MEDDELANDE NR 2010:01. Vårsiklöja i Ören. Provfiske 2005 och 2006

MEDDELANDE NR 2010:01 Vårsiklöja i Ören Provfiske 2005 och 2006

Vårlekande siklöja i Ören - Provfiske 2005 och 2006 MEDDELANDE NR 2010:01

Meddelande nr 2010:01 Referens Daniel Rydberg, Naturavdelningen, Fiskefunktionen, december 2009 Kontaktperson Daniel Rydberg, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Direkttelefon 036-39 54 30, e-post daniel.rydberg@lansstyrelsen.se Webbplats www.lansstyrelsen.se/jonkoping Fotografier Per Säverot (framsida), Länsstyrelsen i Jönköping Kartmaterial Används flera Lantmäteri-produkter Lantmäteriet 2007. Ur GSD-produkter ärende 106-2004/188F. ISSN 1101-9425 ISRN LSTY-F-M 10/01--SE Upplaga 30 ex. Tryckt på Tryckt på/länsstyrelsen, Jönköping 2010 Miljö och återvinning Rapporten är tryckt på miljömärkt papper och omslaget består av PET-plast, kartong, bomullsväv och miljömärkt lim. Vid återvinning tas omslaget bort och sorteras som brännbart avfall, rapportsidorna sorteras som papper. Länsstyrelsen i Jönköpings län 2009 2

Innehållsförteckning Sammanfattning... 4 Inledning... 5 Områdesbeskrivning... 6 Material och metod... 8 Resultat och diskussion... 10 2005... 10 2006... 11 Total fångstfördelning... 13 Hot, framtidsutsikter och åtgärder... 15 Vattenkemi... 16 Vårsiklöja, en egen art?... 17 Slutsatser... 17 Referenser... 19 3

Sammanfattning Under 2005 och 2006 utförde personal från Länsstyrelsen tillsammans med medlemmar ur Örens fiskevårdsområde ett riktat nätprovfiske efter den rödlistade och nationellt fredade vårsiklöjan (Coregonus trybomi) i sjön Ören. Efter två inventeringsperioder båda förlagda till maj månad kunde ingen fångst påvisas. Totalt fångades 18 siklöjor, dock alla tillhörande den vanligare höstlekande arten Coregonus albula. Resultatet från inventeringen indikerar att den vårlekande siklöjan ej längre är förekommande i sjön Ören. I de sjöar där vårlekande siklöja på senare år kraftigt minskat eller helt försvunnit finns flera gemensamma nämnare. Främst är det sjöarnas näringsstruktur som ändrats till ett mer eutroft tillstånd. Detta i sin tur resulterar i ett minskat ljusinsläpp och högre syrekonsumtion på bottnarna. Även introduktionen av främmande arter har gjorts i samtliga sjöar där bestånden minskat, alternativt försvunnit (Finfo 2007:7). I Ören gjordes introduktioner av signalkräfta på 60-talet vilken i dagsläget är relativt talrik. Av övriga främmande arter återfinns också sutare, nors, gers och sarv vilka alla med största sannolikhet satts ut under 1900 talet. Även gös påträffas i sjön och vandrar troligen in från den närliggande sjön Bunn där arten introducerats och nu hyser ett livskraftigt bestånd. Eftersom ingen fångst av den vårlekande siklöjan gjordes under inventeringsperioden trots en relativt omfattande nätinsats är det i dagläget inte aktuellt med ytterligare uppföljande provfisken. Resultatet från denna studie skulle innebära att vårsiklöjan enbart förekommer på en plats i Sverige, sjön Fegen vilken gränsar mellan Jönköping, Västra Götaland och Hallands län. Med utgångspunkt från att endast en maskstorlek på näten nyttjades skulle detta eventuellt kunna ligga till grund för uppföljande undersökningar. Dock visar data från Fiskeriverket att den maskstolpe på 16 mm som nyttjades vid provfisket fångar siklöja i aktuellt storleksintervall från 14 till 19 cm. Av övriga fiskarter gjordes fångster av abborre, Perca fluviatilis, braxen Abramis brama, gers Acerina cernua, gädda Esox lucius, lake Lota lota, mört Rutilus rutilus, nors Osmerus eperlanus och sik, Coregonus lavaretus. Under senare tid har frågan ställts huruvida den vårlekande siklöjan ska betraktas som en egen art eller som två olika former som enbart skiljer sig morfologiskt. Både Fiskeriverket och Naturhistoriska riksmuseet har undersökt graden av genetiskt differentiering mellan C. albula och C. trybomi. Efter att ha studerat 300 individer från sjön Fegen drar Bo Delling, Naturhistoriska riksmuseet, slutsatsen att vårlekande bestånd troligen har uppstått oberoende av varandra i Sverige. Utifrån detta resultat är det i framtiden svårt att motivera den vårlekande siklöjan som egen art utan ska i stället ses som en ovanlig form av den vanliga höstlekande siklöjan Coregonus albula (Delling, personlig kommentar). 4

