Vattendebatt i svenska medier 2004 - Publicerat och refuserat

Vattendebatt i svenska medier 2004 - Publicerat och refuserat Sidan 2 Billigt vatten åt de fattiga Segerfeldt/Tren Aftonbladet 3 Företag får inte bli rika på vatten Thörn/Sjölander Holland 4 Jag känner bara till katastrofer Replik från Hultman 5 De törstar efter vatten inte era floskler Replik från Segerfeldt/Tren 6 De vill ha vatten, inte privata lösningar Replik från Thörn/Sjölander Holland 7 Dom är precis lika ideologiska Replik från Hansson 8 Privat vatten räddar liv Segerfeldt/Norberg Sydsvenskan 9 Vatten är en mänsklig rättighet Replik från Nilsson m fl Attac-medlemmar 11 Sätt pris på vatten! Hegnell Smålands-Posten 12 Vatten är livet Livet är ingen handelsvara Replik från Nilsson/Söderberg 14 Slagord släcker inte törsten Segerfeldt svensk Tidskrift

Billigt vatten åt de fattiga Aftonbladet 15 januari 2004 Över en miljard människor i världen saknar tillgång till rent och säkert vatten och dubbelt så många är utan fungerande avlopp. Detta har fruktansvärda konsekvenser. 12 miljoner människor dör varje år av vattenburna sjukdomar. Mångdubbelt fler, främst kvinnor och barn, sitter fast i fattigdom eftersom de måste tillbringa mångatimmar om dagen med att gå och hämta vatten. 97 procent av all vattendistribution ligger i offentliga händer. En del u-länder har därför gett marknad och företag en större roll ivattendistributionen, oftast med mycket goda resultat. Företagen harkunnat förse miljoner fler människor med rent och säkert vatten ochhar därmed räddat många liv. En växande antiprivatiseringsrörelse har dock lyckats stoppa privatiseringsvågen, med hjälp av förenklade och mycket ideologiska budskap. I morgon, när World Social Forum i Mumbai iindien öppnar, kommer vi att återigen få höra att privatiseringar leder till högre priser och att vatten är en mänsklig rättighet som endast det offentliga kan förse folk med. Det största problemet med vattendistributionen i u-världen är dock inte att priset är för högt utan att det sätts för lågt, på politisk väg. Det leder till att distributören inte får in tillräckligt med resurser för att bygga ut vattennätet. Dessutom förlorar distributören pengar på varje nytt hushåll den ansluter till nätet och har därför mycket svaga drivkrafter att dra nya ledningar. Men det viktigaste är att den miljard människor oftast de allra fattigaste i de fattiga länderna som inte har tillgång till något vattennät betalar i genomsnitt tolv gånger mer för sitt vatten än vad ledningsvatten kostar. Det är dessa människor debatten måste handla om. Med högre priser för dem som redan är anslutna till vattennätet får distributören både resurser och incitament att utvidga nätet så att även de fattiga kan få tillgång till rent och säkert vatten till ett rimligt pris. De som ändå inte kan betala hjälps bäst av att det offentliga förser dem med kuponger som de kan köpa vatten med. Privatiseringar kan leda till både höjda och sänkta priser för de redan anslutna. Det finns exempel på både och. Men det viktigaste är att ökat utrymme för näringsliv och marknad sänker vattenkostnaderna för de mest utsatta. Det kan stå i hur många dokument som helst att tillgång till vatten är en mänsklig rättighet, men människor dricker varken rättigheter eller papper, utan vatten. År 2003 led och dog sannolikt fler människor av brist på vatten än av väpnade konflikter. Vi kan inte låta antiprivatiseringsideologer fortsätta att hindra människor från att få tillgång till rent och säkert vatten och döma dem till fortsatt misär och död. Fredrik Segerfeldt författare till boken Vatten till salu hur företag och marknad kan lösa världens vattenkris Timbro Richard Tren medförfattare till boken The Cost of Free Water Free Market Foundation i Sydafrika

