Remiss: Tvingande regler om betalningstider i näringslivet

1 (5) 2013-05-21 Dnr SU FV-1.1.3-0995-13 Regeringskansliet (Justitiedepartementet) 103 33 Stockholm Remiss: Tvingande regler om betalningstider i näringslivet 1. Sammanfattning Den 16 mars 2013 trädde nya regler i kraft, som syftar till att motverka långa betalningstider. De nya reglernas effekter har inte hunnit utvärderas. Det nu framställda förslaget avser att skärpa reglerna ytterligare, trots att det inte kan uteslutas att de eftersträvade målen kan komma att nås redan genom de nya reglerna. Förslaget innebär ett ingrepp i avtalsfriheten men lämnar stora utrymmen för kringgåenden. Förslaget går längre än vad 2011 års EU-direktiv om bekämpande av sena betalningar kräver och den föreslagna regeln kommer i gränsöverskridande handel med varor och tjänster att vara tillämplig i förhållande till utländska gäldenärer för vilka regeln kan framstå som främmande. Detta kan också leda till att utländska beställare uppställer villkor om att beställarens lands lag ska vara tillämplig på rättsförhållandet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet avstyrker därför förslaget. 2. Allmänt om förslaget Förslaget innebär att den nu dispositiva betalningstiden på 30 dagar blir tvingande när båda parterna i det ursprungliga fordringsförhållandet är privata näringsidkare. Den lagfästa tiden på 30 dagar är redan tvingande när det allmänna är gäldenär i förhållande till en privat näringsidkare. Den bakomliggande rättspolitiska motiveringen är främst att beställare inom vissa sektorer av näringslivet betingar sig mycket långfristiga betalningsvillkor till skada främst för små och medelstora leverantörer. Fakultetsnämnden instämmer i att företeelsen i sig bör motverkas. Förslaget är en följd av riksdagens tillkännagivande i samband med antagandet av lagförslagen i regeringens proposition 2012/13:36, Snabbare betalningar, vilka bl.a. omfattade ändringar av räntelagen (1975:635). Ändringarna utgör en implementering av 2011 års Stockholms universitet Besöksadress: 106 91 Stockholm Universitetsvägen 10 E

2 (5) EU-direktiv 2011/7/EU om bekämpande av sena betalningar. Lagändringarna trädde i kraft den 16 mars 2013. I den då införda 2 a räntelagen anges att fordringar på betalning för vara eller tjänst förfaller till betalning senast trettio dagar efter det att borgenären har framställt sitt betalningskrav. Härmed avses i första hand tidpunkten när gäldenären mottagit borgenärens faktura (a. prop. s. 37). Som framgår av andra stycket är regeln delvis tvingande, delvis dispositiv från vilken avsteg kan ske vid uppfyllande av ett visst formkrav. Regeln är tvingande när offentliga organ, inkl. kommunalt och statligt ägda bolag, är gäldenärer. Regeln är dispositiv när privata näringsidkare är gäldenärer, under förutsättning att borgenären uttryckligen godkänt en längre betalningstid. Med uttryckligen godkänt avses i utgångspunkten något mera än att ett betalningsvillkor flutit in i avtalsförhållandet konkludent, genom sedvana i någon form eller genom ett inte särskilt uppmärksammat standardavtalsvillkor. Godkännandet kan dock vara muntligt, och det ankommer på gäldenären att visa att ett uttryckligt godkännande skett (a. prop. s. 38 f.). 3. Synpunkter 3.1 Förfallotiden enligt gällande regler och förslaget Huvudregeln är att fordringar förfaller till betalning vid anfordran, se t.ex. 5 första stycket första punkten lagen (1936:81) om skuldebrev och 49 första stycket första punkten köplagen (1990:931). Härmed menas att fordringen förfaller omedelbart vid kravets mottagande. Undantag görs om borgenären i samband med kravet medger anstånd eller anvisar ett senare förfallodatum, vilket bygger på borgenärens dispositionsfrihet. Ett ytterligare undantag är när förfallodagen är bestämd på förhand, vilket vanligen sker genom avtal. Avtalsvillkor om förfallotiden kan vara ett konkludent handlande, någon form av sedvana eller ett standardavtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling. Betalningsfristen enligt borgenärens ensidiga disposition eller parternas avtal kan vara kort eller lång. Huvudregeln och undantagen har sedan den 16 mars 2013 kompletterats av två regler som inte är helt okomplicerade i förhållande till huvudregeln, undantagen och till reglerna om dröjsmålsränta i 3 och 4 räntelagen. En av de nya reglerna, myndighetsregeln, innebär att fordringen förfaller till betalning senast 30 dagar från kravets framställande. Denna regel respekterar huvudregeln på så vis att anfordran fortfarande innebär att fordringen förfaller, men den innebär att borgenärens möjligheter att ensidigt eller genom avtal disponera över en längre frist är begränsad. I den mån en frist bestämts till längre tid än 30 dagar från kravets framställande saknar dispositionen verkan. Detta är en följd av att bestämmelsen är tvingande. Regeln framgår indirekt av en stegvis samläsning av de fyra meningarna i 2 a räntelagen. Myndighetsregeln både respekterar och respekterar inte regeln om att fordringen förfaller vid den bestämda förfallodagen. Regeln respekterar inte förhandsdispositioner i den mån fristen enligt dispositionen bestämts längre än 30 dagar. Regeln respekterar regeln på så vis att förfallotiden ska anses vara bestämd till 30 dagar efter kravets framställande om en längre tid medgetts eller avtalats. Detta har betydelse för utgångspunkten för ränteberäkningen, på så sätt att dröjsmålsränta omedelbart börjar löpa efter 30 dagar. På detta sätt

