Regionala organisationers potential i konfliktlösning

Lunds Universitet Statsvetenskapliga Institutionen STVM01 Handledare: Ole Elgström Regionala organisationers potential i konfliktlösning En komparativ fallstudie av ECOWAS och FN:s hantering av inbördeskriget i Sierra Leone Elin Rappe

Abstract With the end of the Cold War the number of conflicts where the United Nations have intervened has increased dramatically. This has entailed a need for a burdensharing between the UN and regional organizations regarding management of conflicts. The aim of this study is to make a comparative analysis of the effectiveness and the efficiency in the efforts undertaken by ECOWAS and the UN during the civil war in Sierra Leone, through using theories on conflict resolution and the advantages of regional organizations in conflict resolution. My conclusion is that both ECOWAS and the UN were quite successful in managing the conflict and had an impact on the resolution of the war, although both peace operations suffered from internal problems. ECOWAS was effective in managing the conflict and in its mediating efforts as an insider from the region. The UN was more efficient in managing to attain their goals. My case constitutes a support for the theory that regional organizations have advantages in conflict resolution in their own region, both in the area of mediation and in peace enforcing operations. However, the UN is still important in its role as a neutral outsider to disarm the warring factors and with its long experience of peace operations. Key words: Sierra Leone, ECOWAS, UN, conflict resolution, regional peace operations

Innehållsförteckning 1 Introduktion... 1 1.1 Syfte och forskningsfrågor... 2 1.1.1 Disposition... 3 1.1.2 Avgränsning och urval... 3 1.2 Tidigare forskning... 4 1.2.1 Material... 5 1.3 Metod: komparativ fallstudie... 5 2 Teoretiskt ramverk... 7 2.1 Definitioner... 7 2.2 Teorier om konfliktlösning i inbördeskrig... 8 2.3 Teorier om regionala organisationers potential i konfliktlösning... 9 2.4 Utvärdering av effektivitet och verkningsfullhet... 10 3 Bakgrund... 12 3.1 Bakgrund till konflikten i Sierra Leone... 12 3.1.1 Inbördeskriget mellan 1991-2002... 12 3.2 Konflikthanteringen... 14 3.2.1 ECOWAS åtgärder för att hantera och lösa konflikten... 14 3.2.2 FN:s åtgärder för att hantera och lösa konflikten... 15 4 Analys... 16 4.1 ECOWAS som konfliktlösare... 16 4.1.1 Förtjänster och brister i ECOWAS hantering av konflikten... 16 4.2 FN som konfliktlösare... 18 4.2.1 Förtjänster och brister i FN:s hantering av konflikten... 18 4.3 Jämförelse av effektivitet i hanteringen... 19 4.3.1 Jämförelse med målen... 20 4.3.2 Jämförelse med civilbefolkningens förväntningar och intressen... 21 4.4 Jämförelse av verkningsfullhet i hanteringen... 22 4.4.1 Graden av målrealisering... 22 4.4.2 Beständigheten i utfallet/avtalet... 23 5 Slutsatser... 25 5.1 ECOWAS och FN:s roll i konfliktlösningen... 25 5.2 Ett stöd för teorin om regionala organisationers fördelar?... 26 6 Källförteckning... 28

Förkortningar AFRC APC ECOMOG ECOWAS FN NPFL RUF UNAMSIL UNHCR UNOMSIL Armed Forces Revolutionary Council All People s Congress ECOWAS Monitoring Group Economic Community of West African States Förenta Nationerna National Patriotric Front of Liberia Revolutionary United Front United Nations Mission in Sierra Leone United Nations High Commissioner for Refugees United Nations Observer Mission in Sierra Leone

1 Introduktion Sedan det kalla krigets slut har en rad inbördeskrig inträffat runt om i världen med stor förödelse som följd (Walter & Snyder 1999: 15). Detta har lett till att FN kommit att ingripa i allt fler konflikter, både mellanstatliga och inomstatliga. Samtidigt har i-länderna blivit mer ovilliga att skicka iväg sina soldater på farliga fredsbevarande operationer långt ifrån deras hemländer. På grund av detta har många börjat förespråka en utökad användning av regionala fredsbevarande operationer som ett alternativ till de åtgärder som organiseras av FN (Marnika 1996: 9). Under 1990-talet föreslog den dåvarande FN-generalsekreteraren Boutros-Ghali att regionala organisationer till och med borde få det primära ansvaret för konflikthantering, och att FN enbart ska intervenera när dessa misslyckats (Ramsbotham et al 2005: 134f). Detta återspeglar en tanke som fått allt bredare stöd: regionala organisationer kan spela en betydande roll genom att dela bördan med det hårt belastade FN. Särskild tilltro har fästs vid den roll de regionala organisationerna kan ha för fredliga interventioner och fredsbevarande uppdrag (Zwanenburg 2006: 484). Antalet fredliga interventions- och medlingsförsök som har genomförts av regionala mellanstatliga organisationer har i praktiken även ökat dramatiskt sedan slutet på det kalla kriget (Elgström et al 2003: 12). De lösningar på regionala konflikter som har varit mest framgångsrika har intressant nog också varit de som haft sitt ursprung i den berörda regionen (Wallensteen 2007: 196). Mycket forskning pekar mot det faktum att regional konflikthantering kommer att bli alltmer vanlig i framtiden (Elgström et al 2003: 12). Trots att Afrika fortfarande kämpar med flera svårlösta konflikter, är Afrika en kontinent som har upplevt en positiv utveckling på senare år, både ekonomiskt och politiskt. En viktig förklaring bakom denna utveckling är den ökade integrationen mellan de afrikanska länderna som har ägt rum (Utrikesdepartementets hemsida). Det talas mycket om att det uppsving för regionala organisationer som har ägt rum de senaste tjugo åren i Afrika kommer att leda till ett starkare engagemang bland de afrikanska länderna att nå ett slut på regionala konflikter (Africa s Today hemsida). Endast lite forskning har dock ännu så länge kunnat påvisa att påtryckningar från angränsande länder skulle visa sig vara mer effektiva. En viktig fråga är därmed om regionala organisationer med kunskap om lokala förhållanden och närhet till konfliktområdet har större potential i hanteringen av konflikter i den egna regionen än globala organisationer? Min studie fokuserar på denna fråga genom att studera hur en västafrikansk regional och en global organisation hanterade det förödande inbördeskriget i Sierra Leone som varade mellan 1991 och 2002. 1

