Ien debattartikel i Dagens Nyheter strax före valet 1991 förespråkade dåvarande

DEN SVENSKA NATO-OPINIONEN EN FRÅGA OM SÄKERHETSPOLITISK IDENTITET? ULF BJERELD Ien debattartikel i Dagens Nyheter strax före valet 1991 förespråkade dåvarande moderatledaren Carl Bildt en förändring av den svenska utrikespolitiken. Från att under det kalla kriget ha varit fokuserad på olika konflikter i tredje världen skulle den svenska utrikespolitiken om moderaterna kom till makten i stället återspegla vår europeiska identitet. Bildts artikel mötte stark kritik från socialdemokratiskt håll. Kritiken gick främst ut på att uttrycket vår europeiska identitet var tomt och innehållslöst och oanvändbart för att karakterisera den svenska utrikespolitiken. Åtta år senare när socialdemokratiska Aftonbladet hösten 1999 på ledarplats tog ställning för ja till svenskt medlemskap i EMU var ett av de avgörande argumenten att ett EMU-medlemskap var ett naturligt steg utifrån vår europeiska identitet. Tabell 1 Svenska folkets inställning till NATO-medlemskap 1994-1999 (procent) Förslag: Sverige bör söka medlemskap i NATO År Bra Varken Dåligt Summa förslag eller förslag procent Balansmått 1994 15 37 48 100-33 1995 17 37 46 100-29 1996 21 34 45 100-24 1997 24 38 38 100-14 1998 22 35 43 100-21 1999 19 34 47 100-28 Kommentar. Balansmåttet visar andelen som tycker att det är ett bra förslag minus andelen som tycker att det är ett dåligt förslag. Värdena kan därmed variera mellan +100 (alla tycker att det är ett bra förslag) och -100 (alla tycker att det är ett dåligt förslag). Positiva värden anger en övervikt för andelen som anser att det är ett bra förslag, medan negativa värden anger en övervikt för andelen som anser att det är ett dåligt förslag. De personer som ej besvarat frågan ingår inte i procentbasen. 1990-talet har inneburit att uttrycket vår europeiska identitet mist mycket av sin konfliktpotential. Däremot är det fortfarande tveksamt i vilken utsträckning det existerar en europeisk identitet bland svenska folket. Ibland hör man också 365

Ulf Bjereld argumentet att den negativa svenska EU-opinionen och den starka uppslutningen bakom alliansfriheten skulle ha sin grund i avsaknaden av en europeisk identitet i Sverige. Sant är att stödet för den svenska alliansfriheten och motståndet till svenskt NATO-medlemskap varit relativt stabilt över tid. Vi skall längre fram i denna artikel diskutera huruvida stödet för alliansfriheten verkligen har sin grund i avsaknaden av en europeisk identitet. Men först skall vi redovisa hur opinionen i alliansfrihets- och NATO-frågan utvecklats över tid. Tabell 1 visar svenska folkets inställning till NATO-medlemskap åren 1994-1999. Resultaten visar att stödet för svenskt NATO-medlemskap har minskat. Av de tillfrågade hösten 1999 är det 19 procent som anser att det är ett mycket eller ganska bra förslag att Sverige söker medlemskap i NATO, mot 22 procent 1998 och 24 procent 1997. Andelen som tycker det är ett mycket eller ganska dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i NATO har ökat till 47 procent, mot 43 respektive 38 procent i föregående års undersökningar. Sammantaget är det mer än dubbelt så många som är emot svenskt NATO-medlemskap än som är för. NATO-motståndet var dock fortfarande något större åren 1994 och 1995 än vad det var 1999. Vi skall nu se vilka åsiktsskillnader i NATO-frågan som återfinns i olika befolkningsgrupper. Tabell 2 visar åsikt i NATO-frågan 1994-1999 efter kön, ålder och partisympati. Tabell 2 Svenska folkets inställning till NATO-medlemskap 1994-1999, efter kön, ålder och partisympati (balansmått) Förslag: Sverige bör söka medlemskap i NATO 1994 1995 1996 1997 1998 1999 Samtliga -33-29 -24-14 -21-28 Kön Man -30-22 -20-13 -18-25 Kvinna -35-33 -28-16 -24-36 Ålder 15-30 -45-29 -30-16 -12-26 31-60 -32-32 -26-15 -27-30 61-75 -20-17 -16-14 -12-28 Partisympati Vänsterpartiet -58-53 -46-57 -39-55 Socialdemokraterna -36-39 -38-30 -33-40 Centerpartiet -35-26 -28-32 -29-40 Folkpartiet -27-4 -24 +11-7 -31 Moderaterna -17 +2 +7 +21 +9 +4 Kristdemokraterna -32-9 -24 +2-12 -14 Miljöpartiet -61-42 -50-43 -52-50 Kommentar. Se tabell 1. Ju mer negativt balansmått, desto svagare stöd för att Sverige bör söka medlemskap i NATO. 366