Inledning Vårlekande siklöja finns bara på en handfull platser i världen. Förutom i Sverige förekommer den bara i ett fåtal sjöar i Finland respektive Tyskland. Det svenska beståndet sträckte sig tidigare över fyra sjöar i södra Sverige, men finns idag bara kvar i Fegen och möjligen Ören. Båda dessa sjöar är helt eller delvis belägna i Jönköpings län. De tidigare kända förekomsterna i Åsunden och Stora Hålsjön bedöms ha försvunnit under 1960-talet i samband med kraftiga försämringar av vattenkvaliteten. Beståndet i Fegen betecknas idag som det starkaste, trots att konkreta uppgifter om beståndssituationen saknas. Vid det provfiske som Länsstyrelsen i Jönköpings län utförde i Fegen i augusti 2003, kunde inte någon säker uppdelning av fångsten mellan den vanliga höstlekande siklöjan och vårsiklöja göras. En del av siklöjefångsten skickades dock till naturhistoriska riksmuseet för fortsatta studier och fastställande av arttillhörighet. Vårsiklöjan är upptagen på den svenska rödlistan över hotade arter (Gärdenfors 2005) och har tilldelats hotstatus CR (akut hotad). Vårsiklöjan är även nationellt fredad enligt FIFS 2004:37 1 kap, 8 och upptagen i Bernkonventionen. I dagsläget diskuteras huruvida den vårlekande siklöjan ska vara kvar på rödlistan då denna kommer att revideras med utgångspunkt från nya forskningsrön (se nedan). Figur 1. Sjön Ören belägen strax söder om samhället Örserum. Förekomsten av en vårlekande siklöja i Ören är omnämnd redan i början på 1900-talet, men det var först i samband med Gunnar Svärdssons omfattande undersökningar av 5

Sveriges sik och siklöjor från 1940-talet och framåt som mer systematiska efterforskningar gjordes. Det är förövrigt vårsiklöja fångad i Ören som utgör typexemplar i Naturhistoriska riksmuseets samlingar. Vårsiklöjan har getts det latinska namnet Coregonus trybomi. Kännedom om vårsiklöjans status i Ören är idag mycket bristfällig och det senaste officiella fyndet härrör från 1996 (Fjälling 1998). Det är därmed oklart om den finns i en eller två sjöar i Sverige idag. Fiskande i Ören har dock lämnat uppgifter om fångst av vårsiklöja även från senare tid. Kunskap om den vårlekande siklöjans förekomst är mycket viktig då Ören är en sjö som berörs av många intressen som exempelvis dikesrensningar och fiske. En belagd förekomst av vårlekande siklöja är en förutsättning för att kunna gå vidare med åtgärder för beståndets bevarande. Med syfte att få en aktuell bild av vårsiklöjans status samt att belägga en eventuell förekomst i Ören utförde personal från Länsstyrelsen i Jönköpings län tillsammans med medlemmar från Örens fiskevårdsområde ett riktat nätprovfiske under två omgångar, 2005 samt 2006, båda förlagda till maj månad. Områdesbeskrivning Ören är ett så kallat N-2000 område. Natura 2000 handlar om att bevara hotade arter och naturtyper som finns angivna i EU:s art- och habitatdirektiv eller fågeldirektiv. Ören är även utpekad och klassad som nationellt särkilt värdefull enligt miljömålet levande sjöar och vattendrag. Utpekandet ur fisk och fiske synpunkt grundar sig främst på beståndet av sydsvensk storröding, Salvelinus umbla. Ören är en näringsfattig-måttligt näringsrik sjö i en gravsänka med en areal på cirka 920 hektar och ett största djup på 36,8 meter. Stränderna är mångformiga och är mestadels bergiga och steniga förutom i norr där sand och lera påträffas. Bland häckande sjöfågel märks bland annat storlom och fiskgjuse. Övervattensväxterna bildar i vissa skyddade vikar kraftiga vassar. Kortskottsväxter förekommer också utefter stränderna. Den regionalt sällsynta arten trådnate och arterna blåsäv, brunstarr, grovnate och slokstarr växer i och vid sjön. Vid sjön förekommer utter. Fiskfaunan är artrik. Förekommande fiskarter är gädda, abborre, mört, sik, siklöja (höstlekande), nors, sutare, braxen, lake, sarv, gers, storröding och bergsimpa. Av allt att döma är bestånden av nors, sutare, sarv och gers introducerade under 1900-talet. Dessutom finns sparsamt med gös som sannolikt vandrar in från Södra Bunn där arten introducerats och nu finns i reproducerande bestånd. Flodkräfta har tidigare funnits i sjön men idag finns rikligt med signalkräfta som introducerades i sjön första gången 1982. I bottenfaunan förekommer den regionalt sällsynta nattsländan Mystacides azurea. Ören tillhör Röttleåns vattensystem. Avrinningsområdet är 8420 hektar stort. De kalkrika moränmarkerna i tillrinningsområdet består mestadels av skogs- och jordbruksmark. Sjön omges huvudsakligen av skogsmark, men även av en del åker- och betesmark. Bebyggelse förekommer framför allt i de norra delarna av sjön. 6

