Ekologisk odling av rosenkvitten: Sammanställd av Kirsten Jensen, Länsstyrelsen Västra Götaland, mars 2006.

Ekologisk odling av rosenkvitten: Sammanställd av Kirsten Jensen, Länsstyrelsen Västra Götaland, mars 2006. Kompendiet är finansierat gemensamt av EU och Svenska Staten inom Miljöstödsprogrammet och får fritt användas i utbildningssyfte. Däremot får kompendiet inte säljas kommersiellt. Innehåll Sidan Innehåll Sidan Vad är rosenkvitten? 1 Bevattning 6 Sorter 2 Beskärning 7 Förökning 2 Ogräsbekämpning 7 Plantering 3 Växtskydd 8 Stöd 3 Skörd 12 Planteringsavstånd 4 Lagring 13 Läge och frost 4 Användning 13 Pollinering 5 Näringsinnehåll 14 Jord 5 Marknaden 15 Gödsling 5 Mer att läsa 15 Vad är rosenkvitten? Rosenkvitten är i sin smalaste tolkning sorter och kloner av arterna liten rosenkvitten, Chaenomeles japonica, och stor rosenkvitten, Chaenomeles speciosa, i vidare betydelse korsningar mellan dessa och andra Chaenomelesarter. Det traditionella användningsområdet för rosenkvitten i Skandinavien är som prydnadsbuske. Sedan 1950-talet har förädlare i framför allt östra Europa försökt få fram sorter med få taggar och frukter med intressanta egenskaper. Från början var syftet främst att få fram en ersättning för citronsaft, som kunde odlas i tempererat klimat med kalla vintrar. Efterhand har även smaken och det höga innehållet av pektin i frukterna fått allt större betydelse för användandet. Under 1980-talet fanns även i Sverige ett förädlingsprogram för rosenkvitten. Under 2006 kommer de första plantor av de mest lovande, svenska selektioner att släppas för provodling. Det är fram för allt Lettland och Litauen som rosenkvitten odlats och odlas i större skala, även om kommersiella odlingar i mindre skala också finns i t.ex. Tyskland (framförallt östra delen), Finland, Polen och Ryssland. Även i Frankrike och mer överraskande i citruslandet Portugal finns viss odling. Det är framförallt bristen på fungerande mekaniska skördemaskiner, som begränsar odlingens storlek. Rosenkvitten växer naturligt som låga buskar, oftast 0,7-1 m höga och lika breda. Oftast skjuter buskarna många grenar från rotbasen och grenar sig i regel kraftigt. De flesta kloner och sorter har grentörnar, en egenskap man försöker få bort i de förädlade sorterna och selektionerna. Det finns dock också kloner som blir högre (1,5-1,8 m förekommer), och även sådana som naturligt växer som små träd, fast med låg förgreningspunkt. 1

Sorter Alla namngivna sorter på den svenska marknaden är i dag framodlade för sitt prydnadsvärde, dvs. främst för blommornas skuld. Skörden storlek och kvalitet har inte prioriterats hos dessa sorter. Frukterna är i regel många, men smak, innehålla av näring och användbarhet för förädlingen kan variera mycket i dessa sorter. På SLU-Balsgård i Skåne har 9000 olika kloner testats, och de första klonerna för yrkesodling kommer på marknaden för kontraktsodling våren 2006. De baltiska länderna har flera sorter,som tagits fram för fruktproduktion och som numera går att få tag på efter Baltstaternas inträde i EU. Tyvärr mognar dessa sorter oftast mycket sent. Cido: Lettisk sort, som också säljs i Tyskland och Holland. Taggfri, med nästan äppelstora frukter, som i Tyskland mognar från början av september till mitten av oktober, dvs. eventuellt för sent för svenska förhållanden. Frukterna är medelstora 35-65 g/frukt. Relativt högväxande sort, upp till 1,5 m i Tyskland, men det tar några år för busken att nå full höjd. Bör planteras på rel. stort avstånd. Dubbelt så högt pektininnehåll som äpple och även högt C- vitamininnehåll. Agra, Arta, Agrita och Alfa: Lettiska dottersorter till Cido. Alla mognar relativt sent. Fusion: Hybridsort från Tyskland. Skörden är betydligt lägre än Cido, i gengäld har den mycket stora frukter, ändå upp till 100 g/st. Innehållet av både C-vitamin och fruktsyror uppges vara högt. I motsatts till Cido sätter Fusion även blommor på långskotten. Crimson and Gold: Hybridsort. Egentligen framtagen som prydnadsbuske, men ger rätt hög skörd av rimligt stora frukter. Buskarna är låga, men sprider sig kraftigt i sidled, de används ibland som marktäckare och för att hindra erosion. Används dock ibland som fruktsort, dock mest i hobbyodling. Svenska kloner: En rad svenska selektioner kommer att säljas till svenska försöksodlare under 2006. Tyvärr har det inte varit möjligt att få fram några upplysningar om de enskilda sorterna utom att de alla gett hög skörd (genomsnitt 20 ton/ha, maxskörd runt 40 ton/ha) av bra kvalitet i Skåne och är relativt taggfria. Förökning Rosenkvitten kan förökas med både vedartade och örtartade sticklingar, även om det är betydligt svårare att rota sticklingarna än det är t.ex. på vinbär. Lättast går det med örtartade toppsticklingar som tagits under juni-juli månad, dvs. medan buskarna är i god tillväxt. Det är viktigt att den nedersta delen är så mogen att den håller på att förvedas, och att sticklingen är lång, runt 20-22 cm. Bladen på nedre delen av sticklingen tas bort och den sticks ner i substratet. Det är viktigt att skydda kvarvarande blad mot avdunstning. Även med denna metod är rotningsprocenten dock rätt låg om man inte vilket är förbjudet i ekologisk odling använder rotningshormon. En snabbare och säkrare fast icke-ekologisk förökningsmetod är mikroförökning. I mindre skala kan man använda rotade, avrivna skott och delning av buskar. OBS! Det är 2

