Nr 4/00 Technomusiken, rejvdansen och polisen - Om konsten att döda en kultur Ledare: Narkotikapolitkens dödsdans, Alec Carlberg Så hade det då hänt igen!, Sonja Wallbom Om konsten att döda en kultur, Lars Grip Dansen som blev populärkultur Sinneshets, negroida parningslekar och kulturskymning Erik - en veteran om technokulturen: "Det är som att gå till kyrkan" Medierna och smittan: Knarket flödar - kriget inleds Fältassistenten som fick sparken: "Man får inte bråka med polisen" Rejvpolisen: "Vårt primära syfte är reprissivt" Kommissionens misslyckande En kultur jagas bort Intervju med fyra unga rejvare Kriminalisering av narkotikakonsumtionen utväderad, Ann-Marie Bregler, BRÅ Om ni är intresserade av att läsa hela detta specialnummer är ni välkomna att beställa det (50kr). Narkotikapolitikens dödsdans Den svenska narkotikapolitiken befinner sig i en brytningstid. Man kan nu skönja slutet på två decenniers jakt på missbrukare. Som i alla turbulenta tider så kommer omprövningen av narkotikapolitiken att föregås av våldsamma motattacker från de som har initierat och är ansvariga för dagens inhumana och reaktionära drogpolitik. Moderaterna kommer att satsa sitt krut på att få en lagändring som tillåter att urinprov tas på minderåriga utan föräldrarnas godkännande. Organisationer som Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS och liknande kommer att försöka stoppa sprutbytesprogrammen, kräva mer tvångsvård, angripa olika former av substitutionsbehandling m m. Krav kommer att föras fram på mer polisiära attacker på slitna missbrukare och technodansande ungdomar. Men det förändrar ingenting i sak. Vad vi nu bevittnar är den repressiva narkotikapolitiken dödsdans. Skillnaden mellan repressionens hurtfriska retorik och den bedrövliga verkligheten med alltfler tunga missbrukare, alltfler hemlösa missbrukare, allt färre missbrukare i vård, alltfler döda missbrukare och alltfler unga som prövar narkotika bär inom sig motsättningen som tvingar fram förändringen. Under loppet av ett halvår har ledar-, kulturskribenter och krönikörer i de stora rikstidningarna fått upp ögonen och börjat se verkligheten och därmed börjat ifrågasätta narkotikapolitiken. Den nya justitieministern Thomas Bodström har utifrån sina erfarenheter som advokat tidigare kritiserat kriminaliseringen av missbrukaren, men måste nu backa in i regeringens narkotikafålla. Och det är inget märkligt, det är en del av det regeringspolitiska spelets regler. För sina narkotikapolitiska insikter skälldes omedelbart Bodström för att vara "drogliberal". Detta kommenterade Aftonbladets ledarskribent Åsa Petersen "Bodström ser inte bara den enskilda narkomanen, utan också samhällets ansvar för hennes situation. Hans anslag andas solidaritet, fjärran från den filosofi av "sköt dig själv och skit i andra" som drogliberalerna förkunnar." Brottsförebyggande rådet, BRÅ har i en forskningsrapport nyligen redovisat effekterna av kriminalisering som infördes 1988 för att ytterligare skärpas 1993 när fängelse fördes in i straffskalan för den som är påverkad av narkotika.