Kvinnor är mer negativt inställda än män till svenskt NATO-medlemskap. Så har det varit även vid tidigare mättillfällen, även om skillnaden denna gång (11 balansmåttsenheter) tillhör de största sedan mätningarna påbörjades år 1994. Åsiktsskillnaderna mellan olika åldersgrupper är endast marginella. Bland partisympatisörerna är NATO-motståndet störst bland miljöpartister och vänsterpartister, medan det enda parti som uppvisar en övervikt för dem som förespråkar svenskt NATO-medlemskap är moderaterna. Socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet uppvisar det största NATO-motståndet sedan undersökningarna påbörjades 1994. För folkpartiets del är det en ödets ironi att NATO-motståndet bland partiets sympatisörer aldrig varit större, samtidigt som partiet på landsmötet i november 1999 formellt tog ställning för svenskt NATO-medlemskap. Motsvaras då det minskade stödet för svenskt NATO-medlemskap av ett ökat stöd för den svenska alliansfriheten? Tabell 3 visar svenska folkets inställning till bibehållen alliansfrihet 1994-1999. Tabell 3 Svenska folkets inställning till bibehållen alliansfrihet, 1994-1999 (procent) Förslag: Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig År Bra Varken Dåligt Summa förslag eller förslag procent Balansmått 1994 70 23 7 100 +63 1995 69 21 10 100 +59 1996 69 21 10 100 +59 1997 67 21 11 99 +56 1998 62 25 13 100 +49 1999 69 23 8 100 +61 Kommentar. Se tabell 1. Ju högre positivt balansmått, desto starkare stöd för att Sverige skall bibehålla alliansfriheten. Stödet för en bibehållen svensk militär alliansfrihet har ökat igen sedan föregående år. Av de tillfrågade 1999 är det 69 procent som anser att Sverige i fredstid bör föra en alliansfri politik, medan endast åtta procent anser att det är ett ganska eller mycket dåligt förslag. Stödet för alliansfriheten innebär en återgång till den nivå som rått sedan 1994, då 70 procent av de tillfrågade ansåg att bibehållen alliansfrihet var ett bra förslag. Sedan dess har stödet för alliansfriheten successivt minskat och 1999 års undersökning innebär således ett trendbrott i den utvecklingen. 367

Ulf Bjereld Hur fördelar sig då åsikterna i alliansfrihetsfrågan i olika befolkningsgrupper? Tabell 4 visar svenska folkets inställning till bibehållen alliansfrihet 1994-1999 efter kön, ålder och partisympati. Tabell 4 Svenska folkets inställning till bibehållen alliansfrihet, efter kön, ålder och partisympati, 1994-1999 (balansmått) Förslag: Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig 1994 1995 1996 1997 1998 1999 Samtliga +63 +59 +59 +56 +49 +61 Kön Man +61 +53 +50 +52 +44 +55 Kvinna +65 +66 +67 +59 +56 +68 Ålder 15-30 +62 +50 +54 +52 +39 +56 31-60 +61 +61 +59 +56 +42 +62 61-75 +69 +63 +64 +58 +59 +61 Partisympati Vänsterpartiet +83 +72 +76 +81 +66 +74 Socialdemokraterna +69 +67 +64 +72 +57 +70 Centerpartiet +65 +66 +61 +74 +66 +67 Folkpartiet +45 +49 +62 +33 +33 +48 Moderaterna +49 +42 +37 +29 +24 +46 Kristdemokraterna +70 +52 +52 +61 +49 +55 Miljöpartiet +81 +71 +80 +65 +63 +79 Kommentar. Se tabell 1. Ju högre positivt balansmått, desto starkare stöd för att Sverige skall bibehålla alliansfriheten. De mönster som återfinns i olika befolkningsgruppers inställning till bibehållen svensk alliansfrihet överensstämmer i huvudsak med de mönster som återfinns i olika befolkningsgruppers inställning till svenskt NATO-medlemskap. Kvinnor är mer positivt inställda än män till svensk alliansfrihet. Yngre är något mindre positivt inställda till alliansfriheten, men åsiktsskillnaderna mellan olika åldersgrupper är små. Bland partisympatisörer är stödet för alliansfriheten störst bland miljöpartister och vänsterpartister, medan det är som svagast bland moderater. För samtliga befolkningsgrupper gäller att stödet för bibehållen alliansfrihet har ökat och att anhängarna till alliansfriheten utgör ett klart flertal. De resultat som här redovisats överensstämmer väl med de årliga mätningar som Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF) genomför. SPF använder frågan Om Du fick bestämma tycker Du att Sverige skall söka fullt medlemskap i 368

