Syjuntornas revolt CRAFTIVISM Stickning och broderi är inte längre en pensionärssyssla. Allt fler unga plockar upp de gamla kunskaperna och ger dem ny mening. Flyttar ut sina stickningar i stadsmiljön för att starta diskussioner om det offentliga rummet. Syr sina egna kläder och ifrågasätter konsumtionssamhällets effekter. Fenomenet kallas craftivism handarbetsaktivism. 10 SLÖJDFORUM 1 2008
Masquerade är ett crew eller syjunta från Stockholm som tagit ut sina stickningar i offentligheten. De har stickat in lyktstolpar och räcken och satt sina stickade tags på bänkarna vid staden busshållsplatser. Bänkarna har en fin båge som vi gillar att pryda med en stickning. Och eftersom den antagligen är till för att hindra hemlösa från att sova där, tycker vi att dom behöver göras lite trevligare, säger Lina och Maria som är Masquerade. Idén till att invadera huvudstaden med stickade tags har de fått från den amerikanska gruppen Knitta Please, som är lite av pionjärer inom craftivism. På några år har Knittas idéer spridit sig över USA och resten av världen och inspirerat många andra till att pigga upp stadsmiljön med lite handarbete Klickety klick i London, Hell s Knitters i Kalifornien och nu Masqerade i Stockholm. Det som lockade Lina och Maria att starta Masquerade var kontrasten mellan den hårda graffitin och det farmorsmysiga stickade. De satte i gång vid årsskiftet, utrustade med stickmaskin för att kunna snabbproducera tags, små namnlappar med bloggnamnet maskerade.blogsome.com och kaffe för att hålla sig vakna sent. Vi sätter upp tagsen nattetid på vardagar eftersom det är som minst folk ute och rör sig då. Oftast har vi valt ut ställena i förväg för att veta måtten på dom tags vi stickar och vi försöker att alltid ha med oss måttband i väskan ifall vi ser inspirerande ställen. Det som Masquerade och Knitta Please gör kallas ofta för urban stickning och är en del av den rörelse som sysslar med craftivism. Craft betyder handarbete, och craftivism är det man gör om man använder handarbetet i ett politiskt/socialt syfte aktivism. Denna form av politiskt motstånd har sina rötter i USA, där handarbete länge varit en integrerad del av den feministiska rörelsen. Inte minst tack vare Debbie Stoller, chefredaktör för den feministiska tidningen Bust. Hon lanserade begreppet stitch n bitch (sticka och gnälla) och har fyllt tidningen med stick- och virkmönster, gett ut flera indiealternativa handarbetsböcker och genom detta startat en hel syjunterörelse av stitch n bitch-grupper. Men Masquerade ser sig inte riktigt som en del av en rörelse, mycket kanske på grund av att de är så få i Sverige som sysslar med craftivism än så länge. Vi har ingen kontakt med andra som håller på med det vi gör. Det finns ju en handarbetstrend nu, men folk sitter inte direkt och stickar på gatan. Det är mer uppstyrda träffar på stickkaféer, och när vi går till såna är vi alltid yngst, säger Lina. Nej, Masquerade vill mer än att sörpla latte och sticka fint. De vill att folk ska tänka till när de ser de instickade lyktstolparna. Och ifrågasätta. Först och främst vill vi att folk ska bli glada och tycka att dom är fina. Men den SLÖJDFORUM 1 2008 11
sig för att berätta hur glad hon har gjort dem. Det har nästan varit uteslutande positiva kommentarer. Till och med gamla tanter har sagt att de tycker att det är fint och att det inte alls är som det där andra klottret. Skånetrafiken, vars bussar det är som utsmyckats, väljer att inte heller jämställa dem med vanligt klotter. Nej, dom gjorde ett uttalande i Sydnytt där dom sa att dom ser strängt på all åverkan, men att det här inte är lika illa. Och det har inte hört av sig till mig heller, fastän jag varit helt öppen med att det är jag som gör det. bästa gatukonsten är den som får folk att tänka. Vi gör det här av två anledningar, dels för att uppvärdera handarbete som aldrig haft samma värde som konst och hantverk. Dels för att ifrågasätta konsumtionssamhället och få fler att göra saker själv i stället för att köpa dom. Men de har valt att låta sin gatukonst tala för sig själv. De små namnlapparna med bloggadressen är den enda kontaktuppgiften de ger. Deras identiteter har de valt att hålla hemliga. Anledningen till det är olagligheten, även om risken är liten för att vi ska åka fast. Det vi gör är ju rätt oskyldigt och harmlöst. Men det känns onödigt att öppet erkänna att det är vi, eftersom en del av charmen med gatukonst är att den ofta är lite mystisk och hemlig. En dag dyker det bara upp ett litet konstverk på gatan, ofta vet man inte var ifrån det kom eller vem som gjorde det. En craftivist som däremot valt att vara öppen med sin identitet är Ulrika Erdes. Hon är en Malmöbaserad konststudent som gör offentliga broderier på lokaltrafiksbussar. 