Ören är naturvärdesbedömd enligt System Aqua år 2003 1. Sjön bedömdes ha högt naturvärde. Sjön har en presumtiv betydelse för forskningen med avseende på röding och vårlekande siklöja. I sjön finns de främmande arterna signalkräfta och vattenpest. Största tillflödet till Ören är Kierydsån. Ören avvattnas via Örsån till sjön Bunn. Ören har en hög alkalinitet 2 och därmed en god motståndskraft mot försurning. Siktdjupet är stort (5,1 meter). Halten av totalfosfor är låg och kvävehalten måttligt hög. Ören får anses som något påverkad, främst beroende på diffusa utsläpp frånjordbruksmark, visst näringstillskott via Kierydsån, förändringar i fiskfaunan samt ett betydande friluftsliv. (Bevarandeplan för Natura 2000- område, Ören. Länsstyrelsen i Jönköpings län). Siklöja Coregonus albula Siklöjan blir vanligen inte större än 30 cm. Utseendet påminner om en sik med långsträckt silverfärgad kropp med fettfena. Den saknar tänder och har ett tydligt underbett. Detta underbett skiljer den från vanlig sik (coregonus lavaretus). Den är en utpräglad stimfisk som livnär sig på planktoniska kräftdjur och insektslarver. Den återfinns i västra Sibirien och Nordeuropa, framförallt i länderna kring östersjön samt på de brittiska öarna. I Sverige förekommer den i klara och kalla sjöar i södra och mellersta delarna samt utmed Östersjöns kust. I Ladoga blir arten mycket storvuxen och kan nå vikter på omkring 1 kg. Leken sker under oktober-december och honan lägger då cirka 8000 romkorn som kläcks nästkommande vår (Pethon med flera 2000). Figur 2. Höstlekande siklöja, Coregonus albula. (Illustration: Thommy Gustavsson) Vårsiklöja Coregonus trybomi Förutom den höstklekande formen finns även den ovanligare vårlekande siklöjan. Att skilja denna form från vanlig siklöja är mycket svårt. Vanligtvis överlappar de oberoende karaktärerna mellan arterna vilket innebär att en viss morfologisk karaktär till exempel antal fjäll längs med sidolinjen även återfinns hos den andra arten. Lektiden som infaller under april-juni sker på relativt stort djup över sluttande bottnar. Var de nyckläckta ynglen uppehåller sig och vad de livnär sig på är ej känt. Tillväxten är lägre än hos den höstlekande arten. I dagsläget är det största hotet den eutrofieringsprocess som pågår som drastiskt försämrat livsmiljön för den vårlekande siklöjan (Artdatabanken 2006). 1 System Aqua är ett nationellt verktyg för att beskriva och bedöma naturvärden i sjöar och vattendrag. 2 Förmåga att motstå förändringar i ph-värde. 7

