FÖRORD. 1. Easterly (2006). 2. Bourguignon (2002) samt Kraay & Dollar (2002).

Transkript

1 FÖRORD DET FINNS INGEN SOM VET om de omkring 16 biljoner kronor som den rika världen satsat på utvecklingsbistånd sedan 1950 har bidragit till att ta länder ut ur fattigdomen. 1 Ändå fortsätter politiken som förut. Hur kommer det sig? I Sverige förs det en begränsad debatt om biståndet, och den diskussion som finns handlar inte om dess effekter. Biståndet skulle kunna sägas vara svensk politiks allra heligaste ko. Alla riksdagspartierna, inklusive moderaterna, står numera bakom enprocentsmålet, det vill säga att en procent av BNI ska gå till utvecklingssamarbete. Detta trots att det inte finns någon utvärdering som tagit ett helhetsgrepp på det svenska biståndet, som kan visa på att den övergripande målsättningen, att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina villkor, faktiskt nås. I kontrast till den svenska endräkten pågår sedan lång tid tillbaka en internationell debatt om biståndets effektivitet. De flesta är numera eniga om att en uthållig ekonomisk resurstillväxt är det enda sättet för fattiga länder att ta sig ut ur underutvecklingens misär. 2 Den stora frågan som diskuteras är 1. Easterly (2006). 2. Bourguignon (2002) samt Kraay & Dollar (2002). 7

2 därför om biståndet har någon positiv effekt på mottagarländernas ekonomiska tillväxt. Den svenska biståndsmyndigheten Sida hävdar att det är bevisat att bistånd påverkar mottagarländernas ekonomiska utveckling positivt. Så skrev till exempel den tillförordnade generaldirektören Göran Holmqvist i en debattartikel i Expressen i maj 2007: Att vetenskapligt bevisa biståndets del i den Afrikanska utvecklingen är komplicerat, men det är inte omöjligt. De senaste tio åren har ett femtiotal vetenskapliga artiklar av framstående ekonomer publicerats om detta. Nästan alla har dragit slutsatsen att bistånd påverkar ländernas ekonomiska utveckling positivt. Dessa forskningsresultat har inte alls uppmärksammats i den svenska debatten. 3 Det är ingen rättvis bild som Sidas generaldirektör ger, varken av debatten eller av det internationella forskningsläget. I stället är frågan om sambandet mellan bistånd och tillväxt i allra högsta grad fortfarande öppen. Så här formulerade sig några biståndsentusiastiska forskare vid det ansedda Kiel-institutet när de försöker sammanfatta diskussionen hösten 2006: The controversy on whether foreign aid promotes economic growth in developing countries is far from resolved Holmqvist (2007a). 4. Dovern & Nunnenkamp (2006). 8

3 En av de största och mest inflytelserika utvärderingar som har gjorts av biståndspolitiken är genomförd av Världsbanken. 5 Enligt denna undersökning kan bistånd leda till ökad ekonomisk tillväxt, men endast om mottagarländerna för en god ekonomisk politik, med låg inflation, goda statsfinanser och öppenhet när det gäller internationell handel. Rapporten fångar biståndets moment 22 på ett ypperligt sätt. Länder behöver bistånd därför att de är fattiga, och länderna är fattiga som ett resultat av en dålig politik. Men bistånd leder enligt Världsbankens rapport bara till högre tillväxt i länder som för en klok politik, och sådana länder växer ändå. Bistånd skulle alltså fungera endast där det inte behövs. Denna studie har dock senare avfärdats, av bland andra den före detta världsbanksekonomen William Easterly 6, och av en oberoende utvärdering av världsbankens utvecklingsekonomiska forskning som uppmanade Banken att större hänsyn till de resultat som Easterly kommit fram till. 7 Biståndet har enligt honom inte alls de tillväxteffekter som Dollar och Burnside påstår. Ett problem i denna debatt är att många av de forskare som deltar i diskussionen har incitament att finna resultat som ger stöd åt deras uppdrags/arbetsgivares intressen. Just nämnda utvärdering menade exempelvis att Världsbanken medvetet valt att bortse från studier som ger för banken ofördelaktiga resultat, för att få det att se ut som att bankens ansträngningar och rekommendationer lyckas. De två forskare som Sida bru- 5. Burnside & Dollar (2000), sid Easterly, Levine & Roodman (2003). 7. Världsbanken (2006). 9