sortskydd på stort sett alla namngivna och numrerade sorter och kloner, dvs. att man måste ha tillstånd och betala licens vid förökning av dessa. Om man önskar uppstammade buskar bör man ympa plantorna på en grundstam. Enligt tyska försök ser vanlig oxel ut att vara en bättre grundstam för rosenkvitten än vanlig rönn. Ympning är vanligast för prydnadsändamål, men kan vara intressant även i yrkesodling ifall man önskar att odla rosenkvitten ihop med t.ex. fruktträd och har hela maskinparken inriktad på odling av träd. Krukade plantor har i svenska försök gett både snabbare etablering och högre och tidigare skörd än barrotsplantor. Naturligtvis kan man också föröka rosenkvitten med frön. Då vet man dock ingenting om vara sig frukternas eller skördens storlek. Fröförökning måste därför anses som mindre lämpad förökningsmetod för odling av rosenkvitten. Plantering Plantering kan göras tidig vår eller sen höst. Vid höstplantering ökar risken för uppfrysning, frysskador och viltskador, så på de flesta håll i Sverige bör säkert vårplantering tillämpas. Plantorna bör dock planteras innan knoppsprickning, särskilt vid plantering av barrotsplantor. Vid plantering av plantor efter knoppsprickning bör man absolut kunna bevattna. Plantorna måste lagras vid -1 C och i kondensfri miljö för inte att angripas av gråmögel. Om man ändå föredrar höstplantering bör plantorna täckas med minst 10 cm bark, flis eller halm, vilket visserligen minskar risken för frostskador, men ökar risken för angrepp av sorkar och möss. Eftersom rosenkvitten inte är självpollinerande är det viktigt att plantera minst 2, helst fler sorter på varje fält. Det är även viktigt att ta hänsyn till binas flygmönster under pollineringen. I regel flyger de längs raderna, inte mellan dem. Det betyder, att man bör plantera block med sorter som kan pollinera varandra, inte sortrena rader. I fruktodling räknar man med, att pollen från ett pollineringsträd inte räcker till mer än ca. 10-12 träd, så behövs ett nytt pollineringsträd, dvs. att man bör byta sort vid varje 15-20:e meter. Om man ändå väljer sortrena rader bör var 5:e rad vara en pollineringssort. Stöd Rosenkvitten finns inte bland de frukt- och bärslag, som man kan få högt eko-stöd för, och det finns därför inte heller något minimiantal per ha dock skall antalet följa god odlingssed. Rosenkvitten som skördas räknas inom miljöstödet som en annan gröda. Hur det blir i det nya miljöstödet 2007-2013 är än så länge (nov. 2006) inte känt. Rosenkvitten tillhör inte heller de grödor man kan få utbetalat gårdstöd för, inte heller för stödrätter med tillstånd för grönsaker, bär och matpotatis. I gårdsstödssammanhang räknas rosenkvitten som en permanent gröda. 3

Planteringsavstånd Nödvändig planteringsavstånd beror naturligtvis på buskarnas storlek. Om man väljer en svagväxande, låg sort räcker 0,6-1 m mellan plantorna, med erfarenhet från försök på Balsgård är den svenska rekommendationen 0,9 m mellan plantorna. I Lettland odlas rosenkvitten mest i häckform, ungefär som svarta vinbär. Då använder man oftast ännu tätare plantering, 0,3-0,5 m mellan plantorna. Detta främst med framtida maskinskörd för öga. Vid storväxta sorter som Cido håller man oftast en planteringsavstånd på 0,8-1,25 m. Radavståndet bör vara minst 1,8-2 m, vid försöksplanteringar för maskinskörd har man i Lettland använt radavstånd på 2-2,5 m. Om man använder lågväxande sorter kan man de första 5-8 åren gränsla över buskarna med en traktor, dvs. det är möjligt att plantera än tätare med en extra rad mellan traktorspåren. Därefter kan man välja att ta bort varannan rad, eller att föryngra plantorna genom att klippa ner dem till 10 cm höjd. En odling bör åtminstone kunna användas 15-20 år. Beräkningar från SLU-Balsgårds rosenkvittenprojekt tyder på att man bör se till att ha så hög planttäthet som möjligt, minst 4444 buskar per ha för att få lönsamhet på odlingen. Läge och frost De sorter och kloner av rosenkvitten som är aktuella för odling i Sverige är alla vinterhärdiga i åtminstone zon I-IV. Vid odling i zon IV och kallare är det dock viktigt att välja sorter med relativt kort växtsäsong, annars är det inte säkert att frukterna hinner mogna under år med kalla somrar med dagens sorter kan det vara ett problem redan i zon IV. Soligt läge ger både högre skörd och högre innehåll av t.ex. C-vitamin och fruktsyror, dvs. bättre kvalitet på frukterna. Både blommor och skott är förhållandevis frosttåliga (enbart svaga skador sågs i försöksfältet i Skåne efter -3,5 C en vårnatt), men man bör ändå inte direkt plantera i kylfällor, det är dock inte nödvändigt att välja lägen som är extra skyddade mot vårfrost. Rosenkvitten sätter betydligt fler blommor än vad som behövs för det antal frukter busken orkar med, och varje sort blommar över minst 2-3 veckor. En del sorter och kloner har dessutom förmågan att bilda sekundära blommor om en för stor del av de primära blommorna förstörs av t.ex. frost, så att frost sällan leder till allvarliga skördesänkningar. Det kan vissa år bli stora frostskador om det efter en tidig och varm vår plötsligt blir några nätters nattfrost, så var t.ex. fallet 2006. Frost under knoppsprickningen kan förstöra årsskotten, även om det är sällsynt med allvarliga skottskador. Värre är att gråmögel kan etablera sig i de frysta skotten och därifrån infektera blommor och frukter. Det är en fördel om det inte är totalt lä på fältet, det ger dels ökad risk för frostskador, dels för ökade svampangrepp på skott och frukter. Å andra sidan bör det inte heller blåsa allt för kraftigt, det kan ge frystorkning av skotten på vintern och dålig pollinering på sommaren. 4