Sammanfattningsvis har effekterna av kriminaliseringen blivit att polisens resurser i huvudsak läggs på att jaga kända missbrukare och ungdomar medan långt mindre kraft läggs på att få fast langare av olika format. Generaldirektör Ann-Marie Begler redovisar i detta nummer av Oberoende resultaten av BRÅs forskning kring kriminaliseringen. I övrigt ägnas numret åt vuxna, ungdomar och rejvkulturen. Kriminaliseringen och jakten på technoungdomar hänger intimt samman. Det är kriminaliseringen av missbrukaren som ger polisen möjlighet att så ohämmat trakassera och driva en hel ungdomskultur under jorden. Tror någon att en ungdomskultur som blivit tvingad under jorden och därmed berövad alla vettiga vuxenkontakter är mindre drogbenägen än ungdomar som öppet får ha musikfester och ibland till och med får träffa och prata med vuxna utan uniform? A L E C C A R L B E R G F Ö R B U N D S O R D F Ö R A N D E R F H L Så hade det då hänt igen! En ny ungdomskultur började etableras. De höll till i lokaler som inte vanligen förknippades med fest; gamla nedlagda industrifastigheter och lagerlokaler. De dansade hela natten, det fanns ingen organisation. Och det verkade vara en del av själva poängen - festerna skulle inte annonseras, det skulle ske lite i skymundan, vuxenvärlden skulle inte vara inblandad. Man skulle vara många, man skulle hänge sig åt sin musik. När media så småningom tog ag i den nya företeelsen - som kallades rejv - fokuserades mycket på drogerna och på att bland de som deltog fanns ungdomar som inte annars förekom i narkotikasammanhang. Det var många av medelklassens barn som gick på rejv. En debatt med mycket upprörda övertoner tog vid och som svar från samhället bildades den s k rejvkommissionen. Så följde rapporter om tillslag mot fester, fester som avbröts, ungdomar som togs om hand och narkotikabeslag. Rejven tog sig så småningom nya former. Störningarna och svårigheterna att få hyra lokaler att hålla till i omformade festerna. De kom mer och mer att försvinna in i annat klubbliv och på restauranger. Men då och då anordnas fortfarande fester och arrangörer och besökare anstränger sig för att det inte skall bli känt utanför den egna kretsen. Rejvkulturen kommer att leva ännu en tid, men kanske i andraformer. Själva menar ungdomarna att de utsätts för övergrepp. De tycker inte att drogerna är det väsentliga utan kulturen, dansen och gemenskapen, även om de flesta går med på att det finns gott om droger för dem som vill ha. Det var i kölvattnet på rejvdanserna och samhällets militanta sätt att slå ner dem som vi inom RFHL började fundera över fenomenet och om man kunde göra något annat än det som gjordes. Samtidigt började unga människor kontakta oss och det man sökte var kunskap och stöd. Några ville ha stöd för att skapa alternativa, drogfria rejvfester. Andra ringde för egen räkning därför att de ville veta saker om de nya drogerna. Den senare gruppen var noga med att inte röja sin identitet och det var viktigt för dem att veta att organisationen inte var en "myndighet". Vi kom fram till att vi också behövde veta mer och det var utifrån det som vi gav Lars Grip i uppdrag att försöka fånga in vad rejvkulturen var från olika utgångspunkter. Resultatet av hans efterforskningar är detta nummer av Oberoende. Samtidigt fortsatte vi våra diskussioner med dem som ringde och blev efterhand övertygade om tre saker: o De som ringde trodde inte på den offentliga informationen om droger, men de visste inte vem som skulle kunna ge en för dem trovärdig kunskap. o De var rädda för polis och myndigheter och det fanns ingen instans dit de vågade söka sig för att inte riskera att rapporteras till polisen.
o De behövde hjälp. På en mer övergripande nivå väcktes andra frågor. Det är ju inte första gången ungdomskulturen väckt fasa och förbittring hos vuxenvär-den. Men ingen gång har man svarat med en sådan brutalitet och total avsaknad av förståelse för vad denna kultur innehåller. "Dansbaneeländet", den motorburna ungdomen, knuttarna, eller hippiekulturen förfärade sin samtid. Men det var inte, som nu, enbart en polisangelägenhet hur man skulle komma tillrätta med detta. Vi tolkar det som ett tecken i tiden. Allt mindre talar vi i vårt land om samband och allt mer om individer som skall ställas till svars och som får skylla sig själva. Det är visserligen sant att ytterst är individer ansvariga för sina egna handlingar. Men ingen lever som solitär, alla ingår i ett sammanhang. Ett samhälle som avsvär sig sitt ansvar för sammanhangen och uteslutande reagerar