Företag får inte bli rika på vatten Aftonbladet 17 januari Över en miljard människor saknar tillgång till vatten. Segerfeldt och Tren anser att privata företag löser problemet. När någon ifrågasätter detta skyller han på förenklade ideologiska budskap. Så enkelt är det inte. De privata företagen har på flera håll i världen inte skött sina uppdrag. Den privata sektorns deltagande har sällan nått de fördelar som var väntat. Den kommer inte att lösa problemen med otillräcklig vattenförsörjning i städerna. Det skriver till och med FN-Habitat i en rapport om vatten och sanitet i världens städer. Ändå har många länder tvingats av Världsbanken, IMF eller andra utvecklingsbanker att privatisera för att få lån. Dublindeklarationen, 1992, förklarade att vatten ska betraktas som en vara. Vattendriften ska inte subventioneras för då slösar människor med vatten. Det har i sin tur lett till att många fattiga människor i utvecklingsländerna inte längre har råd att betala vattenräkningarna och då stängs vattnet av. De privata företagen omförhandlar snabbt kontrakten, höjer priserna och minskar investeringarna. I Sydafrika spred sig ett nyliberalt marknadstänkande långt in i den offentliga sektorn. När inte människor kunde betala sina vattenräkningar stängdes vattnet av och invånarna var tvungna att använda förorenat vatten. En koleraepidemi utbröt år 2000. Den sydafrikanska regeringen har sedan beslutat om att varje hushåll ska få 6 000 liter fritt vatten i månaden. Ett av de privata företagen har gjort sig känt för sina metoder att stänga av vatten, strypa vattentillgången, ta bort mätare och rör när människor inte har råd att betala. I Buenos Aires i Argentina pågår hårda förhandlingar mellan regeringen och det privata vattenföretaget. Företaget vill åter höja priset på vatten och regeringen vägrar att gå med på det, eftersom den anser att företaget tidigare har tagit ut oskäligt höga vinster. Företaget ägs till stor del av det franska Suez men även Veolia. En av Veolias direktörer erkänner att det var ett misstag att planera vilka investeringar som ska göras innan man undersökt människors förmåga att betala. Numera tar företagen ogärna några större risker. De satsar inte så mycket eget kapital utan förlitar sig på utvecklingsbankerna och biståndsorgan. Utan deras stöd hotar företagen att dra sig tillbaka. Vi hatar inte privata företag. Men livsnödvändiga mänskliga behov kan och ska inte styras av ett vinstintresse. Därför måste den offentliga sektorn ha huvudansvaret. Vatten är en rättighet och ingen handelsvara. Ylva Thörn (Kommunals ordförande), Ann-Christin Sjölander (författare till boken Vatten en rättighet eller handelsvara Agora och reporter på Kommunalarbetaren)

Jag känner bara till katastrofer! Opublicerat inlägg Fredrik Segerfeldt vet inte vad han talar om när han skriver att "En del uländer har därför gett marknad och företag en större roll i vattendistributionen, oftast med mycket goda resultat." Jag skulle gärna se statistiken han grundar det uttalandet på. De fall av privatiserat vatten jag känner till har varit katastrofer. För att tjäna pengar på distributionen har vattenbolagen dragit ned på underhållet eller höjt priserna. Människor som lever på mindre än en dollar om dagen har inte råd att betala något alls för att "köpa" vatten. Även i Norrtälje, där vattendistributionen sålts till Veolia Water AB, klagar invånarna på att vattnet har blivit sämre. Ett slående exempel på misslyckad privatisering är den medelstora industristaden Bahia Blanca i södra Argentina. Jag besökte släktingar där för ett år sedan, och fick höra historien om hur Exxon köpte upp stadens vatten i slutet av 90-talet. Inte långt efter kom de internationella skandalerna som försatte bolaget i ekonomisk kris, Exxon bestämde sig för att dra sig ur vattenmarknaden, och plötsligt stod Bahia Blanca utan vattenförsörjning. Stadens invånare fick bygga upp det hela på nytt. Ellen Hultman, biolog och medlem i attac

De törstar efter vatten inte era floskler Aftonbladet 26 januari Ylva Thörn och Ann-Christin Sjölander menar i sitt svar den 17 januari på vår artikel från den 15 januari att företag inte ska få tjäna pengar på vatten. De bekräftar därmed att antiprivatiseringslobbyn sätter ideologi och särintresse före människors liv. Den privata sektorn har på flera håll i världen inte skött sitt uppdrag, skriver Thörn och Sjölander. Det är tvärt om: 98 procent av all vattenförsörjning i tredje världen ligger i offentliga händer. Det är offentliga monopol som på grund av inkompetens, felaktiga incitamentsstrukturer, korruption, politisk styrning och brist på kapital har lämnat över en miljard människor utan vatten. Bevisbördan kan inte ligga hos dem som förordar ett alternativ till detta gigantiska misslyckande, utan hos dem som försvarar status quo. Fakta talar för sig själv: I u-länder med privata investeringar i vattensektorn har 80 procent av befolkningen tillgång till rent och säkert vatten, mot endast 73 procent i u-länder utan sådana investeringar. I så olika länder som Argentina och Chile, Guinea och Gabon, Kambodja och Filippinerna samt Marocko har ökat utrymme för marknad och företag gjort det möjligt att ansluta miljontals människor till vattenledningar och därmed räddat dem från fattigdom, sjukdom och död. På vilket sätt är det dåligt? Thörn/Sjölander pekar på Buenos Aires. Det är sant att det pågår tuffa förhandlingar där. Men det viktigaste av allt är att tre miljoner fler av stadens invånare har tillgång till rent och säkert vatten till ett mycket lägre pris nu än när vattnet var i offentlig regi. De allra flesta av dem är fattiga i stadens utkanter och förorter. På vilket sätt är det dåligt? De tar också upp Sydafrika: Det är lustigt när kramare av offentliga lösningar pekar på koleraproblemet i Kwazulu-Natal. Vattnet var i offentliga händer när epidemin bröt ut. På vilket sätt är det ett argument mot ökat utrymme för marknad och företag? Slutligen, Thörn och Sjölander: Vad är ert alternativ? Ni är motståndare till förändring och motiverar det med att livsnödvändiga mänskliga behov varken kan eller ska styras av ett vinstintresse. Vatten är en rättighet och ingen handelsvara, menar ni. Men människor dricker varken floskler eller rättigheter, utan vatten. Hur vill ni förse den dryga miljard fattiga som är utan vatten med detta behov? Eller är det så att dogmerna är viktigare än människors törst? FredrikSegerfeldt RichardTren