Pollinering Rosenkvitten är bara självpollinerande i mycket låg grad, minst 2 sorter behövs för att få en acceptabel skörd. Blomningstiden varierar med årsmånen, men kan starta så tidigt som i början av maj och fortgår 2-3 veckor per sort. Eventuellt längre om de första blommorna skadats av frost. Under kalla vårar börjar blomningen senare, ibland först i juni månad. Det är dock i regel bara under 3-5 dagar efter att pistillen blivit fuktig som blomman kan pollineras. Det är viktigt att vara uppmärksam på att många kloner av rosenkvitten har mycket hög andel ineffektiva pistiller och pollenkorn med dålig livskraft, dvs. att deras förmåga att pollinera är dålig. Pollinering sker uteslutande med insekter. Rosenkvitten är en mycket bra biväxt med mycket nektar, även om människor inte känner någon doft från blommorna. Under år med tidig blomning kan det möjligen vara en fördel med extra insatta pollinerare i form av humlor eller honungsbin. Jord Rosenkvitten kan växa på de flesta jordtyper, men ger bäst skörd på jord med hög kaliumhalt, dvs. att mellanlera eller lättlera med högt kaliuminnehåll är lämpligast. ph-värdet bör ligga på högst 6,0 annars finns risk för att det blir brist på mikronäringsämnen. Om det är nödvändigt att kalka (t.ex. om jordens ph-värde ligger under 5,0) bör det göras minst ett halvår före plantering för att slippa risken för kalkskador på buskarna. Jorden bör vara vattenhållanden, men måste ändå vara väldränerad, ev. kan man fräsa ner t.ex. bark eller flis på fält med tung jord. Mullrik jord är en fördel, i Lettland är odling på svartjord vanligt. På svartjord bör man dock i viss mån se upp med risken för kraftig vårfrost under blomningen. På sandjord rekommenderas 60-100 ton organiskt material per ha före plantering, av hänsyn till risken för urlakning av kväve bör det dock inte ges på ett år. 2-3 års baljväxtrik vall före plantering kan t.ex. användas. Detta kan även vara ett bra sätt att förbättra jordstrukturen på tunga lerjordar. På kaliumfattiga jordar (vanligt i Sverige) kan man även välja snittad halm som jordförbättringsmedel. Det kommer visserligen att binda 7-10 kg kväve extra per ha de närmaste 3-5 åren efter nermyllningen, men ger i gengäld ett välkommet tillskott av kalium. Rosenkvittenbuskar har ett kraftigt och djupt rotsystem, så en djupluckring av jorden är en god idé före plantering. Av samma anledning bör man inte plantera rosenkvitten där jordskiktet är tunt, t.ex. där berg går upp i dagen. Gödsling Inför plantering bör man ge 20-40 ton stallgödsel/ha för att dels ge näring, dels öka mullinnehållet i jorden. Nerplöjning av 2-3 års baljväxtrik vall före plantering kan också användas som grundgödsling. Det är viktigt att även innehållet av kalium och fosfor ligger relativt högt, åtminstone i övre delen av AL-klass III vad fosfor beträffar och minst i klass IV vad angår kalium. Vid påvisad 5

kaliumbrist finns det möjlighet att söka tillstånd att tillföra kalium i form av kaliumsulfat i både EU-ekologisk- och KRAV-odling. Sylvin bör undvikas, rosenkvitten tål inte så stora mängder klor. Andra kaliumrika gödselmedel är t.ex. djupströbädd och urin. Vid stora givor av kalium finns risk för relativ magnesiumbrist (K/Mg förhållandet skall helst ligga mellan 1 och 2). Även på mycket sura jordar (ph-värde under 5,5) finns det risk för magnesiumbrist. Magnesium får tillföras i form av dolomitkalk (OBS! Även ph-höjande effekt) eller kieserit. I EU-ekologisk odling kan man även få tillstånd att tillföra kalimagnesia efter prövning, vilket även kommer att bli möjligt i KRAV-odling från 2007. Genom analyser av frukterna har man i svenska försök kommit fram till att följande mängder näring förs bort från fältet med skörden (10 ton/ha): Bortförd mängd i kg per Kväve Fosfor Kalium Kalcium Magnesium 1 ton frukt 8 1,4 12,1 1,2 0,6 2 ton frukt 16 3 24 2,4 1,2 3 ton frukt 24 4,5 36 3,6 1,8 5 ton frukt 40 7,2 60,3 6,6 3 10 ton frukt 80 14,4 120,6 12,4 5,9 15 ton frukt 120 21,6 180,9 18,6 8,9 20 ton frukt 160 28,8 241,2 24,8 11,8 Dessa mängder måste alltså minst ersättas varje år. Därtill kommer den mängd näring som årligen binds i nya grenar. Detta gäller särskilt under etableringen, där näringen ju inte ersätts av att de gamla grenarna bryts ner i odlingen. Så stora mängder näring förutsätter tillgång till och användning av fast- eller flytgödsel, eller ev. en kombination av urin och hönsgödsel. All sådan organisk gödsel bör myllas direkt efter spridning för att minska avdunstningen av ammoniak, dvs. kväveförluster. OBS! Från och med 2010 kommer KRAV inte längre att tillåta användning av höns- och kycklinggödsel från konventionell produktion, dvs. att användningen av de vanliga pelleterade typerna av hönsgödsel som Binadan eller Biofer kommer att förbjudas i KRAV-odling då. Lämpligt gödselval för att tillföra mycket kalium kan vara djupströbädd, vinass eller urin, eller en av de fosforfattiga hönsgödseltyperna. Extra kalium kan i EU-ekologisk odling tillföras i form av kaliumsulfat efter provning. Viktigt att undersöka innan är om man bör välja magnesiumberikad kaliumsulfat, förhållandet mellan kalium och magnesium bör ligga på ca. 1,5. Kieserit (magnesiumsulfat) är tillåtet även i KRAV-odling. Bevattning Bevattning är vanligtvis alltid en fördel i bärodling under torra somrar, men är knappast lönsamt att installera i rosenkvitten. Om man väljer vattenhållande jord med rimligt lerinnehåll är det knappast nödvändigt heller. Om man väljer att installera bevattning bör man välja droppbevattning. Dels är ovanbevattning av hänsyn till frost ytterst sällan ett måste, dels får man mindre svampangrepp på blad, skott och frukter om vattnet i störst möjlig mån inte träffar grenarna. Efter filtrering genom t.ex. ett mjölkfilter kan urin ges genom droppslang. 6