Material och metod Eftersom uppenbara svårigheter finns att särskilja vårsiklöjan från den vanliga höstlekande siklöjan, förutom under lektid, utfördes fisket under maj månad under båda inventeringsperioderna 2005 och 2006. Fisket bedrevs genom att näten lades ut under eftermiddagen. Näten fiskade sedan under natten och vittjades under nästkommande morgon. De nät som användes lånades från yrkesfiskare i sjön och var av typen bottensatta finmaskiga nät. Maskstolpe uppgick till 16 millimeter vilket är en vanlig storlek vid siklöjefiske. Näten var 60 meter långa och hade en höjd på 2,4 meter. Som vakare användes röda skötbojar. Då den vårlekande siklöjan enligt tidigare känd litteratur både lever och leker på djupt vatten över sjöarnas djupbranter koncentrerades flertalet nätläggningar till Örens djupområden. Sammantaget lades 26 nät under de bägge åren varav 15 stycken 2005 och 9 stycken 2006. Placeringen av näten framgår av figur 4 där 23 stycken finns representerade. I de övriga 3 fallen saknas koordinatangivelser. Näten placerades inom djupintervallet 3-32,5 meter. Fisket var av karaktären inventeringsprovfiske och skulle således avbrytas så fort vårsiklöja kunde konstateras i fångsten. Näten togs upp och rensades vid ankomst till land. Arterna sorterades upp och fångst antecknades på därtill för ändamålet upprättade fångstprotokoll. Figur 3. Till vänster Henrik Olsson (Länsstyrelsen) och medlem ur Örens FVOF plockar ur fångad fisk. 8

Figur 4. Provfiskat område. Avser 2006. Avser 2005. 9

Resultat och diskussion 2005 Tabell 1. Nätspecifika uppgifter (nr, djup, datum) 2005. Nät nr: Djup (m): Datum: 1 13,4 17,0 2005-05-12 2 13,4 17,0 2005-05-12 3 13,4 17,0 2005-05-12 4 23,5 24,2 2005-05-12 5 32,5 31,5 2005-05-13 6 22,5 26,5 2005-05-13 7 24,2 24,2 2005-05-13 8 18,2 16,5 2005-05-13 9 23,0 13,0 2005-05-20 10 23,0 19,0 2005-05-20 11 21,0 18,0 2005-05-20 12 15,0 23,0 2005-05-26 13 23,0 28,0 2005-05-26 14 21,5 22,0 2005-05-26 15 15,5 20,0 2005-05-26 Tabell 2. Antal fångade fiskar vid respektive fisketillfälle 2005. Art Antal Antal Antal Antal Totalt 2005-05-12 2005-05-13 2005-05-20 2005-05-26 242 individer Abborre 10 15 2 11 38 Braxen 0 2 0 0 2 Gers 2 0 34 145 181 Gädda 0 0 0 1 1 Lake 0 2 1 0 3 Mört 0 0 1 2 3 Nors 1 4 0 1 6 Sik 0 0 3 2 5 Siklöja 0 0 2 1 3 10

Procentuell fångstfördelning 2005 0,8 0,7 0,6 0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 0 Abborre Braxen Gers Gädda Lake Mört Nors Sik Siklöja Figur 5. Procentuellt antal fångade individer per art 2005. Totalt fångades 242 individer under provfisket 2005 (tabell 2). Fångsten utgjordes av 9 arter och dominerades antalsmässigt av gers (Acerina cernua). Gers utgjorde närmare 75 % av den totala fångsten under provfisket (figur 5). Vid det sista fisketillfället innehöll fångsten till 88 % av gers. Näst vanligast var abborre (Perca fluviatilis) vilken motsvarade 15 % av den totala fångsten under 2005. Fångst av siklöja (Coregonus sp.) saknades helt i de två första fiskena för att mot slutet utgöras av en respektive två individer det vill säga totalt 3 individer. Procentuellt motsvaras detta av drygt 1,2 % av den totala fångsten. 2006 Tabell 3. Nätspecifika uppgifter (nr, djup, datum) 2006. X anges där information saknas. Nät nr: Djup (m): Datum: 1 X 2006-05-02 2 X 2006-05-02 3 X 2006-05-02 4 4,4-5,5 2006-05-08 5 3,5-7,7 2006-05-08 6 2,9-22,1 2006-05-08 7 7-22 2005-05-23 8 10-27 2005-05-23 9 11-6 2005-05-23 11