De vill ha vatten, inte privata lösningar Ej publicerad i Aftonbladet. Utlagd på Kommunals hemsida. Fredrik Segerfeldt och Richard Tren förespråkar en lösning som de stora vattenföretagen själva är på väg att överge. De privata företagen drar sig tillbaka från u-ländernaeftersom de anser att det är för olönsamt och riskfyllt att investera i där. Inte ens om de får garantier från Världsbanken eller biståndsorgan är det säkert att de stannar kvar. Richard Aylard, direktör i det privata, engelska Thames Water, som bland annat sköter vattenförsörjningen i Jakarta, säger i en kommande intervju för Kommunalarbetaren: Två stora multinationella företag (Suez och Veolia) och internationella finansiella institutioner har enträget lobbat för den privata sektorn som en lösning på alla vattenproblem i utvecklingsländerna. Men vi är på väg bort från en situation där den privata sektorn förväntas att göra de långsiktiga investeringar som krävs där. Kommunen har huvudansvaret Därför håller Thames Water på att utveckla en helt annan modell för samarbete med lokala, ideella organisationer och fackföreningar, där det är kommunen som har huvudansvaret. Han säger dock, precis som direktörer inom Veolia och Suez numera själva erkänner, att de framtida marknaderna finns i Europa och USA. Och delvis Kina. För att långsiktigt lösa vattenförsörjningen och garantera alla människor rätten till rent vatten måste vi därför diskutera alternativen och visst finns de. Det finns allt fler välskötta kommunala företag som gärna delar med sig av sina erfarenheter till andra vattenföretag. Det kommunala DMAE i Porto Alegre ville bygga ett avloppsreningsverk för 150 miljoner dollar. Förutsättningen för att få lån var att privatisera. Men DMAE gav sig inte och fick till slut lån. Idag har 99,5 procent av invånarna tillgång till vatten. Vattentaxorna är bland de lägsta i världen. De arbeten som läggs ut på entreprenad går till 95 procent till brasilianska företag. DMAE samt en offentlig vattenmyndighet i Recife samarbetar nu med det sydafrikanska Rand Water i offenligt/offenligt partnerskap, som kommer att sprida sig över hela världen. Det kommunala Stockholm Vatten har med framgång hjälpt baltstaterna att bygga upp bra fungerande va-service och bistår även länder i Afrika. Detta är bara några av alla de goda exempel som finns. Människors behov av rent vatten kan inte göras beroende av om enskilda företag för tillfället anser det lönsamt att investera. En långsiktig lösning på världens vattenförsörjning kräver ett offentligt ansvarstagande. Ylva Thörn, Kommunals ordförande Ann-Christin Sjölander, författare till boken Vatten - en rättighet eller handelsvara (Agora) och reporter på Kommunalarbetaren.

Dom är precis lika ideologiska Opublicerad Segerfeldt och Tern hävdar att de som är kritiska till privatisering av statliga vattenbolag drivs av ideologiska föreställningar i stället för hänsyn till alla de som saknar tillgång till vatten. Samtidigt ser de inte att deras eget perspektiv är precis lika ideologiskt. Om de började se på hur privatiseringarna gått till i många länder skulle de kanske kunna bidra bättre till dialogen om hur problemet med vattenförsörjningen ska lösas. Oavsett om man är för eller mot privata lösningar finns det vissa faktorer som är avgörande för att vattendistributionen ska fungera och tyvärr är det faktorer som ofta skjuts åt sidan för att hävda den ideologiska viljan att privatisera. Det är sant att många statliga vattenbolag misslyckats med sin uppgift, inte minst i fattiga länder, men av samma anledning är det svårt för privata företag att lyckas i dessa länder. Det saknas ofta resurser och kompetens om hur kontrakt ska upprättas för att privatiseringen ska ske på bästa sätt. Det saknas också oftast reglerande myndigheter som ska se till att såväl stat som privata företag sköter sina åtaganden. Vattenförsörjning är ett naturligt monopol och privata monopol måste regleras lika hårt som statliga för att de ska fungera. Detta konstateras även av privatiseringsivrande institutioner som Världsbanken. Ett argument för privatisering av vattnet är ofta att företagen ska bidra med investeringar. Tyvärr gör de sällan det. För att de ska gå in krävs att offentliga medel, i form av lån från Världsbanken, satsas. Vidare kräver de olika former av riskgarantier från Världsbanken för att de ska gå in. Ofta sätts den lilla marknad och konkurrens som är möjlig på området ur spel för att vattenoligarkerna ska ge sig in i fattiga länder. En tydligt trend är också att privata vattenjättar drar sig ur fattiga länder eftersom de inte ser möjligheter att göra vinst. Den statistik som Segerfeldt och Tern presenterar på att privata företag skulle sköta verksamheten bättre säger ingenting förrän man gjort en undersökning av andra faktorer i de länder som ingår. Vem investerar i länderna, hur mycket investeras, finns reglerande myndigheter? Den demokratiska kontrollen över vattenresurser och distribution är mycket viktigt för hur många som får tillgång till vatten. Segerfeldt och Tern borde sätta sig in i den vida forskning som pågår även för att finna icke-privata alternativ till de statliga bolag som idag missköter sin uppgift. Ingen får vatten av att debatten polariseras ytterligare. Stina Hansson, magisterstudent i Ekonomisk Historia, Stockholms Universitet.

