Foto: Ove Drejenstam 1976 Gården Stora Tranered Villa Forshaga av Gunnar Janzon VÄSTRA FRÖLUNDA HEMBYGDSFÖRENING
I mitten på 1700-talet bodde på Långedrag lotsen Lars Larsson. Han var gift med Lena Jonsdotter. 1787 fick de sonen Isaac Larsson. Omkring 1810 gifte sig Isaac med Ingrid Elisabeth Larsdotter. Gamla hamnen i Långedrag. Det vita huset till höger, på nuvarande Strandplatsgatan 1, hade adressen Långedrag nr 6 på 1800-talet. Vykort omkring 1930, VFH. Hennes far var oduglig till arbete, hur och varför framgår inte. Isaac arbetade då som lotsdräng. Familjen bodde först på Långedrag nummer 6. År 1813 flyttade de till Eckran där Isaac arrenderade en liten gård. 1821 blir Isaac secundlots och 1828 blir han ordinarie lots. Nu kallar han sig åbo (arrendator). Han skrevs också in som kronolots vilket ansågs vara ett yrke med hög status. 1818 föds sonen Lorents som 1845 gifter sig med den två år äldre Johanna Christina från Hinsholmen. De fick två barn innan Johanna Christina dog 1849. Några år senare gifter Lorents sig för andra gången nu med den nio år yngre Maria Stina. De får tillsammans nio barn. Deras första barn föds 1854 och får namnet Gustaf Adolf. Han blev min morfar och jag var ett halvt år när han dog den 14 april 1931. Hur han träffade Amanda Josefina från Kärra på Hisingen vet jag inte men underligt nog hette båda Isaksson i efternamn. De gifte sig den 24 september 1885.
Själv minns jag när jag var fem år och min mor tog en liten omväg på väg till Sveas speceriaffär och visade mig det lilla huset (Lilla Tranered) där mormor och morfar bodde som nygifta. Huset var litet med blommande buskar framför en låg sockel av natursten. Mitt på huset fanns den enda dörren och Edith Lilla Tranered på nuvareande Långedragsvägen 151. Nu är ladugården riven och Mangårdsbyggnaden vriden ett kvarts varv, med långsidan åt gatan. Arkivbild VFH. Okänd fotograf. berättade att man kom rätt in i köket genom den dörren och att det på båda sidor om köket fanns två lika stora rum. Två familjer bodde här, om jag förstod rätt. Mormor och morfar i det ena rummet, Ediths farbror John disponerade det andra, medan man samsades om köket. Morfar och mormor fick här barnen Artur 1886, Oskar 1888 och Ester 1890. Oskar dog bara en månad gammal. Det är delade meningar om det var här Edith föddes 1894 eller om hon föddes när det lilla huset blev för trångt och familjen redan flyttat till Stora Tranered (mangårdsbyggnadens adress är nu Redegatan 7). Hur morfar finansierade detta köp, vet jag inte. Gården låg bara femhundra meter österut från deras tidigare bostad, vid en bäck som rann ut från Ekebäcks höjder, Sjöbergen och Sanna.
Säkert är att Edith, enligt egen utsago, blev till i det lilla huset på Långedragsvägen 151, som fortfarande ligger kvar på samma plats men sedan sextiotalet är vänt så att långsidan ligger mot vägen. I dag vilar den gamla stugan på en hög betongsockel som förmodligen döljer en källare. Snett bakom det lilla huset ligger farbror Johns kråkslott. (Gården Lilla Tranered är beskriven i VFH:s årsskrifter 1998 och 2004 samt i Bilder från stadsdelen Älvsborg 1996.) Ediths yngsta systrar kom tätt, Gunhild föddes 1896 och två år senare kom Linnea. I början på nittonhundratalet sålde morfar gården Stora Tranered till grosshandlare Landelius från Göteborg men sparade en utvald tomt ett tunnland stor (c:a ett halvt hektar). Resten av marken arrenderade och brukade han till sin död den 14 april 1931. Det är svårt att föreställa sig hur hårt livet kunde vara i början på nittonhundratalet på en medelstor gård, men Edith berättade att alla måste arbeta med det de kunde. Hon mindes bl.a. hur fruktansvärt långa raderna i kålrotslandet var när hon fem år gammal låg och rensade ogräs. Ett annat minne var dammet och hostan när hon, som arbetsledare för småsyskonen, skulle trampa och packa det torra höet som körts in i ladan. Edith berättade också att inget kunde jämföras med det stora ansvaret och rädslan när det gällde att vakta korna, som släpptes lösa i hagmarken på vårbete. Jag kan förstå skräcken hos den ensamma sjuåringen när hon försökte samla de stora djuren, som inte alltid ville gå i flock. Ester hade ett annat jobb. När hon var åtta år skötte hon mjölkkörningen Restaurang Miramar stod kvar till mars 1904 då den och en tillbyggnad brann ned. Arkivfoto VFH. Okänd fotograf.