Tabell 4. Antal fångade fiskar vid respektive fisketillfälle 2006. Art: Antal: Antal: Antal: Totalt: 2006-05-02 2006-05-08 2005-05-23 1286 individer Abborre 135 109 35 279 Braxen 1 6 1 8 Gers 33 23 21 77 Gädda 0 1 1 2 Lake 0 0 1 1 Mört 221 596 37 854 Nors 7 38 5 50 Sik 0 0 0 0 Siklöja 0 0 15 15 Procentuell fångstfördelning 2006 0,7 0,6 0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 0 Abborre Brax Gers Gädda Lake Mört Nors Siklöja Figur 6. Procentuellt antal fångade individer per art 2006. Under 2006 fångades avsevärt fler individer, totalt 1286 stycken (tabell 4). Antalet fångade arter uppgick till 8 stycken och var därmed något färre än 2005. Sik som förekom i fångsten 2005 saknades helt. Antalsmässigt dominerades fångsten av mört (Rutilus rutilus), totalt 854 individer vilket motsvarar 66 % av den totala fångstkvoten (figur 6). Näst vanligast var som för 2005 även abborre (22 %). Fångsten av siklöja utgjorde enbart 1 %. Dock så var fångsten av siklöja, sett till antal fångade individer, avsevärt högre 2006 (15 stycken) gentemot 2005 (3 stycken). Gers som dominerat fångsten under 2005 utgjordes 2006 enbart av dryga 6 %. 12

Total fångstfördelning Tabell 5. Totalt antal fångade fiskar av respektive art under 2005 och 2006. Art Totalt 1530 individer Abborre 317 Braxen 10 Gers 258 Gädda 5 Lake 4 Mört 857 Nors 56 Sik 5 Siklöja 18 Total fångstfördelning 0,6 0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 0 Abborre Brax Gers Gädda Lake Mört Nors Siklöja Sik Figur 7. Total procentuell fångstfördelning med avseende på art under 2005 och 2006. Sammantaget fångades 9 arter, totalt 1530 individer (tabell 5) under de bägge inventeringsperioderna. Mört, abborre och gers dominerade vilka tillsammans utgjorde hela 94 % av den totala fångsten (figur 7). Gers som dominerade under 2005 utgörs vid sammanslagning mellan de bägge åren enbart av cirka 17 % vilket främst beror på att numerären av arterna var avsevärt högre under 2006. Siklöja utgjordes av mindre än 1 % av den totala fångsten. Av de 18 fångade exemplaren kunde samtliga exemplar tillskrivas den 13