Om man däremot väljer att använda flytgödsel utan möjlighet att mylla ner denna bör man ha tillgång till ovanbevattning så att kvävet i gödsel åtminstone kommer ner i jorden. Beskärning Frukterna kommer främst på 3-årsskotten (även om det finns sorter som också sätter blommor på 2-årsskotten), och skörden är låg på grenar som är 5 år och äldre. En 4-5-årig föryngringsperiod rekommenderas därför i Tyskland, antingen att alla grenar på 5 år och däröver tas bort varje år, eller buskarna huggas ner vart 5:e år. Då går det 2 år innan skörden är optimal igen. Dessutom bör man varje år ta bort svaga och krypande skott. På sorter med taggar kan traditionell beskärning där man för hand gallrar ut gamla och olämpligt formade skott dock vara en mycket obehaglig affär. I stället skulle man kunna tillämpa klock-metoden där alla grenar på ¼ av busken skärs bort med röjsåg varje år (t.ex. från klockan 12 till 3 det första året, från klockan 3 till 6 året efter osv.). Det ger mindre påfrestning på plantorna än en total nerklippning, men är ändå mer tidsbesparande än att manuellt gallra mellan gamla och nya skott som vid traditionell handbeskärning. Och man slipper allt för intim kontakt med eventuella taggar! Man kan lämpligen börja med metoden 4-5 år efter plantering. Enligt tyska uppgifter bör beskärningen ske strax efter blomningen. Ogräsbekämpning Som i all annan frukt- och bärodling är det viktigt att få bort alla former av rotogräs innan plantering av buskarna. Det kan mycket väl vara nödvändigt att börja bekämpningarna 3-5 år före plantering. Helträda med upprepade jordbearbetningar är den metod som ger snabbast resultat mot ogräset, men är inte önskvärd därför att den både försämrar jordstrukturen, ger urlakning av näringsämnen och minskar innehållet av mykorrhizasvampar i jorden. Bättre är odling av hackgrödor som t.ex. potatis eller purjolök, eller odling av vall med upprepade avslagningar under 2-3 år inför plantering. Efter plantering av rosenkvitten är ogräsbekämpning inte bara viktigt pga. att ogräset konkurrerar med buskarna om vatten, näring och ljus, men också därför att mognaden försenas på frukter som täckts av ogräset längst ner i buskarna. Det gör det nödvändigt att plocka frukterna i flera omgångar och ökar dessutom risken för svampangrepp. Erfarenheterna från yrkesodlingen i andra länder visar att man bör ha åtminstone 1 meter ogräsfri zon under plantorna. Ogräs är svårbekämpat i rosenkvittenodlingar på grund av buskarnas krypande eller hängande växt. För kloner med mer upprätt växtsätt kan t.ex. en sidoställd fingerhacka av modell medium kombinerat med gåsfotskär säkert kunna göra god nytta i sådana kloner, naturligtvis också om någon väljer att odla rosenkvitten som ympade, uppstammade träd. Det är i så fall viktigt att börja den mekaniska bearbetningen så snart plantorna växt fast efter planteringen, så att plantan från början av vänjas bilda sina rötter under behandlingsdjupet. Upprepade ytliga jordbearbetningar minskar dessutom avdunstningen från marken genom att bryta kapillärerna. 7

Odling på plastlist är det vanligaste sättet i Finland och Sverige, marktäckning med flis eller bark är också en lösning. Faktiskt har marktäckning gett högre skörd än både mekanisk och kemisk ogräsbekämpning i svenska försök, troligtvis både pga. mindre skador och ökad markfukt. Marktäckning är dock enbart möjligt där sorkar och möss inte är ett problem (dvs. företrädelsevis på tyngre jordar). Marktäckning försvårar även gödsling med fastgödsel, vilket måste sägas vara en förutsättning för att kunna tillföra och mylla ner så stora gödselmängder som behövs i en ekologisk rosenkvittenodling. En möjlighet vid plastlistodling är att förankra plasten med t.ex. armeringsjärn i stället för med jord, så att plasten kan rullas åt sidan när gödseln skall ges, och att denna sedan vattnas ner. Flamning höst och vårvinter medan plantorna är i vila och handhackning under växtsäsongen är också möjligt, men mycket arbetskrävande. OBS! Flaming går inte att kombinera med odling på plastlist. I gångarna kan det för att få ett stabilt underlag för traktorn och slippa ogräs där - vara praktiskt att så in en blandning av gräs för golfgreener och lågväxande vitklöver (eller på mark med mycket lågt ph-värde eventuellt gul klöver). Lämplig blandning är 80% gräs, 20% klöver. Om man önskar så skulle man kunna så ren vitklöver och använda grönklippet som kvävegödsel, det kräver dock myllning av grönklippet. För att inte gräset skall konkurrera för mycket med buskarna under etableringen bör gräset tidigast sås in på hösten efter en vårplantering. Växtskydd Rosenkvitten är generellt sett en mycket frisk gröda, som sällan angrips av skadedjur och sjukdomar i allvarlig grad. Angrepp kan dock förekomma av både svampar och skadedjur. Även om dessa angrepp sällan blir så kraftiga att de orsakar ekonomisk skada finns det ändå anledning att känna till risken för angrepp, så att man kan sätta in åtgärder i tid och därmed undvika uppförökning av problemen. Nedanstående lista på skadegörare är alltså en lathund för vad man bör hålla ett öga på, inte en lista över angrepp som hör till vanligheterna i en ekologisk odling av rosenkvitten. De medel som nämns i avsnittet är sådana som 2006 finns på marknaden och får användas i ekologisk odling. Reglerna och sortiment ändras dock från år till år, så kontrollera alltid vad som är tillåtet innan behandling sker. Gråmögel Gråmögel kan angripa både skott, blommor och frukter, frukterna kan också angripas under lagringen. Symptomen är brun, ruttnande vävnad, i fuktigt väder ofta med de karakteristiska gråludna sporerna på ytan. Oftast är det frostskadade skott eller blommor som ger svampen möjlighet att etablera sig, eller sår på frukternas yta under lagringen, oftast har såren uppstått genom för hårdhänt hantering under skörden. Gråmögelsporer finns dock alltid på plantan, det är främst tillgängligheten av dött eller halvdött växtmaterial samt temperatur och luftfuktighet som avgör om det blir ett angrepp. Gråmöglet kan dock också angripa friska skott om infektionstrycket är högt, t.ex. genom att angripna frukter tillåts sitta kvar på grenarna. Plantering på fält med viss vind och noggrann beskärning, så att bladverket snabbt torkar upp efter regn är viktigaste förebyggande åtgärderna mot gråmögelangrepp. Så även att undvika 8