"Privat vatten räddar liv" Sydsvenska Dagbladet 8 februari 2004 Bristen på äganderätter till vatten leder till miljöförstöring, konflikter och fattigdom. I flera länder är vattnet så kraftigt subventionerat att operatörerna förlorar pengar på varje nytt hushåll de ansluter. Det skriver Fredrik Segerfeldt, författare till boken Vatten till salu, och Johan Norberg, globaliseringsdebattör på Timbro. Världen står mitt i en kris av enorma proportioner. I Sverige talas det inte så mycket om den men internationellt pågår en livlig debatt. Det handlar om vatten. Mer än 1,1 miljarder människor saknar tillgång till rent och säkert vatten. Istället använder de smutsigt vatten - som dryck, till matlagning och annat. Konsekvensen är 12 miljoner dödsfall om året och hundratals miljoner sjukdomsfall. Diarréer och magmaskar håller människor utslagna under lång tid. Dessutom bidrar det till att cementera fattigdom då främst kvinnor och barn måste tillbringa många timmar om dagen med att gå långa sträckor för att hämta vatten. Detta är en av mänsklighetens stora utmaningar. Det handlar dock inte så mycket om tillgång till vatten som sådant. På världens blötaste plats, indiska Cherrapunji, råder det återkommande vattenbrist, medan alla som bor i regnfattiga Australien har tillgång till rent och säkert vatten. Det handlar om dålig politik. Regeringar satsar ofta, vanligen i samarbete med biståndsgivare, på prestigeprojekt i form av gigantiska dammbyggen. Dessa omgärdas vanligen av korruption och politisk styrning och leder sällan till att fattiga hushåll ansluts till något vattennät. Istället får de dyrare skattsedlar. Vattendistributörerna i fattiga länder karakteriseras av små resurser, för mycket, underbetald och lågutbildad personal samt undermålig kompetens i både teknik och ledning. Resultatet är att rören läcker, att vattnet är av dålig kvalitet och bara finns tillgängligt några timmar om dygnet. De folkgrupper som saknar en stark ställning ekonomiskt eller politiskt är ofta inte ens vattenuppkopplade. Vattnet är så kraftigt subventionerat att operatörerna förlorar pengar på varje nytt hushåll de ansluter. Bristen på äganderätter till vatten leder dessutom till miljöförstöring, konflikter och till att vattnet inte hamnar där det gör mest nytta. Mycket slösas bort på ineffektiva bevattningssystem, eftersom användaren inte tjänar mycket på att spara. I ett fåtal utvecklingsländer har man börjat hantera dessa problem med hjälp av marknadsinriktade reformer. Privata aktörer med erfarenhet, välutbildad personal och den senaste tekniken har släppts in. Företagen har tillåtits ta ut priser som täcker kostnaderna för att ansluta nya hushåll och köp- och säljbara vattenrättigheter har införts. Resultatet har varit förbluffande positiva. För trettio år sedan hade bara hälften av den chilenska befolkningen tillgång till rent och säkert vatten, idag har nästan alla det. I länder som Argentina, Filippinerna, Guinea, Kambodja och Marocko har miljoner människor kunnat anslutas och fått lägre vattenkostnader. I fattiga länder med privata investeringar i vattensektorn har 80 procent av befolkningen tillgång till rent och säkert vatten, mot bara 73 procent i fattiga länder utan sådana investeringar. Tusentals liv har räddats. Men kritiken mot marknadsreformerna har inte varit nådig. Antiglobalister och vänsterrörelser har inlett en högljudd och ideologisk kampanj mot blotta förekomsten av privata investeringar och vinstintressen i vattensektorn. Protesterna har lyckats. Privatiseringstakten har avtagit och allt färre företag vågar investera i fattiga länder. Motståndarnas huvudargument är att privatiseringar leder till högre priser och att de fattiga inte kommer att få råd med vatten. De glömmer då att människor som idag inte är uppkopplade till vattenledningar tvingas köpa vatten på andra vägar, ofta av lokala försäljare som åker runt med tankbilar. Sådant vatten kostar i genomsnitt tolv gånger mer än ledningsvatten. De vattenfattiga, oftast de allra fattigaste i fattiga länder, skulle alltså tjäna stort på till exempel en fördubbling av priset på ledningsvatten, så att distributörerna får kapital och incitament att ansluta dem till nätet. Marknadsreformer och privatiseringar skulle kunna rädda miljontals liv. Det enda som står i vägen är antikverade ideologiska skygglappar. FREDRIK SEGERFELDT JOHAN NORBERG