3 (5) har en viss, men inte fullständig, överensstämmelse med utgångspunkten för dröjsmålsränta vid anfordringsbetalningar uppnåtts. Vid anfordringsbetalningar börjar dröjsmålsränta enligt 4 räntelagen att löpa 30 dagar från borgenärens avsändande av kravet, till viss skillnad mot 2 a i förening med 3 första stycket, där ju en 30-dagarsfrist börjar att löpa från kravets mottagande. Den andra regeln, näringslivsregeln, respekterar borgenärens dispositionsfrihet i högre grad. Någon skillnad mot tidigare regler uppstår inte om borgenären uttryckligen godkänner en längre frist än 30 dagar. Om sådant uttryckligt godkännande inte ges eller inte kan visas gäller i stället myndighetsregeln. Valet av den lagtekniska lösningen att inte uttrycka myndighetsregeln direkt får till följd att det av lagstiftaren åsyftade ändamålet, att undanta myndigheter och andra offentliga organ från möjligheten att åstadkomma längre betalningstider, inte kan utläsas av lagtexten. Som konstateras på flera håll i propositionen kan sådana offentliga organ ibland vara att uppfatta som näringsidkare. Det görs i 2 a andra stycket andra punkten inte klart att sådana offentliga organ inte ska kunna omfattas av möjligheten att få en längre betalningstid uttryckligen godkänd av borgenären. 2 a har samhörighet med 2 b räntelagen. Bestämmelsen beaktar att beställaren i allmänhet har både rätt och plikt att undersöka leverantörens prestation. Exempelvis har köpare enligt 49 första stycket köplagen (1990:931) en dispositiv rätt att undersöka varan innan betalning sker. Om gäldenären har en rätt till undersökning, oavsett om den baseras på lag, avtal, handelsbruk eller annan norm, får denna rätt inte fördröja betalningen mer än 30 dagar från prestationens mottagande. Denna bestämmelse innebär visserligen inte att gäldenären inte har rätt att ta längre tid på sig för en undersökning men att rätten att innehålla betalningen inte får överskrida 30 dagar från prestationens slutförande. I likhet med näringslivsregeln i 2 a kan undantag härifrån medges endast vid borgenärens uttryckliga godkännande. Bestämmelsen gör inte någon åtskillnad mellan offentliga organ och privata näringsidkare. 2 a och 2 b har i sin tur samhörighet med 2 c räntelagen. Inte någon av bestämmelserna gäller om en avbetalningsplan avtalats. Näringslivsregeln föreslås nu slopas med verkan att den nuvarande myndighetsregeln blir tvingande även mellan privata näringsidkare. Detta har lagtekniskt lösts så att 2 a andra stycket andra punkten räntelagen upphävs. 3.2 Kvarstående förlängningsmöjligheter Nu föreslås att den regel som är tvingande till förmån för borgenärer mot offentliga gäldenärer ska göras tvingande även mot privata gäldenärer. Som med alla tvingande förmögenhetsrättsliga rättigheter har borgenären emellertid rätt att efterge sin rätt fr.o.m. att rättigheten uppstått. Det innebär att borgenären har frihet att meddela en längre frist, antagligen redan vid tidpunkten när gäldenären mottagit kravet. Inget hindrar heller borgenären att avvakta med att framställa kravet. I de branscher där långa betalningstider förekommer idag framstår risken som särskilt stor att borgenären skulle förväntas antingen att efterge sin rätt till betalning inom 30-dagarsfristen eller att avvakta med att framställa sitt krav.