kylfällor i svackor o. dyl. där risken för frostskador är särskilt stora. Man bör även vara noggrann med att enbart oskadade frukter lagras. Frukter med kraftiga symptom bör tas bort från odlingen och destrueras, inte få sitta kvar på grenarna. Det biologiska bekämpningsmedel Binab-TF fungerar väl mot gråmögel i t.ex. jordgubbs- och hallonodling och bör testas även i rosenkvitten, om gråmögel blir ett problem. Förebyggande behandling fungerar dock bäst, så besprutning ca. 1 gång i veckan under blomning och kartutveckling kan vara klokt under regnrika år. Eftersom rosenkvitten är en populär växt hos bin och humlor kan det också vara värd att testa det insektdistribuerade medlet Binab-Vector under blomningen. Då tvingas bin eller inköpta humlor gå igenom en labyrint med Binab-pulver, som sedan hänger fast i insekternas päls och efterhand avsättas i blommorna. Där ligger de rovsvampar som Binab består av kvar och avvaktar angreppen av gråmögelsvampen, som de sedan äter upp. OBS! Binab-medlen har aldrig testats i rosenkvitten, men är tillåtna att använda i kulturen, även i KRAV-odling. Äppleskorv Är ofta ett stort problem på prydnadssorterna och kan säkert också angripa en del av fruktsorterna i alla fall om det rör sig om korsningar mellan olika Chaenomelesarter. Eftersom det mest är en kosmetisk fråga (fläckar och sprickor i frukterna) är sjukdomen endast ett problem vid användande av hela frukter (torkat naturgodis eller konserverade rosenkvitten). Nerbrytning av vissna blad (nerbrytning och ev. lätt kvävegödsling med t.ex. 1-2 ton urin/ha efter bladfall) minskar sjukdomens möjlighet att överleva vintern. Grensmitta kan minskas med oljabesprutning på våren. Smitta med äppleskorv kommer i regel från äppelodlingar och hemträdgårdar med gamla äppelträd, som därför bör undvikas intill en rosenkvittenodling. I extremfall får svavelkalkvätska användas fram till blomning för den som har klass 1Lbehörighet. Svavelkalkvätska är dock inte testat på rosenkvitten, så man bör enbart spruta några få buskar, tills man sett om det går bra. Fruktfläckar Fruktfläckar kan orsakas av en rad olika svampar. Oftast startar angreppen som små, röda prickar eller bruna prickar på frukterna. Prickarna blir efterhand större och kan utvecklas till brunröta. Det är dock sällan som fruktfläckarna ställer till annat än kosmetisk skada, men angripna frukter bör inte lagras utan tas om hand direkt efter skörd. Svampangreppen är värst under blöta år. Binab-TF (se under gråmögel) har åtminstone i jordgubbar haft god effekt mot både gråmögel och Colletotrichum som är två av de svampar som kan orsaka fruktfläckar. Medlet bör därför testas, om man får allvarliga angrepp. Annars bör man se till att få bort alla angripna frukter från odlingen, dvs. inte låta några sitta kvar på grenarna över vintern. 9

Bladfläckar Även bladfläckar orsakas av olika svampar. Gemensamt är att de stort sett alltid finns i odlingen, men enbart gör skada om vädret är regnigt och infektionstrycket är stort. Snabb nerbrytning av de gamla bladen efter bladfall är därför viktigt, se under äppelskorv. I extremfall får svavelkalkvätska användas fram till blomning för den, som har klass 1Lbehörighet. Svavelkalkvätska är dock inte testat på rosenkvitten, så man bör enbart spruta några få buskar, tills man sett om det går bra. Grå monilia, Monilia laxa, blom- och grentorka Svampen infekterar på våren genom blommorna, som vissnar. Särskilt utsatta är buskarna när det är blött och regnigt under blomningen. Efterhand sprider sig svampen till fruktsporren, som vissnar och torkar in. Blad och blommor blir då hängande vissna och uttorkade utan att falla till marken. På rosenkvitten kan särskilt årsskotten dödas av svampen, men i svåra fall kan även hela grenar drabbas. Då är det den del av grenen, som ligger över den infekterade fruktsporren, som torkar in. Även sår kan fungera som infektionsväg för svampen Sjukdomen motverkas genom att hålla odlingen öppen och luftig så att fuktig luft mellan grenarna undvikas. Beskärning av angripna skott är också en viktig åtgärd. Eftersom svampen finns i ledningsbanorna under den döda fruktsporren måste man klippa av grenen minst 20 cm under synbart angrepp. Inga direkta ekologiska bekämpningsmetoder finns, men allmän stärkning av plantorna, t.ex. genom bladgödsling med olika typers stenmjöl, vattenglas eller åkerfräkenextrakt verkar ha effekt i äpple. Luftig odling, som snabbt torkar upp samt ordentligt avstånd till (angripa) fruktodlingar (gärna minst 500 m) är viktiga förebyggande åtgärderna. Sortförädlingen försöker få fram resistenta och motståndskraftiga sorter. Gul monilia, Monilia fructigena, fruktmögel Svampen drabbar oftast bara karten, som ruttnar snabbt med koncentriska cirklar av ljusgula sporkuddar i den bruna rötan. Infektionen sker genom sår på karten, t.ex. skorv, gnaghål från t.ex. fjärilslarver. Frukterna kan även omvandlas till mörka, torruttna mumier, som blir sittande på grenarna, och som fungerar som smittokälla det följande året. I sällsynta fall kan svampen gå in i fruktsporren och döda denna. Sjukdomen är sällan något större problem. Viktigaste förebyggande åtgärden är att ta bort angripna kart (eller att se till att de bryts ner snabbt i odlingen). Dessutom är det viktigt att motverka stillastående luft i odlingen (beskärning, lätt blåsigt läge). Päronpest Som tur är, är denna farliga sjukdom inte särskilt vanlig i Sverige. Bakteriesjukdomen trivs bäst under mycket varma somrar, men kan då döda hela odlingar. Symptomen är slokande årsskott, ofta med krökta skottspetsar (herdestav). Bladen vissnar, men blir inte torra utan läderartade, och får en lätt klibbig yta av bakterier. Besprutning med stenmjölet Mycosin har i tyska försök motverkat sjukdomen i päronodlingar, men är en dyr lösning. 10