till restaurangen i Långedrag (Miramar). Mjölkningen utfördes tidigt på morgonen och redan före sex spändes hästen framför den lastade vagnen. Ester körde sedan ensam den tre kilometer långa sträckan till restaurangen på en dålig, slingrande grusväg. Grismat och de tomma mjölkkärlen från gårdagen stod och väntade när hon körde fram till köksingången. Här fick hon hjälp med mjölkkärlen och hon lämnade också ägg, potatis, frukt samt de tomma grismatslådorna. Nu gällde det att snabbt komma hem igen och jag kan i min fantasi höra de tomma kärlen skramla och Esters skrik till hästen att han skulle skynda sig. Anledningen till brådskan var att skolan började klockan åtta. Oftast hann hon bara lämna från sig häst och vagn innan hon måste springa tillbaka samma väg till Långedrags skola, som låg granne med restaurangen. Hon var åtta år! Tanken var att hela jordbruksfastigheten skulle stadsplaneläggas men både morfar och Landelius hann avlida innan så skedde. Morfar lär skämtsamt ha sagt, att han gjorde sin stora affär med baktanken att barnen inte skulle önska livet ur honom. Han delade också ut delar av arvet innan han dog. Pengarna räckte dessutom till att riva det gamla huset och bygga det stora kråkslottet som stod klart 1907 och där både Edith, min syster, jag och mina barn, växte upp. Närheten till bäcken och den lilla fors som Gunnar och Cecilia Janzon, 1930-tal
fanns strax utanför den östra gränsen inspirerade till namnet Forshaga, som också blev postadress. Stora Tranered, som finns dokumenterat på gamla kartor slopades och jag vet inte varför. Vinterbild med trädgård, ladugård och bäck. 1930- eller 1940-tal. Trädgården runt huset liknade inte andra bönders. Morfar hade väldiga ambitioner. Bäcken grävdes ur till ett djup av 1,5 m. och stensattes på båda sidor för att hindra översvämningar. Terrasser, murar, trappor, och stenpartier anlades. Anda in på åttiotalet fanns bäcken kvar och där fanns också resterna av mormors klappbrygga där vattnet i bäcken kunde dämmas upp när den stora vårtvätten ägde rum. Här hade också Edith och hennes systrar badat varma sommardagar. Runt hela den stora tomten planterades som lä-skydd kantträd med fem meters mellanrum. Lönn, alm, lind och kastanj stack upp ur den täta hagtornshäcken och mot vägen planterades en häck med sibirisk ärtbuske. Mer än fyrtio fruktträd planterades, men morfar fick aldrig skörda alla de olika fruktsorter han planterat, medan Edith i hela sitt liv följde och vårdade trädens utveckling samtidigt som hon förmedlade sina kunskaper till alla som ville och orkade lyssna. Min ungdom präglades av dessa då fullvuxna träd och jag kan fortfarande se dem framför mig när jag blundar och var de var placerade.
Edith Janzon f. Isaksson odlade och sålde frukt Äpple: Astrakan, Rosenhäger, Åkerö, Sävstaholm, Signe Tilich, Gloria Mundi, Cox Orange, Boiken, Bel de Boskop, Cox Pomona, Gravenstein, Trans Parent Blanche, Filippa och Citronäpple. Dessutom fanns tre sorter med påhittade namn: Kantäpple, Flickäpple och Annanas. Päron: Bergamotter, Dubbel Filip, Esperens Herre, Göteborgs Diamant, Neu po toot, Augustipäron, Greve Moltke och några sorter till som jag glömt. Körsbär: Klarbär och Skuggmorell. Plommon: Victoria, Reine Claude och två andra sorter. Till detta kan läggas cirka trettio krusbärs- och vinbärsbuskar. Två sorters jordgubbar, rabarber och en rad med hallonbuskar. Allt detta planterades med tanke på en framtid där frukt och bär skulle vara en stor del av ekonomin. Prydnadsträd, buskar och perenner placerades på ett genomtänkt och smakfullt sätt. Samtidigt odlades den arrenderade marken och man hade åtta kor, häst, grisar och höns. Hur många år det tog för att fullfölja detta jättearbete vet jag inte, men Edith fick som gift både se och dra nytta av denna fantastiska trädgård.