Vatten är en mänsklig rättighet Inlägg föranlett av Johan Norbergs och Fredrik Segerfeldts inlägg i Sydsvenska Dagbladet Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt menar i sin artikel "Privat vatten räddar liv" (Sydsvenskan, 8 feb), att en lösning på världens fattigdom skulle vara att företag får ökad äganderätt till vatten. De antyder en bild av en marknad för vattenproduktion som består av en ett stort antal säljare och köpare, där entreprenörer ser till att vatten kommer ut till den som önskar. Men de har fel. Det alternativ till offentlig vattenproduktion som privatiseringar har att erbjuda, är i själva verket privata monopol. Produktion och distribution av vatten kräver stora investeringar och kostsamt underhåll. Utan subventioner kan vi nog glömma en långsiktig och rättvist fördelad distribution av vatten. I vissa geografiska områden kan man säkert bygga ut till en rimlig kostnad, som områdets boende skulle kunna betala. Men där majoriteten av jordens befolkning bor, och vattenhanteringen idag är ett akut problem, är detta knappast möjligt. Attac menar att tillgång till vatten inte får styras av hur mycket pengar man har, rent vatten är livet självt och livet är inget man köpslår med. Privatiseringsförespråkare hävdar gärna att priser kommer att sänkas när företag konkurrerar om kunder, men det vi har fått se är ofta kraftigt höjda priser och kollektiva vattenavstängningar i fattiga områden. Konkurrenssituationen, när väl en leverantör har byggt upp strukturerna, är så gott som obefintlig. Man får helt enkelt räkna med att det uppstår en monopolsituation. Offentliga monopol har absolut sina brister, men ett privat monopol är i våra ögon helt oacceptabelt. Vi tror att korruption är en av grunderna till fattigdom, denna korruption som bland annat uppstår när förhandlingar mellan storföretag och politiker sker utan insyn. Lösningen på detta är inte att multinationella företag tar över driften av gemensam service. I ett företag har allmänheten ingen insyn, och vi har absolut inga garantier för att de sköter till exempel vattenhantering på ett långsiktigt och hållbart sätt. Att företag skulle vara minst lika korrupta som offentliga institutioner, har vi fått alldeles för tydliga exempel på. Det amerikanska skandalföretaget Enron hade handlat upp vattenrättigheterna i argentinska staden Bahia Blanca, som de två år senare fick lämna ifrån sig i samband med deras konkurs. Så kan inte produktion och distribution av vatten skötas. Vattenhantering kräver långsiktighet, inte bara när det gäller att säkra människors tillgång till rent vatten, Vi måste också kunna se till att verksamheten lever upp till krav som uppsatta miljömål, anställdas arbetsrätt och andra mänskliga rättigheter. Precis som Fredrik Segerfeldt skriver i sin bok "Vatten till salu", har den globala rättviserörelsens kritik haft effekt - Världsbanken och IMF har bromsat sitt stöd till flera privata investeringar i vatten. Folkliga protester, som i bolivianska staden Cochabamba, har lett till att vattenhanteringen återgått i offentlig regi. Detta ser vi som ett steg i rätt riktning, även om det är långt kvar till att alla världens invånare får en trygg och rättvis tillgång på vatten. Lösningen måste vi leta i helt andra sammanhang, med helt andra metoder och idéer. Bland annat - genom att införa en global beskattning - som till exempel en tobinskatt på valutatransaktioner- som kan forma en global fond att investera i

vattenhantering, - genom att skriva av tredje världens orättvisa och illegitima skulder, och därigenom ge ökat ekonomiskt utrymme för deras regeringar att satsa på välfärd, - genom att lägga ner skatteparadis så att massiv skatteflykt stoppas och pengar istället hamnar i offentlig service, - genom att stoppa Gats-avtalet inom världshandelsorganisationen WTO, där privatiseringar av vatten blir bindande för all framtid, - genom att satsa på kooperativt ägande av vatten. Denna ägandeform ger maximal insyn, och i brasilianska staden Porto Alegre har man testat idén med positivt resultat, - genom att sätta press på regeringar och andra offentliga institutioner, så att man ökar insyn och möjlighet till demokratiskt deltagande i beslutsfattandet. Attac deltar i denna process som innehåller bland annat sociala forum, studiecirklar och manifestationer. Glöm inte att vatten är en mänsklig rättighet och ingen handelsvara. Marcus Nilsson Johan Rönnblom Susanna Lundberg Malin Ahlgren Gunilla Andersson Lena Klevenås Lasse Karlsson Niklas Olin Gith Andersson Ulla Björklund Olav Unsgaard Stina Hansson Beatrice Jansson medlemmar i ATTAC