Håll långt avstånd till andra värdväxter: Äpple, päron, hagtorn, oxel, häggmispel. OBS! Päronpest är en karantänskadegörare, misstänkta angrepp skall anmälas till närmaste Växtinspektion, se: http://www.sjv.se/amnesomraden/vaxtmiljovatten/vaxtinspektionen.4.7502f61001ea08a0c7fff 5060.html Äppelvivel Denna lilla gråsvarta vivel (3-4 mm lång med snabel) är främst ett problem i odlingszon I. Vivlarna lägger sina ägg i blomknopparna och gnager sedan av blomstjälken till hälften så att knopparna vissnar innan de slår ut och på så vis skyddar larven. Man kan få en idé om förekomsten genom att sätta upp gula klisterskivor i odlingen, säkrare är dock bankprov, dvs. att man slår eller skakar ett antal grenar över en håv. Enda metoden för att få död på vivlarna är sprutning med Pyretrum NA Emulsion (eller annat pyretrumpreparat) innan blomningen börjar. Det är dock ingen bra lösning, och bör enbart tillgripas vid mycket hög förekomst av vivlar eftersom det dödar alla nyttodjur i odlingen. OBS! De i Sverige godkända pyretrummedel får enbart användas i EU-ekologisk odling, inte i KRAV- eller Demeterodling. Fjärilslarver Rosenkvittenbuskarnas blad kan angripas av en rad olika fjärilslarver (3 par ben på mellankroppen, högst 5 par gångvårtor på bakkroppen). Det är möjligt att bekämpa dem med Turex, som dock enbart har effekt på de första larvstadierna och vid temperaturer över ca. 12 C. Tillsatts av 1 kg socker/ha verkar öka larvernas ätlust, dvs. den mängd bakteriepreparat de får i sig, och därmed effekten vid låga temperaturer. Äldre larver kan dödas med insektsåpor och dyl. (t.ex. Reniderm, Biodux, Eradicoat, Tri- Emulka, varav Reniderm är det enda av medlen, som också får användas i KRAV-odling). Spruta aldrig i sol, det kan ge brännskador. Det är naturligtvis nödvändigt att behandla larverna innan de spinner in sig i blad eller kokonger. Det är dock sällan som fjärilslarver ställer till allvarliga problem i rosenkvittenodlingar. Fruktbladstekel Denna lilla svart-gula, slemmiga larv ser ut som ett mellanting mellan en snigel och ett grodyngel, 0,5-1,5 cm lång. Den sitter lika gärna på ovansidan som på undersidan av bladen, har en otrolig aptit och kan kaläta en buske på ett par dagar. Oftast uppträder larverna som massangrepp efter en värmeperiod. Titta efter kalätna skott, oftast startar larverna med ett skott i taget. Larverna är rätt lätta att döda med insektsåpor (se under fjärilslarver), Turex däremot har ingen effekt mot bladstekellarver. I extremfall är behandling med Pyretrum-preparat möjligt, utom under blomningen då angrepp lyckligtvis är ovanliga. Pyretrum dödar dock alla nyttodjur i odlingen och bör därför enbart användas i katastrofsituationer (se under äppelvivel). 11