Morfar hade också uppdrag för kyrkan, skolan och deltog aktivt som högerman i politiken. De stränga religiösa Hagens kapell omkring 1925-1930. Arkivfoto VFH. reglerna satte sin prägel på hela det Isakssonska hushållet och söndagen hölls verkligen i helgd som vilodag. Jag nämnde tidigare att Edith var en god berättare och en av hennes berättelser var när en nära släkting i Säve på Hisingen hade dött och familjen var bjuden till begravningen. Tidigt på morgonen en sen höstdag när det just höll på att ljusna, startade resan med häst och vagn. En färjeförbindelse fanns redan då mellan Klippan och Färjenäs. Utan stora hinder for sedan ekipaget på slingrande grusvägar fram till kyrkan, kyrkogården och sedan vidare till sorgehuset där måltid väntade. Släkten träffades sällan och timmarna rann iväg under trivsamma former. Sängkläder och övernattning ansågs som en självklarhet och mormor hade packat ordentligt för den långa resan. Morfar hade just rest sig för att fråga var hans familj kunde bädda för natten när värden förekommer honom och säger Drängen har just spänt för. Morfar blir svarslös när han inser att hans familj inte längre var välkommen. Frostigt säger de adjö och märker att ute har det blivit mörkt. Hisingen hade den gången inte en enda gatlykta och vägarna kantades på många ställen av mörk skog. Bredden på vägen kändes smalare i dunklet än på ditresan och det var svårt att tygla hästen. Hästen och morfar kände varandra väl efter många och långa dagar till-
sammans och när morfar säger till honom Vi skall hem, nu släpper jag tömmarna. Det verkar som om hästen förstår och människorna i vagnen som knappt kan skönja hästen kan bara lita på honom och försynen. Denna religiösa familj läste säkert mänga böner medan hästen travar på i sin egen lunk, timma efter timma. Klockan har hunnit bli fyra på morgonen när de väcker färjekarlen som under protester fraktar över dem till fastlandet. I öster har det börjat ljusna när de svänger in på stallbacken ett dygn efter resans början. Edith berättar att hästen såg förvånat på det trötta sällskapet när alla ville ge honom en bit bröd. I dag kör jag min bil med halvljus på fullt belysta gator till Säve, det tar mindre än en halvtimme. Jag har senare förstått att Edith redan då hade börjat planera hur försäljning av frukt och bär tillsammans med min fars lön och hyrorna skulle klara de pengar som behövdes för att underhålla och behålla Forshaga. Skylten som hängdes ut på staketet berättade att här fanns frukt till salu. Många människor stannade till och köpte några liter men det mesta hamnade på komposten. Att behöva slänga bra frukt kändes svårt för både Edith och min far Edith och Werner Janzon på väg till begravning. och när Edith föreslog att hon skulle kunna sälja frukt och kanske blommor, hyrdes en fast plats för onsdagar och lördagar på Masthuggstorget. För min del minns jag att trädgården oftast kunde bli en plåga på tisdagar och fredagar, när all frukt skulle skördas för nästa dags försäljning på torget. Jag är ledsen att inte någon fotograferade Edith de morgnar när hon åkte iväg med sin frukt, sittande på bönpallen på en brummande
Harley Davidsson med sidvagnsflak. Klockan Vykort från 1910-talet var alltid halv sju på morgonen och mannen som körde började sitt arbete klockan sju. Han arbetade för en transportfirma, som hade anlitats någon gång och det passade denne man, som bodde i Hagen, mycket bra att tjäna några kronor extra på väg till jobbet. Minnesbilden är när Edith äntrade bönpallen med handväskan fylld med växelpengar, klädd i kappa, stråhatt och bottiner med halvhög klack. Bilden blir idag något lustigt som jag kan skratta åt, men den gången gällde det att så snabbt som möjligt hjälpa till att lasta flaket med de stora spånkorgarna och ingen såg något komiskt i att Edith satt och kramade om denne storvuxne helt skinnklädde man. Men jag minns att jag var avundsjuk för att jag inte fick åka mod. Spånkorgarna var som tre kinesiska askar där den ena passade i den andra. När frukten var såld packades askarna med våg och vikter i den minsta korgen och sedan i nästa och sist A. den största. Torghandeln stängde klockan fyra och den sista halvtimman såldes frukten billigare för att hon skulle slippa släpa hem den. Edith ömmade också för några sjömansänkor från Masthugget med många barn, som jag en gång träffade när jag besökte henne. De brukade komma ner till henne strax före fyra och fick då den frukt som Inte gått att sälja. Plötsligt verkade Edith vara en annan person när hon och änkorna skojade med varandra på ett öppet och kamratligt sätt.
Krigsåren gjorde att nästan all importerad frukt stoppades och den svenska frukten blev mycket attraktiv. Ediths och familjens ansträngningar belönades rikligt och de åren var det knappast någon frukt som hamnade på komposten. Kriget och ransoneringar skapade andra inkomstkällor och själv skaffade jag och mina kompisar kaniner, som snabbt lärde oss, det mesta om fortplantning, när vi lät våra honor träffa hanar. Mina föräldrar nappade också på trenden och både får, tupp och höns förgyllde dessa år med sina fina somrar och kalla vintrar. Efter att min far dött 1957 flyttade jag och min familj in i första våningen och Edith in i den större lägenheten i andra våningen. Den nu avklarade stadsplaneringen hade prickat in delar av Stora Tranered till industrimark och 1981 blev året då min släkts livsverk i stort sett utplånades och såldes. Kråkslottet Forshaga finns dock kvar och används som kontor (Redegatan 7). Traneredsvägen är omdöpt till Redegatan. GUNNAR JANZON Gunnar och Ros Mari Janzon. Foto 2007: Ove Drejenstam Samtliga originalfoton, där annat ej anges, tillhör Gunnar Janzon. Läs även om Stora Tranered i Västra Frölunda Hembygdsförenings årsskrift 2008.