1.1 Syfte och forskningsfrågor Syftet med min studie är att belysa fördelarna och nackdelarna med regionala respektive globala organisationer vid lösningen av regionala konflikter. Mer konkret kommer jag att utföra en fallstudie av inbördeskriget i Sierra Leone. Min utgångspunkt är att regionala organisationer kan ha en fördel framför globala organisationer, såsom Förenta Nationerna, i lösningen av regionala konflikter. Under konflikten i Sierra Leone ingrep the Economic Community of West African States (ECOWAS) för att försöka tvinga fram ett slut på konflikten i landet. ECOWAS grundades 1975 och är den största av alla mellanstatliga organisationer i Västafrika (Adebajo 2002: 24). Mina forskningsfrågor är: 1. I vilken mån kan de åtgärder som ECOWAS vidtog för att lösa konflikten i Sierra Leone anses ha varit effektiva och betydelsefulla för lösningen av konflikten, jämfört med de åtgärder som vidtogs av FN? 2. I vilken utsträckning kan fallet Sierra Leone sägas utgöra ett stöd för teorin om att regionala organisationer innehar särskilda fördelar vid konfliktlösning i den egna regionen? Fokus i min studie är både på åtgärder för att hantera och för att lösa konflikten i Sierra Leone. För tydlighets skull har jag valt att benämna alla åtgärder som vidtas för att hantera och lösa en konflikt för konfliktlösningsåtgärder. Av stor vikt för min studie är att jag använder två olika begrepp för att precisera det övergripande effektivitetsbegreppet som förs fram i min första frågeställning. Jag gör i denna studie en viktig distinktion mellan de två termerna efficiency och effectiveness. Detta är två begrepp som ofta blandas ihop, men som skildrar två olika måttslag (Vedung 2000: 202). Efficiency brukar vanligen översättas till effektivitet på svenska. Detta begrepp handlar om värdet av insatsens utfallseffekter i fysiska termer genom insatsens kostnader i kronor (ibid.). Efficiency kommer i denna uppsats att översättas till den svenska termen effektivitet. Effectiveness är ett mått på graden av måluppfyllelse, oberoende av målrealiseringens kostnader. Även effectiveness kan på svenska översättas till effektivitet men då detta gör begreppen oskiljbara kan man även välja att översätta effectiveness till effektfullhet eller verkningsfullhet (ibid.: 203). Jag har valt att använda mig av den svenska termen verkningsfullhet när jag syftar på det engelska begreppet effectiveness. Självfallet medför mitt syfte att undersöka hur pass effektiva och verkningsfulla ECOWAS och FN:s operationer var ett behov av en diskussion om hur man mäter effektiviteten hos olika aktörer. Denna diskussion, liksom en operationalisering av dessa två kriterier för att utvärdera effektivitet återfinns i mitt teorikapitel (2.2.3). För att genomföra min studie har jag valt att utgå från två olika typer av teorier: teorier om konfliktlösning i inbördeskrig och teorier om regionala organisationers potentiella fördelar i konfliktlösning. Min teoretiska 2

ansats är därför eklektisk och representerar inte enbart en skolas uppfattning. Detta är något jag ser som en fördel, då det tillåter mig att få ett bredare angreppssätt till mitt forskningsproblem. Jag anser mitt forskningsproblem vara i högsta grad relevant för studier i statsvetenskap. Det ökande antalet interventioner och medlingsförsök som genomförs av regionala organisationer gör frågan om olika organisationers potential i konfliktlösning till ett aktuellt ämne. Min förhoppning är att min uppsats kan bidra till mer klarhet i denna fråga. 1.1.1 Disposition Min uppsats inleds med ett introducerande kapitel där jag presenterar syftet med min studie, mina forskningsfrågor, avgränsningar och tidigare forskning inom detta område. Därefter presenteras det material jag kommer att använda mig av och den metod som jag utgår ifrån. I kapitel två redogörs för det teoretiska ramverk som denna studie grundar sig i och de definitioner jag valt att utgå ifrån. I kapitel tre ges en bakgrund till konflikten i Sierra Leone och till de två organisationerna ECOWAS och FN:s vidtagna åtgärder för att hantera och lösa denna konflikt. I kapitel fyra görs en komparativ analys av de två organisationernas agerande under konflikten, utifrån de teorier jag utgår ifrån och det ramverk som ställts upp för att utvärdera effektivitet och verkningsfullhet. I kapitel fem presenteras mina slutsatser och mina frågeställningar besvaras. 1.1.2 Avgränsning och urval Jag har valt att avgränsa min analys till att studera de två mellanstatliga organisationerna ECOWAS och FN:s roll för lösningen av konflikten i Sierra Leone under tiden mellan åren 1997 och 2002. Valet av att studera just ECOWAS och FN beror på att mitt syfte med denna studie är att analysera hur en regional respektive en global mellanstatlig organisation verkar vid lösning av regionala konflikter. 1997 är en lämplig tidpunkt att inleda min studie då ECOWAS inledde sina konfliktlösningsåtgärder i landet detta år. Från och med oktober 1999 började FN att bygga upp sin fredsoperation United Nations Mission in Sierra Leone UNAMSIL som ingrep i konflikten och tog över ECOWAS fredsoperation the Economic Community of West African States Monitoring Group ECOMOG:s arbete från och med år 2000. 2002 utgör en naturlig slutpunkt att avsluta min studie då kriget förklarades över detta år (Clifford et al 2002: 22). Genom att jag enbart studerar konflikten i Sierra Leone under dessa år kan jag fokusera på de två organisationernas agerande under den intressanta tid då fredsavtal började antas och konflikten gick mot sin lösning. Att FN inte skapade sin fredsstyrka UNAMSIL förrän 1999 gör att FN:s agerande främst studeras under perioden 1999 till 2002 medan ECOWAS agerande studeras under tiden fram till dess att UNAMSIL tog över operationen i landet, det vill säga åren mellan 1997 och 1999. Att studera en konflikt under lite mer än fem år kan tyckas 3