4 kar hänvisa till, Jeffrey Sachs och Marc McGillivray, löper samma risk. De får båda sin lön från FN. 8 Bristen på övergripande utvärdering av den svenska biståndspolitiken är tillsammans med den luddiga målformuleringen om att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina villkor kanske förklaringen till att det finns ett utgiftsmål, snarare än ett resultatmål för politiken. Det viktiga är alltså hur stor andel av våra resurser som satsas, snarare än vilka konkreta förbättringar för fattiga människor som uppnås. På vilket annat politikområde skulle något sådant accepteras? Tänk om Försäkringskassan hade som mål att den skulle lägga en viss andel av BNI och samtidigt inte kunde visa att de olika bidrag som betalas ut inte når svenska hushåll? Då skulle myndigheten antagligen läggas ned. Det är naturligtvis politiskt svårt att vara emot givmildhet, att inte vilja dela med sig av sitt välstånd för att minska lidandet för människor i världen som är mindre lyckligt lottade än vi. Men det måste finnas någon annan anledning till varför det ser ut som det gör med biståndet. Det verkar konstigt att ingen skulle våga säga att kejsaren är naken bara för att det är pedagogiskt svårt. Pär Krause är i denna bok något sådant på spåren. I sitt avskedstal 1961 varnade den amerikanska presidenten Dwight E. Eisenhower för något han kallade det militärindustriella komplexet. Han menade att militären, vapenindustrin 8. Jeffrey Sachs är särskild rådgivare åt FN:s generalsekreterare när det gäller millenniemålen. Ett av dessa mål är att alla rika länder ska lägga 0,7 procent av BNI i bistånd. Marc McGillivray arbetar på United Nations University. Ett av universitetets syften är att provide a forum for professional interaction and the advocacy of policies leading to robust, equitable and environmentally sustainable growth, det vill säga opinionsbildning för FN:s politik. 10

5 och försvarspolitiker hade skapat en intressegemenskap med större makt än vad som är sunt i en demokrati, för att kunna främja sina egna intressen som profit, makt och en aggressiv amerikansk utrikespolitik. Det svenska biståndsetablissemanget kan ses som något liknande: en egen värld med egna koder och uppfattningar om verkligheten, som ofta är drivna av egenintresse eller av ideologisk övertygelse. Det svenska biståndsindustriella komplexet består av utrikespolitiker och tjänstemän på UD och Sida, av anställda eller engagerade i enskilda organisationer och av näringslivet i form av biståndskonsulter och stora industriföretag som får uppdrag av Sida. De har alla personliga, ekonomiska eller ideologiska skäl till att vilja behålla eller öka biståndet. De lever i symbios med varandra och utgör med sin kollektiva styrka en formidabel kraft när det gäller att sätta bilden av den globala utvecklingen och av biståndets effektivitet. Och de har lyckats bra. Svenskarna i allmänhet har en uppfattning om att den globala utvecklingen är sämre än den är och stödet för biståndet är stort, trots bristande uppföljning och effektivitet. 9 Det svenska biståndsberoendet är stort. Pär Krause visar i denna bok på ett utmärkt sett hur det hela ska förklaras och vilka aktörerna och processerna är. Fredrik Segerfeldt Ansvarig för Timbros program Bistånd och global utveckling. 9. När det gäller uppfattningen om den globala utvecklingen, se Norberg (2005). Enligt en rapport från Sida menar runt 60 procent av svenskarna att biståndet bör antingen öka eller vara kvar på nuvarande nivå, se Sida (2007). 11