Rött fruktträdsspinnkvalster Under mycket torra perioder kan rosenkvittenbuskarna angripas av rött spinn precis som fruktträd, även om allvarliga angrepp är ovanliga. Symptomen är först lätt bronsskimrande, sedan intorkade blad. Odling på vattenhållande mark, marktäckning och ev. bevattning är viktigaste förebyggande åtgärderna. Sprutning med insektssåpor (se under fjärilslarver) minskar angreppen. Behandling med pyretrum-medel dödar odlingens rovkvalster och ger därför större risk för angrepp av spinn. Mycket restriktiv användning av pyretrummedel minskar därför problemen med spinnkvalster. Spinnkvalstren övervintrar i form av vinröda, lökformade små ägg (0,5 mm) på grenarna. Om man ser många sådana under vårvintern, eller om man hade problem med spinn året innan kan man direkt för bladsprickning spruta med antingen paraffinolja, Florina (2%, tillåtet i EUekologisk odling) eller 2% matolja visspad med 0,2% såpa. I KRAV-odling måste såpan (men inte matoljan) vara KRAV-godkänd, t.ex. rapsgul såpa. Bladlöss Även bladlusangrepp kan förekomma på rosenkvitten. De förebyggas och bekämpas som spinnkvalstren, bekämpning måste dock ske före, de rullar in sig i bladen. Vissa bladlusarter övervintrar i barksprickor på grenarna av rosenkvittenbuskarna, de är ovala, ca. 1 mm långa och glänsande svarta. De kan bekämpas som spinnkvalsterägg strax före knoppsprickningen. Skörd Om man önskar högt pektininnehåll måste frukterna skördas strax efter de blivit mogna. Aromämnen är mest utvecklade i riktigt mogna frukter. Frukterna är mogna när de börjar dofta frukt (ananas, citron) och när skalet börjar få en vaxig yta. I södra Sverige börjar de tidiga sorterna mogna i slutet av augusti, med september som typisk skördemånad. Senare sorter finns, som först mognar i oktober, särskilt korsningar med kinesisk rosenkvitten, C. sinensis. Rosenkvittenbuskar börjar ge skörd relativt snabbt, vid plantering av 1 åriga buskar kan man oftast ta första lilla skörden 2 år senare. Vanligtvis handskördas frukterna. Sortförädlingen siktar på kloner, där frukterna lätt lossnar från busken och med få eller inga taggar. På en klon med stora frukter och få taggar kan man för hand enligt svenska försök plocka 40-50 kg i timmen. Med vanlig timlön för lantarbetare blir det en plockkostnad på ca. 6 kr/kg. Om inte vissa frukter varit övertäckta av t.ex. ogräs och därför mognat ojämnt kan alla frukter på samma sort plockas samtidigt om de buskarna odlats under samma klimatiska villkor. I Sverige mognar de olika sorterna och klonerna från slutet av augusti till slutet av oktober. Maskinskörd med kamning eller skakning borde vara möjligt men maskinerna är inte färdigtutvecklade än. Troligtvis skulle man kunna använda handburna skakapparater av samma typ som används till havtorn eller vinbär (t.ex. en ombyggd sticksåg eller slagborrmaskin). För en stor tröskmaskin av samma typ som används till vinbär är de flesta rosenkvittenkloner för lågväxta. 12

Skörden bör ske innan det blir för kraftig frost, då förstörs både vitaminer och smakämnen. I Tyskland anges -7 C som den lägsta temperatur frukterna tål. Kvaliteten försämras dock redan vid några grader under 0, särskilt om temperaturen pendlar mellan plus- och minusgrader. 4 års buskar av en bra klon kan ge upp till 3-4 kg frukter per buske. En 8-årig buske upp till 8 kg/buske. Varje frukt väger oftast 30-65 g, men kloner med upp till 100 g stora frukter finns. Ca 10% av fruktvikten utgörs av fröna. I Tyskland och Lettland räknar man med en hektarskördar på mellan 15 och 20 ton/ha. Lagring Frukterna kan enligt lettiska uppgifter lagras upp till 3 månader vid 2,5 C, enligt svenska försök 2 månader vid 1 C och minst 85 relativ luftfuktighet, då i 12-15 kg boxar (10 kg äppellådor). Det är dock viktigt att bara de bästa frukterna med oskadat skal lagras, annars kan man få allvarliga svampangrepp. Av samma anledning bör frukterna inte hanteras för hårdhänt, även om de sällan får tryck- och belastningsskador kan skalen såras, med ökade svampangrepp till följd. Det är mycket viktigt att luftfuktigheten hålls hög och temperaturen låg. Vid lagring vid 5 C och 80% relativ luftfuktighet tappade frukterna 30% av sin vikt på 9 veckor i ett svenskt försök. Användning De vanligaste användningsformerna för rosenkvitten är de traditionella frukt- och bärprodukterna som gelé, marmelad och saft. Även sirap, torkad och/eller kanderad frukt kan framställas av rosenkvitten. Glass, parfait, sorbet och smaksättning i yoghurt har testats med gott resultat. Fruktvin (även musserande fruktvin) och likör på rosenkvitten är vanliga produkter i utlandet, som har mer liberal lagstiftning om tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga produkter än Sverige. I motsats till t.ex. äppeljuice brunfärgas inte rosenkvittenjuice vid kontakt med syre. Det även möjligt att använda rosenkvitten i bakverk, ungefär som man i Sydeuropa använder de vanliga kvittenfrukterna. För inte att ge produkten en bitter smak måste kärnorna tas bort från frukterna innan fruktköttet används. Det kan göras med t.ex. en skruvpress Kärnorna kan utnyttjas till oljeproduktion. Varje frukt kan innehålla 40-80 frön som utgör runt 5-10% av fruktvikten. Det är också fullt möjligt att utvinna t.ex. kostfiber och pektin från rosenkvitten. Tyvärr är det med nuvarande skördemetoder och plockkostnader inte lönt att göra det för kommersiell försäljning av pektin, vilket beräkningar från Sveriges Lantbruksuniversitet visar. För gårdsförädling av sylt, marmelad och gelé där inköp av pektin betingar en väsentlig del av produkternas pris kan direkt utnyttjande av pektinet i rosenkvittenfrukterna genom inblandning av fruktkött i produkterna dock vara ett intressant användningsområde. Inblandning av rosenkvitten i stället för pektin i t.ex. marmelad eller sylt utan kännbar bismak är möjligt vid kraftigsmakande råvaror som rabarber, vinbär, fläder och havtorn. 13