vara en lång tidsperiod, men då fokus enbart är de två organisationernas hantering av konflikten anser jag det inte medföra några större problem. Istället menar jag att det ger mer styrka åt resultaten om tendenser i organisationernas hantering kan ses över en längre tid. Jag har alltså avgränsat min studie till att studera de två externa mellanstatliga organisationerna ECOWAS och FN:s roll för lösningen av denna konflikt. Jag har således valt att inte studera de krigförande parternas roll, då flera sådana studier redan gjorts. Det hade även varit intressant att studera civilsamhällets roll för lösningen av konflikten, men då detta hade gjort min studie alltför omfattande hoppas jag att detta kan bli en uppgift för vidare forskning. Mitt val att studera endast en konflikt beror på begränsningar i tid och sidantal. Det hade givetvis även varit intressant att jämföra två konflikter där regionala organisationer har ingripit. Med en jämförelse av två konflikter följer dock en risk att studien blir alltför bred. Då jag anser att det är viktigt att en studie inte enbart berör ett ämne på ytan har jag därför valt att fokusera på en konflikt. Det finns flera skäl till att jag valt att studera just konflikten i Sierra Leone. Dels har tidigare forskning visat att såväl ECOWAS som FN:s intervention i Sierra Leone åtminstone till viss del kan sägas vara lyckade. Därför anser jag det vara intressant att studera detta fall för att se om det kan utgöra ett stöd för teorin om att regionala organisationer har fördelar gentemot FN vid lösningen av konflikter i den egna regionen. Dessutom har inte mycket forskning gjorts som jämfört ECOWAS och FN:s agerande under denna konflikt. 1.2 Tidigare forskning En betydande mängd forskning har genom historien gjorts om målet med och ursprunget till konflikter. Konfliktlösning är dock ett relativt nytt forskningsämne och därmed ett forskningsområde i ständig utveckling. Som teori grundar sig konfliktlösning på de insikter som fåtts genom samtida fredsforskning (Wallensteen 2007: 6f, 13). Angående teorin om konfliktlösning i inbördeskrig som jag utgår ifrån har tidigare forskning bedrivits av en rad olika forskare, bland annat Peter Wallensteen, och Oliver Ramsbotham et al. Tidigare forskning om medling som konfliktlösningsåtgärd har utförts av Jacob Bercovitch, William Zartman med flera. Avseende teorin om att olika typer av mellanstatliga organisationer innehar olika karaktäristika som ger dem olika fördelar och nackdelar vid lösning av regionala konflikter har tidigare forskning bedrivits av bland annat Paul Wehr och John Paul Lederach och Ole Elgström, Jacob Bercovitch och Carl Skau. Jacob Bercovitch har gjort omfattande forskning om medling och utarbetat förslag för hur man kan utvärdera medlingsinsatser. Forskning om hur man kan utvärdera effektivitet rent allmänt inom politiska organisationer har bedrivits av forskaren Evert Vedung. Jag utgår från Vedungs kriterier för utvärdering vid min analys av effektiviteten i ECOWAS respektive FN:s hantering av konflikten i Sierra Leone. 4

Beträffande konflikter i det geografiska område som jag studerar, nämligen Västafrika, har en relativt stor mängd forskning gjorts på ECOWAS interventioner i Liberia, Sierra Leone och Elfenbenskusten. En tidigare magisteruppsats på detta ämne skrevs år 2002 om ECOWAS interventioner i Liberia och Sierra Leone av Carl Skau. Forskning på ECOWAS interventioner under inbördeskrigen i Liberia och Sierra Leone har bedrivits av Elgström, Bercovitch och Skau. Huvudfokus i deras artikel är dock främst inbördeskriget i Liberia. Jag anser det dock inte vara negativt att liknande forskning i viss mån gjorts på ECOWAS och FN:s interventioner, då jag menar att det är viktigt att bygga på tidigare forskning när man genomför nya studier. 1.2.1 Material Jag har valt att främst använda mig av sekundärmaterial för denna uppsats. Jag anser att användningen av andrahandskällor är en oundviklig konsekvens av valet att studera ett inbördeskrig, på grund av svårigheterna med att hitta trovärdiga förstahandskällor från de inblandade i en konflikt om man inte åker till platsen och genomför intervjuer. Så pass mycket har dock skrivits om inbördeskriget i Sierra Leone att jag kan förlita min analys på bearbetande av andrahandskällor. För teorin om konfliktlösning i inbördeskrig utgör forskning av Peter Wallensteen, Jacob Bercovitch och Oliver Ramsbotham et al mina främsta källor. Den andra teorin jag utgår ifrån har utarbetats av olika forskare, främst John Paul Lederach, och menar att olika slags organisationer innehar olika typer av karaktäristika som ger dem olika fördelar och nackdelar vid konfliktlösning. Mitt material till analysen består av olika vetenskapliga verk och artiklar ur välrenommerade tidskrifter om fredsprocessen och hanteringen av konflikten. En viktig källa för analysen hämtar jag i forskaren Adekeye Adebajos bok Building Peace in West Africa (2002). Andra viktiga källor för min analys utgörs bland annat av Greg Mills et als bok From Peacekeeping to Complex Emergencies (1999), Mohamed Belmakkis avhandling African sub-regional organizations in peacemaking and peacekeeping (2005) och Eric G. Berman et als bok Peacekeeping in Africa: Capabilities and Culpabilities (2000). Ett flertal av de forskare vars böcker jag använder mig av har bedrivit fältstudier i Sierra Leone och intervjuat både ECOMOG och FN:s personal, regeringsmedlemmar liksom civilbefolkningen, till exempel David Keen och Adekeye Adebajo. Jag anser därför att min analys grundas på gedigna studier. 1.3 Metod: komparativ fallstudie Jag har valt att utgå från kvalitativ metod för denna uppsats. Ett alternativ till denna metod hade varit att genomföra en fältstudie och intervjua representanter för de olika organisationerna. Jag anser dock inte nödvändigtvis att den metoden skulle ha tillfört mer till min studie, då intervjuer med företrädare för dessa 5