NATO eller skall vi hålla fast vid alliansfriheten?. I 1999 års undersökning var det 23 procent som ansåg att Sverige skulle söka fullt medlemskap, medan 65 procent förespråkade att Sverige skulle hålla fast vid alliansfriheten. En Temomätning från april 2000 visar på 28 procent för och 45 procent mot svenskt NATO-medlemskap. En Sifo-mätning, beställd av Svenska Dagbladet, från november 1999 visar dock på mindre åsiktsskillnader i NATO-frågan 35 procent för medlemskap och 42 procent mot. Sifo:s mätning är genomförd den 22-25 november, strax efter att folkpartiets landsmöte sagt ja till svenskt NATO-medlemskap, vilket skulle kunna ha bidragit till att förklara skillnaden mellan resultaten. Men i SOM-undersökningen, som genomfördes under hela november och december månad, finns inga spår av att NATO-opinionen förändrades efter folkpartiets landsmöte. Frågan är varför stödet för bibehållen svensk alliansfrihet är så stabilt, trots de omvälvande förändringarna i Sveriges säkerhetspolitiska situation som kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning inneburit. Ibland stöter man på argumentet att det beror på att den svenska identiteten trots allt tal om globalisering och internationalisering är så nationellt grundad. Kritikerna uppfattar det som ett uttryck för isolationism och inskränkthet. Andra ser det som en sund uppslutning bakom svenska värden och idéer, som t ex jämlikhet, välfärd och miljömedvetenhet. Eurobarometern som genomför regelbundna opinionsundersökningar i EU:s medlemsstater visar att Sverige, tillsammans med Storbritannien och Portugal, är det land där den nationella identiteten har starkast fäste och där den europeiska identiteten är som svagast. Skulle det kunna vara så att en av anledningarna till det starka stödet för alliansfriheten och motståndet mot NATO-medlemskap i Sverige är en konsekvens av avsaknaden av en europeisk identitet? Med hjälp av 1999 års SOM-undersökning kan vi undersöka saken genom att jämföra åsikterna i NATO-frågan mellan personer som uppfattar sig själva som svenskar, nordbor, européer eller världsmedborgare. Resultaten visar på relativt små åsiktsskillnader i NATO-frågan mellan de olika identitetsgrupperna. Det största stödet för svenskt NATO-medlemskap finns i den grupp som känner sig som européer 25 procent av dem förespråkar ett svenskt NATO-medlemskap. Å andra sidan är det i samma grupp nästan dubbelt så många 45 procent som motsätter sig svenskt NATO-medlemskap. Det största NATO-motståndet återfinns bland dem som inte känner sig som européer. Bland dem är det endast 14 procent som förespråkar svenskt NATO-medlemskap, medan 54 procent motsätter sig. Mellan övriga identitetsgrupper är åsiktsskillnaderna i NATO-frågan mindre. I den grupp som inte känner sig som svensk är visserligen NATO-motståndet lägst, men gruppen består av så få personer (33 stycken) att det inte går att dra några bestämda slutsatser. Sambandet mellan huruvida man känner en europeisk identitet och åsikt i NATO-frågan är således svagt och försvagas ytterligare efter kontroll för parti. 369