Det höga innehåll av fenoler (antioxidanter) gör rosenkvittenprodukter intressanta som hälsokost. Eventuellt kan den antiinflammatoriska effekt som påvisats i djurförsök göra rosenkvitten intressant i naturkosmetik. Oljan från fröna har en mycket hög andel omättade och fleromättade fettsyror (runt 90% av fettsyrehalten) och bör därför kunna användas både som hälsokost och som hudvänlig fettgivare i naturkosmetik. En annan användningsmöjlighet vid gårdsförädling är att ersätta citronsaft med rosenkvittensaft i diverse recept. Utbytet av pressningen ligger dock enbart på 40-60% vid pressning av rosenkvitten utan användning av pektinas (upp till 70% med pektinas). Inte minst för ekologiska produkter kan detta vara intressant, dels för att ekologisk citronsaft både är dyr och oftast svårt att få tag på, dels därför att det kan vara ett försäljningsargument, att all frukt i produkten är lokalodlad. Näringsinnehåll Ämne Innehåll skal och fruktkött Innehåll frön Hela frukter Innehåll g/100 g Saft: 34-55** Presskaka: 37-49** 5-9** Vatten g/100 g 80-100*** Vitamin C mg/100 g 70-145*, 27,3-119,3** 80-140*** Vitamin P (antioxidanter) 910* mg/100 g Varav fenoler 210-460 mg/100 ml** Socker g/100 g 0,8-3* 2-3*** Pektin g/100 g 1,3-2,8*, 1,4** 1-2*** Fruktsyror g/100g 3,5-7*, 2,84-6,68** ph värde i saft 2,7-2,9*, 2,5-2,7** Eteriska oljor ppm 16,81-30,03** Oljehalt g/100 g 3,7-11,7**, gnsn. 8 Linolsyra g/100 g 42,12-54,04 i oljan** Linolensyra g/100 g 0,29-0,68 i oljan** Kväve mg/100 g 400-640** 280-430** Fosfor mg/100 g 70-150** 470-610** 40*** Kalium mg/100 g 1200-1300** 820-900** 250*** Kalcium mg/100 g 90-160** 140-150** 23*** Magnesium mg/100 g 30-50** 210-250** 17*** Svavel mg/100 g 10*** Natrium mg/100 g 4*** Järn mg/100 g 1,8*** Zink mg/100 g 0,4*** Koppar mg/100 g 0,3*** Molybden mg/100 g 0,05*** Källor: * www.zeithoefler.de/garteninfos/wildobst/dipl2-2.html, som bygger på två tyska undersökningar från 1990-talet och enbart bygger på undersökningar av sorten Cido. **Japanese Quince, Potential Fruit Crop for Northern Europe, ed. Kimmo Rumpunen, SLU Balsgård 2003. *** www.faw.ch/wissen_und_beratung/obstbau/besondere_obstarten/zierquitte.html 14

Marknaden Efter en svacka efter öppningen av järnridån börjar intresset för de traditionella östeuropeiska frukt- och bärkulturerna som havtorn, rosenkvitten och aronia att öka även i Västeuropa. Det finns numera viss industriell efterfrågan på rosenkvittenfrukter i både Lettland, Frankrike och Ryssland. Tyvärr gör den svenska lönenivån och de erbjudna priserna (ca. 0,5-0,6 /kg) det olönsamt för svenska producenter att sälja till dessa industrier, åtminstone tills dess att en fungerande och effektiv skördemaskin utvecklats. Det finns f.n. ingen efterfrågan på den öppna svenska marknaden, men för gårdsproducenter av delikatessprodukter med högt pris kan kulturen ändå vara intressant. Främst för att kunna ersätta citronsaft och pektin som annars får köpas in, men också för att kunna erbjuda ett lokalodlat alternativ till diverse citrusprodukter. Eftersom många småskaliga marmeladproducenter inte själv odlar sina produkter borde det finns viss marknad för ekologisk, svenskodlad rosenkvittensaft, som åtminstone borde kunna säljas för samma pris som ekologisk citronsaft. Mer att läsa: Rosenkvitten ny frukt för ekologisk odling. Kimmo Rumpunen, SLU Balsgård 2005, Äpplets hus i Kivik, 277 35 Kivik. Rosenkvitten för industrin, Kimmo Rumpunen, Fakta Trädgård nr. 7 1995, Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU Info, http://www2.slu.se/forskning/fakta/faktatradgard/pdf95/tr.95-07.pdf Japanese Quince, Potential Fruit Crop for Northern Europe, ed. Kimmo Rumpunen, SLU Balsgård 2003. www.zeithoefler.de/garteninfos/wildobst/dipl2-2.html, www.faw.ch/wissen_und_beratung/obstbau/besondere_obstarten/zierquitte.html http://www.svepom.com/recept_kvitten_gele.php http://www.mittelalterlich-kochen.de/rezepte/03_12.html 15

Rosenkvitten användes som prydnadsbusken länge innan man började odla den som fruktbuske. Blommorna är röda, orangefärgade eller i undantagsfall vita. Frukterna varierar mer än blommorna till formen beroende av art och klon. För industri väljer man i regel kloner med glatta frukter (som nedan, överst t.v.) eftersom det fastnar mindre regndroppar och svampsporer på glatta frukter än på frukter med mer oregelbunden form. Alla foton: Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län

De flesta klonerna av rosenkvitten har ett krypande växtsätt, vilket gör mekanisk ogräsbekämpning mycket svårt. Eftersom frukterna dessutom måste skyddas mot jord och annan smuts är plastlistodling det vanligaste sättet att odla rosenkvitten på. Det är viktigt med minst 1 m bred plastyta eftersom buskarna sprider ut sig ganska mycket när de blir äldre. Alla foton: Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län

Frukterna på rosenkvitten påminner om miniatyräpplen med skal, fruktkött och kärnhus. Fruktköttet är dock så hårt och syrligt att det inte går att äta färskt och är kärnorna betydligt fler i en rosenkvittenfrukt än i ett äpple. Kärnorna innehåller olja med en hög halt av de attraktiva, omättade och fleromättade fettsyror. De innehåller dock också bitterämnen, så de måste avlägsnas innan man börjar förädla fruktköttet. Lätt kokning och purering där man samtidigt tar bort kärnhus och kärnor går dock bra utan att bitterämnena tränger ut i moset. Alla foton: Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län

Växtsättet även på de förädlade klonerna av rosenkvitten varierar. Även om man generell tföredrar upprättväxande kloner (ovan t.v.) framför krypande (ovan t.h.) eftersom upprättväxande kloner är lättare att hålla fria från ogräs, så har de krypande klonerna ändå så pass bra egenskaper att även sådana planteras. En egenskap man däremot sätter mycket in på att få bort från de odlade klonerna är taggarna på vildklonerna (nedan t.h.). Stort sett alla moderna kloner för fruktproduktion är taggfria eller har åtminstone få och relativt mjuka taggar (nedan t.v.). Alla foton: Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län