organisationer och civilbefolkningen redan gjorts av flera andra forskare. Jag har därför valt att göra en fallstudie av ECOWAS respektive FN:s hantering av inbördeskriget i Sierra Leone och analysera och utvärdera dessa två organisationers betydelse för lösningen av konflikten i Sierra Leone. En kvalitativt inriktad fallstudie utgör enligt forskaren Sharan B. Merriam en / /intensiv, holistisk beskrivning och analys av en enda företeelse eller enhet (Merriam 1994: 34). Beslutet att genomföra en kvalitativt inriktad fallstudie grundar sig i det faktum att man inriktar sin forskning på insikt, upptäckt och tolkning snarare än på hypotesprövning (ibid.: 25). Fallstudier utmärker sig från andra forskningssätt genom det som kallas tolkning i text. Detta innebär att man i en fallstudie genom att koncentrera sig på en enda företeelse kan belysa viktiga faktorer som kännetecknar företeelsen i fråga. En fallstudie är en process där man strävar efter att beskriva och analysera en viss enhet i kvalitativa, komplexa och helhetsinriktade termer, ofta kontinuerligt under en viss tidsperiod (ibid.: 25). Mitt syfte att jämföra de olika externa aktörernas påverkan på lösningen av denna konflikt gör även min studie komparativ. Min studie kan därför sägas vara en så kallad komparativ fallstudie (Esaiasson et al 2005: 118). För att jämföra något i en studie krävs minst två analysenheter. De flesta studier som kallas för fallstudier grundar sig dock i realiteten på minst två analysenheter. En fallstudie är därmed sällan en studie av en aktör i ett land, om man inte studerar denna aktörs utveckling över tid. Vanligtvis jämför därmed forskare alltid någonting med någonting annat (ibid.: 119). I en fallstudie noteras en ny analysenhet så fort man sätter ett värde på en av de variabler som ingår i en sådan studie. Analysenheterna kan handla om förändring över tid till exempel före/efter, eller i rum till exempel en jämförelse mellan två olika aktörer/organisationer (Esaiasson et al 2005: 119). Jag har valt att utgå från den senare av dessa metoder då jag jämför de två mellanstatliga organisationerna ECOWAS och FN som ingrep i denna konflikt. Skillnaden mellan fallstudier och komparativa fallstudier är egentligen inte så stor. Den huvudsakliga skillnaden är att analysenheterna antingen befinner sig inom två olika kontexter eller inom en kontext (ibid.). Då min studie fokuserar på en lösning av en konflikt inom ett land, kan den därför sägas vara en fallstudie men med ett tydligt komparativt inslag. Jag är medveten om de begränsningar som är förenade med fallstudier, då denna metod gör det svårt att producera resultat som går att generalisera. Trots detta anser jag att mina resultat kan bidra med mer kunskap till forskningen om regionala respektive globala organisationers potential i samband med konfliktlösning. Mitt val att enbart studera två av aktörerna som var aktiva inom konflikthanteringen medför en risk att det kan finnas andra aktörer eller förklaringsgrunder som var betydelsefulla för konfliktlösningen som jag missar. Jag är dock medveten om denna begränsning med min metod och vill därför betona att jag inte avser att ge en komplett bild av hela konfliktlösningsprocessen då längden på denna uppsats inte tillåter detta. Min avsikt är enbart att undersöka de två organisationerna ECOWAS och FN:s effektivitet och betydelse för lösningen av denna konflikt. 6

2 Teoretiskt ramverk Min teori för denna uppsats grundar sig, som tidigare nämnts, utöver teorier om konfliktlösning vid inbördeskrig även i teorin om att olika typer av organisationer innehar olika fördelar och nackdelar vid konfliktlösning. I detta kapitel kommer jag inledningsvis att redogöra för mina definitioner av de vikigaste begreppen för denna studie. Därefter presenteras de två teorier som jag utgår ifrån. Slutligen redogörs för och operationaliseras de två analysdimensionerna effektivitet och verkningsfullhet som jag utgår ifrån vid min komparativa analys. 2.1 Definitioner Två av de viktigaste begreppen att definiera för denna studie är konflikt och konfliktlösning. Enligt Peter Wallensteen består termen konflikt av tre komponenter: inkompatibilitet, handling och aktörer (Wallensteen 2007: 14). Wallensteen definierar konflikt som: a social situation in which a minimum of two actors (parties) strive to acquire at the same moment in time an available set of scarce resources (ibid: 15). Denna definition kan anses vara en bred och allmängiltig definition (ibid.). En väpnad konflikt är en konflikt som innehar vissa särskilda karaktäristika. Vanligtvis växer en väpnad konflikt fram ut en ickeväpnad konflikt (ibid.: 57). Det finns tre typer av konflikter: konflikter mellan stater, inbördeskrig och statsformationskonflikter (Wallensteen 2007: 57). Ett inbördeskrig består av olika fenomen och enbart ett av dessa är väpnad konflikt. Jag har valt att utgå från Wallensteens definition av inbördeskrig som: / /an intrastate conflict concerning control over government (ibid.: 121). Konfliktlösning är något som kommer efter en konflikt. Det innebär att man först måste ha verktyg för analysen av konflikter innan man kan analysera lösningen av dessa (ibid: 8). Definitionen av konfliktlösning måste även särskiljas från begreppen conflict transformation and conflict management (ibid.: 47). Jag utgår ifrån Ramsbotham et als definition av konfliktlösning som ett begrepp som: / /implies that behaviour is no longer violent, attitudes are no longer hostile, and the structure of the conflict has changed./ /The term is used to refer to both the process (or the intention) to bring about these changes, and the completion of the process. (Ramsbotham et al 2005: 29) Konflikthantering används å andra sidan ibland som en generisk term för att täcka alla möjliga sorters positiva åtgärder för att hantera konflikter (Ramsbotham et al 7

2005: 29). Jag utgår från Ramsbotham et al s definition av konflikthantering som: / /the limitation, mitigation and containment of violent conflict (ibid.: 29). Jag har valt att benämna ECOWAS och FN:s interventioner i Sierra Leone fredsoperationer. Jag utgår från Marten Zwanenburgs definition av fredsoperationer som: / /traditional peacekeeping operations as well as robust operations with an enforcement element (Zwanenburg 2006: 484). Till begreppet fredsoperation räknas alltså fredsbevarande uppdrag men även operationer som innehåller våldsinslag. Ett annat viktigt begrepp för min studie är regional organisation. Trots att detta begrepp inte förekommer i FN-stadgan har regionala organisationer blivit ett begrepp som kommit att användas allt mer inom FN:s parlör. Med detta begrepp avser jag regionala mellanstatliga organisationer (Marnika 1996: 491). En mellanstatlig organisation, som FN: has a membership composed of states, usually represented by government agents (Rittberger & Zangl 2006: 8). 2.2 Teorier om konfliktlösning i inbördeskrig Konfliktlösning är ett brett forskningsområde som omfattar en rad olika perspektiv (Zartman 1997: 45). Konfliktlösning handlar om att parterna i en konflikt går med på att börja respektera varandra och leva sida vid sida med varandra (Wallensteen 2007: 6-9). Inbördeskrig eller inomstatliga konflikter om kontroll över styret - har varit vanliga genom hela den globala konflikthistorien. Inomstatliga konflikter anses vara särskilt svåra att hantera då de är både mer socialt och psykologiskt förödande än mellanstatliga krig. De flesta av de inomstatliga konflikterna om styret sker i utvecklingsländerna. Kännetecknande för de drabbade länderna är att de är överbefolkade, fattiga och innehar stora socioekonomiska klyftor. Regimerna i dessa länder är ofta mycket korrupta vilket bidrar till konflikten (ibid.: 121, 127). Inomstatliga konflikter börjar vanligtvis med ett nedbrytande av den normala politiken och medför två typer av problem för konfliktlösning. Det första problemet handlar om hur man skapar ett politiskt och socialt system som ger ett rimligt utrymme åt alla grupper i ett samhälle. Detta är en nödvändig uppgift för lösningen av inomstatliga konflikter då dessa oftast grundar sig på ojämlikhet i samhällens maktfördelning. Lösningar till konflikter måste därför lösa frågan om deltagande och inflytande i ett samhälle (Wallensteen 2007: 66, 123). Det andra problemet handlar om säkerhet. Inomstatliga konflikter medför ett så kallat internt säkerhetsdilemma, vilket innebär att ingen av de stridande parterna vågar sluta strida då de inte kan vara säkra på att den andra parten verkligen kommer att följa avtalet och upphöra med våldet. Detta medför att en lösning på en inomstatlig konflikt måste innefatta ett slut på våldet som tar bort detta säkerhetsdilemma, vanligen genom att en oberoende utomstående aktör avväpnar de stridande parterna. Om parterna inte är säkra på att den andra parten kommer att hålla sig till avtalet är det inte troligt att ett fredsavtal kommer att hållas (Wallensteen 2007: 123, 127). Att hitta en ömsesidigt accepterbar process 8