4 (5) Undantaget för uttryckligt godkännande återfinns även i 2 b. Av bestämmelsen följer att tillämpligheten av 2 a är underkastad 2 b. Detta innebär att om en borgenär uttryckligen godkänner en längre undersökningsfrist än 30 dagar, kommer inte bara fristregeln i 2 b att sättas ur spel, utan även fristregeln i 2 a. Detta gäller enligt såväl gällande regler som enligt förslaget. I förarbetena påpekas att uttryckliga godkännanden kan underkastas en oskälighetsprövning (a. prop. s. 41), men man får anta att oskälighet endast kan anses föreligga vid tider långt över 30 dagar, i vart fall om undersökningsfristen inte är onödigt väl tilltagen i förhållande till den faktiska tid som undersökningar vanligen tar. Korrelationen mellan 2 a och 2 b när något uttryckligt godkännande inte lämnats framgår inte omedelbart av lagtexten. Av förarbetena fås emellertid beskedet att dessa frister, 30 dagars undersökningsfrist och 30 dagars betalningsfrist, kan läggas efter varandra, så att en frist om 60 dagars betalningsfrist från prestationens mottagande erhålls (a. prop. s. 40). I 2 c föreskrivs att varken 2 a eller 2 b gäller betalningar enligt en avbetalningsplan. Något krav på uttryckligt godkännande uppställs inte, utan endast det allmänt gällande kravet på avtal härom (a. prop. s. 41). I förarbetena anges visserligen att kringgåendeförsök av regleringen kan underkastas oskälighetsregler (a. prop. a. st.). Å andra sidan måste det vid en sådan oskälighetsbedömning beaktas att bestämmelsen uttryckligen gör undantag från regleringen. 3.3 Förändrad betalningsmoral De nyinförda reglerna kan leda till en förändrad betalningsmoral. Ytterst måste även den föreslagna ändringen baseras på en tilltro till en sådan förändring, eftersom förslaget bibehåller åtskilliga förlängningsmöjligheter. Eftersom lagändringarna trädde i kraft den 16 mars 2013 är det enligt fakultetsnämnden för tidigt att nu förutsätta att reglerna inte skulle vara tillräckliga för att uppnå det åsyftade målet att hålla nere betalningstiderna inom vissa sektorer av näringslivet. Innan förslaget genomförs bör enligt fakultetsnämnden undersökningar av lagändringarnas effekter ske, gärna i flera steg för att kunna uttyda eventuella tendenser. 3.4 Utrikeshandel Den föreslagna regeln går längre än vad EU-direktivet kräver. Direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att Sverige i och för sig har möjlighet att vidta längre gående åtgärder för att bekämpa sena betalningar. Den föreslagna regeln skulle vara tillämplig även vid gränsöverskridande handel. Detta gäller även de nyinförda reglerna med undantag av 7 lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, vilken inte gäller vid handel inom EES-området, se 6 samma lag. Enligt bl.a. art. 4.1 a och b Rom I-förordningen (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och 4 första stycket lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker är leverantörens lag tillämplig lag. Räntelagens tving-

5 (5) ande betalningstid på 30 dagar är därmed tillämplig när en svensk leverantör tillhandahåller en vara eller en tjänst till ett offentligt organ med verksamhet utomlands. Enligt den föreslagna regeln skulle detsamma bli fallet om beställaren vore en privat näringsidkare med verksamhet som bedrivs utomlands. En sådan regel måste enligt fakultetsnämnden kunna uppfattas som överraskande, särskilt om parterna avtalat eller gäldenären före eller vid framställandet av sitt krav angett en längre betalningsfrist. Det går inte att bortse från risken att regelns existens skulle kunna skapa aversion mot handel med svenska företag. Kommersiella parter har dispositionsfrihet i lagvalsfrågan, art. 3.1 Rom I-förordningen och 3 lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker. Det går enligt fakultetsnämnden inte heller att bortse från risken att regelns existens skulle kunna medföra att beställaren skulle genomdriva krav på att beställarens lands lag skulle bli tilllämplig vid handel med svenska företag. Detta skulle troligen inte innebära några allvarligare konsekvenser för den svenska utrikeshandeln, men de aktuella leverantörerna skulle då sannolikt erhålla ett sämre betalningsskydd än det befintliga.