Ulf Bjereld Socialdemokrater som känner en europeisk identitet är inte mer NATO-positiva än socialdemokrater som inte känner en europeisk identitet. Däremot kvarstår sambandet inom moderaterna. Moderater som känner en europeisk identitet är mer positivt inställda till svenskt NATO-medlemskap än moderater som inte känner en europeisk identitet. För övriga partier blir grupperna så små att det inte går att göra några statistiskt säkra jämförelser. Tabell 5 Svenska folkets inställning till NATO-medlemskap efter identitet 1999 (procent) Fråga: I vilken utsträckning uppfattar Du Dig själv som: svensk, nordbo, europé, världsmedborgare Inställning till NATO-medlemskap Varken Summa Ja eller Nej procent Balansmått Svensk ja 18 34 48 100-30 Svensk nej 21 39 39 99-18 Nordbo ja 19 32 49 100-30 Nordbo nej 16 47 37 100-21 Europé ja 25 31 45 101-20 Europé nej 14 32 54 100-40 Världsmedborgare ja 19 30 51 100-32 Världsmedborgare nej 21 32 47 100-26 Kommentar: Svarsalternativen var i mycket stor utsträckning, i ganska stor utsträckning, varken i stor eller liten utsträckning, i ganska liten utsträckning samt i mycket liten utsträckning. I tabellen har svarspersonerna i kategorierna mycket stor och ganska stor klassificerats som innehavare av respektive identitet, medan svarspersonerna i kategorierna mycket liten och ganska liten har klassificerats som icke innehavare av respektive identitet. Att känna sig som en europé innebär således inte att ta ställning till vilka säkerhetspolitiska lösningar som bäst tjänar Sveriges eller Europas intressen. Det samma gäller huruvida man känner sig som världsmedborgare eller ej. Kanske rör det sig när det gäller världsmedborgare om två tendenser som tar ut varandra. En världsmedborgare kan å ena sidan förespråka mellanstatligt samarbete i säkerhets- och försvarspolitiska frågor och inte vilja binda landets säkerhet vid ett nationellt, egenbaserat försvar. Å andra sidan kan en världsmedborgare se NATO som en regionalt maktpolitisk organisation, som i stället för att riva murar bygger och bevarar gränser mellan väst och övriga världen. Frågan om NATO-motståndet skall ses som ett uttryck för isolationism eller världsmedborgaranda får således inget svar genom att undersöka i vilken utsträck- 370

ning svarspersonerna känner sig som svenskar, nordbor, européer eller världsmedborgare. I en tidigare studie ( Neutralitet eller NATO-medlemskap i Det gamla riket, red. Sören Holmberg och Lennart Weibull) har jag visat att NATOmotståndare inte var mer isolationistiska än NATO-anhängarna med avseende på biståndsvilja och flyktingmottagning. Tvärtom var det så att motståndarna till svenskt NATO-medlemskap var mer positivt inställda till bistånd och flyktingmottagning än NATO-anhängare. Sambandet kvarstod även efter kontroll för parti. Dessa resultat får stöd också i årets SOM-undersökning. Jag har dessutom undersökt sambandet mellan inställning till NATO-medlemskap och rädslan för det främmande genom att utgå från påståendet Jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen. Resultaten visar att personer som inte vill få en invandrare ingift i familjen är mer positivt inställda till svenskt NATO-medlemskap än vad personer är som inte skulle ha något emot att få en invandrare ingift i familjen är. Socialdemokrater som inte vill få en invandrare ingift i familjen är exempelvis mer positivt inställda till svenskt NATOmedlemskap än övriga socialdemokrater. Det samma gäller för moderaterna. Sammantaget är sambandet tydligt: personer som är negativt inställda till invandrare och flyktingmottagning förespråkar i större utsträckning svenskt NATO-medlemskap än personer med en positiv inställning till invandrare och flyktingmottagning. Stödet för ett svenskt NATO-medlemskap kan således tolkas både som en strävan efter skydd mot omvärlden och det främmande, och som en strävan efter delaktighet i omvärlden och dess gemenskap. NATO-motståndet kan betraktas dels som en ovilja att delta i en västlig säkerhetspolitisk gemenskap, dels som ett avståndstagande från säkerhetspolitiska gränser mellan väst och omvärlden överhuvudtaget. För att nå djupare insikter i vilka identitetsmässiga skiljelinjer som kan ligga till grund för olika åsikter i frågan om Sveriges framtida säkerhetspolitik behöver vi kanske lämna såväl de geografiska enheterna (svensk, nordbo, europé och världsmedborgare) som det grova begreppsparet isolationism-globalism. I stället borde vi kanske ta utgångspunkt i vilka värdemässiga grunder som våra identiteter vilar på och hur de förhåller sig till de värdemässiga grunderna för alliansfrihet och NATO-medlemskap. 371