repressivt mot icke önskvärt socialt beteende är illa ute. Det är tecken på att samhället abdikerat och inte vill ta sina medborgare i anspråk för att lösa gemensamma problem, utan endast kräver lydnad. Det kommer att bli svårt att kräva solidaritet av unga människor som mött en uniformerad vuxenvärld som de känt sig hotade av och där inga andra vuxna funnits som erbjudit stöd eller delaktighet. Det är naturligtvis bruket av droger som legitimerat att samhället reagerat och agerat på detta vis. Ingen vill att unga människor skall ödelägga sina liv genom att fastna i missbruk, och för att förhindra det är man beredd att använda metoder som inte skulle godkännas i något annat sammanhang. Rättsosäkerhet och övergrepp blir i detta sammanhang underordnade huvudmålet: Att slå tillbaka drogerna. Vi har under en följd av år haft en restriktiv narkotikapolitik med det övergripande målet att nå ett narkotikafritt Sverige som politisk konsensus. Hårda tag och höjda straffsatser har varit metoderna som ingen har velat eller vågat ifrågasätta. En breddad debatt där avgörande frågor som urgröpningen av den generella välfärden eller ungdomsarbetslösheten har inte förts in i narkotikadebatten. Ändå är det med all sannolikhet just sådana faktorer som gör att Sverige har ett ökande narkotikaproblem. Trots massiva polisinsatser, trots högre straff, så ökar antalet ungdomar som prövar narkotika. Det borde leda till eftertanke. Om vi vill att ungdomar som prövar narkotika skall stanna vid det och inte försvinna in i socialt utanförskap och missbruk, måste vi också ge dem ingångar i utbildning, arbete och social gemenskap. Vi måste dessutom ge dem trovärdiga svar på sina frågor, vi måste erbjuda stöd när de efterfrågar det, vi måste ge dem en möjlighet att tala om sin oro utan att ringa polisen. Vare sig vi i vuxenvärlden vill det eller ej, så finns drogerna där och ungdomar kommer att pröva dem. De kommer också att ge sig ut i Europa och övriga världen och ställas inför förhållanden som de dåligt förmår att hantera därför att de saknar kunskap om vad de ger sig in på. De kommer att fara mer illa och ta större risker därför att vi inte delar med oss av vuxenerfarenheter utan bara serverar förbud och moralismer. Det som finns att läsa i detta nummer av Oberoende gör inte anspråk på att ge alla svar eller täcka hela området. Men vi har velat ge några av aktörerna på området möjlighet att komma till tals: Rejvungdomarna och poliserna. Vi andra får dra slutsatserna och arbeta mot enfaldiga lösningar av mångfacetterade problem. S O N J A W A L L B O M F Ö R B U N D S S E K R E T E R A R E, R F H L Kriminalisering av narkotikakonsumtionen utvärderad Synen på narkotikamissbruk har under de två senaste decennierna blivit allt strängare i Sverige. Detta framkommer inte minst i den svenska narkotikalagstiftningen, som vid ett flertal tillfällen har reformerats i syfte att tydligt
markera att narkotikabruk inte tolereras. Idag är all icke-medicinsk befattning med narkotika kriminaliserad i Sverige. En av de mer omdiskuterade ändringarna i narkotikastrafflagen var straffbeläggandet av själva bruket av narkotika år 1988 och den straffskärpning som skedde år 1993. Skälet till de här förändringarna var att riksdag och regering ville signalera ett kraftigt avståndstagande från samhällets sida mot all hantering av narkotika. Det förväntades av lagstiftaren att denna markering skulle fylla en preventiv funktion bland ungdomar och andra i riskzonen för narkotikamissbruk. Genom att fängelse infördes i straffskalan år 1993 fick polisen möjlighet att genomföra kroppsbesiktning i form av urin- eller blodprov vid skälig misstanke om bruk av narkotika. Syftet med straffskärpningen var att "ge möjligheter att ingripa tidigt och med kraft förhindra att unga människor fastnar i missbruk och till att förbättra behandlingen av de missbrukare som avtjänar straff" (Prop. 1992/93:142). Det ansågs bland annat att straffvärdet för eget bruk var för lågt i förhållande till andra ringa narkotikabrott, framför allt innehav för eget bruk. Avsikten med lagändringarna har alltså varit att få ungdomar att avstå från att använda narkotika och förbättra behandlingen för de missbrukare som avtjänar straff. Det övergripande motivet till lagstiftningen har helt naturligt varit att minska narkotikamissbruket i samhället. När nya lagar introduceras och när olika verksamheter utvecklas är det alltid angeläget att ställa frågan: Hur blev det? Ledde lagändringarna till det man tänkt sig? Och i just detta fall: på vilket