Sätt pris på vattnet Smålands-Posten 23 februari FÖR NÅGRA DAGAR sedan varnade Egypten Kenya och Tanzania för att göra allvar av planerna på att tappa Nilen på vatten. Egypten betraktar floden som sin egen reservoar, enligt ett mycket gammalt dekret. Det åskådliggör på ett utmärkt sätt vilken oerhörd betydelse vattnet har för större delen av jordens befolkning. Man kan med statistik visa att med tillgång på vatten följer även goda odlingsmöjligheter, ökad livsmedelstillverkning och välfärd. Där det finns vatten bor man bättre och näringslivet blomstrar. Dåligt vatten, dåliga avlopp ger sjukdomar och stor dödlighet hos människorna. I Karachi lägger invånarna fem gånger mer pengar på sjukvård än i fattiga områden där man har vatten. Rent vatten kan minska dödligheten med upp till 70 procent. Trots att det egentligen finns gott om vatten på jorden råder det vattenbrist - vi använder bara åtta procent av det vatten som finns, enligt FN, och då skall man veta att vatten är en förnyelsebar produkt. Det investeras för lite i vattenteknik, framför allt i utvecklingsländerna. Det är populärt i vissa kretsar att säga att det är utvecklingen som orsakar vattenbristen i världen. Så är det inte. Ett bra exempel på det är USA, där vattenkonsumtionen slutade öka 1980. Trots det har utvecklingen och välfärden ökat kraftigt sedan dess. Bättre styrprocesser inom industrin är en förklaring. Bättre hushållning och information en annan. PÅ SAMMA SÄTT kan man påstå att vissa utvecklingsländer har mycket gott om vatten, men att det slösas bort på genom okunnighet och brist på teknik. Investeringar i vattenteknik och vattendistribution har stått och stampat på samma ställe i många år. FN talar om ett behov på investeringar på 180 miljarder dollar per år i 25 år om vi skall kunna komma ifatt vattenbristen. Vi har inte ens nått halva målet i dag. Mycket av detta står att läsa i en oerhört intressant liten bok av Fredrik Segerfeldt som heter Vatten till salu - hur företag och marknad kan lösa världens vattenkris (Timbro). VATTEN FINNS, det gäller att hushålla med det. Segerfeldt anser att en framkomlig väg är systemet med vattenrätter som mycket framgångsrikt provats i fullskala i Chile. I början av 1990-talet gav regeringen bönder, företag, kooperationer och kommuner rätt att äga lokalt vatten. Det innebär att de också kunde sälja det. Effekterna kom nästan omdelbar: tillgången på bra vatten har ökat fortare än i något annat land, för 30 år sedan hade bara 27 procent av chilenarna på landsbygden tillgång på rent vatten, i dag är siffran 97 procent. MED ETT ANTAL konkurrerande vattenföretag på marknaden har följt låga priser. Mängden vatten ökade eftersom lantbrukarna har en drivkraft att undvika spill. Samma erfarenheter har man från Sydafrika. Vid Krokodilfloden började bönderna olagligt handla med sina vattenrättigheter under en svår torka på 90-talet. De som verkligen behövde vatten kunde betala upp till tre gånger det pris som staten bestämt. Vattnet sökte sig dit det gjorde mest nytta. Vattenbristen upphörde, vattenhandeln spirade och politikernas planer på att bygga en ny damm - vilket alltid leder till svåra miljöproblem - avbröts. Kom inte och säg att rent vatten, som vi räknar till det mest naturliga inslaget i vardagen, är fascinerande. Claes-Göran Hegnell Måndag 23 februari 2004

Vatten är livet Livet är ingen handelsvara Svar på Claes-Göran Hegnells artikel "Sätt pris på vattnet" insänt till Smålandsposten Produktion och distribution av vatten är naturliga monopol. Den aktör som har tillgång till den infrastruktur som behövs har en klar fördel gentemot eventuella konkurrenter. Detta skriver också Fredrik Segerfeldt i sin bok "Vatten till Salu". Frågan som vi ställs inför är alltså om vi föredrar privata monopol framför offentliga. Situationen som Claes-Göran Hegnell beskriver, där ett antal konkurrerande företag som tvingas hålla låga priser, är inte den vanliga. I Fredrik Segerfeldts bok beskrivs offentliga verksamheter ofta som korrumperade och ineffektiva. Att privata företag inom vattensektorn skulle fungera annorlunda är inte givet. I ett privat företag har allmänheten ingen insyn, och vi har absolut inga garantier för att företaget sköter sin verksamhet på ett långsiktigt och hållbart sätt. Ett exempel på detta är det amerikanska skandalföretaget Enron - som handlade upp vattenrättigheterna i argentinska staden Bahia Blanca, för att två år senare lämna ifrån sig dessa i samband med deras konkurs. Så kan inte produktion och distribution av vatten skötas. Vattenhantering kräver långsiktighet, inte bara när det gäller att säkra människors tillgång till rent vatten, Vi måste också kunna se till att verksamheten lever upp till krav som uppsatta miljömål, anställdas arbetsrätt och andra mänskliga rättigheter. Precis som Fredrik Segerfeldt skriver har den globala rättviserörelsens kritik haft effekt - Världsbanken och IMF har bromsat sitt stöd till flera privata investeringar i vatten. Folkliga protester, som i bolivianska staden Cochabamba, har lett till att vattenhanteringen återgått i offentlig regi. Detta ser vi som ett steg i rätt riktning, även om det är långt kvar till att alla världens invånare får en trygg och rättvis tillgång på vatten. Lösningen måste vi leta i helt andra sammanhang, med helt andra metoder och idéer. Bland annat - genom att införa en global beskattning - som till exempel en tobinskatt på valutatransaktioner- som kan forma en global fond att investera i vattenhantering, - genom att skriva av tredje världens orättvisa och illegitima skulder, och därigenom ge ökat ekonomiskt utrymme för deras regeringar att satsa på välfärd, - genom att lägga ner skatteparadis så att massiv skatteflykt stoppas och pengar istället hamnar i offentlig service, - genom att stoppa Gats-avtalet inom världshandelsorganisationen WTO, där privatiseringar av vatten blir bindande för all framtid, - genom att satsa på kooperativt ägande av vatten. Denna ägandeform ger maximal insyn, och i brasilianska staden Porto Alegre har man testat idén med positivt resultat, - genom att sätta press på regeringar och andra offentliga institutioner, så att man ökar insyn och möjlighet till demokratiskt deltagande i beslutsfattandet. Attac deltar i denna process som innehåller bland annat sociala forum, studiecirklar och manifestationer.