är nödvändigt för att en lösning ska komma till stånd. Slutligen behövs ett avtal av substans för att en hållbar lösning ska nås (Wallensteen 2007: 33). Har en så kallad state failure, det vill säga en kollaps av statsmakten skett, så som skedde i fallet Sierra Leone, måste fredsavtalet även innefatta en återuppbyggnad av de statliga institutionerna (ibid.: 145). För implementeringen av fredsavtalet har civilsamhällets roll även kommit att betonas allt mer (ibid.: 151). 2.3 Teorier om regionala organisationers potential i konfliktlösning Bortsett från stater innehar tre typer av aktörer en fördjupad roll vid lösningen av konflikter: FN, regionala organisationer och icke-statliga organisationer (Ramsbotham et al 2005: 169f). FN:s säkerhetsråd har det huvudsakliga ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i världen (Barnett & Finnemore 2004: 125). Regionala organisationer har dock rätt att genomföra fredsbevarande uppdrag under artikel 52 i FN-stadgan (Marnika 1996: 1). Paul Wehr and John Paul Lederach menar att en vanlig uppfattning är att effektiv medling bygger på att medlaren ska vara en extern neutral aktör, kallad outsider-neutral, det vill säga aktörer som inte härstammar från regionen. Denna uppfattning grundar sig på tanken att en medlares neutralitet förstärks av att medlaren kommer utifrån och att detta underlättar lösningen av konflikten. En outsider-neutral, som FN, behåller distansen till de berörda parterna i konflikten och väljs för att denna medlare inte har anknytning till någon av sidorna i konflikten (Wehr & Lederach 1996: 56). Lederach och Pauls forskning har dock påvisat att medling även utförs mycket effektivt av så kallade insider-partials, det vill säga medlare från konfliktområdet. Den största fördelen med att använda sig av insider-partials är att dessa oftast lättare accepteras av de stridande parterna som känner till och litar på dem. En av de främsta anledningarna till att regionalt förankrade medlare är effektiva är att dessa personer behöver leva med konsekvenserna av sitt arbete (ibid.: 58). Elgström, Bercovitch och Skau menar att regionala organisationer innehar vissa karaktäristika som ger dem fördelar i samband med konfliktlösning (Elgström et al: 13f). De särskilda karaktäristika som kan ge regionala organisationer fördelar vid fredsoperationer eller medlingsförsök i den egna regionen är: (1) Deras närhet till källan till konflikten och förmåga att kunna reagera snabbare. (2) Deras kunskaper om lokala förhållanden, de stridande aktörerna, kulturella värderingar och språket i området. De regionala organisationerna är mer känsliga för konsekvenserna av en konflikt i ett angränsande land och därför mer angelägna att hitta en lösning på konflikten. (3) De regionala organisationernas möjlighet att förse parterna i konflikten med forum för både formella och informella diskussioner (Elgström et al 2003: 18, Zwanenburg 2006: 484). Regionala organisationer har oftast större kunskaper om problemen i regionen än FN. Regionala organisationer får även ofta större 9

legitimitet än en utomregional aktör när de hanterar konflikter i regionen (Marnika 1996: 2). En ytterligare fördel som regionala organisationer har framför FN är att konflikten hålls kvar på regional nivå om en regional organisation försöker lösa den istället för att bli internationaliserad (Elgström et al 2003: 18). De nackdelar som förknippas med regionala organisationer är först och främst deras ständiga brist på ekonomisk finansiering och andra typer av resurser. Regionala organisationer blir därför ofta alltför beroende av sin mest inflytelserika medlemsstat för tillgodoseendet av resurser vid ett fredsuppdrag (Marnika 1996: 3). En stor nackdel är även att de allra flesta regionala organisationer saknar erfarenhet av att planera och genomföra fredsoperationer. Dessutom har de inte alltid tillräckligt med inflytande för att kunna påverka en mäktig aktör i sin egen region, där FN kan agera med stöd från hela det internationella samfundet (ibid.). Makt och dominans spelar ofta större roll i en regional kontext än i en global. En regional plan kan därför uppfattas favorisera en viss part mer än andra vilket försvårar ett beslutsfattande. En dominerande aktör i regionen kan även ha andra idéer än övriga länder i området om hur konflikten ska lösas. Rivalitet mellan länderna i området kan också försvåra regionala initiativ (Wallensteen 2007: 204). 2.4 Utvärdering av effektivitet och verkningsfullhet En fråga av stor vikt för min studie är hur man kan utvärdera de initiativ som olika aktörer tar för att lösa en konflikt. Forskaren Jacob Bercovitch har ställt upp två typer av kriterier för att utvärdera alla former av internationell medling så kallade subjektiva och objektiva kriterier. Objektiva kriterier grundar sig på verkliga indikatorer som kan mätas empiriskt av en observatör i medlingen. De subjektiva kriterierna handlar om parternas eller medlarens upplevelse av att målen med medlingen har uppfyllts eller att en önskad förändring har ägt rum. Genom att använda sig av subjektiva mätkriterier kan man utvärdera om medling varit framgångsrik (Bercovitch 1992: 22f). Då jag inte funnit några objektiva kriterier i de olika aktörers hantering av konflikten i Sierra Leone som jag skulle kunna mäta, har jag istället valt att utgå från Bercovitchs subjektiva kriterier. De subjektiva kriterier som kan användas vid utvärdering av medling är: (1) parternas tillfredsställelse med medlingen, (2) rättvisa, (3) effektivitet och (4) verkningsfullhet (Bercovitch 1992: 23). Jag har valt att inte utgå från de första två kriterierna då jag anser dessa vara svåra att mäta. Istället utgår jag från Bercovitch tredje och fjärde kriterier: effektivitet och verkningsfullhet. Den beroende variabeln i min studie får jag således genom att undersöka i hur hög grad de två organisationernas operationer uppfyllt dessa två kriterier. Trots att dessa kriterier förs fram som redskap för att utvärdera medling menar jag att effektivitet och verkningsfullhet är vedertagna analysdimensioner som kan appliceras på alla handlingar som syftar till att lösa en konflikt. Effektivitet och verkningsfullhet är två begrepp som ofta används för att utvärdera organisationers arbete och produktivitet. En tydlig definition av de två begreppen undviks ofta, då det inte är helt lätt att skilja begreppen åt. Jag utgår 10