sätt har det strängare lagstiftningen påverkat insatserna mot narkotika och hur har det påverkat själva narkotikamissbruket? Brottsförebyggande rådet har studerat polisens insatser i denna fråga och vad vi kommit fram till skall jag redovisa i denna artikel. Polisen prioriterar ringa narkotikabrott Som en naturlig följd av den ändrade lagstiftningen prioriterar polisen i dag i stor utsträckning ringa narkotikabrott. I statistiken framkommer en ökning med 70 procent mellan år 1991 och 1997. Antalsmässigt innebär det en ökning från 4 100 till 7 000 personer. Lagändringarna har alltså tydligt påverkat polisens arbete. Om man studerar polisens verksamhetsredovisningar framgår det att majoriteten av alla polismyndigheter år 1999 anger insatser mot narkotikamissbruk som ett mål för området narkotikabrottslighet. Däremot är det endast två av landets 21 polismyndigheter som uppger att de har som har som mål att utreda ett viss antal grova narkotikabrott. Denna prioritering blir också tydlig när man studerar den polisanmälda narkotikabrottsligheten. Som tidigare nämnts har antalet anmälningar avseende innehav och eget bruk av narkotika ökat markant efter straffskärpningen år 1993. Däremot har anmälningarna avseende överlåtelse av narkotika inte ökat - de har i stället minskat något. Det förändrade arbetssättet inom polisen har också inneburit att antalet personer lagförda för grova narkotikabrott minskat något efter straffskärpningen, samtidigt som antalet personer lagförda ökat kraftigt. Många är etablerade missbrukare En central fråga är om polisens insatser resulterat i att fl er personer som inte tidigare varit kända för narkotikabrott identifierats eller om de personer som har lagförts redan är kända för sådan brottslighet. Vi ser i statistiken att ökningen av antalet personer lagförda för ringa narkotikabrott är störst bland äldre personer som tidigare varit lagförda för narkotikabrott, men också nästan lika stor bland ungdomar som inte tidigare varit kända för narkotikabrott. Däremot om man tittar på hur många ingripanden totalt sett polisen gjort för dessa två grupper blir det tydligt att insatserna i allra största utsträckning gäller äldre etablerade missbrukare. Antalet äldre (och då menar vi 30 år och uppåt) personer som också tidigare är lagförda för något narkotikabrott har fördubblats mellan år 1991 och år 1997. En stor andel av denna grupp är troligen personer som är mer eller mindre etablerade missbrukare. En stor del av polisens insatser har således riktats mot denna grupp. Vad som hänt med dessa personer vet vi i dag inte. En stor del av dem har fått böter eller strafföreläggande. Men i vilken mån de, genom polisens insatser, fått kontakt med socialtjänsten och erbjudits behandling vet vi inget om. Om social-tjänsten prioriterar denna grupp och erbjudit dem adekvata insatser är viktigt att framöver ta reda på. Mer än fördubbling av antalet ungdomar Ett syfte med straffskärpningen var att polisen så tidigt som möjligt skulle kunna upptäcka ett
begynnande narkotikamissbruk, särskilt bland ungdomar. Det visar sig också att ungdomar under 25 år som lagförts för ringa narkotikabrott och som inte tidigare varit kända för sådan brottslighet mer än fördubblats. Det är alltså fl er ungdomar, men också en lita annorlunda ungdomsgrupp är tidigare. De ungdomar som lagförs efter straffskärpningen är även något mindre kriminellt belastade när det gäller andra brott jämfört med de ungdomar som lagfördes för ringa narkotikabrott före lagändringen. Ungdomar som lagförs för ringa narkotikabrott kan något förenklat delas in i tre kategorier. För det första handlar det om ungdomar som inte tidigare varit kända av samhället trots att de har ett pågående etablerat narkotikamissbruk. Denna grupp måste ses som ytterst angelägen att få kontakt med från samhällets sida. För det andra handlar det om unga personer som regelbundet experimenterar med narkotika och som därmed kan betraktas vara i riskzonen för att utveckla ett fast missbruk. Upptäckten av dessa ungdomar kan naturligtvis ha stor betydelse för möjligheten att förhindra fortsatt missbruk. För det tredje handlar det om unga personer som endast prövar narkotika någon enstaka gång. Forskning och praktiska erfarenheter visar att det inte är helt ovanligt att unga personer någon gång prövar narkotika utan att för den skull utveckla ett mer permanent missbruk. Det är naturligtvis viktigt att samhället reagerar även mot denna typ av narkotikabruk. Frågan kan emellertid ställas vilken roll polisen ska ha i detta