske utifrån bibliotekens budget, vilket kan leda till problem eftersom priserna med största sannolikhet kommer att öka. Worlock (2004) menar att det finns en risk att Open Access tidskrifter inte lyckas rendera tillräckligt mycket pengar. Worlock (2004) talar om några olika faror med just detta: exempelvis att tidskrifter inte lyckas hålla uppe kostnader för att bevara materialet under en längre period (kostnader som underhåll av materialet, formatkonvertering etc.), vilket leder till prisökning, eller att de helt enkelt försvinner och inte längre kan bevara det publicerade materialet (Worlock, 2004). Jutta Haider (2007 s. 452) har talat om att det finns en viss risk med att Open Access medför att all forskning når alla. Hon menar att detta kan få lokal forskning i bland annat tredje världen att lida, 22

eftersom de då kommer att föredra att läsa den prestigefyllda forskningen istället för de lokala tidskrifterna. Dock säger hon också att det som gör Open Access, att det når alla och att det sätter samman de båda världarna. 23

Metod Jag har valt att utföra utvärderingen med hjälp av kvalitativ intervjumetod med syftet att finna vilka attityder som forskare inom humaniora har till Open Access. Med attityder menar jag här åsikter, perspektiv, erfarenheter som kan tänkas ha betydelse, inställningar m.m. Intervjufrågor För att ta reda på forskares attityder till Open Access i fakulteten humaniora har jag valt att använda mig av kvalitativ intervjumetod. Metodvalet är baserat på att det via intervjuer är det lättare att få svar som är bättre formulerade än vad till exempel en enkät skulle återge. Något som är djupt associerat till intervjuer är att försöka fånga en annan persons perspektiv the purpose of interviewing, then, is to allow us to enter the other person's perspective (Patton, 1987s. 109). Genom att fånga forskares perspektiv har jag kunnat måla upp en bild av deras attityder till Open Access. Kvalitativa studier blir ofta jämförda med kvantitativa studier. Mitt metodval kan enkelt förklaras med vad Steinar Kvale skriver i sin bok InterViews: Quality refers to what kind, to the essential character of something. Quantity refers to how much, how large, the amount of something (Kvale, 1996 s 67) Eftersom min metod har som uppgift att finna de attityder som finns hos forskaren till Open Access, så kan jag inte endast räkna hur många gånger de har publicerats sig traditionellt, jämfört med öppet, eftersom det endast visar vad de har gjort, men inte varför. Jag har använt mig av en så kallad semi-strukturerad intervjuguide (David and Sutton, 2010 s. 120-121) på grund av bland annat möjligheten att ge uppföljningsfrågor ifall respondenten säger något som är av intresse för mitt syfte, men också för att respondenten ska kunna ge svar efter egna ord vilket ger en mer mångfärgad bild av vad som egentligen menas med svaren. 24