från Bercovitchs definition av effektivitet som ett kriterium som handlar om hur lång tid medling tar och vad kostnaden blir för de inblandade (Bercovitch et al 1992: 23). International mediation that emphasizes timelines, minimizes costs and produces outcomes that maximize the benefits each party experiences, may very well be evaluated by all concerned as successful (ibid.). För att operationalisera, det vill säga göra begreppet effektivitet mätbart, har jag valt att utgå från det ramverk för utvärdering av effektivitet som framförs av Evert Vedung i hans bok Utvärdering i politik och förvaltning. Detta ramverk innefattar tio referenspunkter utifrån vilka man kan analysera om en intervention varit effektiv (Vedung 2000: 204). Jag har valt att utgå från två av dessa referenspunkter då jag inte anser de övriga vara direkt applicerbara på min studie: 1. Jämförelse med målen: hur står sig den uppmätta effektiviteten i jämförelse med interventionens mål? I mitt fall innebär detta att värdera hur effektiviteten i de två organisationernas agerande, det vill säga kostnaderna för de inblandade, längden på medlingen/fredsoperationerna, mängden nytta för respektive parter i konflikten står sig mot målet med ingripandet. 2. Brukarnas förväntningar och intressen: motsvarar den uppnådda effektiviteten brukarna, det vill säga civilbefolkningens, förväntningar och intressen? Lika viktigt för min analys är preciseringen av begreppet verkningsfullhet. Verkningsfullhet är ett relativt begrepp som kan ha olika innebörd, såsom ett lyckat utfall, så få döda som möjligt eller ett hållbart fredsavtal (Bercovitch 1992: 23). Jag har valt att utgå från Bercovitchs förslag till hur man utvärderar konfliktlösningsåtgärder utifrån detta begrepp. Bercovitch menar att verkningsfullhet syftar på implementeringen och beständigheten i en konfliktlösning. Ett verkningsfullt medlat utfall är ett stabilt utfall som minskar risken för liknande konflikter i framtiden (Bercovitch 1992: 23). Vedung preciserar begreppet som ett mått på målrealiseringen (Vedung 2000: 203). Med utgångspunkt i dessa preciseringar har jag sammanställt två referenspunkter för hur man kan utvärdera verkningsfullheten på konfliktlösningsåtgärder: 1. Målrealiseringsgraden: i hur hög grad realiserades målen med de två fredsoperationerna, oberoende av målrealiseringens kostnader? 2. Beständigheten i utfallet/avtalet: hur bestående var den konfliktlösning/medling som kom till stånd av fredsoperationerna? Att jag enbart valt att utgå från några av Vedungs utvärderingskriterier gör att jag inte kan få en fullständig bild av effektiviteten i ECOWAS och FN:s hantering av konflikten. Enligt min mening är det dock inte möjligt att ge en heltäckande bild av effektiviteten i de två organisationernas hantering i en uppsats av denna storlek. Jag anser därför att dessa fyra kriterier utgör ett användbart sätt att analysera de två organisationernas agerande, med utgångspunkt i omfattningen på denna studie. 11

3 Bakgrund 3.1 Bakgrund till konflikten i Sierra Leone Sierra Leone erkändes självständigt från Storbritannien 1961. Inledningsvis hade Sierra Leone ett fungerande parlamentariskt system. Siaka Stevens, ledare för det regerande partiet the All People s Congress (APC) kom dock att göra om Sierra Leone till en enpartistat. 1985 lämnade Stevens över presidentposten till generalen Joseph Momah (Olonisakin 2008: 11). Den största oppositionsgruppen mot Momah leddes av Foday Sankoh som senare blev ledare för rebellrörelsen RUF (Alie 2006: 19). Momah fortsatte att bedriva ett korrupt styre. Misskötseln av landet ledde till ett förfall av de statliga institutionerna, en fragmentering av samhället och en försämring av landets ekonomi. Dessa faktorer blev drivkrafterna till inbördeskriget (Belmakki 2005: 10). Sierra Leones deltagande i ECOWAS fredsstyrka som ingrep i Liberia 1990 för att hejda inbördeskriget där medverkade till utbrottet av inbördeskriget i Sierra Leone. Som hämnd för Sierra Leones stöd till ECOMOG-styrkan kom motståndsrörelsen i Liberias (NPFL) ledare, Charles Taylor, att stödja rebellgruppen RUF i deras attack mot Sierra Leone 1991. Hans syfte var dock även för att få tillgång till naturresurserna i landet (Olonisakin 2008: 11f). Kontrollen över Sierra Leones diamantindustri var en viktig orsak till konflikten (Alie 2006: 19). Då denna gjorde att gemensamma ekonomiska intressen fanns mellan de stridande framträdde ett fenomen med så kallade sobels som stred som regeringssoldater på dagarna och rebeller på nätterna (Reno 2001: 220). 3.1.1 Inbördeskriget mellan 1991-2002 Sierra Leones inbördeskrig bröt ut i mars 1991 när rebeller från the Revolutionary United Front (RUF), under ledning av Foday Sankoh, som blev uppbackade av NPFL i Liberia, började attackera byar i den diamantrika sydöstra delen av Sierra Leone. Efter invasionen kom RUF att föra ett gerillakrig mot regeringen samtidigt som de terroriserade landsbygden. Rebellerna lyckades aldrig få lokalt stöd för sin sak då deras metoder var extremt brutala och innefattade tortyr, amputeringar och avrättningar av civila (Adebajo 2002: 82f). Momahs regim gjorde inga betydande ansträngningar för att nå ett slut på stridigheterna (Kargbo 2006: 37). Den dåligt utrustade regeringsarmén lyckades inte besegra rebellerna och kände att deras behov ignorerades. De utförde därför en kupp mot Momahs regim i april 1992. En militärjunta etablerades, the National Provisional Ruling Council (NPRC), under ledning av militären 12