höstlekande arten Coregonus albula efter att ha undersökt huruvida individerna visade på någon form av gonadproduktion 3. Mörtens dominans under 2006 (totalt 857 individer) påverkar även utfallet i fråga om sammanslagningen mellan de båda åren. Vid närmare anblick ges att huvuddelen av fångsten gjordes under början av maj månad vilket sammanfaller med mörtens reproduktionstid som vanligen sker under april-juni. Dock utfördes provfisket under samma tidsperiod även 2005 men i kombination med nätens placering 2006 då dessa lades förhållandevis grundare kan detta eventuellt förklara det höga antalet fångade individer. Samma mönster som för mört, i fråga om ett stort antal individer under början på majmånad 2006, gäller även för abborre som var den näst vanligaste förekommande arten. Dock sker abborrens fortplantning något tidigare än hos mörten. Uppgifter om nätens placering i fråga om djup gör gällande att dessa placerades runt 3,5 meter under det andra fisketillfället 2006. Djupangivelser för nät lagda under 2005 visar att dessa placerades avsevärt djupare än under 2006 vilket med största sannolikhet bidragit till fångstutfallet. Uppgifter om temperatur från respektive fiske är knapphändiga och har för 2005 endast noterats två gånger. Under 2006 gjordes enbart sporadiska noteringar beträffande temperatur i ytan. Dock finns en heltäckande temp/syreprofil från 2006 men dessvärre härrör denna från början av april månad vilket gör det svårt att dra några slutsatser till provfisket då vattentemperaturen under denna period på året ändras mycket snabbt. Gers som dominerade fångsten 2005 (181 stycken) var den tredje vanligaste förekommande arten 2006 (77 stycken). Resultatet från undersökningen visar på att arten är talrik vilket även skildrats i tidigare undersökningar (Andersson & Eklöv 1996). Gersens beståndssituation beskrivs som ökande och kan genom sin numerär bland annat utgöra ett hot mot till exempel storröding i form av ökad interspecifik 4 konkurrens samt predation på yngel. Under 2005 genomförde standardiserade nätprovfisken i Ören i syfte att kartlägga sjöns fiskbestånd och utefter dessa data utforma en fiskevårdsplan. Totalt lades 48 bottensatta översiktsnät samt 12 stycken pelagiska översiktsnät. Den antalsmässiga artfördelningen ges enligt figur 8. Vid jämförelse mellan de båda fiskena framträder att de arter som dominerade under vårsiklöjefisket även dominerade fångsten 2005 med den skillnaden att nors dominerade totalt sett under fisket 2005. Norsens rumsliga fördelning är främst korrelerad till den fria vattenmassan det vill säga till pelagialen. Att resultatet skiljer sig i fråga om nors är således inte förvånande då pelagiska nät förekom under detta fiske samtidigt som fler maskstorlekar användes. 3 Med gonadproduktion avses bildandet av rom eller mjölke. 4 Avser konkurrens mellan arter. 14

Figur 8. Figuren till vänster visar fångstresultatet från standardiserat nätprovfiske 2005 där både bottensatta övesiktsnät samt pelagiska nät användes. Figuren till höger visar det procentuella antalet fångade individer för respektive art under vårsiklöjefisket 2005 och 2006. Hot, framtidsutsikter och åtgärder Nationella åtgärdsprogram finns eller kommer att arbetas fram för de hotade arter där detta saknas. I åtgärdsprogrammen listas vilka åtgärder som ska genomföras samt vem som är ansvarig för att detta sker. Åtgärdsprogram för vårsiklöjan finns och fasställdes gemensamt av de två centrala myndighetsverken Naturvårdsverket och Fiskeriverket 1998. Ett reviderat åtgärdsprogram har i dagsläget inte arbetats fram då ny kunskap om artens taxanomiska tillhörighet genererats utifrån genetiska analyser (se nedan). I de sjöar där vårsiklöjan på senare år kraftigt minskat eller helt försvunnit finns flera gemensamma nämnare. Främst är det sjöarnas näringsstruktur som ändrats till ett mer eutroft tillstånd. Detta i sin tur resulterar i ett minskat ljusinsläpp och högre syrekonsumtion på bottnarna. Även introduktionen av främmande arter har gjorts i samtliga sjöar där arten minskat, alternativt försvunnit (Finfo 2007:7). Frågan kvarstår om den vårlekande siklöjan fortfarande återfinns i sjön Ören. Resultatet från de båda provfiskena som utfördes kan inte påvisa någon förekomst och pekar entydigt på att arten är försvunnen. Beståndsvariationer förekommer dock hos alla fiskarter och siklöjan utgör ett typexemplar där biomassan av fisk kraftigt kan variera från år till år. Beståndsfluktuationerna styrs av ett flertal både biotiska som abiotiska faktorer. Starka årsklasser kan uppkomma till följd av exempelvis varma somrar med god tillgång på bytesdjur för att nästkommande år ha en relativt snäv nyrekrytering. I ett fisksamhälle pågår en ständig konkurrens, både mellan och inom arterna. Konkurrensen innefattar bland annat födoresurser och lämpliga uppehållsplatser som kan tänkas erbjuda skydd från predatorer. Siklöjan lever pelagialt vilket innebär att den lever i en sjös fria vattenmassa och är således inte direkt koncentrerad till botten även om det vårlekande beståndet troligtvis lever något djupare än det höstlekande (Artdatabanken 2006). I fråga om främmande arter har Ören varit föremål för ett flertal introduktioner. I Ören är det framförallt gös vilken kan vandra in från den närliggande sjön Bunn 15