Glöm inte att vatten är en mänsklig rättighet och ingen handelsvara. Ewa Söderberg Marcus Nilsson medlemmar i ATTAC

Slagord släcker inte törsten Svensk Tidskrift nr 1 2004 Om man kan tjäna pengar på att sälja vatten till fattiga kommer de fattiga att få tillgång till vatten. Där politiken styr blir det i stället köer till kranarna. Om det alls blir några kranar eller vatten i de som finns. Offentliga rör tenderar att läcka mer än privata. Över en miljard människor runt om i världen, de allra flesta av dem i fattiga länder, saknar tillgång till rent och säkert vatten. Mer än dubbelt så många har inte tillgång till en ren toalett med avlopp. Det har fruktansvärda konsekvenser. Över en miljard människor drabbas varje år av vattenrelaterade sjukdomar. Bristen på vatten är ansvarig för 12 miljoner dödsfall per år 22 personer per minut. 3 miljoner barn dör årligen av kolera och andra diarrésjukdomar. Så ofta som var tionde sekund dör ett barn av en vattenburen sjukdom som hade kunnat förhindras. Sannolikt dog fler människor år 2003 av bristen på vatten än av väpnade konflikter. Antalet extremt fattiga människor och antalet människor utan tillgång till vatten är ungefär lika många, och faktum är att det i stor utsträckning rör sig om samma människor. Bristen på vatten håller fast människor i fattigdom, på flera olika sätt. Viktigast är att miljontals kvinnor och barn är tvungna att tillbringa flera timmar om dagen med att gå och hämta vatten. De går ofta flera kilometer om dagen med tunga kärl och kan inte arbeta eller gå i skolan och förblir på så sätt fattiga. Men det finns åtminstone en koppling till mellan fattigdom och brist på vatten. Den värsta misären i världen beror på undermålig jordbruksproduktion. Tillgång till vatten är som bekant ett nödvändigt villkor för produktion av mat och är därför nyckeln till utrotandet av extrem fattigdom. För att kunna arbeta måste man dessutom vara vid god hälsa och då behöver man tillgång till rent vatten. Kort sagt, världens vattenförsörjning är i kris. Det pågår en mycket uppskruvad debatt kring hur denna kris ska lösas. I centrum för konflikten står frågan huruvida marknad och företag ska ges större eller mindre utrymme. En sak är klar, det råder ingen brist på vatten som sådant. Det faller 19 000 liter vatten per dag och person på jorden. Vi använder endast 6,8 procent av det vatten som finns tillgängligt för mänsklig konsumtion. Cherrapunji i Indien är officiellt den våtaste platsen på jorden, ändå råder det återkommande vattenbrist där. I Australien regnar det väldigt lite, ändå har alla invånare i landet tillgång till rent och säkert vatten. Faktum är att det finns ett klockrent samband mellan utvecklingsgrad och tillgång till vatten. I OECD-länder har i genomsnitt 99 procent av alla människor tillgång till vatten, i utvecklingsländer 79 procent och i de minst utvecklade länderna (MUL-länder) endast 61 procent. Det viktigaste orsakerna bakom vattenkrisen är dock politiska och kan sammanfattas i tre grupper: offentlig ineffektivitet, bristande äganderätter samt politisk prissättning. Låt oss börja med det offentligas roll. VATTENBRIST - OFFENTLIGT ANSVAR 98 procent av all vattenförsörjning i fattiga länder ligger i offentliga händer. Regeringar i u-länder har investerat för lite och felaktigt. Det har uppskattats att det krävs investeringar för 180 miljarder dollar per år i 25 år för att säkra allas tillgång till vatten. Som jämförelse kan nämnas att det totala offentliga biståndet år 2002 låg på cirka 50 miljarder dollar. De satsningar som gjorts har varit stora pampiga projekt, med understöd från internationella biståndsgivare. Resultaten har varit nedslående och kostat skattebetalare stora pengar. Projekten har varit illa utformade, uselt byggda och dåligt skötta samt präglats av politisk styrning, korruption och snedvridning. Men det offentliga har flera svagheter. Byråkratierna tenderar att vara alltför centraliserade horisontellt och alltför splittrade vertikalt. Det betyder att