12 SLÖJDFORUM 1 2008 Det har varit viktigt för mig att jag står för det jag gör, särskilt eftersom det är olagligt. När andra kanske läser en bok eller lyssnar på musik för att göra tiden på bussen lite kortare, tar Ulrika fram sina broderinålar. Och det är inte en väska eller bonad som får några extra stygn, det är stolsätet bredvid henne. Jag har länge känt mig jättefrustrerad över att den offentliga miljön runt omkring mig är så tråkig och ogästvänlig. Och att jag själv skulle bli så glad om någon annan hade broderat en liten hälsning. Så jag började helt enkelt göra det själv, säger Ulrika och skrattar. Någon gång innan jul gjorde hon sin första korsstygnsbroderade hälsning på bussen ut till Östra Grevie folkhögskola där hon läser sitt första år på målerilinjen. Och sen har det bara rullat på en liten stork, ett hjärta, ett glatt Kram! eller Hej!. Ulrika tog bilder på sina broderier och lade ut dem på sin hemsida och några andra gatukonstsidor, bland annat Wooster. Vips var karusellen i gång, överallt diskuterades det om hennes broderier och många hörde av Intresset för broderierna har varit stort även från medier, och Ulrika har redan hunnit medverka i ett flertal tidningar och på tv. I mars hade hon en utställning med bilder av broderierna på kaféet På besök i Malmö och just nu medverkar hon på en designutställning i Aberdeen i Skottland. I sommar är hon inbjuden till Hultsfredsfestivalen, där hon ska hålla i broderiworkshoppar för festivalbesökarna. En viktig del av projektet har varit att sprida idén och få fler att utmana de bestämmelser som finns om vem som har rätt till den offentliga miljön. På Ulrikas hemsida kan man beställa ett broderi-kit som Ulrika har satt ihop, med nål, tråd och en liten bok med mönster på enkla figurer och tips om hur man ska gå till väga. Hon har även startat en blogg där andra broderiaktivister kan lägga upp bilder på sina alster från världens alla hörn. Varför har intresset varit så stort? För att det finns en fascination för vad som är tillåtet att göra i den offentliga miljön, och vad som inte är det. Men också för att det är något så snällt och sött, samtidigt som det är olagligt och förbjudet. Det finns en spänning där emellan. Många har haft svårigheter att place-
ra Ulrikas illegala broderier i samma fack som tuschklotter och spraymålningar. De är helt enkelt för oharmliga för att riktigt väcka samma anstöt som en kluddig tag rakt över stolsryggen. Jag tänker att det upplevs som provocerande eftersom dom ingrepp man vanligtvis ser är destruktiva att man har haft sönder saker eller förfulat dom. Mina broderier kan man lätt sprätta bort om man vill, jag förstör ingenting permanent. Och därför vet man inte hur man ska ställning till dom. På den amerikanska handarbetssidan whipup.net ställde hennes broderier till med en hetsig diskussion om just detta. 2007 at 11:49 am Jennifer Says: I have absolutely no idea why this would be considered a good thing. Sewing motifs onto public transportation? Does she also enjoy randomly cleaning the upholstery on those same seats that she is defacing? My guess is no. And all of this is being encouraged by whipup? I am guessing that offering spray paint and graffiti stencils would not be considered as charming. You just lost a reader. 2007 at 1:57 pm Keiko Says: Wow, who would have thought creative people be so uptight and wedded to thinking in the box! What is the REAL difference between vandalism and art? Who gives the official sanction, and under what authority? What makes commercial advertising in public transportation, for example, morally justified, and graffiti immoral? Who is the authority for this morality god? Why bother being creative if you re just going to parrot everything you re told? SLÖJDFORUM 1 2008 13
Dom resonerade också om huruvida jag hade tillstånd av bussbolaget att göra det. Hade jag haft tillstånd hade det varit okej, hade jag inte haft det var det helt förkastligt. Frågan för mig är om det finns någon skillnad? Och var går gränsen i så fall? Ulrika har ändå en klar och tydlig gräns för var hon själv skulle kunna brodera. Bara på allmänna platser och aldrig på något som kan ta skada av stygnen, som en skinnsoffa. Men du vill ändå sprida idén, hur skulle du reagera om någon annan broderade din stork på något som förstörs? Jag tänker inte försöka stoppa det, alla får ta ansvar för sina egna handlingar. Men jag står fast vid att om man vill delta i projektet ska man sprida ett positivt budskap. Om man tycker att kuk är något som är positivt och som man kan stå för själv, så fine. Även om jag kanske inte tycker att det är särskilt roligt eller passande. Precis som för många andra craftivister, har Ulrikas offentliga broderier tolkats som en feministisk handling. Något hon själv inte hade formulerat när hon drog i gång projektet, men som hon nu i efterhand ser klart och tydligt. Ja, det är ju självklart. Jag bryter mig in i pojkarnas tuffa graffitivärld, med något litet och familjärt. Jag flyttar ut det privata, en traditionell kvinnosyssla, i en offentlig miljö som är väldigt manligt dominerad och utformad efter manliga behov. Och jag tar plats, eller tar mig rätten att ta plats. Vem har gett dig den rätten? Det har jag gjort själv och det är ju fel på ett sätt, för vad händer om alla gör precis som dom tycker överallt? Jag tycker inte att allt är okej, och jag förstår om folk inte tycker att det jag gör är okej också. Men den uppmärksamhet mitt projekt har fått visar ändå att jag är inne och petar på någonting som behöver lyftas upp och diskuteras. För det handlar i slutändan om vem som bestämmer om vårt gemensamma rum, om hur bussarna ska se ut och om det ska få finnas tuschklotter eller broderier. Text: Emma Backman Foto: Klara Källström 14 SLÖJDFORUM 1 2008