tillsammans med övriga piscivora 5 arter som kan utgöra ett direkt predationshot. Att gösen i pelagialen skulle påverka siklöjan i Ören är dock inte troligt då endast enstaka individer av gös förekommer. I fråga om konkurrenssituationen mellan arterna är det främst den för sjön ej naturliga norsen som har en födonisch vilken överlappar och på så vis eventuellt kan bidra till minskade bestånd. Att norsen är vanlig visades inte minst under det standardiserade fiske som skedde 2005 då arten dominerade antalsmässigt. Även övriga arter, däribland sik och mört delar dess preferenser i fråga om föda under vissa storleksstadier. Den höstlekande siklöjan utgör även denna en konkurrent. Men genom att de lever på olika nivåer i vattenmassan minskar konkurrensen om föda mellan formerna (Thörne & Carlsson 2004). VATTENKEMI I Ören har vattenkemiska uppföljningar skett under en lång tid tillbaka. Främst är det ph och alkalinitetsvärden som varit de mest undersökta parametrarna. I figur 9 framgår att både ph och alkalinitetsnivåer håller för fisk mer än godtagbara värden. Sjön har under de senaste 19 åren ej varit utsatt för någon form av försurning samtidigt som vattnets alkalinitet (förmåga att motstå försurning) legat långt över vad som får anses som undermåliga. 8 1,0 ph 6 4 0,8 0,6 0,4 0,2 Alkalinitet (mekv/l) 2 1990 1993 1995 1998 2001 2004 2006 2009 0,0 ph Alk Figur 9. ph och alkalinitetsvärden för Ören (mitt) mellan 1991 och 2008. Tot P (ug/l) 50 40 30 20 10 1500 1200 900 600 300 Tot N (ug/l) 0 1993 1995 1998 2001 2004 2006 2009 0 P N Figur 10. Fosfor och kvävevärden för Ören (mitt) mellan 1995 och 2008. I fråga om eutrofieringsprocesser är Ören ej påverkad i någon större utsträckning utan bibehåller fortfarande sin status som en klar och näringsfattig sjö med stort siktdjup (figur 5 Med piscivora avses fiskätande arter som till exempel gädda och abborre. 16

10). Utifrån Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Rapport 4913, Naturvårdsverket) tenderar värdena för totalfosfor i Ören ligga inom klass 1 det vill säga låga halter med undantag från vissa värden i mitten på 90- talet. I fråga om kväve uppvisar Ören måttligt höga halter. Ett visst läckage förekommer således från omkringliggande jordbruksmark vad det gäller tillförsel av näringsämnen varför sjön inte får ses som helt opåverkad. Vårsiklöja, en egen art? Under senare tid har frågan ställts huruvida den vårlekande siklöjan ska betraktas som en egen art eller som två olika former som enbart skiljer sig morfologiskt. Under 2006 genomförde både Naturhistoriska riksmuseet och Fiskeriverkets sötvattenlaboratorium undersökningar där syftet var att klarlägga genetisk differentieringen med hjälp av bland annat mikrosatelliter mellan C.albula och C.trybomi. Tidigare antaganden har förklarat vårsiklöjans ursprung med att denna vandrat in i de sjöar där den nu förekommer samtidigt som den höstlekande arten. Efter att ha studerat närmare 300 individer från sjön Fegen drar Bo Delling, Naturhistoriska riksmuseet, slutsatsen att vårlekande bestånd troligen har uppstått oberoende av varandra i Sverige (Delling, personlig kommentar). I den rapport (Palm med flera 2009) som publicerades i samarbete mellan Uppsala universitet och Fiskeriverket drogs samma slutsatser då genetiska skillnader kunde påvisas hos vår och höstlekande siklöjor i Fegen men att denna var betydligt större vid jämförelse med siklöjor från andra sjöar. Den vårlekande formen av siklöja har följaktligen uppstått från bestånd av Coregonus albula i sjöar med specifika miljöförhållanden var för sig. Med anledning av ovanstående är det i framtiden svårt att motivera den vårlekande siklöjan som egen art utan ska i stället ses som en ovanlig och skyddsvärd form av den vanliga höstlekande siklöjan Coregonus albula. I den nationalnyckel som är under uppförande till Sveriges flora och fauna kommer siklöjorna att betraktas som en art där ovan nämnda undersökningar ligger till grund (Delling, personlig kommentar). Slutsatser I och med resultatet från föreliggande rapport finns det i dagsläget inga planer på att följa upp de provfisken som skedde i Ören under 2005 och 2006. Att endast nät med en maskstolpe på 16 mm nyttjades kan eventuellt utgöra en grund för nya undersökningar då fler maskstorlekar skulle kunna användas. Dock visar data från Fiskeriverket (figur 11) att nät med en maskstolpe på 15.5 millimeter fångar siklöjor i storleksintervallet 13 mm till 22 mm med flest fångade individer runt 16, 17 och 18 millimeter. Uppgifterna bygger på siklöjor fångade i mellan åren 1994 och 2005 (Holmgren, personlig kommentar). En maskstolpe på 16,5 mm har även använts vid flera av de undersökningar som skett i Fegen i syfte att fånga vårsiklöja (Nathansson, personlig kommentar). Sammantaget torde detta innebära att en maskstolpe på 16 mm utgör en av de mest lämpade då det är dessa som brukas vid traditionellt siklöjefiske i ett flertal sjöar samtidigt som både storleksfördelning och tidigare undersökningar visat på dess potential att fånga siklöja. 17