Valentine Strasser. 1995 ockuperade RUF en stor del av Sierra Leones landsbygd och var på väg mot Freetown (Adebajo 2002: 83). För att vända situationen hyrde NPRC in soldater från företaget Executive Outcomes (EO). NPRC beväpnade även lokala militära grupper, kallade kamajors, som stred för regeringen (Reno 2001: 220). Efter en månad hade RUF:s styrkor drivits tillbaka till gränsen. Den ekonomiska situationen som drabbade Sierra Leones regering efter detta var dock svår. I januari 1996 avsatte landets militärchef därför Strasser i en kupp (ibid.). ECOWAS och FN utövade stora påtryckningar på Strasser för att han skulle återinföra demokrati i landet. Strasser tvingades till sist gå med på att hålla val i februari 1996 (Adebajo 2002: 83). Inför valet intensifierades RUF:s övergrepp mot civilbefolkningen (Olonisakin 2008: 18). Ahmed Tejan Kabbah, en tidigare FN-anställd, valdes till ny president. Kabbahs regim kom dock att bli utsatt för flera kuppförsök redan under dess första månader vid makten. Regeringens militär lyckades dock trots detta driva ut RUF från flera viktiga områden i landet. Dessa framsteg resulterade i att ett första fredsavtal mellan Kabbah och RUF kunde undertecknas den 30 november 1996: Abidjanavtalet (Adebajo 2002: 83-86). I januari 1997 utvisade Kabbah EO som det fastslagits i avtalet att han skulle göra. Vissa delar inom militären kände sig dock nu osäkra på att Kabbah förlitade sin styrka på de lokalt beväpnade grupperna i landet. Den 25 maj 1997 störtade därför armén Kabbah. RUF välkomnade kuppen och bildade en allians med armén: the Armed Forces Revolutionary Council (AFRC) vilket gjorde att RUF nu kunde ta makten efter sex års stridigheter. Arméns chef Johnny Paul Koroma blev ledare och RUF-ledaren Foday Sankoh ställföreträdande ledare (Reno 2001: 220). Kabbah flydde till exil i Conakry i Guinea (Adebajo 2002: 87). Det internationella samfundet och ECOWAS riktade skarp kritik mot kuppen. Mot bakgrund av de stora påtryckningarna kände sig juntan tvingad att göra vissa eftergifter. Den 23 oktober 1997 undertecknades därför ett nytt fredsavtal Conakryavtalet (Keen 2005: 215). AFRC kom dock att backa från Conakryavtalet med motiveringen att dess krav var alltför orealistiska (Adeshina 2002: 18f). I februari 1998 inleddes därför återigen strider mellan Nigerias trupper och AFRC- RUF. FN:s säkerhetsråd krävde eld upphör men i samma veva lyckades de nigerianska trupperna fördriva AFRC-RUF från Freetown, återinsätta Kabbah till makten i februari 1998 och tillfångata Sankoh (Reno 2001: 220, Adebajo 2002: 88). Efter detta ökade RUF:s övergrepp mot civila återigen i syfte att skrämma medborgarna från att stödja den återinsatta regeringen (Reno 2001: 220). I januari 1999 gjorde AFRC ett nytt försök att störta regeringen. Nigeria gick då in och bombade rebellernas tillhåll och kunde efter flera veckors strider tvinga bort AFRC från Freetown (Adebajo 2002: 95). Sierra Leones regering insåg nu att de saknade resurser för att besegra AFRC-RUF, särskilt då flera stater i regionen fortsatte att stödja RUF ekonomiskt. Den 18 maj 1999 undertecknades därför ett avtal om eld upphör mellan AFRC-RUF och Kabbah (Adebajo 2002: 97). I augusti 1999 stod det klart att ECOMOG:s styrkor skulle lämna Sierra Leone. Detta gjorde Kabbah helt beroende av en liten FN-styrka som fanns i landet. Den sjunde juli 1999 undertecknade han och ACRF-RUF därför Loméavtalet. Avtalet gjorde om RUF till ett politiskt parti och gav dem platser i regeringen. Civilsamhället i Sierra Leone spelade en viktig roll vid tillkomsten av avtalet 13

(Adebajo 2002: 97). RUF hade i förhandlingarna inför avtalet yrkat starkt på att en neutral utomstående aktör skulle ta över ECOMOG:s uppdrag och avväpna parterna, och fick igenom detta krav (Adebajo 2002: 98f). Den 22 oktober 1999 tillkom FN:s fredsoperation UN Mission in Sierra Leone (UNAMSIL) (Reno 2001: 220f). Den 14 januari 2002 förklarades inbördeskriget i Sierra Leone slutligen över efter att parterna i konflikten gett upp (Chege 2002: 150). Mellan 50 000 och 100 000 människor hade då dödats och hundratusentals tvingats på flykt under den mer än tioåriga konflikten (Ayssi et al 2006). 3.2 Konflikthanteringen 3.2.1 ECOWAS åtgärder för att hantera och lösa konflikten ECOWAS utförde två typer av åtgärder mellan 1997 och 2000 för att hantera konflikten i Sierra Leone. För det första var ECOWAS mycket aktivt inom medlingsområdet. För det andra gick organisationen in med sin styrka ECOMOG mellan åren 1998 och 2000 för att på militär väg få bort RUF från makten och framtvinga fred (Belmakki 2005: 3). ECOWAS använde sig i stor utsträckning av medling som konfliktlösningsåtgärd. ECOWAS grundade en kommitté bestående av de fyra länderna Elfenbenskusten, Ghana, Guinea och Nigeria som övervakade händelserna i Sierra Leone. Kommittén höll förhandlingar utan framgång med juntan i juli 1997 (Berman et al 2000: 114). ECOWAS kommitté genomförde sedan en rad medlingsinsatser som i kombination med FN:s insatser bidrog till tillkomsten av både Conakryavtalet och Loméavtalet (Reno 2001: 221). Efter att RUF tagit makten i kuppen den 25 maj 1997 försökte Nigeria inledningsvis avvärja kuppen genom diplomatiska medel. Då dessa misslyckades bestämde sig Nigeria för att ingripa militärt i Sierra Leone (Berman et al 2000: 112f). Först i slutet av augusti 1997 gav ECOWAS dock formellt tillstånd till beslutet att utvidga ECOMOG:s operation till Sierra Leone (ibid.: 115). Den åttonde oktober 1997 fick ECOWAS officiellt FN:s godkännande för sitt beslut att genomdriva sanktioner mot juntan. De uppgifter som ECOMOG tilldelades var att övervaka vapenvilor i konflikten, genomdriva sanktioner mot regimen och att utföra andra uppdrag som tilldelades styrkan (Adeshina 2002: 17f). I februari 1998 inleddes strider mellan ECOMOG:s nigerianska styrkor och juntan i östra delen av Freetown. Det brittiska företaget Sandline International som hade kontrakterats av Nigeria försåg Nigeria med militär utrustning och mycket kompetenta soldater (Berman et al 2000: 118). Nigeria lyckades nu fördriva RUF från Freetown och kunde i februari 1998 återinsätta Kabbah till makten. Nigerias ensamintervention, utan stöd från vare sig ECOWAS eller FN, framkallade häftiga reaktioner från dess grannländer (Adebajo 2002: 88, Reno 2001: 220). Trots att Nigeria återinsatt regeringen fortsatte dock rebellerna att verka inom stora delar av landet och deras övergrepp mot civilbefolkningen fortsatte (Adebajo 2002: 88f). I januari 1999 bestod ECOMOG:s styrka av omkring 15 000 soldater (Mills et al 1999: 64). Då AFRC gjorde ett nytt försök att 14