sammanhang. Allt fler ungdomar tvingas lämna urinprov Precis som lagstiftaren velat har polisens insatser mot den ringa narkotikabrottsligheten över tid förskjutits mot något yngre personer. Men att polisen i betydligt större omfattning ingriper mot ungdomar är inte helt utan komplikationer. Sedan polisen 1993 fick möjlighet att ta urin- eller blodprov vid skälig misstanke om narkotikabruk har antalet prover ökat kraftigt. Mellan år 1994 och 1998 fördubblades antalet prov från 6 000 till 12 000. Men det är delvis nya grupper man tar med för provtagning, allt fler av dem är ungdomar. Från och med första halvåret 1993 till och med år 1998 har omkring 5 000 ungdomar mellan 15 och 19 år tagits med för urin- eller blodtest. Av dessa har narkotika kunnat påvisas bland 3 400 ungdomar, medan 1 600 ungdomar uppvisat negativa provresultat. Det innebär att narkotikabruk inte kunnat påvisas för över en tredjedel av ungdomarna. I övriga åldersgrupper visar i genomsnitt omkring tio procent av analyserna ett negativt resultat. Varför har man så pass mycket högre felmarginal bland ungdomar än bland vuxna? Här finns flera möjliga förklaringar. Den ena handlar om polisens arbetsmetoder. För att kunna identifiera personer som använt narkotika är det inte ovanligt att polisen gör större tillslag mot platser där många ungdomar vistas. Resultatet av detta kan bli att träffsäkerheten i ingripandena minskar. Det kan vara svårt för polisen att bedöma om unga personer är påverkade av narkotika jämfört med äldre personer som har ett längre missbruk bakom sig. En viktig fråga att ställa är om de lagliga grunder som polisen har för att ta med en person som misstänks för narkotikabruk används på ett likvärdigt sätt oberoende av personens ålder och situation. Den andra förklaringen handlar om de narkotiska preparaten. Det har visat sig att nya preparat förekommer som inte fångas upp i testerna. Det kan även gälla preparat som ännu inte klassificerats som narkotika. Stora felmarginaler Allt fl er personer har lagförts för eget bruk av narkotika under senare år. Det gäller både nya okända personer liksom väl etablerade missbrukare. Hur ska detta då bedömas? Hur skall resultaten värderas utifrån målen för den generella narkotikapolitiken? I enlighet med lagstiftarens intentioner har polisens arbetssätt förändrats och fokuserar i allt högre utsträckning på konsumtion av narkotika. Dessa förändringar medför emellertid vissa svårigheter. Till att börja med var inte lagstiftarens förväntningar att antalet lagföringar för eget bruk skulle öka. Man pekade i stället på att antalet lagföringar föreget bruk inte skulle öka nämnvärt trots att polisen fick möjlighet att ta urin och blodprov. Polisens prioriteringar har således blivit andra än de avsedda. Den största gruppen som lagförs genom polisens insatser är äldre kända personer. Vidare fram kommer i polisens verksamhetsredovisning att ringa narkotikabrott prioriteras medan insatser mot grova narkotikabrott får stå tillbaka. Polisens utökade resurser för narkotikabekämpning har således främst använts till insatser mot eget bruk. Det är tveksamt om avsikten med ändringarna i narkotikalagstiftningen var att polisens resurser skulle fördelas på det sätt som skett. Som tidigare redovisats har polisen nått ett stort antal unga personer som inte tidigare är kända för narkotikabrott.
Samtidigt har, vilket är viktigt att diskutera, en så pass storandel som en tredjedel av dem som medtagits till provtagning varit negativa. Jämfört med övriga åldersgrupper, där omkring 10 procent är negativa, måste det betraktas som en hög andel. Den integritetskränkning som provtagningarna kan medföra och som uppmärksammades i förarbetena till straffskärpningen, bör självfallet beaktas också när det gäller ungdomar. Den övergripande frågan är dock om lagändringarna bidragit till att narkotikamissbruket i samhället har minskat. Utifrån de uppgifter som finns tillgängliga om narkotikamissbruket utveckling finns det inga entydiga tecken på att kriminaliseringen och straffskärpningen skulle ha haft någon avskräckande effekt på ungdomars drogvanor och därmed minskat nyrekryteringen. Andelen ungdomar som uppger att de prövat narkotika har ökat under hela 1990-talet.Utvecklingen i Sverige liknar den som finns i många andra länder. Det går dock inte att utesluta att bruket blandungdomar hade ökat ännu mer om inte denna lagstiftning kommit tillstånd. A V A N N - M A R I E B E G L E R G E N E R A L D I R E K T Ö R V I D B R O T T S F Ö R E B Y G G A N D E R Å D E T ( B R Å )