politiker i huvudstaden bestämmer för mycket och att alltför många myndigheter är inblandade. De offentliga vattendistributörerna har inte heller 2004-02-26 http://www.svensktidskrift.se/2004-1/2004-1-06_08.html tillgång till senaste teknik och är dåliga på att styra verksamheten. Korruption är alltför vanligt, både på politisk nivå och på tjänstemannanivå. Allt detta har lett till att infrastrukturen är undermålig, att rören läcker, att trycket i ledningarna är lågt och att väldigt många inte täcks av vattennätet. Så till bristen på väl definierade äganderätter. Det är farligt när vatten ses som en gemensam resurs. Då tar ingen ansvar för det, eftersom kostnaderna för överanvändning och nedsmutsning faller på kollektivet, inte på den enskilde användaren. Kanske värre är att vattnet är fastlåst. I Chile införde man i början av 1970- talet rätten att äga, köpa och sälja vatten till fria priser, med enormt positiva effekter. För 30 år sedan hade 27 procent av landsbygdsborna och 63 procent av stadsborna tillgång till rent vatten. Idag är samma siffror 94 respektive 99 procent. Ägarna av vattnet, lantbrukarna, fick incitament att vara sparsamma och odla grödor som krävde mindre vatten, eftersom de kunde sälja sitt överskott. Priset på vatten sjönk tack vare decentralisering och ett ökat utbud. Marknaden såg också till att vattnet hamnade där det gjorde mest nytta, vilket ökade tillväxten i landet. Bönderna gick från produktion med lågt värde till odling av grödor med högre värde. Chile är idag världens största exportör av vinterfrukt till norra halvklotet och en stor vinproducent. Handel med vatten kan också hjälpa till att avstyra konflikter, som i det fredsavtal som slöts mellan Jordanien och Israel 1994. Hillel Shuval, professor i miljöstudier vid Hebrew University i Jerusalem, har fångat det hela väl: Om vatten ses som en vara och inte som modersmjölk, visar det sig att det inte är ett tillräckligt starkt skäl för att gå i krig. Det tredje stora felet i den globala vattenpolitiken är priset. I stället för att låta vattnet bära sina egna kostnader finansierar man produktion och distribution av vatten med skattemedel, hela 45 miljarder dollar per år. Leverantörerna i u-länder täcker i genomsnitt endast runt 30 procent av sina kostnader. Det gör att utbudet inte kan möta efterfrågan. Distributörerna får inte in tillräckligt med kapital för att nå de som idag inte är anslutna till något vattennät. Eftersom leverantörerna förlorar pengar på varje nytt hushåll de ansluter har de dessutom mycket små incitament att utvidga nätet. Det låga priset leder också till slöseri, vilket kan orsaka brist. HÖJT PRIS BILLIGARE FÖR DE VATTENLÖSA Men får de fattiga då råd med vatten om man höjer priset? Faktum är att de skulle vinna stort på marknadspriser. Den dryga miljard människor som idag inte är anslutna till något vattennät får inte del av dagens subventioner. De, allra oftast de allra fattigaste i de fattiga länderna, betalar i stället i genomsnitt 12 gånger mer för sitt vatten än de som är anslutna. Med högre priser får vattendistributören både resurser och drivkrafter att ansluta fler hushåll till vattennätet. De fattiga får alltså lägre priser än tidigare även om priset på ledningsvatten mångdubblas. Den lilla grupp fattiga som redan från början är anslutna till nätet kan det offentliga förse med kuponger som de kan köpa vatten med. Det är mot denna bakgrund det har genomförts en del reformer i fattiga länder, som givit marknad och företag större utrymme. I så olika länder som Argentina, Filippinerna, Kambodja, Guinea, Gabon och Marocko har miljoner människor fått tillgång till rent och säkert vatten till ett rimligt pris, och således räddats från sjukdom, fattigdom och död. Ändå har dessa reformer stött på ett mycket starkt motstånd. Antiglobaliseringsrörelsen, en helig koalition av media, fack och NGOs, har protesterat högljutt, med argument som företag ska inte få tjäna pengar på vatten och vatten är en rättighet, inte en handelsvara. I Sverige har bland andra DN Kultur, Aftonbladets ledarsida, Miljöpartiet, Ordfront, Agora och Kommunal på olika sätt engagerat sig i frågan med böcker och artiklar.

Förenklingar, ideologi och felaktiga argument har stått i centrum. Man har lyft fram exempel som givit miljoner fler tillgång till vatten som dåliga och generaliserat på basis av fördomar på ett skickligt men djupt ohederligt sätt. VÄRLDSBANKEN BEHÖVER STÖD Tyvärr har protesterna fått effekt och reformtakten avtagit. Världsbanken, som varit en viktig privatiseringskatalysator, är på defensiven och allt färre företag vågar investera i u-länder. Det är en mycket olycklig utveckling. Men det liberala alternativet har fått stöd från oväntat håll. De fattiga i Manila i Filippinerna har demonstrerat för högre priser och Sydafrikas vattenminister, den före detta marxisten Ronnie Kasrils, har gett prov på betydande pragmatism. Han hävdar att eftersom så många sydafrikaner fortfarande saknar vatten, och väldiga resurser krävs för att nå alla dessa människor, är det i många fall nödvändigt att vända sig till näringslivet: The involvement of the private sector in delivery of services to the people of South Africa is not a question of principle, but one of practice. Uttalandet står i bjärt kontrast till de dogmatiska motståndarna. Till skillnad från dem sätter Kasrils fattigas tillgång till vatten före ideologi. Människor dricker varken rättigheter eller slagord, utan vatten. I den här debatten kan marknadsvänner gå in med gott självförtroende. Vår röst behövs, för dem som idag är utan vatten. Fredrik Segerfeldt utkommer i dagarna med boken Vatten till salu, hur företag och marknad kan lösa världens vattenkris, på Timbro.