störta regeringen i januari 1999 gick Nigeria in och försvarade Freetown med mycket brutala metoder. Efter att ha fördrivit rebellerna från Freetown blev Nigeria återigen kritiserad för att ha agerat bortom ECOMOG:s mandat (Adebajo 2002: 95). I och med undertecknandet av Loméavtalet 1999 fastslogs att ECOMOG:s styrkor skulle ersättas med en neutral observatörsstyrka (Clifford et al 2002: 8). Nigerias president var då trött på det kostsamma kriget och beslutade att dra tillbaka de nigerianska trupperna från Sierra Leone. I början på maj 2000 lämnade den sista ECOMOG-styrkan Sierra Leone (Olonisakin 2008: 3). 3.2.2 FN:s åtgärder för att hantera och lösa konflikten FN:s säkerhetsråd fördömde RUF:s kupp i maj 1997 i flera resolutioner i säkerhetsrådet (Olonisakin 2008: 20f). FN:s säkerhetsråd beslutade även i oktober 1997 om ett vapenembargo mot försäljningen av olja och vapen till Sierra Leone (Adebajo 2002: 88). I juli 1998 inleddes FN:s åtgärder på marken i Sierra Leone då FN grundade observatörsstyrkan UNOMSIL. En styrka på 50 observatörer sändes till Sierra Leone för att övervaka och assistera ECOMOG i försöken att avväpna de stridande parterna och dokumentera övergrepp i landet (Olonisakin 2008: 24f). Samtidigt fortsatte FN att förhålla sig ovillig till en fredsoperation för att skydda civilbefolkningen (Keen 2005: 248). Undantaget utgjordes av Storbritannien som utövade stora påtryckningar för att FN skulle engagera sig i konflikten, dels för att Storbritannien kände ett ansvar då Sierra Leone tidigare varit en brittisk koloni och dels för att de hade intressen i landet (ibid.: 168f). När Nigeria meddelade att de skulle dra tillbaka sina styrkor från Sierra Leone i augusti 1999 hade FN:s generalsekretare Kofi Annan inget annat val än att föreslå för säkerhetsrådet att FN skulle sätta ihop en fredsframtvingande styrka som skulle ta över ECOMOG:s operation. Säkerhetsrådet gick dock inte med på ett fredsframtvingande mandat under kapitel sju i FN-stadgan, utan enbart på ett fredsbevarande uppdrag, trots att fredsframtvingande mandat skapats för bland annat Kosovo och Östtimor (Adebajo 2002: 99f). Den fredsbevarande styrkan UNAMSIL fick dock använda dödligt våld om så krävdes (Olonisakin 2008: 41). UNAMSIL:s operation drabbades dock snabbt av ett bakslag. Sankoh saboterade för FN då han inte ansåg att RUF hade fått de regeringspositioner de blivit lovade i Loméavtalet. När UNAMSIL försökte avväpna RUF i maj 2000 blev omkring 500 fredsbevarande soldater tagna som gisslan (Adebajo 2002: 101). Storbritannien beslöt i detta läge att genomföra en kort intervention i syfte att stabilisera situationen i landet i maj 2000. Storbritannien lyckades vända maktbalansen till fördel för Kabbah och regeringsstyrkorna (Keen 2005: 265). Efter detta började UNAMSIL nå mer framgång i sitt uppdrag. 2001 lyckades UNAMSIL avväpna RUF (Adebajo 2002: 101). I början av 2002 förstärktes FN:s styrka därefter till 17 500 man (Chege 2002: 150). I maj 2002 ägde val rum i Sierra Leone. Kabbah återvaldes som president. 2004 var avväpningen helt avslutad och en FN-stödd domstol började åtala ledare från båda sidor för krigsbrott. I december 2005 lämnade FN:s fredsbevarande styrkor landet (Olonisakin 2008: 111). 15

4 Analys I detta kapitel appliceras mitt teoretiska ramverk på mitt valda fall inbördeskriget i Sierra Leone. Inledningsvis analyseras vilka förtjänster och brister som kan ses i ECOWAS och FN:s hantering av konflikten. Därefter görs en jämförande analys av de två organisationernas hantering av konflikten utifrån de två analysdimensionerna effektivitet och verkningsfullhet. För att utvärdera de två organisationernas effektivitet används utvärderingskriterierna: jämförelse med målen och jämförelse med brukarnas förväntningar. För att utvärdera de två organisationernas verkningsfullhet används utvärderingskriterierna: målrealisering oberoende av dennas kostnad och beständigheten/utfallet i avtalen/medlingen. 4.1 ECOWAS som konfliktlösare Målet med ECOWAS konfliktlösningsåtgärder i Sierra Leone var att nå ett slut på kriget och att återinsätta Kabbahs demokratiskt valda regering. Västafrika är en region där länderna är nära sammanlänkade och förekomsten av inbördeskrig i ett av regionens länder har därmed en destabiliserande effekt på de omkringliggande länderna. Av denna anledning syftade ECOMOG:s intervention i Sierra Leone lika mycket till att förebygga regional instabilitet och våld som till att lösa själva konflikten (Belmakki 2005: 9). Forskaren David Keen vid London School of Economics and Political Science menar att det inte är helt klart vad som egentligen var ECOWAS och ytterst Nigerias bakomliggande motiv med att intervenera (Keen 2005: 212). Många har ifrågasatt att Nigerias president Abachas uppriktiga mål enbart var att återinföra demokrati i Sierra Leone. En del forskare menar att ingripandet även var ett sätt för Abacha att avleda kritik mot sin egen regim och att visa omvärlden att Nigeria var en regional stormakt. Nigeria hoppades att deras agerande för att hantera konflikterna i sin egen region skulle medföra att landet ansågs kvalificerat nog för en permanent plats i FN:s säkerhetsråd (Berman et al 2000: 117). Ekonomiska intressen hos generaler i ECOMOG-styrkan kan också ha legat bakom Nigerias engagemang i Sierra Leone (Keen 2005: 212). 4.1.1 Förtjänster och brister i ECOWAS hantering av konflikten ECOMOG:s operation i Sierra Leone bedöms av de flesta forskare som lyckad på vissa punkter men innefattade även en del misslyckanden (Belmakki 2005: 3, Mills et al 1999: 71). ECOMOG:s fredsoperation i Sierra Leone genomfördes 16