Siklöjefångst med avseende på storleksklass och maskstolpe 800 700 600 Antal (st) 500 400 300 10 mm 12,5 mm 15,5 mm 19,5 mm 200 100 0 5 6 7 8 9 10111213141516171819202122232425262728 Längdklass (cm) Figur 18. Fångade siklöjor med avseende på maskstolpe och storleksklass. Avser åren 1994-2005. Då resultatet pekar på att den vårlekande siklöjan ej längre förekommer i Ören trots en omfattande nätinsats kvartstår endast Fegen med en belagd förekomst. Sjön Fegen utgör en gränssjö mellan Jönköping, Västra Götaland och Hallands län. Gemensamma kraftansträngningar kommer således krävas för att bevara det sista Svenska beståndet av denna unika och skyddsvärda form. 2004 arbetades en fiskevårdplan fram för sjön vilket var ett första steg i arbetet med vårsiklöjans bevarande. 18

Referenser Artdatabanken, SLU, Uppsala, 2006-05-25. Faktablad: Coregonus trybomi Vårsiklöja. Förf. Gunnar Svärdsson 1988. Rev. Jan Erik Nathansson 2001, 2005. Bevarandeplan för Natura 2000- område, Ören. Länsstyrelsen i Jönköpings län. Fastställd 2006-04-24. Områdeskod SE0310326. Beteckning 511-9334-05, 0600-40-0326 Delling B., Naturhistoriska riksmuseet. Personlig kommentar 2009. Eklöv A., Andersson B O. 1993-94. Rödingen i Ören Undersökning av rödingens lekmiljö och lekområden 1993-94. Information från sötvattenslaboratoriet Drottningholm Nr 1 1996. Finfo 2007:7 Åtgärds- och förvaltningsplaner för hotade arter. Fjälling A. 1998. Åtgärdsprogram för bevarande av vårlekande siklöja. Gärdenfors U., (red). 2005. Rödlistade arter i Sverige 2005. Artdatabanken, SLU, Uppsala Holmgren K. Sötvattenslaboratoriet Drottningholm. Personlig kommentar 2009. Nathansson J E. Sötvattenslaboratoriet Drottningholm. Personlig kommentar 2009. Palm S., Dannewitz J., Prestegaard T., Nathanson J E. 2009. Populationsgenetisk analys av svenska vår- och höstlekande siklöjor. Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium, Drottningholm, Slutrapport 2009-06-22. Pethon P., Svedberg U., Fekjan J., Sundhell P Å. 2000. Fiskar. Bokförlaget Prisma. ISBN 91-518-3439-1 Rapport 4913. Naturvårdsverket 2000. Bedömningsgrunder för miljökvalitet, Sjöar och vattendrag. Naturvårdsverket förlag. Thörne L., Carlsson M., 2004. Fiskevårdsplan Fegen 2004. Länsstyrelsen i Jönköpings län. Meddelande nr 2004:45. 19

Länsstyrelsen i Jönköpings län 551 86 Jönköping Telefon: 036-39 50 00 Fax: 036-12 15 58 Webbplats: www.lansstyrelsen.se/jonkoping E-post: jonkoping@lansstyrelsen.se